Ont i magen är jobbigt som vuxen, men man har lärt sig hantera det. Oftast. Men som liten, det är hemskt att se, höra och försöka trösta. I två kvällar har Arve varit i upplösningstillstånd pga magknip. Han har legat och sovit i min famn, eller i Tomas. Sen har benen sparkat rakt ut och ett illvrål har hörts. Allt pga magen. Aldrig har jag känt mig så maktlös. Stackare.

Men skönt att han fått sova på nätterna iaf, peppar peppar.

Sover med 4 timmars intervaller, så det är behagligt för oss alla.

Dagarna flyter på i ett. Jag älskar att vara hemma med honom. Det som är så galet är att han blir en månad imorgon. 1 månad! Vad hände?

För övrigt har jag börjat sakna innebandyn. Att få hålla i en klubba, göra en dragning, slå en passning. Eller bara att få byta om med laget, värma upp, spela dojboll. Jag saknar att tillhöra något.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sovmorgon? Inte aktuellt, och inte efterlängtat, än. Vår lilla A sover mellan 22-01.30, 01.45-04.30 och sen till 6.15-06.30. Så man får väl ändå säga att han sover bra. Just nu. Allt kan ändras.
Dagarna flyter på, A äter, sover och bajsar. Lyssnar på musik också, han älskar det.

Idag kom mormor på besök så vi hade mysfrukost. Hon följde med oss till BVC. Och i vanlig ordning skötte sig lilla A. Jag menar idag kissade han rakt ut över oss alla, igen. Han hade växt 2.5 cm sedan i måndags, och gått upp 422 gram. Så nu är han 54.5cm och väger 4190gram. Vår lilla pojke.

Likes

Comments

Hade en fantastisk kväll igår. Tittade på idol, ack Värmland och åt tacos. Arve somnade vid 19 och sov fram till 22. Då fick han mat och kort därefter somnade jag. Har under hans matperioder inatt kommit fram till att jag måste möblera om. Jag flyttade nämligen in hans nattlampa för att se något då jag är blind på natten. Eller ja, jag har minsann lika dålig syn på dagen, men känns mer jobbigt att behöva leta efter glasögon på natten. Men denna lampan är ju riktad på ett vis nu för att inte störa oss, så idag är mitt projekt att hitta en bra lösning för Arveponken.

Nu ligger han på min mage och snarkar / knorrar, och mina ögonlock är tyngre än någonsin. Men så värt det❤️

Likes

Comments

Dagen med stor bokstav. Man vänjer sig aldrig vid att säga hejdå till någon, någon som man vet att man aldrig kommer se igen. Idag sa vi hejdå till farfar.  Känslomässigt, jobbigt och fint. Längst fram i kyrkan stod kistan, nere i Tomas knä låg Arve. När ett liv släcks tänds ett annat. Jag är ledsen för att Arve och farfar ej fick träffas, men jag vet att de fick ta del av varandra idag iaf.

Likes

Comments

De människor som känner mig väl, vet att jag sprungit på nit efter nit i partnerskap. Vissa har fungerat jättebra, men där har funnits något som gjort att vi gjort bäst i att gå olika vägar. Vissa dejter har varit dömda att misslyckas redan innan man tagit tag i saken.Jag har haft förhållande där jag varit ömsom lycklig, ömsom olycklig. En blandad kompott alltså. Det har man nog i alla förhållande någon gång. Skillnaden är att jag i mitt förhållande med Tomas aldrig känner mig fel. Aldrig. Vi kan bråka, tjafsa, tycka olika och vara på helt olika planeter i tanke och åsikter, men aldrig fel.

Det uppenbarade sig kraftigt nu under denna graviditet. I början levde vi som vanligt. Jag var den som tvättade, handlade, diskade och fixade. Han gjorde också det, men inte i samma utsträckning. Men i mitten av graviditeten när jag började bli tung och otymplig, då tog han tag i det och förbjöd mig all tung verksamhet och tvingade mig istället att ligga på soffan och ta det lugnt.

