​Jag har de senaste åren blivit väldigt rädd för döden. Inte för min egen skull, men för att någon i min omgivning skulle gå bort. Varför jag reflekterar över det nu är för att min mormor och morfar fyller år den här veckan. De fyller 72 år respektive 73 år, vilket ändå är mycket yngre än många jämnårigas mor- och farföräldrar. Men de börjar bli gamla nu. På framför allt min morfar märker man sån skillnad bara de senaste kanske 3 åren. Han känns verkligen gammal och skröplig jämfört med tidigare, han hör dåligt, orkar inte göra samma saker längre och har lite åkommor då och då. Vilket gör min livrädd.

Även min farfar börjar bli gammal nu, hela 75 år. Det är nästan 80 år.... Vilket är medellivslängden för män i Sverige. På honom märks det inte lika mycket fysiskt, men just det här att han börjar krypa upp i ålder gör mig orolig. Jag känner att jag inte vet hur jag skulle hantera om någon i min nära omgivning gick bort. Jag orkar bara inte. Bara tanken på det skär inom mig och så är det väl för de flesta. Det som har blivit jobbigt är att jag börjar tänka på det så mycket, att jag nästan varje dag får en klump i magen på grund av detta. 

Det hela grundar sig nog i att jag förlorade min farmor för 11 år sen. Det är något som jag fortfarande bär med mig. 11 år senare så saknar jag henne fortfarande väldigt mycket. Tiden när hon gick bort var en av de jobbigaste perioderna i mitt liv och allt vändes upp och ner. Hon var den viktigaste personen i mitt liv utöver min mamma, pappa och syster. Det var där jag spenderade en dag i veckan istället för att gå på dagis. Det var till henne jag började gå hem själv från skolan till. Det var hon som hämtade mig i skolan på min 10-årsdag med rosor i famnen. Det var hon som shoppade kläder till mig. Det var hemma hos henne och farfar jag var tiden runt mina föräldrars separation. Det var hon som sparade en napp hemma hos henne trots att jag egentligen skulle sluta med napp. Det är hennes röst jag inte minns längre. Det är hennes personlighet som knappt finns kvar i minnet. 

Det är jobbigt att bli äldre och inte komma ihåg saker från ens barndom lika tydligt. Framför allt eftersom hon var en sån stor del av just barndomen och aldrig fick se mig ta mig ur den. Det är jobbigt att bli äldre och veta att ju äldre man blir desto större är risken att jag kommer uppleva något liknande igen. Det är jobbigt att bli äldre och att se alla andra runt omkring också bli det. Men det blir inte bättre av att gå runt och tänka på det hela tiden. Det är jobbigt att behöva bli orolig varje gång man får ett sms eller ett samtal sent på kvällen. Det är jobbigt att inte kunna skaka av sig känslan av att snart händer det nog. 



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

#metoo

Funderade på om jag ens skulle dela ovanstående hashtag, jag menar jag har ju ändå haft turen att aldrig bli våldtagen. Det är dock helt sjukt hur man fastnar i vissa tankesätt, att jag ens tänkte att jag har haft tur​. Det om något är väl ett bevis på hur skev vår värld är. Det fick mig på andra tankar. Såklart jag också ska dela av mig av mina upplevelser oavsett hur hur allvarliga eller inte de är och sluta förminska mina egna erfarenheter. Det är väl det som är hela meningen med denna rörelse, att visa hur detta sjuka beteende är så extremt utbrett att vi ibland inte ens reflekterar över det. 

När jag tänker på sexuell utnyttjande är det framför allt två situationer som dyker upp på för min egen del. Den ena för att det är det starkaste minnet och den andra för det är det senaste. 

En dag när jag var kanske 15-16 år var jag på väg in till stan. Jag minns faktiskt inte så många detaljer från den dagen bortsett från just denna specifika händelse. Jag tror jag gick i början på gymnasiet och skulle träffa några vänner, men jag har nog egentligen försökt förtränga det mesta kring detta även om jag aldrig kommer få bort bilden från hur en okänd man trycket sitt skrev mot min rumpa. Jag var på väg upp för rulltrappan vid t-centralen när en okänd man ställer sig bakom mig. Jag tänker inte på det till en början, men tycker nog att han står ovanligt nära. Sen börjar han flåsa i mitt öra samtidigt som han trycker sitt kön emot min rumpa och klämmer på den med handen. Som tur är var min naturliga reflex att rycka bort mig från honom och innan jag han fatta vad som hänt sprang han upp för rulltrappan och jag hann aldrig se hans ansikte. När jag någon minut senare mötte upp mina kompisar låtsades jag som att inget hade hänt.... Jag har inte berättat för något vad som hänt förrän nu.

