Psykisk ohälsa har inte bara ett ansikte, det är budskapet Föreningen TILIAs kampanj #psynligt vill förmedla. Tilia är en ideell organisation för ungas psykiska hälsa. De vänder sig till alla, oavsett könsidentitet. Deras mål med kampanjen #psynligt är att krossa de föreställningar och fördomar som finns kring psykisk ohälsa.

Jag fick förfrågan att skriva en text till deras blogg, och igår publicerades mitt gästbloggsinlägg. Nedan ser ni ett kort smakprov och här kommer en länk till inlägget: http://www.foreningentilia.se/vad-du-an-behover-for-att-fa-utlopp-for-dina-kanslor-gor-det/


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Alla känner någon som är -eller har varit- sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom. Många som läser den här texten kanske själva har gått in i väggen någon gång eller är på väg i den nu. Trots det finns ett enormt stigma kring att prata om utbrändhet, oavsett om man själv är det eller bara är anhörig till någon som är det. Att tala öppet om att inte längre kunnat “hålla måttet” innebär ofta stor skuld och skam, trots att det sällan är individen det är fel på -utan en ohuman och snedvriden arbetsmarknad där ekonomisk vinst står över människovärde.

Vi lever i en tid där det ska sparas in på allt för att maximera vinst, men nedskärningar i personalstyrkan innebär inte alltid mindre arbetsuppgifter -utan snarare ökad arbetsbörda och press på effektivitet- för de som finns kvar. Folk förväntas prestera som outtröttliga robotar för att täcka upp för sina föredetta kollegor, något de tvunget måste göra för att överhuvudtaget få behålla sin egna jobb. Så vad händer då?

De vars anställning inte påverkats biter ihop och kämpar på tills batterierna tar slut eller tills dess att deras kroppar går sönder -om inte båda samtidigt- och en sjukskrivning blir oundviklig. Inte helt sällan får de själva sparken då. Människor kasseras alltså i samma stund som de slutar bidra till vinster för företagen de slitit ut sig på. Att driva sina anställda till utmattning svider i plånboken mer än vad det svider i samvetet.

Arbetare som gått in i väggen sjunker direkt i värde hos arbetsgivare och jämställs rent krasst med värdelösa prylar som gått sönder på grund av dålig kvalitet -trasiga ting som inte är värda att lägga ner tid eller pengar på att laga. Anledningen bakom att de gått sönder är oviktig. Men verkligheten är att människor och deras psykiska och fysiska hälsa varken är oviktiga eller förtjänar att behandlas som varor med Wish-kvalitet.


Är det så konstigt att människors självkänsla sjunker som EricssonB-aktien efter millenieskiftet när det är så uppenbart att man värderas efter sin arbetsförmåga?

Stress, ångest och depression, ökade koncentrations- och sömnsvårigheter är ofta konsekvenser efter ett möte med väggen. Ibland blir konekvenserna långvariga och i värsta fall kroniska. En stressutmattning drabbar sällan enbart den enskilde individen utan påverkar även personens närstående. Till exempel kan relationer och vänskaper prövas eller bli lidande, och med det kan skuldkänslorna och skammen öka hos den som blivit sjuk. I synnerhet om hen dessutom blivit avskedad i samband med sjukskrivningen.

En annan konsekvens utbrändhet och en efterföljande sjukskrivning (eller arbetslöshet) kan medföra är den ekonomiska omställningen det innebär att ha jobbat men inte längre göra det. Skulle det dessutom bli komplikationer kring sjukpenning eller a-kassa uppstår ett moment 22 där man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Det är oerhört nedslående och krävande att orka vara sin egen egen försvarsadvokat och samordare när utgångsläget är som det är. En utebliven inkomst kan vara förödande för den som inte har några marginaler eller besparingar som täcker upp för månadens utgifter. Jag har själv varit där och vet hur lätt det är att hamna mellan stolarna när man har som minst energi att kämpa mot byråkrati.

Det hela blir en ond spiral, och har man en gång hamnat utanför arbetsmarknaden på grund av utbrändhet eller annan psykisk ohälsa kan det vara väldigt svårt att komma tillbaka in. Ju längre tid du varit borta från arbetsmarknaden, desto större är risken att du fastnar i det utanförskap det faktiskt innebär att inte ha ett jobb.

Det verkar nästan som att personer som en gång blivit stressutmattade och därmed inte funnits till arbetsmarknadens förfogande under en tid, har haft väldigt svårt att återhämta sig och återgå till en heltidstjänst - oavsett om det gällt en ny arbetsplats eller en helt ny bransch. Återfallsrisken för utbrändhet är tyvärr stor och därför har sjukskrivningar -i synnerhet långvariga eller återkommande sådana- blivit allmänt kända som ett likamedtecken för en dödsdömd fortsatt plats i arbetslivet. R.I.P. Se fram emot lön den 25:e liksom.