När vi sedan i slutet av graviditeten då tog han vid på ett fantastiskt sätt. Han tröstade, höll handen, peppade och lyfte mig upp, upp och upp. Han stred för mig, han fick mig att känna mig som starkast i världen, mest älskad av alla, hela tiden. Under förlossningen var han en riktig klippa. Han fick mig att orka genom varje värk, varje motgång, varje tår torkade han bort. Han brydde sig inte om att jag låg intrasslad i kasslertrosor, eller att den vita rocken var för liten så magen och brösten petade ut lite här och var. Hela tiden var jag den vackraste han sett, och han fick mig att känna mig som det fast jag visste om att synen var allt annat än vacker.

Och nu efter vårt älskade lilla pyre kommit, så är han där på natten och byter blöjor, värmer ersättning, klappar mig på huvudet, kramar mig och bara finns där. Även om han inte kan göra så mycket mer, så gör han allt han kan.

Så egentligen så vill jag ju bara säga tack till honom för att han är den bästa jag någonsin mött, och tack för att han är mitt liv varje dag, hela tiden.

Likes

Comments

De människor som känner mig väl, vet att jag sprungit på nit efter nit i partnerskap. Vissa har fungerat jättebra, men där har funnits något som gjort att vi gjort bäst i att gå olika vägar. Vissa dejter har varit dömda att misslyckas redan innan man tagit tag i saken.Jag har haft förhållande där jag varit ömsom lycklig, ömsom olycklig. En blandad kompott alltså. Det har man nog i alla förhållande någon gång. Skillnaden är att jag i mitt förhållande med Tomas aldrig känner mig fel. Aldrig. Vi kan bråka, tjafsa, tycka olika och vara på helt olika planeter i tanke och åsikter, men aldrig fel.

Det uppenbarade sig kraftigt nu under denna graviditet. I början levde vi som vanligt. Jag var den som tvättade, handlade, diskade och fixade. Han gjorde också det, men inte i samma utsträckning. Men i mitten av graviditeten när jag började bli tung och otymplig, då tog han tag i det och förbjöd mig all tung verksamhet och tvingade mig istället att ligga på soffan och ta det lugnt.

När vi sedan i slutet av graviditeten då tog han vid på ett fantastiskt sätt. Han tröstade, höll handen, peppade och lyfte mig upp, upp och upp. Han stred för mig, han fick mig att känna mig som starkast i världen, mest älskad av alla, hela tiden. Under förlossningen var han en riktig klippa. Han fick mig att orka genom varje värk, varje motgång, varje tår torkade han bort. Han brydde sig inte om att jag låg intrasslad i kasslertrosor, eller att den vita rocken var för liten så magen och brösten petade ut lite här och var. Hela tiden var jag den vackraste han sett, och han fick mig att känna mig som det fast jag visste om att synen var allt annat än vacker.

Och nu efter vårt älskade lilla pyre kommit, så är han där på natten och byter blöjor, värmer ersättning, klappar mig på huvudet, kramar mig och bara finns där. Även om han inte kan göra så mycket mer, så gör han allt han kan.

Så egentligen så vill jag ju bara säga tack till honom för att han är den bästa jag någonsin mött, och tack för att han är mitt liv varje dag, hela tiden.

Likes

Comments

Jag tänker på det varje dag, jag njuter av det varje dag. Och på något vis känns det fantastiskt, för det är det absolut mäktigaste jag någonsin varit med om. Pratar naturligtvis om förlossningen.

9 månader går fort. Man njuter i början av att veta att där finns något i magen som växer. Man lägger inte riktigt märke till det. Och fram tills ultraljudet så kändes det så svårt att ta in att där fanns någon i mig som blev större och större varje dag, varje vecka. När vi senare var på ultraljudet och fick se honom, vår prins, då kändes allt verkligt på något vis. Vår pojke, vår son, vår lillebror till Emilio växte på bra och förberedde sig för ett liv hos oss. Så liten och så beroende av mig.

När vi närmade oss slutet på graviditeten kändes allt fantastiskt, oroligt, lättsamt, fint, vackert, svårt - fylld med känslor varje dag, hela tiden upp och ner. Som i en riktig berg-och-dalbana.

