Header

Ni vet alla flyktingar, naturkatastrofer, folk som dör och orättvisa. Det är fyra av de så många fler sakerna som står på min lista över saker jag om så på egen hand måste lösa. Jag bryr mig otroligt mycket om människor, och vill hjälpa. Men ibland kan jag bara känna, att just de här sakerna som MÅSTE lösas, inte motiverar mig, för att de ger mig brutala katastrof tankar jag inte alls mår bättre av. I och med ensamheten jag känner och mitt egna perspektiv jag ser världen utifrån får jag ofta känslan att världen måste räddas, att jag måste göra något nu och att allt hänger på mig när ingen vill lyssna.

Minns att vi i skolan i fjärde klass diskuterade att män får mer lön än en kvinna med samma jobb, att kvinnor inte alltid haft rösträtt och att flickor inte har rätt till skola i andra länder. Minns hur det i mig nästan tändes som en liten eld, jag stog verkligen upp för mig själv, jag skulle ändra det här, klart jag skulle ha samma rättigheter som en man. Efter lektionen berättade jag om min ide för mina kompisar som bara bytte samtalsämne, vände sig bort från mig och började diskutera vad de skulle hitta på efter skolan. Ensamheten tog plats inuti mig, ingen verkade vilja något, hur kunde de inte förstå att utan oss kanske världen skulle gå under? Jag kände mig som den enda människan på jorden, så ensam så chanslös. Sedan dess har tankarna malt på, utan att någon direkt diskuterat ämnet vidare. Vet att absolut inget hängde på mig när jag var 11 år, att jag borde sprungit ut och lekt på rasten den där dagen, istället för att börja fundera på hur jag på egen hand skulle rädda mina barns framtid.

Jag har både tänkt och känt för mycket hela livet, enligt mig. Det finns nog inget jag inte tänkt på ur alla vinklar, inget jag inte känt flera saker för. Tänker att jag borde sluta tänka så mycket, men just den tanken har jag också varit tvungen att tänka igen noga ur alla perspektiv. Stämningen i rummet kan vända mina känslor på en sekund, kan bryta ihop över en småsak, eller tvärt om. Läser av luften i alla rum jag går över tröskeln till, som bidrar till mitt framtida tankemönster. Är det något som finns, (eller inte) så har jag fan redan tänkt på det, garanterat.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej!

Idag är det Fredag va? Mitt minne är uselt, men enligt mobilen är det fredag i alla fall! Dagen som ska vara mysigast på veckan med familjen samlad, taccos på bordet och en rolig och spännande film på teven. Men nej nej, fredag är som alla andra dagar då det är okej att göra precis vad man vill, ingen stress över det! Hur som helst börjar skolan om ca en vecka, och vi alla har ju lite olika åsikter kring det! Jag har aldrig varit en sån som haft ångest inför skolan, utan tycker snarare att det ska bli kul! Jag menar, vardagen blir inrutad (vilket är bra för mig), man träffar vänner varje dag och lär sig nya saker liksom, inget fel med det. Dock kan jag känns en otrolig stress inför skolan, eller kanske mer av en inre oro. Jag stressar super lätt upp mig, grubblar över om jag verkligen ska orka och hinna, allt måste kollas upp i förväg, jag måste hitta en balans för funkar inte skolan blir jag extremt självkritisk och det leder till att jag vill ändra på mig vilket oftast leder till ångest etc. och sedan blir jag jätte nere och allt känns ännu mer meningslöst än innan och sen skiter sig allt! Och det är det sista jag vill, VERKLIGEN! Och skolan pressar egentligen inte mig, inte lärarna inte läxhögarna. Den som pressar mest är jag själv, som målar upp hur många timmar om dagen jag måste plugga för att få så bra betyg som möjligt, hur mycket jag bör sova och äta och så som jag är i behov av kontroll så skulle det inte förvåna mig om jag börjar planera in toalettbesök när jag får hem skolans schema. För i min orealistiska värld ska allt vara perfekt, allt ska vara förbestämt, jag ska vara duktig klara allt och gör mina föräldrar stolta. Det är det min hjärna talar om för mig, för annars duger jag inte. Pressen från mig själv leder till stressen som får mig att "misslyckas" som får mig att hata mig själv och så fortsätter det.

