Det värsta var aldrig slagen, det värsta var att mamma eggade min pappa att slå mig så hon själv slapp ta emot. Hon förhindra det aldrig hon sa att jag förtjäna det. Hon hittade på saker så han skulle få en anledning till att slå mig, min egen mamma. Av allt jag har varit med om så är det nog det värsta, den psykiska misshandeln. Som jag berättade om i ett inlägg tidigare, när min bror och jag varit ute och åkt pulka, båda han och jag kommer hem och blöder från munnen och hon tar honom i sin famn tittar på mig med förakt och frågar vad fan jag gjort med honom och när pappa kommer så säger hon ta hand om ungjäveln. Ungjäveln det är jag alltså och jag lovar att han tog hand om mig, hon säger inget hon står där nöjt och tycker jag har gjort mig förtjänt av det. Det är just det, att det hon gjorde är värre. jag ville inget hellre än att ha en famn att krypa upp i, jag ville bara att hon skulle plåstra om mig och säga att allt skulle bli bra, jag ville bara att hon skulle älska mig, se mig. Men ingen såg mig, jag var den där flickan med det där förbannade leendet på läpparna som bara stängde av och tog emot all skit. En ensam, värdelös, liten flicka med en önskan. En önskan om att en dag få bli älskad 💗

Teckningen är gjord av Svenskapache som finns här på nouw.

Likes

Comments

Jag var 12-13 år var 163cm lång och vägde runt 50kg. Min mamma ringde min mormor och bad om att få låna hennes viktväktar recept och böcker m.m Min mormor trodde du att det va min mamma som skulle börja med VV, men den tanken hade inte min mamma. När jag kommer hem från skolan så sitter mamma och läser i dessa böcker och ber mig titta. Hon säger till mig att jag behöver banta, hon ska börja med detta under morgondagen. När jag vaknar dagen efter och går ner, öppnar kylen så står det en lapp med mitt namn på en halv grapefrukt den och ett glas vatten fick jag till frukost. Lunchen i skolan vågade jag inte äta visste ju inte vad som var i den och vad jag fick äta och inte. När jag kom hem så fick jag vänta till kvällen då fick jag ett pitabröd med lite sallad och någon sorts lätt dressing. Jag va så himla hungrig men skulle jag be om något att äta, eller klaga så skulle jag ju bara få stryk. När jag satt vid tv.n så sa hon bara jaha då är det dags för dig att gå ut och gå. Så oavsett väder och vind fick jag knalla ut en timme. Det va ju inte så att jag var lat, jag var ju dansare och cyklade ca 7km till skolan varje dag, plus att jag alltid tog med min bror till lekparken efter skolan. Jag vet inte hur fort det gick men väldigt snabbt rasade jag i vikt, jag såg nästan sjuk ut. När jag träffade min mormor blev hon livrädd och frågade vad som händer, då sa jag bara att jag bantar med viktväktar recept, efter den dagen så behövde jag inte banta mer, men såklart att jag fick stryk jag hade ju skvallrat för mormor. Skvallra är något vi inte gör min familj....

Likes

Comments

Jag ligger där stel som en pinne, vet inte hur länge jag legat där tyst. Kanske några minuter, kanske en timme jag vet inte. Man glömmer tid och rum. Jag drar naglarna så hårt jag kan längs mina smala armar ihop om att det ska ta bort lite av den smärtan jag känner inom mig. Men inget hjälper. Han gjort mig smutsig, min kropp och mitt ansikte allt är SMUTSTIGT. Får kväljningar av hans doft som fortfarande sitter kvar på min kropp. Jag vågar inte röra mig, tänk om han kommer in igen. Jag ligger där totalt utlämnad, totalt tom, levande död. Är det så här mitt liv ska se ut???

Jag var nog mellan 8-9 år när denna händelse utspela sig. Det är så otroligt viktigt att vuxna vågar fråga, fråga rent ut, inga omvägar bara fråga. Säger inte barnet nåt så fråga vid varje tillfälle. Visa att du finns, gör något sitt inte och bara anta eller blunda. Det är svårt och man är rädd för svaret men det är så otroligt viktigt och det kan förändra hela barnets framtid 💗

Likes

Comments

Fick lite frågor angående mina två bröder, hur de upplevt allt och om de blivit utsatta.

