För bara några månader sen så valde jag att inte ens tänka på perioden jag hade min ätstörning. För något i mig gjorde så jävla ont när jag tänkte på det, och det jag hatar mest av allt på jorden är just de sjuka tankarna jag hade (och fortfarande har) kring mat.

Att jag drabbades av en ätstörning var aldrig något jag självmant ville inse, för jag ville bara vara frisk, se bra ut och vara hälsosam. Allt började i form av något jag såg som en "rolig grej", jag ville bara testa att minska maten en aning, träna lite mer och på så sätt ändra de småsaker jag inte gillade med min kropp. För så har det nog nästan alltid varit, jag har tyckt att min kropp inte ser bra ut. Men efter ett tag började jag faktiskt se att siffrorna på vågen minskade i takt med att jag minskade på mitt intag av mat, vilket gjorde mig helt överlycklig. Jag bestämde mig för att få den kropp jag ville ha, så jag gjorde ett strikt schema för hur jag skulle äta, när jag skulle äta, och vad jag skulle undvika för att gå upp i vikt. Jag gjorde en lista med regler som jag noga följde, skulle äta långsamt, små portioner, aldrig lunch, gaffeln fick aldrig nudda tungan, för på så sätt skulle jag få i mig maten långsamt och känna mig mätt efter bara några tuggor. Hände det att jag bröt någon av dessa regler så bestraffade jag mig själv med extra träning, eller genom att kompensera det nästa gång jag åt. Så fort jag fick lite tid över så la jag in lite träning, och det var en självklarhet att jag gjorde situps när jag fick tid för mig själv, för ju plattare magen var desto bättre. Ju mer jag tappade i vikt desto sjukare blev mina tankar. Jag såg verkligen inte att jag var smal, utan grät så fort jag såg min fula kropp i spegeln. Varje dag i veckan skrev jag ner i ett schema allt jag ätit, och räknade sedan ut hur mycket träning som skulle behövas för att bränna kalorierna jag fått i mig. Det ända jag tänkte på under en dag var vad jag skulle äta, vad jag inte skulle äta, när jag fick äta och med vem jag skulle äta med. Min största rädsla var att mina föräldrar skulle få reda på mina mat-scheman, listor med regler och hur extremt lite jag åt under en dag. Jag ville inte att någon skulle stoppa mig, jag ville inte gå upp i vikt och fortsätta vara ful.

Människor runt mig började bekymrat påpeka att jag gått ner i vikt, att jag inte åt och såg smal ut. Jag svarade bara att det var såklart att jag åt, och jag var inte smal på något sätt, men inuti jublade jag, för när folk påpekade min undervikt blev jag helt lycklig och varm i hjärtat när jag tänkte på vad jag åstadkommit bara genom att ändra min kost. Men inte älskade jag mig själv mer över huvud taget för att jag tappade vikt. Jag såg bara tjock ut i spegeln trots att revbenen syntes tydligt och mellanrummet mellan låren ökade och ökade. Jag blev helt utmattad av det ständiga mattänkandet, jag ville inte att det skulle vara så jobbigt, men hellre det än att jag var ful. Jag frös så att jag skakade, huvudet kändes så tungt och så fort jag reste mig upp blev det svart framför ögonen.

När jag tänker på hur fort det faktisk gick att bli så sjuk, så känns det galet att det skulle ta så lång tid att bli bra igen. Att börja äta var nog aldrig det svåraste, för det var jag bara tvungen att göra. Det var hjärnspökena som envist hängde kvar och som jag inte ens idag har blivit av med helt. I början var det som tuffast, jag grät så mycket att jag borde fått slut på alla tårar som fanns, och det var en plåga att äta och se att man faktiskt gick upp i vikt igen när man kämpat så länge för att gå ner i vikt. Idag har jag fortfarande jobbiga tankar kring maten, men det jag har lärt mig är att förhindra att tankarna får som dem vill. Det enda jag kan göra när hjärnspöken kommer är att just äta. Idag tror jag nästan att jag hatar min kropp mer än vad jag gjorde då, men nu kan jag leva med det ändå. För som jag försökt att älska mig själv, men det är stört omöjligt för mig. Jag hatar mig och min kropp mer än jag hatar Döden. Jag skäms varje dag för min kropp, vill så gärna ändra den, men ändå låter jag bli! För det sista jag vill är ju att hamna där jag var förut. Jag försöker att undvika tanken på hur jag ser ut, ser mig inte i speglar eftersom att jag är medveten om att jag bara kommer bli besviken över det jag ser. Pratar någon om mat och utseende så byter jag snabbt samtalsämne, för det är belastande för mig att hela tiden gå runt och hata allt som har med mig själv att göra.

Förstår inte vad i mitt liv som kan få mig att hata just mig själv när det finns värre saker att hata, men tyvärr så har det blivit såhär, och det är inte mycket jag kan göra just nu. Nu försöker jag att bara "inte tänka" det är det bästa jag kan göra för tillfället!

Kram

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag är det torsdag, sista dagen i november. I natt sov jag rätt okej, men känner mig ändå ganska trött i huvudet just nu. Mörkret och kylan får mig att nästan spåra ur, det är som att leva i skräckfilmen "the shining" på heltid. Jag har inte ork att ringa någon, eller lust för den delen. På nått sätt så känner jag att det bästa är om jag håller mig ensam, för då minskar risken att jag skulle råka säga fel saker, och jag slipper bli sårad. Men trots det så är min största rädsla att vara ensam. Och under de senaste månaderna har ensamhetskännslan varit så stark att jag i panik behövt slita tag i någon bara för att känna att jag lever, att folk är närvarande och framför allt att jag är trygg.

För nu ska jag försöka att vara helt ärlig och säga exakt som det känns. Under en period så har jag pendlat mellan djupt deprimerad och självmordsbenägen, till minuter då jag varit så lycklig att jag fått de mest märkliga idéer som finns. Jag har fått för mig att jag var Hitler i mitt förra liv och att det här är straffet för det hemska jag gjort, att jag är utvald och måste plågas på den här jorden. I nästa sekund har jag fått för mig att alla människor i världen är robotar som programmerats att plåga mig här, och att jag är den enda som på riktigt "existerar". De här tankarna har fått mig att ta avstånd, gömma mig, inte lita på andra, och skrikit för mitt liv när skötarna släpat mig in på psykakuten. Jag är livrädd, på heltid. För min hjärna får mig att totalt spåra ur, och jag vet inte någonting längre mer än att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag får svårt att andas. Det är väldigt svårt för mig att jag måste gå och prata med en psykolog jag kan få för mig vill tortera min hjärna. Det är svårt att öppna upp för människor som frågar när jag ibland till 100% tror att de bara frågar för att de är programmerade att göra det. Det är jobbigt för mig att jag inte kan lita på mina föräldrar heller, och inte mina syskon, och inte mina "vänner" som säkert bara är här för att fortsätta plåga mig.

Och nu önskar jag alla er som läst detta att inte få fördomar, för en del av mig vill tro på relativitetsteorin och sånt där "logiskt", men samtidigt är en annan del av min hjärna helt främmande, det är INTE jag. Här om dagen när jag satt hos min psykolog sa jag "Jag hatar min hjärna!" av ren impuls. Och det är sant, för min hjärna får mig att bli helt från vettet. Jag känner mig som två personer, vanliga Astrid Lignell som äter yoghurt till frukost och klagar på läxorna, till en annan helt främmande människa som säger att jag lever i ett förutbestämt helvätte där jag ska brinna tills jag bara är en hög med aska på marken. Och det är väldigt svårt för mig att ibland skilja på Astrid och den andra okända människan i mitt huvud. Och jag vet faktiskt inte vem jag ska tro på, och vem som har rätt. Min hjärna tänker de sjukaste tankarna som finns, ser fram och baksidor på precis allt, och har nästan lyckats övertala mig att jag måste fly från allt på jorden.

När jag läser detta själv, så låter det som att jag är helt sjuk i huvudet. Så om du av någon anledning vet vad det är som händer mig, snälla snälla snälla skriv till mig, för jag skulle vara oändligt tacksam för ett svar på vad som händer. Eller så händer inget alls utan min okända del av hjärnan har helt rätt i att jag är det enda som existerar och att jag måste fly. Jag är öppen för all hjälp som existerar, för just nu har ingenting att förlora. Något som inte är helt bra håller på att hända i mitt huvud och jag som 13;åring har ganska svårt att förstå det här helt själv.

Och bara för att ni ska få något vettigt att läsa!!!: ett låttips, eller nja, mer en upplysning om vilken låt jag lyssnar på 24/7 just nu, och som får mig att känna mig någorlunda normal. För OJ så mycket musik påverkar mig!!!

"Dusk till dawn" - ZAYN, Sia

Kram på er, vi kämpar tillsammans!

Likes

Comments

Hej alla fins människor där ute!

Ska försöka låta lite tjeck idag för att få mig själv på bättre humör! Idag känner jag att jag har så mycket ord och frågor inom mig, och att skriva är enda utvägen! Dessutom tänker jag mig att jag i slutet på inlägget ska skriva ett schema fr veckan, för min skull då, så att virriga jag kan få någon sorts struktur på allt! Vill börja med att påpeka hur kallt det blivit? Är det bara i Uppsala eller någon mer stans i landet? Jag går runt och fryser konstant och vill inte ens vara vaken på kvällarna får mörkret ger mig ångest. Det kan nog vara det som gör att jag inte tycker om vintern, mörkret, kylan, och den där läskiga känslan av att världen är så stor, och jag så liten. Men annars om man bortser från den rädslan, så tycker jag ändå om julen, lucia, advent, pynta granen, baka lussekatter, koka knäck och allt annat vad julen innebär. För julen är ändå väldigt fin tycker jag! Kanske inte just julafton, men alla andra dagar innan! Nyår är inte heller så kul, för då är också en sån där högtid då man väntas vara glad. Och de senaste tre åren har december verkligen sugit enligt mig. Vi har varit utan snö, julen har blivit deppig och ångestfylld och jag har bara legat på soffan och varit trött. Och jag klarar verkligen verkligen inte av att hålla masken och le och skratta som alla andra, vilket jag ibland känner att jag borde.

