Header

Utanför Thailands sydöstra kust ligger tre öar som alla har gjort ett namn av sig. De har tyvärr sedan en tid tillbaka blivit exploaterade av turismen som har invaderat landet, men deras skönhet kvarstår till viss del fortfarande.

Den välkända Koh Samui, störst av de tre, överfylld av både kokosnötter och strandsugna turister.

Koh Pha-ngan, ön med den traditionsenliga Fullmoon party där tiotusentals människor samlas för att dansa till gryningen.

Sist (och minst), Koh Tao - The Turle Island. Hit backpackers med en liten plånbok söker sig för att utforska havets djup med hjälp av cyklop, syrgas och fenor. Det var hit vi skulle för att påbörja vårt liv i arkipelagen.

Gråmulna moln täckte himlen, med undantag från en och annan ljusstrimma som lyckats pressa sig igenom, när vi äntrade kajen på Koh Tao. Otaliga vattenpölar på gatorna och en märkbar luftfuktighet noterades.
“Vi slapp undan regnet, skönt!” Ack så fel vi hade.

Hungriga slog vi oss ner på en liten resturang för ett välbehövligt mål mat. I periferin tyckte vi oss skymta ett bekant ansikte. Vid bordet bredvid satt vår gamla lågstadielärare Carina! Efter förvånade skratt kunde vi båda konstatera att det var ett minst sagt oväntat möte. Tyvärr kom Carina med besvärande nyheter, vi hade inte undkommit regnet, det hade precis börjat.

Följande dag, ordentligt förkylda och i ett ofattbart ösregn, inledde vi vår Open Water diving course. Trots begränsad sikt kunde våra två första dyk fullbordas utan större problem. När vi på eftermiddagen återvände till fastlandet möttes vi av människor vadandes upp till midjan. Dykshoppen, liksom större delar av resterande byggnader och gator stod under vatten. Vår dykaristruktör Robbie föreslog att vi skulle skjuta på slutförandet av kursen, ett ypperligt beslut i våra öron.

De resterande dagarna på Koh Tao utspelades inte riktigt som vi planerat. Istället för sol, bad och upptäcktsfärder blev det nu långa sessioner under tak tillsammans med hostelets andra gäster. De enda undantagen blev snabba stopp till närmaste matställen. Frukosten på hostelet, med sina rostmackor och snabbkaffet skänkte oss dock en viss tillfredsställelse.

När regnet hade lugnat sig en aning tog vi en retreat till Koh Pha-ngan i hopp om att få några soltimmar. Vid en mycket stilla vik på den nordliga sidan av ön, långt ifrån resterande civilisation, väntade en mysig bungalow på oss. Semesterkänslan var åter funnen. Förutom en liten strandfest under en fullmåne blev Koh Pha-ngan en välbehövd återhämtning.

Fem dagar senare var det dags att fullfölja vår dykning. Från färjan skådades åter igen Koh Tao, men denna gång i solsken. Det blev ett kärt återseende. Våra två sista dyk på arton respektive fjorton meter kan inte beskrivas annat än överväldigande.

Vi lämnade öarna belåtna, trots “regnet” och återvände till fastlandet. Efter en åter igen lång bussresa nådde vi 03.15 sydostasiens metropol och Thailands huvudstad: Bangkok. En svindlande dyr taxifärd förde oss till vårt hostel som till vår extrema lättnad faktiskt hade dörrarna öppna. Tyvärr var vårt rum inte ledigt förrän 11 timmar senare, så vi fick kort och gott göra oss bekväma i receptionslobbyn. Mattan, några slitna sackosäckar och en soffa på 130 cm med skamlig fjädring fick agera sängar. I jämförelse med nattbussens kapslar till säten kunde vi dock inte klaga.

Under de följande fyra dagarna som vistelsen varade i Bangkok, la vi en viss tid på att utforska flertalet av stadens kolossala köpcentrum och obligatoriska turistmål. Smärre shopping vidtogs och kungliga palats beskådades, men våra tankar uppehöll sig ständigt i den nu nära kontinentförflyttningen. Nya Zeeland stod för dörren.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 439 readers

Likes

Comments

Thailand - långa gyllengula sandstränder, kuperat inland som täcks av ett djungelgrönt hölje, kopiösa klippor ståendes solitära och malplacerade, generös och trevlig lokalbefolkning.