När vi kom till månad 8 började jag känna mig lite nervös. Som att det närmade sig med stormsteg. Fortare än jag hann hantera det. Skulle jag gå över tiden? Skulle han komma tidigare? Jag kände mig på mig att han inte ville vara inne i magen fram tills 13 november, och det gjorde mig ännu mer nervös.

Söndagen den 22 oktober överraskades jag med en babyshower, och jag blev sådär paff och ställd. Brukar känna saker på mig, men här blev jag lurad. Efter mat, fika och fotografering började jag fundera så som bara jag kan emellanåt (känns det som). Sa inget direkt utan kände bara på mig att nu hade vi förevigat magen på lördagen med Ida, och även på söndagen fick jag fotograferas tillsammans med mina bästa vänner. Då kändes det som om vi hunnit med allt som behövdes innan han kunde komma ut, och jag tror han kände det också. För på söndagsnatten började det kännas konstigt i magen, det var hårt, slappt, löst, ont, normalt hela tiden. Sen började smärtan göra sig starkare och starkare ju längre tiden gick. Tomas sov, och sen fick jag Väcka honom så han fick hjälpa mig och lugna mig. Jag kände mig inte redo. Jag höll ut natten och sen på morgonen åkte vi in. Fick ett rum, det togs ctg och man lyssnade och kände. Utan resultat, så vi blev hemskickade. Kom hem, och det fortsatte hela dagen, och på kvällen åkte vi in igen, men samma visa denna gången "du har inte värkar". Det kan jag lova att det hade jag visst, annars måste det vara något otroligt fel med min mage.

Hursom så åkte vi hem, igen. Och dagen efter var det samma visa. Skillnaden var att den fjärde gången jag åkte dit, fick jag inte åka hem. Utan vi lades in, och jag fick till mig "nu åker du inte hem utan bebis". En fantastisk lättnad att veta att jag skulle få stanna kvar, att de inte skulle skicka hem mig igen med värkar i bilen. För det var nästintill outhärdligt.

Jag fick en morfinspruta som jag kunde sova på, men det var inte det lättaste när man hade ont i magen. Tomas sov bredvid på en säng och fanns i närheten hela, hela tiden. Dagen efter, på onsdagen så konstaterades det att mitt vatten gått i badet. Inte för att de tittade det utan lyssnade mer på Tomas om hans upplevelse när han satt och spolade mig i varmvatten. När klockan var 13.00 sattes jag igång och i min värld skulle det då gå fort. Det gjorde det inte. Det gick så fruktansvärt långsamt att det kändes som en plåga.

Dos efter dos tog jag och inget hände. Det gick så långsamt framåt att jag började tappa gnistan. Varannan timme undersöktes jag, och varannan timme fick jag veta att inget hände. Otålig, ledsen, rädd och besviken började tårarna rinna hejdlöst och Tomas fick en helt annan Anna att ta hand om. Inte den lättaste och inte den trevligaste, men jag är glad att han höll sitt lugn och att han peppade mig från början till slut.

På kvällen började det ta fart och så blev jag rädd för vad som skulle komma. Barnmorskan hjälpte till, så när jag var öppen 4 cm plockades lustgas fram och då kändes det som en befrielse. Inte för att det gjorde mindre ont. Utan för det kändes som om vi kom många steg närmare vår prins i magen.

00.40 sattes ryggmärgsbedövning och det kändes fantastiskt. Inte att sätt den, för jag var livrädd. "får du en värk måste du säga till eller sitta still". Jag trodde jag stirrade i Tomas ögon, nu i efterhand har jag kommit fram till att det var in i hans panna jag tittade. Så rädd var jag.

Bedövningen tog snabbt och bra, förutom på ett ställe. Där satte vi kvaddlar. Det gör jag aldrig om. Någonsin. Det gjorde så ont, det är den värsta smärta jag någonsin upplevt, i alla kategorier.

Efter ett tag kände jag i princip ingenting, hänge med lustgasen och berättade för Tomas vad jag tyckte om barnmorskorna, undrade varför allt tog sådan tid osv. Man gick in i en bubbla, den bubblan jag lovade att jag inte skulle gå in i. Men lättare sagt än gjort. Man letade efter en syndabock för smärtan, och just denna natt var det barnmorskan.

