Flow

I inredning kallas det Feng Shui.
I livet- flyt eller icke-flyt.
”Go with the flow”.

Vad är det här flowet? Varför är det viktigt? Hur använder man kraften i det. Och hur undviker man att överanvända kraften i det?

Hur undviker man att fastna i ”gamla loopar” (som en nyfunnen vän uttryckte det).

Vad är målet med flow?

Är det något universum bara kastar på oss? Eller är det något vi skapar förutsättningar för själva? Likt en ”Feng Shui” möbleringar där man skapar förutsättningar. Man ställer möbler för att få ultimat flow i rummet. Likt akupunktursnålar som varsamt placeras på rätt ställen för att optimera blodflödet i kroppen.

Är det så i livet? Man ”möblerar” tankar och mål för att skapa flyt. Rätt nål på rätt ställe så att säga.

Givetvis kan man inte rå på ”oflyt” eller ”livet blir inte riktigt som man tänkt sig”-ögonblick.
Men sedan då... enda gången man saktar ned är när man tar sats. På’t igen? Eller?

Och var går egentligen gränsen mellan drivkraft i livet, det här satstagandet, och ett ohälsosamt ”köra på tills du stupar”?
Vet ”folk” det per automatik vart gränsen går? I think not...

Har så många runtomkring mig, mestadels tjejer faktiskt, mestadels i min ålder och yngre, som vittnar om att prestationskrav (oftast dom man har på sig själv) driver en bortom rimliga gränser för vad som kan anses vara hälsosamt.
Varför har vi så svårt att klappa oss själva på axeln? Ge oss själva lite ”slack”? Vara tillräckliga precis som vi är, oavsett var/vad vi är...?

Drivkraft är ju en positiv och härlig grej egentligen. Varför har vi så svårt att acceptera och känna våra egna gränser idag?
Varför är vi en hel drös med ”prestations-prinsessor”- duktiga, smarta, kompetenta- som stupar på frontlinjen? Som tillslut resulterar i psykisk ohälsa i form av utmattning eller depression. Ett krig som man inte riktigt talar om på riktigt idag.

Något man kanske tom förlöjligar eller skämtar om, bagatelliserar. ”Hur svårt kan det vara egentligen?!”
Men vi som är på andra sidan, vi vet bättre, vi vet hur förlamande och smärtsamt det är att stupa. Och hur oerhört svårt det är att ta sig upp och tillbaka.

Jag skäms så galet mycket när jag tänker tillbaka på att jag sagt (på fullaste allvar) att jag inte är ”typen som går in i väggen”. Precis som om det skulle finnas en typ... suck! Tänk vad lite man (trodde) man visste då!

Människan kan vara ganska hård och kategoriserande i sina bedömningar. Har aldrig förstått det riktigt. Alltså åsikter som baseras på en bild om sig själv som ’lite bättre än’...
Man vet ingenting om hur man hanterar och agerar innan man själv står på frontlinjen. Det är först när man tillåter sig själv vara ”svag” som man inser hur stark man är.
Styrka är inte att ”inte falla”, styrka är att inse att alla faller mer eller mindre. Styrka är att våga erkänna och ta sig upp!
”I skörheten låg hennes styrka”
Mitt favorit-citat!

Lite ironiskt är det att jag ligger och skriver detta på ett golv med galen ryggont!
Note-to-self... styrka är INTE att bära ett 30 kg tungt marmorbord heeeelt själv. Det är BARA dumt. Och potentiellt smärtsamt! Envetna, otåliga sköra/starka människa... glöm aldrig det!

Var rädda om er!
Puss o kram
M

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vad är essenserna i din lycka?
Vad är ditt ”feel good”?
Vilka färger, former, dofter, smaker, intryck, ljud, musik, arkitektur, känslor drar igång lite endorfiner?
Vad i din vardag, omgivning, miljö liksom ”snackar med din själ”?
Dags att ”Carpe Diema” lite... fånga den där känslan! Eller som Ernst skulle säga ”känna in rummet”...
(Hihi... gotta’ love those floskler alltså! Så satans sliskiga att man får en bitterljuv smak i munnen...)

Nu mina vänner, kommer jag kasta ut en utmaning! DU söta fina människa skall... (trumvirvel tack....) UT och bryta ner essenserna i din vardag! Fånga dom... känn dom. KOM IHÅG dom! Och istället för att göra snirkliga skyltar av flosklerna eller printa ut dom på ljuslyktor (soooo last century?!) skall DU översätta dessa in i din omedelbara närmiljö! In med dom så mycket det bara går- i din omgivning! (Folks... I give you... the pure essence of INREDNING och PERSONLIG smak). This is where the magic happens!
(När jag blir lite överexalterad blir jag tydligen a swenglish-talande Tony Öööerving)?!

