Header

psykisk ohälsa , Text

Någon gång i höstas tog jag beslutet att söka hjälp igen på psykiatrin, vuxenpsykiatrin. Jag hade under sommaren 2017 haft kontakt med en privatpsykolog, allt funkade toppen. Jag berättade om mina allra mörkaste tankar men också om mitt lilla hopp kring framtiden. Efter sommaren blev det ett ganska långt uppehåll efter att jag avsluta kontakten med min tidigare psykolog, vi hade liksom gjort det som var överenskommet. Vi avslutade bra, men givetvis kändes det tungt. Jag trivdes med honom, han var bra/duktig/professionell/strukturerad allt det som jag behöver ha hos en psykolog för att jag själv ska fungera som patient.



Efter mycket mod tog jag och ringde till vuxenpsykiatrin och sa att jag var behov av hjälp igen. Det var inte lätt. Det är svårt att be om hjälp. Men speciellt att gå tillbaka till vuxenpsykiatrin som svikit mig så mycket tidigare, tillbaka till platsen som jag tappat tron till totalt.

Redan efter första samtalet som jag hade på vintern 2015 med en sjuksköterska gjorde det så ont i mig, hon påpekade direkt min skelögdhet, jag är medveten om den och som jag kämpat med mig själv för att "okeja den". Hon menade på att man kunde göra korrigeringar som kanske skulle få mig att må bättre, förstår hennes tanke absolut. Men det var inte det som jag hade sökt hjälp för, det var inte där min problematik låg och det var inget jag ville lyfta hos henne. Sjuksköterskan fortsatte att ligga på med allt det som rörde min skelning. Likaså en kvinnlig läkare som jag träffade senare på vuxenpsykiatrin, hon sa "så här mellan två kvinnor, din skelögdhet". Tillslut fick dom mig att känna mig tokig, ful och konstig, så jag tog kontakt med ögon där jag gjorde alla förberedelser för en ögonoperation. Men senare valde jag att tacka nej, då det var en stor risk att ögat skulle börja peka utåt istället för inåt samt att ögondoktorn inte var speciellt på mig att göra en operation eftersom min skelning inte påverkar min funktion såsom med balans mm. Men jag valde också att tacka nej för att jag var så less på att göra skönhets förändringar på grund av att andra fått mig att känna mig ful och konstig. Jag har blivit retad för min skelning och jag har varit ledsen, men jag hade accepterat min skelögdhet - ja tills dessa två började ta upp det som ett problem och fick mig att känna mig ful och annorlunda. Tycker dom ska lyfta sina patienter, det är väl där på psykiatrin om något ställe som man ska jobba med självkänsla och självbild (?)..

Jag blev under januari månad 2016 inlagd på psykakuten, där någonstans i samma veva fick jag börja träffa en psykolog på vuxenpsykiatrin, han var bra och jag kände mig aldrig kränkt. Blev tvungen att fortsätta min kontakt med den kvinnliga läkaren för mediciner mm, där det också blev jätte fel. Fick i princip själv komma med förslag till antidepressiva, blev väldigt fel som ni kanske förstår. Avslutade läkarkontakten med henne hösten 2016, orkade inte längre känna mig missförstod och känna att jag inte fick rätt hjälp. Avslutade med all medicin och fortsatte med internetbaserad KBT vilket i förövrigt inte gav någonting, så bestämde då att jag skulle testa rationell beteende terapi, men det fungerade inte riktigt. Så jag valde då att avsluta alla mina kontakter på vuxenpsykiatrin och det var då jag kom i kontakt med en privatpsykolog.



