Header
View tracker

Ibland är jag rädd för att sova. Jag är så rädd för att något ska hända Lovisa, att hon ska sluta andas. Så jag ligger och lyssnar till hennes andetag. Jag är mer orolig än andra föräldrar, det märks tydligt i babygrupper på Facebook. Andra tänker nog inte så mycket på plötslig spädbarnsdöd, vilket jag gör varje dag. Flera gånger varje dag till och med. Varje gång Lovisa somnar/sover så tänker jag på det. Jag ser till att hon inte blir för varm, att hennes ansikte är fritt och att hon inte kan få någonting över sig. Jag kollar henne ofta och försäkrar mig om att hon andas. På nätterna när jag vaknar för att vända mig om så känner jag alltid på hennes mun. Andas hon? Hon spänner läpparna och tar ett djupt andetag. Bra, hon andas. Hon lever.

Det är hemskt att det ska behöva vara så här. Att jag ska behöva vara så rädd jämt och ständigt. Jag har aldrig ens vågat sova med Lovisa bredvid mig i sängen. De gånger hon sovit bredvid mig i sängen är när jag råkat somna under amningen. Annars ligger hon alltid i sin spjälsäng som står tätt intill vår säng. Det känns säkrast så.

Jag önskar att livet vore annorlunda. Jag vill inte ha ett dött barn. Men vem fan vill det!? Jag saknar Olivia! Känner mig ibland så tom inombords. Sorgen tar aldrig slut! Saknaden tar aldrig slut!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 14 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag har inte glömt bort dig, jag orkar bara inte besöka dig lika ofta som innan. Förlåt om du tror att du inte längre finns i mina tankar, det gör du, men jag försöker att inte tänka på dig för mycket. Om jag tillåter mina minnen av dig att träda fram för mycket är jag rädd att jag tappar fotfästet. Jag är rädd att falla ner i sorgens avgrundsdjupa hål igen. Är rädd för att jag inte ska kunna ta mig upp igen.

Det är lättare att inte tänka, att inte känna. Att tänka att "så farligt är det inte!" Men innerst inne så vet jag. Det går inte att helt förtränga att jag mist någon av de viktigaste människorna i mitt liv. En människa som var en del av mig och resten av min familj. Tillåter jag mig att tänka på det så tar luften slut. För hur ska jag kunna andas om inte du gör det? Det borde inte vara möjligt.

Det jag känner för dig kan bara en mamma som förlorat sitt barn förstå. Sorgen. Ensamheten. Skulden. Smärtan. Ångesten. Tomheten. Kärleken. Men framförallt saknaden. Saknaden är hemsk. Den där eviga saknaden som aldrig går att fixa. Vetskapen om att det inte går att bota. Vetskapen om att vi aldrig mer ses. Aldrigheten. Jag hatar aldrigheten! Det är den som tar allt mitt syre ifrån mig.

Du kommer aldrig tillbaka. Min dotter är död! Du är död! Hur kan det vara sant? Säg att det inte är sant! Jag vill inte känna mer! Jag vill inte sakna mer! Ändå accepterar jag att det är så. Jag accepterar att en del av mig är trasig, att du aldrig mer kommer tillbaka. Jag måste leva utan dig.

Mamma saknar dig, älskade lilla Olivia! I varje andetag älskar och saknar jag dig!❤️

  • 178 readers

Likes

Comments

View tracker

Lovisa har åkt på sin allra första förkylning. Har varit orolig för det då Saga varit sjuk ett par dagar.

Som tur är så äter Lovisa bra trots att hon är snorig. Har köpt en snorsug och ger henne koksalt. Det hjälper bra för stunden, men man undrar hur fort snor kan produceras egentligen. 😦

Än så länge är Lovisa feberfri också, så hon verkar komma lindrigt undan (peppar, peppar..) tack och lov! Jag blir så lätt orolig, även om det bara verkar vara en helt vanlig och mild förkylning. Mest tänker jag på andningen. Men som sagt så försöker jag få bort snoret så gott det går, och jag har även höjt huvudändan på hennes spjälsäng med hjälp av en kudde under madrassen.

