View tracker

Kan det verkligen stämma att du fyller tre år om några månader? Snart tre långa år utan dig.

Jag minns hur jag hatade sommaren efter att du försvunnit. Hur jag hatade solen. Hur jag verkligen hatade andra människors glädje, deras skratt. Hur kunde världens ens fortsätta att existera när inte du längre gjorde det? Hur kunde jag fortsätta existera efter att ha förlorat dig, så brutalt, så snabbt, så oväntat, så FEL! Så fel, fel, fel.

Du finns fortfarande i mina drömmar. Ibland lever du i dem, ibland är du död. Men i verkligheten är du alltid död. Jag har ännu inte helt förstått att du faktiskt dog, knappt att du funnits. Hur kan man förstå att ens barn har dött och man aldrig mer får se eller hålla det? Man vill inte förstå, det gör för ont.

Det var länge sedan jag var vid din grav. Det var vid nyår, då vi tände ljus och marschaller för dig. Jag lovar att komma snart, men det gör så ont. Det är så svårt att se gravstenen och veta att det som är kvar av dig ligger i jorden under den. Mitt hjärta brister av tanken.💔

Saknar dig! ❤️

  • 37 readers

Likes

Comments

View tracker

Som bipolär är jag väldigt van med oros- och ångestkänslor. Särkilt om kvällarna när det är mörkt, tyst och alla sover. Alla utom jag. Det är så lätt att trilla dit, rakt ner i orosträsket. På dagtid så är jag mer sysselsatt, särskilt av barnen. De gör att jag inte hinner tänka så mycket, även om jag såklart även upplever oro och ångest dagtid med. Men om kvällarna är det ändå allra värst. Som nu.

Det som är allra värst just nu är oron över att somna. Tänk om Lovisa får ett andningsuppehåll? Tänk om jag sover och inte märker någonting. Hjärnan är så skadad efter att Olivia dog. Den lever sitt eget liv och ger mig en massa katastroftankar som är svåra att göra sig av med. Katastroftankarna kommer oftast helt oprovocerat, men jag får erkänna att jag ibland också ger dem näring genom att falla dit och börja googla massa onödiga saker. Saker jag inte behöver veta. Saker som gör mig mer orolig. Saker som faktiskt väldigt osannolikt kommer hända.

Denna oro. Jävla oro! Jag vill sova, inte ligga här och tänka på döden. Försöker säga till mig själv att det kommer gå bra, ingenting hemskt kommer att hända för att jag somnar. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Sov nu.

  • 32 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag är så innerligt tacksam. Så otroligt jäkla tacksam för att jag fått gåvan att vara mamma till fyra friska och välmående barn. Jag är också tacksam att jag fick en dotter som kom och sa "Hej!" Även om hennes bortgång var det värsta som hänt mig i mitt liv, så är jag så glad att jag fick chansen att träffa denna lilla underbara människa. Hellre är jag hennes änglamamma än att inte få vara hennes mamma alls.

Jag är också tacksam för att jag är lyckligt gift med en man som står ut med alla mina galenskaper. Är ju kanske inte alltid en dans på rosor att vara tillsammans med en bipolär och lite smågalen kvinna. 😂🙈 tack för att du står ut med mig älskling, trots att jag ibland är väldigt krävande och tjatig. ❤️

Fortsättningsvis så vill jag säga att jag är tacksam över relationerna jag har till min syster, mamma och bästa vän. Tack även till er, som också får stå ut med en galen Madeleine som ofta tjatar hål i huvudet på er. Vad skulle jag gjort utan er?! ❤️❤️❤️

  • 54 readers

Likes

Comments

Det gör ont. Det gör så förbannat ont att sakna sitt barn. Den värsta delen av saknadet är att saknaden jag känner är konstant och livslång. Det går inte att ändra på det som har hänt, och jag måste leva med att du inte kommer tillbaka till mig. Hur många tårar jag än gråter, hur många gånger jag än ropar efter dig, hur mycket jag än längtar, så kommer du inte tillbaka. Jag har ett helt liv att leva utan dig hos mig. Den vetskapen kan få mig att tappa andan och bli galen av smärta.