Men nu är det inte jul, bara galet mycket plugg, svinkallt att vänta på bussen och man sitter bara i skolan och längtar efter sängen. Och jag känner att det verkligen suger att vara 13. Men det ska hända alla, och så är det bara. Men bara för att jag är 13 så blev detta år mitt oturs-år ( jag kanske får fler ) och det kan jag inte neka. Det första som hände på nyårsnatten var att jag spillde ut ett fullt glas vatten över eluttaget i mitt rum, sedan fick jag ätstörningar, hamnade på Bup-akuten, självskadade, ville dö, ville dö ännu mer, hamnade på Bup igen, och igen, och åter igen... var sjukskriven, och så började jag självskada igen. Och det är ändå en bråkdel av allt negativt som hänt i år! Så min utvärdering av det här året är ungefär - Förfärligt.

Jag måste berätta en grej. Ska vara rakt på sak Jag har bytt psykolog, och det är jag inte glad för. Just för att det tog väldigt lång tid för mig att skapa förtroende för psykologen jag hade, och för att det verkligen var någon jag kunde berätta allt för. Och just nu känner jag bara att jag vill ifrån Bup, aldrig gå dit igen och inte öppna upp mig för någon. Och när jag sitter i den blå fåtöljen framför min nya psykolog som jag på beställning ska berätta allt för, så får jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Jag vill verka trevlig, saklig och inte säga något som skulle kunna låta fel, jag vill verkligen ge ett gott intryck, för sådan är ju jag. Så därför kan jag verkligen inte säga något, det blir mest tyst och stelt, och jag sväljer och sväljer tills jag bestämmer mig för att säga något, men då låter jag istället bara helt hes. Och jag förstår inte hur i hela friden de tänker sig att jag ska kunna sätta mig framför en vilt främmande människa och berätta mina största hemligheter för. Särskilt inte när jag själv inte tror ett dugg på att det kommer hjälpa mig. Jag blir så bekymrad över situationen jag sitter i just nu, och så otroligt arg och irriterad på mig själv.

(Känner alltså nu när jag skriver att jag inte låter så tjeck längre som jag skrev att jag skulle vara, men orka bry sig nu)

Och min självkänsla är inte på topp just nu, så jag undviker att se mig själv i spegeln, försöker att inte vara ensam i mitt rum, försöker ständigt hitta på saker att göra så att jag ska slippa tänka på mig själv. För just nu vill jag bara skrika att jag är den falskaste och fulaste människa som existerat på den här dumma jävla skit-jorden, eller något i den stilen. Så arg är jag på mig själv och livet. Dumma dumma livet som är så färglöst och trist och som bara skapar olycka och krig bland alla lidande människor. (Notera, detta kommer från mitt huvud och behövdes få komma till världen) Slutet på det här året känns som en transportsträcka till det "riktiga livet", för just nu händer absolut ingenting, vilket ger mig ångest. Skolan stressar, det ger mig också ångest. Och allt känns så meningslöst och grått att man bara vill dra täcket över huvudet. Och nu tillåter jag mig själv att faktiskt vara arg på allt, riktigt riktigt arg!


Nu kommer lilla schemat innan jag ska koka lite te och vila!

Måndag

Skola som vanligt, sedan nästa stop Bup och sova tidigt!

Tisdag

Typ inget händer! Lite skola skulle jag tro, funderar på att baka sen faktiskt, eller möjligen hälsa på min lillasyster, det får vi se, livet blir ju lite passivt med anpassad skolgång och typ noll saker att göra efteråt.

Onsdag

Först blir det...(trumvirvel)... SKOLA! Vilken överraskning!!! Nej, men det hör ju till vardagen liksom! Och på kvällen har jag cheer-träning sen från 18-20 och sen hem till mamma och soooova!!!!

Torsdag

Startar dagen med lite skola igen och så kör jag på så länge jag orkar, kom dessutom på att jag har prov att plugga till! Sedan har jag lite så kallad "kvalitetstid" med mamma på kvällen och då antar jag att vi kommer hamna i soffan framför tv:n eller nått i den stilen, möjligen kanske laga något gott till middag?

Fredag

Skola förmodligen och slutar tidigt om jag inte minns schemat fel! Och funderar faktiskt på att gå på bio eller liknande, för det var faktiskt ett bra tag sen!

Lördag

Inget händer! Jag tar ledigt!

