Header

Text

Denna text handlar om mitt mående. Jag berättar inte allt som jag gått igenom här på, utan skriver om sånt som jag känner mig redo för, här&nu . Mitt syfte är inte att fånga uppmärksamhet utan jag vill endast berätta min version av psykisk ohälsa.

Jag har alltid varit orolig och rädd av mig, sedan barnsben. Jag tror att min psykiska ohälsa började väldigt tidigt, för så länge jag kan minnas har jag haft klump i magen, ett snabbt bultande hjärta och hög puls när jag ska sova. Tror liksom att min psykiska ohälsa har handlat om sorg som jag inte förstått mig på och istället tryckt ner. Alltid har jag varit en känslomänniska, känner i hela mig.

I Augusti 2015 fick jag min första ångestattack.. Augusti 2015, sista gymnasieåret - då min psykiska ohälsa tog fart. Kommer alltid se tillbaka det sista året på gymnasiet med stor sorg, jag var inte närvarande och jag förlorade så mycket tid på grund av min psykiska ohälsa. Det var många utekvällar, mycket fylla och alldeles för många ångestattacker. Men innan det slog över till panik&tårar så levde jag på rosa moln, var glad och kände absolut ingenting. Varje gång jag drack flydde jag in i en annan värld, där allt liksom var bra och varje gång fick jag en hård jävla käftsmäll tillbaka, för bra var det inte.

I Oktober började jag träffa en skolkurator. Hon var helt fantastisk. Hon hjälpte mig så mycket. Jag kom in i en period där allt var mörkt. Jag började bli orolig, rädd för mig själv. Jag orkade inte förklara mig för någon. Kände mig bara så trött, på livet.

I december fick jag veta att jag hade ett väldigt lågt HB. Många trodde att det kunde ha varit anledningen till min nedstämdhet. För det var något man kunde se, det var enkelt att dra slutsatser och se mönster i och med min anemi. Sedan December 2015 har det varit turbulent hemma, jag har gått sönder så många gånger av besvikelse.

I Januari började jag äta min första antidepressiva medicin, en gång om dagen. Det fortsattes med olika antidepressiva, men aldrig funkade det. Fortsatte att gå till skolkuratorn. Men jag sjönk till botten. Om jag var rädd innan, så var jag väldigt rädd nu. Varje gång jag gick över bron till skolan hade jag den där dumma tanken och varje gång jag klarade mig över hela bron så tänkte jag "Jaha, jag klarade mig ännu en dag". Testade mycket under denna period, saker som inte var bra. Saker som jag visste skadade mig.

Under Mars månad hade jag börjat komma lite mer på benen, jag började tänka lite mer realistiskt. Mitt i allt detta dog en Morfar plötsligt. Veckorna efter det står jag med Ottos framtid i mina händer, väljer den 18:onde mars att Otto också ska få bli en ängel. Där gick jag sönder. Den enda trygga punkten jag hade i mitt liv skulle tvingas lämna. Det enda ljuset jag såg i livet skulle inte längre vandra sida vid sida med mig. Livet kändes så värdelöst.

Under Augusti 2016, började allt kännas lite bättre. Skolan gick bra. Hade fortsatt kontakt med skolkuratorn och kontakt på vuxenpsykiatrin. Gick internetbaserad KBT. Gav inget. Gick till en samtalskontakt på vuxen psykiatrin, funka ej. Därefter gav jag upp. Avslutade kontakten i Maj 2017.

Juli 2017 månad, gick till en privat psykolog. Hittade rätt denna gång. Kändes jätte bra, även om det var fruktansvärt tufft och smärtsamt vissa gånger. Vi avslutade vår kontakt och tanken var att jag skulle vidare till vuxen psykiatrin igen. Men här står jag idag utan någon samtalskontakt, inte för att jag inte behöver. Jag har bara inte vågat ringa och boka en tid. Ni som är i det här, vet hur svårt det kan vara att våga ringa och be om hjälp. Därefter bygga tillit till en person.