För dessvärre finns det varken varken tid eller möjlighet i vårt samhälle att låta människor vars batterier tagit slut att få en ärlig chans att ladda upp dom igen. Väldigt få företag vill anställa någon som inte är 100% arbetsför redan på anställningsintervjun. Stressutmattade bedöms ofta som opålitliga när de är redo att återgå i arbete - en risk som företag sällan är villiga att ta, därför att tid är pengar och det kan bli kostsamt att ha anställda som varit sjukskrivna och riskerar att bli det igen. "Vi hör av oss" om man varit utbränd betyder allt som oftast "Där är dörren, använd den. Talk to you never." Det är så oerhört orättvist när utbrända bedöms som opålitliga, för mest troligt har dom väl gått in i väggen på grund av sin höga arbetsmoral och lojalitet gentemot sina arbetsgivare? De har rimligtvis hamnat i arbetslöshetens limbo för att de blivit tagna för givet och inte nödvändigtvis för att de tagit sitt jobb för givet, vilket i sin tur resulterar i en komplex dubbelbestraffning av den arbetssökande när hen faktiskt är offret. Och att människor skulle ta ett jobb för givet år 2017, vad är det för slags osympatisk vanföreställning egentligen?

Med det i åtanke krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att det mycket hellre satsas på “säkra kort” i en anställningsprocess, det vill säga den som orkar axla en arbetsbörda motsvarande tre heltidstjänster och godtar krav på övertid med ett leende på läpparna är den som får jobbet. Helst ska själva anställningen kosta så lite som möjligt och generera så stor vinst som möjligt. Såklart.


Det är alltså lättare för en arbetsgivare att avskeda sina utmattade anställda och istället ta in nya förmågor - trots att detta inte är tillåtet- än att rikta kritik inåt och ifrågasätta hur bra verksamheten egentligen sköts. Genom väl valda ord kring anledningen till uppsägning försvåras också ett eventuellt ogillande från fackförbundens sida, oavsett hur tvivelaktigt det är med en avskedning av någon som är sjukskriven. Ut med den trasiga och in med en nyare modell - tills även den nya går sönder. Och så håller det på.

Hur många arbetsgivare har egentligen en human insyn på de anställdas arbetsmiljö? Hur många funderar över huruvida deras anställdas lön står i relation till längden på arbetsdagarna, eller lägger en enda ärlig fundering om arbetsbördan faktiskt är realistisk för en person? Finns det en enda mellan-slips som haft en inre monolog som låtit ungefär så här: "Åh, undrar om det där nya projektet är lite för mycket för hen att greja själv eftersom hen redan har så jävla mycket på sitt bord och har panikångest på lunchrasterna? Nu kanske jag betedde mig lika osympatisk som Mr. Burns igen. Fy på mig, nu ska jag verkligen se till att det finns avlastning så hen inte går in i väggen"? Självkritik hos företagsledare och chefer verkar i ärlighetens namn ungefär lika vanligt förekommande som fridlysta blommor...

Som jag skrev i början av den här texten, alla känner någon som drabbats av utmattningssyndrom. Men trots att vi ALLA känner NÅGON, finns det empatilösa människor som envist fortsätter att förminska stressutmattning och utbrända. Som på fullaste allvar menar att en sjukskrivning är att "ge upp" och att gå hemma är att älta och trivas i sin offerroll. Det är så absurt att påstå att en som blivit sjukskriven skulle må bättre om hen bara "tog sig i kragen". Hur hjälper det någon att höra sådant? Tror någon verkligen det är effektivt och inspirerande peptalk?

Samma typ av rövhattar brukar även vara dom som säger saker som "men det är väl dumt att gå hemma och tycka synd om sig själv för att det varit lite stressigt på jobbet" eller "det är väl bara att söka tillräckligt många jobb så får man tillslut ett". Ja men tack för framgångsreceptet hörru...

Normalt funtade individer förstår att såna här typer av kommentarer är inte bara oförskämda, de visar också tydligt att personen i fråga har väldigt dålig insyn av hur arbetsmarknaden faktiskt fungerar och ser ut för någon som blivit marginaliserad. Nog om detta nu, jag blir bara så äcklad av den typen av insiktslösa, privilegierade carpe diem-idioter som på riktigt tror det är så enkelt att man är sin egen lyckas smed bara man försöker tillräckligt hårt, utan att ens reflektera över att alla har olika förutsättningar i livet. Jag blir så arg av att tänka på det, och att jag faktiskt har hört samtliga ovanstående citat att jag tappade bort mig lite... "SORRY!" som Monica Sahlin skulle ha sagt.