Vi anlände till Phukets flygplats spända och förväntansfulla på förmiddagen den 24 december. Således valde vi att betrakta resan som en gemensam julklapp för att på så sätt inte totalt gå miste om julkänslan presenter trots all skapar. Kanske var detta onödigt då vi väl framme vid vårt hostel möttes till av en välpyntad liten julgran samt julmusik dunkandes från högtalarna; jingel-bells. Till vår fasa förstod vi snart att det inte var en julspellista (om det mot förmodan var en, var det en monoton sådan), istället var det jingel-bells på repeat. Säg vad man vill om jullåtar, men en sak är odisputabel, man tröttnar snabbt på dem. Således bestämde vi oss för att spendera ringa tid i lobbyn vilket gjordes möjligt tack vare vårt bekväma och spatiösa rum med en, för en gångs skull, väl fungerande AC.

Det var ju trots allt julafton så vi beslöt oss  för att unna oss något gott i matväg, smörja kråset så att säga. En buffé var vårt mål. Efter att ha granskat flertalet lämpliga kandidater bestämde vi oss för en präktig resturang centralt belägen. Vi fick nöja oss med en salladsbuffé, men det gick ingen nöd på oss då den mer än väl passade till våra 300g stekar som vi ivrigt beställde in. Mätta till samma grad hade vi inte ätit oss sedan förra årets julbord och matkoman var ett faktum då vi rultade hemåt.

Juldagen användes åt att ta det lugnt på det sättet man bara kan göra på denna dag, då metabolismen tar upp större delen av kroppens energi. En promenad ner till stranden samt lite flanerande därruntom var det vi klarade av innan vi vände på klacken. På vägen hemåt stötte vi på en krog som fångade vårt intresse. Den verkade servera tillsynes god sushi och den ihängsna matkoman var som bortblåst. Återbesöket på kvällen levde upp till alla förväntningarna då ypperlig sushi i alla dess former samt en banana-split imundigades. Kvällen avslutades med att vi lyckades streama Karl-Bertil Jonssons julafton och ihärdigt reciterade övervägande delen av replikerna i kör med Tage Danielsson och hans karaktärer. Det blev en välsignad jul i Thailand trots allt.

Innan vi lämnade Phuket passade vi på att besöka ett barnhem någon mil norr om staden. Fredrik hade kontaktat ägaren och bestämt en tidpunkt för när vi kunde komma. Därefter satte vi oss i kollektivtrafiken på väg norrut. Klt får mer skit en vad de förtjänar löd tankebanorna när vi mörbultade steg av den ytterst trånga bussen dryga 30 minuter efter avtalad tid. När Susanne, som visade oss runt på barnhemmet, frågade oss hur vi tog oss hit svarade vi kollektivtrafik. Ett snett leende syntes på hennes läppar, mer än så behövde inte sägas. Många intryck och en jämn fotbollsmatch med barnen (samt en intygelse om att konditionen var mer än bristfällig) senare var det dags att åka hemåt. Denna gången skulle inte samma misstag återupprepas och en uber beställdes.

Vägen till Ao Nang från Phuket var den vackraste vi färdats längst under denna resan, ribban inför Nya Zeeland var satt. Det var som att åka på en platt serpentinväg. Fram och tillbaka färdades vi för att ta oss mellan dessa tidigare nämnda kopiösa klipporna. Vid vår destination möttes vi av en ljuvlig doft, hembakad pizza. Det skulle visa sig att vårt hostel även var en italiensk restaurang. Än en dyr sådan. Ifall det var positivt eller negativt var vi tvehågsna om, vissa dofter kan ju föra en till vansinne när man inte kan äta det som luktar. Lösningen blev att vi åt pizza på en annan resturang nedför gatan och på så sätt fick vårt fix.

Nyårsafton nalkades och dagen spenderades i semesterstämning, lite träning, lite massage, och lite läsning. När kvällen närmades drog vi oss ner mot stranden där lanternor släpptes iväg i myriader. Stjärnorna som statsljuset suddat ut hade fått fina artificiella suppleanter. En minst sagt ögonskön syn när klockan ringde in det nya året.