Söndag

Jag tar sovmorgonen för att sedan träna med cheer-laget på kvällen, tror dessutom att det var på söndag som vi skulle ha dräktprovning om jag inte minns fel, så vi får väll se hur det blir, om vi lyckas klämma oss i dräkterna så att säga haha!

Det var den veckan det! Ta hand om er, KRAMIS!!!!!

Likes

Comments

Idag är jag för fjärde gången utskriven från Bup. Jag gick väldigt motvilligt dit för ett sista samtal idag och försökte att inte låta irriterad när jag pratade med läkaren. Men Pappa var med och jag lät honom ändå säga det mesta, vilket han nog inte hade några problem med så pratglad som han är. Den sista tiden har varit rörig, och då menar jag verkligen rörig. Jag fick tidigare i helgen för mig att jag skulle sluta äta pga kroppshetsen, vilket ledde till ångest, som ledde till självskada och satte ordentlig fart på min paranoia, och sedan gick bara allt i en ond spiral neråt. Jag minns inte mycket från de senaste dagarna, inte mer än att det varit ångestfyllt, och att jag varit så galet rädd för alla människor, så rädd att jag inte ville ta medicinerna för att jag var helt säker på att om jag tog dem, så skulle jag bli förgiftad.

Det har varit uttröttande och väldigt ansträngande att må så fruktansvärt på så kort tid, för de tvåveckorna innan var ju ändå rätt okej, inte bra kanske, men i alla fall uthärdliga. Och jag tror inte att det var särkilt kul för mina föräldrar att stå och hålla fast mig utanför dörren till Psyk akuten när jag skrek och grät och försökte slå mig loss för att jag ville där ifrån. Och jag tror nästan aldrig att jag varit så rädd för andra människor i hela mitt liv. Men i och med att jag på Bup snabbt fick återhämta mig, börja ta medicinerna, sova ordentligt och äta lite så kändes det bättre, och jag är väldigt glad att det har gått såpass bra och att jag är hemma igen, med tanke på att veckan innan jag blev inskriven på Bup så blev jag ju precis utskriven där ifrån. Och jag hade verkligen ingen lust att vara där så länge en gång till. För Bup akuten i Uppsala är inte någon särskilt trevlig miljö, väggarna är kala, det är knappt någon inredning, eftersom att det inte ska gå att skada sig på något, men det värsta är nog ändå tystnaden. För när man kliver innan för de där dörrarna, är det som om hela världen runt om bara försvinner, och det nästan trycker för öronen för att det är så tyst. Och jag förstår kanske att det ska vara så där, för tanken är ju ändå att man ska kunna åka hem så snart som möjligt, men som det blir för flera stycken, att man är tvungen att stanna vecka efter vecka, som sedan blir till månader, det är allt annat än roligt.

Jag har lärt mig så mycket av människorna jag träffat på Bup, de andra ungdomarna som liksom varit pratbara, och som verkligen förstått hur det är att må dåligt på riktigt. Jag har fått flera vänner där som är så galet fina människor och som jag tycker så mycket om, och det är jag väldigt glad för! Och så klart att man kan tänka att det inte är bra att människor som mår dåligt pratar med varandra, för att man kan trigga varandra, men för oss blev det liksom inte så. Istället satt vi och pratade om roliga saker i livet som vi kunde skratta åt tillsammans, och vi pratade om vilka vi tyckte om, och inte tyckte om i personalen, och om hur vi mår och att det suger, men också allt vi skulle göra tillsammans när vi kom ut. Och jag tror att hade jag inte haft människor i min ålder att prata med under tiden på en låst avdelning med galler för fönstren så hade jag inte stått ut. För när jag var där, då kändes det som att de enda som förstod mig på hela jorden, det var människorna jag träffade där.

Jag tror att det kanske finns mer fördomar om psykiatrin och psykisk ohälsa än vad det borde finnas, för det är ju så himla vanligt. Vi alla drabbas någon gång i livet av att vi själva blir sjuka med det, eller att någon runt oss blir det. Och att ha en psykisk sjukdom betyder inte att vi är totalt sjuka i huvudet, eller att vi inte kan tänka och springer runt på gatorna och mördar folk. För vi kan verka som alla andra, vi ÄR som alla andra, det är bara det att vi oturligt nog drabbats av en sjukdom som sätter sig i hjärnan och gör att vi inte mår bra, på olika sätt, och att vi ibland då kan behöva hjälp och vård. Och Psykiatrin är inte celler med isolerade väggar och tvångströjor. Det är precis som ett vanligt sjukhus med vitklädda behandlare som tar hand om och pratar med människor som är sjuka. Det är likadana sängar som på sjukhuset för fysiskt sjuka människor, det ges mediciner och man får vila och bara försöka tänka på att bli frisk och göra det som känns mest lustfyllt för tillfället.

