Header

Till minne av Ramazotti

Jag var skyldig Otto ett vackert, fint och tryggt avslut på livet. Han hade gett mig så mycket.

Jag grät, många nätter, i skolan, på toaletten, överallt. Men någonstans bakom tårarna kunde jag le. Det var ju så fint egentligen. Jag fick ju faktiskt äran att hålla min fantastiska häst i hoven när han lämnade mig. Jag saknar honom, men jag inser att jag månader innan insåg att jag aldrig kunde få tillbaka det vi hade. Individen Otto försvann ju, kanske till och med redan där på jullovet 2015. Tiden där efter var en ständig oro.

Otto galopperade rakt in i mitt hjärta där han för evigt kommer stanna och jag kommer alltid önska honom tillbaka hit ❤️


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det vardagliga

Idag fick man veta ifall man kommit in på högskola, hade sökt socialpedagog här i stan. Kom givetvis inte in, utan som reserv. Alltid hoppas jag för mycket. Alltid tror jag för mycket. Och nu gråter jag ju floder. Alltså jag har kämpat som en galning för mina betyg och det suger att det inte räcker. Man måste vara bättre, man måste vara bättre än vad jag är. Aldrig räcker det som jag gör. Alltid kämpar jag i motvind, aldrig får jag litelite medvind. Så less på att behöva kämpa med precis allt. Nästan bara löjligt att hag på riktigt hade lite tro och hopp på att komma in, för vem är jag liksom? Ingen alls.


Likes

Comments

Det vardagliga

Just nu är jag på sommarstället ihop med hundarna. Läser boken "ibland mår jag inte så bra" som Therese Lindgren skrivit, läser den för typ fjärde gången. Men den är ju så bra!! Annars har jag inga större planer för dagen.


Likes

Comments

Det vardagliga

Önskar att jag hade fått dela fler somrar ihop med dig. Sommaren är sån hets. Det behövde den aldrig vara ihop med hästisar. Jag går en aningen sönder. För fan, vad jag saknar hästarna - men mest min Otto.

Likes

Comments

Allmänt

Idag gick jag utanför portarna på skolan för sista gången., jag är klar och har klarat det. Det som kändes omöjligt i höstas har jag nu klarat och jag kan inte vara gladare. Idag har jag lämnat gymnasietiden bakom mig på riktigt, trots depression och ångest och saker där intill samt sorg som kunnat räcka för en hel livstid, men trots det står jag på benen och idag med mina slutbetyg. Jag har lyckats, lyckats på mitt sätt. Vad stark jag varit.

Hon, skolkuratorn har varit ett ovärderligt stöd genom mina två sista år på gymnasiet. Som hon hjälpt mig, som hon stöttat och funnits där. Idag gjorde jag även mitt sista samtal hos henne, eller iallafall det sista på skolan. Hon har verkligen varit med mig genom allt, och det är en relation som är så värdefull för mig ❤ Det blev lite mer än bara en samtalskontakt på skolan, jag valde ju att delge henne i allt och som jag behövt henne.

Nu väntas ett nytt kapitel i mitt liv och nu gråter jag igen. För fan vad stark jag varit.


Likes

Comments

psykisk ohälsa

Jag har läst samhäll med inriktning beteendevetenskap. I sjuan på högstadiet fick jag diagnosen dyslexi, alltid har jag kämpat lite mer än de andra och jag har verkligen legat i för att nå mina mål.

Första året på gymnasiet, var mest spännande och nästan som en fortsättning av högstadiet fast en nivå svårare. Jag klarade det. Men jag var aldrig lycklig. Aldrig var jag lycklig. Det var klump i magen och många sömnlösa nätter, som jag idag förstått att de var början på min psykiska ohälsa. Men då förstod jag ingenting, det var väl något alla kände? Liksom gymnasiet, nytt steg i livet - det var de ju för alla.

Men klumpen i magen släppte inte och de sömnlösa nätterna blev längre. Och jag kände mig inte lycklig. Då hade jag önskat att någon såg - såg mig och fångat upp mig. Eller att jag hade haft modet till att gå till elevhälsan och vågat be om hjälp. Under första året fick jag också vara med om mitt första men inte sista svek från skolan, redan då förstod jag att dem inte var några att lita på. Dem såg inte alla, dem såg inte till allas behov.

Så många tårar jag fält över att jag känt mig dum, ensam och i vägen. Tårar över att jag försvårade deras arbete, för att jag inte var som de andra.