Smärtan. Den fruktansvärda smärtan av att du är död, ska den alltid vara kvar? Jag vet att svaret är Ja på den frågan. Ja, det kommer alltid vara brutalt smärtsamt varje gång jag tänker på hur du dog mellan mig och din pappa i vår säng. Den säng jag ligger i just nu. Den säng jag ligger i varje natt, men aldrig vågar låta Lovisa sova i på natten. Hon har aldrig legat i vår säng och sovit på natten, med undantag då jag råkat somna under en amning i sängen. Då har jag sedan i panik vaknat och lagt över henne i sin spjälsäng. För det här är dödens säng, här får hon inte sova på natten, utan endast dag- och kvällstid då jag är vaken och kan övervaka henne. Se till henne och försäkra mig om att hon andas.

Idag, 14/12, är Lovisa ett halvår gammal. Fortfarande är jag rädd för att hon ska sluta andas och att hennes hjärta ska sluta slå. Jag är rädd att hon också ska dö ifrån mig utan jag kan rädda henne. Utan att vi kan rädda henne.

Ibland kan minnena av hur jag hittade Olivia livlös i vår säng vara så starka, som att det vore igår jag såg henne dö ifrån oss. Men det var över 2,5 år sedan. Den 9 Maj 2014 runt femtiden på morgonen. Hon var precis fyra dygn gammal och spenderade sin första, som även blev den sista, natten hemma. Jag vaknade på morgonen som först tycktes vara en helt vanlig morgon, men sedan förändrades allt på mindre än en sekund. En sekund, det var allt, sedan slogs våra liv i spillror. Olivias kropp hade slutat att fungera utan någon synbar anledning. Hennes hjärta hade slutat att slå och hennes lungor hade slutat att andas syre. Hennes kropp hade helt utan förvarning bara lagt av och slutat att leva. Hon hade dött.

Jag minns än så tydligt hur jag vakande och såg min lilla nyfödda dotter ligga bredvid mig i sängen. Hon var så fin att hjärtat slog volter av lyckan av att få ha henne bredvid mig. Jag låg och tittade på henne några sekunder innan jag satte mig upp i sängen, vände mig mot den tomma spjälsängen som stod placerad tätt intill vår säng. Jag hade lagt min mobil där, som jag tog upp för att kolla klockan. Jag insåg att vi sovit i ganska många timmar, åtminstone 4-5 timmar. Jag tänkte att jag nog borde väcka Olivia för att se om hon ville amma. Jag längtande efter att få lägga det lilla spädbarnet till bröstet. Jag hade så länge längtat efter det här, efter henne. Jag vände mig mot henne, helt ovetandes om att jag snart skulle få mitt livs chock. Det var först när jag tagit av henne täcket jag såg det. Hon var så stilla. En iskall kår spred sig genom kroppen och i panik lyfte jag hastigt upp henne.

Att hitta sitt barn så här finns det inga ord som kan beskriva hur det känns. Att känna sin bebis hänga helt livlös i sina armar, likt en trasdocka. Känslan av att inte få någon respons alls när man försöker att skaka liv i det lilla nyfödda barnet man håller hårt i sina armar. Allt bara försvinner, allt blir kolsvart. Man hyperventilerar, får inte fram några ord fast man försöker att skrika. Istället kommer ett slags väsande och kvidande ljud fram. Inombords skriker man "HJÄLP!", men kroppen vägrar att släppa ifrån sig några ord. Tillslut lyckas man få fram ett högt panikartat skrik efter hjälp. "MICKE! MICKE VAKNA, HON ANDAS INTE! OLIVIA ANDAS INTE!"