När du, söta fina människa, har koll på dina lyckopiller i omgivningen- känn in, sätt ord på, skriv ned, kom ihåg... just dina essenser. Fotografera! Dokumentera.
(Som en bonus blir du liiiite gladare i själen. På riktigt. Jag lövar!)

Exempel, några av mina essenser:

* Midnattsblå (eller faktiskt alla nyanser!) 50 shades of blue...
* Växter och blommor
* Doften av sköljmedel eller bullar
* Känslan av krispig höstluft i kombo med solsken
* Högt spelandes Ane Brun, Håkan Hellström eller Tom Petty (det är väl själve f*n att människor måste gå och dö för att man skall påminnas om hur jäkla grymma dom var!)
* Wabi-sabi
* Metaller
* Rostigt, ärrat, sprickor
* Mossa på en sten
* Skogen
* Havet 😍
* ”Snusklubban” till en riktigt bra film
* Känslan av en väggfärg eller tapet som bara tar tag i en.
* En stickad tröja
* Ryan Gosling... (ryktes med lite väl...)

VAD säger dessa essenser om mig? (Mer än att jag tydligen har en schizofren musiksmak 🙈)?
Hur kan jag översätta dessa i just min inredning?

Eftersom jag ju lever som jag lär (uhum... alltid typ?) så antog jag min egen utmaning!

Här kommer min förmiddag:
Essenserna i min ”Home Town blues” (tack Tom Petty för inspirerande ämnesnamn till min blogg, SYND att du skulle behöva gå och dö för att jag skulle ”återuppskatta” dom (är det ens ett ord)?

Vilken dag...! Ibland blir man ju lite hemmablind. Det är allmänt känt ju.
Men idag bestämde jag mig för att gå runt i ett växande ”Nya Hovås” för att fota lite och inspireras... fånga essenser if-you-will. Och inspirationen satte in direkt.
Det är en och samma inredare som jobbat med de flesta ”small-shops” i området, om jag förstått det rätt. En barnklädesaffär, en herraffär, ett Wrapcafe, Lasse Maja, Sorelle restaurang. Och som hon har lyckats! Helheten! Wow!

Och för att inte tala om arkitekturen på byggnaderna som ”smackats upp”. Materialvalen! Det känns internationellt och storslaget! Vill liksom säga ”boutique” istället för ”affär”... vilken skön kontrast till alla mastodont-shopping-center som ploppar upp som svampar.

Kolla bara in den här skolan med ”guld-galler”-lameller. Den var bland de första byggnaderna på plats. Det är synd att säga att det var kärlek vid första ögonkast för min del. Nope!
-”Vad är det för ”garage” de bygger med fängelsegaller på?!”. Men nu när lägenheter och affärer byggs i kontrasterande material för att rama in... superfint 👌🏼Mäktigt!

Ja det blev en solig, energifull stund i mitt ”nygamla Hovås. Och har sitter jag nu. Full med intryck. Färgsättningar, material, stil, blomsterarrangemang...
Så lätt egentligen! Bara ut och känn efter. Sök upp ett ställe som du tycker är schysst. Dokumentera lite och hem med en kopp kaffe och försök koka ner ”ingredienserna” till en känsla. Eller som man brukar säga i inredningsvärlden; Moodboard. Här är det fritt och kreativt! Utgå ifrån det innan nästa steg tas.
Lycka till och lita på din känsla!

Nä, nu skall jag hämta ungar i skolan, sedan blir det plugg hela eftermiddagen. Men det var det värt, några timmar i solen!

Puss o kram
M

Likes

Comments


-”Följ ditt hjärta”
-”Gå på magkänsla”

Hur många gånger har man inte hört det i livet? Då börjar man ju fundera... vad är egentligen hjärta och vad är egentligen hjärna?
Vad kom först...? Hönan eller ägget?
Tja... ni fattar!

För mig har det tagit en halv livstid (and counting...) att verkligen förstå innebörden av detta. Finns egentligen väldigt få ”måsten” och ”borden”.
När man väl släppt lite på sådant som man tror är ”måsten” och ”borden”... det är då det verkligen händer grejer! Snacka om Hallelulja-moment som Kishti i Idol skulle säga.

Det finns en ängslighet i att ”göra fel”. ”Om jag tar det där steget kan det bli fel! Bättre stå still än att det blir fel!”
-”Jag trivs bättre häääääär, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna.”

