I flera veckors tid har hålen blivit lite större, gliporna lite bredare och sprickorna har sträckt sig längre än någonsin. Jag kan räkna timmarna jag kunnat sova den senaste veckan på två händer, av olika anledningar. Den främsta anledningen är rädslan, rädslan för att somna. Jag vet inte vad som händer under tiden jag är i mitt inre, jag missar tid att ta igen saker jag missat de senaste dagarna, veckorna och åren.



Det som känns mest, det är avsaknaden av genuin glädje. Människor i min omgivning kanske tror att det är glädje som hörs när jag skrattar. Att det lilla blänket som syns i mitt öga är av lycka, vad ingen faktiskt vet är att pricken, som tycks bli större för varje dag är en prick som speglar min ångest. Ångesten växer och blir större. Den äter upp mig.

A.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments