Ett av mina barn går på förskola. Hon är 2 år och därmed ett av de yngre barnen där. De äldre (och mer verbala) barnen brukar vara snabba på att överösa en med frågor vid lämning och hämtning som barn i den här åldern gör. I mitt fall rör frågorna oftast mina hårfärger och kläder och jag är egentligen inte ett jättestort fan av att prata om mitt skiftande utseende men imponeras över vilken stenkoll de har. De har seriöst bättre koll på mina hårfärger än jag själv. Även om jag är medveten om att barn ställer frågor om ALLT så orkar jag inte svara på samma fråga femhundra gånger innan klockan åtta. På grund av sämst morgonhumör så jag gör mitt bästa för att i alla fall nio gånger av tio svara pedagogiskt utan att vara sarkastisk eller svära. För de är ju barn och så vidare men jag är inte någon barnkär jävla Mary Poppins jag är snarare Cruella De Vil som råkar ha barn.

Dagar som den jag tänker berätta om i det här inlägget var en sån dag som jag mer eller mindre ville vara osynlig. Jag ville bara hämta mitt barn, säga hej då till pedagogerna och åka hem till mina chips. Jag var trött och om (“om”? lol) jag skulle få några frågor hade jag bestämt mig för att jag skulle besvara dom så kortfattat som möjligt utan att öppna för följdfrågor (HAHAHA) och såna dagar brukar mina svar vara ungefär såhär:

“Ja.”

“Nej.”

“Arlene heter jag.”

“Jag vet inte varför himlen är blå.”

“Ja jag har rosa hår precis som imorse.”

“Arlene heter jag”

“Snälla sluta dra i min kjol.”

“Ja jag vet att L gillar Pippi.”

“Ja jag är Ls mamma.”

“Jo på riktigt.”

“Arlene heter jag.”

“Jag har jobbat.”

“Jag är här för att hämta L.”

“För att L är mitt barn.”

“Nej du får inte följa med oss hem.”

“Därför att du har en egen mamma som ska hämta dig sen.”

“Arlene heter jag.” osv osv osv...


Vid den här hämtningen lekte barnen utomhus och min dotter satt på en gunga när jag kom dit. I vanlig ordning flockades hennes äldre kamrater kring mig och en av dom pekade på min jacka där jag har en Piratpartiet-pin.

-Vad är det för något?
-Det är ett piratmärke.
-Varför har du en sån?
-För att jag är pirat, nu får du sluta dra i min jacka jag ska hämta L. Ha det bra heeeeej!


Barnet nöjde sig med svaret och jag hämtade mitt barn och vi åkte hem. Skönt.

Morgonen därpå hade jag lämningen och den jämförelsevis lugna hämtningen som gårdagen bjudit på borde jag ha njutit mer av. Nu stod det plötsligt tio ungar runt mig som drog i mina kläder och ville ha min uppmärksamhet.

“Kolla vad jag kan göra!” sa ett barn och klättrade upp på en bänk och hoppade ner. Ett annat barn ville visa hur stark hen är. Ett tredje ville att jag skulle titta på när hen sprang runt i cirklar och balansera efteråt. Jag fattade ingenting. Så här populär är jag vanligtvis inte. “Åh vad duktiga ni är.” sa jag.

Det kom bara fler och fler barn och mitt eget barn som jag försökte få av stövlarna på suckade och himlade med ögonen och tyckte mest den här uppmärksamheten riktad mot hennes skittråkiga morsa var störig. 2 år going on 32 år.

Barnen var alltså väääldigt till sig över min uppenbarelse och jag fattade att mitt kortfattade svar från gårdagen hade spridit sig som en löpeld när ett av barnen plötsligt skrek ut i förtjusning att “HENNES MAMMA ÄR PIRAT!”

Ridå.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har tagit en kort paus från Villa Volvo Vovve och befinner mig i Stockholm hos min medförfattare Vanja. Vi har grillat och dricker nu vin, så jag har väl typ allt jag behöver just nu: Vin, Vanja och Vickningschips. Hur som. På tåget upp mötte jag några trevliga främlingar och det framkom att jag hoppade på i Eslöv.
"Men Eslöv... Det är ju känt för... Ja han den där sommarprataren... Lind!"
"Kalle Lind?"
"Ja precis! och sen han den där Johan Glans och så var det någon mer..."
"Jag. Eslöv är känt för tre personer: Kalle Lind, Johan Glans och mig."


Likes

Comments

Hej Joakim!

Arlene Stridh heter jag. Jag är 29 år gammal och precis som du förälder till två döttrar. Du och jag har ett gemensamt mål: attitydförändringar i samhället.

Jag har skrivit i en bok som heter Det heliga jävla moderskapet. Det är fantastisk bok som jag rekommenderar dig att läsa och ge bort till en kvinna du älskar. Mitt kapitel Onlinemammorna är skrivet med hopp om ett mer accepterande klimat mammor emellan i Facebookgrupper. Vet du, jag skickar dig ett ex av boken om du hör av dig efter du läst klart mitt brev.

Jag titulerar mig själv som feministisk piratpartist och på internet rör jag mig mestadels i separatistiska grupper med en feministisk värdegrund som default. Det vill säga där alla så kallade Lamotte-haters hänger. Med det sagt är alltså frågor om jämställdhet, integritet och rätten till ett privatliv något som är viktigt för mig. Jag vet inte om jag vill påstå att jag någonsin tillhört skaran av renodlade Lamotte-haters även om jag fram tills idag i mångt och mycket sett dig som en bufflig snubbe med en touch av narcissism men jag ska förklara varför längre ner i det här brevet.