Jag tycker det är väldigt viktigt att vi börjar prata om utbrändhet som ett symptom på ett samhällsproblem snarare än ett individuellt problem som helst också ska lösas på individnivå. Fokuset bör med det sagt ligga på att finna lösningar på problemet snarare än stirra sig blind på symptomen. Men genom att bryta tystnaden och våga stå rakryggad och säga "här är jag och jag duger, det är fan arbetsmarknadens krav som är konstiga - det är jag som är normal som inte kunde uppfylla kraven i all evighet" är vi en liten bit på väg ditåt. Förhoppningvis bidrar samtalet till diskussion och en ökad förståelse för den som drabbas, men det blir också svårare för trångsynta människor att föra vidare sina fördomar av de som blivit utbrända. Många bäckar små och så vidare...

För när sjukskrivningar på grund av utbrändhet ökat så dramatiskt som det gjort dom senaste åren -och vägen tillbaka till arbetslivet är lång eller rent ut sagt omöjlig- kanske det är dags att börja fråga sig hur mycket en människa faktiskt är värd i arbetsmarknadens ögon?

Likes

Comments

Nu i helgen var jag och Vanja på den alternativa bokmässan i Göteborg. Det var enormt mycket folk på Heden när vi gick in och tomt på folk när vi kom ut. Böckerna som skeppades ner till västkusten för Bokmassan är nu slutsålda. Tack till alla som kom och lyssnade <3


Hoppas vi ses i Stockholm på Akademibokhandeln Skrapan den 18:e november!

Likes

Comments

Vi tvingades tidigt ta ställning: säg nej till droger. Vi fick lära oss att det är farligt, det förstör ditt och andras liv och att det är bara misslyckade människor som pysslar med sådant. Genom besök i skolorna där före detta missbrukare berättar om haschpsykoser, inkörsportar till tyngre missbruk, kriminalitet och ond bråd död fortsätter desinformation att spridas. En joint idag, en spruta i armen nästa vecka. Det talas däremot inte särskilt mycket om sociala förhållanden, uppväxtmiljöer eller det egna ansvaret. Inga gråskalor presenteras och inte heller pratas det om hur problematisk vår lagstiftning är. Inget utrymme ges att ifrågasätta informationen.

Förra helgen besökte jag Nordic Cannabis Conference i Malmö - ett event skapat för att normalisera samtalet kring cannabis och hampa. Det var häftigt att få uppleva succén det här eventet faktiskt blev och se 600 personer på en och samma plats vara öppna för diskussion. Mellan de olika programpunkterna samtalade besökarna med varandra, något jag inte upplevt på samma sätt vid andra mässor och temakonferenser. Det var väldigt givande att möta människor i så olika åldrar och samhällsklasser, med så varierande bakgrunder och politiska tillhörigheter, samt att få höra deras tankar och åsikter kring cannabis och hampa. Det var intressant att höra olika infallsvinklar om vilka fördelar och nackdelar en avkriminalisering eller legalisering hade kunnat innebära både för individen och samhället. Att mötas på det här sättet innebar också en chans för besökarna, men även för media, att bredda perspektivet av ja-sidan lite. Den består nämligen inte enbart av “flummare” som vill röka på ifred.

Höjdpunkten var paneldebatten med representanter från Vänsterpartiet, Liberala ungdomsförbundet (LUF), Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF), Piratpartiet och Avkriminalisera Cannabis. Det var intressant att höra deras åsikter om den beröringsskräck och stigmatisering som skapats utifrån decennier av kampanjer baserade på felaktig information och onyanserad skräckpropaganda. Alla var rörande överens om att det här är en politisk fråga som måste lyftas och Nordic Cannabis Conference innebar därför ett viktigt steg i bildandet av gråskalor i en debatt som hittills varit svartvit.

Ja-sidan är mycket bredare än Riksorganisationen Narkotikafritt Samhälle (RNS) tror och det är mycket tråkigt att de inte bemödade sig svara på inbjudan från arrangören. När nej-sidan hittills debatterat om ämnet har åsikter presenterats som fakta och extremfall lagts fram på ett sådant sätt att det inte kan tolkas som något annat än norm. På vilket sätt bidrar det till legitimitet för deras ståndpunkt när invändningar ogiltigförklaras eller avfärdas helt?

Ämnen som sällan eller aldrig berörs är att alla cannabisbrukare faktiskt inte ligger i riskzonen för missbruk, och vad skillnaden mellan fysiskt och psykiskt beroende är. Alla som röker cannabis börjar inte med tyngre droger, men på grund av stigmatiseringen hörs inte dom rösterna i rädsla för konsekvenserna det kan innebära.

När frågan om cannabis legala status och hälsorisker uppkommer i debatten dras alltför ofta liknelser till alkoholen och vår alkoholkultur. Ingen påstår att cannabis är helt ofarligt men i jämförelse med den lagliga, beroendeframkallande och högst skadliga drogen definieras trots allt alkoholkonsumtionen i antingen ett bruk eller missbruk. Alla som dricker alkohol är inte alkoholister, eller hur? Oavsett vad som tas i olika sammanhang och stämningslägen är sanningen att alla individer inte kan hantera sina intag oavsett om det är alkohol, jazztobak eller chips.