Jag har många gånger trott att jag aldrig ska bli glad igen. Men fan vad jag kämpat för att känna glädje, det har varit psykiskt tungt. Idag kan jag vara glad. Även o, jag inte är glad hela tiden eller så mycket som jag vill vara, så är jag ändå någonstans på väg. Jag får ännu ångest, jag kämpar ännu mot alla hjärnspöken MEN jag kan ändå känna livslust, även om jag önskar att den var större så är det alltid något. Jag ser faktiskt inte bara mörker. Utan kan också se ljuset. Och det känns bra. Försöker att låta bli att tänka på framtiden eftersom det oftast blir ångestfyllt och oroligt.

Jag är nu 20 år gammal. Har fullständiga betyg som jag kan söka till högskola med, trots dyslexi och psykisk ohälsa har jag klarat mig. Det har varit ett helvete - men det har gett mig en styrka jag aldrig trodde att jag hade. Givetvis känner jag inte glädje till min psykiska ohälsa, jag hatar den! Den har fått mig sjukskriven som 19åring, den har gjort att jag har förlorat så mycket tid. MEN, jag har bevisat att jag är starkare än den.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Text

Ett slag av någon kan kännas ett tag, sedan försvinner smärtan. Ett slag av någon kan synas, men även det försvinner.

Men att gång på gång höra ord som sårar, ord om att man är värdelös, inte klarar någonting

Finns kvar hos en för alltid, speciellt när det är ifrån någon man älskar, när det är ifrån ens förälder ...

För många är hemmet en trygghet, en plats där man kan slappna av och bara vara den man är. Hemmet ska ju vara en trygg plats där man vet att man älskad.

Ett barn som hånas lär sig blyghet. Ett barn som kritiseras lär sig fördöma.

Men kom ihåg, ett barn som får beröm lär sig uppskatta. Ett barn som får trygghet lär sig tilltro. Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen.


Likes

Comments

Det vardagliga


Dagarna har mest bestått av stillsamma aktiviteter 😛 Det har bl.a. blivit en del promenader, lite solning på fint ställe och äventyrsgolf som avslutades med en god middag. Och få tal om äventyrsgolfen, det var svårt ... Man kan säga att jag kom först, fast nerifrån förstås - men vi hade kul under banornas gång och det var en fin kväll ute.

Annars rullar bara dagarna på typ. Har varit en del intensivt träffande med vännerna på senaste så idag har jag bara varit hemma, ensam och tagit allt i min egna takt. Vilket varit skönt, ibland behövs sånna dagar med! Sommaren närmar sig ju sitt slut och det märks här i stan, då turisterna blivit allt färre - så nu är det sådär dött här igen. Lite små tråkigt faktiskt. Nu väntas en höst precis runt hörnet, kan väl inte påstå att jag är super nyfiken på vad den har att erbjuda. Livet tar mig ju för det mesta på helomvändningar, så vågar faktiskt inte hoppas på något mirakel denna höst heller. Men vi får se. Önskar givetvis att jag redan visste vad hösten hade att erbjuda, helst i minsta detalj. Folk som känner mig dom vet, dom vet. Men det är bara att vänta och se. Tänk om jag på riktigt kunde känna mig tillfreds med den tanken/inställningen "bara vänta och se", tänk om det inte vara något jag bara skrev. Hmm.

Träffat en ny helt fantastiskt psykolog också! Och nu i samma stund kom jag precis på att jag måste avboka min tid på vuxenpsykiatrin, som jag har här i Augusti för dit kommer jag inte gå tillbaka något mer. Men hur som helst så känns det jätte bra med den nya psykologen. Så professionell, allt är så väldigt tydligt och strukturerat. Vi har inte kommit jätte långt än, vi har mest utrett lite saker så det har varit mycket olika tester och frågeformulär - men vi är påväg mot rätt håll.

Blev en liten life update det här. Men här sätter jag faktiskt punkt ✨

Likes

Comments

Det vardagliga

Så närmar sig även denna sommar sitt slut. Här ovan ser ni lite bilder som tagits under denna sommar, det har varit bad/glass/shopping och lite av varje helt enkelt ✌

Likes

Comments

Till minne av Ramazotti

Jag var skyldig Otto ett vackert, fint och tryggt avslut på livet. Han hade gett mig så mycket.