Jag tillhör däremot dom som ställde sig kritiska till din livesändning om gatuprostitution i Göteborg. Ditt mål rättfärdigade inte medlen den gången och kritiken om den etiska aspekten i att livesända i riktiga personers liv utan att fråga först eller tänka på deras integritet får jag väl ändå hoppas att du tagit till dig. Som journalist gäller det att lära sig av sina misstag, utvecklas och gå vidare. Sen tyckte jag väl till exempel inte heller att “Sluta gnälla. På två månader har jag gjort mer för att motverka sexuella trakasserier i Sverige än vad Fi gjort på 10 år” var ditt smartaste uttalande, men vi skiter i det nu. Jag hajar att man (som du själv säger i din video) lackar ur och skriver i affekt ibland. Det är mänskligt. Vad jag däremot reagerar på är ditt videosvar om twitterstormen som följde, där du läste upp några hot du mottagit.

Jag chockeras över att du lyckas reta upp folk till den grad att de känner sig manade att skriva så vidriga saker till dig. Det är inte okej att skriva dödshot till någon oavsett vad de anser sig ha för rätt till den typen av reaktion. Det spelar ingen roll om det är tomma hot eller inte. Det kan ju inte mottagaren veta.

“Det här är det alltså feminister som har skrivit om mig” summerar du efter att du läst upp några av meddelandena. När du sa så tolkade din publik det som att alla feminister hatar dig och ville ogiltigförklara allt ditt hårda arbete i skolorna runt om i sverige. Dom tyckte det var förjävligt. Fokuset flyttades från debatten om sexuella trakasserier till att skapa mer näthat. Du hade startat ett krig. Ett “vi mot dom”. Var det verkligen din mening? Jag menar så här när man ser det i backspegeln?

Genom att säga att det är “feministerna” som skrivit dessa saker till dig gav du rätten till dessa individer att ha tolkningsföreträde för alla som kallar sig feminister, som att vi är någon slags organiserad hatgrupp och inte individer som enskilt får stå för vad vi skriver på nätet.

Var det bara ett olyckligt ordval eller tror du på riktigt att alla feminister hatar dig, driver någon slags agenda mot dig och vill se dig död? Så är det inte och jag hoppas verkligen inte du tror det. Jag vägrar acceptera att placeras i samma fack som personer som hotar en människa till livet för att hen skrivit något upprörande på internet. Det står jag inte bakom över huvud taget och den typen av näthat måste få ett slut. Det tror jag du håller med mig om.

Jag personligen tycker inte att ditt arbete bland ungdomarna är oviktigt, tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att du möter och når fram till dom som vi arga feminister på internet inte kan på samma sätt. I mina ögon vore det lite absurt att anklaga dig för att inte göra någonting positivt för att bidra till attitydförändringar i samhället, att ogiltigförklara det du gör som att du inte gör något alls för att du inte gör ALLT. Du har en funktion och fyller en plats som andra inte gör, och andra bidrar på andra sätt till andra rum med andra öron. Det är väl fridens liljor då kan jag tycka. Ingens arbete eller engagemang är onödigt.

För det är inte antingen eller, verkligheten är inte så svartvit. Det finns inget enskilt framgångsrecept till jämställdhet där det antingen är ditt sätt eller "feministernas" sätt som är det rätta eller mest effektiva. Vi flödar ju i olika filterbubblor så varför ens försöka jämföra oss med varandra istället för att lägga fokus på det vi faktiskt gör för framtiden?

Du drar ditt strå till stacken genom att vända dig till ungdomar och föreläsa om sexuella trakasserier och jag drar mitt genom att vända mig till de vuxna med det jag skriver. Du når fram till dom, jag når fram till deras föräldrar och vi blir båda ofta kontaktade av personer som fått en positiv upplevelse av det vi gör och det tycker jag vi båda kan ge varandra en klapp på axeln för. Nu tycker jag vi kan ta tillfället i akt och försöka nå fram till respektive läsargrupp genom att visa oss mänskliga. Jag är inte stolt över allt jag sagt och gjort online, men jag tänker lära av det, låta det vara en del av det förflutna och gå vidare. Det tar för mycket energi att jaga väderkvarnar när vi i verkligheten faktiskt inte är varandras fiender, håller du inte med?

Vi attraherar inte samma publik, om vi säger så. Om man ska försöka hitta någon gemensam nämnare skulle jag vilja påstå att bådas våra målgrupper innehåller människor med väldigt många och väldigt starka åsikter. När en åsikt väl är bildad är det väldigt svårt att rubba den, så ibland kanske det är lättare att bara mata den istället för att utveckla den även om det är det senare man egentligen vill när man väl fått uppmärksamheten. Jag vill uppmana alla som läser detta att tänka ett steg till, lägga in fler aspekter och synvinklar på saker. Bredda perspektiv. Jag vill i alla fall försöka idag, genom att publicera det här öppna brevet till dig. Jag önskar jag fick se en mänskligare och ödmjukare Lamotte eller i alla fall få ett livstecken på att en sådan existerar. Det hade gett mig hopp om att du faktiskt inte vill ha det här kriget i sociala medier. Inte egentligen.

Jag inser såklart att jag själv har bidragit till det här kriget, jag gjorde det senast igår kväll. Jag gjorde en bild som kommentar av ditt senaste uttalande om Anders Borg och lade upp i mina sociala medier. Det du skrev kändes först som ett skrattretande kvitto på total hybris, mer världsfrånvänt än tidigare saker du publicerat, men ju mer jag tänkte på det ställde jag mig själv frågan om det här bara var ytterligare en medveten provokation från den offentliga personen Joakim Lamotte? Skrev du så för att du visste att vi feminister i cyberspace skulle sucka och skapa memes? Jävlas du bara för att det är roligt? I så fall har du och jag nog lite liknande humor.