Från Ao Nang tog vi oss även ut till närliggande öar i olika dagsturer. Phi-phi öarna besöktes, om än turistfyllda sådana. Tack och lov gick det att bli ensamma med fiskarna så fort snorklingen tog fart. När det var färdigsnorklat bjöds det på en hotellbuffélunch som inte var så pjåkig (särskilt de friterade kycklingvingarna som vi tog mängder av till servitörernas förtrytelse). Efter lite fler stränder åkte vi hem och konstaterade att en strands värde borde klassas i omvänd proportionalitet gentemot mängden besökare.

Ett par närliggande öar besöktes också, iallafall av tre i gänget då den fjärde var hemma och tacklade en svår förkylning. Solen verkade ha gått och gömt sig denna dagen så vi beslöt oss för att hoppa solandet och istället fokusera på snorkling och bad. En halvdan utflykt allt som allt, men vädret är inget man kan kontrollera. Ironiskt nog var detta bara en liten försmak av vad som var på intåg vädermässigt. Naivt ovissa lämnades Ao Nang för östra Thailands praktfulla öar med sol och dyk i åtanke.

  • 926 readers

Likes

Comments

Frusna, illamående och slutgiltigt besegrade klev vi av bussen i ett hektiskt Phnom Penh, vår första huvudstad under resans gång sedan mellanlandningen i Heathrow som nu känns som evigheter sedan. Den enda tanken som kretsade i våra huvuden var att nå vårt hostel så fort som möjligt. Detta visade sig vara en uppgift av enklaste slag då dussintals tuc-tucförare bokstavligen väntade 1 meter utanför bussdörren.

Väl framme flöt allting, till vår lättnad, på. Vi fick vårt rum, vi fick våra nycklar och blev till och med erbjudna några gratis öl av den sällan så generösa receptionisten.Trötta tackade vi artigt nej eftersom alkoholhaltiga drycker i vårt dåvarande nedbrutna tillstånd inte verkade vara den bästa kuren.

Morgonen därpå, någorlunda återställda, utforskades staden slappt. Det kungliga palatset missades efter att vi skickligt prickade in den enda tidpunkten på dagen då de hade stängt, men vi såg ett fint stängsel. Istället sökte vi oss till en av de välkända marknaderna Phnom Penh hade att erbjuda. Överrumplade av trånga, tillsynes oändliga korridorer fyllda med allt från mangoskalare till tvättmaskiner vandrade vi ofrivilligt in i matavdelningen. En odör av torkad fisk slog oss som en vägg, en doft som endast en Lesseboressident skulle klarat av. Smärre panik uppkom när vi insåg att utgången inte fanns någonstans i sikte. Likt Theseus i Kretas labyrint letade vi febrilt efter dagsljuset utanför. När vårt luktsinne nästintill hade blivit tillintetgjort hörde vi det välkända - och då ljuva - ljudet av en tuc-tucförare ståendes på sin tuta. Gatan hade aldrig tidigare varit så underbar.

För att kompensera dagens missöden valde vi att besöka en av stadens många biografer. Valet av film var inget svårt beslut. Efter 133 minuter när eftertexterna rullat var känslan närmast euforisk och ännu en gång var vi frälsta av Stjärnornas Krig. Bekymmerslösa klev ut i stadsnatten.

Phnom Penh hade givit sitt och färden fortsatte nordväst mot Siem Reap, och än mer förväntansfullt, Angkor!

I Lonely Planets tegelsten till reseguide om Sydostasien rankars dessa Khmeriska tempelruiner som nummer 1 på deras prestigefyllda topp 20 lista över platser att besöka: “Ascend to the realm of the gods at Angkor Wat, a spectacular fusion of spirituality, symbolism and symmetry.” Detta lockade så klart inte bara 4 grabbar från Kalmar. Nej, vi var allt annat än ensamma - vem kunde anat? - när Kambodjas stolthet skulle besökas, bevandras och beundras.

Tankarna tog oss tillbaka till Vietnam och Mekong när vi motstridigt klev upp vid 5-hugget för att hinna med tempelsilluetten i morgonljuset. “Hur många orkar egentligen upp så här tidigt?” tänkte vi för oss själva när vi i den ljumma morgonen åt våra hastigt bredda mackor i den skumpiga tuc-tucen. Alltför många, blev vi snabbt varse om.

