View tracker

Hösten som varit har jag läst Litteraturvetenskap A. Jag som alltid har tyckt att jag läst mycket, om än i perioder, har fått mig en verklig utmaning. Jag är nämligen helt övertygad om att de textmängder jag arbetat mig igenom under de senaste månaderna har jag aldrig någonsin varit i närheten av tidigare. I alla fall inte på så kort tid!

Självklart har jag inte läst mer på fyra-fem månader än jag gjort under hela min livstid. Däremot har jag definitivt läst mer lyrik under hösten än jag gjort under hela mitt liv. Jag har aldrig tidigare känt någon dragning till lyriska texter, dikter, och även om jag i dag kan se storheten i och kan ta inspiration stilmässigt av många av de dikter vi varit i kontakt med under hösten kvarstår faktum att jag inte är lagd åt lyrikhållet. Jag föredrar andra texttyper.

Vi har läst en hel del dramatik vilket är en genre jag är mer bekant med sedan tidigare. En genre jag upplever att jag lättare kan ta till mig och som passar mitt sätt att tänka bättre än lyriken gör. Vi har betat av ett urval ifrån antika Grekland och framåt till Strindberg och Beckett och jag kan i dag inte säga vilken som är min favorit. Jag känner mig definitivt mer bekant med den modernare dramatiken för den har jag varit i kontakt med tidigare på ett annat sätt än den antika och medeltida men Kung Oidipus är ju ändå Kung Oidipus och Shakespeare är ju Shakespeare.

Då har vi epiken kvar, den berättande texten. Förenklat: romaner och noveller. Vad jag skulle kalla min genre, min typ av text. Episka texter skrivna på vers, epos, känner jag inget större behov av att skriva men jag läser dem gärna. Även om jag har svårt att få mitt huvud att synka med de gamla grekernas hexameter. Homeros och jag tänker på olika frekvenser.

Släpper vi versen och tar oss över på de friare episka subgenrerna börjar det kännas riktigt bekant. Romaner och noveller som jag är van vid att läsa dem börjar växa fram. Det har varit otroligt intressant att se framväxten av det som vi i dag kallar romaner. I och med att kursen kronologiskt arbetat sig fram genom litteraturhistorien från ca 700 f.v.t. till 2000-talet har förändringarna över tid blivit väldigt tydliga.

Av de verk vi läst under kursen hittar vi min favorit bland 1800-talets romaner. Jag var inte bekant med Brontë-syskonen tidigare och har genom kursen fått bekanta mig med Charlottes Jane Eyre vilket har givit mig mersmak för 1800-talets engelska roman. Där vill jag gärna göra djupdykningar i framtiden, på egen hand eller under Litteraturvetenskap B. Sen kan vi ju fråga oss, är det någon som är förvånad över att jag tyckte bäst om en berättelse som till stor del handlar om kärlek som på ytan verkar omöjlig? Inte jag i alla fall!

Måste jag lyfta fram några fler verk som jag tyckt extra mycket om under kursens gång så skulle jag välja följande: Ovidius Metamorfoser som jag gärna tittar närmare på igen eftersom vi bara bekantade oss med ett urval under kursen. Chaucers Canterbury Tales och Boccacios Decamerone som tilltalar min svaghet för noveller och min nyfikenhet på att arbeta med ramberättelser. Madame Bovary av Flaubert med sin detaljrikedomen som jag kommer ha både som mål och som avskräckande exempel i mitt eget skrivande. Jag uppskattade Fredrika Bremers Familjen H*** och Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Jag vet inte om "mysfaktor" är rätt begrepp att använda men det var på något sätt mysigt att komma i kontakt med äldre svensk litteratur. Avslutningsvis kommer jag definitivt att läsa om Virginia Woolfs To the lighthouse! Kanske kommer jag helt enkelt att bli duktigare på att läsa äldre litteratur generellt. Jag tenderar ju att hålla mig fast kring sent 1900-tal och 2000-talet annars. Mer variation till mig!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har ni någonsin varit med om att en scen tydligt tagit form i huvudet och fortsatt ner på pappret helt obehindrat? Jo, det händer ju faktiskt ibland. Jag älskar de där gångerna när det händer. Däremot upplever jag att det är svårare att sedan sätta in den scenen i en kontext. Vad hände innan? Vad kommer att hända efteråt?