Att upprätthålla dagens stigmatisering är inte bara problematiskt ur ett moraliskt perspektiv, det är också ett tecken på desperation från antidroglobbyns håll. Deras korthus faller när seriös forskning och konkreta bevis kring cannabis läggs fram. Därför är min förhoppning att i takt med att informationen uppdateras att också skolorna tar sitt ansvar i den här frågan och uppdaterar sin undervisning och ser över vilka som bjuds in att föreläsa för eleverna och var de hämtar sin information från. Det är mycket troligare att en ungdom väljer att lyssna på konkreta fakta än att ta beslut baserat på rädsla efter felaktig eller utdaterad information som ändå kommer motbevisas så fort de googlar lite själva. Självklart är inga droger bra för personer vars hjärnor och kroppar fortfarande utvecklas, jag motsäger inte den delen. Däremot är det inte etiskt att lura människor att det bara är en enkelriktad väg till missbruk och misär, om man trots informationen väljer att testa cannabis. Oavsett om konsumtionen sker i rekreationellt eller medicinskt syfte.

Vi kommer ingenstans med moralism och förvägran till uppdaterad information om cannabis. Varken i skolmiljö, i politiska diskussioner kring middagsbordet eller på möten med våra partikamrater, för faktum är att dagens drogpolitik med nolltolerans och straff inte visat sig vara rätt väg att gå. Det är inte rimligt att cannabis fortfarande likställs med tunga droger och lobbygrupper envist sprider desinformation och därmed tillåts fortsätta sätta tonen för den politiska agendan.

Vi vinner ingenting på att fortsätta stå och stampa på samma punkt samtidigt som andra länder väljer att gå framåt. Vi måste börja prata om cannabis och skademinimering istället för att fortsätta föra den misslyckade drogpolitik som Sverige har idag.

Likes

Comments

Den kommande helgen och följande veckan är fullbokade för mig. För att nämna några saker som händer de närmsta tio dagarna: Pysselkväll, NCC, intervjuer till ett pågående projekt, inspelning av Vem vet mest och författarsamtal/boksignering på den alternativa bokmässan. Någonstans här ska jag hinna med att skriva färdigt en debattartikel också. Den här ketchupeffekten som skett i min kalender är såklart jätterolig och givande, samtidigt som det är lite pirrigt och nervöst för att det är otrampad mark för min del. Men hur fel kan det gå egentligen? Vad är det värsta som kan hända? Det blir inte alltid som man tänkt sig men vad fan, kom igen det blir kul! Ingen minns en fegis eller hur är det man brukar säga?

Jag försöker att inte kasta mig in i mer än jag mäktar med, tidigare har jag tackat ja till så mycket som verkat kul men som sedan inneburit mer stress än glädje och slutat i väldigt varierat resultat. Idag har jag trots allt två barn, djur och en partner som också vill ha min tid och uppmärksamhet (och jag deras) så jag försöker verkligen ta hänsyn till det och anpassa mitt schema därefter.

Det gamla uttrycket “allt som glittrar är inte guld” försöker jag ha i åtanke när jag hittar något nytt och spännande att ta mig för, och det är ju så, allt som jag till en början känner “kom igen det blir kul” över blir inte alltid så himla kul. För att ge ett exempel var jag på husvisning i veckan, ett fantastiskt fint gammalt hus som verkade lite för bra för att vara sant. Den enda rimliga orsaken till det låga priset som vi kom på kändes som ett överkomligt hinder från vår sida så vi bokade in en visning. Utifrån såg huset ut som på bilderna och allt verkade vara fine and dandy tills jag gick in i huset och insåg den verkliga anledningen till varför det legat uppe på Hemnet så länge till så lågt pris...

Drömkåken var ett riktigt crapshack som stank kattpiss och jag hade svårt att sova på kvällen på grund av huvudvärken jag fått av att vistas en kvart i den starka ammoniaklukten. Jag önskar verkligen att vår teori om det låga priset hade stämt överens med verkligheten! Visst var det tråkigt att huset inte levde upp till förväntningarna, men i ärlighetens namn är jag ändå glad att jag kikade på det. Inte kunde jag veta att kakelugnen skulle vara full med mumiefierat kattbajs eller övervåningen fylld med musspillning och fuktskador, men det hade jag aldrig vetat om vi inte bokat visningen och faktiskt gått dit. Letandet fortsätter och det är väl lite samma grej med husletande som med resten av livet: Borsta av sig dammet och försök igen. Utvärdera och prova nya vägar kan låta klyschigt och därför tycker jag bättre om att använda mig av uttrycket "backa för att ta sats" när jag stött på motgångar som krävt lite tid att slicka såren innan jag kunnat fortsätta.

För att återgå till min kalender: Jag klagar inte. Att jag gör saker jag inte gjort förut, och nervositet över det, behöver inte vara negativt. Jag skulle aldrig förneka hur otroligt spännande jag tycker det är med allt jag tar mig för just nu (både framför och bakom kulisserna) även om jag i mångt och mycket känner mig som Bambi på isen. Learn by doing. Det kan bära eller brista men då har jag i alla fall försökt.

