Nya inlägg

Det vardagliga

Och sportlovet närmar sig sitt slut. Bästa på lovet har varit de stallvistelser som blivit av, ridning och lite mer ridning. Det har varit så kul! Ska faktiskt iväg nu i kväll för lite ridning och gos. Och i veckan som kommer väntas det ännu mera häst, ser fram emot det.

Likes

Comments

Texter

Min ångest brukar jag kalla för han, han väcker mig om nätterna och tycker jag borde funderar på hur kort livet är. Och hur länge han hänger kvar vet man aldrig. Ibland glömmer jag bort honom och det är då jag kan få för mig att tro på mig själv och framtiden. Det är då han kommer tillbaka igen, för att påminna mig om att det inte finns någon framtid för mig. Han gör mig så väldigt trött. När han väl är här, så är han ihärdig. Det händer till och med att han tvingar mig avboka saker eller gå hem tidigare. Han är aldrig sen med att berätta allt jag borde oroa mig för. Han låter mig sällan vara i fred.

Likes

Comments

Det vardagliga

☀🍀🌺 Som rubriken lyder, friyay och sportlov väntar. Jag personligen är inte jätte förtjust av lov, kopplar lov med negativa saker och upplevelser- tyvärr. Men nu är det som det är, eller hur?

Veckan har innehållit en hel del olika saker, vi på på tjejjouren har som jag tidigare skrivit här varit ute på Ellen Key skolan och presenterat oss och organisationen. Det har varit lärorikt! Har lunchat med både Lovisa och Mirre också. Hunnit plugga lite inför provet jag hade idag. Jag har klarat av att få saker och ting gjorda, trots ångest enda upp i halsen. Det har varit en sån där vecka där jag inte velat gå upp ur sängen, sovit oroligt och gråtit lite för många tårar. Men, till det positiva - jag har fixat det!!



Idag checkade jag av mitt sista prov av den fyra veckors period jag haft med prov, fått respons på två av dem tidigare och dem har gått bra. Vilket känns så himla bra! Då jag inte alls haft någon motivation och inte heller någon speciell ork. Innan jag åkte hem från skolan pluggade jag lite matte och avslutade med samtal. Hemma gick jag ut och gick en promenad, rensade tankarna och bara gick i det fina vädret. Solen tittar fram nu, i morse och under förmiddagen var det mulet här, men solen trängde sig fram.

Likes

Comments

Det vardagliga

🐴❤💔 Den jag skickar massa hjärtan till är såklart min fina änglahäst, Otto. Hade han varit kvar vid liv, så hade han definitivt fått extra pussar på mulen och extra stora kramar sen några extra morötter givetvis.

Otto, till dig vill jag skicka hjärtan och kärlek, jag lyfter hatten för dig ännu en gång min fyrbenta bästa vän.

När man har något kan man också förlora det.
Ta till vara på allt du håller kärt, inte bara just idag för att det är alla ❤️:ns dag utan gör det - varje dag!

Otto jag saknar dig, älskar dig och tänker på dig! Hoppas änglarna bär min hälsning upp till dig. Jag vet att du galopperar med frihetens vindar, du är fri. Och det är just de jag vill att du ska vara - bara vara fri. Men jag kan inte undan gå att fälla lite tårar över att inte ha dig här.

Likes

Comments

Det vardagliga

☀🍀❤ Idag har jag hunnit med en hel del viktiga saker! På pedagogiskt ledarskaps kursen har vi vid två tillfällen varit på ett dagis och hållit i aktiviteter och idag var vi där sista gången. Det har gett mig en del erfarenheter och det har faktiskt varit kul! Är nöjd med min egna insats.

Efter det var jag med de andra tjejerna i Qviks tjejjour och besökte Ellem Key skolan. Jag har nog inte nämnt det här förresten, jag jobbar som volontär på en tjejjour som startat upp här i Västervik: här är hemsidan https://tjejjouren.se/qviks. Jag har under några tillfällen suttit vid chatten som är öppen på torsdagar mellan 18.00 till 21.00. Det är så intressant! och jag tänker att detta kan bara bidra till positiva erfarenheter. Många ämnen ligger mig nära om hjärtat. Hur som helst, så var vi som sagt en kortis på Ellen Key skolan och presenterade oss. Vi kommer fortsätta med besöken i olika klasser imorgon, på torsdag och på fredag. Dock måste jag skippa fredagens besök då det krockar med mina lektioner i skolan, menmen. Känns spännande att få komma ut lite och prata om något som man känner är intressant!