Vet att jag måste lugna ner mig och ställa mindre krav, förstår också alla som säger att jag duger utan höga betyg och jag kan acceptera, men min hjärna fattar verkligen INTE att jag duger, det är som att det inte går in i huvudet liksom, och det ställer till det! Jag tänker antingen för mycket eller för lite, hittar ingen balans och allt blir fel och fungerar inte, vill bara stäng av allt ibland, låta någon annan ta över ett tag, men såklart att det inte går!

Ha en fortsatt fin helg, puss!


Mini Astrid börjar skolan!!!!!!!

Likes

Comments

Nu är det såhär att jag måste skriva av mig, så vare sig ni vill eller inte så ska jag dra mitt liv från början, för er som inte vet. Men tänker att jag ska försöka inte ta med så mycket av den psykiska ohälsan, både för att det (kanske vad vet jag?) bli tjatigt och för att det ibland gör att jag börja tänka mycket, och det är inte bra på kvällen för då sover jag så dåligt!

15 april 2004 föddes lilla jag, som då var en ganska normal bebis, som skrek, åt, sov och bajsade. Fick från start mammas röda hår och pappas blåa ögon och fruktansvärt små öron, vilket jag retar mig på än idag. Lärde mig gå, prata och sjunga tidigt, samt ville sluta med blöja väldigt fort, för såklart skulle jag göra som de stora och gå på den riktiga toaletten!


Jag var Uppsalas gladaste unge som lekte med allt och alla och var väldigt kreativ. Jag var aldrig den som krävde en docka utan förvandlade lätt kritorna till små människor som kunde både gå och prata med varandra. Jag älskade att klä ut mig, ville lära mig ALLT mellan himmel och jord och allt jag gjorde var roligt! Det är så fantastiskt kul att se hur en så passiv och instängd person som jag är nu, en gång var den alla gamla klasskompisars föräldrar mins som den ständigt glada lilla tjejen som glatt pratade på med alla!

Jag började i förskoleklass i en mysig skola, byggd i trä målad i rött. Det hade varit efterlängtat av lilla mig som verkligen ville lära mig. Jag kände mig störst i världen när jag gick till skolan första dagen, äntligen. Jag var väll en i mängden som också längtade efter läxor men som några år senare kunde dra slutsatsen att läxor kanske inte var så roliga som man föreställt sig. Åkte med mina föräldrar och min tre år yngre syster på charterresor till olika ställen och minns det som så underbart att från morgon till kväll bada i barnpoolen, äta pannkaka med nutella till frukost och dansa med de andra barnen framför scenen till giraffen och björnen - Lollo och Bearnie, de människor som klätt sig i dräkter för att sjunga, underhålla och kramas med barnen. De bilderna som finns kvar i huvudet är lika tydliga som de var för 5 år sedan, när bara det som rörde en själv existerade, och man var ovetandes om livet så lycklig att det kittlade i magen!

Minns inte mycket från när jag var yngre. Det jag mest tänker på när jag ser bilderna på lilla mig, är hur synd jag tycker om henne. Jag vill hoppa in i bilden och vara den storasyster till mig själv som jag aldrig fått, jag vill krama om mig själv och tala om för mig att jag är vacker som jag är, att det viktigaste inte är att få vara med de coola tjejerna i klassen som alltid stod i centrum, att pappa inte dör för att jag säger emot tvångstanken som vill få mig att knacka fyra gånger i väggen, att jag inte är för tjock och att alla dömande blickar egentligen inte existerar mer än i mitt huvud. Det gör verkligen ont i mig att samma skolår som en av bilderna ovan är tagen satt jag inne på toaletten i skolan och grät och i mitt huvud upprepade om och om igen att jag inte ville leva. Men trots ALLT så kan jag ändå vara stolt över mig själv som kan se hur himla underbar uppväxt jag faktiskt haft, som haft så underbar familj, vänner, bra betyg i skolan (trots frånvaro), roliga fritidsaktiviteter, kunnat älska och blivit älskad, fått min röst hörd alla gånger jag velat och inte backat i några situationer för jag har alltid stått för det jag trott på, till 100 procent!

