View tracker

Är nästan lite stolt över att jag lägger ut nästa såhär tidigt! ;) Men jaja! HERE IT IS. Den inte så spännande fortsättningen... Hade lite problem med denna biten, så förlåt om det inte är i samma klass som vanligt... Och stavfelen? Ja! Jag kan säga att min dator rätta allt som den själv vill!

---------------------------------------------------------------------------

I rummet blev det kaos. Killarna började få panik och tog genast Eleanor till soffan och la henne där.

-Is she… Is she dead? Frågade jag försiktigt.

-No. Luckily she isn’t. The are in the house now. They have never get this far before. Sa Louis.

Vi alla andas ut av lättnad. Hon var inte borta i alla fall. Men dock hade vi ett problem… De hade kommit in i huset och härjade omkring precis ovan våra huvuden.

Jag satte mig ner i soffan och kollade på Eleanor som låg där. Japp. Hon andades.

-You have called the police, right? Frågade Louis några minuter senare.

-Yes! I’m not stupied! Säger Liam.

Maya böjde sig plötsligt över Eleanor med mobilen i sin hand. På den hade hon slått på ficklampan.

-What the fuck are you doing Maya? Frågade jag lite förvirrad.

-Just want to see how she reacts to the light. If she’s okay her pupils will react to the light. And her heart seems to have a good! Konstaterade hon.

-Are you a doctor or something? Frågade Niall, helt klart väldigt förvirrad.

-No, but my parents are. And I have been at the hospital very much… svarade hon och kollade ner i golvete.

-Why? Frågade Niall lite försiktigt, och vi andra riktade vår uppmärksamhet mot Maya och Niall’s samtal.

-Oh, It’s a long list. But for example, one time I fell on my neck, and nearly broke it. I was at the hospital for 5 days before I could go home. And by go home, I mean that I was in wheel chair for about a week before I could start to walk. Sa hon och kollade sedan ner på sina händer igen. Det var tyst en stund då ingen visste vad de skulle säga.

-Maya, tell me now please… What was it in that message? Sa jag tillslut, då jag ville veta vad hon hade fått spel över… Även om jag haft mina misstankar.

-My grandmother. Var det enda hon sa och jag nickade. Precis som jag trott

-What’s with… började Louis.

-Shout up Lou! Sa Niall och suckade. Han hade genast fattat att det inte var något Maya ville, eller hade lust att prata om.

Plötsligt så hör jag hur någon hostar till och få se Eleanor sätta sig upp.

-What ha-happened? Frågade hon och kollade sig förvirrat omkring.

-Nothing to worry about, just rest! Sa Louis som snabbt var framme och kramade om sin flickvän.

-Are They here? Frågade hon och Louis kollade bara ner i golvet och nickade.

-Shouldn’t we do something to pass the time? Frågade Liam plötsligt.

-What about truth or dare? Säger Harry plötsligt och alla börjar skratta.

-You are so childish! Klagar Zayn och vi skrattar bara ännu mer åt Harrys förslag.

-Okay, do you have a better one then? Frågar Harry och kollade på Zayn som genast ler onskefullt och kollar på mig och Harry.

-Sure. We can do it. Säger han plötsligt.

Vi alla ger honom en konstig blick och sätter oss sedan ner i soffan.

-But I will start to aks the questions. And the first of is… Harry… And JENNY! Sa Zayn och slog ut med armarna mot mig och Harry.

Och NU så tycker jag att detta är ännu barnsligare än innan!

-Zayn, are we back in first grade again? Säger jag och flinar mot honom.

-Harry, I dare you to whisper dirty things in Jennys ear, until she’s blushing like a red tomato!

Jag bara satt där. Stirrade på den där onskefulla lilla grejen som bara satt och skrattade.

-Come on! You know you want it! Säger Zayn och blinker med ena ögat. Harry suckar och lutar sig fram mot mitt öra.

 

Jag tänker inte ens berätta vad han sa. Det är barnförbjudet kan jag redan konstatera. Men det var något som fick mig att rodna på mindre än bara några ord…

 

-Harry…. YOU COMPLETED YOUR MISSION! Ropade Louis överdramatiskt.

-So, I think it’s my turn to ask someone then… sa plötsligt Harry och la genast blicken på Zayn.

-I dare you to… Make out with… Hmmm…Harry började fundera.

-Please say Maya, and not Liam or Niall! Bad Zayn, och ångrade nog sig lite över att han gett Harry de förslaget.

-Make out with Liam! Sa Harry belåtet.

-I will never agree to that! Sa Liam i protest och höll upp händerna i luften. Zayn såg lagom lättat ut över att Liam också vägrat… Fast det skulle varit lite konstigt om han INTE hade gjort det.

-Okay, then you have to lick on his chest. Föreslog Harry.

-I have to? Sa Zayn och kollade vädjande på oss.

-Oh Yes!

Zayn lutade sig äcklad fram mot Liam, som såg om möjligt ännu mer obekvämare ut.

Precis när Liam skulle dra upp sin tröja så hör vi en hård smäll mot dörren.

-I think They have found us. Konstaterade Niall.

 

KOMMENTERA för att få veta vad som kommer hända! Kommer "They" att ta sig in, eller är killarna och tjejerna helt säkra? Och vad var det egentligen som hände med Louis och Eleanor? Det får ni veta om ni kommenterar haha ;P

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

JAG ÄR JÄÄÄTTTEEE LEDSEN FÖR ATT HA DRÖJT 100000 ÅR MED DENNA DELEN! Sanningen är att jag haft mkt att stå i, tänka över och så har jag varit sjuk... Jag är också tvungen att ge Jenny min största kram och förlåtelse för att ha ignorerat dig! Min mobil ligger inlåst i mitt skåp på skolan .__. och datorn har inte varit aktuell under hela helgen...

Jaja! Här är den i alla fall! DEL 5! 

------------------------------------------------

-Is Eleanor here to?! Frågar Harry.

-Ofcurse she is! Snäser Louis som om det vore uppenbart.

-Go and get her Lou. We’ll call the police. Säger Liam lugnt och Louis nickar till svar.

Jag springer efter Liam, Harry, Niall och Zayn med Maya medans Louis försvinner någon annanstans.

Killarna visar oss ner i källaren och tar oss till en dör som mer eller mindre ser ut som något som skulle kunna klara av en atombomb.

-Wait, are they coming into the house? Frågar jag oroligt.

-No, but for sure we are down here. Louis is getting Eleanor.

Jag och Maya nickade.

Vi gick sedan och satte oss i ett horn då alla killarna satte sig i soffan som stod mitt i rummet.

-It’s this real? Frågade Maya och flinade lite.

-Ask yourself! I don’t know! Sa jag och fliande jag med.