Samlade runt vattenbrynet framför Ankor Thom var det inte svårt att slå bort likheten att templet i vår åsyn motsvarades en scen som snart skulle äntras av en världsstjärna. Åskådarna var i synnerhet ett publikhav av ivriga fans och de var alla här av samma anledning. Vi var alla soldyrkare, och det här var solens tempel. Föreställningen skulle snart börja och folkmassan vibrerade av upphetsning, fast denna gång i tystnad. Det annars vanliga jublet när idolen först visar sig var utbytt mot kamerablixtar nästan lika skinande som deras mottagare. Paradoxalt nog blev kulmen av soluppgången även antiklimax när strålarna nådde oss. I den dunkla morgonen hade mörkret givit en känslan av ensamhet som delades med solen, trots grannens uppenbara närvaro. Det var ingen privat show som vi motsägelsefullt hade intalat oss själva. Det fanns inget speciellt band, ingen unik ögonkontakt. Ljuset som nu klädde oss vittnade bara om en sak. Vi var inte soldyrkare längre. Vi var turister.

  • 1017 readers

Likes

Comments

Vårt äventyr i Vietnam nalkade sitt slut och intill dörren stod nu Kambodja. I en alltför trång minibuss tillsammans med alltför många ängsliga turister färdades vi över den kambodjanska gränsen med sikte på landets södra kuststad, Sihanoukville.

Uppehållet i Sihanoukville gav, trots sin korthet, några minnesvärda upplevelser; ett synnerligt gemytligt hostel med en lika gemytlig ägare som även agerade bartender, en resturanggata som satte nya landmärken på vår kulinariska resa och en osmaklig granngata där torskarna satt på rad - inga fiskar i denna bemärkelsen. De sistnämnda fick oss att ta beslutet att fly fastlandet och hastigt bokades en färja ut till den mytomspunna ön Koh Rong.

Koh Rong var till skillnad från alla våra tidigare stopp en synnerligen stillsam plats - ön trafikeras inte av några motorfordon. Istället för ljudet av ständiga tutande upptogs nu tillvaron av vågornas krus några meter ifrån vårt pittoreska hostel. Asfalt blev till sand och skor byttes mot bara fötter. När vi även fick nys om att månen snart skulle nå sin fulla fas tvekade vi inte på att stanna några extra nätter

Dagarna som föreföll flöt samman och med ett visst vemod kände vi att det var tid att lämna ön. Det var dags att fara vidare. Dags att ta farväl av denna plats i solen präglad av hängmattor och bokläsande. Nya platser väntade på att upptäckas. Båtfärden hem kantades dessvärre av svår sjö och somliga i gruppen drabbades av klassisk, men ack så tråkig sjösjuka.

Åsynen av land efter olidliga 45 minuter blev ett kärt återseende och utslagna la vi oss på piren för en välbehövlig återhämtning. Bussresan till landets huvudstad skrinlades, åtminstone några timmar. Föga kunde vi ana vad som väntade. Nu i retrospektiv kan vi fastställa att bussresan kom till att bli den värsta i manna minne. Lyckligtvis, liggandes på piren med den svalka havsvinden blåsande i ansiktet, var vi ännu ovetande.

  • 1282 readers

Likes

Comments

Smått sjösjuka klev vi av båten som tog oss från det hektiska fastlandet till ön Phu qouc. Båtresans tre timmar präglades av ambivalens, allt på grund av en stor tv i aktern. Under första halvan av resan vibrerade hela passagerareutrymmet i takt med de vietnamesiska musikvideor som visades med högsta ljudvolym. Tack och lov byttes de senare ut mot en filmklassiker - Spider Man - som konstigt nog fick följas med minimalt ljud.