Ja jag är 13 år, men psykisk ohälsa finns så tidigt i åldrarna, och eftersom att kunskapen inte finns hos barnen så blir det en stor skam att bära, att man inte mår bra. Jag var bara 7 år når jag fick så otroligt mycket tvångstankar, att jag varje minut var tvungen att göra så som rösten i mitt huvud sa. Jag skulle alltid gå med samma fot över trösklar, plocka upp allt jag såg, Inte gå runt lyktstolpar, släcka lampor ett visst antal gånger varje gång jag gick ut ur ett rum och så många saker till. Och som jag skämdes, jag trodde att jag var helt sjuk i huvudet, att jag var en psykopat liksom. Så det blev en självklarhet att hålla tyst för alla, och jag grät varje dag på toaletten i skolan men kunde inte låta bli att alltid ta fyra papper för att torka bort tårarna istället för ett, för tvångstanken plågade mig att göra det, och det gick inte att säga emot. Sammanlagd tror jag att de där tvångstankarna hade jag som värst i två, eller kanske tre år, då jag fick höra var det var, och kunde börja jobba med mig själv. Men jag skämdes ändå, och det var själv jag fick klara det, och det var kanske bara ett år sedan tvångstankarna försvann helt.

Psykisk ohälsa FINNS. Det kan vi inte gömma, det syns och finns och hörs och vi måste göra något för annars kan vi inte göra något i tid. För jag tror att hade jag fått hjälp i tid, då hade jag aldrig hamnat på sjukhus med ärr på armarna, flera olika mediciner och svält mig själv i flera månader. Kanske hade jag varit som vanligt idag, tyckt om skolan och livet och orkat träffa kompisar efter skolan. Jag vet inte riktigt, men jag önskar att det hade varit så, att allt hade löst sig i tid, och att jag hade varit vem som helst nu. En helt vanlig tjej, som hade intressen, betyg, skola och vänner. För nu får jag liksom börja om på noll. Jag har inga betyg, jag träffar aldrig vänner, jag har anpassad skolgång, och känner inte ens lust för att göra något annat än att ligga på soffan på fritiden. Och så ska inte livet vara när man är 13.

Det är en motivering att orka kämpa när jag vet att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa unga som inte mår bra, och som tror att livet inte är värt att leva. För jag tror på att det blir bättre, det kan inte finnas något annat, och så är det bara. För Siri och Emma från Pillerpodden (Lyssna på den) har sagt till mig att det kommer att bli bättre och att de alltid håller min hand, och mina vänner berättar för mig hur mycket jag betyder, och de betyder ju så mycket för mig när dom ger mig en kram vaje dag när jag kommer till skolan, och min familj som jag älskar, de har övertygat min sjukdom att den minsann har fel i att det aldrig blir bra. Jag kan liksom inte annat än tro dem längre, de måste bara ha rätt! Och tills dess så måste vi hjälpa varandra, och heja på varandra och göra allt vi kan för att kunna hålla ut, tills vi ser ljuset igen. Och tillsammans LOVAR jag att vi kan.

Kram

Likes

Comments

Hej alla fina fina människor där ute!

En del av mig vill verkligen att ni ska bli glada av att jag skriver, för jag blir verkligen glad av att hålla kontakten med er! Livet är minst sagt väldigt svårt just nu, och egentligen vill jag bara sova mig igenom allt. För just nu har jag inte ätit eller tagit mina mediciner på länge, och innerst inne så vet jag att detta inte är bra alls för mig. Igår blev jag mot min vilja insläpad bakom bups vita väggar och jag har varit så frustrerad och ledsen att jag inte kunnat sova. Jag vill för allt i världen ut här ifrån men en del av mig förstår att de inte kan släppa ut mig när mina tankar går i så sjuka mönster. Jag har verkligen bara ett enda stort rörigt svart moln i huvudet just nu, och mina krafter är helt slut. Jag blir också så rädd och ledsen när jag måste sitta i samtal med människor som jag inte litar på, och som får mig att på allvar tro att de vill göra mig illa.

Det är tufft att gå igenom det här, och orättvist på alla plan. Allt jag vill är ju bara att få åka hem, och leva ett vanligt liv som alla andra i min ålder, men det fungerar ju liksom inte just nu. Jag känner ingen lust för något i livet, och verkligen ingen ork men det kanske är förståeligt. Jag blir så orolig för min egen hälsa, samtidigt som jag vägrar inse att jag kanske bara är sjuk. Jag har ridit i flera flera år av mitt liv, men i samma veva som jag blev sjukskriven tynade mitt intresse helt ut. Jag ville inte för något i världen åka till stallet, jag tyckte bara att saken var så fruktansvärt jobbig. Och jag var 100% säker på att jag aldrig skulle vilja tillbaka igen. Men nu kan jag verkligen inte neka att jag tänker ju på hästarna, dag ut och dag in, och jag saknar dem så mycket att det nästan gör ont att veta att de står där i stallet som vanligt, mysiga och okomplicerade, och som jag vet inte kommer att tänka dömande tankar om varken mig eller mitt mående. Jag längtar något fruktansvärt efter att sitta på deras varma ryggar och krama dem hejdå när jag ska åka hem, inser nu att dem faktiskt betyder väldigt väldigt mycket för mig, och att jag verkligen vill komma tillbaks dit.