Och nu är jag här, träffat min nuvarande psykolog på vuxenpsykiatrin vid ungefär 5 tillfällen. Kände mig så motiverad till att börja jobba med mig själv, för jag är värd att må bra. Har man motivation till att börja arbeta med sig själv, så har man kommit långt anser jag. Även fast det får mig att nästan tappa andan så fort jag tänker tanke, för det är tufft och det är jobbigt. När man börjar träffa en psykolog så ingår det att man även får träffa en läkare på psykiatrin. Det gjorde jag igår, en manligt psykiatriker. Ett konstigt möte som fick mig att känna mig liten och obekväm. Det kändes inte som att han lyssnade på det som jag tyckte var viktigt och det som jag tycker är min problematik. Han kändes så svävande i det som han pratade om. Han var på mig om mina P-piller och frågade varför jag valde att ta dom om jag ändå inte är sexuellt aktiv typ, beskrev då att jag har dom för att jag har haft kraftig anemi och att P-pillren var en faktor till att mitt HB blev bättre igen. Man vet inte förklaringen till min anemi det har varit ovisst och därför har jag fått testa mig fram själv. Men han fortsatte att pressa mig och tyckte jag skulle sluta med dom, även fast jag försökte stå på mig och säga fast dom funkar bra för mig. Tyckte verkligen inte det var hans ensak eftersom P-pillren inte påverkat mig negativt på något sätt. Och som sagt, det är inte där min problematik ligger. Bland dom första meningar jag sa igår var "Jag är så rädd för att leva men också för att dö". Men där las inte vikten, han frågade mig inte vad det är som jag är rädd för, han frågade mig ingenting om min uppväxt eller liknande och försökte jag berätta sånt själv så avbröt han mig och svävade iväg på annat. Han var mest inne på att jag tittade på mobilen under ett snabbt tillfälle under vårat samtal och frågade om jag hade uppmärksamhetssvårigheter. Tänk om han bara hade frågat mig om min skoltid. Skoltiden där jag kämpade som en idiot. Skoltiden som fick mig att vilja ta livet av mig.

Tänk om han bara hade frågat de enkla frågorna "Hur var din skoltid?" eller "Hur var du som liten?" eller "Hur har din barndom varit?". Jag tänker att det är så mycket som går hand i hand med varann. Tänker också att det borde vara viktigt för en psykiatriker att få en överblick över patientens barndom till nu, hur det liksom sett ut - vilka svårigheter som kanske alltid funnits är och vilka som kanske kommit senare under livet.

Går sedan hem från detta svävande möte, där jag ännu en gång känner mig kluven och missförstod. Känner mig också överkörd som patient. Man ska prata ihop, inte emot varann. Går hem och läser mina journaler, dels för att se vad vi egentligen pratade om och vad han nappade upp av det jag sa. Läser meningen "Även diskussion med patienten om möjlighet för ögonkorrektion vad gäller skelning vilket kan öka patientens funktionsförmåga och minska fler lidande faktorer". Går sönder i bitar och blir så ledsen. Dels för att han inte alls lyfte detta i diskussion med mig under gårdagens samtal och för att det står tydligt i mina journaler att jag tackat nej till korrektion. Samt att jag inte lyfte min skelning som ett problem igår!

Problematiken ligger i att jag alltid tröttar ut mig själv i social situationer då jag hela tiden jobbar med mig själv i dom, för att klara av dom. Problematiken ligger i att jag ständigt har en inre stress och är påverkad av somatiska besvär vilket påverkar mående och ork. Problematiken är att jag ser på mig själv på ett skevt sätt, hatar i stort sätt allt med mig själv. Problematiken är att jag ofta känner mig mer nedstämd än glad. Problematiken är att jag är rädd för att leva och rädd för att dö.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Text

Denna text handlar om mitt mående. Jag berättar inte allt som jag gått igenom här på, utan skriver om sånt som jag känner mig redo för, här&nu . Mitt syfte är inte att fånga uppmärksamhet utan jag vill endast berätta min version av psykisk ohälsa.

Jag har alltid varit orolig och rädd av mig, sedan barnsben. Jag tror att min psykiska ohälsa började väldigt tidigt, för så länge jag kan minnas har jag haft klump i magen, ett snabbt bultande hjärta och hög puls när jag ska sova. Tror liksom att min psykiska ohälsa har handlat om sorg som jag inte förstått mig på och istället tryckt ner. Alltid har jag varit en känslomänniska, känner i hela mig.

I Augusti 2015 fick jag min första ångestattack.. Augusti 2015, sista gymnasieåret - då min psykiska ohälsa tog fart. Kommer alltid se tillbaka det sista året på gymnasiet med stor sorg, jag var inte närvarande och jag förlorade så mycket tid på grund av min psykiska ohälsa. Det var många utekvällar, mycket fylla och alldeles för många ångestattacker. Men innan det slog över till panik&tårar så levde jag på rosa moln, var glad och kände absolut ingenting. Varje gång jag drack flydde jag in i en annan värld, där allt liksom var bra och varje gång fick jag en hård jävla käftsmäll tillbaka, för bra var det inte.

I Oktober började jag träffa en skolkurator. Hon var helt fantastisk. Hon hjälpte mig så mycket. Jag kom in i en period där allt var mörkt. Jag började bli orolig, rädd för mig själv. Jag orkade inte förklara mig för någon. Kände mig bara så trött, på livet.

