View tracker

Hej igen!

Tänkte att det var dags att skriva ett till inlägg, ännu en gång om mitt framtida äventyr.

En vanlig tanke som kommer upp hos folk när jag berättar om min framtid är: vafan håller hon på med? Flytta till Östeuropa? Finns det något som känns som hemma?

Svaret är: jag vet inte vad jag tänker med, helt uppriktigt. Bosnien ligger i Östeuropa, en kultur jag inte känner att jag kan relatera med. Jag kommer inte kunna känna mig hemma med vädret, maten, den sociala kulturen och absolut inte språket. Jag är LIVRÄDD, på ett sätt jag aldrig varit livrädd på förut. Tänk om jag inte kan känna mig säker hos någon? Tänk om jag inte hittar ett ställe jag känner mig trygg på? Tänk om maten inte går att äta? Alla dessa tankar som flyger omkring i mitt huvud. Som en osäker liten krabat är jag så nervös inför hösten, vet inte ens om det är bra eller dåligt.

Tidigare har jag varit så självsäker, så peppad. Att jag inte kommer känna mig trygg fanns inte i mitt huvud. Efter att klassen hade börjat kontakta varandra och en stor gruppchatt med 100 deltagare skapats, märkte man ganska snabbt vilka som var födda ledare, vilka som var födda deltagare, och vilka som var blyga. Jag tillhörde det tredje alternativet, men låtsades så in i hundan att tillhöra alternativ 1. Jag skrev konstant och blev ledsen och osäker på mig själv när jag inte fick mycket respons på det jag sagt. Tillslut gav jag upp och har inte skrivit i gruppen på över en vecka. Detta är alltså människor jag ska spendera 2 år med tillsammans, om jag ger upp 4 månader innan vi ens kommer träffas, hur snabbt kommer ta innan jag ger upp i Bosnien då?

En annan stor faktor till min osäkerhet är mina föräldrar. Jag är så rädd att jag inte kommer klara av at vara utan dom i ett halvår, träffa dom i en vecka och sedan åka tillbaka och inte träffa dom på ett halvår till. Kommer jag sakna dom så mycket att jag gråter? Kommer vi ha lov så jag kan åka hem och träffa dom? Även fast jag gärna inte gillar att erkänna det så betyder mina föräldrar allt för mig, nästan som om dom vore mina bästa vänner. Dom har alltid funnits för mig och alltid satt mig före deras karriärer, vänner och ekonomi. Jag är så rädd att jag tagit mina föräldrar för givet alla år och när jag kommer ner dit så kommer jag att inse hur beroende jag är av dom.

Även fast jag mår så dåligt över situationen finns det inte en tanke i mitt huvud om att hoppa av. Jag är fast bestämd på att jag ska flytta, även fast jag kommer må skit, även fast jag kommer känna mig otrygg. Jag ska dit, jag ska bevisa att jag kan och att jag kommer lyckas att gå IB, bo ensam, till och med att klättra klätterväggar, som skolan tydligen tvingar alla elever att göra varje tisdag. Jag vill inte gå gymnasiet i Sverige, spelar inte någon roll hur enkelt eller rättvist det är. Jag känner mig så understimulerad i skolan när alla beter sig så himla vitt. Då och då slängs en diskussion in i gruppen om orättvisor i världen, ibland till och med utav läraren under en lektion. Slutsatsen är alltid "svarta var förtryckta förr med det är dom inte nu för vi har motarbetat rasism!" Jag har aldrig fått höra en "Jag ser fördelen med att vara vit vilket jag tycker är fel" eller "Har ni tänkt på hur sexistiskt jag beter mig, även fast jag anser mig att vara feminist? Jag tror det beror på att samhället fortsätter att skapa stereotyper för könen i allt de gör, till och med kläder som säljs". När man lever i ett samhälle där man stimulerar alla samhällets normer är det inte lätt att förstå hur det känns att vara förtryckt eller bli klassad som "alternativ", jag kan själv inte kan sätta mig i en förtryckts position så där, men jag försöker så hårt att förstå. Jag försöker att förstå varför jag behandlar människor olika beroende på deras utseende eller varför jag inte reagerar när människor öppnar dörren för mig men inte för min kenyanska kompis, förrän det är försent.

I Bosnien kommer jag inte behöva känna mig så, då hela min utbildning kommer vara uppbyggd på bl.a. hur samma fakta kan ha olika förståelser i olika kulturer. Jag kommer spendera varje vaken minut med människor som brinner för att rädda världen och uppmärksammar orättvisor som inte bara handlar om sitt senaste historiebetyg. Dessa människor har blivit utvalda ur en drös av andra för just detta syfte.