Vårt barn. Vårt nyfödda lilla barn, hon är nog redan död, men ändå så känns det som att det är NU hon dör. Att hon dör ifrån oss. Man kan nästan se hur själen lämnar kroppen som endast blir ett tomt livlöst skal. Livet flyr ifrån hennes kropp. Vi vet knappt vad vi ska göra. Hur gör man när ens barn håller på att dö? Om det precis har dött? Vi försöker på hjärt- och lungräddning, även om det antagligen är försent. Vi fipplar med telefonen och slår numret man aldrig vill behöva slå. Och absolut inte för att direkt personen på andra sidan luren svarar behöva skrika orden "MIN BEBIS ANDAS INTE! VI FÅR INTE LIV I HENNE, HON DÖR!"

Ambulanser är på väg, men de kommer aldrig att hinna. Hur ska de kunna hinna, hon är ju redan död. Hon blir bara blekare och blekare. Läppar som blir blå. Ett ansikte som blir vitt. Hennes kropp svarar inte på kompressioner och inblås. Hon bara blir blekare och blekare. Jag står inte ut! Jag kan inte! Jag kan inte! Jag kan inte se mer! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Jag flyr.

Jag springer. Jag springer ner för trappen till nedervåningen och ut genom ytterdörren så snabbt mina ben bär mig, trots att jag inte längre har någon känsel i benen så springer jag snabbare än vad jag någonsin sprungit innan. Jag måste hitta ambulanserna, de måste hjälpa oss innan det är försent. Jag pendlar mellan hopp och uppgivenhet. Jag tror att hon redan är död, men kanske kan hon ändå leva igen. Det kan hon väl? Det måste hon. Hon kan inte dö, då dör ju jag också. Jag kan inte leva längre om hon dör, det går inte. Jag vill inte! Jag kan inte! Det går inte!

Jag ser två ambulansbilar och flera personer i gröngula uniformer, de kommer springandes mot mig. Jag skriker efter hjälp, de måste hjälpa mitt barn. Hon dör ju, det fattar dem väl? Jag skriker och viftar med händerna, pekar åt vilket håll vår lägenhet ligger. Jag står ute i morgonkylan iklädd endast trosor och något linne. Jag fryser inte, jag känner inte min kropp längre. Det ändå jag känner är en förlamande smärta inombords. Jag tror jag fryser till is här, blir paralyserad av inre smärta och chock. Jag kan inte längre förmå min kropp till att röra sig. Jag får en blackout.


Nästa minne jag har är att en kvinnlig ambulanssjuksköterska med blondt hår och lugn och len röst försiktigt tar mig i armen. Hon vill att vi ska gå hem till mig. Jag följer med, men när vi kommer till ytterdörren tar det stopp, jag kan inte gå in. Jag kan inte se min döda bebis. Istället sätter vi oss på en bänk utanför lägenheten. "Hon är död! Visst är hon död?" frågar jag den snälla sköterskan. "Jag vet inte!" svarar hon med en medlidande blick. Men jag vet. Jag vet att mitt nyfödda barn precis har dött. Det som inte kan hända oss, det som "bara händer andra", det har precis hänt oss.

Micke får åka med i den ena ambulansen med Olivia. Jag åker med den snälla sköterskan i den andra. I ambulansen med Olivia så försöker de under hela resan mot sjukhuset att få liv i henne. De gör hjärt- och lugnräddning hela vägen fram till sjukhuset, där en barnläkare tar över. De ger henne elchocker i hopp om att få hjärtat att börja slå igen. Hennes kropp svarar inte. Läkarna gör allt i sin makt för att rädda vårt barn, även om de antagligen redan vet att det är försent. Ändå gör de allt de kan för att sedan kunna berätta för oss föräldrar att de gjort allt som stått i deras makt för att rädda vår lilla Olivia. Men vår bebis dör. Läkaren ger oss dödsbesked, de kunde inte rädda henne.