Just det, för er som inte är i Göteborg den 30:e så kommer en ny chans den 18:e november när jag och de andra författarna till Det heliga jävla moderskapet kommer till Akademibokhandeln Skrapan i Stockholm. Kommer länka till Facebook-event när det är skapat och kommer även säga till när avsnittet av Vem Vet Mest sänds, för jag har inte fått något datum för det ännu.

När jag ändå är igång och gör reklam för massa saker kan jag berätta att jag har en Facebook-sida som man kan följa. Jag brukar uppdatera den när det finns nya blogginlägg att läsa eller evenemang att komma till!

Aight, det var allt för nu. Vi hörs!


PS: Jag har klippt mig också, att infall som inte visade sig vara en lika fantastisk idé som jag till en början trodde. Intresseklubben antecknar, jag vet. Förväntningen var någon fräck Amelie från Montmartre-frilla med undercut men istället blev det bara en rosa kulturtant-frisyr av det hela. MVH Bäst på att vara sämst.

Likes

Comments

För ungefär en vecka sedan såg jag ett event på Facebook som jag bestämde mig för att gå på. Nordic Cannabis Conference den 23:e september i Malmö. Saxat om evenemanget:

Nordic Cannabis Conference kommer vara den första, årliga, mässan med syfte att ena likasinnade i cannabisfrågan världen över för att bemöta politiska utmaningar, samt utbilda den generella befolkningen om hampa och cannabis. Mässan kommer inkludera föreläsningar, paneldiskussion, debatter, seminarier och artistuppträdande.

Tillsammans med AKC (Avkriminalisera Cannabis), Sveriges största tankesmedja för cannabis och hampa, välkomnar vi er varmt till detta unika event.

Gratis inträde, barnvänligt och 100% drogfritt event!


I samband med att jag klickade “kommer” visades det i mina Facebook-vänners flöden eftersom det är ett offentligt evenemang. Det var så tyst på reaktioner att man nästan kunde höra syrsor. Det kändes lite som att några satte morgonkaffet i halsen och hoppades att jag bara hade råkat trycka fel. Jag tror mångas tankar gick ungefär “ska hon verkligen gå på ett sånt där konvent, hon som är tvåbarnsmamma? Det däringa Cannabis Cup har man ju hört talas om. Oj, oj oj! Hur ska nu det här gå? Kommer det säljas dödsknark där också och sitta fullt med pundare i publiken? Arma barn!” som någon moralpanikande Helen Lovejoy från the Simpsons.

Av mina närmare 500 kontakter på Facebook valde endast ett fåtal att “gilla” mitt intresse för evenemanget som jag ämnar besöka, endast en visade intresse för att följa med. Kanske några tänkte att en lajk hade inneburit ett indirekt stöd av något som kan innebära obekväma följdfrågor från tredje part? När ordet cannabis nämns i positiva ordalag, oavsett om det gäller i frågan om medicinskt bruk eller krossandet av myter, blir många obekväma. Det är tråkigt tycker jag.

Jag har nämligen svårt att tro att bristen på reaktioner handlar om att ingen såg notisen, jag tror inte tystnaden handlar om att nästan alla mina Facebookvänner är meningsmotståndare eller är helt ointresserade av ämnet. Jag VET att det finns flera i mitt flöde som ifrågasätter sveriges inhumana, bakåtsträvande drogpolitik men av olika anledningar inte tar ställning ens i slutna sällskap. Jag är övertygad att många fler än så som är intresserade av en lagändring, men inte vågar visa det öppet på grund av samhällets stigma och bristen på gråskalor i ämnet. I Sverige idag är det nämligen väldigt svartvitt, antingen är man emot olagliga droger eller så är man missbrukare. Förutfattade meningar som den innebär att överhuvudtaget kunna prata om cannabis som något annat än en olaglig drog kanske är främmande eller känns lite läskigt. Därför har debatten hittills skett i slutna sällskap eller i forum där identiteter skyddas bakom användarnamn. Jag ser Nordic Cannabis Conference som ett stort steg framåt att kunna diskutera det här öppet och på en seriös nivå.

Det är nämligen ganska kontroversiellt att vara för en avkriminalisering i Sverige och jag inser ju att många inte vill att “folk” ska tro att man uppmanar andra att göra något som fortfarande är olagligt. Hur nu ett besök till ett drogfritt och barnvänligt event skulle kunna tolkas som uppmuntran till brott? Det argumentet känns lite för långsökt för mig. Jag kan såklart bara gissa, men jag tror tystnaden dels beror på rädsla att det “ser inte bra ut” att öppet stödja en avkriminalisering av cannabis om man har ett ordnat liv och rör sig i sammanhang där endast alkoholbruk är accepterat. Många vill inte heller kategoriseras i samma fack som ungdomar på glid, flummiga hippies som fortfarande kör runt i sin folkabuss eller slöa stoners som går på bidrag och slösar bort sitt liv framför Netflix. Men istället för att vara rädd för att bli ihopbuntad med stereotyper kanske det är dags att fler vågar ta ställning och därmed breddar bilden av ja-sidan lite?