Under den här förmiddagen har jag googlat dig, sett en hel del av dina videos och läst artiklar om åsikter om dig. Jag har försökt bredda min uppfattning om dig helt enkelt. Jag ville gå till botten med vad det är som stört mig, vad som egentligen ligger bakom att du och sveriges onlinefeminister ställs som varandras motparter. En gång för alla.

Du sa i en av dina videos att du når fram till skolans värstingar på ett sätt som feministerna inte kan. Det är förmodligen sant, dels för att du är en vit man som osar självsäkerhet och sättet du framställer dig själv i dina videos (och gissningsvis på dina föreläsningar) går hem hos din publik. Du kanske behöver ha den “mediepersonan” för det är framtoningen som tilltalar dina följare, du kanske “måste” vara en stöddig snubbe för att skapa ett “vi och dom” med din publik? Är det så? Måste du i så fall göra det på bekostnad av feminister? Jag är ju varken din eller dina följares fiende eller har någon intention att vara det. Jag är inte ute efter att trycka ner dig eller vad du står för för att framhäva mig själv.

Jag fattar att vi inte ges hela bilden av dig i dina videoklipp. När du är en så pass offentlig person som du faktiskt är finns det nog en privat Joakim Lamotte som är mycket mer nyanserad, är djupare och tänker ett steg längre än det ges utrymme för i din följarkrets. Ditt självsäkra jag som du visar upp i dina videos är den som i slutändan pröjsar dina räkningar så det är väl inte så konstigt att köra på ett vinnande koncept? Du vet ju hur man får uppmärksamhet, får folk att lyssna och ta ställning och du vet att du är bra på det. Hade du inte varit bra på det hade du inte jobbat med det du gör.

Jag säger inte att mediepersonan Joakim Lamotte är fake och helt olik privatpersonen Joakim Lamotte, det vet jag ju inte eftersom vi aldrig träffats, allt jag säger är att jag under den här förmiddagen har jag börjat se på dig på ett annat sätt. Jag hade målet att bredda min bild av dig för att eventuellt ändra uppfattning och det kanske man kan säga att jag har gjort.

Jag har lagt till den mänskliga aspekten av Joakim Lamotte som saknas, den arbetande tvåbarnspappan som måste skilja på arbete och privatliv genom att förenkla den offentliga rollen. Jag har fattat att du liksom jag också måste mätta munnar och betala hyran. Du fattar vilket myteri jag gör i mina kretsar genom att skriva det här öppet till dig va?

Vi gör båda det vi kan och tyvärr innebär det också ibland att ta på en mask och anpassa sig efter sin publik. Inte fan hade skolans värstingar lyssnat på dig lika mycket om du haft samma ton som när du säger godnatt till dina barn. Din framtoning är kanske medvetet provokativ för att du vet att folk kommer reagera. Det har blivit din unika säljpunkt och den är jävligt svår att lägga undan så därför har du kört på “hellre ökänd än okänd” för att skapa debatt? Jag antar att det är det som gör att dina följare ser dig som rak och ärlig medan mina internetfränder ser dig som en alldeles för självsäker och bufflig snubbe.

Den här offentliga masken kanske fungerar lika mycket som varumärke som den skyddar dig. Som en sköld som hjälper dig att hantera näthat och kritik, för jag tror inte du är helt immun och obrydd. Jag vill inte tro det. Men för att inte gå under av den negativa responsen är det lättare att köra på med huvudet högt och verka oberörd till vad “andra sidan” tycker om dig. Är jag på rätt spår, att kronan också har blivit korset?

Därför bestämde jag mig för att ge dig ett break och sträcka ut en hand för att se om du vill ta den. Påminna dig om vårt gemensamma mål och att vi inte kommer nå dit snabbare genom att underminera varandras strån till stacken. Jag kan inte lova att stridsyxan är nedgrävd från alla håll för jag är trots allt inte framröstad som någon talesperson för alla sveriges feminister. Missade nog den omröstningen i dom separatistiska grupperna jag är medlem i.

Jag fattar att man kan inte bli älskad av alla. Tro mig jag vet, jag är ju trots allt en kvinna som skriver på internet. Jag får oförtjänt skit från alla håll och kanter hela tiden bara av att existera och ta plats, och då har jag hittills inte tagit fram mina mest provocerande ämnen. Jag kanske borde prova?

För att summera har våra olikheter getts mer ljus än det vi har gemensamt och fram tills nu verkar det som att vi har hackat på varandra för länge för det “den andra sidan” INTE gör för jämställdhet än att lyfta varandra för det vi faktiskt gör, eller bara låta varandra vara. Acceptera att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Så vad vill jag säga med det allt det här? Att jag önskar se en mänsklig Lamotte som inte använder feminismen som något diffust hot mot ditt arbete eller referera till “oss” som en organiserad hatgrupp mot dig. Kan vi försöka chilla lite från båda håll vore det super. Du är inte min fiende och feministerna är inte dina. Vi har ett gemensamt mål. Nu riktar vi fokuset dit. Okej?

Hoppas du hör av dig!


Med vänlig hälsning,

Arlene Stridh
Författare, feminist och humorbloggare

Likes

Comments

Anders Borg har på sin Facebook skrivit en offentlig ursäkt för sitt beteende som går att läsa om här, men känner du redan till historien så räcker det med att påminna om ingressen:

“Den tidigare finansministern Anders Borg chockade gästerna på en fest i Stockholms skärgård i helgen. Flera källor uppger för Aftonbladet att han visade sitt kön, tog andra män i skrevet och kallade kvinnor för ”hora” och ”slampa”. Nu ska Borg söka hjälp för att skandalbeteendet inte ska upprepas. ”Känner stor besvikelse och ånger”, skriver han på Facebook.”