Visst e han rätt så skön den där stora och starka fridfulla tjuren... men FASEN alltså, han skulle ju må rätt så bra av att stångas med de andra tjurarna...?!

Okej, enough with the Ferdinand-liknelser already?! Men visst har hon rätt den där kloka mamman... ”trots att hon e en ko”....

Så... lugna tjurar... ängslighet... våga ta steget... vad kommer det sig egentligen att det största hindret när det väl gäller att ta de där stegen, är en själv?

Livet är någonstans fullt av kontraster och motsägelser. Det är ju egentligen ganska skönt och levande att livet är så. Men den absolut största motsägelsen för många, och så även för mig är DU MÅSTE TRO PÅ DIG SJÄLV OM NÅGON ANNAN SKA GÖRA DET.
Om man i grunden är ganska blyg i sitt sinne (numera... not so much), och dessutom ”stereotypiskt kvinnligt lagd”- ”Näääää men inte ska väl jag....” och dessutom lite ”stereotypiskt svensk” i sitt jantetänk ”du ska inte tro att du är något!”, så blir det en ständigt pågående process att tänka GOOD ENOUGH, eller tom kanske RIKTIGT JÄKLA BRA!

Jag är uppvuxen utomlands och gick i Amerikansk skola. Där är man riktigt jäkla bra på att få fölk att känna sig riktigt jäkla bra, i USA alltså. Där kan ju tydligen tom dårar bli president så... eller f’låt... dårar?! eh menar ”psykiskt labil man med ett satans piggt Twitter-finger”. Bättre?
Men det är en annan femma, tillbaks till den råda tråden...
Jag stod på en scen och sjöng och spelade teater, inga problem. Den lilla blyga (då) smala tjejen from Sweeeden. Inga problem! Jag dög och kände mig faktiskt hur bra som helst. Där boostades man till skyarna ”alla är vi bra på något!” Nu förstår jag stoltheten i mina föräldrars ögon, att mamma grät en skvätt invid scenen. Det måste vara det vackraste man kan ge sitt barn faktiskt- tron på sig själv! Självförtroendet att våga. När jag ser min lilla smala (stundtals) blyga dotter som är så GRYM på så många olika sätt så vill jag skaka fram den högljudda ”amerikanen” i både henne och mig!
”Mammas hjärta du är så jäkla grym!! Du måste bara förstå det själv! Vänta inte i 40 år med att förstå... snälla!”

Den här bloggen alltså... skulle ju handla om ”sån’t jag tycker om och inredning”. Frågan är när jag kommer till själva inredningsbiten 😂
Men det kommer... jag lovar!
Har bara en och annan tanke som ”måste ut” först.

Så håll ut 😉 Fortsättning följer...

PS. Tack för all fin respons för det första inlägget ❤️ Det värmer otroligt!

Puss o kram
M

Likes

Comments


Det är något mycket speciellt med att resa.

Man reser bort från något och till något annat.

Denna helg spenderades dessutom resandes på egen hand. Ensam. Eller själv säger man ju kanske, för ensam var jag ju faktiskt inte. Bara själv…

Min resa gick ju inte så långt, utan bara en tågresa bort, några timmar- till hufvudstaden.

Bara tågresan är många gånger en resa i sig. Speciellt då när man reser ensa…själv, på egen hand. Man hamnar i något slags vakuum. Ett vakuum mellan från och till. Då har man bara sina egna tankar… sin smarta-telefon och möjligtvis en Subway-macka och en kaffe. Så gött när man är i behov av vakuum då och då.

I helgen hade jag nämligen träff två på min distansutbildning inom Inredning. I slutet av mars kan jag titulera mig certifierad Inredare och homestylist. Utbildningen är på ett år och är en Yrkesutbildning. Jag kände efter en tids sjukskrivning att jag var sugen på att hitta ett jobb som jag verkligen verkligen verkligen brinner för. Ett jobb där mitt bästa jag kommer fram. Ett jobb att längta till.

Det är egentligen långt före denna resa till Stockholm som min stora ”resa” började. Det är tom svårt att säga när den egentligen började. Men jag skulle nog säga att den klassiska ”jag gick in i väggen och det förändrade mitt liv” stämmer även på mig.

Någonstans tvingas man inse att livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Och många gånger infaller de där ”livet blir inte riktigt som man hade tänkt sig”-ögonblicken samtidigt. (Murphys jäkla lag eller nå’t)?! Snacka om att känslorna kommer på en och samma gång… som Gessle så muntert sjunger. Fast i min version var det fasen inte speciellt muntert… alls.