Jag kan nog vara en av de absolut vanligaste människan och många många har haft en lika fin familj osv. osv. Men saker skiljer sig, och jag är så extremt lättpåverkad och känslig, så minsta lilla vändning i livet har rivit murar av trygghet och tillit för mig. Berättar min historia för att min högsta önskan är att någon skulle kunna relatera, för att jag vill visa vad livet kan påverka, och för att lyckas se, ur mitt eget perspektiv, att jag har det så underbart himla bra!

/A

Likes

Comments

Jag var 7 år när mamma och pappa separerade. 7,5 när klassen splittrades. 8 år när tvångstankarna tog över min kropp både fysiskt och psykiskt. 9 år och jag litade inte på någon. 10 år och jag fick en aning kontroll på tvångstankarna. 11 år och klassen var så stökig att jag ville försvinna. 12 år och jag bråkade i flera månader med min allra bästa vän. 12,5 år och tallriken med mat fick mig att gråta. 13 år och jag var fast i det svarta hålet utan botten.

Skilsmässan var okej i det stora hela. Jag kände att det var okej att bo varannan vecka, okej att flytta till ett annat hus och ha en stor väska med saker med till skolan varje fredag. Det värsta var bara, att på en sekund slets tryggheten ifrån mig med ett ryck. Känslan av ensamhet slöt sig och kring mig och byggde bo i hjärta och hjärna. Jag kunde inte ens gråta när pappa berättat att han och mamma skulle separera. för i samma sekund kunde jag inte längre lita på någon.

Min hjärna printade in anvsvar i min lilla kropp som egentligen inte berörde mig. Jag skulle lösa mammas och pappas konflikter, rädda jorden från klimatförändringar, låta alla fattiga ensamma barn bo hemma i mitt rum och skapa rättvisa på jorden. Helt ensam skulle jag göra allt. Jag skulle vara ett barn, samtidigt som jag skulle vara min lillasysters trygga famn, den duktiga lilla tjejen i skolan och själen som skulle hjälpa alla andra med sina problem.

MIn syster och jag gjorde allt ihop som små. Vi byggde kojor i soffan, gick på samma fritidsaktiviteter, lekte ridskola med dockorna och flätade varandras hår. Somrarna spenderade vi dels i mammas barndomshem, på farmor och farfars blåa segelbåt och i Göteborg hos släktingarna och semesterns höjdpunkt: Liseberg! Julen var hos mormor och morfar och restsen av skolåret hemma i vårt röda radhus med genväg från trädgården till lekparken. Jag var jordens lyckligaste lilla unge!

Skilsmässan medförde en rädsla i mig som gjorde att allt var skrämmande. Jag litade inte på någon och grät i hemlighet över allt som för mig betydde död. Jag var livrädd när vi pratade om rymden i skolan, fick för mig att jag var dödssjuk när vi pratade om kroppen och hittade på att jag hade ont i magen på idrottslektionerna efter att gympaläraren berättat historier om olyckor med spräckta hälsenor, förlamade barn i rullstol, amputerade tummar och dödsfall. Rädslan gjorde tvångstankarna värre. De sa att om jag inte gjorde som de sa skulle pappa dö, solen skulle slockna och att jag skulle få cancer. Jag hade inget val, jag kunde inte streta emot. Jag fantiserade ihop hur mamma låg och grät i soffan när jag och min syster var hos pappa och jag kände mig som en hemsk människa när min lillasyster berättade om en biokväll med pappa. som om jag svikit mamma då. Min hjärna fylldes med mer och mer tankar, som jag aldrig vågade släppa ut, jag var ju ensam, det skulle bli en börda för andra, och det var kanske mig det var fel på?

