View tracker

Texter

☁️🌈✨ I synnerhet ser ju jag ut som vilken tjej som helst. Lägger mycket tid på val av kläder, mycket tid på min yttre fasad. Den där fasaden som jag byggt upp under hela mitt liv. Jag är stark, känslomässigt är jag stark. Jag känner med hela hjärtat, älskar jag så älskar jag med hela hjärtat och när jag känner mig sviken så går hela jag sönder. Det är sömnlösa nätter, nätter där jag sliter mig själv i håret för att det gör så ont där inne i mig. Får andnöd och tror att jag i stort sätt ska dö. Det har varit många morgnar där jag förvånad över att jag somnat där på kvällen. Och där på morgonen börjar det svåra valet av kläder, penslade smink borstar i ansiktet, sen på med mascaran som alltid får en att se lite piggare ut. Samtidigt som jag har en klump i magen och bultande hjärta. Står där i spegeln och ser alla fel, ser en person jag inte tycker om.

I hela mitt liv har jag tagit allt så väldigt personligt, ständigt sätt ner på mig själv, aldrig varit nöjd, aldrig känt mig tillräcklig. Söker hela tiden bekräftelse på att jag gör rätt saker. Väljer hellre för någon annans vinning än mig själv. Är så oerhört rädd för att bli lämnad.

Jag ser tillbaka på gammal bilder och kan verkligen fråga mig själv "vem var hon, hur var det att vara henne, hur blev den där blicken till en så sorgsen, hur blev tankarna om framtids mål till oro". Jag kan verkligen känna en slags sorg till att ha mist gamla mig.

Astrid 16 år gammal
Blicken ser mer levande ut.

Astrid 19 år gammal
Ser inte super bekväm ut. Blicken ser ganska sorgsen ut. Men försöker få till en perfekt bild.

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Till minne av Ramazotti, Texter

😇💭✨ Att våga välja livet när nästan allt sviker. Det är en krokig väg. Men jag må ha kommit långt. Önskar dock att vägen som jag gick på var något rakare.

Den där förmiddagen 5:e april 2016 så förlorade jag nog allt. Aldrig någonsin kommer jag få pussa på den där mulen eller ge den där hårda å stora kramen. Otto, han blev ju allt för mig, hela mig. Han var speciell, det må han ha varit. Jag saknar att ha en fyrbent bästa vän till häst, en häst som bara ger mig energi. En häst som inte har några speciella behov, en väldigt enkel häst. För allt jag söker är en vänskap, en vänskap som kan förgylla mitt liv på många olika plan.

Så här efter Ottos bortgång har jag blivit rädd för avsked, så fruktansvärt rädd. För tänk att genom gå en sorg där man tycks ha förlorat det som man kallade för allt. Otto blev precis som min allra första stora kärlek, han var humoristisk och hade ett hjärta av guld. Det var mitt livs jobbigaste beslut att välja detta avsked. Det är även min livs jobbigaste sorg och saknad, det gör ont i hela själen utan honom. Aldrig har det funnits så många tårar under en sån långa period, fortfarande gråter jag. Så många kvällar som saknaden totalt kommer över mig. Det finns inget annat än tomhet, hade byggt så mycket på mig och Otto - framtids mässigt. Men det är inte det som gör mest ont att ha mist, det som gör mest ont är att inte få vandra sida vid sida med honom. Att inte ha honom fysiskt här.

Någon tänker, men vad stark du blir av att ha genomgått/genom går det. Jag ser inget positivt med Ottos bortgång, ser inget till min fördel. Jag och Otto fick ynka åtta månader ihop, månader som skulle bli till år. Jag ser tillbaka på min och Ottos resa med sorg, glädje, lycka, kärlek, en stark vänskap och världens tillit till varandra. Men ibland tar sorgen över alldeles för mycket, den tar över hela mig. Någon gång hoppas jag att kunna se tillbaka på min och Ottos resa med bara glädje och minnen. Just nu tar det för hårt att påminnas om olika upptåg tillsammans med honom. Det gör för ont. Och nu gråter jag igen.

Likes

Comments

Det vardagliga

💭✨😇 Var väl senast i torsdags jag skrev ett inlägg här. Att jag klarade av torsdags eftermiddagen och natten trodde jag aldrig. Grät konstant i fleraflera timmar, var inget vidare kul. Men tog mig upp till skolan morgonen där på, dvs fredag. Blev dock bara att jag gick på den första lektionen, för efter det gick jag hem och sov lite till. Sen spenderade jag några timmar ihop med Lovisa, vilket var bra för psyket. Och kvällen spenderade tillsammans med Mirre, vilket också fick mig på andra tankar!