Jag grät, många nätter, i skolan, på toaletten, överallt. Men någonstans bakom tårarna kunde jag le. Det var ju så fint egentligen. Jag fick ju faktiskt äran att hålla min fantastiska häst i hoven när han lämnade mig. Jag saknar honom, men jag inser att jag månader innan insåg att jag aldrig kunde få tillbaka det vi hade. Individen Otto försvann ju, kanske till och med redan där på jullovet 2015. Tiden där efter var en ständig oro.

Otto galopperade rakt in i mitt hjärta där han för evigt kommer stanna och jag kommer alltid önska honom tillbaka hit ❤️


Likes

Comments

Det vardagliga

Just nu är jag på sommarstället ihop med hundarna. Läser boken "ibland mår jag inte så bra" som Therese Lindgren skrivit, läser den för typ fjärde gången. Men den är ju så bra!! Annars har jag inga större planer för dagen.


Likes

Comments

Det vardagliga

Önskar att jag hade fått dela fler somrar ihop med dig. Sommaren är sån hets. Det behövde den aldrig vara ihop med hästisar. Jag går en aningen sönder. För fan, vad jag saknar hästarna - men mest min Otto.

Likes

Comments

Allmänt

Idag gick jag utanför portarna på skolan för sista gången., jag är klar och har klarat det. Det som kändes omöjligt i höstas har jag nu klarat och jag kan inte vara gladare. Idag har jag lämnat gymnasietiden bakom mig på riktigt, trots depression och ångest och saker där intill samt sorg som kunnat räcka för en hel livstid, men trots det står jag på benen och idag med mina slutbetyg. Jag har lyckats, lyckats på mitt sätt. Vad stark jag varit.

Hon, skolkuratorn har varit ett ovärderligt stöd genom mina två sista år på gymnasiet. Som hon hjälpt mig, som hon stöttat och funnits där. Idag gjorde jag även mitt sista samtal hos henne, eller iallafall det sista på skolan. Hon har verkligen varit med mig genom allt, och det är en relation som är så värdefull för mig ❤ Det blev lite mer än bara en samtalskontakt på skolan, jag valde ju att delge henne i allt och som jag behövt henne.

Nu väntas ett nytt kapitel i mitt liv och nu gråter jag igen. För fan vad stark jag varit.


Likes

Comments

psykisk ohälsa

Jag har läst samhäll med inriktning beteendevetenskap. I sjuan på högstadiet fick jag diagnosen dyslexi, alltid har jag kämpat lite mer än de andra och jag har verkligen legat i för att nå mina mål.

Första året på gymnasiet, var mest spännande och nästan som en fortsättning av högstadiet fast en nivå svårare. Jag klarade det. Men jag var aldrig lycklig. Aldrig var jag lycklig. Det var klump i magen och många sömnlösa nätter, som jag idag förstått att de var början på min psykiska ohälsa. Men då förstod jag ingenting, det var väl något alla kände? Liksom gymnasiet, nytt steg i livet - det var de ju för alla.

Men klumpen i magen släppte inte och de sömnlösa nätterna blev längre. Och jag kände mig inte lycklig. Då hade jag önskat att någon såg - såg mig och fångat upp mig. Eller att jag hade haft modet till att gå till elevhälsan och vågat be om hjälp. Under första året fick jag också vara med om mitt första men inte sista svek från skolan, redan då förstod jag att dem inte var några att lita på. Dem såg inte alla, dem såg inte till allas behov.

Så många tårar jag fält över att jag känt mig dum, ensam och i vägen. Tårar över att jag försvårade deras arbete, för att jag inte var som de andra.

Andra året på gymnasiet, tempot ökades rejält och fler kurser skulle läsas. Samtidigt som alla kom in i någon slags träningshets och hälsosamhets, så även jag. Små pikarna började här också, aldrig var jag ju tillräcklig. Så jag skulle alltså under detta året plugga, träna, vara hälsosam och hålla igång ridningen samt hjälpa alla andra med dersas problem, vara typ en psykolog. Jag blev alla andras, alla andras mål, alla andras förväntningar. Jag gjorde precis allt som en icke dyslektiker gjorde, allt det jag punktade upp gjorde även jag. Trötta Astrid. Olycklig Astrid. Ledsna Astrid. Ensamma Astrid. Osynliga Astrid. Fan vad jag kämpade, trots att jag var så fruktansvärt splittrad. Här önskar jag också att någon hade fångat upp mig. Men helt ärligt tror jag att jag var osynlig under nästan hela gymnasietiden av lärare på skolan, kändes aldrig som att någon riktigt såg mig.