Min ena lillebror är idag 25 och den yngsta 20. Min äldsta lillebror har minnen av vissa saker som hände men jag har alltid skyddat honom så han har aldrig fått ta emot slag. Men han har vissa minnen från slag min mamma eller jag tagit emot. Mina bröder och jag hade inte samma pappa så de har aldrig blivit utsatta för övergrepp. Min yngsta lillebror var så liten, han var ett år när jag tog med honom och min andra bror och flyttade. Men min mamma har aldrig varit elak mot som som hon varit mot mig. Min äldsta lillebror är hennes favorit, hon gör allt för honom men tror att det är för han klarar av att säga ifrån, medan jag och den yngsta är mer lika. Det är jag som varit med dom i skolan, föräldramöten, kvartsamtal, BUP, sjukhus, körkort, avslutningar, aktiviteter, semestrar, läxor, ja allt verkligen. De är mina barn 💗 De vet inte mycket om det som hänt mig vissa delar bara, jag valde att inte berätta så mycket för dom när de var yngre trodde det skulle skada mer än att göra nytta, så det har fortsatt lite så. De vet lite men inte allt. Jag är stolt över att de blivit två riktigt fina killar och det är skönt att mamma behandlar dom så väl hon klarar av, klart att det ibland gör ont att hon aldrig kan bry sig så om mig, ge mig en kram, fråga hur jag mår, eller titta mig i ögonen men har vant mig. Jag delar ett inlägg jag skrev som första inlägg här på bloggen. Tänkte jag skulle försöka mig på att bli lite teknisk så det blir lättare för er att hitta delarna i mitt liv. Men jag läser på än så länge 😊

Väckarklockan ringer 05.30 ni vet en sådan där gammal hederlig väckarklocka, vet inte varför jag alltid ställde klockan, jag var ju alltid vaken så dags. Jag sover lätt vaknar av minsta lilla ljud, jag var alltid på min vakt så jag visste när faran närmade sig. När väckarklockan ringde denna morgon var jag 9år, jag klädde på mig i vanlig ordning och lyfte upp min 2 månader gamla lillebror. Han började bli hungrig, jag satte honom i babysittern och började ordna med mjölkersättningen, min mamma vägrade nämligen att amma. Min lillebror gillade att sitta i babysittern och så fick man gunga honom med ena foten. Jag gav honom mjölkersättningen när han låg i min famn, jag älskade honom så det gjorde ont. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna lämna honom eller låta honom bli skadad, jag tror det var då jag insåg att jag var tvungen att bli stark. Sedan den dagen har jag skyddat honom och han har aldrig behövt ta emot slag eller blivit nedtryckt psykiskt av våra föräldrar. jag har två små bröder och utan dessa två skulle mitt liv inte se ut som det gör idag, jag hade antagligen inte levt.

Likes

Comments

Tänkte att jag skulle ge er en tillbaka blick på tre fredagar ur mitt liv.

1. Den här fredagen är jag 8år. Jag vaknar tidigt, smyger upp för att inte väcka mamma. Tar en skogholms macka med lite margarin på det är de enda som finns hemma och till det tar jag ett glas vatten. Jag skyndar mig att äta upp den och tar sedan min rosa ryggsäck och går till skolan. Väl framme i skolan så börjar det göra ont i magen som varje dag. Jag har tom en madrass längst bak i klassrummet så jag kan lägga mig och vila. Men ingen har undrat varför jag har ont i magen. Denna fredag har jag extra ont eftersom det är dags att åka till min biologiska pappa igen varannan helg ska jag tydligen dit. När skolan är slut för dagen och jag närmar mig hemmet så känner jag av klumpen i halsen, jag öppnar dörren, mamma ropar aldrig hej när jag kommer, jag finns ju inte. Jag låser in mig på toaletten och knyter händerna hårt och hoppas på att det ska finnas nån gud som ska höra mina böner. Men ingen hör ingen ser, min pappa hämtar mig och vi åker hem till honom. Vi går och köper snabbmat från kiosken sen börjar han öppna Explorern och häller upp ett glas renat. Han blir full, börjar kalla mig och mamma allt fult han kan komma på och när det är dags att sova då vet jag att han kommer göra mig illa.