Det är alltså den här uppdateringen som blev startskottet till ett medialt blåsväder, för vad som hände var nämligen att många visade sitt stöd till Anders Borg... (Bildcred: @mirankakaee på twitter)


vilket får hela Twittersverige att rasa. (Klicka på bilderna för att komma till respektive twitter-konto)


och flera män tar avstånd från detta normaliserande och överslätande


och SVTNyheter rapporterar om reaktionerna på stödet Anders Borg mottagit för sin ursäkt:

“En viktig debatt som inte kan viftas bort med en ursäkt – det är kritiken efter Anders Borgs beteende på en fest, där han bland annat kallat kvinnor för ”hora”. Mothugget är riktat både mot Borg själv och den efterföljande debatten.”

Helvete vilken debatt det här “lilla snedsteget” skapade, och stackars Anders Borg som bara ville vara lite full och glad kexchoklad i helgen förväntade sig inte att pöbeln, det är vi som hänger på twitter, inte skulle nöja sig med en väldigt ledsen och ångerfull ursäkt på Facebook. (Världens ledsnaste lilla gråt-emoji hade passat bra här.)


“Oj, nu blev det väldigt mycket väsen här.”

Ja. Det blir liksom så när det är så tydligt vem som skyddas. Vem som blir förlåten. Vem som har stödet och till och med blir ryggdunkad. Samma typ av släta-över-attityd när det gäller vidriga saker vita män med makt har råkat bli avslöjade med att göra har jag sett förut och den skrämmer mig.


Jag kan inte undvika att tänka på reaktionerna från det amerikanska folket när ärkevidret Donald Trump körde lite “locker room talk”. Han bad däremot inte om ursäkt på Facebook. Han normaliserade sin fruktansvärda kvinnosyn och folket bara accepterade skiten och gick vidare med dagen. Vad fan? När det gäller Anders Borg är det dessutom tydligt hur vi skiljer på folk och folk. Vem som hålls om ryggen, får styrkekramar, en klapp på axeln. “Starkt av dig.” “Alla kan göra fel.” “Kan hända den bäste!”


Alltså nej? Förminska inte det här beteendet nu bara för att det är en vit man med makt som ballade ur och fick för sig att han var Donald Trump som kommer undan med vilket sunkigt beteende som helst.

Alltså vad är det som händer med vår värld?


Likes

Comments

Jag är så jävla trött på klyschiga antifeminister så jag tänkte skriva om dessa energitjuvar ikväll. Ska bara ta ett djupt andetag och ta fram min mugg of male tears först...

Att vara kvinna 2017 och vistas på internet innebär en viss risk för förstört zenmode när man i offentliga kommentarsfält möts av intelligenta uttalanden som “Du är bara feminist för att det är inne!”

Suck...

Ja så måste det ju vara främling-som-vet-allt-om-mig, men det är väl bara fridens liljor då med tanke på att jämställdhet är ett ganska bra mål att sikta på? Människors lika värde känns ju som en rätt sund grej att tro på liksom. Om det är trendigt att vara feminist verkar det ju ärligt talat som att det är en lika stor trend att vara en idiot och jag är mycket hellre en fabulös och kaxig feminist i en H&M-tshirt än en gapig snubbe som andas Paolo Roberto och SD-propaganda.

Och sen är jag så innerligt jävla trött på den här typen av människor som ba “Du måste ju ta debatten!”

Varför då? Det måste jag väl inte alls. Jag bestämmer själv när jag tackar ja till en inbjudan.

Det är väl lika enkelt att förstå som att man mycket hellre blir erbjuden middag (som man kan tacka nej till) än tvingad till att äta middag som Belle i Skönheten och Odjuret? När någon tvingar någon annan till debatt där hen förväntas försvara feminismen är det lite som att säga “Här är min åsiktsbuffé och jag skiter i om du är hungrig, du ska äta med mig och du ska GILLA DET!”

Personer som har denna buffliga approach som vana är inte ute efter att lyssna och ta till sig dina åsikter och argument. De är ute efter att säga sin mening och låta dig veta att du tycker fel. “Du måste ta debatten” är inte en inbjudan till att diskussion, det är en uppmaning att försvara. Det är två olika saker. Två olika saker som jag dessutom har rätt att välja mitt deltagande i, thank you very much.

“Du vill inte diskutera för att du inte har några vettiga argument!”

Attans då. You got me! Jag har inga hållbara argument! Det måste ju bero på att jag missade den där kursen i feministisk argumentationsteknik. Ni vet, den där obligatoriska kursen som alla feminister går innan de får diplom av Gudrun Schyman.

Mest av allt är jag trött på fördomar om feminister och felaktiga uppfattningar om vad feminism innebär.

“Men jag hatar ju inte män, tihi!”
Alltså I don’t even…

“Jaha du är en sån där feminist, då får jag se upp, du hatar ju män!”

Jag vet fan inte vilka som är värst.


“Jag tror på jämställdhet men vill inte kalla mig feminist för då buntas jag ihop med rabiata lesbianer med hår under armarna!”

Ja det låter ju skithemskt hörrudu och jag förstår verkligen ditt problem. Det måste vara tufft att vara en godhjärtad och jämställd riddare med venussymbolen på sin fana om folk får för sig att ditt öppna stöd för “kvinnofrågor” inkluderar andra än bara dina fräscha feministpolare*.