Och vädret, vad hände? Idag kändes det verkligen som vår! Skinnjackan och vårskorna fick faktiskt åka på idag. Låt våren få stanna nuuu.

Likes

Comments

Det vardagliga, Texter

🎵💤⚡ Det är sån jag är, jag släpper inte in människor. Jag öppnar mig inte för vem som helst. Du kommer tycka att jag är kall, men egentligen skyddar jag bara mitt hjärta från att bli krossat. Jag kommer att testa dig, inte bara en gång utan flera. Jag måste vara säker på att du stannar annars kan jag inte ge dig hela mig. Ibland kan det verka som att jag inte hör dig, men det gör jag. Jag hör och analyserar varenda ord som sägs. Du kommer bli frustrerad. Ibland kommer du till och med tro att jag inte gillar dig, men där har du fel. Jag visar det bara inte på samma sätt som du eller någon annan gör. Bara att jag hör av mig, eller spenderar tid med dig är sätt för mig att visa att jag uppskattar dig. Man måste ha tålamod med mig. När någon visat för mig att jag kan lita på personen kommer jag öppna upp mig allt mer och mer, du kommer få tillbaka dubbelt så mycket.

Så här precis efter att jag haft samtal, analyserar jag precis allt som sas. Vet aldrig om jag känner mig lättad eller mer uppgiven. Går oftast därifrån med en tomhetskänsla och känslan av likgiltighet - även fast jag allra helst vill brista ut i stor gråt.

Jag delger henne i nästan allt, jag blottar hela mig själv. Jag släpper in och låter mig själv ut, kan vara en skrämmande känsla - det är en skrämmande känsla. På vuxenpsykiatrin slussas jag vidare, från person till person, från behandling till behandling. Medans hon alltid stått kvar, alltså oavsett vad. Jag är så tacksam över att våra vägar korsades även fast det var av en anledning. Så många gånger hon påmint mig om att fortsätta livet, fortsätta leva. Aldrig har hon slussat mig vidare, det har hela tiden funnits en tid till mig, aldrig har hon tröttnat. Hon har snarare varit så väldigt engagerad. Den relation vi skapat är något jag värderar högt. Jag släppte in henne i det jag aldrig tidigare pratat om med någon, hon kom innanför min starkt uppbyggda fasad. Och aldrig kommer jag hitta en lika bra samtals kontakt som henne. Det är svårt att hitta rätt, men jag gav det en chans och det räddade livet på mig. Hade jag inte gett det en chans hade jag stått ensam i all sorg, i all ångest, dumma handlingar och dumma tankar. Hade jag stått ensam i det hade jag inte levt idag, den saken är säker. Det är jag, bara lilla jag.

Såklart är jag rädd för vad som kommer hända när våra tider är slut, faktiskt jätte rädd. Hur kommer jag då klara mig, utan henne som varit med mig i över ett år. Det är också en skrämmande tanke, det man tidigare funnit trygghet i. Ungefär som Otto, min stödpelare och min trygga plats, han som sedan fick lämna mig. Jag tycker inte om avslut, speciellt inte när det varit något betydelsefullt som man avslutar. En dag, vill jag kunna ge som hon gör.

Likes

Comments

Det vardagliga

☁️🌪✨ Å vad kallt det blivit igen, inte kul alls. Vill ju ha vår nu, nu! Jaja, hoppas våren är igång iallafall.

Vad har hänt i mitt super intressanta liv då? Faktiskt inte mycket alls. Mest varit en massa läkarbesök med massa blodprover, inte min grej alls. Men nu är det gjort och jag hoppas det räcker nu för ett tag! Annars har jag mest legat hemma i min säng blandad med att jag träffat lite vänner då och då, när jag velat lämna sängen 😉 Känner mig super trött och inte så värst motiverad. Hoppas på bättring dock! Har väl egentligen inte hänt så mycket mer.