För 13 år sedan föddes jag. För 13 år sedan visste jag inte något om hur min framtid såg ut. Och jag önskar så, att jag för 13 år sedan tagit andra val än vad jag gjort, för då kanske allt inte hade blivit såhär.

Likes

Comments

Godmorgoooon! (Förmiddag/Onsdag osv osv...)

Måste öppna mig nu känner jag annars spricker jag. Jag får lite nog på allt ibland. Jag får nog av tabletter, får nog av denna jäkla sommar, får nog av att det enda jag ser fram emot är att typ, ta studenten, ha ett eget liv liksom, trots att jag vet att det är om typ sex år! Jag är så fruktansvärt less på allt. Måste utvärdera medicinen, men först en varning: Inlägget blir EXTREMT flumigt, så all heder till er som förstår. Jo, alltså jag har haft samma dos av medicinen jag har ni i ca 1/2? veckor, mitt minne har totalt försvunnit. Och jag skulle kunna säga att jag mår EXAKT som jag mådde innan jag tog bort den gamla medicinen, verkligen exakt om man bortser från att jag känner mig en aning piggare, typ tappat minnet, känner mig väldigt spontan i allt jag gör och tappat aptiten ännu lite mer. Det har ju inte gått så lång tid så vet ju inte vad jag har att förvänta mig. Men även om jag mår blä är jag i alla fall PIGG! Och det är ju fantastiskt, eftersom att jag tidigare suttit och gäspat hela dagarna och släpat fötterna efter mg överallt, plus att jag tagit någon kort form av powernap och lutat mig mot väggen och blundat varenda gång jag gått på toaletten. Men vad ska jag säga? Jag vet inte exakt hur jag mår. Vet att det var okej igår, att jag åt godaste matan jag någonsin ätit igår, och drog slutsatsen att jag bara verkar bli en aning hungrig på kvällarna. Det stämmer, det har varit så varenda dag hur länge som helst. Det är en enda röra i mitt huvud, allt vill ut på samma gång men det är totalt omöjligt. Jag skulle behöva någon liten människa som kunde hoppa in i min hjärna och sortera, ta beslut, rensa bort onödiga tankar och hjälpa mig få liten ordning på livet utan att jag behövde göra så mycket själv. Har dessutom ett berg återkommande katastroftankar.

Men okej om det ska vara någon ordning, det har blivit mycket mer såhär sedan medicinskiftet, mer jobbigt av allt, och gör mig inte fysiskt trött utan får bara min hjärna att vilja stänga av. Skulle behöva lägga mig mellan svala lakan med tvättat hår och sova, låta någon annan städa rummet, tvätta smutstvätten som täcker hela golvet, låta någon ta över en stund så att min stackars hjärna som kämpar för livet på heltid kunde få lite lite vila!

KOLLA, VAD GOTT!?

Slår all annan mat på jorden! Ha det fint och stay tuned tills imorgon, kommer förmodligen skriva en bibel om läkarsamtalet jag tyvärr måste gå på! HADE!

Likes

Comments

Fick feeling och det passade väldigt väldigt bra just nu! För det jag vill (ska) blogga om idag är... trumvirvel SJUKHUSSKOLAN!!!

Det är många som är trötta och inte har så gott tycke om skolan, jag kanske var en av dem (förmodligen) men hur som helst, kommer jag nu att vara en sån där tråkig person som säger "Ta inte allt för givet, alla har inte chansen att gå i skolan". Men det märker du inte innan du förlorar chansen. 19 mars 2017 blev jag inskriven på BUP,s akutavdelning. Där jag vaknade kl 08.00 varje vardag, väcktes av skötare Bodil, blev tilldelad en liten plastkopp med tabletter, läkarsamtal vid kl 10.00, lunch kl 12.00 många timmar i sängen, och slutligen middag kl 17.00, och sedan samma visa igen. Och i den miljön vill ingen stanna i för all framtid! Så förstår ni lyckan i mig, när en snäll kvinna med ett leende på läpparna och utan de bländande vita kläderna klockan 09.00 knackade på dörren med skolböckerna i famnen? Det blev en räddning i nöden, för sjukhusskolan blev det enda vanliga i min vardag, det enda som hindrade mina mörka tankar att ta över hjärnan