(*De fräscha feministpolarna är alltså instagramsnygga 00-ister som följer “Orange is the new black” slaviskt, klär sig i 90-talsmode och dyrkar Beyoncé, ifall nån undrade.)

Jag hajar att du tycker det är jobbigt med gapiga kvinnor som “vill se ut som män fast dom hatar män” och skriker något om förtryck som du inte förstår. Jättestort dilemma faktiskt! Så istället för att kalla dig “feminist” titulerar du dig själv hellre som “jämställdist” eller något annat som känns bekvämt och lagom för att folk ska förstå att du faktiskt tycker kvinnor ska ha lika lön för lika arbete och rätt till aborter och allt sånt, men samtidigt inte gör misstaget att koppla ihop dina åsikter med dom som ser dig som en potentiell våldtäktsman med arvssynd.

Fuck it. Kalla dig vad du vill, det är inte vad du titulerar dig själv som som är det viktiga utan vad du faktiskt gör för att skapa ett jämställt samhälle.

En annan grupp människor som också gör mig jävligt trött är personer som förklarar saker för mig som inte egentligen kräver en förklaring, det vill säga folk som mansplainar. Det verkar vara ett särskilt vanligt fenomen hos framförallt vita cis-män som jag har så jävla mycket att säga om men jag har inte hela natten:

Den vita cis-mannen är omedveten om sina privilegier och har en lättkränkthet som heter duga. #dvcm kommer i två ålderskategorier: Mannen i medelåldern och Den kränkta snubben.

Vi känner alla en vit cis-man i medelåldern, såna som i ena andetaget snackar om att det bara är förjävligt med allting och babblar på om hur invandrarna tar våra jobb och har dålig kvinnosyn för att i nästa andetag referera till kvinnor som kärringar och använda härskartekniker i kommentarsfält för att sätta en icke-man på plats. Och så avslutar dom dagen med att sprida någon lustig länk med rubrik som typ “Vad ALLA kvinnor vill ha i sängen” eller “10 anledningar att feminismen har gått för långt”.

Noll procent källkritik. Noll procent självinsikt. Hundra procent rövhatt.


Den kränkta snubben möts vi av varesig vi vill det eller inte. Han tjatar om hur förjävligt det är att bli friend-zonad för att hans bästa tjejkompis inte vill ligga med honom FAST han varit en sån schysst kille mot henne! Den uppenbara problematiken med att han trott sig vara berättigad sex som betalning för hans fantastiska “vänskap” ser han inte. Inte heller vill han acceptera sin kvinnosyn som utdaterad och snedtänkt. Felaktig. Tjejer är antingen knullbara, horor eller “för ful för mig ändå!”

Det finns ju självklart män som faller under båda dessa kategorier, men jag känner att min mugg of male tears snart är full. “Wä du är bara en sån där manshatare, dra åt helvete och låt mig ha mina sunkiga värderingar ifred!” Alltså dude, if I could I would.

Hur mycket vi försöker så kommer ju såna här snubbar alltid tillbaka, lite som att 6:an fortfarande plågar oss med repriser av samtliga Mumien-filmer. Vad fan ska vi göra då, vi som titulerar oss som feminister år 2017? Att rodda en mansfri tillställning som Emma Knyckares mansfri festival har ju till exempel triggat några extremt lättkränkta individer som verkar ha misstolkat hela grejen som någon slags absurd lösning på problemet att män våldtar och begår sexuella övergrepp.

Jag ser verkligen inte problemet i en mansfri festival för att jag helt enkelt inte ser problemet i att det ska finnas EN (singular) festival där besökarna känner sig trygga från att bli ofredade. Frågan är varför folk som blir arga över att män inte är välkomna inte blir lika arga över anledningen? Varför tror dom mansfri festival är en välkommen idé hos många icke-män, kan det ha att göra med trygghet? Det är liksom ingen som tror att mansfri festival skulle vara LÖSNINGEN på problemet, den är en REAKTION på det problemet och att män inte är välkomna är KONSEKVENSEN av övergreppen som skedde på årets Bråvallafestivalen. Enkelt, men tydligen ändå så svårt att förstå. Nämnde jag att jag blir så jävla trött?


Vi har Ad-block som skyddar oss mot reklambanners men inte Cockblock som skonar oss från oönskade dickpics. Genom att gå med i separatistiska grupper, våga säga nej och ta avstånd mot alla typer av iq-befrielse har vi skapat vårt egna spam-filter för sexism, rasism och transfobi i vårt Facebookflöde. Synd bara att filter-bubblan inte fungerar lika bra IRL.


Med detta sagt hoppas jag du kommer ha en fortsatt trevlig kväll på internet och ett Facebookflöde fritt från troll (lol lycka till)


Och en sak till… Innan du svarar en person med obekväma åsikter och mycket ilska online, kom ihåg detta: Där argumenten tar slut tar personangreppen vid.


<3


Likes

Comments

Jag ser inte mig själv som en riktig vuxen. Visst, jag har barn och får handla på systemet och betalar mina räkningar i tid och såna grejer men en “riktig vuxen” fungerar liksom bättre än jag. En “riktig vuxen” har inte samma problem som jag att uppfylla vuxenvärldens grundläggande intagningskriterier: ordning och rutiner.

En “riktig vuxen” är någon som är en okrönt mästare av livspusslet, målvisualiserande och planerande, högfungerande och välfungerande. Ordningskompatibel. Kort sagt, sånt där som jag i hemlighet önskar jag var men utåt sett ger zero fucks about.