När klockan slog över till 03.30 var det dags. Intensiv smärta byttes ut mot ett innebandybyte av rang. 4 krystvärkar behövdes för att få ut Arve Lillebror, 50 cm lång och 3615 gram tung.

När han skulle ut sa barnmorskan till mig"ts nu honom". Skulle jag? Hur? Men jag kunde, jag lyfte upp honom själv. Kladdig, skrikig, blodig, rädd och redo för livet. Han landade på mitt bröst och tårarna började rinna. Bredvid mig stod min stora kärlek och klappade mig på huvudet, kysste mig i pannan och berömde mig. Den blicken vi utbytte där, den signalerade bara ren och skär glädje och kärlek. Den känslan brinner fortfarande i mig.

Efter ett tag när moderkakan skulle ut, så hade den planerat annat. Den fastnade. Och jag förlorade mycket blod. Ett knapptryck senare och rummet fylldes med läkare, undersköterskor och sjuksköterskor. Jag förstod inget, men dem tog Arve och bad Tomas ta av sig tröjan. Jag förstod fortfarande inget. Men i efterhand har Tomas sagt att han förstod, men han höll sig lugn, för han vet, om någon, att när saker och ting blir läskiga, utanför mina ramar eller vetskap, då kan det bli jobbigt.

Jag rullades iväg och jag såg bara taklamporna susa förbi fortare och fortare. In i ett rum med 9 grönklädda personer, redo för att ta hand om mig. Och där låg jag. Blodig, nervös, utlämnad och helt ovetandes om vad som skulle göras. Allt gick så fort. De plockade ut moderkakan men fick inte ner mitt blod, så jag sjönk i temperatur till 34.1  och det kändes som om jag försvann sakta men säkert. Jag packades in i en filt och fick ligga kvar där nere i nästan 5 timmar. Uppe satt Tomas med Arve på bröstet helt ovetandes om hur jag mådde, hur det hade gått och varför det tog sådan tid.

Han har i efterhand berättat att den absolut värsta känslan var när man knackade och försiktigt öppnade dörren, då trodde han att ett dåligt besked skulle komma. Det kom inte.

När jag kom upp vid 08.17 var det som om hela världen stannade och jag klev in i vår bebisbubbla. Njöt av doften av Arve, synen av honom, doften av Tomas, att få vara nära, och jag njöt av att veta att han mådde bra och att Emilio nu fått sin lillebror. Den känslan är det inte mycket som slår.

Under förlossningen sa jag aldrig mer, men det är som dem säger. När barnet väl är ute, då gömmer man smärtan.

Likes

Comments

Det känns skönt att närma sig, närma sig födelsen av LillaA som legat och bakat sig i min mage i snart 9 månader. Man har känt alla hans framsteg i magen, hur fantastiskt ska det då inte bli att få följa med hans steg i verkliga livet! Jag längtar så.

Fick besked igår på alla tester och besök, och jag är väldigt nöjd med svaren.

Likes

Comments

Kanske är det tillbaka, suget för att få skriva, att kunna skriva. Eller så är det bara just i denna stunden. Tänkte inte spekulera så mycket, utan bara följa med.

Sov inte speciellt länge imorse, det hade behövts men just nu funkar det inte så. Vaknar, somnar, vaknar, somnar. Men det är värt det. För imorgon, då är det 30 dagar till BF. Hur märkligt är inte det? Vart tog tiden vägen?

Likes

Comments

Igår frågade Tomas mig om varför jag ej uppdaterat bloggen på länge. Svaret är enkelt, jag mår bra, fantastiskt. Men ändå är där något som gnager. Ljusen på bilden kommer från farfar, som gick bort i tisdags. Skönt för honom, jobbigt för oss andra då det alltid är jobbigt att vara den som lämnas kvar.

Sen är koppen sådär klockrent passande till hur det ser ut i mitt huvud just nu. Väntar på svar, svar och svar men inget kommer. Håller tummarna för att det blir idag.

Likes

Comments