Jag har relativt lätt för att fånga enskilda stunder. Texterna blir ofta korta och intensiva. Så når de en punkt där det måste hända någonting mer, någonting annat. Ett tidsmässigt hopp, framåt eller bakåt. En platsförflyttning. En känslomässig förändring.

Den där scenen när de vaknar upp bredvid varandra och inser att de tagit steget de båda tvekat om att ta så länge, kan den fortsätta ut till frukostbordet? Till jobbet eller skolan? Kan den börja redan under natten? Kvällen innan? Eller året innan?

Jag tror att jag, för att bli bättre på at skriva längre historier än korta noveller, måste hitta ett sätt att väva in mer information. Ge tillbakablickar, våga låta karaktärerna växa fram mer som personer än som enbart agerande karaktärer i ett ständigt flöde av handlingar staplade på varandra. Jag måste sluta vara rädd för känslor. Känslorna kan ta en karaktär vidare in i framtiden, visa för läsaren åt vilket håll den är på väg, utan att hela händelseförloppet redovisas.

Jag vet ju vad som hänt innan. Jag vet vad som kommer att hända efteråt. Det enda jag inte vet är hur jag ska gestalta detta före och efter. Hur jag ska ge det liv. Men jag ska göra det!

Likes

Comments

View tracker

Det händer alla. Det är jag 100 % säker på. Vissa gånger är det lättare att hantera än andra. Tvivlet. Som jag har tvivlat. Och fortfarande tvivlar. På mina möjligheter att jobba med text. På vilken väg jag ska gå för att ta mig fram på bästa sätt. På min talang.

Ibland känner jag mig helt värdelös som skribent. Andra gånger känner jag mig mindre bra men ändå helt acceptabel. Ibland kan jag titta på en text och känna att det blev bra. Att jag har skrivit en text som är bra. Jag önskar att de stunderna kom oftare så att jag fick njuta av dem lite mer. Det är hemskt att tvivla på sin talang. Att känna att jag inte är bra nog på det jag vill göra. Just nu funderar jag på om jag ens är kapabel till att skriva den här texten. Det ni! Nu snackar vi trotsande av prestationsångest!

Jag vill jobba med text. Jag vill skriva. Eller jobba med att förbättra text som andra har skrivit. Kommunikation är bland det häftigaste jag vet. För hur funkar det egentligen? Hur går det till när jag genom att trycka på olika kombinationer av tangenter får andra att förstå vad jag tänkte medan knapparna knastrade under mina fingrar? Det är någonting som jag aldrig tvivlar på. Min kärlek till att uttrycka mig i skrift.

Men jag är rädd för vad andra ska tycka. Det är en rädsla som inte hjälper mig på något sätt. Den gör det omöjligt för mig att skriva utan att en röst i mitt huvud konstant kritiserar ordval, meningsuppbyggnad, styckeindelning och ämnesval. Den dag jag lyckas stänga igen munnen på den lille rösten och får skriva helt fritt kommer vara den bästa jag någonsin upplevt, som skribent och som Malin. För det är inte bara när jag skriver som självkritiken far runt i huvudet och stör.

Häromdagen skrev jag en text på tåget på väg hem från sommarstugan. Jag har inte vågat låta någon annan läsa den än. Det är där jag måste börja. Våga chansa. Våga låta andra ta del av mitt arbete, även innan det är bearbetat till perfektion, för jag har många fina vänner som skulle kunna komma med de bästa tipsen om jag bara lät dem. Jag ska sluta tvivla och börja våga! 

Likes

Comments

För ett par veckor sedan funderade jag på varför det är så lätt att skriva brev till en vän varje vecka och så svårt att skriva berättelser och annat fiktivt. Man kan ju tycka att jag borde ha vetat svaret på den frågan redan tidigare utifrån att jag läst retorik i ett år men det är ju inte alla gånger som man lyckas med konsten att analysera det man gör praktiskt med de verktyg man lärt sig i teorin.

Det var alltså inte förrän häromdagen som jag insåg det enkla svaret på den frågan. Och nu när jag kommit på det känns det ju som världens enklaste sak i världen att förstå, men så är det ju oftast. Skillnaden mellan brevskrivandet och det fiktiva skrivandet är mottagaren. När jag skriver brev till min vän vet jag vem jag riktar brevet till och hur den personen kommer att reagera när den läser det. Jag vet på ett ungefär vad hen förväntar sig och vad hen har för önskemål på innehållet. Det är dessutom en variant av en dialog då vi utbyter brev.