Andra året på gymnasiet, tempot ökades rejält och fler kurser skulle läsas. Samtidigt som alla kom in i någon slags träningshets och hälsosamhets, så även jag. Små pikarna började här också, aldrig var jag ju tillräcklig. Så jag skulle alltså under detta året plugga, träna, vara hälsosam och hålla igång ridningen samt hjälpa alla andra med dersas problem, vara typ en psykolog. Jag blev alla andras, alla andras mål, alla andras förväntningar. Jag gjorde precis allt som en icke dyslektiker gjorde, allt det jag punktade upp gjorde även jag. Trötta Astrid. Olycklig Astrid. Ledsna Astrid. Ensamma Astrid. Osynliga Astrid. Fan vad jag kämpade, trots att jag var så fruktansvärt splittrad. Här önskar jag också att någon hade fångat upp mig. Men helt ärligt tror jag att jag var osynlig under nästan hela gymnasietiden av lärare på skolan, kändes aldrig som att någon riktigt såg mig.

I tvåan gick jag nog sönder psykiskt. Men ingen hade aldrig någonsin tidigare pratat med mig om psykisk ohälsa. Bara det här att man kan vara glad fast känna sig ledsen inuti hade ingen någonsin berättat för mig.

Tredje året på gymnasiet, vart ska jag börja? Kanske ska jag börja med att skolan är inte anpassad för alla. Otroligt sorgligt och ledsamt. Här fångade dem upp mig skulle jag vilja skriva men icke, jag låg hemma i tre veckor i sträck de första veckorna i skolan - gick in i depression. Jag visste att jag aldrig skulle klara ett år till med alla de höga krav, mål och de förväntningar som jag kände att alla runt om kring mig hade. Hjärtat och själen var trasigt efter pikar, ville inte höra hur dålig jag var eller hur fel jag gjorde. Räckte med att jag själv hade hemska tankar om mig själv. Det var så många tårar, jämt grät jag. Aldrig var jag lycklig. Efter tre veckor tog min mamma tag i det och de blev möte. Första gången någon fångade upp mig, hon, skolkuratorn. Min studieplan ändrades till ett fjärde år, min hälsa valdes först. Jag började gå till skolan igen, sakta men säkert. Klumpen i magen var alltid med mig, så även det bultande hjärtat och tårarna. Första dagen fick jag kommentaren "har vi en ny elev i klassen?" och där gick jag sönder inuti, som jag hade kämpat för att bara komma upp ur sängen, ta på mig och cykla till skolan. Men jag var ju inte tillräcklig.

Allt det som pratades om på mötena vi hade om min skolgång var bara tomma ord, om hur man skulle hjälpa mig och hur man skulle hjälpa mig och mina behov. Under hela min gymnasietid har allt varit tomma ord. Jag tar på mig skulden ännu idag, för det är ju mig det är fel på - jag har dyslexi. Som jag jobbat mot min dyslexi, som jag kämpat och vilka framsteg jag gjort. Men det spelar ju ingen roll, för ändå fick jag inte rätt hjälp.

I trean orkade jag inte längre ta ansvar. Alltså sånt ansvar som lärarna kunde underlättat för mig så jag kunde sluppit. Jag har under hela min gymnasietid varit perfekt, punktlig, pålitlig och ambitiös till och med när jag hade självmordstankar och ville avsluta allt. Aldrig har jag bett om hjälp, aldrig sa jag något när jag inte förstod. Alltid var jag tyst. Det finns en person som lyssnade på mig som jag vågade berätta för, utan henne hade jag inte klarat skolan eller stått här idag vid liv. Hon fångade upp mig. Och min kära Otto, min egna häst. Så många timmar jag satt i hans box och fällde tårar, kände förtvivlan över morgondagens skola och plugg. Fälde tårar över den ensamhet jag kände.



I trean hände det mycket. Det var hjärtekross, avsked och sorg som hade räckt för en hel livstid. Otto somnade in den 5:e april 2016, det var en tisdag efter lunch. Jag hade psykologi sista lektionen, jag gick på den. Jag gick på min psykologi lektion trots att jag minuterna innan legat i gräset med Ottos livlösas kropp och gråtit floder - min bästa vän fanns inte längre. Även då var jag pålitlig. Men inte heller då gnällde jag, för aldrig gnällde jag.

I juni månda stod jag med den vita mössan i handen på studentdagen, men jag var inte riktigt lycklig. Jag skulle ju efter sommaren gå tillbaka till den plats som svikit, som fått mig att känna mig mindre värd, som fått mig att känna mig idiotisk. Den plats som ärrat mig, varit en bidragande faktor till min ångest och depression.



Snart är även mitt fjärde år över. Jag kan inte vara gladare. Aldrig mer ska jag tillbaka till gymnasiet, gymnasietiden är snart slut på riktigt.