Trots att vi har åsiktsfrihet i Sverige tvekas det ändå att yttra tankarna om de kan ifrågasättas på ett negativt sätt, speciellt om man inte känner någon uppbackning från sin omgivning. “Nu hade jag faktiskt sett till att mitt Facebookflöde var fritt från obekväma åsikter och så kommer du här och sabbar allt det fina och trygga i min filterbubbla genom att skriva att du ska gå på Nordic Cannabis Conference. Kan inte du bara ta lite mindre plats? Jag vet att du är Piratpartist och arg feminist och nu är du väl typ för alla sorters droger och dödsknark också?

Eftersom jag ger zero fucks om människors tankar om mig, men är allergisk mot fördomar och falsk ryktesspridning kan jag döda ryktet innan det ens hinner ta fäste: Nej. Jag är inte aktiv brukare av cannabis. Det behöver jag inte vara för att ha en åsikt.

Med det sagt kan vi fokusera på det jag faktiskt vill förmedla istället för att försöka ogiltigförklara allt jag skrivit (och kommer att skriva) om ämnet med att “alla på ja-sidan bara vill knarka ifred”. Det är inget annat än ett kvitto på trångsynthet och brist på argument, för det finns ingen mall man måste passa in i för att ta ställning i frågan om en avkriminalisering.

I ett samhälle där det känns som fler och fler tänker progressivt kring jämställdhet, ifrågasätter normer, säger nej och tar avstånd från den växande extremhögern hade det varit fint om fler ville ha ett öppet sinne och ifrågasätta det misslyckade nolltolerans-systemet när det finns andra vägar att gå som andra länder redan tillämpat, så kallad skademinimering.

Vi måste utbilda, ta del av den forskning som finns, våga diskutera med varandra och omvärdera den invanda synen gällande missbruk och drogbruk (en syn som är väldigt starkt färgad av decennier med skräckpropaganda) samt prata om fördelarna med medicinsk cannabis. Bryta tunnelseendet och bredda lite perspektiv.

En lagändring skulle, för att nämna några exempel, innebära en enorm skillnad för personer med kroniska smärtsjukdomar gällande medicinering. En reglerad marknad skulle innebära att polisen kan lägga sina resurser på grövre brottslighet än att lagföra personer som brukar cannabis rekreationellt. Det skulle också innebära att sjukvården kunde fokusera på att ge adekvat och individanpassad hjälp istället för att stirra sig blind på narkotikakonsumtionen. På så vis skulle de som söker hjälp inte hamna mellan stolarna på samma sätt som idag.

Det ska bli väldigt intressant att gå på Nordic Cannabis Conference, lyssna på andras tankar och möta människor som också tycker det är dags för en förändring. Jag hoppas många kommer delta och även att många bidrar till fundraisern!

Länk till Facebookeventet: https://www.facebook.com/events/115150272474114/

Kthxbai!

Likes

Comments

Hösten är på ingång, löven faller och innan vi vet ordet av är det jul igen med sedvanlig julklappsstress, släktträffar och delade artiklar om luciatågsuppsättningar. Det ska gås på julbasarer och julbord och för många är även julottan en tradition. I Facebookflöden runt om i landet ska det klagas på julkalendern (oavsett om SVT kör på säkra kort eller vågar testa något nytt) och det ska skrivas ofräscha kommentarer om att det inte går att vara lucia om man är pojke eller mörkhyad eller bär slöja eller något annat “främmande” som tyder på någon typ av breddat perspektiv, inkludering och medvetenhet i vårt samhälle. “Vi måste ju värna om vårt kulturella arv” heter det tydligen.

Åh vad det babblas friskt om att bevara traditioner och kulturellt arv. Folk blir så orimligt arga för allt, det ena mer absurt än det andra. Ni vet som den där om att tjuren Ferdinand skulle slopas av SVT för att vara rasistisk? Otroligt roligt! Att det bara var fake news spelade ju ingen roll när det delades friskt av personer med alldeles för lite källkritik men alldeles för höga nivåer av lättkränkthet för det var ju “förjävligt ändå!” Ferdinand är ju tradition, kom inte och sabba traditionerna här!

De mest högljudda rösterna i debatterna kring jul (men egentligen om allt, året runt) tillhör personer som saknar gränser för sexistiska och rasistiska uttryck, föråldrade ideal och andra sunkiga värderingar. Det talas mycket om åsiktsfrihet och rättigheter men inte särskilt mycket om skyldigheter och respekt för våra medmänniskor. Öppenhet, empati, medmänsklighet och inkludering är så främmande att det är skrämmande och det är väl lite det jag tänkte diskutera idag för att en gemensam nämnare jag tyckt mig finna bland dessa personer som visar uppenbar saknad av källkritik, självinsikt, perspektiv och empati är att de inte helt sällan dessutom är Sverigedemokrater.