Efter fredag kommer lördag, blev en lugn sådan. Jag och Mirre spenderade större dagen i min säng med lite olika sysselsättningar, så skönt att ha den där vännen som man inte behöver hitta på massa saker med hela tiden utan man kan bara vara och liksom inte göra något speciellt. Blev ingen speciellt händelserik dag med andra ord. Idag har jag inte gjort någonting mer än att sova. Och ska fortsätta med det snart.

Likes

Comments

Texter

Tjuter som ett barn, tar allt alldeles för personligt - ständigt. Känner alltid för mycket. Blir alltid så oerhört besviken av planer och bestämmelser som inte blir av, så blev det idag - nu. Alltid hoppas jag för mycket. Alltid tror jag för bra om människor. Alltid släpper jag in människor i mitt liv för fort. Vissa människor tror man för mycket om.

Jag är trött på att andas i min egna kropp. Så himla trött på den oro som hela tiden finns där.

Likes

Comments

Det vardagliga

❄️✨🍸 Dagarna har gått och imorgon kallar rutinerna igen, skönt på sitt sätt trots allt. Jag har hunnit med det ena och andra under detta lov, framför allt en hel del lärorika ridpass! Så tacksam. Det har läckt mig mycket under jobbiga dagar och nätter. Jag vill bara få tillbaka en fyrbent bästavän till häst, det läcker trasiga själar något så fantastiskt. Jag saknar det, saknar den där stora varelsen som ständigt behövde mig, det som fick mig att känna mig så viktig och det som räddat livet på mig. Saknar dig Otto, så väldigt mycket, han var så väldigt viktig för mig.

Ibland orkar jag inte leva kvar i denna kropp, det kan vara så plågsamt. Jag är så himla less på mediciner och dess biverkningar, så less på att kämpa och fortsätta framåt utan att någon riktigt förstår mig. Man kan känna sig så fruktansvärt ensam. Jag vill kunna ha möjligheten till att borra in mitt ansiktet i hästpälsen vid vilken tid som helst på dygnet, det tar bort all ensamhet i världen.

Likes

Comments

Det vardagliga

🌪🌲🌨 Just nu blåser det storm ute samt att marken täckts vit, snööö. Lite typiskt att snön kom efter julafton.

Ska snart bege mig mot ett psykolog samtal, ett tidigt sådant. Ska bli skönt att lätta lite på hjärtat, var ett tag sedan nu eftersom att det är jullov. Om stormen minskar skulle det vara mysigt med en promenad i skogen ihop med hundarnas sen när jag kommer hem, men vi får se!

Olof ligger iallafall inne en dag som denna 😜

Likes

Comments

Allmänt

🌲✨🐴 Ingen har ju direkt gått miste om att det är ett nytt år. Nyårsafton var så himla trevligt! Sen har dagarna bara rullat på, blivit en del lugna dagar hemma. Även hunnit två vändor till stallet, för lite ridning på Troya. Tycker själv att det gått bra! Hon är ju så go den ponnyn. Imorgon blir det lite mer ridning, vilket ska bli så himla spännande! Kanske början på något nytt, vem vet.. Att vara i stallet ger mig på något vis hopp och en saknad, det är ju där jag vill vara. Ha en fyrbent bästis, något jag kan kalla för mitt och något jag kan finna den där speciella glädjen i.

Så här spenderar vi större delen utav dagarna 😋

Likes

Comments

Det vardagliga, Texter

🙇💔📝 Vart ska jag börja? Kanske med det som jag lärt mig under detta år. Man vet aldrig vad som väntar precis runt hörnet, vilket kan vara skrämmande. Något som tidigare varit lycka kan förvandlas till sorg och saknad på en hundradels sekund. Jag har med andra ord fått se och känna det med egna ögon under detta år, hur inget är för evigt och hur det plötsligt kan ta en helomvändning. Jag har framförallt insett vikten i att vara tacksam för varje sekund med den man håller så kärt, hur viktigt det är att ta hand om den man älskar mest.

Jag ska försöka göra en års resumé, tyvärr har jag en del blackout's. Jag har under detta år mått så pass dåligt att jag glömt en del saker. Jag befinner mig många gånger i min egna värld, i mitt egna mörker. Och när man ska se tillbaka så här så är det precis som att jag inte vet något annat än att det var dåligt.


Januari månad

Ännu idag pågår denna mörka period. Men just där i januari och några månader framåt mådde jag som sämst psykiskt. Blev inlagd på psyk där jag fick stanna under en natt, sen manipulerade jag mig ut där ifrån. Jag kunde inte stanna, det gjorde mig sämre. Jag fick konstiga mediciner och hela stället skrämde mig. Började även med mina första mediciner, som var antidepressiva/lugnande & sömntabletter. Inga roliga biverkningar, så avslutade det. Började även gå på öppen psyk, gav mig inte så mycket- ingenting alls faktiskt. Under januari började även jag och min Otto månaders kämpande, Otto pendlade från att vara oren till ren. Min och Ottos vänskap stärktes, vi blev bästa vänner. Många kvällar spenderade jag i stallet med min Otto, både ledsamma och glada kvällar.