Nästan 10 år senare för bara några månader sen är jag på väg hem sent en kväll. Jag är helt ensam och det är en vardag. När jag kliver av tunnelbanan är jag ensam vid stationen tills jag möter två män. De börjar ropa sexistiska saker till mig, jag ignorerar dem totalt. När jag ska passera männen ställer sig dock en av dem framför mig och blockerar min väg. När jag försöker gå runt honom griper han tag i mina handleder och håller fast mig. Återigen hade jag nog till viss del tur. Tur jag lyckas dra mig loss samtidigt som det börjar komma ner folk från rulltrappan. Tur att männen då blev skrämda och gick snabbt därifrån. Det som skiljer denna gången från denna förra är att jag inte blev rädd. Jag blev bara först chockad och sen sjukt förbannad. Förbannad för att det ska behöva vara så här att vara kvinna. Förbannad på mig själv för att jag sjukt naivt hade någon föreställning om att sånt här inte skulle hände mig längre. Jag är ju ändå 24 år nu och ingen lite osäker tonåring. 

Det är mina starkaste minne när jag själv blivit utsatt. Sen finns det andra händelser som jag knappt kommer ihåg längre småtafsande här och där när man är på festival, krogen och konsert osv. Jag har även varit med om när mina vänner blivit utnyttjade. Allt från att en vän blev våldtagen på en resa vi var på tillsammans, till att någon blivit drogad, till och med när jag i vuxen ålder var på firmafest och en man lyfte upp min mycket fulla kollega mitt på dansgolvet och började jucka mot henne. Hans kommentar när jag sa till var jag känner henne mycket bättre än du..... 


Likes

Comments

Jag pluggar sista året på högskolan och det har bara tagit stopp för mig. Jag får ingenting gjort längre. Tyvärr har jag alltid haft svårt för att plugga och alltid varit sen in med uppgifter. Det funkar dock inte när man går på högskola eller universitet. Fram till nu har jag dock alltid klarat mig. Även om det har betytt att jag suttit uppe fler nätter än jag kan räkna till, gråtit, haft ångest och alltid varit ute i sista sekunden. Men som sagt nu har det tagit stopp, Jag är helt slut, jag orkar inte mer. Jag kan inte läsa en enda text till, jag kan inte producera något som ska lämnas in och jag kan inte ta in vad de pratar om på föreläsningar och seminarier. Det går bara inte. Hela min hjärna skriker nej och det är omöjligt att fokusera på något som har med skolan att göra.

Jag tror det hela grundar sig i att jag känner att jag inte får ut det jag vill av den linjen jag läser. Tyvärr är det så att för mig är högskolan alldeles för teoretisk. Jag känner att jag aldrig mer kommer få användning av det jag lär mig och det blir då alldeles för svårt att motivera sig. Däremot känner jag att det är försent för att hoppa av nu. Jag har tidigare haft ett studieuppehåll på ett år och därför känner jag nu att jag helt enkelt bara får stå ut. Det är egentligen bara en termin kvar. Hur svårt ska det vara?

I och med att jag läser sista året så läser jag nu c-kursen i mitt huvudämne. Det innebär att nivån har höjts mycket och även att jag ska skriva c-uppsats den här terminen. Det här har också gjort att jag nu bara känner att det är hopplöst. Jag ligger redan efter och har en omtenta som ska göras i slutet av terminen, samtidigt som jag ska skriva på min uppsats. Vad gör jag? Hur går jag vidare från här? Jag planerar att jag ska plugga, försöker att sitta hemma men får inget gjort, åker till skolan och får inget gjort... Vad gör jag? Jag kan liksom inte hamna mer efter för då kommer jag aldrig hinna ta ikapp det och dessutom bli återbetalningsskyldig till CSN.

Som grädde på moset har jag och min kära kille köpt en lägenhet tillsammans. Vilket jag såklart är superglad för, men det gör att jag måste jobba vid sidan av studierna och även att jag absolut inte kan bli återbetalningsskyldig. Så vad gör man när inge alternativ är möjliga?


Likes

Comments

Då var dagen kommen. Dagen då jag återigen skapar mig en blogg. Jag vet faktiskt inte hur många bloggar jag tidigare skapat eller vad de nu hette. Jag har egentligen aldrig tagit tag i bloggandet utan har skapat bloggar och levt i någon fantasivärld där jag tror att jag nu ska börja göra inlägg regelbundet, men det slutar alltid med att de står där i princip tomma. Vi får väl se vad det leder till den här gången. 

Likes

Comments