Vi har ju nämligen ett uppkommande kyrkoval. Den 17:e september kan alla som fyllt 16 år och är medlem i Svenska kyrkan rösta i kyrkovalet. (Mer info om kyrkovalet och vad det innebär förklaras i ett superbra klipp här!)

Ni som läser nu ba “Vad är det för vänstervriden Jesusfreak-blogg jag trillat in på?” Haha, räds ej, hear me out.

Jag är medlem i Svenska kyrkan. Uppväxt i kyrkan. Döpt, konfirmerad och gift i kyrkan. Kort sagt: Jag har spenderat många timmar i kyrkbänkar runt om i landet och är (hör och häpna!) fortfarande sökande. Jag är kristen men titulerar mig inte som troende på Gud. För mig personligen har jag en önskan om att en dag finna tro, ett bevis på att vi inte är ensamma. Att det finns något större. Det hade känts tryggt att finna förtröstan i att tro på Guds existens. Jag är alltså varken ateist eller står och skanderar “hail Satan!” och andra blasfemiska grejer, men för hålla mig till poängen i min text tänker jag utgå från att det finns en Gud. Okej? Okej.

Organiserad religionsutövning har hittills inte känts som min grej, men jag tror mig ha ett fint förhållande till den/det som troende kristna kallar Gud och tre-enigheten i händelse av (för mig) bevisad existens. Jag kan också nämna att jag trots min öppenhet om mitt icke-troende alltid har känt mig välkommen och accepterad i alla församlingar jag besökt under mitt 29-åriga liv och min moraliska kompass i livet består till viss del av samma grundstenar som den kristna tron bygger på.

Under min uppväxt på 90-talet besökte jag och min familj Länsmansgårdens- och Biskopsgårdens församling varje söndag. Biskopsgården & Länsmansgården är, för de som inte känner till Göteborgs förorter, invandrartäta områden där många lever i olika typer av utsatthet och utanförskap. Jag har på nära håll fått uppleva hur mycket gott Svenska kyrkan gör. Under de senaste 20+ åren har jag sett församlingar öppna sina dörrar för flyktingar, familjer i kris och andra utsatta människor oavsett tro och ursprung. Fattiga som rika är välkomna med grunden att i Guds ögon är vi alla lika mycket värda. Jag har bara fina minnen från kyrkan och med egna ögon sett flertalet bevis på att budskapet om den barmhärtige samariern lever vidare i deras arbete både i Sverige och utomlands. Svenska kyrkans verksamhet sträcker sig längre än att sjunga psalmer på söndagar.

Det känns därför väldigt bisarrt att Sverigedemokraterna ställer upp i kyrkovalet. Dels för att deras värdegrund inte över huvud taget överensstämmer med Svenska kyrkans eller den kristna tron, dels för att deras deltagande i kyrkovalet bara är förklätt fiske av sympatiröster till SD i riksdagsvalet 2018.

Jag håller inte med deras argument om att “man anser att Svenska kyrkan är otydlig i sin identitet”. Vad jag däremot tycker är otydligt är vad Sverigedemokraterna anser sig ha att göra med den. Vad skulle de möjligtvis kunna göra för gott med ett inflytande där undrar jag?

Jag tycker verkligen inte Svenska kyrkan är otydlig i sin identitet och jag är inte så säker på att en organisation (om vi kan kalla kyrkan det) som historiskt sett fungerat som en fristad för de allra mest utsatta i vårt samhälle önskar sig en identitet som är elitistisk och rasistisk. Exkluderande.

Jag ser bara en enorm intressekonflikt i Sverigedemokraternas önskade inflytande i Svenska kyrkan. Kyrkan jobbar ju liksom för inkludering på alla möjliga sätt. Alla får vara med, unga som gamla, oavsett färg, form och funktion. Det går stick i stäv med vad SD står för.

-SD värnar INTE om samhällets mest utsatta.
-SD står INTE för människors lika värde.
-SD stödjer INTE ett jämställt samhälle eller skyddandet av HBTQ-personers rättigheter.

Var ligger logiken i att söka inflytande i Svenska kyrkan när man inte ens står för samma grejer?

Att ett parti som anser sig vilja “värna om våra traditioner” framställer kyrkan som någon slags sista utpost för svenska traditioner och identitet genom en välproducerad kampanjfilm med orden “kyrkan är en orubblig del av vårt kulturarv” som endast är en romantiserad och verklighetsfrånvänd villfarelse som jag känner måste ifrågasättas öppet.