Väl framme vid vårt hostel efter en upplevelse till taxifärd slog vi oss tillrätta och började smida planer om vad vi skulle göra dessa dagar på paradisön. I vanlig ordning var det maten som till sist fick oss på andra tankar och vi bestämde oss för att det var hög tid att hitta en lämplig resturang. Efter en rekommendation från hostelvärden om ett hak ca tre minuter bort gav vi oss iväg. När vi senare satte oss vid gatuköket i fråga, en timme senare, var det väl värt villofärden då en utsökt ris med kyckling serverades. Med tankar om att bli stammisar noterades noggrant platsen och lämpligast väg dit för att undgå framtida missöden.

En mopedtur till öns södra udde stod på agendan när vi, tack vare en omedgörlig fläkt, vaknade med hackande tänder nästa dag. Kylan glömdes fort bort när rummet lämnades då solen gassade på den molnfattiga himlen. Med svettpärlor under de färgglada mopedhjälmarna gav vi oss ut i trafiken i hopp om en sval, men inte för kall, fartvind. Drygt trekvarten senare infann vi oss i en fiskeby vid öns sydspets. Upptäckslystna och med en fin strand som mål gick vi genom en prång med greklandsinspererad arkitektur samtidigt som havet bredde sig ut bakom fasaderna. Tyvärr visade sig att stranden var besudlad av fiskebåtar och skräp, inget ställe att bada på. Snopna och svettiga traskar vi tillbaka till mopederna på jakt efter en ny och mer jungfrulig strand. Nästan tillbaka vid hotellet efter ytterligare ett par misslyckade försök att hitta den perfekta stranden såg vi plötsligt en pastoral grusväg ner mot havet. Trötta men beslutsamma svängde vi av och fann till vår extas en lång, tom sandstrand med klart vatten - mission complete.

Dagen därpå bestod av ett hostelbyte till ett mer centrerat läge och rekognoscering av det nya närområdet. Till vår förtröst hittades en hygglig strand inom gångavstånd som fick duga som ersättare i brist på motordrivna färdmedel. Efter en vacker solnedgång spenderades kvällen på den närliggande nattmarknaden. Många godsaker provsmakades men färre införskaffades - riktig backpackerlivsstil.

Efter att vi sett flertalet broschyrer om en "AMAZING" snorkling- och fisketur till ett par småöar utanför södra Phu qouc bestämde vi oss för att det var dags att inviga de redan smådammiga cyklopen. Efter lite metfiske från båtens akter utan större framgångar började en oro om att vi blivit lurade gnaga i backhuvudet. Finns det något marinliv här, det kan det ju rimligtvis inte göra, då skulle vi ju minst fått en liten simpa efter drygt en timmes fiskande. Men samtidigt som vi spräckte vattenytan utrustade med våra snorklar drog vi en lättnadens suck, här vimlade det ju av fiskar. Senare, efter flera snorklingstop och ännu fler go-provideos var det dags att återvända. Utmattade efter att spenderat stora delar av dagen under ytan somnade vi matta i en tung sömn.

En vilodag var på sin höjd, men planerna gick i lås när vi fick reda på att vi plötsligt skulle checka ut samtidigt som vi lugnt och metodiskt skalade mangos för frukost.
- Grabbar? Vi bokade väl mer än en natt?
- Ja, såklart, det gjorde vi väl?
- Jag trodde ni fixade det.
- Ajajaj.
Så löd meningsutbytet när vi fastslog att vårt samspel inte var fläckfritt. Lyckligtvis hittades tillslut en annan bostad endast ett stenkast bort, trångt men det fick duga.

Dagarna går fort och mopedtur nummer två nalkades. Denna färd skulle ta oss till norra spetsen av ön och innehålla flera roliga stop. Det var planen iallafall, verkligheten bjöd på annat. Efter en monoton resa utan stop var vi framme vid Phu qoucs motsvarighet till Svalbard - nordspetsen. Kanske inte endast en i geografisk motsvarighet heller då vi till vår besvikelse endast möttes av en dekadent hamn. Raskt vände vi på klacken och satte kurs tillbaka söderut. Beslutsamma att hitta något roligt litet avstick spejade vi vaksamt. Tyvärr såg vi inte mycket mer än taskiga hus och skog, de roliga små äventyren vi hade i tankarna uteblev. Väl hemma beslöt vi oss för att avsluta den annars frustrerade dagen med något positivt. Nys om ett hamburgarehak färdigställe planen, här skulle god mat ätas, och med det bekymmer glömmas. Minnet från avslutet av Phu qouc-vistelsen och därmed Vietnamvistelsen blev en delikat ägg- och chilisåshamburgare istället för en surmulen mopedfärd. Allt är vad man gör det till konstaterade vi samtidigt som vi förberedde oss inför Kambodja och dess eskapader.