2. Denna fredag är jag 28år och lever ihop med mitt ex. Jag går upp 04.30 gör frukost och brygger kaffe åt honom tänder ett ljus. Går och väcker honom, medan han äter så gör jag matsäcken som han ska ha med. När han åker till jobbet så tar jag en kaffe i lugn och ro. Jag börjar sedan städa och då frenetiskt allt skulle ju vara perfekt det var ju fredag. Tvätta och fixa i trädgården om det behövdes var oxå något jag gjorde. Sen åkte jag och handla mat och allt annat som behövdes under helgen. Sen hem igen och dukade fint, fixade maten som stod klar när han kom hem. Då skulle han ta en dusch och jag hällde upp en öl åt honom. Vi satt och åt och när han var klar tackade han inte han bara lämnade bordet, tog inte undan tallriken, lät det bara stå där. Sa jag åt honom så sa han bara vadå det är ditt jobb. Sen var det dags för grogg och jag serverade honom den medan jag höll på med efterrätten. Jag gick in med den satte mig i soffan och trodde jag skulle få sitta där i lugn och ro men nej. Då började han försöka få igång mig började klaga på nåt han tyckte jag gjort dåligt, han gjorde allt för att få möjlighet att slå till mig. Även denna fredag slutade med att jag låg i fosterställning och kved men jag visste att det var ingen idé att gråta jag gjorde ju valet att stanna kvar. Jag var ändå inte värd annat.

3. Denna fredag är jag 35år och det är idag. Jag blir väckt med en kopp kaffe på sängen, min sambo ger mig en puss och sitt underbara leende och säger godmorgon 😊 Vi hade tvättstugan redan kl sju och båda var lediga så vi går ner tillsammans, sen ska vi städa ur julen jag stökar med det och dammar medan han stor städar toaletten och fixar fläkten i köket, han dammsuger och jag torkar golv. Sen går vi ut och går en sväng får lite frisk luft. När vi kommer tillbaka lägger vi oss och läser en stund med en kopp kaffe. Sen börjar han laga mat och baka, Jag dukar fredags fint och tillsammans med min sambo och hans son äter vi middag och pratar. Sen landar vi i soffan med tända ljus överallt, jag inser att detta är livet. Jag njuter de är min lilla familj det allra finaste, mina 💗


Likes

Comments

När jag var 17 år så hände det något med mig, jag hade hela tiden gått och trott att jag hade bearbetat allt som hänt mig och det hade jag gjort utan hjälp. Jag trodde jag var klar med mitt liv som hade varit. Men jag hade ganska fel. Jag var 17 eller 18 år och hade landat lite i eget boende, började få lugn och ro. Denna kväll så skulle vi hem till en kompis och festa, jag drack whisky och cola 😟 ganska fort och ganska mycket. Jag blev väldigt full och fick helt plötsligt något som jag antar var panik ångest, jag var inte medveten om att det var folk runt omkring mig. Jag gick tillbaka till händelser där jag var barn och blev utsatt för övergrepp, det var som att befinna sig där igen. Jag låg på golvet med min kompis mamma bredvid mig som höll min hand och lät allt komma. Jag vet att jag skrek och tårarna forsade och jag skrek gång på gång snälla rör mig inte och hjälp mig.

Jag minns denna händelse exakt trots att mycket annat av den kvällen är svart. Dagen efter låg jag bara i sängen totalt utmattad och min kompis mamma sa att hon förstod vad jag varit med om och att det hade känts som om att hon bara suttit och tittat på. Hon strök mig över kinden och sa när du är redo för att prata så finns jag här. Men jag pratade aldrig med henne, jag pratade inte med någon om det förrän det år jag fyllde 30.

Likes

Comments

Jag delar detta inlägg som jag gjorde i maj, har fått ganska många nya följare och tänkte dela med mig lite av mitt liv så ni kanske lättare förstår mina inlägg. Mitt liv fram till 30 års ålder bestod oftast av terror, psykningar och slag. De senaste sju åren har jag jobbat för att få ett så "normalt" liv jag kan leva. bloggen har varit ett sätt att gå vidare, att hitta mig själv, att bearbeta, att äntligen berätta min sanning.

Jag tänkte nu skriva ett ganska tungt inlägg om en kidnappning och hur dessa skräck nätter va för mig, jag kommer inte gå in så mycket på detaljer är inte riktigt redo för det än, men fråga om ni undrar något så ska jag försöka svara. Den jag kommer skriva om är min biologiska pappa och inte den som jag har sett som min far under dessa år.