Hon tog plötlisgt upp mobilen och såg ut so mom hon ville sjunka genom golvet.

-Is’t him? Frågade jag.

Hon bara kollade på smset.

-Maya? Frågade jag lite oroligt.

-Leave me alone! Skrek hon plötsligt och störtade mot dörren.

Allas blickar vändes mot henne.

-Let me out! Now! Skrek hon.

Killarna kollade först på henne, och sedan på mig. Allt jag gjorde var att stå där, och inte fatta någonting.

-Let me out of here! Började Maya skrika, men hennes röst brast sedan.

Jag började gå fram till henne, men när jag skulle ta hennes hand och leda henne tillbaka så slog hon till mig hårt i ansiktet.

Jag känner hur golvet slår emot mig, men fattar sedan att det var jag som slog emot det…

Jag känner en hand på min rygg och hör plötsligt Harry oroligt säga;

-Jenny?! Are you Okay?! Medans han hjälper mig ställa mig upp.

-Yeah… Säger jag chockat och kollar mot Maya som försöker dra sig undan när Niall och Zayn försöker lugna ner henne.

-What happened to her? Frågar Harry och jag skakar på huvet.

-I-I don’t know. But I want nothing to do with that bitch. Säger jag argt.

Hur kunde hon slå mig!? Vad hon än läst i det där sms:et så gav det inte henne ursäkt nog att ge mig en örfil.

-Maya. Calm down. Försöker Niall.

-NO! I-I can’t! börjar hon men sätter sig sedan bara ner på golvet och gråter. Hennes maskara är helt ut smetad under hennes ögon, och hon ser osäker ut på vad hon egentligen gör när hon plötsligt ställer sig upp och går mot Niall med osäkra steg.

Jag känner Harrys hand nudda min egna och lägger en snabb blick mot honom, och han ler stort tillbaka.

-It can’t be true… säger Maya bara och lägger huvet mot Nialls axel. Han ser helt klart chockad ut men börjar försiktigt trösta henne.

När hon lugnat ner sig så vänder hon sig mot mig.

-Jenny… I-I’m so sorry! I didn’t mean to hit you in the face like that… It just… började hon hicka fram medans hon fortfarande grät.

Men det var något hemsk. Och inte från han jag trodde det var först… Detta var något för personligt. Jag kunde nästan gissa på något som Maya sagt några månader tidigare… Hennes mormor hade varit svårt sjuk i cancer, och de hade stått varandra nära… Så för bara några dagar sedan så hade hon lagt in akut på sjukhus… Hon fick antagligen precis reda på hur det gick med det där…

Jag började tänka efter vad jag själv skulle säga.

Men innan jag han säga eller göra något så kom Louis instaplande i rummet.

Hans hår var rufsigt och hans ögon var glansiga, som om han också hade gråtit.

Och i hans famn…

Där låg Eleanor helt livlös.

 

KOMMENTERA för en ny del! Inga kommentarer=ingen ny del!

Likes

Comments

View tracker

Here it is! A new part of the fanfic!!!! Denna är LITE längre än förra delen, men jag har lite pressat schema för tillfället so that's why I'm not writing so long chapters ;) xD

KOMMENTERA FÖR ATT LÄSA MER!

--------------------------------------------------------------------------

-So… You are just walking in here, and taking two girls you don’t know with you!? Hör jag Liam säga argt från köket.

Jag och Maya sitter i soffan och kollade på varandra med lite oroade blickar.

-Yeah! And if we wouldn’t have done that they might been dead right now! Sa Harry, om ens möjligt, ännu argare än Liam.

-We should just take it easy lads! It doesn’t hurt if they stay here with us just for a couple of days. Säger Louis lugnt.

-Liam, I think we should listen to Louis. Hörde jag plötsligt Zayn säga.

-Yeah, you are maybe right… It’s just the pressure of it. They are following us everywhere! There is nearly not a single place anymore where it’s safe! Sa Liam och suckade högt.

-We know they nearly got her Liam, but they won’t make it again. Sa Niall.

Både jag och Maya spärrade upp ögonen. För nu hade vi inte någon aning om vad killarna kommit in på för ämne.

-Should we go and see what’s going on? Fråga jag och Maya nickade till svar.

Vi ställde oss upp från soffan och började sakta smyga ut mot köket där killarna satt.

-Ehh… Hello? Sa Maya osäkert och såg ut som en idiot om ni frågar mig.

Alla killarna började små skratta.

-Hi there, I can guess? You heard everything? Sa Harry och drog handen genom hans lockar.

-Yes, and what was that Niall said? Frågade jag och Harry drog ut en stol till mig vid bordet de satt vid.

-Liam has a girlfriend. Sa Niall och alla andra killarna gav honom bitch-blickar.

-You where not supposed to say that Blondie! Sa Louis klagandes.

-Ohh… I thought Liam would go out with it soon…

-Well… I wasn’t! sa Liam lite irriterat.

-I’m sorry mate. Sa Niall och kollade ner i golvet.

-Done is done! Now I wounder one thing…

-There is this One Thing! Börjar Louis tralla och jag och Maya kan inte låta bli att börja skratta lite. Liam suckade åt och himlade med ögonen åt Louis som satt och började sjunga.

-What’s your name? Frågar Liam och vänder sig mot mig när Louis slutat sjunga. Och med slutat sjunga menar jag att Zayn satt handen över Lou’s mun för att få honom att fatta att han inte skulle sjunga!

-It’s Jenny.  Svarar jag enkelt och kort.

-And yours? Han vänder sig mot Maya som ser ut att vara på gränsen till att svimma.

-Maya. Svarar hon och ser mer eller mindre ut som en zombie…

-What’s up whit her? Frågar Niall och höjer ena ögonbrynet.

-Sorry, but she might just start fangirling any minute… suckar jag och tar ett djupt andetag.

-Wait… She’s a fan? Frågar Niall, nästan lite oroligt.

-We are fans. Rättade jag.

-She should mabey sitt down for some minutes. Föreslår Louis.

-Yeah, we can move this conversation to the living room. Svarar Harry.

Vi alla ställer oss upp och precis när vi ska börja gå mot vardagsrummet så hör vi något utanför huset…

Smällar, och höga…

-Changed plans! We’re going to the basement!

-Why?! Frågar jag oroligt.

-They are here… säger Harry och jag känner rysningar genom hela ryggraden.

-ELEANOR?! Skriker Louis plötsligt panikslaget.

 

 

Do you like it? OM NI GILLAR DET KOMMENTERA!!!! ;)

 

Likes

Comments

Okej! Innan ni läser... NU FÅR NI SE TILL ATT KOMMENTERA! Förlita er inte på att andra gör det åt er :P

------------------------------------------------------------------

 

Efter att ha gått ett tag så stannade vi och innan jag visste ordet av något mer så var det en stor svart bil framför mig.