Kommer lite bilder som kanske kan förklara mina senaste dagar lite bättre.

Likes

Comments

Texter, Till minne av Ramazotti

🐴❤☀ För ett år sen idag gjorde vi vårt första besök med Otto på Evedensia veterinärklinik. Vi åkte där ifrån med glädjande besked, jag var så lycklig! För där och då, såg det ut som att jag och Otto skulle få flera år till ihop - han och jag. Otto som dansade igenom undersökningarna, Otto som stod som ett ljus och Otto som fick så många komplimanger. Efter detta besök skulle det dock visa sig att vi skulle behöva åka två vändor till. Det skulle också visa sig att Otto inte alls skulle bli bättre.

Där för ett år sedan, började ovisshet/tårar/förtvivlan och veckor av kämpande - Jag och Otto kämpade tillsammans. Det var också någonstans i Februari som jag såg hur min Otto inte ville mer, det skapade så mycket känslor. Otto blev annorlunda, hans livsgnista var inte som innan. Jag ville bara inte behöva släppa där och då, jag ville ha mer tid. Och efter det tredje besöket där i Mars bestämde jag mig för att min Otto skulle få somna in, med värdigheten kvar.

I Februari insåg jag hur viktigt det är att tänka på sin fyrbenta vän, hur viktigt det är att tänka utanför sig själv. Otto var väl meriterad, en fantastiskt fin häst! Jag började se förbi min väl meriterade häst och började istället se honom, Otto som häst och inte Otto med meriter. Började se Otto som min bästabästa vän och i den vänskapen värderade jag så förbaskat mycket mer än meriter. Det var bara en del av Otto, en fantastisk del! Men Otto hade varit lika fantastisk utan dem också.

Likes

Comments

Det vardagliga

✨☁️🌼 Igår checkade jag av ett givande samtal med min psykolog. Kanske börjar jag släppa spärren och låta han in och mig själv ut. Vi pratade om ångest. Vi pratade om sorg och saknad. Hur man kan mista så himla många saker fast man bara mister en fysisk sak, min Otto. Under gårdagens samtal kom jag själv fram till att jag sörjer att jag även miste mig själv i och med Ottos bortgång. Vilket min psykolog då påpekade var en sorg i sig. Kan känna sorg till mycket i och med Ottos bortgång. När jag hade Otto byggde jag hela min värld på det, mig och Otto. Vilket senare togs ifrån mig på en hundradels sekund. Igår satt jag minsann med gråten i ögonen, att prata om Otto gör mig ledsen - den saknaden kommer aldrig någon förstå och inte heller den förlust jag går igenom. Min psykolog menade på att jag behöver bearbeta min sorg, börja prata om Otto mer - om allt Otto och jag hade. Vilket är vårt nästa steg i min behandling, sorgbearbetning.

Idag fortsatte det med ännu ett samtal fast tillsammans med henne som jag redan släppt in, i nästan allt. Vilket är en relation jag värderat högt, det känns betydelsefullt och viktigt. Vi fortsatte att prata om sorg, kriser, prestation, ansvar och kontrollbehov. Jag är så rädd för att bli lämnad. Avsked gör att jag går sönder, i tusen bitar. Likaså att bli sviken och lämnad. Samtidigt som jag är villig att springa in i relationer så springer jag ifrån dem. Jag låter mig själv inte ut och ingen in. Vi kollade tillbaka och reflekterade kring kriser, det har varit en del kriser på kort tid. Någonstans finns en rödtråd. Sen eftersom att jag under tiden som jag hade Otto byggde allt på oss två blev avskedet väldigt mycket tuffare. Otto lämnade ett tomrum, det tomrum som han tidigare fyllde. Tomrummet som nu finns till mig själv på ett annat sätt som det inte gjorde då. Nu finns det mer tid att tänka, mer tid till mig själv. Den drivkraft som jag tidigare kände till livet finns inte längre kvar. Otto finns inte kvar.

Likes

Comments