Jag tror jag var 9 år när jag skulle åka och hälsa på min biologiska far, jag ville som vanligt inte åka men visste ju att mamma ändå skulle tvinga iväg mig så spelade ingen roll vad jag sa. Han kom och hämta mig och så sa han att vi inte skulle hem till honom utan till min faster. Jag fick ont i magen direkt jag hatade min fasters man och jag visste att de skulle dricka sig redlösa som vanligt men svarade bara med mm vad kul. Väl där hemma så åkte spritflaskorna fram direkt och min faster satt med en stund men hon hade ju även min lilla kusin att ta hand om. Min biologiska far och min fasters man började nu bli rejält onyktra och de började med sina psykningar, frågade hur det kändes för mig att vara barn till en slampa, hur jag kunde välja att bo hos mamma när jag kunde få allt jag ville ha hos pappa ( vet inte riktigt vad de syftade på då) Det var alltid kräkningar emot mig och mamma när de drack, och jag vet att försökte jag försvara mamma så fick jag bara mer skit så jag va bara tyst istället. Framåt kvällen så hade de kommit igång ordentligt och så sitter de och viskar när de helt plötsligt ropar på mig igen. Hörru vi sitter här och planerar hur vi ska döda din mamma, vi anser inte att hon har någon rätt att leva, hon ska inte få lägga beslag på dig. vad säger du ska vi ringa din mamma och se vad hon säger. Mycket riktigt ringde de upp henne och de satte mig i knät på pappa och så höll han fast mig. Jag kände hur paniken började komma, jag mådde illa, jag vet att jag tänkte gråt inte, snälla börja inte gråta. Mamma svarade och de sitter och talar om för henne hur de ska ha ihjäl henne vilken slampa hon är, min mamma blev annars hysterisk för det mesta så ni kan ju tänka er hur det blev nu, de ger mig telefonen och jag känner hur mina tårar rinner på kinden, fan jag grät. Jag säger till mamma snälla kom och hämta mig nu, då är det som det svartnar i ögonen på min fasters man, han sliter telefonen ur handen på mig, min faster har nu låste in sig med sitt barn i sovrummet och där sitter jag kvar, hon lämnade mig kvar med dessa två. Min fasters man säger till mamma du ska aldrig mer få se din dotter nu, vi ska se till att hon försvinner för gott. Nu känns det som jag inte kan andas längre, jag inser att jag inte kan fly de är för starka trots all alkohol i kroppen. Jag vet att jag tänker hoppas att det inte är otäckt att dö. Sen går allt väldigt fort, de sätter någon halsduk eller nåt sånt över ögonen på mig, bär iväg med mig och jag hör hur en dörr öppnas och hur de viskar, jag är så rädd, så tar min biologiska far av mig halsduken och jag ser att vi är i något källarförråd, på golvet ligger det en randig madrass, min fasters man tittar på mig och säger vad glad över att du lever jävla snorunge. Han går därifrån och första natten är jag kvar med pappa i detta förråd de andra två nätterna är jag själv, även om jag är rädd så är det bättre att vara själv jag slipper ju att någon tar på mig.

Min mamma har sagt att hon ringde socialen och polisen när detta hände, jag vet att det hamnade i tidningen, men när min pappa väl släppte ut mig ur förrådet så skjutsade han hem mig till mamma och när jag kommer in så ger hon mig inte en kram, frågar inget, ingen frågar nåt, fattar inte fortfarande hur det är möjligt när polis och soc skulle blivit uppringda när jag frågat henne efteråt så har hon sagt att de inget kunde göra det hade gått för kort tid. Jag vet att jag ibland kan fundera över mitt eget värde, hur ser folk på mig, räknas jag ens som människa, ser nån vem jag är, vem jag verkligen är. jag vill som alla andra betyda något, jag vill inte bara att folk ser mig som en syster, som en vän, som ett offer, som en kollega, som en flickvän, jag vill att någon ser mig...

Likes

Comments

Allt började ganska oskyldigt. Jag hade fått en nervskada som gav väldigt mycket smärta. Läkarna försökte se om det fanns något att göra så de började trycka i mig alla möjliga tabletter och enormt stor mängder. Jag var då runt 20 år. Jag började äta tradolan mot smärtan vilket hjälpte till en början. Åren gick och jag mixtrade lite själv med medicin, tog fler än jag skulle eftersom jag ville ha lindring. De sista två åren började jag må väldigt dåligt psykiskt och ju fler tradolan jag tog så hjälpte de mig att stänga av. Andra i min närhet märkte att jag började få spasmer och att jag pratade långsamt. Jag själv brydde mig inte om det men jag märkte att jag var beroende av skiten, men det konstiga är att läkaren skrev ut dessa mängder till mig. Jag kommer inte ihåg hur många man fick ta per dag max men jag vet att jag tog ca 14-18 stycken tradolan per dag. Tradolan fick mig att stänga av, att sluta känna. Jag vet inte om det var den medicinen som fick mig att orka fortsätta att leva med mitt ex.