-Come. Sa Harry och öppnade ena dörren åt mig.

-Ehh… Thanks? Sa jag osäkert och gick in och satte mig. Till min stora förvåning så satt en vettskrämd Maya där.

-Jenny?! Sa hon och hennes röst lät lika skämd som hon såg ut att vara.

-Where are you taking us? Frågade jag och vände mig mot Harry som la sina händer på mina axlar.

-To a safe place. The lads are there to. Sa han.

-I can tell you the little ”story”. Sa Niall sarkastiskt.

-Yeah! Tell me now why you just take us to this mystical place!? Sa jag argt.

-It’s all our fault. You’ll see. We cancelled out concert for the night because Zayn where feeling really sick. Niall and I, we decided to go out. And we did something we regret now. We didn’t tell the security, so we went here alone. Then some of the haters found us and we where doing the big mistake to talk with them. The problem was, this was not only haters. They where so over the top… sa Harry.

-So..

-They wanted to basically kill us? Yeah. We ran away before they did anything. When we saw the club we thought that it was the best place to hide and at the same time have some fun. Fortsatte Niall.

-When we got in to the club I walked up to you Jenny. But when we had talked for like two minutes I saw one of them. If they saw your faces we both knew that they would kill you to. Avslutade Harry.

-So that’s why you took us with you? Sa jag och höjde på ögonbrynen.

-Yeah. Svarade Harry och drog upp mobilen för att kolla på gud vet vad…

Jag vände mig mot Maya som satt och drog nervöst med fingrarna över hennes knän.

-Why can’t you tell us where you are taking us? Frågade Maya.

-Okay, we are taking you to Lou’s house. Svarar Niall.

-Why?

-I don’t know actually... I guess our management want us all together after this. Sa Harry.

-Do they know we are with you?! Säger jag lite osäkert.

-Nop!

 

 

KOMMENTERA FÖR EN NY DEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Likes

Comments

NY DEL! YEY! 

KOMMENTERA för att få läsa mer efter detta kapitelt! ;)

-------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Så… Hon tog med mig till en klubb… Och här är jag! Sitter och smuttar lite då och då på min drink.

-Hello Beautiful. Hör jag plötsligt någon viska i mitt öra.

Jag vände mig om och får se någon med en stor luv tröja. Men jag kan se ett par gröna ögon. De var som magneter.

-H-Hi. Sa jag lite nervöst.

-What’s your name? frågar killen och vänder sig sedan för att beställa något.

-Jenny. And you are..?

-You will freak out if I say my name, just like everybody else. Hör jag killen mumla och sedan skrattar han lite för sig själv.

-Why should I freak out?

-Because… I’m not at my concert. Börjar han och vänder sig sedan mot mig. När han låter luvan falla ner och det lockiga håret avslöjas så sitter jag och för en sekund helt i min egna värld.

Och ja… Efter ytligare en sekund så ligger jag på golvet och verkligheten är det som slått omkull mig.

Killen som stod framför mig var Harry Styles.

Jag visste inte om jag skulle skrika, gråta eller bara sitta där och inte säga något över huvud taget.

-You.. You are…

-I’ll give you 1000 pound’s if you don’t scream my name in here! Varnade han och satte ena handen för min mun.

-I don’t want your money. And I won’t scream your name! sa jag lite irriterat och drog bort Harrys hand.

-Ohh… sa han och började kola sig omkring.

-Come, it’s not safe to be here anymore. Varnade han och började dra med mig mot utgången.

Jag visste inte vad jag skulle göra. För jag menar… Det är Harry Styles vi pratar om! Det var inte min hjärna som styrde mig längre kan jag säga..

-My friend! She’s in there! Lyckades jag få fram och Harry drog upp sin mobil ur fickan. Han kollade upp då och då, men jag vet inte vad han kollade efter.

-So, will you go with me now? Niall is in there and he will take care of her. Come now! Sa han och tog min hand för att sedan börja dra mig nerför gatan igen.

-Wait?! Where are we going?! Sa jag förvirrat. Men sanningen var att jag nog skulle följa denna killen vart han än tog mig.. ehh… Hehe…

-Somewhere They can’t find us. Sa Harry och kollade sig fortfarande omkring som om någon skulle följa efter oss.

-But.. Maya!?

-She’ll be there to, Niall is taking her there.

-But…

-No! Sorry that this is happening to you. And I know we just meet… But now you have to trust me?!

-I-I trust you. Stammade jag fram.

-Good. This is my fault. All of it.

-Harry, where is this place you’re taking me to? Frågar jag förvirrad och vet fortfarande inte om jag ska vägra eller bara hänga med honom.

-I can’t say that. But I promise you that you are safe now…

-Safe from WHAT?!

-THEM! They are coming after you!

 

 

Hoppas denna delen blev bra!

 

KOMMENTERA!!! för fortsättningen ;)

Likes

Comments

Så! Detta är första delen i min nya fanfiction "Fight For Them!" som jag skriver med en kompis som heter Jenny! Hoppas ni gillar den!!! ;) 

________________________________________________

 

-So, what you’re saying is…

-That we should go out to a club! Svarade Maya.

-But…

-It’s no ”But’s” today! Sa Maya glatt och fortsatte hoppa omkring i vardagsrummet.

Barnsliga lilla grej där, inte för att jag ska säga något kanske? Hehe…

Nej, men mitt namn råkar vara Jenny. Jag är 18 år och bor med min halvknäppa rumskompis Maya. Jag har långt mörkbrunt hår, som jag funderat över att klippa ett bra tag nu… Jag är lång, om man jämför med Maya i alla fall. Men i alla fall! Jag bara älskar att fota och hänga med mina kompisar.

Både jag och Maya går på en fin skola mitt i London, och vi bor inte långt ifrån den. Hon går en linje med inriktning om musik och mycket bild, medans jag själv går en med fotografering och redigering.

Maya hon är kort, har ljusbrunt hår som inte är så långt. Man kan beskriva henne med några annorlunda ord…

Hon är knäpp, kan börja skratta åt VAD som helst och hon lite virrig med.

Men hon är också snäll och omtänksam!

Och hon är min bästa vän.

-Okay, I’ll come! Please say the club is near?

-Ehh… We have to take a cab… sa Maya tyst och jag suckade.

-YOU HAVE TO GO! I WILL NOT LEAVE WITHOUT YOU! I WILL…

-Yeah, I understand Drama Queen! Flinade jag och Maya såg nöjd ut.

-Good. Sa hon och gick in till sitt sovrum.

Jag själv la mig framför tv:n för att kolla om det fanns något spännande att kolla på. Men efter att ha bläddrat genom alla tv kanaler så hamnade jag ändå vid nyheterna. Fast efter en stund så sa reporten någon som fångade min uppmärksamhet.

 

”The boy band One Direction have just arrived at London’s airport. The have just been in New York for there latest single Best Song Ever. Today they will be preforming at Wembely Arena. The fans are going crazy and started lining up 4 days ago. The fame of this band is just growing and they are getting bigger every day. We have our reporter Alexis Jones at the airport where the boy’s are just about to leave for Wembely.”

 

One Direction.

Hur skulle man kunna missa dom?! Allt man hörde i skolan var One Direction, One Direction och ännu mer One Direction.

Inte för att jag inte gillar dom! Tvärt om, jag älskar dom! De verkar vara de härligaste killarna på hela planeten!

Det jobbiga är väll att jag inte kan träffa dom… För jag menar… Det fanns inte en chans att ett vanligt fan som jag skulle ens få chansen att träffa dom.

-Jenny? You should go and dress up in something better! Not pyjamas! Skrattade Maya.

-One Direction are in London again! Skrek jag och började hoppa upp och ner av iver.

-I wish we had tickets to the concert. Sa Maya och suckade.

-Let’s do what every man and women have done since the beginning of earth! We drown our problems in alcohol! Sa hon och jag flinade. Efter det gick in på mitt rum för att ta på mig något bättre än en pyjamas!

Jag undrar vilja skumma typer jag motvilligt kommer att få träffa ikväll då!

 

 

Kommentera för ett nytt kapitel! Tro mig!

Mycket kommer hända i denna fanfictionen! 

Likes

Comments

Detta är specialen av "A Thousand Miles!" Och jag hoppas den glädjer er ;)

Kom ihåg att det snart kommer en nya fanfiction! Och jag kan verkligen LOVA att den kommer vara lika bra som denna ;)

 

-Nej! Louis?! Du kan inte göra då! Skrek jag då jag såg Louis kasta upp våran son i luften.

Det hade gått fyra år och nu hade vi en underbar son på 3 år.

Hans namn hade blivit Lou, efter sin pappa med andra ord. Men skillnaden var att det inte var någon förkortning för Louis, utan hans namn var faktiskt Lou.

Vi hade tyckt att han skulle ha ett namn som började på L, eftersom vi båda två började med L.

-Jag tappar honom inte! Sa Louis och jag skakade på huvet och tog Lou ifrån honom.

-Nee! Pappa! Tjöt Lou och sträckte sig efter Louis.

Louis började skratta och följde med in i huset istället.

Ni undrar såklart vad som hänt dom här senaste åren?

Ja, One Direction blev bara större och större. Och jag fattade inte hur Louis ändå kunde vara hemma så mycket och vara med Lou.

Alla andra höll fortfarande ihop med.

Harry och Jenny var lyckligare än någonsin då dom var nyförlovade. Fast det skulle ta ett tag innan det blev ett bröllop av det.

Johanna och Zayn var glada som det var.

Niall? Fortfarande singel och Liam?

Ja… Osäker på den fronten… Han verkade fortfarande… Ja… jag vet inte riktigt… Men jag hoppas att ni fattar.

-Skulle Harry och Jenny komma ikväll?

-Ja, jag funderar på att bjuda hit dom andra med. Sa jag och Louis nickade.

-Hur många ska jag köpa mat till då? Frågade han.

-Om du nu kallar beställa maten hit för att handla, så ska du nog kunna räkna ut det själv.

-Hur då!?

-Åh, får se… Räkna på fingrarna eller ta upp mobilen och miniräknaren där kanske?

-Nu är du dum.

-Jag tror inte jag är den dumma. Du är tre år äldre än mig och kan inte räkna förskole matte. Om någon är dum så är det du. Sa jag och filande.

Louis log mot mig och gav mig en snabb kyss innan han gick iväg för att kolla till Lou igen.

Jag drog upp mobilen och började ringa runt till våra vänner.

Tillslut var det bestämt att vi skulle ses här klockan åtta ikväll. Lagom med tid för att fixa iordning maten.

 

-Nej, men mins ni inte förra konserten då någon slängde upp en Bh rätt i Harry´s ansikte?! Sa Liam och alla började skratta.

Vi satt och åt nu. Jag hade Lou i knät och det såg ut som om han skulle somna närsomhelst.

-Du! Det är inte roligt! Jag kom bort mig i texten tack vare det!

-Men jag menar… Personen som kastat den måste vart riktigt glad över att pricka ditt ansikte! Sa Louis och skrattade för full hals.

Harry kunde tillslut inte hålla sig för skratt han heller.

-Men vi jag måste kolla upp en grej. Sa jag och ställde mig upp för att gå ut till hallen.

-Kom tillbaka snart! Ropade Jenny efter mig.

Jag gick upp för trappan till övervåningen.

Jag tog upp telefonen och slog in hans nummer.

-Hallå? Svarade han.

-Hej det är Lizette! Sa jag och kollade mot dörren så att ingen stod utanför.

-Hej! Vad undrar du? Frågade han.

-Säg att den är klar snart!?

-Ja, jag ska bara fixa lite detaljer!

-Bra, men kan du komma hit med den sedan? Hon får inte gå innan du kommit med den! Sa jag och började vifta lite med armarna.

-Ja, men då måste jag gå NU för att få klart den i så fall.

-Okej, ses senare!

Åh? Undrar vad det är jag pratar om nu?

Jennys klänning. Hon hade bett mig att fixa den, eftersom jag hade så många kontakter inom just området textil och design.

Detta var inte någon vanlig klänning heller, utan hennes brudklänning.

Jag avbröts i mina tankar av att någon plötsligt öppnade dörren och stack in huvet.

-Hallå?

-Tack och lov att det är du Johanna!

-Vem trodde du det var?

-Louis? Men du måste hjälpa mig senare att smyga in en brudklänning i huset…

-Brukar inte dom vara lite svåra att gömma?

-Jo…

 

Att kvällen kunde gå så fort och att klänningen va utanför min dörr nu var lite upphetsande.

Jag vinkade till mig Johanna och vi smet iväg för att smyga in klänningen.

Utanför så möttes jag av en stor vit förpackning, och bakom den så stod han som jag har och tacka för detta.

-Colin!

-Här är den! Sa han och kramade mig snabbt innan han vände sig mot Johanna för att skaka hennes hand och presentera sig.

-Colin. Sa han och log mot henne. Hon log tillbaka och presenterade sedan sig själv innan vi tog klänningen och började smyga oss upp för trapporna.

-Hallå?! Vad är det där för något?! Ropade Louis plötsligt och jag vände mig om för att se han och Lou komma mot oss. Lou som hade sovit för kanske fem minuter sedan, såg förvånansvärt pigg ut nu.

-Det är inget! Gå nu! Ni får inte se! Sa jag snabbt och jag och Johanna fortsatte upp för trappan.