Man kanske kan säga att resan inleddes av 4 års sömnlöshet. Japp ni läste rätt. Inte en enda hel natts sömn på flera år. Om någon någonsin funderat över den ultimata tortyr-metoden så kan jag säga att sömnbrist är den bästa/värsta. Det vet väl egentligen de flesta föräldrar, så inget nytt under solen där inte. Vår son ville/kunde helt enkelt inte sova. Vi trodde han var ett ”typiskt öronbarn” eftersom öroninflammationerna avlöste varandra… Senare skulle vi bli varse om att detta var första signalerna på något neuropsykiatriskt (som det så fint heter). Alltså något som avvek från ”normen” hos vår son. Där kom mitt första ”livet blir inte riktigt som man har tänkt sig” moment. Kanske det som förändrat mig mest som människa faktiskt. Fast väldigt mycket gott som kommit ut av detta, också. Men tanken är inte att detta skall bli en ADHD/autism blogg, mer än att dessa diagnoser numera är en del av mitt liv, på gott och ont. Min son är så pass stor nu att jag inte längre känner mig bekväm att prata om hans "superkrafter" på det sättet längre. En annan sak att vara öppen med sitt eget. Men det har en väldigt stor inverkan på min sk. resa, så vill ändå nämna det.


Från att ha halkat in ”på ett bananskal” i en bransch som kallas Speditions-branschen och ett sommarjobb som ”speditörsassistent”, som sedan blev ett vikariat, som sedan blev mitt livs första fasta anställning…(oj lång mening!) halkade jag vidare in (också ”på ett jäkla bananskal”) i restaurangbranschen och egenföretagandets värld tillsammans med min familj som skulle öppna ”ett litet räkcafe” på Tjörn i ett gammalt havremagasin vid havet som rustades upp (Magasinet på Härön). Låt oss säga att projektet blev liiiiiite större än så ;) 4 år senare blev det tillökning, en restaurang till inne i centrala Göteborg som hette ”Restaurang Stallgården”.

Ungefär samtidigt blev det tillökning även på det personliga planet, äntligen skulle jag också bli mamma (inte så mycket ”bananskal” på den rollen… men ändå). Senare skulle det visa sig vara världens finaste och goaste tjej, nämligen Tilda.

Sedan kom det även en liten grabb och joinade oss. Inte bara ”en liten grabb” utan världens finaste och goaste Theo såklart, dessutom med ”superkrafter” och extra allt!


Rent jobbmässigt blev det en liten paus när jag gick hemma och gjorde det svårast/bästa jobben av de alla, var mamma helt enkelt. Restaurangerna lades ner/hyrdes ut.


Sedan tillbaks till Speditionsbranschen och några väldigt intensiva och lärorika år hos en rederi-agent. Också en tid som innehöll ”extra allt” och som tillslut avslutades med ett ”livet blir inte alltid som man tänkt sig”-ögonblick till. 5 personer skulle varslas pga nedskärningar/sämre tider, och en av dessa var jag. Det var speciellt att få gå. Det var ledsamt och icke-självvalt. Att säga adjö har aldrig varit min grej, det är väl ingens ”grej” egentligen, men det är tyyvyyp det värsta jag vet.

Alla utredningar av sonen, parallellt med ett (till en början) heltidsjobb, hade redan tagit ganska hårt på mina reserver. Att bli varslad knockade mig helt. Säga adjö. Ovisshet. Hemskt!

MEN i en sits där man kontrollerar mycket lite, kan man iaf kontrollera hur man själv agerar och hanterar. Man kan välja hur man tar motgången och framförallt hur man tar sig ur den. Jag skulle dessutom ut och söka jobb igen, så jag var ju tvungen. Hur liten jag än kände mig så var jag tvungen att sälja in mig själv som ”världens bästa potentiella anställda”. Söka jobb. Uppdatera CV. Hitta mina USP’ar (vad gör just DIG så speciell), SATAN I GATAN så svårt när självförtroendet precis blivit varslat, bortvalt… ”not good enough” så att säga, även om det är pga. oförutsedda nedskärningar och ”inte personligt”.

Jag träffade en ”jobb-coach” under denna tid som försökte hjälpa mig. Han frågade mig ”Om du fick välja helt fritt, inga begränsningar, vad-som-helst, vad skulle du jobba med då?”

Mitt svar kom direkt och ogenomtänkt, ”Inredning är ju min stora passion, så jaaaaa inredning!”

Jobbcoachen ”Vet du vad, du FÅR tänka fritt. Jobba med inredning! Det är det du skall göra.”