Pressen, stressen och de höga ambitionerna jag haft kring skolan minskade successivt och jag satt glatt med mattetal efter mattetal, kom på egna strategier kring NO texterna, lärde mig massa mer på den där timmen än vad jag tidigare gjort i skolan i ett högljut rum fyllt av barn och kvav luft som fick ångesten att trycka på. Jag fick chansen att göra roligare saker med sjukhusläraren, fick baka med andra sjuka barn och testa nya saker. Och trots allt tror jag att hur tråkigt det än låter med en strukturerad vardag osv. så var det ALLT jag behövde i situationen jag var i! Önskar så att alla kunde vara tacksamma över vad vi har, för när det inte finns kvar längre kommer vi inse hur mycket det faktiskt betydde!

Kram!

Likes

Comments

Att vara en feminist är för mig exakt samma som att stå för människor jämnlikhet. Jag vill inte att ordet feminism ska existera. För det är en självklarhet att kvinnor är lika mycket värda som män. Jag vill inte ha ett särskilt ord för det, för det ska vara något fullt naturligt.
Att män tjänar mer än en kvinna som har exakt samma jobb, är något som gör mig näst intill förbannad.
Jag är kvinna och jag står upp för mig själv och för mina egna rättigheter. Inga killar är tuffare än mig, ingen har rätt att säga "ja, du är ju bra för att vara tjej" till mig. För skillnaden är bara könet.
Det handlar inte om att jag ska ta eller få plats. Jag ska HA den plats jag förtjänar i samhället. Jag har blivit nedvärderad pga mitt kön SÅ många gånger under mitt liv. Det har liksom alltid varit okej att bli kallad feg, ful, dålig, för tjock, för smal, tråkig och äcklig eftersom jag varit tjej, som att det inte spelar roll.
Men kommer det till att en kille blir kallad liknande, då fick personen som slängde ur sig de där orden på lågstadiet onda ögat av läraren.
Det har varit en självklarhet under min skolgång att killarna skulle vara tuffare, coolare och har rätt att göra saker mot tjejerna som var mot deras vilja, och som gjorde ont att få höra när man bara var ett litet barn. Men det förtog ingen.
Jag ser såklart att samhället också blir bättre. Men spåren finns kvar.
Jag ser varken att tjejer, killar, vita, svarta, européer, amerikaner, afrikaner, rika, fattiga, barn eller vuxna är bättre än någon annan. Vi är lika. Allihop.
Och det gör mig så sjukt sjukt ledsen att det inte alltid varit så. Så när jag i fyran bestämde att jag minsann ville rädda världen, ändra allt, hjälpa till att få jämställdhet i världen var ingen annan i min klass riktigt med mig. Det var något vi pratade om i skolan, som de flesta tig för givet.
Och jag mina min ilska, om jag så var tvungen att rädda världen själv så skulle jag ändå göra det och inte ge upp hoppet.
Jag tänkte så mycket på, att vi var ju framtiden, vi skulle ju styra över allt.
Och hur skulle det gå om ingen engagerade sig alls?

Likes

Comments

Tänkte svara på några frågor från igår!

1: hur har din sjukdom påverkat ditt vanliga liv?

Svar 1: Det har påverkar mitt liv jätte jätte mycket. För på ett sätt utformar sjukdomen den människa jag är och kommer bli. Den har ju begränsat skola, tid med kompisar och min semester mycket pga att min ork inte funnits och att jag lätt blir helt slut av att bara ta en dusch. Allt sjukdomen gjort med mig är något jag för fem år sedan ALDRIG skulle kunnat drömma om. Det har påverkat mig väldigt negativt, men också stärkt mig och byggt upp mig, och jag tror och hoppas att den kommer göra mig till en trygg medveten individ som har fötterna på jorden när jag blir äldre.

