Kommer du ihåg när jag berättade att jag har mardrömmar? Du tyckte synd om mig. Jag sa att du inte ska göra det, för bästa känslan är när jag vaknar upp bredvid dig och inser att verkligheten är underbar.

Nu är det tvärt om. Jag har dig i drömmarna men jag vaknar upp till en verklighet av mardrömmar. Du är borta.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag mår ju lite bättre nu än för en vecka sedan när allt hände. Men det är ju bara för att jag har hoppet uppe nu. Och är det värt det att må lite bra för stunden även fast man vet att det finns en stor chans till att man blir extra sårad sen? Man vet att det inte är värt det men det är ju inte lönt att hela tiden tänka på vad som kan gå fel? Blir ju helt galen då. Och det är just det jag gör - tänker på allt som kan gå åt helvete.

Nu har jag ju gjort mitt val, att ge oss mer tid, så jag borde bara ta det lugnt och se vart det leder.

Jag är rädd att jag kommer blir en person som jag har varit och som jag inte vill vara: osäker, deprimerad, klängig, tjatig, bråkig...

Och så frågorna jag ställer mig:
Mår jag bra av detta? - nej
Varför gör jag detta? - för jag mådde sämre utan dig, jag saknade dig, jag trodde på oss, jag tror på att man måste kämpa för kärleken, för en del av mig tror på att du vill ha mig
Varför borde jag inte göra detta? - för det kan sluta jävligt illa
Är du värt det? - ja! Eller kanske inte... kommer hata mig själv om det visar sig att du inte var värt detta

Kan du inte bara vara säker på oss och vad du vill så hade allt varit mycket enklare...

Likes

Comments

Min mamma frågade hur det är med dig. Jag var tvungen till att säga att det är bra och pressa fram ett leende. Men i egentligen ville jag att mamma skulle krama mig och trösta mig. I stället fick jag gå in på toan och gråta själv för att ingen ska veta det du gjorde mot mig. För om det skulle bli du och jag igen så hade de hatat dig för det du gjorde mot mig. Så ingen förstår varför jag mår som jag gör. Jag hade kramp i magen och det kom massa blod i mitt avföring. Kan man bli fysiskt sjuk av hjärtesorg? För jag har magont, ont i hjärtat och migrän. Och panikångest. Inte ens min bästa vän vet exakt hur jag mår. Med alla andra måste jag låtsas att jag mår okej. Vilket går åt helvete. Jag måste låtsas inför min klass, jobbet, min familj, mina vänner och inför dig också. Och jag gråter varje gång jag kan vara själv för en stund. Jag önskar att någon hade tröstat mig.

Förresten! Ett gammalt ex för 6 år sedan hörde av sig. Han har precis blivit dumpad också och ville ses. Ha! Jag vet exakt vad han är ute efter. Känns så jävla dåligt att ovanpå allt kommer en skitstövel från mitt förflutna och vill utnyttja mig för sex. Jag spyr av tanken att ligga med någon annan än dig.

Likes

Comments

Några råd som jag har läst och måste analysera:

- ”han älskar dig inte tillräckligt för att vara tillsammans med dig” - det kan jag inte säga emot. Han har sagt att han inte älskar mig
- ”han har funderat länge på att göra slut och tillslut bestämt sig för att ta steget. Han kommer inte att ångra sig” - han har inte funderat länge på detta, han har precis bjudit mig på resa för 2 veckor sen osv. Så detta stämmer inte!
- ”om han hade ångrat sig så hade han ringt dig och talat om det” - och det gjorde han! Men ingenting blev bättre av det, utan det han sa då var nog bara för att se om han har kontroll över mina känslor! Usch... för sen dess har han varit kall...

Så jag får så mixade signaler! Hur ska jag kunna gå vidare då? När jag får upp hoppet av han? Jag tänker att jag ger han space och avvaktar. Men efter hur han var igår så sjönk mitt självförtroende ännu ett steg och även om jag vägrar att inse det så är det över...

Likes

Comments

Jag kollade på den norska miniserien ”Dumpad”. Människor delar med sig av hur de har dumpat eller blivit dumpade. Jag trodde att jag skulle må lite bättre av den och känna mig mindre ensam. Men jag mår bara värre. I serien hade alla en anledning till att göra slut.

Men varför blev jag dumpad? Jag försökte göra allting så rätt. Och han ville inte ha mig ändå. Jag behöver inte ens göra något fel för att någon inte ska vilja ha mig. Jag duger bara inte. Det är så svårt att acceptera det som hände när man inte förstår när det gick fel.

Likes

Comments

Det kommer aldrig bli vi igen och nu vet jag det. Ångesten dödar. Jag har aldrig sett dig vara så - ignorera mig, inte svara mig, bli irriterad på mig. Av ingen anledning. Om du bara hade vetat vad som pågår i mig! Fast antar att du vet, men bryr dig inte. Igår trodde jag att det skulle bli bra igen. Under dagen insåg jag att det du sa var tomma ord. Du kan omöjligt ha känslor för mig.

3:e dagen av ständig panikångest i kroppen, vakande på natten och spydde.

Är ledig idag, och jag vet att du inte kommer höra av dig. Vad ska jag göra hela dagen?! Ovanpå allt måste jag låtsas inför andra att jag mår bra. Men det gör jag inte. Har nog aldrig mått såhär dåligt.

Likes

Comments

Det här är ett brev till dig - till dig som har sårat mig och gör mig osäker. Du kommer nog aldrig att läsa det här brevet dock, för jag kan inte vara för svag och visa all sorg, osäkerhet och ångest för dig.


Du lovade att det skulle bli som vanligt mellan oss, och även bättre än så! Men du gör inget för att det ska bli bättre. Du kan inte ens klämma in en smiley i ditt meddelande, du låter kall och nonchalant. Mitt enda krav var att du skulle visa känslorna som du påstår att du har - men utifrån det du visar känns det inte som att du har några för mig.

Jag känner bara för att vara med dig, krama dig, mysa med dig. Eftersom jag inte kan göra det så känner jag för att gråta och spy. Det kan jag dock inte göra mer, så det blev gymmet i stället. Gymmet påminner dock om dig, så det blev panikångest och andningssvårigheter i stället för ett bra pass. Du gav mig motivation till träning, så hur ska jag göra det utan dig? Känner mig ful och svag. Kan inte ens äta normalt. Röker ett paket cigaretter stället för maten. Det får mig att må illa, men jag gör det ändå.

Alla undrar varför jag beter mig så konstigt. De frågar hur jag mår. Och inte den vanliga "Hej, allt bra?". Utan som att de faktiskt vet att jag går sönder inombords. Jag kan inte svara dem, för om jag hade börjat prata om dig så hade jag börjat gråta. Jag vill vara i fred, slippa alla frågor.

Jag tänker på dig varje minut av dagen. Det var livsfarligt att köra innan, för kommer inte ens ihåg hur jag tog min från A till B. Är för upptagen med någon som inte ägnar några tankar åt mig.

Innan sa du att den bästa känslan är att hålla om mig. Varför gör du inte det då? Hur kan fotboll på tv ha blivit bättre än det? Kan inte vi byta plats så du känner som jag och jag känner som du? Vad hade du gjort i min sits? Jag vet själv inte vad jag ska göra...

Jag kan inte supa ner mig för jag tål inte alkohol och hade mått ännu sämre. Jag kan inte träffa andra killar för jag vill bara röra dig.

Jag är så utmattad.

Likes

Comments

Så han ringde och vi pratade. Vi kom fram till att vi vill vara med varandra. Men jag var tvungen till att vara nöjd med att vi bara dejtar och inte är tillsammans. Jag tycker att det låter som en "KK" relation, vilket jag aldrig hade velat ha, men eftersom jag har känslor för honom och mår för jävligt just nu utan honom så hade jag gått med på vad som helst för att kunna vara med honom.


För några dagar sedan när jag gick ut från hans lägenhet med inställningen att lämna honom trodde jag att jag var stark och skulle klara det. Men jag är svag. Jag väljer att dra ut på mitt eget lidande och kanske bli ännu mer sårad i framtiden, bara för att må lite bättre för stunden. Jag vet hur dåligt detta är, men hjärtat styr för mycket. Jag går emot mina egna principer och är med en kille som inte ger mig det jag vill ha. Önskar att jag hade varit mer egoistisk, självsäker och stark. I stället är jag känslig, överanalyserar, plågar mig själv och behöver bekräftelse. Är så besviken på mig själv.

Vi sa i alla fall att allting ska fortsätta som vanligt. Men det känns inte som vanligt. Hade han verkligen velat ha tillbaka mig så hade han väl föreslagit att vi ska ses så fort som möjligt? Han hade väl kämpat för att gottgöra allt mitt lidande? Även om jag mår lite bättre idag eftersom jag har fått lite hopp, så har jag fortfarande ångest och nervositeten är kvar. Varför är jag inte uppskattad? Varför duger jag inte...?

Jag har i alla fall satt några "mål" för mig själv (vilket jag antagligen inte kommer hålla, för jag bröt mot en idag):

- Låta han höra av sig först (failade på den)

- Låta han fråga om vi ska ses (håller den delvist, försöker få han till att fråga)

- Inte börja tjata om förhållande (det hade bara sårat mig)

- Inte kräva för mycket uppmärksamhet (behöver så sjukt mycket uppmärksamhet nu när jag är osäker så detta kommer vara svårt)

- Låtsas vara glad när han ska göra något annat roligt i stället för att vara med mig (kanske inte glad men neutral i alla fall)

Jag inser att detta låter som ett väldigt destruktivt förhållande. Fyfan vad jag kommer må dåligt av detta... Men jag är för svag.

Likes

Comments

Hur kan det vara så svårt att hålla sig från att höra av sig? Varför kan man inte bara göra sig själv en tjänst och blockera killen som dumpat än? Han vill ju inte ha mig, det sa han! Varför hoppas jag då. Jag är så svag. Jag skrev till honom till slut och frågade om jag kunde komma till honom. Det kunde jag inte såklart för han jobbade. Men han sa att han skulle ringa efter jobb! Åhh kan inte sluta kolla på mobilen! Vad ska jag ens säga när han väl ringer? Kommer jag börja böla och be honom att vara med mig? Och tänk om han inte ringer? Kommer gå sönder då. Är så nervös.


När jag blev dumpad av mitt ex för tre år sedan så klarade jag av att hålla mig från att skriva till honom i två veckor. Sen frågade jag hur han mådde. Vi pratade lite. Sen hördes vi inte på ett tag. Några veckor senare skrev jag igen och sa att jag skulle ta bort honom på facebook om vi ändå inte snackar (notera att jag mådde fruktansvärt dåligt under denna tiden). Han svarade att jag kunde ta bort honom. Så jag gjorde det. Sen har jag inte varit inne på hans facebook i 2,5 år efter det. Men en gång var jag på fest i närheten av där han bodde ca. 3 månader efter att vi gjorde slut. Jag blev stupfull och gick till honom. Satt och grät i trappuppgången för han inte släppte in mig. Skäms så mycket. Mådde så dåligt. Hoppas verkligen att något sådant inte händer igen! Jag måste vara starkare denna gången. Det tog mig 2 år att komma över honom. Kan inte slösa mer tid på att må såhär igen. Inte en gång till... snälla ta bort smärtan.

Nu kommer alla minnen upp om hur dåligt jag mådde för 2,5-3 år sedan. Jag var så sönder. Jag vet inte hur jag klarade det. Jag vill inte göra detta igen. Jag åt knappt i flera månader efteråt. Jag drack och rökte. Och låg med killar. Jag hatade det hela och mådde dåligt hemma också. Ingenting hjälpte. Dejtade killar, men allt gick åt helvete bara.

Det är därför det betydde så mycket för mig att jag äntligen hittade någon. Och nu ger mig detta också bara smärta. När blir man glad? Kan det inte hända bra saker? Varför är jag förbannad när det kommer till kärlek?

Likes

Comments

Jag vaknade med migrän och ångest, hade ingen aptit men tvingade i mig en smörgås och kaffe. Orkade inte sminka mig till jobb. Inga meddelanden från honom. Jag skulle ha en viktig dag på jobb, så tvingade mig dit även fast jag helst hade velat vara helt själv och inte behöva prata med någon. Jag hade en konstig känsla i kroppen. Det kändes som att jag bokstavligt talat inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag känner för att göra. Jag kände absolut inte för någonting, inte ens att ligga i sängen hela dagen.

Första delen av dagen gick ändå helt okej. Jag klarade av att äta lunch även fast min mage protesterade. Jag kunde inte sluta glo på min mobil. Men inga meddelanden från han kom så klart. Jag började känna paniken ju mer tiden gick. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag klara detta? Vill inte vara ensam. Ville bara skriva till honom att jag ska till han efter jobb och vi måste lösa allting. Det gjorde jag inte dock.

Han bor dock på vägen hem till mig. När jag åkte förbi fick jag sjuk ångest. Mitt huvud bultade och hjärtat slog hårt. Det gjorde så ont. Utan att tänka hoppade jag av bussen och gick till honom. Jag visste att det jag höll på med var pinsamt och patetiskt, hjärtat var dock starkare än hjärnan. Jag ringde på - inget svar. Väntade en stund sen gick jag... Mina tankar upprepades om och om igen: "Vad ska jag ta mig till, hur ska jag klara detta?".

Det var tur att han inte var hemma.

Likes

Comments