I tvåan gick jag nog sönder psykiskt. Men ingen hade aldrig någonsin tidigare pratat med mig om psykisk ohälsa. Bara det här att man kan vara glad fast känna sig ledsen inuti hade ingen någonsin berättat för mig.

Tredje året på gymnasiet, vart ska jag börja? Kanske ska jag börja med att skolan är inte anpassad för alla. Otroligt sorgligt och ledsamt. Här fångade dem upp mig skulle jag vilja skriva men icke, jag låg hemma i tre veckor i sträck de första veckorna i skolan - gick in i depression. Jag visste att jag aldrig skulle klara ett år till med alla de höga krav, mål och de förväntningar som jag kände att alla runt om kring mig hade. Hjärtat och själen var trasigt efter pikar, ville inte höra hur dålig jag var eller hur fel jag gjorde. Räckte med att jag själv hade hemska tankar om mig själv. Det var så många tårar, jämt grät jag. Aldrig var jag lycklig. Efter tre veckor tog min mamma tag i det och de blev möte. Första gången någon fångade upp mig, hon, skolkuratorn. Min studieplan ändrades till ett fjärde år, min hälsa valdes först. Jag började gå till skolan igen, sakta men säkert. Klumpen i magen var alltid med mig, så även det bultande hjärtat och tårarna. Första dagen fick jag kommentaren "har vi en ny elev i klassen?" och där gick jag sönder inuti, som jag hade kämpat för att bara komma upp ur sängen, ta på mig och cykla till skolan. Men jag var ju inte tillräcklig.

Allt det som pratades om på mötena vi hade om min skolgång var bara tomma ord, om hur man skulle hjälpa mig och hur man skulle hjälpa mig och mina behov. Under hela min gymnasietid har allt varit tomma ord. Jag tar på mig skulden ännu idag, för det är ju mig det är fel på - jag har dyslexi. Som jag jobbat mot min dyslexi, som jag kämpat och vilka framsteg jag gjort. Men det spelar ju ingen roll, för ändå fick jag inte rätt hjälp.

I trean orkade jag inte längre ta ansvar. Alltså sånt ansvar som lärarna kunde underlättat för mig så jag kunde sluppit. Jag har under hela min gymnasietid varit perfekt, punktlig, pålitlig och ambitiös till och med när jag hade självmordstankar och ville avsluta allt. Aldrig har jag bett om hjälp, aldrig sa jag något när jag inte förstod. Alltid var jag tyst. Det finns en person som lyssnade på mig som jag vågade berätta för, utan henne hade jag inte klarat skolan eller stått här idag vid liv. Hon fångade upp mig. Och min kära Otto, min egna häst. Så många timmar jag satt i hans box och fällde tårar, kände förtvivlan över morgondagens skola och plugg. Fälde tårar över den ensamhet jag kände.



I trean hände det mycket. Det var hjärtekross, avsked och sorg som hade räckt för en hel livstid. Otto somnade in den 5:e april 2016, det var en tisdag efter lunch. Jag hade psykologi sista lektionen, jag gick på den. Jag gick på min psykologi lektion trots att jag minuterna innan legat i gräset med Ottos livlösas kropp och gråtit floder - min bästa vän fanns inte längre. Även då var jag pålitlig. Men inte heller då gnällde jag, för aldrig gnällde jag.

I juni månda stod jag med den vita mössan i handen på studentdagen, men jag var inte riktigt lycklig. Jag skulle ju efter sommaren gå tillbaka till den plats som svikit, som fått mig att känna mig mindre värd, som fått mig att känna mig idiotisk. Den plats som ärrat mig, varit en bidragande faktor till min ångest och depression.



Snart är även mitt fjärde år över. Jag kan inte vara gladare. Aldrig mer ska jag tillbaka till gymnasiet, gymnasietiden är snart slut på riktigt.

Likes

Comments