- Detta är hästen jag spenderat flest timmar med, och som gör så ont att tänka på, för att jag saknar honom så galet mycket. Men jag vet inte om jag ändå vill tillbaka, för kanske blir det så konstigt nu när jag bara så plötsligt försvunnit. Och jag är såklart livrädd att mina vänner i stallet som varit som min andra familj inte kommer att vilja ha mig tillbaka igen.

Som jag saknar honom, saknar honom mer än allt!

Hästar för mig är meningen med allt! Och jag har så så många fina minnen med dem, och jag vill bara ha fler, för jag älskar dem verkligen. Dessutom har jag så många många bilder i datorn inser jag nu, från när jag var yngre, och svor på mitt liv att jag aldrig skulle sluta med hästarna oavsett vad som hände!

Nu vill jag verkligen att alla ni hästmänniskor i stallet, ni vet ju självklart vilka ni är. Jag vill att ni ska veta hur oändligt mycket ni betyder för lilla mig, och att ni verkligen har varit mitt ALLT så så många år. Jag älskar er, och ni har sån stor plats i mitt hjärta, för tänk så många gånger ni omedvetet räddat mig från verkligheten. Hjälpt mig ur allt som varit värst och alltid funnits där för mig! Älskar er så!

Nu känner jag att jag nog verkligen måste vila, för detta lite halvkorta inlägg tog mig en bra stund att skriva med min laggiga skoldator, och nojiga inre som säger åt mig att vad jag än skriver blir så fel! Jag älskar er alla, och det vill jag att ni ska veta! Imorgon tänker jag mig att jag ska svara på lite frågor, för att fördriva tiden en aning. Så skriv så många frågor ni vill och orkar hitta på nere i komentarfältet, eller skicka dem privat till mig, nås enklast på instagram under användarnamnet astrid_lignell! Imårgon kan jag lova att svara på ALLT, så passa på vetja!

Puss och Kram, vi kan klara det här tillsammans!

Likes

Comments

Hej! Eller vad ska man egentligen säga när det var så länge sedan man skrev här?
Det har hänt mycket, eller lite, beror på hur man ser på allt. Och inte heller vill jag använda ursäkten att det inte varit relevant att skriva av hänsyn till mitt mående.
Men jo jag mår inte bra, och kanske är det haken. Jag vill inte skriva här just nu, för jag vet att jag når ut till människor, oskyldiga människor som borde få läsa så mycket fint, men just nu är jag så rädd för att göra er illa, så rädd för att jag i mitt dåliga mående kommer skriva något fel, eller något jag kommer att ångra. Och det sista jag vill här i världen är att skada någon. För jag vet att i och med alla sociala medier som finns, så blir det så otroligt mycket enklare för oss människor att ta och ge skada, även om det också fins mycket som är bra med sociala medier. Och jag vill inte använda bloggen på ett felaktigt sätt, vill inte berätta om mitt liv när jag inte ens vet vad mitt liv är, eller vem jag är, för då kan så så mycket bli fel. Och alla kan ta skada av saker på sitt sätt, och det är det jag är så rädd för.
Det enda som på senaste tiden varit relevant har varit att försöka stå ut, överleva, dag för dag. Och som jag kämpat, som jag slitit för att få till livet, trots att jag egentligen inte velat. Motvilligt har jag pratat med så många människor, tagit mig ur sängen, ätit, tränat, och så vidare. Det är som ett oändligt krig mellan mig och min hjärna. Det kommer nig aldrig att ta slut på ett sätt, men lugna ner sig kan det alltid göra, och det är det jag jobbar emot. Jag kämpar mig framåt, mot den dag jag kommer vakna och vara pigg, känna lycka, skratta ända från magen, och le utan att det är på beställning.
Jag tror att mycket hjälper mig framåt. Det hjälper mig framåt att jag träffar människor fast jag inte orkar, hjälper att jag tar alla tabletter fast mitt förtroende för dem inte är särskilt stort, hjälper att jag har rutiner, och inte bara släpper taget och sover dagarna i ända. För att må bra behövs det en balans i livet, mellan mat, sömn, socialt liv, hälsa och en massa mer saker. Och när balansvågen är jämn mår man som bäst. Och ibland är det helg obegripliga saker som får en att må dåligt, och då kan det bli så otroligt svårt att få vågen jämn.
Jag önskar att det fanns något sätt, eller någon medicin som kunde göra psykiskt sjuka människor friska på en gång. För jag vet vilket helvätte vi går igenom. Det är så orättvist, och det är nästintill livsfarligt. Så VERKLIGEN, alla eloge till er som kämpar på mot alla odds i era huvuden, för i slutändan så vet vi alla innerst innerst inne att det kan bli bättre än såhär, och att man inte kommer att må såhär hela livet. Och jag tror att det verkligen är viktigt att veta det!