När jag skriver fiktiva texter är inte läsaren lika tydlig. Jag vet inte vad hen vill läsa om eller vad hen har för förväntningar. Ska jag vara ärlig så tror jag att jag inte har en aning om vem jag skriver för. Det kanske är ett vanligt författardilemma. En av de frågor som plågar skribenter jämt och ständigt. Vem vill läsa det jag skriver? Vem skulle vilja läsa det här? Skulle någon över huvud taget tycka att det jag skriver är läsvärt?

Jag läste någonstans ett citat som löd: ”Doubt kills more dreams than failure ever will.”. Så sant som det är sagt. När jag tvivlar på att någon skulle vilja läsa min text har jag ingen tydlig läsare framför mig. Om jag inte har en tydlig uppfattning om vem min läsare är kan jag inte leverera en text som matchar läsarens krav och förhoppningar. Då kan jag inte skriva en läsvärd text.

Jag ser själv invändningarna mot det jag just skrivit. Att min text inte är icke-läsvärd bara för att den inte matchar den läsare jag tänkt. Någon annan kan ju gilla den. Sant. Det kanske snarare är så att om jag inte har en klar bild av vem som är min läsare kan jag inte skriva över huvud taget. För jag vet inte för vem jag ska berätta. Om jag inte vet för vem jag ska berätta, hur ska jag då veta vad jag ska berätta? Och framför allt, varför?

Likes

Comments

Tack vare mitt jobb möter jag massor med människor. Vissa möten blir väldigt opersonliga, medan andra letar sig in lite djupare och kanske till och med lämnar bestående märken. Jag möter många barn. Vissa utåtriktade och pratglada, andra blyga. De sjunker in i mammas eller pappas kropp och låter den vuxne prata för dem. Vissa barn blir utskällda. Vissa får inte bestämma någonting alls. Andra får bestämma alldeles för mycket.

Vilka är alla de här barnen? Vilka är deras föräldrar? Är det lilla jag ser av deras liv representativt för hur deras vardag ser ut? Jag kanske ser en höjdpunkt, eller så ser jag dem när de är som värst. Jag kan bara gissa och gissningar blir som bäst enstaka lyckoträffar. Det betyder ändå inte att jag inte kan roa mig med att föreställa mig vad som försiggår i huvudena på personerna jag möter. Jag kan skapa berättelser om dem, använda det jag sett av deras beteende för att skapa karaktärer att använda mig av i mitt skrivande.

Att använda en främling som inspiration är enkelt. Oddsen att den personen skulle känna igen sig själv i en berättelse baserad på ett minutlångt möte är till min fördel. Att använda sig av nära och kära känns mer riskfyllt, men det är en annan historia. 

Likes

Comments

Skrivövning från Kreativt skrivande på temat "Krönika"

Det är fel och det är fult. Där har ni de två vanligaste anledningarna till att jag brinner till när jag ser en särskrivning. Men är det verkligen nödvändigt att bli arg och irriterad varje gång man ser ett par särskrivningar? Det är ju trots allt ett språk fenomen som bara blir vanligare och vanligare med tiden. Snart kommer varenda liten text bit att irritera mig. 

Stellan Löfving och Daniel Stark, som driver hem sidan skyltat.se, har skrivit en bok om särskriv­ningar och andra språk grodor. Skum kanin med ananassmak släpptes i mars månad 2013 och med boken har författarna som mål att visa upp särskrivningarnas positiva sida. Det kan ju trots allt bli skit kul när det blir fel! De har till boken valt ut några särskrivnings favoriter till sammans med sina besökare på webben. Bok titeln är hämtad från en annons skylt på en Konsum butik och flera andra språk fels exempel bjuder läsaren på skratt anfall efter skratt anfall. Får det vara en dam sugare eller butter kaka till kaffet? Ska vi äta kyckling bröst till middag?