Slutsats: Jag är trött och osäker på mig själv, men fy fan vad jag kommer brinna av engagemang för att rädda världen när jag tar studenten.

​Taco hej leverpastej!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej allihopa!

Mitt namn är Astrid och jag är 17 år.

I augusti kommer mitt liv förändras ordentligt. Jag ska flytta hemifrån. Nu pratar jag alltså inte om att flytta till en grannstad, utan till Mostar i Bosnien & Herzegovina. Jag är HELT GALEN för att göra något sådant här - Jag vet! Kan inte ens fatta det själv.

Jag har i vilket fall startat den här bloggen för att berätta om min tid i Bosnien!

2013 träffade jag en kvinna som berättade att hon hade gått på en skola i Wales under gymnasiet. Hon berättade om skolan och organisationen bakom den och jag blev helt taget kär i hela organisationen. Att bo tillsammans två år med människor från hela världen och jobba för en mer hållbar värld? Det var min dröm! Jag bestämde mig för att när jag kunde, skulle jag också söka. Min kompis, som redan kände till organisationen ansökte 2014-2015, men kom inte in. Detta skrämde mig mer än NÅGOT. Hon- som var typ den mest humanitära människan jag kände kom inte in. Hur ska jag kunna göra det? Jag pratade med en till kompis som sökt, men inte kommit in, och en till. Mitt självförtroende sjönk i botten, men jag bestämde mig för att söka ändå. Det skadar ju inte. Skulle aldrig kunna leva med mig själv vetandes att jag inte ens försökt. Så jag skrev mitt ansökningsbrev. Det tog mig typ 10 dagar att svara perfekt på alla frågor och ännu fler att välja ut dom bästa referenserna. När jag väl skickat in den ångrade jag mig som bara den, men vad fanns det att göra åt det? En vecka gick och en till, och en till. Runt nyår hade jag lite gett upp hoppet om att jag ens skulle komma in på första intervjun. Jag befann mig vid tillfället då i Hannover, Tyskland helt utan mobil eller dator, ännu mindre någon sorts internet. När jag fick tillbaka min telefon hade jag fått mail om inbjudan till första intervjun. JA!

Första Intervjun kom och jag kunde inte vara nervösare. Som tur var hade jag hamnat i samma intervjugrupp som en kompis sedan tidigare och vi stöttade varandra genom dagen. Efter jag var klar var jag helt hundra på att jag inte skulle komma in. Jag kände mig så socialt inkapabel jämfört med de andra. Alla var så glada och trevliga och där satt jag och hade ingen aning om vad jag pratade om.

Efter en vecka visade det sig tydligen att jag inte var helt social inkapabel, eftersom jag hade gått vidare till slutintervjuerna, något jag absolut inte föreställt mig. Jag hade till och med bokat in en resa till Kenya jag var tvungen att skjuta på. Dagen kom och jag var både nervös och stressad som sjutton. Jag hade lyckats få den tidigaste intervjutiden på lördagen för att kunna åka ut direkt till Arlanda och sedan åka ner helt själv till Nairobi. Det gick åt helvete. När jag inte pratade för mycket var jag alldeles för tyst. Mina svar på intervjufrågorna lät bara kasst och jag åkte därifrån med vetskapen om att det var sista gången jag skulle träffa dom.

I Kenya glömde jag praktiskt taget bort hela UWC-krasslet. Jag la allt fokus på att arbeta med det jag var nere för att göra. Att leka med alla barn och förstå Kenya. Jag var i datorcentrumet skolan jag hälsade på ägde, mitt i Juja, en slum utanför Nairobi, när jag fick ett mail. På grund utav det brutalt kassa internetet kunde jag bara se roll upen. Det stog UWC Stipendium Mostar. Jag var dock inte helt säker. När jag öppnade gmail fick jag aldrig upp mailet, sedan var det borta från mina noticer. Hade jag halicunerat? Försökte ringa pappa, men internetet var för dåligt. Att utrymmet jag befann mig i var pyttelitet och jättevarmt hjälpte mig inte så jättemycket till att hålla mig lugn...

Efter några ivägskickade sms kom pappas sms äntligen fram. Jag hade kommit in. Jag fattade det inte. Hur kunde jag komma in? Efter många grattis och några spydiga kommentarer (tro det eller ej) lyckades jag lugna ner mig lite, men leendet satt på munnen hela dagen. När jag kommit hem till lägenheten slutade jag inte googla på skolan eller snapa mina vänner.


Idag, är jag fortfarande lika exalterad och ler ett större leende än vad jag någonsin kunnat när jag tänker på min framtid.

Ha det bra så hörs vi snart!

Astrid

Likes

Comments

View tracker