För frågor och liknande finns jag till hands på min instagram: astrid_lignell

Likes

Comments

Ni har inte hört mycket från mig under de senaste veckorna. Kanske för att tiden varit alltför turbulent, kanske inte? Eller beror det bara enbart på hur rädd jag har varit att skada er, rädd att säga saker på fel sätt, och att jag senare kommer att ångra det jag skrev, just för att jag under en period nu, varit någon annan stans i huvudet, och så långt ifrån mig själv jag kan komma.
Skriver det här inlägget 07:01 på morgonen, vaknade av en ren slump, eller kanske mest av ångesten för vad som komma skall. Kan inte garantera att jag nu är tillbaka som mig själv igen, men känner ändå att det kvittar för nu har jag för en gång skull ord i mitt huvud, som jag vill och kan använda på ett sätt som jag inte kunnat den senaste veckan/veckorna.
Jag drömmer jämt. Inte alltid mardrömmar, men drömmar jag ändå vaknar i ibland, och minns som så verkliga.
Mardrömmarna slår till på mina svagaste punkter, och flera nätter i streck har jag tvingats se människor dö framför mina ögon, men jag har varit helt maktlös att kunna hjälpa dem.
Ibland känns det som att jag lever kvar i dessa drömmar hela dagar, så som de fastnat på näthinnan. Lever då i en overklighet, i en värld mellan riktiga livet, och i ett helvätte där en efter en faller döda. Jag kan inte påverka det, även om jag vill, och skulle göra allt i min makt för att kunna.
Livet går vidare på flera sätt. Medicinen verkar ändå ha gjort någon nytta, för jag känner väll inte längre den där svarta känslan av att vilja dö. Men samtidigt, så känner jag mig likgiltig för allt och alla. Inget spelar längre roll, ingen spelar roll. Jag är som blind för den kärleken mina föräldrar försöker ge mig, och vill egentligen helt ligga under täcket hela dagen med datorn i knät och titta på youtube, för där kan någon annan tänka åt mig, så att jag slipper.
Idag är första dagen jag ska till skolan på flera flera veckor, när jag varit på Bup, och levt i bubblan mellan verklighet och dröm. Jag har galet med ångest för dagen, livrädd för att antingen ångesten kommer att eskalera, eller för att min sociala rädsla kommer att bli alltför stark. Har med mig två av personalen från Bup, som jag för dagen ser som mina livvakter, om jag skulle få den där panikartade känslan av att jag inte har någonstans att ta vägen.
Känner mig så läskigt oönskad. I vägen för de flesta, gör ingen nytta, utan mest stör. Och känslan av att vara ensam finns, även om jag fysiskt har folk runt mig nästan jämt. Som att vara den sista existerande människan på jorden, som skriker på hjälp, men utan att någon hör.
Framtiden känns som förutsagd. Jag kommer sumpa skolan totalt, för det kommer aldrig funka, kommer säkerligen in i andra dåliga gamla vanor som att självskada, bara för att få känna något alls. Och inte längre kommer jag lita på någon igen, det går inte att lita på andra människor, och det har jag märkt av egna erfarenheter. Vill inte skapa relationer igen, för det slutar alltid med att man måste ta farväl och det gör ont. Eller så slutar det med att man blir sårad, och de ärren består.
Inget spelar egentligen särskilt mycket roll just nu, känns bara så förbaskat meningslöst. Hösten är inte vacker, halloween blir aldrig kul, umgås med vänner känns omöjligt, och oktober känns som den längsta månaden på året.
Kanske är det sant att det aldrig blir bättre än såhär, kanske inte?

Likes

Comments

Känner mig så ångestfri idag. Och det känns så lugnt själen och huvudet. Idag har jag bara andats ut, gått en promenad och tittat på de röda löven. Uppsala är så otroligt fint på hösten, eller alla årstider egentligen, men särskilt fina höstdagar. Och när det är fint ut, då kan jag känna mig lugn, likasom jag kan ha så fruktansvärt ont i själen de dagar det regnar eller himlen täcks av moln. Håret är tvättat, rummet städat, skolarbete gjort, och det är några av de grejerna som avgör mitt yttersta mående. Det är underbart för mig när allt är i sin ordning och saker står perfekt på sin plats. Att städa, duscha och sminka sig, är en belöning för min själ. Tror också ibland att jag skulle behöva en paus från alla känslor som stormar inuti mig. Måste också lära mig att berätta om svåra saker, för att dämpa skammen. Jag har alltid varit sådan. hållit tillbaka tårarna i alla stunder det känts svårt. För tårar och problem har min hjärna alltid kopplat ihop med skam och ångest. Lilla jag satt ensam och grät på mitt rum när jag endast var fem år, för att jag saknade pappa som rest bort. Men för mig fanns inte att gå till mamma på kartan, för jag skämdes, som om det var något fel med att vara ledsen. Jag har utformats efter den otrygga världen, och det resulterar till delar av min psykiska ohälsa. Som jag skämts i mitt liv, utan att jag egentligen reflekterat över att det kanske inte var rimligt att bära på så mycket själv, och hålla så mycket inom sig som barn.