-Jenny! Din brudklänning är här! Ropade Louis och ajg kollade med arg blick på honom.

Han fattade att det han gjort var fel, men inget att hejda nu. För plötsligt stod alla i hallen och kollade på den stora vita plastsäcken klänningen förvarades i.

-Är det den?! Utbrast Jenny och jag log lite halvt.

-Det var tänkt att vara en överraskning, men NÅGON förstörde den! Sa jag och kollade på Louis.

-Du borde informera mig mer innan! Sa han och filande lite åt mitt beteende.

-Okej, vi ber i alla fall Harry att gå ut till köket igen! Sa Liam snabbt då Harry började kolla nyfiket mot oss.

-Nej! Jag tycker vi sjunger ”Ja må dom leva” och firar deras bröllop nu! Sa Louis sarkastiskt och började skratta medans han gick med Harry och dom andra ut i köket.

Alla utom Jenny.

-Får jag se den då? Frågade hon och jag nickade medans jag log stort.

För jag visste vilket jobb Colin hade lagt på klänningen.

-Kom! Sa jag och sedan började vi gå upp mot min stora garderob.

Jag och Johanna hjälpte varandra att få på Jenny klänningen.

Men till sist….

-Du är jätte vacker! Sa jag och Jenny log blygt.

-Jag kan inte hitta ord… sa Johanna och vi skrattade lite medans hennes mun var format som ett O.

Hon vände sig om och såg lika förvånad själv ut när hon såg sig själv.

-Påminn mig, om att när jag ska gifta mig… Då ska du få fixa klänning åt mig med! Sa Johanna.

Likes

Comments

JA! Detta är sista kapitlet! LÄS SLUTET FÖR ATT FÅ VETA NÄSTA GREJ SOM ÄR PÅ GÅNG!

Utdrag från förra kapitlet:

-Nej, jag kan inte älska någon som inte älskar mig tillbaka.

Jag trodde att jag för någon sekund sett ångest i hans blick, men bestämde mig för att det måste vara inbillning.

-Ibland kan jag förstå hur ja kunnat älska dig, fast jag vet inte om känslorna jag har nu är sanna eller falska. Sa Louis och kollade ner i golvet.

-Vilka känslor då?

-Dom jag har för dig…

-------------------------------------------------------------------

-Och vad är det för känslor?

-Det är något jag inte vet själv.

Dom orden kunde betyda vad som helst.

-Du minns inte dom riktiga minnena än va?

-Nej. Det ända jag vet är att jag plötsligt hindrar mig själv mer och mer från att hoppa på dig och att det känns som om jag vill göra allt för att…

-För att?

-Inget.

-Berätta.

Han kollade upp i mina ögon.

-Allt jag vet är att vi kan börja om. Från början.

Jag blev stum. Detta var vad alla trott var omöjligt.

-Du mins inte… Men hur kan då…

-Känslorna börjar komma tillbaka efter att jag sett dig gråta. Det öppnade något inom mig, som jag inte kan beskriva. Men det var ett begär om att ha dig med mig.

Jag kollade chockat på Louis och såg hur det började rycka i hans mungipor.

-Och nu när jag fått detta sagt… Då börjar minnen komma tillbaka.

-Louis…

-Jag är tillbaka. Och jag kommer inte lämna dig. Sa han och drog mig intill sig och kysste mig.

Att jag kunde ha saknat honom så länge.

Hans läppar. Smaken av dom.

Han drog sig bort och kollade i mina ögon.

-Du är verkligen tillbaka.

 

-Han måste skämta… Eller bara vara en väldigt bra skådespelare i så fall! Sa Harry som inte lät helt övertygad. Men det sågs att han var helt överlycklig över att ha sin bästa vän tillbaka som förr.

-Du tror att jag skämtar om en sån sak? Hazza, vad tror du om mig!? Sa Louis och började fejka hur upprörd han blev.

Harry började skratta och kramade Louis.

-Nej, det är klart att jag inte gör.

Louis gick tillbaka till mig igen och Harry och Jenny satte sig ner jämte oss vid köks bordet.

-Ska vi ringa dom andra med kanske?

-PARTY! Utbrast Louis.

-Och gamla Louis är garanterat tillbaka. Suckade jag men la huvet mot hans axel.

-Va det där en förolämpning?!

Jag filande bara och räckte ut tungan åt honom.

-Men kan vi inte göra så att vi ses hemma hos dig ikväll Harry? Frågade Louis och Harry nickade glatt.

Det gick en stund och sedan var Harry och Jenny tvungna att gå.

-Kom ingen! Retades Louis.

-Nej. Jag kan inte!

-Okej. Vad säger du om jag frågar om du älskar dig?

-Att det är sant.

-Och att Jag älskar dig.

-Att det är sant.

Han log och drog mig bort till soffan.

-Jag har saknat dig. Och mig själv. Nu har jag plötsligt allt igen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta egentligen?!

-Bara varit den du är. Tappat bort dig på vägen men hittat tillbaka.

-Varför kan du alltid hitta så konstiga svar på saker och ting?

-För jag kan och vill. Sa jag och filande.

Han började kyssa mig och sedan sakta gå ner mot nacken där han plötsligt bet mig.

-Aj!

-Det kan inte ha gjort ont. Retades han.

-Kanske inte. Men varför gjorde du det? Flinade jag.

-Du kan inte sluta flina va?

-Nej, men byt inte samtalsämne nu!

-Visst! För att visa att du är min. Ingen annans.

När jag kände hans händer under min tröja fick det mig att rysa.

-Förra gången var vi ju ganska fulla du vet?

-Ja…?

-Och det skulle inte skada…

-Du kan ju sluta babbla Louis, för det skulle hjälpa mycket. S jag och kysste honom.

 

Allt i mitt liv det var perfekt nu. Jag var med han jag älskade, och han älskade mig.

Jag hade vänner som brydde sig om mig.

Allt var som sagt perfekt.

Nu hade alla killarna åkt iväg på turné, men skulle komma tillbaka snart igen och jag kunde inte vänta till dess.

-Lizette? Är det bara jag… Eller börjar din mage faktiskt bli större för varje månad? Frågade Johanna en dag plötsligt.

-Nej, du måste inbilla dig.

-Visst…

Jenny kom in från vardagsrummet.

-Inte för att skrämma dig på något sett. Men du borde nog kolla dig i spegeln. Sa hon och jag kände hur paniken började sprida sig igenom mig.

-Ni inbillar er bara jag har inte blivit…

När jag kom fram till spegeln blev jag stum.

-nej… Fan… Det är inte vad det ser ut som! Sa jag och började få mer panik än innan.

-Vi borde nog kolla upp det? Föreslog Johanna medans hon och Jenny började lugna mig. Eller försöka i alla fall.