Jag blev dessutom tightare med den vän som jag kallar för min närmaste vän idag. Alla kvällar vi promenerat genom stan, pratat, bollat idéer tillsammans. Det har varit glad och sorgsna tårar. Vi har under detta år delat så mycket ihop. Jag hade aldrig klarat mig utan henne vid min sida, aldrig någonsin. Hon har visat mig vad äkta vänskap är, en vänskap som jag aldrig haft tidigare.


Februari månad

Försökte sysselsätta mig så mycket som möjligt, med vänner och stallet. Det var viktigt att göra saker, inte bara sitta hemma. Det var något som jag och min kurator pratade mycket om, men att också kunna lyssna på kroppen när den behövde vila. Så att blanda sysselsättning med vila var en stor del av denna månad. Våga göra saker som fick mig att må bra. Minns att jag också red en del toppen pass med Otto, han var finare än någonsin! Minns också att jag hade et kaos kväll hemma som slutade med att jag sprang över till henne, visste inte vart jag skulle ta vägen.

Otto fick ställa upp som clinic häst, det var Louice och Elin som höll i det. Ingen var stoltare än jag, han var så snygg när han trippade runt där med Elin på ryggen. Han skötte sig toppen, stolt. Otto älskade att få stå i fokus och det fick han ju, då vi var ett gäng.


Mars månad

Jag fyllde 19, inget speciellt. En sen kväll sa vi allihopa även ett sista hejdå till morfar som plötsligt lämna oss- allt kan vända så fort. Det gjorde så ont att se min egna mamma ledsen och så svag, hon gick verkligen sönder. Det var många veckor utav sorg.

Vad det gällde Otto så hade vi hunnit med en del vändor till veterinären i Kalmar. Otto stod alltid som ett ljus under varje undersökning. Den 18:e hade vi ett återbesök. Jag stor grät hela vägen ner till Kalmar, jag vet att allt låg i mina händer och det kändes fruktansvärt tungt. Vi kom ner och där bestämde jag mig för att avsluta Ottos behandling. Där och då åkte Otto i min transport för sista gången. Under bilresan hem snurrade alla tankar men framförallt "hur fan ska jag klara mig utan honom?". Hjärtat var i tusen bitar och det fanns bara tårar, där och då visste jag att vi bara hade veckor kvar ihop, han och jag. En tid som jag ville göra till den vackraste. Jag började redan dagen där på, med att ge extra morötter, borsta extra länge och låta han gå i grimma i skogen. Där gick vi sida vid sida.

Det var mycket sorg. Och det var inte mycket som funkade denna period. I mitt huvud fanns bara "snart blir jag ensam kvar här". Jag hade en sista önskan och det var att min kurator skulle få träffa Otto, då jag har pratat mycket om honom i hennes rum på skolan. Det kändes bara så rätt att dem två skulle få möta varandra.


April månad

Jag och min kurator bokade in en dag och tid för att åka till Otto. Det blev ledsna tårar men också glada från båda oss. Och en Otto som förstod men som håll leendet uppe. Blev många pussar på mulen, kramar och klappar. Vi gick sen en promenad tillsammans på en grusväg, bara gick och gick. Pratade om det mesta. Därefter gick vi tillbaka till Otto som stod i hagen och väntade, blev lite mer pussar på mulen, kramar och klappar innan vi begav oss.

Blev många jobbiga avsked denna månad, väldigt fina sådana dock. Vilket jag är tacksam för! Det blev en jätte fin begravning för morfar, inte många torra ögon där. Kändes fint att få säga hejdå, få ett avslut alla tillsammans liksom.

Jag och Otto gjorde vår sista fotografering tillsammans, uppe i skogen en fin April dag. Det mest tunga var att säga hejdå till Otto, för hur säger man egentligen hejdå till någon man älskat över allt annat och någon man skulle vilja dela för evigt med om det fanns.


Maj månad

En månad utan Otto som hade gått, saknaden var enorm. Såret i hjärtat var ganska färskt det var tomt utan min fyrbenta bästis. Det var stressigt i skolan, mycket som skulle in innan studenten. Det planerades för bal och jag velade länge, men drygt två veckor innan bestämde jag mig för att gå iallafall. Det blev något stressigt med klänning och allt som hör till balen. Det var en bra kväll och natt. Träffade min barndomsvän Lovisa, vi pratade igen det mesta som vi missat med varandra. Därefter tog vi upp kontakten med varandra igen, vilket jag är tacksam för. Sen var det allt fix inför studenten också lite stressigt men det ordnade sig det också.