Trots att ordning och rutiner ger mig sån tillfredsställelse och mersmak har jag problem att göra deras närvaro permanent. Varför är de inte redan stammisar i min vardag? Jag mår ju bra av att se mitt hem städat, liksom. Varför kan jag inte alltid ha det städat då?

Sanningen är att jag inte prioriterar ett perfekt städat hem (Vänta, va? Hon har lurat oss alla!) när det känns som att det kostar mer än det smakar, för den lilla erfarenheten jag fått har visat sig innehålla väldigt mycket muttrande och alldeles för mycket ångest.

Jag har aldrig varit ett städ-freak, tvärtom. Med slagord som “Ordning är till för idioter!” har jag snarare varit det självtitulerade geniet i ett organiserat kaos under stort sett hela mitt vuxna liv. Men den sista tiden har det växt fram ett kliande behov av att få ordning på hemmet, typ som en inre stress att bli en sån där “riktig vuxen” - ett epitet som jag fått för mig bara kan uppnås genom att städa och kasta bort minst hälften av min skit. Jag hanterade denna kris på samma sätt jag alltid gör: Jag gick med i en grupp på Facebook.

Gruppen hette KonMari Sverige och hade över 6000 medlemmar. Gruppen är en samlingsplats för personer som läst boken “Konsten att städa” av Marie Kondo och medlemmarna delar med sig av sina städade hem med bilder och tips. Let’s get one thing straight: Jag älsk-älskar gruppen på riktigt och tänker inte göra mig lustig över gruppens medlemmar på något sätt.

“Men vad är KonMari, någon typ av städsekt eller?” tänker du kanske nu.

KonMari-metoden går ut på att organisera hemmet utifrån färdiga kategorier (papper, kläder, etc) och att allt ska ha sin egen plats. Saker som inte har en angiven plats ska kastas, slängas, ges bort eller säljas. Ordning och reda, pengar på fredag. Kategori för kategori ska allt man äger gås igenom. Saker man väljer att behålla måste “spark joy” eller “glittra”/”glimma” som de svenska KonMari-följarna översatt det. Jag gillar uttrycket och avundas människor som både har tiden och orken och intresset att ha ett städat och organiserat hem utan kaoslådor fyllda med random shit.

Jag blev snabbt inspirerad och började följa de vikta handdukarnas drottning Marie Kondo på Instagram, bläddrade bland bilder taggade #konmarimethod och #sparkjoy för att bli ännu mer peppad att sätta igång. Jag browsade städporr. Samtidigt beställde jag förvaringslådor från Wish och skapade inre målbilder och försökte smaka på den totala lyckan jag skulle känna av att ha ett perfekt städat hus. Jag skulle dessutom involvera min man i KonMariandet för att undvika att mitt nyfunna “intresse” skulle bli en enkelbiljett till en ojämställd vardag med stereotypa könsroller där hemmet är endast mitt ansvar. Not today Satan.

Jag bestämde mig för att börja med det minsta rummet, vårt ena badrum. Enligt KonMari-reglerna ska man inte ta ett rum i taget men fuck it, jag ville bara sätta igång. Vad jag inte hade räknat med var att saker som jag tidigare gett zero fucks about plötsligt hade fått ett värde, till exempel toarullens plats. I två svettiga timmar hade jag värderat varenda halvtomt parfymprov och torkat av läppstifthylsor och gett allt en plats. Jag var stolt över mig själv och stod nu och beundrade resultatet av mitt hårda arbete. Jag hade KonMariat skiten ur vårt lilla badrum.

Men lyckan blev kortvarig, för med ens föddes ny ångest, hotet mot den fläckfria ordningen. Jag insåg att jag lever med tre andra personer varav i alla fall två inte skulle respektera mina nyfunna känslor för var-sak-på-sin-plats, det vill säga värdet av att ställa tillbaka tandkrämen där den “ska” stå. Ångesten växte ännu mer när jag tänkte på att alla mina tamponger snart skulle ligga utspridda över hela golvet oavsett och att jag säkert skulle börja gråta när det hände. Hur skulle jag hantera det om deodoranten helt plötsligt skulle stå på hyllan för fotvårdsgrejer? Psykakuten direkt?

Även om jag skulle involvera min man och berätta om alla grejers plats och värde skulle sekunden han börjar vackla innebära tvivel på hans hundraprocentiga stöd i min process att bli en “riktig vuxen”... och eftersom det är oundvikligt så kan jag lika gärna ge upp direkt eller hur? *andas i fyrkant*

Men så blev det inte och klockan hade hunnit bli natt när jag bestämde mig för att badrummet var färdigorganiserat. Jag presenterade stolt upp vårt nya KonMari-system och förklarade för en väldigt sömnig äkta make om nagelklippar-lådan, ögonskuggeväskan och den enda platsen för topzar och bomullsrondeller. Han lyssnade så intresserat man kan vid den tiden på dygnet och tyckte jag gjort ett skitbra jobb, sa att han “bara skulle gå på toa” och sen skulle vi sova.

Eftersom jag skulle gå efter honom stod jag utanför när han var klar. Dörren öppnades och jag såg direkt att han ställt toarullen på fel plats.. What. The. Fuck. Alltså, jag kände mig lite som matadoren i tjuren Ferdinand som sliter sitt hår av frustration. Hur VÅGADE han ställa toarullen där när han visste att jag gett den en plats som jag dessutom PRECIS angett? Detta övertramp var oförlåtligt. Att jag fått njuta av den totala ordningen i endast ett par minuter gjorde sveket enormt.

Ja, ni hör ju. Jag bröt ihop av att min man ställt toarullen FEL. Värd ångest att ha?