Igår natt, när förkylningen plötsligt slog till, sov jag och Micke i skift. Jag vågade inte sova utan att någon hade koll på hennes andning. Vi har ju andningslarmet (som alltid), men det hjälper inte mot min oro helt. Även om det är bra och säkert, så litar jag ändå inte helt på det. Och det märker ju inte andra saker, till exempel att andningen försvåras och försämras av snor och slem. Den larmar ju först när det redan är försent, att barnet slutat andas.

Nä fy! Inatt kommer det inte bli mycket sömn. Tänker extra mycket på Olivia nu och hur det kändes när hon dog i sömnen. Fy fan! Det får inte hända Lovisa någonting! Hon är mitt hjärta. Och just nu känns det som att jag har mitt hjärta helt oskyddat på utsidan av kroppen. Det är så skört och jag måste hela tiden vara på min vakt för att skydda det mot faror som lurar precis överallt. Precis så känns det.

Det här kommer att bli en lång och orolig natt..

  • 578 readers

Likes

Comments

Igår blev Lovisa 7 veckor gammal. Tiden går oerhört snabbt känns det som. Varje dag med min baby är en bra dag, även om jag är väldigt trött för det mesta. Jag säger det ofta, men hon har verkligen förändrat mitt liv till det bättre. Lovisa är som ett plåster på det sår jag fick när Olivia dog. Det är verkligen så.

Ibland så känns det som att jag håller på att glömma Olivia, som att allting annat tar över. Minnena känns bleknade på något sätt. Jag försöker minnas hur det var att hålla i henne, men jag minns inte hur det kändes. Det gör mig ledsen. Minnena är ju trots allt det enda jag har kvar av henne.

För varje dag som går så tycker jag att Lovisa blir allt mer lik sin pappa. Jag fick aldrig se vem Olivia skulle liknat. Jag hamnar lätt i de tankebanorna, att jag tänker på det jag får med Lovisa, och det jag aldrig fick med Olivia. Det är sorgligt. Det är så fel att hon är borta. Det är så fel att jag ska behöva tänka så här. Att jag ska undra vem mitt barn skulle varit om hon vore här.

Men jag är verkligen så tacksam över att Lovisa har kommit till mig och gjort mig så hel det är möjligt att bli efter omständigheterna. Varje dag är jag tacksam. Varendaste dag.

  • 574 readers

Likes

Comments

Sedan Lovisa föddes har jag varit dålig på att skriva. Imorgon är hon redan fem veckor gammal, och under dessa veckor har det verkligen varit fullt upp. Att ha en bebis tar väldigt mycket tid, men på ett bra sätt givetvis. För även om man inte sover särskilt bra eller mycket (vilket jag iofs inte gjorde som gravid heller), så finns det ingenstans jag hellre vill vara än just i babybubblan.

Lovisa växer så det knakar verkligen. Hon äter jättebra, och jag är så lycklig över att amningen fungerat helt komplikationsfritt. Har så pass mycket mjölk att jag bestämt mig för att börja donera till NEO. Har varit där idag och hämtat bröstpump och flaskor, så nu är det bara att pumpa. :) Det känns fint att hjälpa små och sjuka bebisar med mjölk. Det behövs ju verkligen.


Vad händer annars i våra liv då? Egentligen inte speciellt mycket. Barnen har sommarlov och Micke semester. Det har ju inte varit superväder, plus att det inte är så lätt att hitta på saker med en nyfödd bebis, så vi har mest varit hemma och försökt komma in en något slags rutinerad vardag. Men rutiner och bebisar hör inte riktigt ihop. Lovisa sover ganska dåligt om nätterna pga magont. Allra bäst sover hon om hon får samsova, vilket vi inte vågar. Ammar henne i sängen om nätterna, och ibland händer det att jag somnar. När jag vaknar kan jag känna lite panik, tänk om det skulle hänt något. Är så rädd för plötslig spädbarnsdöd, vilket ju inte är konstigt. Så att samsova går inte, vilket resulterar i att Lovisa är missnöjd om nätterna. Jag och Micke turas om med att ta hand om henne. Han tar henne tills hon behöver äta, och sedan en stund till efter att hon ätit klart. Sedan tar jag henne resten av tiden. Det är skönt att vi kan dela på det lite, iaf nu när han har semester. Hoppas att hon har börjat sova bättre tills han börjar jobba igen.