I december fick jag veta att jag hade ett väldigt lågt HB. Många trodde att det kunde ha varit anledningen till min nedstämdhet. För det var något man kunde se, det var enkelt att dra slutsatser och se mönster i och med min anemi. Sedan December 2015 har det varit turbulent hemma, jag har gått sönder så många gånger av besvikelse.

I Januari började jag äta min första antidepressiva medicin, en gång om dagen. Det fortsattes med olika antidepressiva, men aldrig funkade det. Fortsatte att gå till skolkuratorn. Men jag sjönk till botten. Om jag var rädd innan, så var jag väldigt rädd nu. Varje gång jag gick över bron till skolan hade jag den där dumma tanken och varje gång jag klarade mig över hela bron så tänkte jag "Jaha, jag klarade mig ännu en dag". Testade mycket under denna period, saker som inte var bra. Saker som jag visste skadade mig.

Under Mars månad hade jag börjat komma lite mer på benen, jag började tänka lite mer realistiskt. Mitt i allt detta dog en Morfar plötsligt. Veckorna efter det står jag med Ottos framtid i mina händer, väljer den 18:onde mars att Otto också ska få bli en ängel. Där gick jag sönder. Den enda trygga punkten jag hade i mitt liv skulle tvingas lämna. Det enda ljuset jag såg i livet skulle inte längre vandra sida vid sida med mig. Livet kändes så värdelöst.

Under Augusti 2016, började allt kännas lite bättre. Skolan gick bra. Hade fortsatt kontakt med skolkuratorn och kontakt på vuxenpsykiatrin. Gick internetbaserad KBT. Gav inget. Gick till en samtalskontakt på vuxen psykiatrin, funka ej. Därefter gav jag upp. Avslutade kontakten i Maj 2017.

Juli 2017 månad, gick till en privat psykolog. Hittade rätt denna gång. Kändes jätte bra, även om det var fruktansvärt tufft och smärtsamt vissa gånger. Vi avslutade vår kontakt och tanken var att jag skulle vidare till vuxen psykiatrin igen. Men här står jag idag utan någon samtalskontakt, inte för att jag inte behöver. Jag har bara inte vågat ringa och boka en tid. Ni som är i det här, vet hur svårt det kan vara att våga ringa och be om hjälp. Därefter bygga tillit till en person.

Jag har många gånger trott att jag aldrig ska bli glad igen. Men fan vad jag kämpat för att känna glädje, det har varit psykiskt tungt. Idag kan jag vara glad. Även o, jag inte är glad hela tiden eller så mycket som jag vill vara, så är jag ändå någonstans på väg. Jag får ännu ångest, jag kämpar ännu mot alla hjärnspöken MEN jag kan ändå känna livslust, även om jag önskar att den var större så är det alltid något. Jag ser faktiskt inte bara mörker. Utan kan också se ljuset. Och det känns bra. Försöker att låta bli att tänka på framtiden eftersom det oftast blir ångestfyllt och oroligt.

Jag är nu 20 år gammal. Har fullständiga betyg som jag kan söka till högskola med, trots dyslexi och psykisk ohälsa har jag klarat mig. Det har varit ett helvete - men det har gett mig en styrka jag aldrig trodde att jag hade. Givetvis känner jag inte glädje till min psykiska ohälsa, jag hatar den! Den har fått mig sjukskriven som 19åring, den har gjort att jag har förlorat så mycket tid. MEN, jag har bevisat att jag är starkare än den.

Likes

Comments

Text

Ett slag av någon kan kännas ett tag, sedan försvinner smärtan. Ett slag av någon kan synas, men även det försvinner.

Men att gång på gång höra ord som sårar, ord om att man är värdelös, inte klarar någonting

Finns kvar hos en för alltid, speciellt när det är ifrån någon man älskar, när det är ifrån ens förälder ...

För många är hemmet en trygghet, en plats där man kan slappna av och bara vara den man är. Hemmet ska ju vara en trygg plats där man vet att man älskad.

Ett barn som hånas lär sig blyghet. Ett barn som kritiseras lär sig fördöma.

Men kom ihåg, ett barn som får beröm lär sig uppskatta. Ett barn som får trygghet lär sig tilltro. Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen.


Likes

Comments

Det vardagliga


Dagarna har mest bestått av stillsamma aktiviteter 😛 Det har bl.a. blivit en del promenader, lite solning på fint ställe och äventyrsgolf som avslutades med en god middag. Och få tal om äventyrsgolfen, det var svårt ... Man kan säga att jag kom först, fast nerifrån förstås - men vi hade kul under banornas gång och det var en fin kväll ute.