Ger er ett låttips på en låt jag hittade i någon gammal spotify-lista, Fly - Acoustic :Meadowlark

/Kram.

Likes

Comments

Ingen hör väll särskilt mycket från mig just nu egentligen. Och jag vet att när jag inte orkar skriva, då mår jag riktigt riktigt dåligt. Orken tryter, och vad ska man egentligen göra då?
Fick idag ett av mina jobbigaste breakdown på länge. Det gjorde liksom riktigt ont att gråta, och jag var för första gången i mitt liv rädd för mig själv på riktigt.
Jag vet att detta händer, med en vecka/mindre mellanrum. Dem är olika jobbiga, gråter inte heller varje gång, men bra mår jag inte alls, det är som en förvärring av sjukdomen gånger tusen. Men hur medveten jag än är om att det kommer hända, så blir jag lika skärrad varje gång.
Men idag är jag fan stolt över mig själv om man får säga så. Jag släppte ur mig allt, stället dörrarna till hjärta och själ på vid gavel, och det var mycket som ville och fick komma ut. Sedan stig jag stark kvar, tränade till och med lite på kvällen, trots att jag var så trött att det svartnade framför ögonen flera gånger.
Jag biter fan ihop, kämpar mig envist vidare, inte hamnat efter i skolan trots typ en månad på sjukhus nu?
Lär mig mycket av mig själv, jag står allt starkare efter varje förlust mot delen av mig själv som bara vill döda mig.
Just i vissa tillfällen, tror jag att jag är del enda som kan hjälpa mig själv! Vill inte se min sjukdom som något negativt i slutändan, för jag vet att det sög så jävla (förlåt för svordomar, men de är nödvändiga) mycket när det skedde, men efteråt kommer det att vara en styrka för livet!
Ser min egen utveckling i att jag faktiskt kan torka tårarna, andas och leva vidare efter händelser som för mig är hela världen, men som någon annan skulle beskriva som lite ångest.
Jag är om något stark, kanske inte fysiskt, men alltid psykiskt!

Likes

Comments

Det påverkar hela mig, plågar och gör ont.

Jag satt på golvet i en gymnastikhall med 4 åtta åriga glada tjejer under min permission från sjukhuset när en av dem frågar "Vad är det för armband du har" varav jag snabbt rycker undan armen och försöker dölja det blåa bandet med mitt för och efternamn, personnummer och avdelning på. Sedan säger jag snabbt att det är ett åkband från grönalund i sommras. I nästa sekund är det glömt

Jag vet att eftersom att det är jag som är gymnastiktränare för de där små barnen, är det också mitt ansvar att de har det bra. Och JAG vill inte vara den som smittar ner dem med min sjukdom, fast jag vet att det inte går till så. För jag vill ändå mer än allt att de ska få lära sig om sjukdomen, lära sig att det är sjukt att ha så mörka tankar att man inte vill leva. Men ändå är jag rädd, rädd för att de ska bli drabbade av mig. För de är ju bara oskyldiga barn, jag älskar barn, dem är det finaste av allt! Men jag känner att jag är så fel för barnen. Inget barn ska behöva se någon må så dåligt som jag gör. Jag skämms för att jag suttit och gråtit framför min yngre syster och bett om förlåtelse för att jag finns, skämms för att hon varit tvungen att sitta, mitt i natten på ett mentalsjukhus med sin storasyster hulkande ligga i en utmattad hög i en fotölj. Skamen är ibland det värsta, för det sista jag vill är ju att göra någon illa. Vill inte drabba någon med mig själv.

Och jag vill inte heller göra min sjukdom till en liten struntsak när jag pratar med folk, jag vill inte avdramatisera den. För så skulle aldrig någon göra med t.ex cancer, man avdramatiserar aldrig en sjukdom, för den måste tas på allvar. JAG måste bli tagen på allvar. Men samtidigt kan jag känna mig så oviktig och obetydelsefull när sjuksköterskorna på avdelningen ger mig fel dos medicin, och hur ska jag som mår så dåligt kunna hålla koll på själv hur många milligram av de där jäkla tabletterna jag ska ta bör innehålla. Kan de inte bara ta sig den lilla tiden att själva se till att de inte ger sina patienter fel dos medicin, för det kan faktiskt avgöra hur patienten kommer må de närmsta veckorna. Klart jag blir besviken oh arg. Jag är en riktig människa, en egen individ. Punkt slut.

Jag krigar för alla oss som lider, håller allas händer, tar ett steg i taget framåt. Varje minut är tuff för oss, men inget ska någonsin hindra oss från att ge upp våran kamp mot våra sjukdomar, en dag ska vi stå starka på andra sidan mörkret.

Kram

Likes

Comments