-Ta det lugnt. Det är inget farligt…

-Jo! Jag vill inte ha barn! Jag är bara 18!

-Det är inte säkert att…

-SER NI MAGEN!?

-Ta det lugnt, så åker vi in till sjukhuset och kollar upp det.

Jag nickade och ville egentligen bara sjunka igenom marken nu.

 

-Så, vi har kollat proverna och det verkar som om dom är positiva.

-Och det menas med…

-Du är med barn.

Jenny och Johanna kollade båda oroligt mot mig.

Jag nickade och bet ihop för att inte börja slå mig  själv på magen som nu verkade större än innan…. Eller så kändes det i alla fall.

Johanna började leda mig ut från mottagningen och till parkeringen.

-Vill du ringa honom eller ska jag göra det? Frågade Jenny.

-Ge mig bara telefonen. Svarade jag och tog ett djupt andetag när jag slog in Louis telefonnummer.

När pipen började låta så kändes det som om allt gick i slowmotion.

-Hallå? Svarade Louis efter vad som verkat vara en evighet.

-H-Hej Louis. Det är jag…

-Lizette!? Vad har hänt? Du låter som att du snart ska bryta ihop! Sa han oroligt.

-Jag… Jag…

-Berätta älskling.

-J-jag är me-d …. Barn.

Jag hörde hur det blev tyst i luren och plötsligt kom en annan röst.

-Hallå?

-Niall?

-Ja, är detta Lizette?

-Ja, var tog Louis vägen?

-Ehh… Kan du förts säga vad du sa till honom? Frågade Niall oroligt.

-Att jag… Är med barn.

Orden var fortfarande svåra att säga och förstå sig på.

-Det förklarar varför han svimmade…

 

Då var denna klar och avlsustad!

Men nu behöver jag hjälp med en annan sak. Min nya fanfiction om One Direction! 

Denna kommer jag behöva en huvud karaktär och hennes bästa kompis till.Och då behöver jag eran hjälp med detta. Om ni vill vara med och tävla om någon av dessa platser så kommentera här (eller på Dayviews) och skriv om er själv så som; hårfärg, ögon färg, ålder eller den hur gamla ni vill vara i fanfictionen, eran längd eller så långa ni vill va i fanfictionen och så en liten bakgrund och personlighets förklaring med! 

Mer info kommer! ;)

Kommentera vad ni tyckte om sista kapitlet!

 

Likes

Comments

Utdrag från förra kapitlet:

Men jag skakade på huvet och sa bara:

-Jag vet inte vad den handlar om.

Men en sak ska ni veta…

Jag ljög om de orden. För att inte veta varför man skriver en sång… Då blir det inte en sång utan ord. Detta var precis som Liam sagt.

Hur den gamla Louis skulle se den jag är nu…

Och när jag läste orden jag skrivit så kunde jag inte låta bli att tänka:

”Kommer jag någonsin vet vem den riktiga Louis egentligen är?”

---------------------------------------------------------------------------

-Louis? Varför verkar du vara så upprörd?

-För att jag verkar minnas vem ajg är plötsligt, men inte runt henne. Då tar konstiga minnen över och jag vet inte vad som är på riktigt eller dröm.

-Va? Så du minns allt nu?!
-Ehh… Inte riktigt, bara att andra minnen plötsligt börjar komma och hur konstiga mina känslor börjar bli.

-läkarna verkar ha haft fel. Du börjar blir dig själv ju… sa Liam och jag kollade lite skeptiskt på honom.

-Nej, för allt jag vet är att mina minnen är fel. Inget annat. Svarade jag och suckade.

 

-Louis! Hur mår du!? Sa Harry och drog mig intill sig i en kram.

-Jag mår la bra. Sa jag och ryckte på axlarna.

-Jag fattar inte att du verkar vara dig själv nu, alla pratar om att du..ehh…

-Vadå?

-Inte riktigt var dig själv…?

-Vad menar du?

-Lizette. Mumlade Harry.

Vid första tanken på Lizette så blossade ilska upp inom mig och jag var en halv sekund ifrån att haspa ur mig orden ”Jag ska döda henne!”. Men tog sedan mitt förnuft till fånga och höll orden inne.

-Ehh. Ja, jag tror jag börjat fatta att jag inte ska, eller får, döda henne. Sa jag och sköt samtidigt bort ilskan som byggts upp.

Då kom Zayn och avbröt oss.

-Hallå!? Låt mig vara med! Jag vill också vet vad som hänt medans vi varit borta! Sa han och hoppade över kanten och satte sig mellan mig och Harry i soffan.

-Men du måste ju berätta vad ni gjort dom senaste veckorna. Jag hörde att Jenny var med i New York?

-Ja, hon var med Harry, sedan när vi skulle mot södra delen av U.S.A. så bestämde hon sig för att åka hem hit igen.

-Aha.

-Sedan har vi varit i ganska många länder, dom flesta som vi skulle ha konserter i, fast vi stannade inte i mer än någon dag.

-Låter bra, men jag tror vi kan dra igång turnén snart.

-Känner du för det själv då? Frågade Harry lite oroligt.

-Ja, jag blir inte värre direkt.

 

Lizette Berättar.

 

-Johanna?!

-Lizette!? Men gud! Jag har saknat dig så mycket!

-Jag har nog saknat dig mer!

Vi kramade varandra och började sedan gå upp mot min lägenhet igen.

-Så du har ingen barnvakt längre?

-Nepp. Allt är bra…

-Tills du träffar honom?

-Typ, ja.

-Du ska veta att du kan säga allt till mig!

-Ja, det vet jag, för du har sagt den meningen TUSEN gånger. Sa jag och skrattade lite för mig själv.

-Det är inte sant!

-Kom igen! Har du inte börjat märka ett mönster? Sa jag och skrattade. Johanna knuffade till mig lite lätt på armen och sedan brast hon också ut i skratt.

-Fattar egentligen inte hur jag klarar det.

-Jag vet att det är svårt.

-Du vet inte vad jag pratar om va?

-Ehh. Pratade du inte om Louis?!

-Jag pratar om dig! Sa jag och skrattade.

-Tack då! Jag trodde du pratade om Louis!

-Så synd. För där är det värre…

Vi båda samlade oss och gick sedan in till köket för att ta något att äta.

-Men har du träffat honom mycket då?

-Ne, bara en gång nu sedan vi släpptes hem.

-Hur var han då?

-Nästan som vanliga Louis. Och det var några sekunder då han plötsligt ställde sig upp och la armarna om mig och bad mig att inte tänka på honom utan gå vidare.

-Du låter osäker över något, vadå?

-Jag vet inte om jag kan det.

Jag satte mig på köksbänken och la huvet i händerna.