Vi måste bestämma oss för om vi vill kremera vårt barn eller ha en jordbegravning. Vi måste med andra ord bestämma oss för om vi vill att vårt barn ska brännas upp tills hon endast består av aska, eller om vi ska gräva ner hennes fina lilla kropp i en mörk jordgrop. Hur omänskligt är inte det? Fy fan!

Vi valde att kremering kändes bäst utav två fruktansvärda och brutalt omänskliga alternativ att välja mellan. Så nu ligger vår älskade babys uppbrända kropp som aska i en vit liten urna nedgrävd i den mörka och kalla jorden tillsammans med maskar och annat äckligt. Det är ett under att jag orkar leva vidare så pass bra som jag ändå gör med tanke på hur brutalt hemskt detta är. Det som drabbade vår familj (och som tyvärr även drabbats och drabbar alldeles för många fler familjer) suddas aldrig ut för oss berörda. Vår dotter, syster, barnbarn, syskonbarn m.m är död, och vi kvarlevande får leva med de här hemska och fasansfulla minnena för resten av våra liv. Sorgen kommer för alltid att vara en elak följeslagare som gör oss ledsna, arga, uppgivna och som får oss att känna oss maktlösa.

Att som förälder förlora ett barn är som att förlora en del av sig själv. Man känner alltid att man saknar något i sitt liv. Man saknar någon. Henne. Eller honom. Man känner alltid en inre tomhet som inte kan fyllas. Man känner ilska. Kanske känner man skuld. Skuld över att man inte kunde skydda sitt barn från döden. Man känner sig uppgiven, ledsen, berövad. Berövad på sitt eget barn.

Man kan även känna sig avundsjuk på att andra får behålla sina barn när man själv inte fick det. Man upplever tabukänslor som man kanske skäms över. Man undrar varför just ens eget barn dog och inte någon annans. Inte för att man vill att någon annans barn ska dö, för det vill man verkligen inte. Men ändå kan man känna ilska och orättvisa över att "just mitt barn" dog. "Varför just vår bebis?"

Man förändras. Sorgen förändrar den man en gång var. Efter sitts barns dödsfall så förändras man mer och mer. Dagar går, veckor, månader och år. Tidens passerar och man inser att man inte längre är samma person som man en gång var. Den person man var innan ens barn gick bort. Livet innan, och livet efter. Livet efter kan bli bra, det blir lättare med tiden. Men att man kommer ut ur tunneln utan att ha förändrats är omöjligt. Man blir någon ny och livet blir aldrig mer sig likt. Men livet efter kan ändå bli fint livsdugligt, meningsfullt och bra. Man kan till och med bli lycklig igen. Men sorgen, den kommer alltid att finnas där, men man lär sig på något vis att leva med den. Den finns där hand i hand med lyckan.


Mamma saknar dig Olivia! Min älskade vackra underbara finaste änglaprinsessa. Gud som jag älskar dig, så mycket att det gör ont. Och sorgen jag känner är priset jag får betala för att jag älskar dig så mycket! 💗 god natt min skatt! 🕯







  • 109 readers

Likes

Comments

View tracker

Ibland är jag rädd för att sova. Jag är så rädd för att något ska hända Lovisa, att hon ska sluta andas. Så jag ligger och lyssnar till hennes andetag. Jag är mer orolig än andra föräldrar, det märks tydligt i babygrupper på Facebook. Andra tänker nog inte så mycket på plötslig spädbarnsdöd, vilket jag gör varje dag. Flera gånger varje dag till och med. Varje gång Lovisa somnar/sover så tänker jag på det. Jag ser till att hon inte blir för varm, att hennes ansikte är fritt och att hon inte kan få någonting över sig. Jag kollar henne ofta och försäkrar mig om att hon andas. På nätterna när jag vaknar för att vända mig om så känner jag alltid på hennes mun. Andas hon? Hon spänner läpparna och tar ett djupt andetag. Bra, hon andas. Hon lever.