Imorgon ska vi försöka oss på att komma iväg på en liten utflykt. Till Borås djurpark bär det av. Så nu hoppas vi på att vädergudarna är på vår sida, och att lillans mage är snäll inatt så att vi är pigga föräldrar imorgon. :)

  • 701 readers

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde slappna av när min bebis sover, så som andra mammor gör. Och jag önskar även att jag kunde slappna av när JAG ska sova, utan att undra om det kommer hända något om jag somnar. Önskar att jag slapp känna att jag tappar kontrollen om jag somnar. Jag önskar så mycket att jag vågade sova nära mitt barn, så som jag gjort med mina andra. Jag önskar att jag kunde få slippa att undra om det är sista gången jag ser mitt barn levande, varje gång jag sluter min ögon för att sova. Att få slippa oron över att allt ska vara en katastrof när jag vaknar, att liv bytts ut mot död under tiden jag sovit.

Jag känner mig inte normal i mitt tänk. Men jag antar att det är så här skadad man blir av att ha förlorat ett barn. När man har vaknat upp i sängen bredvid sitt barn som inte längre lever, hur ska man då kunna bli normal igen?

På vissa sätt har jag svårt att slappna av och njuta av min bebis som andra föräldrar gör. Rädslan kan begränsa. Men också så känner jag att jag kan njuta på ett sätt som inte andra föräldrar gör. För jag ser det inte längre som en självklarhet att jag har en frisk levande baby. Jag njuter av henne fullt ut, även om jag känner mig sååå trött ibland, så njuter jag av att hon väcker mig om nätterna för att äta, eller för att bara få bli upplyft i mina armar. För jag vet att det inte är en självklarhet att ens bebis väcker en för att den är hungrig. För jag har varit med om det värsta tänkbara, att ens bebis aldrig någonsin vaknar igen.

Jag är skadad. Men jag har också lärt mig att njuta som om varje dag vore den sista.. För en dag så var det den sista.. Den sista dagen med Olivia. Jag vill aldrig någonsin igen behöva vara med om den sista dagen med något av mina barn. Men en dag måste jag det, och då ska det vara i rätt ordning, att det är jag som lämnar dem. Men fram tills dess hoppas jag på många år tillsammans med mina underbaringar. ❤️


  • 754 readers

Likes

Comments

Tre veckor har redan gått sedan vår efterlängtade Lovisa kom till oss. 💕

Livet med bebis är verkligen annorlunda mot att ha större barn. Det är oerhört mysigt, men också utmattande. Ändå så är Lovisa en lugn och ganska nöjd baby. Hon gråter aldrig otröstligt, utan gnyr mest. Det som tröstar henne mest är att bli hållen, buren eller ammad. Helst ammad, vilket hon blir mycket. Amningen sker på hennes signaler, så jag låter henne äta precis när hon vill. Det fungerar jättebra och är underbart. Samtidigt så är det ju jobbigt att amma flera gånger per natt. Iaf när det mest är av snuttbehov som hon ammar. Hon använder napp också, men det är inte alltid den duger.

De senaste nätterna har sömnen varit dålig. Micke avlastar mig ca ett par timmar per natt. Men mata kan han ju inte göra. Dessutom så är han iväg på simskola med barnen varje dag, så han måste ju få sova för att orka med det.

Nu har lillan, efter att ha varit ledsen i några timmar, äntligen somnat i min famn. Jag ska göra ett försök till att lägga ner henne i sin säng, och själv försöka sova lite. Känner mig helt yr av trötthet. Sömnbrist är inga roliga grejer. 💤💤💤

Älskade lilla bebis, sov ett par timmar nu. 💕

  • 779 readers

Likes

Comments

Trodde inte att jag någonsin skulle få känna så här igen. Att jag skulle få uppleva lyckokänslor likt dessa. När Olivia dog lämnades jag kvar i ett mörker. Den första tiden var det kolsvart och allting kändes meningslöst. Med tiden kom jag mer eller mindre på fötter igen, och jag kunde känna lycka och skratta igen. Men jag visste från början att jag ville ha ett barn till. Att det var någonting som jag behövde ha för att livet skulle bli bättre. För att lappa ihop mig själv så mycket som det bara går. Kanske låter det egoistiskt att vilja få barn på dem grunderna, men så är det inte. Jag var så säker på att detta barn skulle få så mycket kärlek ett barn bara kan få. Att vi skulle ge detta barn en ovillkorligt stor kärlek. Jag hade rätt. Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta, precis som Olivia. Precis som alla mina barn.