Juni månad

Till största del en rolig månad! Tog studenten, vilket var en jätte rolig dag! Och jag är så tacksam för att just en person kom till min studentmottagning, det uppskattas så enormt att just hon befann sig där. Uppskattade alla som var på just min studentintagning, så fina människor! Vi i klassen hade givetvis studentvecka innan vi dansade ut genom portarna. Den veckan var super rolig sista tid ihop. Jag skulle sommarjobbat men blev sjukskriven därifrån, vilket kanske inte var så toppen kul just då men såhär i efterhand ett klokt beslut av mig. Behövde få återhämta mig under den sommar som varit. Midsommar blev också en trevlig kväll med god mat och bra människor. Jag hade ett samtal vid hamnen med fika ihop med hon som varit med mig under mina månader under årskurs tre på gymnasiet, kommer ihåg att det var jätte fint väder och att vi bara satt där och pratade. Sen bjöd juni månad på många roliga dagar och kvällar ihop med kompisar.


Juli månad

Tror inget speciellt hände denna månad faktiskt. Var en del sol och bad. Men också en del lugna dagar hemma i soffan, skönt det med. Kommer ihåg att jag var ganska less på att det var så vackert väder då jag alltid kände mig tvungen till att göra saker. Ville helst av allt ha regn och mulet, så att det liksom var mer okej att sitta inne.. Hehe... Tog även körkort, som jag äntligen klarade. Vilken lättnad det var! Som jag kämpade med det alltså.


Augusti månad

Jag började mitt fjärde år på gymnasiet. Tog bort lite kurser under höstterminen 2015 så det är dem jag håller på att läsa just nu. Var inte alls pepp på att behöva gå tillbaka dit igen efter att ha spenderat tre år där redan. Var fruktansvärt rädd för vad alla andra skulle tycka, kändes tungt och nästan pinsamt. Men det har rullat på + att det började gå bra på skolfronten. Kurserna kändes roliga och givande. Jag och Mirre har ägnade mycket tid ihop vilket har håller i sig, allt från att ha legat i sängen och tittat på tv till galna ute kvällar.


September månad 

Hände inget speciellt denna månad direkt. Skolan rullade på. Började även min internet KBT under denna månad, om jag inte minns fel. Tyvärr gav den inte alls det som jag hoppades.


Oktober månad 

Vi gick mot mörkare tider. Även mörkare mående. Här någon gång gick jag lite grann tillbaka till ruta ett. Fick nya antidepressiva denna månad, det fungerade inget vidare.


November månad 

Fick mer biverkningar av mina antidepressiva men höll ut, första veckorna kan ju vara lite besvärliga. Annars var jag mycket med vänner. Red också för första gången på länge, den lilla socker söta ponny. Fick också vara ponnyvakt två omgångar vilket var hur mysigt som helst! Många kvällar där i stallet, det var så behövligt!


December månad 

Oså blev det december månad. En tuff månad, med mig själv. Varit en del roliga utekvällar med vänner, mysiga fika stunder. Jag och Mirre tog en vända till Norrköping för mellandagsrean. Annars har det inte hänt så mycket mer. Varit en del sömnlösa nätter och en massa himla tårar. En hel del gos med djuren har det också varit, mysiga och långa skogspromenader också. Har ju även gått en termin i skolan vilket innebär att jag endast har en kvar nu!


Så tacksam för alla ni som fortfarande står vid min sida. Er vill jag ha där! Tacksam för att jag fått uppleva ledsamma och glada stunder med just er. Och speciellt tack går till en person, vilket hon redan vet om.

Sen min tränare Louice, år efter år ställer hon upp! Världens bästa. Under den tid Otto var sjuk var det alltid henne jag kontaktade i första hand om det var något, bollat idéer med och rådfrågat.


2016- tack för detta år. Jag lämnar detta år med en del lärdom. Men jag kommer också se tillbaka på detta år med sorg men även lite gnutta glädje. 2016 är ett år jag alltid kommer minnas, resten av mitt liv. Det har innehållit flera jobbiga beslut, en enorm sorg och saknad, men även lite lycka - för jag har ju klarat mig. Trots allt det som varit så står jag här idag, inte frisk och inte super stabil, men jag lever. Jag är här idag med vetenskapen om att någon dag blir det bättre, visst måste det vara så? Idag på nyårsafton står jag inte med världens fetaste leende och inte heller välkomnar jag 2017 med öppna armar, men inte heller har jag målat fan på väggen. Måste väl också typ skriva, Gott Nytt År 🍾

Likes

Comments