Det är hemskt att det ska behöva vara så här. Att jag ska behöva vara så rädd jämt och ständigt. Jag har aldrig ens vågat sova med Lovisa bredvid mig i sängen. De gånger hon sovit bredvid mig i sängen är när jag råkat somna under amningen. Annars ligger hon alltid i sin spjälsäng som står tätt intill vår säng. Det känns säkrast så.

Jag önskar att livet vore annorlunda. Jag vill inte ha ett dött barn. Men vem fan vill det!? Jag saknar Olivia! Känner mig ibland så tom inombords. Sorgen tar aldrig slut! Saknaden tar aldrig slut!

  • 148 readers

Likes

Comments

Jag har inte glömt bort dig, jag orkar bara inte besöka dig lika ofta som innan. Förlåt om du tror att du inte längre finns i mina tankar, det gör du, men jag försöker att inte tänka på dig för mycket. Om jag tillåter mina minnen av dig att träda fram för mycket är jag rädd att jag tappar fotfästet. Jag är rädd att falla ner i sorgens avgrundsdjupa hål igen. Är rädd för att jag inte ska kunna ta mig upp igen.

Det är lättare att inte tänka, att inte känna. Att tänka att "så farligt är det inte!" Men innerst inne så vet jag. Det går inte att helt förtränga att jag mist någon av de viktigaste människorna i mitt liv. En människa som var en del av mig och resten av min familj. Tillåter jag mig att tänka på det så tar luften slut. För hur ska jag kunna andas om inte du gör det? Det borde inte vara möjligt.

Det jag känner för dig kan bara en mamma som förlorat sitt barn förstå. Sorgen. Ensamheten. Skulden. Smärtan. Ångesten. Tomheten. Kärleken. Men framförallt saknaden. Saknaden är hemsk. Den där eviga saknaden som aldrig går att fixa. Vetskapen om att det inte går att bota. Vetskapen om att vi aldrig mer ses. Aldrigheten. Jag hatar aldrigheten! Det är den som tar allt mitt syre ifrån mig.

Du kommer aldrig tillbaka. Min dotter är död! Du är död! Hur kan det vara sant? Säg att det inte är sant! Jag vill inte känna mer! Jag vill inte sakna mer! Ändå accepterar jag att det är så. Jag accepterar att en del av mig är trasig, att du aldrig mer kommer tillbaka. Jag måste leva utan dig.

Mamma saknar dig, älskade lilla Olivia! I varje andetag älskar och saknar jag dig!❤️

  • 313 readers

Likes

Comments

Lovisa har åkt på sin allra första förkylning. Har varit orolig för det då Saga varit sjuk ett par dagar.

Som tur är så äter Lovisa bra trots att hon är snorig. Har köpt en snorsug och ger henne koksalt. Det hjälper bra för stunden, men man undrar hur fort snor kan produceras egentligen. 😦

Än så länge är Lovisa feberfri också, så hon verkar komma lindrigt undan (peppar, peppar..) tack och lov! Jag blir så lätt orolig, även om det bara verkar vara en helt vanlig och mild förkylning. Mest tänker jag på andningen. Men som sagt så försöker jag få bort snoret så gott det går, och jag har även höjt huvudändan på hennes spjälsäng med hjälp av en kudde under madrassen.

Igår natt, när förkylningen plötsligt slog till, sov jag och Micke i skift. Jag vågade inte sova utan att någon hade koll på hennes andning. Vi har ju andningslarmet (som alltid), men det hjälper inte mot min oro helt. Även om det är bra och säkert, så litar jag ändå inte helt på det. Och det märker ju inte andra saker, till exempel att andningen försvåras och försämras av snor och slem. Den larmar ju först när det redan är försent, att barnet slutat andas.

Nä fy! Inatt kommer det inte bli mycket sömn. Tänker extra mycket på Olivia nu och hur det kändes när hon dog i sömnen. Fy fan! Det får inte hända Lovisa någonting! Hon är mitt hjärta. Och just nu känns det som att jag har mitt hjärta helt oskyddat på utsidan av kroppen. Det är så skört och jag måste hela tiden vara på min vakt för att skydda det mot faror som lurar precis överallt. Precis så känns det.