Det Lovisa har gett mig genom att bara existera går inte att sätta ord på. Det kan bara kännas. Det kan bara kännas av en mamma som förlorat ett barn och sedan blivit välsignad med ett till.

  • 902 readers

Likes

Comments

Lovisa har redan hunnit bli 8 dagar gammal. När jag var gravid så gick tiden sååå långsamt. Nu går den för snabbt. Men varje dag är verkligen underbar med vår älskade lilla dotter. Så här lycklig som jag känner mig nu har jag inte varit på evigheter. Inte sedan Olivia föddes. Då var jag lika lycklig, ända till hon dog, då jag blev så olycklig en människa nog kan bli. Med tiden så blev det lättare, men aldrig bra. Nu är det bra igen. Sorgen är kvar, liksom saknaden efter Olivia. Men ändå så tar lyckan över.

Jag är så otroligt tacksam över att Lovisa har kommit till oss och lagat en massa sår. Att få henne var som att få lyckan åter, helt utan överdrift. Älskade lilla unge, tack för att du kom till oss! Nu känner jag mig levande igen. 💕

  • 969 readers

Likes

Comments

Idag är vår älskade lilla skönhet Lovisa fyra dagar gammal. Dessa dagar har varit väldigt speciella och med mycket känslor. Har såklart känt oro och rädsla efter det som hände hennes syster, men framförallt har jag känt glädje och total lycka. Den största lyckan är verkligen att bli förälder. Ingenting kan liknas med det.

Tänkte nu, innan jag börjar glömma bort, skriva ner min förlossningsberättelse. So here we go!

Vi hade fått ett datum för igångsättning av förlossningen pga oro. Den 20 Juni skulle vi i vecka 38+1 befinna oss på förlossningen för att göra en mognadskontroll och sedan sätta igång förlossningen. Dock blev det ändrade planer då man på ett tillväxtultraljud upptäckte att vår bebis var ovanligt stor för sin vecka. På ultraljudet gjordes en viktuppskattning där Lovisa beräknades väga närmare 4kg, och då var jag bara i vecka 36+4. Läkaren tyckte att det bästa var att starta förlossningen tidigare än tänkt och gav oss ett nytt datum, 13/6.

Måndagen den 13/6 var jag i vecka 37+1. Jag hade inga känningar alls på att en förlossning var på gång, så vi åkte in till förlossningen helt utan värkar, vilket kändes konstigt. De andra gångerna vi varit på väg in för att föda barn hade jag ju haft smärta. Att åka in utan värkar att fokusera på att andas sig igenom, så fick jag alldeles för mycket tid över till att vara nervös. Och nervös var egentligen bara förnamnet. Jag var snarare ett nervvrak. Mest nervös var jag nog över att förlossningen inte skulle bli av alls, antingen om det var överfullt på förlossningen, eller att läkarna skulle anse att min kropp var för omogen för en igångsättning. Jag ville ha ut bebis med en gång, och tanken på att behöva vänta ytterligare var outhärdlig. Jag var så rädd att snubbla på målsnöret, och att bebisen skulle dö inne i magen. Tankarna och rädslorna var många.


Runt klockan 8-9 på morgonen:

Väl inne på förlossningen så fick vi snabbt komma in på ett rum. Jag hade förväntat mig att vi skulle bli hänvisade till en enkelt undersökningsrum för mognadskontroll, men istället hamnade vi i ett stort förlossningsrum med egen toalett, dusch, badkar, extrasäng till pappan och lustgas m.m. Ja allt som finns på ett förlossningsrum. Då kändes det så verkligt, att vi snart faktiskt skulle föda.