2: vad är dina mål långsiktigt med din blogg?

Svar 2: Jag har inte en blogg för att känna bekräftelse genom följare eller likes. Jag började med bloggen för att det blev som en balansgång mellan att vara Astrid i sitt huvud, och att se Astrid utifrån. För det jag skriver kan jag sedan läsa, och det får mig att begripa mig själv bättre, och få en mer rimlig och klokare slutsats kring problemet eller liknande jag skrivit om. Och sen har jag också bloggen för att jag ÄLSKAR att skriva och för att kanske få chans att hjälpa andra som och har liknande problem men inte får höras eller synas!

3: är det någon dag du verkligen mått helt perfekt?

Svar 3: Nej det kan jag inte säga. För jag tror aldrig att en dag kan kännas helt perfekt, och sedan beror det såklart på vilket sätt man tolkar "perfekt" på. Men ska jag vara ärlig tror jag nästan inte att någon någonsin har en perfekt dag, men humöret på 100% hela dagen, är 100% pigg hela dagen, äter den godaste maten på jorden under alla måltider och gör saker som får en att känna sig 100% lycklig. Men det beror såklart på hur man definierar "perfekt"!

Tog några stycken jag kände att jag hade vettiga svar på! Ställ fler frågor om någon önskar ett liknande inlägg igen.
Kort info om hur jag mår: trött, orkeslös, känsla av att vara tillbaka på 0, meningslös och trist. Men det kan såklart ha 100 olika anledningar. Och jag vet ju att ALLT förändras!
Puss och kram!<3

Likes

Comments

Imårgon gör jag ett till inlägg där jag svarar på frågor! Så ställ alla frågor ni har om precis vad som helst nere i kommentarsfältet, frågor om mig, mitt liv eller något helt annat!
Puss & kram<3

Likes

Comments

Jag vill verkligen stänga av vissa dagar. Jag önskar att jag kunde hoppa av på en hållplats dit livet inte ens når, där varken press, stress eller ångest existerar. Jag vill bara pausa. Vila. Och sen när allt är bättre, börja där jag var.
För jag kan känna att livet går framåt. Men jag står still, och det relaterar till att jag dras efter livet som på ett litet snöre, och för varje liten millimeter jag rör mig framåt känns det sådär som när man ramlat på asfalten och fått skrapsår som bränner och svider på samma gång när man var liten, och lilla lilla jag krampaktigt försökte pressa tillbaka tårarna som bara ville ut.
Det är helt overkligt att tänka att lilla
5åriga Astrid för åtta år sedan kunde ovetandes om framtiden, sitta och leka med dockorna tillsammans med dagiskompisarna på trottoaren utanför röda radhuset, känna den varma asfalten mot handflatorna och bekymra sig för endast en sak i världen, att det var dags att tvätta håret ikväll.
Jag levde i en lögn som var för bra för att vara sann. Det skulle aldrig förbli så underbart, aldrig så lyckligt och härligt.
Jag önskar att någon sagt till mig, att jag hade sån otrolig tur som hade det så bra, att det inte skulle vara så för alltid, och att alla stöter på problem i livet som lämnar spår och är helt oundvikliga.
Om någon bara hade sagt att jag någon gång i livet fick räkna med att kämpa för min lycka, kämpat för livet som i den stunden inte skulle kännas lika lustfyllt.
Jag har varit tyst i hela min uppväxt. Hållit tårarna tillbaks när mina föräldrar skrek åt varandra, bara gråtit på toaletten i skolan och sedan sköljt ansiktet gång på gång i vattenkranen för att ingen skulle se att jag gråtit. Ljugit om att allt varit bra fast det varit tvärt om, och inte berättat för någon om killarna i min klass i femman som kallat mig tjock och påpekat att jag borde banta. Skämts för mitt lib när jag bröt ihop framför min syster.
Vilket litet stackars barn jag var. Vill ändra allt. Vill gå tillbaka, men klart det aldrig kommer gå.

Likes

Comments