Likes

Comments

psykisk ohälsa

Jag är en glad, trevlig och rolig tjej.

Jag har ju alltid ett leende på läpparna och jag försöker alltid få alla andra att må bra. Brukar tänka att mitt första mål för dagen skall vara att få någon annan att le, vilket i sin tur leder till att jag klarar mig andra så kallade mål att jag själv ler. För alla som ler är ju glada? Eller är det inte så?.. För hur ska jag kunna veta ifall någon inte mår bra ifall den inte visar det på utsidan?

Sen sommaren 2015 kände jag att jag inte var glad längre, inte lika glad iallafall. Fast jag var ju glad utåt, det är ju så jag alltid gjort. Bara att jag inte längre var glad på insidan. Jag blev ledsen för det minsta lilla. Fick börja gå till skolkuratorn som rekommenderade mig några månader senare efter att vi haft kontinuerlig kontakt att ringa läkaren, hon erbjöd sig att ringa åt mig. Jag är ju alltid glad sa jag och jag kan inte vara inne i en depression. Efter det där besöket hos läkaren förstod jag - en person som alltid är glad kan vara deprimerad.

Likes

Comments

Inom loppet av ett år har det varit många avsked, så många som tre stycken. Idag har vi sagt ett sista hejdå till fina mormor ✨ Mormor och Morfar har nu återförenats, igen ❣️ Att vi som barn fått vara hos er i Dalhem är något jag alltid kommer vara tacksam för, det var gemenskap, bus och lek. Nu är vi barn den nya generationen och vi kommer inte göra er besvikna.

Likes

Comments

Det vardagliga

Precis som hon sa "man måste ju leva vidare och på något vis så gör man alltid det, man har vardagen som väntar". I lördags somnade fina mormor in, det var smärtsamt för henne. Så jag kan känna en viss lättnad samtidigt som jag känner sorg. Men jag vet att mormor och morfar har återförenats igen och det känns så himla fint. Nu väntas begravning för mormor, känns fint att vi alla kommer få säga hejdå en sista gång. I loppet av ett år har det varit många avsked, så många som tre stycken.

Förövrigt så har vi fått försmak på sommaren här i Västervik, vilket är underbart!

Veckorna går fort nu, det är en del kvar i skolan att göra men snart är även jag i mål och kan då lämna gymnasietiden bakom mig - vilket ska bli helt underbart. Jag vill vidare. Avsluta gymnasiekapitlet. Dessa fyra år på gymnasiet som snart passerat har innehållit mycket av allt, men mest klump i magen och ångest. När jag ser tillbaka inser jag verkligen hur tufft jag haft det, allt från kompisar till skoluppgifter. Men mest det här med prestation och viljan att vilja va lika duktig som de andra tjejerna, en stress jag kommer bära med mig hela livet. Pikar som ärrat mig. Mest stolt är jag över att jag tog avstånd från det som inte fick mig att må bra, det som såra mig och det som fick mig att känna mig osynlig.

Likes

Comments

Det vardagliga

I onsdags checkade jag av ett samtal och gjorde även ett avslut där och då. Det funkade inte. Det hjälpte inte. Vuxenpsykiatrin är en värld jag inte vill behöva vara i eller behöva fundera kring. Jag har försökt mer än en gång. Idag checkade jag av ett ytterligare samtal eller de var nog mer ett möte med flera inblandade, där på vuxenpsykiatrin. Vi bollade idéer. Kom inte fram till något egentligen mer än att vi ska träffas i Augusti igen och se i vilken riktning vi ska gå. Men jag vet inte om jag vill, ha någon hjälp. Vill bara att allt ska kännas lättare.

Få vara jag, bara jag igen. Känna mig som jag.

Är bara så djupt tacksam till en person! Aldrig riktigt haft någon i mitt liv som jag delat med mig så mycket av faktiskt, nästan hela mitt liv. Kan känna ilska och frustration till att ingen fångade upp mig tidigare i livet, kanske hade det varit lättare då.


"Man orkar inte gå upp ur sängen, men man orkar inte heller ligga kvar. Orkar inte andas, men man orkar inte hålla andan. Man orkar inte le, men man orkar inte förklara för någon vad som är fel. Man orkar inte vara vaken, men orkar inte sova. Man orkar inte leva, men man orkar inte dö. Man orkar egentligen inte tänka, men man kan inte kontrollera sina tankar. Man vet vad som händer i sin kropp, men känner sig bara löjlig över att inte kunna styra hjärnan. Alltid lever man på vetskapen om att det någon gång går över, men man vet inte hur länge man orkar vänta."

Likes

Comments