-Du har ju alltid Liam. Försökte Johanna.

-Det hjälper inte, du vet inte hur det är att vara kär i någon som inte älskar dig tillbaka.

-Jag vet mer än du tror.

-Jaså?

-Har du verkligen lust att höra detta utan att döma?

-Ja!

-Enda sedan jag såg honom för första gången har jag varit som fast. Hans ögon är så vackra så att man tappar bort sig. Men jag har redan förstått att jag bara är en av alla andra fans.

-Va?! Pratar du om någon av killarna?!

-Ja…

-Harry har ju Jenny, så jag hoppas det inte är han. Louis är mer eller mindre sinnes sjuk, och Liam skulle kanske gå. Efter det finns bara Niall och Zayn…

-Det är Zayn.

-Men fråga honom då!?

-Nej! Han skulle aldrig vilja gå ut med mig.

-Det får vi ju inte veta om vi inte frågar!

-Nej! Sluta! För du ska inte ens tänka tanken…

Vid dom orden rusade jag ut i hallen och tog tag i min mobiltelefon som låg på bordet och slog in Zayn´s telefonnummer, samtidigt som jag sprang mot mitt rum och låste in mig.

-Zayn!?

-Ja?

-Jag har något att fråga dig… började jag men avbröts av att Johanna började rycka i handtaget till sovrumsdörren.

-Vad är det i bakgrunden? Frågade Zayn nyfiket.

-Min kompis, och det är vad jag undrar. Hon har liksom…

-NU HÅLLER DU KÄFTEN LIZ!

-Är det Johanna?!

-Ja, och jag ska fråga om du vill gå på dejt med henne.

-Ehh…Visst.

-Va bra! Hon kommer bli över lycklig nu.

-ELLER BARA VÄLDIGT ARG!

-Men hälsa henne från mig! Hej då!

-Hej då!

Jag la på och öppnade sedan dörren.

-Vad sa han?! Utbrast Johanna och började bita på naglarna, men jag slog till dom och fick henne att sluta.

-I morgon klockan sju.

-Va ?

-Skoja, men han sa ja.

Jag såg hur ivern spred sig i ansiktet.

-Vi beter oss som om vi gick på högstadiet. Skrattade jag medan vi började fnittra och hoppa runt av iver.

 

Okej dags att räkna…

Niall-singel

Harry-flickvän

Liam-singel

Louis-ex, eller en förvirrad pojkvän…

Zayn-UPPTAGEN!

Det var vad tidningarna fått nys på. Johanna och Zayn´s ansiktet prydde nästan vartenda tidningsomslag nu.

Och Louis situationen?

Han frågade hela tiden om jag älskade honom och dum som ja är så svarade jag:

-Nej, jag kan inte älska någon som inte älskar mig tillbaka.

Jag trodde att jag för någon sekund sett ångest i hans blick, men bestämde mig för att det måste vara inbillning.

-Ibland kan jag förstå hur ja kunnat älska dig, fast jag vet inte om känslorna jag har nu är sanna eller falska. Sa Louis och kollade ner i golvet.

-Vilka känslor då?

-Dom jag har för dig…

 

KOMMENTERA! För nu börjar allt dra ihop sig mot slutet!

Kommer Louis och Lizette bli tillsammans igen? Och Liam då?! Vad kommer hända med de andra paren? Och viktigaste av allt...

Kommer Louis riktiga minnen av Lizette komma tillbaka?

Kommentera och få veta ;)

Likes

Comments

Förlåt igen för dålig uppdatering, men nu är kapitel 17 här! Och ja... Jenny kommer visst med en räddnign som redan borde vara självklar ;) ...

Utdrag från förra kapitlet:

-Du kommer aningen bli glad eller ledsen över att behövas dras med detta. Men dom tvingade mig…

-Vadå?

-Louis får också åka hem idag… Och han kommer bo tillsammans med oss, eftersom du också behöver tillsyn. Ingen av dom andra i bandet hade tid eftersom dom alla är utspridda nu och upptagna. Så ni båda kommer få bo hos mig…

----------------------------------------------------------------------------

-Va?! Men han kommer att försöka döda mig! Sa jag förskräckt.

-Han har lovat. Ni skulle bara hålla er borta från varandra. Sa Liam och jag kollade skeptiskt på honom.

-Tror du själv på det där? Sa ajg och höjde på ögonbrynen.

-Ehh… Nej…

-Precis.

-Du kan alltid bo med mig. Sa Jenny plötsligt.

-Det avgör saken! Sa ajg snabbt

 

Liam blev lite besviken över att jag inte hängde med honom. Louis betedde sig som Louis, om inte jag var i närheten…

-Vad ska vi hitta på idag? Frågade Jenny efter någon vecka. Det enda vi gjort var att sitta och lata oss vid tv:n.

-Vi kan alltid dra och kolla till Louis. Föreslog hon när jag ryckte på axlarna.

-Jag vet inte. Han är inte Louis längre, och han kommer nog aldrig att bli det heller….

-Säg inte så!

-Men det är ju sant till viss del.

-En poäng där. Men det jag försöker säga är att läkarna kommer säkert hitta ett sätt att få tillbaka honom.

-Dom har redan sagt att han inte kan komma tillbaka. Suckade jag och kollade ner i golvet.

-Men vad va det du gjorde som fick honom att börja minnas?

-Ehh… Jag berättade bara om gamla minnen och rättade dom?

-Där har du din lösning. Sa Jenny och log.

-Det är inte så lätt.

-Tänk om det är.

 

-Är du säker på detta? Frågade jag och hon nickade säkert.

Jag tog ett djupt andetag och gick in i Louis rum.

Han hade fått ett av gästrummen i Liam´s hus.

-Åh. Hej du. Sa Louis och filande lite mot mig. Först trodde jag att jag såg i syne tills han började skratta åt min förvånade min.

-Varför skrattar du?

-För du ser så dum ut! Sa han och skrattade mer, om det var möjligt…

Men det var inte direkt ödmjukt sagt, utan orden sved ganska mycket. För han menade inte att mitt ansiktsuttryck va det dumma…

Faktiskt visste jag inte vad han menade, men det var inte skämt och knappast en komplimang.

-Hej… Varför på så bra humör?

-Åh, kände bara för det idag. Liam började babbla om att jag brukade var helt knasig förut. Men jag fattar inte hur jag kunde vara kär i dig enligt alla…

Det fick det att svida mer i magen.

-Håller du på att gråta? Frågade han och kollade lite förvånat upp på mig.

Jag skakade på huvet och torkade bort tårarna snabbt.

Plötsligt så ställde sig Louis upp från sängen och gick fram till mig.

Jag började bli lite rädd att han skulle försöka strypa mig igen…

 

Louis Berättar.

