Ni har inte hört mycket från mig under de senaste veckorna. Kanske för att tiden varit alltför turbulent, kanske inte? Eller beror det bara enbart på hur rädd jag har varit att skada er, rädd att säga saker på fel sätt, och att jag senare kommer att ångra det jag skrev, just för att jag under en period nu, varit någon annan stans i huvudet, och så långt ifrån mig själv jag kan komma.
Skriver det här inlägget 07:01 på morgonen, vaknade av en ren slump, eller kanske mest av ångesten för vad som komma skall. Kan inte garantera att jag nu är tillbaka som mig själv igen, men känner ändå att det kvittar för nu har jag för en gång skull ord i mitt huvud, som jag vill och kan använda på ett sätt som jag inte kunnat den senaste veckan/veckorna.
Jag drömmer jämt. Inte alltid mardrömmar, men drömmar jag ändå vaknar i ibland, och minns som så verkliga.
Mardrömmarna slår till på mina svagaste punkter, och flera nätter i streck har jag tvingats se människor dö framför mina ögon, men jag har varit helt maktlös att kunna hjälpa dem.
Ibland känns det som att jag lever kvar i dessa drömmar hela dagar, så som de fastnat på näthinnan. Lever då i en overklighet, i en värld mellan riktiga livet, och i ett helvätte där en efter en faller döda. Jag kan inte påverka det, även om jag vill, och skulle göra allt i min makt för att kunna.
Livet går vidare på flera sätt. Medicinen verkar ändå ha gjort någon nytta, för jag känner väll inte längre den där svarta känslan av att vilja dö. Men samtidigt, så känner jag mig likgiltig för allt och alla. Inget spelar längre roll, ingen spelar roll. Jag är som blind för den kärleken mina föräldrar försöker ge mig, och vill egentligen helt ligga under täcket hela dagen med datorn i knät och titta på youtube, för där kan någon annan tänka åt mig, så att jag slipper.
Idag är första dagen jag ska till skolan på flera flera veckor, när jag varit på Bup, och levt i bubblan mellan verklighet och dröm. Jag har galet med ångest för dagen, livrädd för att antingen ångesten kommer att eskalera, eller för att min sociala rädsla kommer att bli alltför stark. Har med mig två av personalen från Bup, som jag för dagen ser som mina livvakter, om jag skulle få den där panikartade känslan av att jag inte har någonstans att ta vägen.
Känner mig så läskigt oönskad. I vägen för de flesta, gör ingen nytta, utan mest stör. Och känslan av att vara ensam finns, även om jag fysiskt har folk runt mig nästan jämt. Som att vara den sista existerande människan på jorden, som skriker på hjälp, men utan att någon hör.
Framtiden känns som förutsagd. Jag kommer sumpa skolan totalt, för det kommer aldrig funka, kommer säkerligen in i andra dåliga gamla vanor som att självskada, bara för att få känna något alls. Och inte längre kommer jag lita på någon igen, det går inte att lita på andra människor, och det har jag märkt av egna erfarenheter. Vill inte skapa relationer igen, för det slutar alltid med att man måste ta farväl och det gör ont. Eller så slutar det med att man blir sårad, och de ärren består.
Inget spelar egentligen särskilt mycket roll just nu, känns bara så förbaskat meningslöst. Hösten är inte vacker, halloween blir aldrig kul, umgås med vänner känns omöjligt, och oktober känns som den längsta månaden på året.
Kanske är det sant att det aldrig blir bättre än såhär, kanske inte?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Känner mig så ångestfri idag. Och det känns så lugnt själen och huvudet. Idag har jag bara andats ut, gått en promenad och tittat på de röda löven. Uppsala är så otroligt fint på hösten, eller alla årstider egentligen, men särskilt fina höstdagar. Och när det är fint ut, då kan jag känna mig lugn, likasom jag kan ha så fruktansvärt ont i själen de dagar det regnar eller himlen täcks av moln. Håret är tvättat, rummet städat, skolarbete gjort, och det är några av de grejerna som avgör mitt yttersta mående. Det är underbart för mig när allt är i sin ordning och saker står perfekt på sin plats. Att städa, duscha och sminka sig, är en belöning för min själ. Tror också ibland att jag skulle behöva en paus från alla känslor som stormar inuti mig. Måste också lära mig att berätta om svåra saker, för att dämpa skammen. Jag har alltid varit sådan. hållit tillbaka tårarna i alla stunder det känts svårt. För tårar och problem har min hjärna alltid kopplat ihop med skam och ångest. Lilla jag satt ensam och grät på mitt rum när jag endast var fem år, för att jag saknade pappa som rest bort. Men för mig fanns inte att gå till mamma på kartan, för jag skämdes, som om det var något fel med att vara ledsen. Jag har utformats efter den otrygga världen, och det resulterar till delar av min psykiska ohälsa. Som jag skämts i mitt liv, utan att jag egentligen reflekterat över att det kanske inte var rimligt att bära på så mycket själv, och hålla så mycket inom sig som barn.