Mot stånds rörelsen växer sig allt större i takt med att sär skrivarna ökar. Facebook sidan Sverige mot Särskrivningar, där bilder på särskrivningar och andra språk missar kan laddas upp, har närmare åttio tusen likes. Skum kanin författarnas hem sida skyltat.se har haft hundra tusen tals besökare. De har nu också en webb shop där jag själv och andra språk nördar kan köpa tröjor och tyg påsar med anti särskrivnings tryck och andra rolig heter. Kanske borde vi mass trycka klister lappar med texten ”Är du säker?” att klistra på mellan slags tangenten på mer särskrivnings benägna vänners tangent bord. Det kanske skulle spara oss några meddelanden om snabb mat och söt potatis. Det borde kanske till och med vara obligatoriskt på arbets platser att ha särskrivnings varningar i text programmen. Det sänder ju trots allt fel signaler när Skatteverket skriver om ”kassa registreringslagen”!

Jag har själv tyckt tidigare att man borde kunna bli polis anmäld för språk fel, språk snille som jag är, men det kanske är dags att se sig besegrad och kapitulera. Det är nog dags att inse att grammatik lektionerna och svensk kurserna inte rår på vissa mindre korrekta språk fenomen. Jag kan bara hoppas att felen håller sig borta från skön litteraturen, i andra text sammanhang får de väl finnas då. Låt bara inte mina roman hjältar slåss mot Greve Ost, Herr Boxer och Dam Trosa. De skulle förlora stort i skratt kategorin.

Det blir fel ibland. Ibland på ett roligt sätt, ibland på ett enbart drygt och irriterande vis. Det är fel och det är fult och det förstör språk melodin. Men jag får väl helt enkelt acceptera alla konstiga restaurang menyer, reklam skyltar och tidnings missar. Jag får köpa mig en huv tröja med anti särskrivnings tryck och hoppas att åt minstone någon förstår budskapet. Jag får helt enkelt unna mig ett skratt anfall lite oftare och tänka på vad tråkigt vi skulle ha om alla var fel fria!

Likes

Comments

De senaste veckorna har jag fastnat för tv-serien Bones. Det hela började med att jag blev sjuk och behövde någonting att göra de timmar jag var vaken och inte orkade med speciellt mycket. Sedan dess har jag bara fortsatt att titta på något avsnitt här och där. Jag vet, det är inte alls speciellt likt mig och mitt vanliga plöjande men det är inte det som jag tänkt skriva om den här veckan.

Det är nämligen så att serien har fått mig att inse hur viktigt det är att bryta en scen vid rätt tillfälle. Bones-avsnitten är fulla med repliker som är svårbemötta. Med det menar jag exempelvis upprepade ”nästan-kärleksförklaringar” som får mig som tittare att fundera i banorna: ”men vad ska hen svara på det där?”. För vad säger man egentligen när en person man jobbar nära helt plötsligt säger någonting som är lite för nära flirt-gränsen för att det ska kännas bekvämt? Scenbryt.

Ibland önskar jag att det fanns i verkliga livet. Att man bara kunde få hoppa över den där pinsamma stunden när man ska komma på någonting att säga till svar på en komplimang man inte är helt bekväm med, eller den där kärleksförklaringen man inte ville höra. Eller den man ville höra också. Vad ska jag säga när den andra personen erkänner att den är kär? Tack? Detsamma? Ibland funkar ju inte ”jag älskar dig med”. Det kan kännas lite tidigt kanske.

I Bones löser de många såna ”pinsamma” situationer genom att de bryter scenen och förflyttar karaktärerna framåt i tiden. De kan då prata om det som hände med varandra eller med andra men tillfällets ”magi” är bruten. Jag upplever att det är ett vanligt grepp i böcker och framför allt att det är någonting jag själv nyttjar mycket i de skrivprojekt jag haft tidigare. Det har hjälpt mig ur många knipor när jag känt att allt jag skrivit i en dialog saknat trovärdighet efter ett stort avslöjande eller liknande. 

Likes

Comments

Jag har tidigare skrivit om hur jag plöjer rakt igenom böcker. Helst i en sittning. Jobbar jag eller har mycket i skolan blir det fler sittningar, troligtvis sena kvällar och nätter. När jag åkte upp till sommarstugan förra veckan tog jag med mig två böcker. En på engelska som jag länge längtat efter att läsa och en på franska som jag inte har speciellt bråttom med men som det vore bra om jag läste för att hålla uppe mina kunskaper i franska. Jag förväntade mig att jag skulle läsa ut den engelska boken på en gång och sedan ha den franska kvar att roa mig med efteråt. Fel, fel, fel, fel!