Annars rullar bara dagarna på typ. Har varit en del intensivt träffande med vännerna på senaste så idag har jag bara varit hemma, ensam och tagit allt i min egna takt. Vilket varit skönt, ibland behövs sånna dagar med! Sommaren närmar sig ju sitt slut och det märks här i stan, då turisterna blivit allt färre - så nu är det sådär dött här igen. Lite små tråkigt faktiskt. Nu väntas en höst precis runt hörnet, kan väl inte påstå att jag är super nyfiken på vad den har att erbjuda. Livet tar mig ju för det mesta på helomvändningar, så vågar faktiskt inte hoppas på något mirakel denna höst heller. Men vi får se. Önskar givetvis att jag redan visste vad hösten hade att erbjuda, helst i minsta detalj. Folk som känner mig dom vet, dom vet. Men det är bara att vänta och se. Tänk om jag på riktigt kunde känna mig tillfreds med den tanken/inställningen "bara vänta och se", tänk om det inte vara något jag bara skrev. Hmm.

Träffat en ny helt fantastiskt psykolog också! Och nu i samma stund kom jag precis på att jag måste avboka min tid på vuxenpsykiatrin, som jag har här i Augusti för dit kommer jag inte gå tillbaka något mer. Men hur som helst så känns det jätte bra med den nya psykologen. Så professionell, allt är så väldigt tydligt och strukturerat. Vi har inte kommit jätte långt än, vi har mest utrett lite saker så det har varit mycket olika tester och frågeformulär - men vi är påväg mot rätt håll.

Blev en liten life update det här. Men här sätter jag faktiskt punkt ✨

Likes

Comments

Det vardagliga

Så närmar sig även denna sommar sitt slut. Här ovan ser ni lite bilder som tagits under denna sommar, det har varit bad/glass/shopping och lite av varje helt enkelt ✌

Likes

Comments

Till minne av Ramazotti

Jag var skyldig Otto ett vackert, fint och tryggt avslut på livet. Han hade gett mig så mycket.

Jag grät, många nätter, i skolan, på toaletten, överallt. Men någonstans bakom tårarna kunde jag le. Det var ju så fint egentligen. Jag fick ju faktiskt äran att hålla min fantastiska häst i hoven när han lämnade mig. Jag saknar honom, men jag inser att jag månader innan insåg att jag aldrig kunde få tillbaka det vi hade. Individen Otto försvann ju, kanske till och med redan där på jullovet 2015. Tiden där efter var en ständig oro.

Otto galopperade rakt in i mitt hjärta där han för evigt kommer stanna och jag kommer alltid önska honom tillbaka hit ❤️


Likes

Comments

Det vardagliga

Just nu är jag på sommarstället ihop med hundarna. Läser boken "ibland mår jag inte så bra" som Therese Lindgren skrivit, läser den för typ fjärde gången. Men den är ju så bra!! Annars har jag inga större planer för dagen.


Likes

Comments

Det vardagliga

Önskar att jag hade fått dela fler somrar ihop med dig. Sommaren är sån hets. Det behövde den aldrig vara ihop med hästisar. Jag går en aningen sönder. För fan, vad jag saknar hästarna - men mest min Otto.

Likes

Comments

Allmänt

Idag gick jag utanför portarna på skolan för sista gången., jag är klar och har klarat det. Det som kändes omöjligt i höstas har jag nu klarat och jag kan inte vara gladare. Idag har jag lämnat gymnasietiden bakom mig på riktigt, trots depression och ångest och saker där intill samt sorg som kunnat räcka för en hel livstid, men trots det står jag på benen och idag med mina slutbetyg. Jag har lyckats, lyckats på mitt sätt. Vad stark jag varit.

Hon, skolkuratorn har varit ett ovärderligt stöd genom mina två sista år på gymnasiet. Som hon hjälpt mig, som hon stöttat och funnits där. Idag gjorde jag även mitt sista samtal hos henne, eller iallafall det sista på skolan. Hon har verkligen varit med mig genom allt, och det är en relation som är så värdefull för mig ❤ Det blev lite mer än bara en samtalskontakt på skolan, jag valde ju att delge henne i allt och som jag behövt henne.

Nu väntas ett nytt kapitel i mitt liv och nu gråter jag igen. För fan vad stark jag varit.


Likes

Comments