Sedan kom jag nog med en hel drös motargument om varför det inte var någon bra ide…

Men någonstans där och då såddes ett litet frö…


Efter någon månad hemma fick jag det där ”headhunting-samtalet” som faktiskt boostade mitt ego något enormt. De sökte en speditör till sitt team. De var fd kunder till mig, och jag kände till… kände mig bekväm. Dessutom hade min farbror jobbat där i många år. Jag var riktigt taggad. Enda kruxet var att det var heltid. Egentligen ville jag inte tillbaks till heltid. Men absolut. Jag provar…


Efter 4 månader och ännu mer trötthet (man blir vääääldigt trött av att lära sig nytt, lära känna nya (visserligen väldigt trevliga) kollegor osv.) kom den där hemska helgen… eller helgen i sig var inte hemsk för den spenderades i Stockholm tillsammans med två av mina bästa vänner… men tågresan hem... Vakuumet… tankarna. Uppstannandet. Jag grät och grät och grät av trötthet. Jag fixar inte en dag till av jobb. Det går inte mer. En hemsk huvudvärk hade börjat komma. Kristallyrseln var galen. Glömskan var nästan värst. Ingenting fastnade i minnet längre. Jag fick ringa min man för att jag hade glömt min bankomatkod och kunde inte tanka, t.ex. Glömde mina barns lärares namn. osv osv.

Mina finaste vänner sa till mig, den helgen, att jag måste gå till läkaren, direkt, dagen därpå. Jag lovade… Det blev inte så för jag sov konstant i två dagar istället. Men dag tre, tvingade min mamma iväg mig. Dags att inse faktum. Läkaren kom med domen ”svår utmattningssyndrom”. Sjukskrivning. Vila. Denna varade i strax över ett år. GALET! Men hela jag var helt slut. Nollställd. Fixade inte ett enda krav. Inte ett samtal.


LÅNG historia men den är liksom början på min resa, så den ”måste” berättas. Det året gjorde mig MASSOR av gott. Jag tvingades fundera på vad JAG vill göra. Vad jag brinner för. Det blev mer och mer uppenbart att det är inredning som är mitt kall, trots att jag är 40… trots att konkurrensen är stenhård, trots trots trots.. Jag måste i alla fall prova. Det vet jag nu. När jag mådde som sämst gick jag här hemma och ”piffade”, tände ljus, möblerade om, målade möbler. Det var SÅ skönt att få planera renoveringar och få det fint runtomkring mig. När allt är lite otryggt runtomkring blir inredningen SÅ viktig, iaf för mig.


Nu är första terminen gjord! Check på den! "Bara" en termin kvar och praktik. Visst är det supertufft stundtals med alla inlämningar och plugg på distans. Och visst känns det som att det är liiiiite mer än deltidsstudier faktiskt. MEN vad roligt det är. Jag längtar så efter att få försöka sprida mina vingar och testa det här på riktigt! Nu kör vi. 40 år och oslagbar ;) Eller….? Fortsättning följer!


Puss o kram

M

Likes

Comments

Jaha då var dagen kommen... sent på bollen, men ändå. Sedan jag var liten har jag älskat det skrivna ordet. Att uttrycka sig i skrift. Då i form av dagböcker och brev. Nu i form av långa Facebook-statusar eller Insta-poster. Många gånger lättare att uttrycka sig i text (och bild) än med ord kan jag tycka.

Inser att tankarna om min resa behöver komma ut. Det är bearbetning för mig. Att vara öppen och ärlig med vad jag tänker och känner. Jag har funderat mycket på vad som gör att jag tycker lite extra mycket om människor, kommer vissa lite närmare än andra... jo det är när personen ifråga öppet visar små skavanker. Den där lilla sprickan som släpper in ljuset. I en värld full av intryck och bilder från tillrättalagda Insta-flöden och vackra Stilleben, fartfylld AW'n... all denna vackra inredning som jag kommit på att jag inte kan leva utan, som jag måste "hålla på med" varje dag...

I denna värld behöver iaf jag en liten motpol som går lite mer på djupet. Där jag kan lufta alla mina mindre tillrättalagda tankar och känslor, och inredning. Mina funderingar kring min resa, min sårbarhet, att komma tillbaka från en total knock-out som livet ibland kan erbjuda. Om att resa sig och komma tillbaka- lite äldre, lite klokare, lite mer sårbar, lite lugnare, lite gladare... starkare, mer målmedveten.

Ingen aning om någon överhuvudtaget är intresserad av att läsa, men min tidigare erfarenhet är att man vinner SÅ mycket genom att vara öppen. Inte alla som håller med kanske, men ni som gör de- följ gärna min pågående resa om att hitta hem. Både i inredningen och i själen faktiskt.

Puss o kram

M

Likes

Comments