 

Att se henne gråta fick något i mig att vakna. Det sa åt mig att jag faktiskt skulle trösta henne… Men hon hade försökt döda mig ju! Men jag bestämde mig för att ställa mig upp och gå fram till henne. Jag såg hur rädsla spred sig i hennes ansikte. Hon trodde att jag skulle försöka döda henne… Och jag vet inte varför jag inte skulle ta chansen. Men något sa åt mig att inte göra det… Utan något sa åt mig att jag skulle trösta henne. Och då fattade jag vad jag gjort för att fått henne att gråta.

-Älskar du mig? Frågade jag och hon kollade lite undrande på mig.

-Jag… Jag…

-Du älskar mig… haspade jag ur mig.

Varför kändes det som om jag skulle säga likadant nu?!

Nej. Du vad händer med dig!

Tänk på att dom där otrevliga minnena du har med henne… Fast alla sa att dom inte stämde…

-Är minnena falska? Frågade jag.

-Ja… Du mins fel. Sa hon.

-Hur kan jag missa något sånt? Frågade jag och satte mig ner. Allt gick runt i huvet på mig nu.

Om inget av minnena stämde… Vad hade då egentligen hänt?

-Kan du berätta om dom riktiga minnena? Frågade jag och Lizette var helt klart överraskad över att jag frågat.

-Eller?

-Ehh… Visst! Sa hon och satte sig osäkert ner i en stol.

-Rädd för att sitta bredvid mig? Sa jag och flinade retsamt.

-Jätte. Suckade och räckte ut tungan. Varför var hon så söt när hon fjantade sig sådär? Och varför tyckte jag det?!

Sedan började hon berätta från början till slut.

Hon berättade om hur jag hade varit den som hjälp henne med höjdskräcken på Empire. Och hur orolig jag hade blivit över att hon haft mardrömmar en kväll. Att jag hade sagt att jag ville ha henne mer som vän, men att hon först valt Liam, men efter det insett att det inte var sanden hon behövde i sitt liv, utan vattnet som då skulle representera mig…

-Vattnet kan reflektera din spegelbild bättre, förklarade hon. Och sanden behövs ändå för att det ska bli en vacker strand.

Dom orden tog mig med chock. Det var något med dom som fick mig att säga att jag började minnas hur jag alltid tittat på henne. Att hennes små händer i mina var så perfekt att det inte kunde bli bättre.

-Jag fattar inte fortfarande hur jag kunde vara kär i dig…

-Inte jag heller. Sa hon och ställde sig upp och jag såg hur ögonen blev tårögda och som en konstig reflex stälde jag mig upp och drog henne intill mig. Jag kände hur hennes puls slog hårt.

-Bara lova mig att inte spilla tårar över det. För det är inte lönt. Bara glöm mig och gå vidare med livet.

Hon blev chockad och gick ut.

Fem minuter senare kommer Liam in i rummet och kollade både glatt och chockat på mig.

-Är du tillbaka? Frågade han lite osäkert.

-Du börjar bli galen. Mumlade jag men log.

-Tänkte det…

Han skrattar lite tyst.

-Vad hände här inne? Hon var inne här ganska länge.

-Åh, hon rättade bara minnen typ. Sedan började hon konstigt nog gråta. Konstiga idiot…

-De är det sista den Louis jag känner skulle kalla henne.

-Är det? För i så fall. Vem är den “gamla” Louis?!

-Jag menade inte så, men bara det att det är nästan för mycket att försöka klara av när du hela tiden reser nytt hat mot henne.

-Varför bryr du dig egentligen så mycket om jag får fråga?

-För att jag fortfarande älskar henne. Men jag kan inte få henne. Jag förlorade min chans och gav den till dig. Men du slängde bort den, och utan att veta…

-Vad…

-Tänkt lite Louis. Känner du INGET när du ser henne?! Jag menar, hon berättade att hon trodde du skulle göra ett nytt försök till att döda henne, men istället bad du henne att inte bry sig om dig har nästan gjort saken värre.

-Men så synd då…

-LOUIS!? Nu skrek Liam och såg riktigt arg ut.

-Så du känner inget uhh?!

-Jo… Jag vet inte varför. Men att se henne gråta. Det ville få mig att hålla om henne och säga att det var okej att gråta. Men istället kommer fel saker ut ur min mun.

Liam kollade förvånat på mig.

-Sa du precis det där? Frågade han och jag nickade.

Sedan spreds ett leende på hans läppar.

-En till rolig grej är att jag skrivit ner alla tankar och får det till en låt. Eller en del. Sa jag och skrattade åt mina egna ord.

-Får jag höra då?

-Visst.

Jag började rota i en byrålåda efter papperna och höll dom sedan framför mig.

 

When your sorrows are down

Just turn around and see

The daylight coming to you

But now I´m on a place

Where daylight won´t exist

The dark are taking over

And I feel empty

I want to know myself

And how I wanna be

But that´s not the easy part

When you don´t know a thing

 

My soul is split apart

In two different pieces

One how only want do the right

And the other one get all the trash

I don´t know which one i would use

I can´t remember my past

But I just hope that one-day

Everything maybe will get to normal again

You are the one that I think want to keep my heart

But how could I know it´s you I should give it to?

 

Why need things need to be so complicated?

I act like somebody else and it´s getting me frustrated

I take what I get

But promise me I never gonna find you´re faked”

 

-Längre har jag inte kommit…

-Har du skrivit detta?!

-Ja, är det dåligt eller, förlåt. Jag är inte direkt bäst i bandet på låt texter. Sa jag och flinade åt min egna dumhet.

-Nej, men den beskriver ju hur den gamla Louis skulle tänka över att se sig själv såhär. Sa Liam och jag började fatta vad han menade.

Men jag skakde på huvet och sa bara:

-Jag vet inte vad den handlar om.

Men en sak ska ni veta…

Jag ljög om de orden. För att inte veta varför man skriver en sång… Då blir det inte en sång utan ord. Detta var precis som Liam sagt.

Hur den gamla Louis skulle se den jag är nu…

Och när jag läste orden jag skrivit så kunde jag inte låta bli att tänka:

”Kommer jag någonsin vet vem den riktiga Louis egentligen är?”

 

KOMMENTERA FÖR ATT FÅ SVAR PÅ LOUIS EGNA FRÅGA! ;)

Men undrar om det är någon som har någon idé om hur denna fanfictionen ska sluta... x) är dålig på att avsluta saker hehe.... xD

Men kommentera på nu så att ni sedan kan läsa mer ;) jag är en av dom få som inte sätter en gräns med att jag måste ha ett visst antal kommentarer för att ni ska få läsa vidare. Men ni kan ta er en minut för att kommentera, för annars blir det ganska trög uppdatering, och det kan jag lova! :P ;)

Likes

Comments