Ger er ett låttips på en låt jag hittade i någon gammal spotify-lista, Fly - Acoustic :Meadowlark

/Kram.

Likes

Comments

Ingen hör väll särskilt mycket från mig just nu egentligen. Och jag vet att när jag inte orkar skriva, då mår jag riktigt riktigt dåligt. Orken tryter, och vad ska man egentligen göra då?
Fick idag ett av mina jobbigaste breakdown på länge. Det gjorde liksom riktigt ont att gråta, och jag var för första gången i mitt liv rädd för mig själv på riktigt.
Jag vet att detta händer, med en vecka/mindre mellanrum. Dem är olika jobbiga, gråter inte heller varje gång, men bra mår jag inte alls, det är som en förvärring av sjukdomen gånger tusen. Men hur medveten jag än är om att det kommer hända, så blir jag lika skärrad varje gång.
Men idag är jag fan stolt över mig själv om man får säga så. Jag släppte ur mig allt, stället dörrarna till hjärta och själ på vid gavel, och det var mycket som ville och fick komma ut. Sedan stig jag stark kvar, tränade till och med lite på kvällen, trots att jag var så trött att det svartnade framför ögonen flera gånger.
Jag biter fan ihop, kämpar mig envist vidare, inte hamnat efter i skolan trots typ en månad på sjukhus nu?
Lär mig mycket av mig själv, jag står allt starkare efter varje förlust mot delen av mig själv som bara vill döda mig.
Just i vissa tillfällen, tror jag att jag är del enda som kan hjälpa mig själv! Vill inte se min sjukdom som något negativt i slutändan, för jag vet att det sög så jävla (förlåt för svordomar, men de är nödvändiga) mycket när det skedde, men efteråt kommer det att vara en styrka för livet!
Ser min egen utveckling i att jag faktiskt kan torka tårarna, andas och leva vidare efter händelser som för mig är hela världen, men som någon annan skulle beskriva som lite ångest.
Jag är om något stark, kanske inte fysiskt, men alltid psykiskt!

Likes

Comments

Det påverkar hela mig, plågar och gör ont.

Jag satt på golvet i en gymnastikhall med 4 åtta åriga glada tjejer under min permission från sjukhuset när en av dem frågar "Vad är det för armband du har" varav jag snabbt rycker undan armen och försöker dölja det blåa bandet med mitt för och efternamn, personnummer och avdelning på. Sedan säger jag snabbt att det är ett åkband från grönalund i sommras. I nästa sekund är det glömt

Jag vet att eftersom att det är jag som är gymnastiktränare för de där små barnen, är det också mitt ansvar att de har det bra. Och JAG vill inte vara den som smittar ner dem med min sjukdom, fast jag vet att det inte går till så. För jag vill ändå mer än allt att de ska få lära sig om sjukdomen, lära sig att det är sjukt att ha så mörka tankar att man inte vill leva. Men ändå är jag rädd, rädd för att de ska bli drabbade av mig. För de är ju bara oskyldiga barn, jag älskar barn, dem är det finaste av allt! Men jag känner att jag är så fel för barnen. Inget barn ska behöva se någon må så dåligt som jag gör. Jag skämms för att jag suttit och gråtit framför min yngre syster och bett om förlåtelse för att jag finns, skämms för att hon varit tvungen att sitta, mitt i natten på ett mentalsjukhus med sin storasyster hulkande ligga i en utmattad hög i en fotölj. Skamen är ibland det värsta, för det sista jag vill är ju att göra någon illa. Vill inte drabba någon med mig själv.