Det tog mig mer än en vecka att läsa Giovanna Fletchers You’re the one that I want. Inte för att jag tyckte att den var dålig, tvärtom: jag tyckte om den! Men jag fastnade inte som jag brukar. Det tog mig från måndag till måndag att läsa de första 150 sidorna. Ett kapitel här, två kapitel där och ett till innan jobbet.

Så igår när jag var ledig bestämde jag mig för att bokläsning var det bästa för att få mig att sitta stilla utomhus tillräckligt länge för att få lite färg på kroppen. Då fick You’re the one that I want följa med ut till solstolen. Sen tog det sex timmar. När jag stängde boken efter 400 sidor kunde jag inte förstå hur det kunde ha tagit mig så lång tid att komma igenom de första 150 av dem. Resten flöt ju på hur bra som helst!

Är det någonting som jag lärt mig av att läsa den här boken, utöver att inte ge upp för tidigt med en bok, så är det hur viktigt det är att en bok verkligen suger in läsaren från början. Hade det inte varit för att jag hade en speciell relation till boken sen tidigare och visste att jag verkligen ville läsa den hade jag kanske stannat efter 150 sidor och lagt ifrån mig boken för gott. Det vill jag inte att mina läsare ska göra. Jag vill att de ska ta sig förbi sida 150 och efter 400 sidor känna att boken varit en del av deras liv, att de fått med sig någonting som de kan ha nytta av i livet och att boken aldrig stretar emot dem utan istället bjuder in dem och underlättar för läsarna på deras väg genom min historia. 

Likes

Comments

Det var otroligt länge sedan jag hade riktigt flow när jag skrev skönlitterärt. Jag saknar det. Just nu skriver jag inte speciellt mycket alls och det lilla jag skriver är inte noveller eller kapitel till en eventuell roman utan sms, chatmeddelanden, möjligtvis någonting jobbrelaterat. Och så veckobrev. Jag och en kompis fick för oss att vi skulle skriva brev till varandra en gång i veckan. Inte penna-och-papper-och-skicka-med-posten-brev utan dokument-på-datorn-och-skicka-på-facebook men brev är det i alla fall. Och nästan varje vecka har vi skickat brev.

Breven handlar mest om vad som händer i våra liv just nu, mest mitt, och om något ämne som han väljer att jag ska skriva om. Ibland blir det mindre bra, ibland bättre. Men det spelar ingen roll utan poängen är att vi skriver. De senaste veckorna har mina brev mest handlat om jobb och även om det kanske inte känns som det roligaste ämnet att skriva om kan jag skriva om det utan svårigheter. Orden bara flyter på och det är inga som helst problem. Jag kan utan några hinder skriva om vad jag funderat på under veckan, vad som gjort mig glad och vad som gjort mig ledsen och vips så har jag skrivit tio sidor på nästan ingen tid alls.

Tänk om det var så när jag skulle skriva skönlitterära texter. Jag har upplevt perioder när den typen av skrivande också känts problemfritt men just nu är det ungefär lika sannolikt att jag ska skriva en novell som att jag klockan halv elva på kvällen skulle dra på mig löpartightsen och springa en mil utan att stanna. Här borde jag nog tillägga att jag stannar minst en gång var 500:ade meter.

Men kanske är det så att jag måste förlika mig med tanken på att milen är alldeles för mycket för en otränad och att 500 meter skrivande och sedan en paus kan vara det första steget till att så småningom kunna skriva en mil utan vila. Om jag skulle skrivträna lika regelbundet som jag skriver veckobrev skulle flowet kanske infinna sig lika enkelt när jag skriver om fiktiva karaktärer som när jag skriver om mina arbetsdagar. Och om det är så det ligger till så borde jag nog börja skriva mina första 500 skönlitterära meter så fort som möjligt.