Det här kommer att bli en lång och orolig natt..

  • 704 readers

Likes

Comments

Igår blev Lovisa 7 veckor gammal. Tiden går oerhört snabbt känns det som. Varje dag med min baby är en bra dag, även om jag är väldigt trött för det mesta. Jag säger det ofta, men hon har verkligen förändrat mitt liv till det bättre. Lovisa är som ett plåster på det sår jag fick när Olivia dog. Det är verkligen så.

Ibland så känns det som att jag håller på att glömma Olivia, som att allting annat tar över. Minnena känns bleknade på något sätt. Jag försöker minnas hur det var att hålla i henne, men jag minns inte hur det kändes. Det gör mig ledsen. Minnena är ju trots allt det enda jag har kvar av henne.

För varje dag som går så tycker jag att Lovisa blir allt mer lik sin pappa. Jag fick aldrig se vem Olivia skulle liknat. Jag hamnar lätt i de tankebanorna, att jag tänker på det jag får med Lovisa, och det jag aldrig fick med Olivia. Det är sorgligt. Det är så fel att hon är borta. Det är så fel att jag ska behöva tänka så här. Att jag ska undra vem mitt barn skulle varit om hon vore här.

Men jag är verkligen så tacksam över att Lovisa har kommit till mig och gjort mig så hel det är möjligt att bli efter omständigheterna. Varje dag är jag tacksam. Varendaste dag.

  • 701 readers

Likes

Comments

Sedan Lovisa föddes har jag varit dålig på att skriva. Imorgon är hon redan fem veckor gammal, och under dessa veckor har det verkligen varit fullt upp. Att ha en bebis tar väldigt mycket tid, men på ett bra sätt givetvis. För även om man inte sover särskilt bra eller mycket (vilket jag iofs inte gjorde som gravid heller), så finns det ingenstans jag hellre vill vara än just i babybubblan.

Lovisa växer så det knakar verkligen. Hon äter jättebra, och jag är så lycklig över att amningen fungerat helt komplikationsfritt. Har så pass mycket mjölk att jag bestämt mig för att börja donera till NEO. Har varit där idag och hämtat bröstpump och flaskor, så nu är det bara att pumpa. :) Det känns fint att hjälpa små och sjuka bebisar med mjölk. Det behövs ju verkligen.


Vad händer annars i våra liv då? Egentligen inte speciellt mycket. Barnen har sommarlov och Micke semester. Det har ju inte varit superväder, plus att det inte är så lätt att hitta på saker med en nyfödd bebis, så vi har mest varit hemma och försökt komma in en något slags rutinerad vardag. Men rutiner och bebisar hör inte riktigt ihop. Lovisa sover ganska dåligt om nätterna pga magont. Allra bäst sover hon om hon får samsova, vilket vi inte vågar. Ammar henne i sängen om nätterna, och ibland händer det att jag somnar. När jag vaknar kan jag känna lite panik, tänk om det skulle hänt något. Är så rädd för plötslig spädbarnsdöd, vilket ju inte är konstigt. Så att samsova går inte, vilket resulterar i att Lovisa är missnöjd om nätterna. Jag och Micke turas om med att ta hand om henne. Han tar henne tills hon behöver äta, och sedan en stund till efter att hon ätit klart. Sedan tar jag henne resten av tiden. Det är skönt att vi kan dela på det lite, iaf nu när han har semester. Hoppas att hon har börjat sova bättre tills han börjar jobba igen.

Imorgon ska vi försöka oss på att komma iväg på en liten utflykt. Till Borås djurpark bär det av. Så nu hoppas vi på att vädergudarna är på vår sida, och att lillans mage är snäll inatt så att vi är pigga föräldrar imorgon. :)

  • 824 readers

Likes

Comments