Och jag vill inte heller göra min sjukdom till en liten struntsak när jag pratar med folk, jag vill inte avdramatisera den. För så skulle aldrig någon göra med t.ex cancer, man avdramatiserar aldrig en sjukdom, för den måste tas på allvar. JAG måste bli tagen på allvar. Men samtidigt kan jag känna mig så oviktig och obetydelsefull när sjuksköterskorna på avdelningen ger mig fel dos medicin, och hur ska jag som mår så dåligt kunna hålla koll på själv hur många milligram av de där jäkla tabletterna jag ska ta bör innehålla. Kan de inte bara ta sig den lilla tiden att själva se till att de inte ger sina patienter fel dos medicin, för det kan faktiskt avgöra hur patienten kommer må de närmsta veckorna. Klart jag blir besviken oh arg. Jag är en riktig människa, en egen individ. Punkt slut.

Jag krigar för alla oss som lider, håller allas händer, tar ett steg i taget framåt. Varje minut är tuff för oss, men inget ska någonsin hindra oss från att ge upp våran kamp mot våra sjukdomar, en dag ska vi stå starka på andra sidan mörkret.

Kram

Likes

Comments

Jag har redan skrivit ett inlägg om appen pinterest, men inte så långt och jag berätta aldrig i detalj vad pinterest gjort för mig!

Jag får sååå mycket inspiration av alla färglada, inspererande och vackra bilderna på Pinterest. Jag går in där flera gånger om dagen och kan bara sitta timme efter timme och skrolla igenom bilderna. Så när lärarna på sjukhuset suttit en timme med mig och den kära (Kanske inte) matteboken, så sätter jag mig ALLTID med datorn i knät och slår upp Pinterest - följ mig där föresten, har gjort många många anslagstavlor med MASSA inspiration!!! heter astridlignell på appen!


Alltså SER ni hur fint??!!! Och förstå hur min inspirations törstande hjärna sjunger av lycka!!!

Det är alltså detta min trötta hjärna klarar av inne på bup, och det lättar också upp tillvaron lite. Så även under dagar fyllda av mycket ångest så sitter jag ändå upprätt i sängen men Pinterest, en mysig filt och drar upp persiennerna så att solen kan skina in genom fönstret, och så att jag ska kunna titta på det tegelröda huset bredvid istället för på de vita väggarna!

För trots att jag är sjuk har jag lärt mig att hantera detta någorlunda, och göra det bästa för mig själv i stunden! Idag blir det ingen lång text, bara en fin liten påminnelse om livet, mer än så klarar jag inte av just nu, och det är helt okej! Dessutom står ju livet på ett sätt stilla här inne, det händer absolut ingenting och det skulle nog inte bli särskilt intressant om jag bara skrev om Andreas sköterska som endast pratar om när han gjorde lumpen eller om Johan skötare som påstår att han strechar varje dag men inte ens är i närheten av att hå tårna om han böjer sig framåt!

ram på er!!!!!!

Likes

Comments

Jag har tagir beslutet att det kopparfärgade, långa blanka håret jag haft sedan jag var liten, för allra första gången ska klippas kort! Men jag måste för min egenskull rådgöra med er. Är det rätt beslut? För mig känns det bara bra att slippa få hår i maten, tovor tio minuter efter att jag bortstat håret och dra av hårstråna från fingrarna på den fuktiga väggen i duschen. Dessutom klipper jag här med av hela mitt förflutna (ish) och det känns FANtastiskt! Och jag vill alltså klippa håret axellångt, och det är kort om man jämför med håret på bilderna...

Ja... det där håret ska inte stanna länge till, men skönt känns det ändå, det enda jag möjligen skulle kunna oroa mig för är om det går att sätta upp allt hår i en toffs, då detta är problematiskt för mig som gärna gör det för att unvika värmen håret ger, men det får väll bli som det blir antar jag... någon annan som har kortare hår? Vad tycker ni i sånt fall om det? Skulle vara så kul att få veta!

Kram!