Om KonMari-ordning skulle ha en chans att fungera skulle vi vara tvungna att göra precis varenda punkt tillsammans. Efter toarulle-incidenten kändes det här redan jävligt motigt och jag såg inte egentligen fram emot att värdera allt i vårt hem, speciellt inte i kategorin kläder.

Skulle jag verkligen palla att gemensamt gå igenom och värdera varenda jävla plagg i en fantasivaluta som anges i enheter glitter? Hur och när skulle vi finna gemensam ork och tid att göra detta egentligen? Vi skulle ju troligen bara drunkna i kategorier som inte är “t-shirtar”, “byxor och tröjor” och “underkläder och strumpor”! Vår arsenal av kläder består ju dessutom av 70% textilier som faller under subkategorier som typ:

-Omaka strumpor (som ska paras ihop “nån gång”)

-Plagg som sparas av nostalgiska skäl

-Kläder som är snygga men inte särskilt bekväma

-Kläder som är bekväma men inte särskilt snygga

-För små plagg (men hoppet lever)

-Flera storlekar för smått (som aldrig kommer passa igen)

-Stilmässigt inaktuellt men fick mig att känna mig snygg en gång i tiden


Alltså? Förstår ni ens hur många kategorier det skulle bli? Och eh... Jag betvivlade starkt att jag skulle palla samtal som detta:


-Sparkar detta joy? *håller upp sliten t-shirt*

-Va? Är det svengelska eller?

-Ja men svara nu bara! Does it spark joy för dig?

-Vad menar du?

-Glittrar det för dig?

-Men vadå glittrar?

-Gör den här slitna gamla festivaltröjan dig lycklig i själen? Så lycklig att den är omöjlig att inte fortsätta äga, glittrar den tillräckligt mycket för dig att spara på? Kommer den ha en speciell plats i vårt hem som är lika stor som den har i ditt hjärta?

-Alltså måste den ha ett enormt affektionsvärde för att få existera i vårt hem?

-JA, från och med nu är det så!

-Okej, släng skiten då.

-Bra. Tack! Då tar vi nästa...


Alltså nä. Jag känner inte att ett KonMari-at hus glittrar tillräckligt mycket för att det skulle vara värt huvudvärken. Om mitt zenmode i hemmet hotas av att andra människor lever i det, är det då värt besväret?

“The Life-Changing Magic of Tidying up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing” har sålt i över 4 miljoner exemplar och jag tänker tolka det som att

  1. nästan alla av dessa fyra miljoner människor inte har så organiserat hem som de egentligen vill ha, och
  2. att boken nu blivit en del av det kaos de försöker bli av med.

Och jag ska passa på att erkänna en sak: Jag har inte läst boken. Jag har faktiskt inte ens tänkt köpa den, jag gick bara med i Facebook-gruppen och kollade på YouTubefilmer för att det var billigast så men ju mer jag tänker på det kändes det inte logiskt att köpa en bok som handlar om att rensa sitt hem från onödiga prylar. Boken skulle alltså både vara giftet och botemedlet. Spock vänder sig i graven av logiken där.

Jag och min man bestämde oss tillslut för att gemensamt KonMaria våra bokhyllor och trådbackar, det kändes liksom genomförbart. Eftersom jag är en sån där som inte kan vara lite lagom intresserad av något och bara säga något normalt som “ja men visst, det låter schysst, vi kan ju testa” så kan man såhär i efterhand se det som att jag fullkomligt svämmade över av pepp när jag drog fram min dymo och ba “NU DU ÄLSKLING, NU SKA VARENDA TRÅDBACK HA SIN EGEN ETIKETT OCH NU JÄVLAR SKA DET BLI ORDNING PÅ TORPET!”


Likes

Comments

Kära Bullen.

Jag muttrar nog inte mer än en genomsnitts-förälder men med en bebis på sex månader och en tvååring blir det dock en hel del muttrande under dagen. Varför? För att det helt enkelt inte skulle stanna i rummet om jag började säga varenda tanke ut högt så alla öron hör. Jag tror nämligen inte att det anses acceptabelt om barnen skulle upprepa uttryck som “Drakjäveln”, “Pippi-psykos” och “Det var en fucking legobit!”

Men det är inte bara svordomar jag muttrar för mig själv, här finns ju ändå lite utrymme för mer existentiella frågor med varierande livsglädje. Här kommer några frågor jag ställt mig själv senaste veckan:


“Men var faaan är den andra skon? Den var ju precis här! En sko kan väl inte bara gå iväg av sig själv?”


“Varför har man aldrig hört om folk som tvingas trampa på lego i tortyrsammanhang?”


“Varför köpte jag en vit vaxduk när jag vet att två av fyra som sitter vid det här bordet älskar att kladda med maten? Det är för fan 50% av användarna. Hur tänkte jag där? Det var ju inte en av mina bättre idéer.”


“Pippi Långstrump-psykos, är det smittsamt? Går det över eller går det i vågor? Kommer det en ny omgång Pippi-besatthet om ett år så mina barn kommer hamna i en så kallad folie-a-deux?”


“Är det verkligen rimligt att vara så här trött? Borde inte det finnas någon mänsklig rättighets-paragraf om detta? Vilket fack ska jag vända mig till som mamma?”


“Använda sitt friskvårdsbidrag till att betala tv-licens, skulle det inte kunna bli en grej? Att istället för att köpa ett gymkort använder man tiden till att sätta barnen framför TVn och ha Bolibompa-sex? Endorfiner som endorfiner tänker jag.”


Är jag normal? Finns det någon annan som delar mina tankegångar? Don’t leave me hangin’.