Likes

Comments

Vissa dagar händer allt på samma gång. Ingenting blir som det var tänkt. Plötsligt sitter du där, fast på ett tåg som står stilla mitt i skogen och ingen verkar veta hur problemet ska lösas. Middagen du inte hann äta och matsäcken du inte fick med dig blir du påmind om av en skrikande mage. Det händer alltid någon, och väldigt ofta händer det mig, tänker jag och suckar när det återigen ropas ut i högtalarna att någon lösning inte hittats än. Jag blundar och försöker somna men ett stillastående tåg är inte ens hälften så sövande som ett i rörelse. Någon i vagnen har alldeles för hög volym på sin musik och jag spenderar några sekunder med att fundera på vem av dem de kan vara. Jag utesluter snabbt det tyst pratande äldre paret några säten längre fram och mamman med det sovande barnet på andra sidan gången. Jag misstänker istället den unga tjejen som verkar sova med sina hörlurar i öronen och killen som frustrerat skakar på benen i takt med musiken. Jag suckar och gör ett försök att ignorera de irriterande taktslagen och mina arga medpassagerare i den fulla vagnen. Som om jag inte hade tillräckligt med dunkande i huvudet ändå. Huvudvärken har trängt sig på och blivit mer och mer svårignorerad i takt med att klockan bytt från 18:00 till 19:00. Kursböckerna slängde jag tillbaka ner i väskan långt tidigare när den nu sovande pojken var i ett vaket och fantastiskt rastlöst tillstånd. Ett par sekunder överväger jag att ge dem en andra chans men inser att det innebär att jag måste öppna väskan för att återigen inse att det inte finns någonting ätbart i den. Som för att övertyga mig om att ignorera den plötsliga impulsen ger min mage ifrån sig ett klagande bullrande. Killen, som suttit tyst bredvid mig och envist tittat ut genom fönstret, flinar. Hade det inte varit för att mörkret fallit utanför tåget hade jag inte märkt det. Nu speglas hans ansikte i glaset och jag känner irritationen stiga inom mig. Flina du bara! Jag rycker bestämt åt mig väskan och plockar slumpmässigt upp en bok innan jag hittar vattenflaskan. Korken far iväg när jag med kalla, stela fingrar drar av den och jag suckar. Jag sätter mig upp ordentligt innan jag börjar räcka mig efter den. För sent. Killen räcker mig den och flinar igen. Jag tar ett djupt andetag innan jag mumlar tack och sänker blicken ner mot boken jag lämnat i knät och flaskan jag håller i handen. En snabb klunk vatten sedan åker korken på igen och flaskan stoppas ner i nätet på stolsryggen framför. Jag inser att han fortfarande tittar på mig. Värmen stiger i mitt ansikte och jag ser själv i det speglande fönsterglaset hur kinderna blir mörkare röda. Flinar han nu igen så dödar jag honom, tänker jag innan jag kastar en snabb blick på hans ansikte. Hans ögon möter mina och jag inser att jag är besegrad. Det hånfulla flinet jag förväntat mig visar sig vara ett försiktigt leende. Hans mungipor rycker till en aning när han ser tillbaka på mig. Jag viker undan med blicken och hoppas att han ska göra samma sak men jag känner mig fortfarande iakttagen. Jag kämpar en stund mot impulsen att titta upp på honom igen men kan inte hantera nyfikenheten. Hans ögon letar snabbt upp mina igen när han upptäcker att jag fallit och hans leende blir aningen säkrare. Jag försöker le tillbaka och inser att jag borde säga någonting men hittar inga vettiga saker att säga. Han räcker fram sin högerhand och fyrar av ett leende.
- Jag heter Frans!
- Stina.
Hans hand är bestämd när den skakar min. Och varm. Jag njuter av den kortvariga upphettningen av mina frusna fingrar. Han släpper min hand och lutar sig framåt.
- Åker du mycket? frågar han medan han plockar upp sin mörkblå ryggsäck från golvet.
- En hel del. Du?
Han nickar och drar sedan ihop munnen till en fokuserad min medan han letar runt i väskan.
- Vill du ha?
Han räcker fram ett äpple och ler försiktigt igen. Jag fnissar till och skakar på huvudet.
- Så hungrig är jag inte.
- Är du säker?
Jag nickar och försöker le övertygande men vi brister båda ut i skratt då min mage förklarar att den minsann inte håller med om vad jag säger. Han har ett sådant där skratt som verkar komma allra längst inifrån hjärtat. Det låter säkert och äkta. 

Likes

Comments