Jag undrar verkligen hur ofta Sverigedemokraterna faktiskt besökt Svenska kyrkan mellan högtidsmässorna när man hör deras välpolerade argument samtidigt som kameran panorerar över obebyggda landskap och ensliga röda stugor med vita knutar (ni vet, som så många svenska år 2017 bor i). Deras deltagande i kyrkovalet är skrattretande. Och skrämmande.

När det gäller själva grundbultarna i det kristna arbetet är det tyst som i graven, men när det gäller rätten att sjunga “Den blomstertid nu kommer” i kyrkan på skolavslutningar eller bevara våra traditioner om hur ett luciatåg ska vara uppbyggt (så länge den som är lucia är blond, såklart) så är SD väldigt måna om Svenska kyrkans identitet. Förresten, en tanke jag vill lyfta inför årets kommande luciatåg är att fortsätta utveckla den. Bland de skolor och förskolor som valt att exkludera vissa karaktärer från luciatåget till hänsyn för alla inblandade kanske vi även ska låta alla som vill vara med få vara lucior oavsett könsidentitet, kanske till och med kasta in lite nya figurer och karaktärer i luciatåget? Vad sägs om jul-Pippi och en glittrig Frost-Elsa följt av några snögubbar? Inkludera mera, kom igen det blir kul!

Var var jag någonstans? Jo just det, intressekonflikten kring värdegrund och tradition.

Kyrkan är inte felfri men visar god vilja att utvecklas i takt med vårt samhälle vilket jag bara ser fördelar med. Ökat antal kvinnliga präster och vigsel för samkönade par är exempel jag tycker är steg i rätt riktning.

Och visst finns det fortfarande folk som ba “Men Gud är faktiskt emot bögar! Äktenskapet ska bestå av en man och en kvinna!”

Eh, alltså. Nej. Källa på det? Och kom inte med Bibeln som källa tack, bibeln är för det första inte skriven av Gud. Bibeln är en samling texter och brev med tankar om Gud och tolkningar av vad Jesus sysslade med och ska ha sagt för en herrans massa år sedan. Bibeln är för det andra dessutom fylld med åsikter av dom som skrev evangelierna och är dessutom en spegling av samhället som var när Bibeln skrevs, och åsikterna färgade av det. Så att tolka bibeln ordagrant utan någon reflektion på att vi lever 2000 år senare är ju ungefär lika smart som att tro att det man hör i slutet av viskleken är det som ursprungligen sades.

Så med det sagt, när någon påstår att homosexualitet är fel i Guds ögon eller att samkönade äktenskap skulle anses vara en synd i Guds ögon eller använda sin kristna tro som argument är inget annat än använda “Guds åsikt” som en osynlig skyddsmantel för att maskera sina egna sunkiga åsikter. Om inte DET är blasfemiskt så vet jag inte vad.

Det är ju lite vad jag känner att Sverigedemokraterna pysslar med i kyrkovalet. Dom använder sig själva som källa och utnämner sig samtidigt som någon slags hjälte som ska “rädda” kyrkan från en påhittad identitetskris. Det klingar väldigt falskt i mina öron.

Gud är kärlek, så mycket har jag lärt mig av åren i Svenska kyrkan. Oavsett om JAG tror på Gud eller inte så är kyrkan är en plats där alla är välkomna att enas i glädje och sorg, en plats att finna tröst och gemenskap och eftersom alla är välkomna i Svenska kyrkan och lika mycket värda känns det väl rimligt att det kan fortsätta vara så?

Om du har möjlighet att rösta, gå och rösta på söndag! Det finns partipolitiskt obundna alternativ, mer info om vilka man kan rösta på här eller gör valkompassen här.

Tack för ordet!


PS: Medan jag satt och korrekturläste det här inlägget och kollade upp länkar så snubblade jag över Magnus Betnérs tankar om kyrkovalet så titta på det, dela och uppmuntra fler att gå och rösta på söndag!

Likes

Comments

Som den Växtgäri jag är går jag ibland på sticklingsträffar här i Skåne och nu på tisdag (den 29:e augusti) ska jag gå på Sticklings- och växtbyte på A Bushel & A Peck i Malmö (länk till evenemanget på Facebook) och tänker ta med något lite annorlunda som jag odlat själv. Se videon nedan om det inte går att gissa sig till :)

Hoppas vi ses där!

Likes

Comments

Halloj och grattis Göteborg!

Det skulle ju avslöjas roliga grejer som händer i höst och vi lovade att varje avslöjande skulle bli lite bättre än det förra, för det är liksom så vi jobbar.

Så med det sagt kommer jag och Vinter dra på bokmässa. Inte Bok & Biblioteksmässan som pågår samtidigt, utan Bokmassan. Ni vet, den alternativa bokmässan utan rasister.

Boken kommer finnas till det eminenta mässpriset 100 spänn om ni inte redan har ett eget exemplar. Fritt inträde, så det är bara att komma och lyssna! Vi har chips.

Mer info finns att läsa på Facebook. Dela gärna evenemanget och bjud in vänner.

Ha det gött!

Likes

Comments