Jag lämnade mitt ex, försökte ta mig igenom en djup depression och då tänkte jag, fan klarar jag detta ska jag nog klara av att sluta med tradolan. Jag tog kontakt med beroende och de skulle hjälpa mig att trappa ner, de två första dagarna trappade jag ner men insåg att ska jag klara detta måste jag ta bort allt direkt, vilket jag gjorde. Jag ringde beroende och bad dom skriva in i min journal att ingen ska skriva ut tabletter. Hon försökte avråda mig ifrån att sluta med allt direkt eftersom det kan vara farligt men jag ville göra det på mitt sätt. Sen låste jag in mig i ett rum och fy fan... Vilken pärs då inser man att man blivit beroende av det, svettningar, fryser, ont i huvudet, diarré, kräkningar, inga hungerkänslor, trött, orkar inte prata, ja listan kan göras lång. Men efter ett par veckor började jag må bättre, och en månad senare tänkte jag inte på tabletter varje dag. Det var en utmaning att göra detta samtidigt som man har en djup depression när det enda man vill är att fly, men jag klarade det och idag har det gått fem år, snart sex år utan skiten och inget återfall. Jag skulle aldrig utsätta mig för det igen och idag tar jag bara ipren och panodil om jag verkligen måste. Det finns inget sug längre och jag vill inte fly mer.


Likes

Comments

Har ni vaknat upp och känt den där fruktansvärt vidriga känslan av att man bara vill dö? För några år sedan ganska exakt fem år sedan vaknade jag upp och insåg att nu är jag redo, nu kan jag dö. Känslan av att man inte har något kvar inte ens sig själv det finns verkligen inget. Jag satt på sängkanten och tänkte ingenting kommer bli bättre, mitt liv är inte gjort för att flyta på, det kommer aldrig bli bra. Människor har bara kommit in i mitt liv och inte gett mig annat än obehag, sorg och trauman och nu fanns det inget kvar av mig, jag hade inget kvar att ge. Den dagen satt jag och planerade min död hur jag skulle göra, vart jag skulle gå så ingen av mina närmaste skulle behöva hitta mig. Den dagen infann sig ett lugn för första gången någonsin i mitt liv, jag trodde jag hade bestämt mig. Men när jag satt och skrev mitt avskedsbrev till mina bröder så funderade jag på vad jag höll på med, skulle jag utsätta dom för detta? Jag ringde efter hjälp... Idag fem år senare så har tanken funnits att det vore bättre om jag dog men jag har släppt den lika fort igen. Jag vill aldrig känna så som jag kände den dagen, jag kommer göra allt för att inte göra det igen. Idag är jag lycklig över att jag lever trots många motgångar, men hade jag inte levt hade jag aldrig träffat Janne eller andra fina människor som kommit och gått i mitt liv under dessa fem år, jag hade aldrig fått se min bror bli pappa, se min yngsta lillebror bli klar med sin utbildning, jag skulle aldrig haft denna blogg och fått läsa era inlägg. Jag vet att jag har en väldigt tung ryggsäck att bära på och den kommer aldrig bli färdig uppackad men jag måste tillåta mig själv att få leva nu att få må bra för jag är fan värd det 😉💗

Teckningen har svenskapache här på nouw gjort, tack Janne 😊

Likes

Comments

När vi ändå är inne på barntemat så kan jag ju lika gärna fortsätta. Ni vet de där anti stress målarböckerna för "vuxna" jag har ett par sådana men för mig funkar det ju inte alls jag vill ha stora ytor att färglägga och fort ska det gå, jag har missat hela poängen med dessa mindfullnes böcker. I julklapp fick jag en målarbok för barn av Janne och den funkar bättre för mig. Jag har inte gjort någon utredning men jag skulle inte bli särskilt chockad om jag gjorde en och fick diagnosen adhd. De senaste åren har jag blivit mer medveten om det, eller jag förstår att jag nog har någon diagnos. Jag kan ha hundra saker på gång på samma dag, jag slutför dom dock men dagen efter kan jag vara så slut i huvudet att jag bara vill ligga och vila. Något jag märkt nu när jag varit så här sjuk är att kroppen vill vila men hjärnan vill det inte, det där rastlösa. Ja jag vet inte listan kan göras ganska lång, men jag trivs som jag är men ibland funderar jag på om jag ändå skulle göra en utredning för att lättare förstå mig själv varför jag reagerar eller är som jag är och framför allt lättare för andra runt mig som kanske skulle kunna förstå. Ja nu blev det lite flum igen men, hur har ni det? ni av mina läsare som fått en diagnos, blev det lättare för er efter diagnosen, vad tycker ni att jag borde göra?

Anti - stress målarbok för vuxna

Denna sista produkt funderar jag på att köpa igen hade en förr, jag som alltid måste pilla på nåt

Lovy Anti stress


Likes

Comments