  • 1430 readers

Likes

Comments

Mättade på storstadsvimlet flydde vi söderut till den omtalade Mekongfloden, med staden My Tho som första destination. Omtumlande efter en stökig bussresa klev vi av vid en stad som fick Nybro att framstå som New York. Men vi försökte se det positiva i det hela - trafiken var ju i alla fall lugnare!

Framåt kvällskvisten började våra magar av vanlig ordning att kurra så vi begav oss ut på matjakt. En matjakt som satte både våra egna och samtliga My Tho-bors bristande språkkunskaper på prov. Med en bitande hunger och åsynen av ett lämpligt matställe gav sig en i gruppen an ett djärvt häckhopp som resulterade i en stukad fotled. Restaurangen var dock värt blessyren då de inte bara serverade en utsökt spaghetti, utan dessutom visade Pokémon till middagen! Vår lycka var fullständig!

Följande dag begav vi oss ut på vår första tur i Mekongdeltat. I en lummig fruktträdgård provsmakades allt från ingefära till Papaya och i granngården sattes vår ophidiofobi på prov när vår guide helt plötsligt dök upp med en två meter lång python runt halsen. Till vår tröst kramades den inte allt för hårt.

Vår vistelse i My Tho blev inte särskilt långvarig. Redan morgonen därpå packades väskorna och siktet ställdes in på nästkommande flodstad, Can Tho. Även här - i denna betydligt mer virila staden - tog vi en båttur i Mekongfloden. Fast beslutna om att se morgonsolen klev vi upp i ottan och satte oss i en fragil eka där vattnet under oss var lika mörkt som himmelen ovanför. Tyvärr skymdes soluppgången av stadskärnans dystra silhuett men turligt nog levde resten av färden upp till våra förhoppningar. Strax efter gryningen passerades en floating market där både nattens fångst av havets delikatesser och färskplockad frukt febrilt auktionerades ut. En lokal risnudelfabrik besöktes där färska nudlar smakades och i slutet av turen när flod övergick till å omgavs vi med all hast av vidsträckta risfält.

Trots Mekongdeltats fridfullhet fick vi nog av inlandet och floder, längtan efter havet blev allt för stor. Vi hade fått nys om en paradisö med kristallklart vatten och kilometerlånga vita stränder. Phu Quoc väntade!

  • 1726 readers

Likes

Comments

Saigon, södra Vietnams epicentrum och staden som vietnamkriget drabbade värst.  När vi mitt på dagen anlände till denna stad med många titlar - efter att ha transporterats dit horisontellt i en nattbuss - erinrade den oss om Hong Kong med sin livliga trafik. Beslutsamt letade vi efter hostels i närområdet och fann till slutet ett i vår smak - "budget hostel" - där vi snabbt inkvarterade oss i en liten sovsal.  

Dagen därpå bestämde vi oss för att besöka det rättfärdigt mycket kända krigsmuseet. Oförberedda tog vi del av en ocensurerad berättelse om ett av männsklighetens största snedsteg - Vietnamkriget. Ett krig som sedan länge är avslutat men vars vapen - främst toxiner - fortfarande sätter sina spår idag. Tagna och med viss avsmak lämnade vi museet. Vi beslutade oss för att tillbringa resten av dagen med lättsmält nöje för att inte bli allt för deprimerade. Lyckligtvis hittade vi en bio där vi med hjälp av ett gammalt studentkort införskaffade billiga biljetter till nästa visning av "Dr strange". Perfekt bot för att smälta dagens intryck.  

Efter en god natts sömn i ett rum som var så lyhört att väggarna paradoxalt nog amplifierade gatans ljud åkte vi till "Cu Chi tunnlarna". De låg i ett område utanför Saigon och spelade en oerhört central del i krigets slutskede. Väl framme visade guiden hur det otroligt trånga tunnelsystemet kunde ha en så stor betydelse för Vietcong. Fascinerade fick vi en inblick i hur gerilla-krigarna levde sina liv och stred med hjälp av fällor och fiendens vapen. Efter ett tag kom vi fram till en skyttebana där vi skulle testa skjuta med artilleri. Guiden gick igenom reglerna, men föga uppfattades då den närliggande gevärselden var öronbedövande. Vi förstod det viktigaste av genomgången vilket var "Point and shoot." vilket vi senare gjorde, exalterade! Avslutningsvis kröp vi själva i de beryktade tunnlarna och kom fram till att vårt hostelrum inte var så litet som vi tidigare tyckt!

  • 1822 readers

Likes

Comments

Vår resa genom Vietnam fortsatte söderut och nästa station blev Mui Ne. Att kalla den en stad är förvisso en förvrängd bild av sanningen. I själva verket var Mui Ne en liten fiskeby belägen på en udde och “staden” endast en lång gata bestående av hotell och restauranger som sträcker sig mellan fiskebyn och nästkommande stad, Phan Thiet.

Efter smärre besvär med boende landade vi till slut på ett lite större hostel med inte mindre än 3 pooler och där vi dessutom skulle dela rum med 9 andra backpackers. Slappa dagar bredde ut sig med mycket bad, en del läsande och intensiva biljardmatcher.

Trots bekvämligheten lämnade vi dock vår lilla oas och begav oss ut på en dagstur till de närliggande sanddynerna. Med den gassande solen på en molnfri himmel och oändliga dynor framför oss startade vi en färd med ett fast mål i sikte - att nå den högsta toppen! Väl framme, klibbiga av svett och sand slog vi oss ner för att invänta solnedgången

  • 1984 readers

Likes

Comments

Dalat är minst sagt en besynnerlig stad. När vi anlände efter en 5 h lång bussresa -som sträckte sig hela 88km - märke vi att vi inte bara lämnat rysssvärmen utan även lämnade ryssvärmen. Bergstadens behagliga inlandsklimat gav upphov till att vi för första gången sedan vår landsflykt packade upp långärmat.

Vad är då så besynnerligt med Dalat - ett ord: Happy. Denna vietnamesiske mannen med ett minst sagt udda namn var vår hostelvärd. Happy levde verkligen upp till sitt namn och bestämde snabbt planer för vår kväll.

Efter ett kortvarigt besök på den lokala nattmarknaden drog Happy oss vidare till ett neonlysande karaokehus. I det ljudisolerade kareokerummet var Happy kvick på att ge en i gruppen han fattat tycke för en lapdance - vilket vi då för övrigt inte längre tyckte var konstigt, det var ju trots allt Happy. Med hesa röster avslutades kvällen med lite lokal nattamat.

Sömndruckna vaknade vi dagen därpå medvetna om att vi gjort ytterliga planer med "the one and only". En guidad tur runt landsbygden stod på menyn. Tio stop senare hade vi lärt oss mycket om både Dalat och Happy. Fina vattenfall hade besökts, vässelbajskaffe hade druckits och risvin sveptes tillsammans med delikatessen gräshoppor. Utmattade avslutade vi dagen med en trevlig hostelmiddag i sällskap med samtliga gäster.

Vi ville stå på egna ben och var redo att lämna boet. Nästa dags utflykt skulle göras utan Happy. En dagstur att bestiga den närliggande toppen Lang Biang låter rätt häftigt men det riktiga äventyret låg som det oftas gör, på färden dit. Denna resa skulle vi göra själva på mopeder. Vietnameser har två språk, ett i tungomål och ett med hjälp av tutor. Tyvärr hade vi svårt att anamma det senare språket - även det första - då våra tutor var kasserade. Lyckligtvis fungerade resten av mopederna och vi kom helskinnade fram till berget. Med sin fina utsikt betades Kebnekajses vietnamesiska kusin av relativt fort då ett oroväckande oväder drog sig närmare. Smidigt och med sekunder till godo kom vi tillbaka till hostelet innan skyarna öppnade sig.

Vemod präglade oss när vi skulle vidare till nästa stad men samtidigt kände vi en viss mättnad på den besynnerliga Happy och hans hemstad Dalat!

  • 2130 readers

Likes

Comments