Likes

Comments

Tisdag

I tisdags var en sådan där dag som bara bestod av ångest, av flera orsaker, och man blir så trött i hela kroppen, slut i huvudet och tom på kännslor, det är ett så otroligt fysiskt tillstånd, som känns allra mest i magen och bröstkorgen för mig.

Lördag

Veckan efter ångesten är kroppen så lugn, så trött så utvilad på något egentligen orimligt sätt. Min kropp reagerar så på dagar fyllda av ångest. Och det är skönt på ett sätt, och förhindrade på ett annat. Klarar ej lika mycket när jag är så trött, orkar inte tänka, inte känna inte leva ett liv som fantastiskt nog tillhör mig men som jag tyvärr inte uppskattar alls just nu.

Min ångest går inte att formulera, för den är oklar och suddig, och känns främmande varje gång, även om jag haft den förut. Det börjar i magen och strålar sig sen ut i resten av kroppen. Rastlösheten, tommheten och skulden, plågar hjärnan mer och för varje minut, kan varken tänka, andas lugnt eller hantera ångesten på något av sätten jag övat så mycket på innan. När ångesten sedan tonar ut är min kropp och mitt psyke helt utslaget.

Ang att släppa kontakter. Sedan jag gick mitt första år i skolan har jag gått med exakt samma kompisar. Vi har gjort ALLT man gör när man är barn, vi har älskat, hatat, skrikit och skrattat, det är inte konstigt att vi haft så tajta relationer. Men nu direkt när vi splittrats, olika skolor och klasser, så märker jag hur vi i ganska rask takt börjar tappa kontakten, sluta prata, sluta umgås. När det endast är 2 st jag håller kontakten med, så börjar jag också förstå, att relationerna mellan mig och mina andra kompisar inte var såpass världefull att någon ville anstränga sig för den. En insikt jag inte haft men som andra kanske ser som en självklarhet. Men för mig gör det ändå lite lite ont, för mitt sköra lilla hjärta som är så kännsligt mot förändringar, får sig ändå en rejäl smäll på ett av ställena där det gör som ondast. Att hela min barndom över mindre än en månad kastas om och förändras på alla plan. Dessutom är det inte så passande att hamna på bup akuten när man egentligen borde gå i skolan och bilda nya kontakter och relationer med nya människor, och för mig som endast lever på goda betyg är att missa skolan förfärligt, även om jag förstår att det inte är rimligt för mig just nu.

Inser att jag måste ses som skör men inte svag, ta hand om delarna av mig som är sjuka just nu, och kanske mest av allt att vila.

Kram på er!

Likes

Comments

Vill så gärna säga att allt är bra, men allt är ej så bra. Har inte förmått att ens gå in på nouw, då jag varit så rädd att röran i hjärnan ska förvärras om jag berättar om den. Flyr lite från mig själv av ren rädsla. Jag är tillbaka på bup för tredje gången, i ett kalt rum med hård säng, galler för det enda fönster som går att öppna och en tystnad så kvävande att det känns som att tiden står stilla. Beslutet för att skriva togs hastigt, inget genomtänkt alls. Kännslan av att bara slänga ur mig allt som finns inuti var allt för lockande för att jag ens skulle behöva tänka på konsekvenserna att skriva när jag mår såpass dåligt.

Det är tufft. Allt är tufft. Minsta lilla grej är ansträngande och gör mig trött. tankarna bara snurrar och återkommer regebundet, ska jag behöva stanna här länge? När ska skiten ta slut? Väntan plågar mig, att inte veta när det blir okej igen. Kämpar varje minut, varje sekund för mitt mående, för mig själv, för den enda jag har vid min sida 100% av tiden är mig själv. En ensamhet som får mig att gråta lika ofta som den får mig att le, bara för att jag kan vara så lycklig att jag faktiskt kan klara mig så bra själv, just för att jag är så stark som jag är!

Paniken över att jag missar hela livet utanför, skolan, har börjat lägga sig, för jag vet att jag kommer få tillbaka allt jag förlorat, och att jag inte är kapabel till samma saker som en frisk människa. Jag kan tillåta mig själv att må dåligt trots att jag vet att jag bor i ett fint hus, har många vänner, bra betyg, och till och med ett jobb med lön trots att jag bara är 13 år gamal. Jag måste lära mig att förstå att bara för att jag har ett så fint liv, så kan jag ändå drabbas av sjukdomar som den här, och att det inte är fel!