MVH

Frågar åt en kompis

Om jag fick möjligheten att skapa en snygg coffeetable-book skulle den typ heta "Du vet att du är småbarnsförälder när..." och bara innehålla bilder som den här. Borde kanske göra't som ett kickstarter-projekt, haha! #mina100ideersomaldrigblirav

Likes

Comments

Hej!

Har du inte en egen kopia av boken Det heliga jävla moderskapet än? Här kommer den långa versionen av smakprovs-videon (den kortare finns på vår instagram @skamlosamorsor)

Wow! Var köper jag den här fantastiska boken och finns det tillräckligt många för att beställa hem så jag kan ge alla jag känner en egen kopia? tänker du kanske nu.

Boken har redan sålt slut sin första upplaga men jag vet också att det ska vara restockat hos Akademibokhandeln, Adlibris och Bokus. Så passa på innan den upplagan också tar slut, eller beställ den här via min blogg genom att droppa en kommentar med namn och e-mail.

Priser inkl. frakt:
Bok + poster 300:-
Bok 229:-
Poster 130:-

Paketen skickas direkt från Sjösala Förlag och betalning sker via faktura.

Likes

Comments

Det skulle inte förvåna mig särskilt om det här blogginlägget skulle bloggens mest lästa, trots att det är långt ifrån det roligaste eller mest innehållsrika. Om det blir så, so be it. Internet gillar katter. Så är det och jag får acceptera det.

Vi har en katt. Hon heter Mia och är sju år. Vi vet inte exakt när hon fyller år eftersom hon är en så kallad hittekatt som min man adopterade från ett katthem. Mia hittades tillsammans med sina kullsyskon i en låda. En bonde hittade kattungarna i en åkerfåra på sin mark och kontaktade Kattkommando Syd. När man tänker på placeringen inser man att någon medvetet lämnade lådan med kattungarna där för att bonden ovetandes skulle köra över dom med plogen. Att överge djur, oönskade eller inte, är vidrigt. Att dessutom dumpa dom på ett ställe som leder till en säker död är så bortom vidrigt att jag inte finner ord.

Mia ser ju liksom ut som en raskatt men vi gissar att hon är en produkt av en tjuvparning dels pga utseendet och dels faktumet att hon är lite efter. Lite eljest. Hissen går inte ända upp alla gånger. Så lägger man ihop ett plus ett känns det logiskt att personen som dumpade kattungarna faktiskt bedriver någon form av uppfödning där “fel” katter parade sig och produkterna av detta oönskade kärleksmöte inte dög. Dög som i “går att kränga för tusenlappar tillsammans med en fin stamtavla”.

Jag försöker förstå. Varför dög dom inte? Att sälja dessa söta bastarder på blocket när de blivit 12 veckor borde liksom inte ha varit ett problem, det enda hindret torde vara egoism och girighet. Till exempel ovilja att svärta ner uppfödar-namnet, ovilja att lägga ner massa tid och pengar på kattungar som man inte kan ta fullpris för.

Någon annat känns inte troligt. Låt oss säga att en familjekatt får kattungar och ett barn visar symptom på kattallergi när källingarna är nyfödda. Är då alternativet låda-i-åkerfåra det första som kommer upp hos folk? Nja. Hade det varit fallet är ju den stora frågan varför man inte ringde till en kattjour direkt. Det känns ju mer logiskt och humant.

Andra möjliga anledningar då, att kattmamman dog i samband med att kattungarna föddes och ägarna bara inte orkade (eller hade råd/möjlighet) att flaskmata dom? Även där känns alternativet “Ja! Vi kastar ut dom som hushållssopor så någon annan råkar ha ihjäl dom!” ganska långsökt.

Att ägaren till kattmamman var gammal/sjuk eller avled och efterlevande inte visste vad de skulle göra av kattungarna? Nä. Idén låda-i-åkerfåra som det bästa alternativet känns fortfarande avlägset om man inte är helt befriad från empati.


Hon fick i alla fall ny chans och adopterades tillsammans med en annan hittekatt av min man som döpte dom till Mia och Tom efter Page-låten med samma namn. Idag, sju år senare, tvivlar Mia knappast på att hon duger. Hon är Queen Mia - överlägsen och dryg, tämligen vanliga egenskaper hos en katt. Sedan hon blev ensamkatt har hon dessutom blivit en riktig diva. En tillgiven diva som ratar sitt skitdyra foder för att det finns burkmat.

Mia har levt som innekatt ända tills vi flyttade till huset vi bor i. Idag går hon in och ut som hon vill och verkar leva life på riktigt. Hon är dessutom en jävligt söt katt som vet om det och är mer fotogenisk än jag. Uppmärksamhet och ljudet av en konservburk som öppnas tror jag är två saker som toppar hennes lista på livets goda.

Hunden är rolig att leka med och duger att sova ihop med om inga människor är i närheten och ser detta. Om en människa är närvarande är hunden däremot ganska så rolig att retas med. När hunden inte försöker gräva in hela nosen i rumpan på henne verkar hon tycka livet är rätt så soft.

Andra saker som är soft enligt Mia:

-Sova på rygg är soft.

-Gå in till grannen och skita i hans buskar är också soft.

-Lapa sol på trädäcket är soft.

-Mumsa hemodlat kattgräs är soft.

-Ligga högst upp i katträdet och se ner på folk är softast av allt.


Hela det här inlägget känns lite som något man skriver i mellanstadiet med rubriken "Historien om min katt". MEN BRY, jag har en söt katt and I want to show the internets. Så för att pynta det här inlägget lite extra kommer här en sista idolbild på katten. Mjau mjau.

av Arlene, 29 år.

Likes

Comments