Den här bloggen handlar om barnlängtan, primär infertilitet, funderingar kring IVF och adoption. Eftersom det är ett privat och känsligt ämne är jag en anonym bloggare.

För ca 1½år sedan kände jag mig redo. Redo att börja försöka bli gravid. Jag pratade med min man om det. Han kände sig relativt redo. Det viktigaste för honom var att ha ett fast jobb före. Han hade ett jobb på lut så det var inget problem i sig. Han ville bara känna sig ekonomiskt trygg före vi börjar. Jag sa att det kan ju hända att det inte går på första försöket. Så rätt jag hade. Inte på första inte på femte, tjugonde eller hundrade. Jag berättade åt mina systrar att vi har börjat försöka. Naivt nog trodde jag att det skulle ta högst några månader. Min ena syster visade upp alla barnkläder jag skulle få låna sen då det blev aktuellt. Hon hade sparat allt från sina barns första år. Hon hade även en barnvagn vi kunde få om det behövdes. Nu ångrar jag att jag berättade att vi börjat försöka. Varje gång vi ses känns som ett misslyckande. En påminnelse om att det inte bara tog ett par månader. Trots att jag alltid känt mig så fertil. Jag kan inte sätta fingret på hur man känner sig när man “är fertil”. Jag kanske tolkar min kvinnokropp som mycket fertil, eftersom den är just kvinnlig. Jag har bröst och höfter, grejerna man verkar behöva då man ska reproducera sig. Mina mamma har även hon the shit one needs, stora bröst och höfter. Hon har varit gravid fyra gånger med mig och mina syskon. Men det hänger tyvärr inte på hur stora brösten är eller hur breda höfterna är. Kroppen blir inte en mammakropp fast den ser lite mammig ut från början.


Likes

Comments