Äter lunch (Ska försöka äta lunch) om några minuter, trots att magen inte vill, försöka vila sen och bli bättre, och sen komma tillbaka som vanligt, må lite bättre kanske, och vara glad att jag finns!

Kram /A


Likes

Comments

Idag var som igår, dagen innan och i måndags en jobbig dag, på alla sätt och vis. Gårdagens ångestiga kväll övergick till ett mörkt hål i själen. Regnet bildade mörka fläckar på mina blå jeans när jag med ansträngning trampade på min lilla vita cykel genom den mörka leran i skogen. Mina ögon tårades men inte av fartvinden, för det var i själen smärtan satt. Kall och blöt vacklade jag gråtfärdig upp för trapporna i skolan och gjorde några desperata försök att dra på mig "glad-astrid" masken, tillgjord och falsk. Matte lektionen andades jag mig igenom sen tog orken slut.

Tårarna rann som okontrollerade små floder ner för mina kinder när jag satt hopsjunken på toalettgolvet. Inget hade ju hänt men ändå var allt så fel. Sms:ade en kompis i hopp om att få en kram, för det var förmodligen det mest behövliga i stunden, om möjligen inte en ångestdämpande. Tio minuter senare satt jag sedan uppgivet, med dimmig syn och våta kinder på 9:ornas spanska lektion, men ändå, lugn. Eftermiddagen som bestod av bild och spanska med min egen klass hade inga krav, strömmen hade ändå gått, så vad skulle vi göra liksom? Den tunga mörka skuggan som inte ville ge med sig i mitt huvud hängde kvar när jag med halvt slutna ögon cyklade vidare för att träffa psykologen, som jag inte alls hade haft chans att förbereda mig för, men som ändå var det mest välbehövliga efter dagen.

Nu sitter jag varm, trygg och lugn hemma i soffan och lyssnar på min lillebrors små papegojliknande läten och killar honom på magen så att han skrattar så det kommer små kluckande ur halsen på honom. I mina rutiga pyjamasbyxor och gammal, uttöjd Kappahl tröja. Det luktar varm mat, jag har kramats med min bonusmamma, lyssnat på ett sommarprat och druckit varm choklad. Stressen har släppt, jag tillåter mig själv för en gång skull att vara barn, vara liten. För ibland väger livet för tungt, det går inte att bära själv, och det ska man aldrig behöva. Inte ska jag heller behöva skolans krav, det är totalt orimligt att köra på i samma takt som de andra när man är sjuk. Och jag har minsann fått känna på livets förbaskade envisa, och att jag blev sjukdomens slumpmässiga val. Men jag står stark på de trötta benen som stretat framåt, jag har aldrig gett upp

Likes

Comments

Jag har ett fantastiskt bra tips för ALLA som vill få lite avslappning och något kul att pyssla med i vardagen! Jag har appen Pinterest, fylld av bilder med inspiration och bara allmänt fina saker, där man bara kan skrolla mellan bilder timme efter timme!

Jag ÄLSKAR appen och det är där jag får alla mina ideer ifrån! Mitt tips vid stark ångest är att ta en dusch, bädda sängen, ta den där ångestdämpande även om du inte alltid vill och sätt dig sedan under en filt och titta in på PINTEREST!!!!

Sedan en dag kikade jag på pinterest under rubriken vädur som är mitt stjärntecken, och hittade såklart en rad olika horoskop jag spänt läste igenom. Jag som egentligen inte tror ett dugg på sånt märkte snabbt att varenda ord som skrivits stämde perfekt in på mig, som om det var skrivet ur min själ! Så nu vet jag inte vad jag tror längre, men att få ord på sig själv som beskrev en blev som en lättnad i hjärtat för mig!

Veckan fortsätter jag att försöka allt vad jag kan att hinna med allt i skolan, vila, äta och inte tänka allt för mycket, mitt expertområde här i världen Och jag hoppas av hela mitt lilla hjärta och min stora själ att alla får ha det så fint som möjligt i veckan, hur kämpigt det än är!

PUSS!!!!!

Likes

Comments