En läkare undersökte mig och konstaterade att min kropp inte alls var speciellt mogen och redo för att föda. Livmodertappen var 2cm lång och bakåtriktad och Lovisa låg högt upp med huvudet, inte alls gynnsamt med andra ord. Det kändes som ett bakslag, men de verkade ändå vilja försöka sätta igång mig. Men att starta förlossningen med att ta hål på hinnorna var ju inget alternativ i det läget, utan istället fick jag en dos med cytotec för att få livmoderhalsen att mjukna och tappen att försvinna. Dock ändrade de sig angående metod (utan att vi förstod varför) och gav mig istället en slags hormonstav med en snöre på (likt en tampong) som placerades uppe vid livmodertappen. Snöret fanns där för att kunna dra ut den vid behov. Denna stav innehöll hormonet prostaglandin, som hade samma uppgift som medicinen cytotec, att mjuka upp livmoderhalsen och minska tappen.

Efter några timmar började jag få värkar. De blev tätare och mer smärtsamma för varje timme som gick, och jag fick upp hoppet om att det nu skulle bli bebis. Jag låg med CTG-kurva och såg hur värkarna registrerades som små bergstoppar på datorskärmen. Jag hoppades innerligt att dessa värkar gjorde nytta, för de gjorde ont och jag var helt utan smärtlindring. I så tidigt skede kunde de bara erbjuda värmedyna och alvedon mot värkarna. Jag tackade ja till en värmedyna och försökte andas mig igenom värkarna.

Sent på kvällen hade värkarna tilltagit och jag hade börjat få väldigt ont. Det gjordes en kontroll som visade att det inte hade hänt speciellt mycket. Tappen hade kortats ner från 2 till 1cm, men inget mer än så. Jag kände mig helt uppgiven av att ha haft ont under så många timmar utan att det nästan hänt någonting. Jag grät av smärta och besvikelse. Tillsammans med barnmorskan kom vi fram till att det bästa vore om jag kunde få någon smärtlindring att sova på. Jag var fruktansvärt trött efter att under flera dagar innan knappt sovit någonting pga oro. Hormonstaven lät vi sitta kvar och jag fick smärtlindring (ketogan) för att sova. Värkarna försvann inte, men de gjorde knappt ont längre, och jag kunde somna till slut.

Runt 2-tiden på natten började jag känna av smärtan igen. Smärtlindringen hade börjat lämna kroppen, men värkarna var tillräckligt oregelbundna för att jag skulle kunna somna om emellan varje värk som kom. Jag fortsatte att sova, med många uppvak, i flera timmar till.

När morgonen kom så kände jag att värkarna tilltagit och kom ca varannan till var fjärde minut. Barnmorskan tyckte det var dags att undersöka om det hänt någonting mer under natten, och jag var livrädd att det inte skulle ha hänt någonting. Var så rädd att de skulle avsluta igångsättningsförsöket för att avvakta i några dagar. Ville ha ut bebis NU!

Till vår stora lycka så hade det hänt saker under natten, och jag hade öppnat mig 4cm och tappen var nästan utplånad. Blev också undersökt av en läkare som tyckte att huvudet var tillräckligt långt nere för att man skulle kunna ta hål på fosterhinnorna. Så sagt och gjort, hinnorna togs hål på och klart och fint fostervatten strömmade ut. NU skulle det bli bebis! Jag var så peppad och all rädsla var som bortblåst, nu jäklar gällde det!

Jag hade sedan länge tänkt på vilken smärtlindring jag ville ha under förlossningen, och likaså hur jag ville föda. I smärtlindringsväg ville jag ha lustgas och en epidural. Hur jag ville föda visste jag med. Jag ville röra på mig mer än under de andra fyra förlossningarna, då jag legat sängliggandes. Jag ville med hjälp av tyngdlagen hjälpa kroppen på traven, därför ville jag stå upp med hjälp av ett gåbord. Jag hade också sett framför mig hur jag ville krysta ut bebisen i sängen ståendes på knä och lutad mot en uppställd sängrygg. Detta hade jag velat göra redan då jag vänta andra barnet (Isabella), men det hade aldrig blivit så, utan jag hade alla fyra gånger fött i gynställning.

För att hinna få en epidural (då jag av erfarenhet vet att mina förlossningar går snabbt efter vattenavgång) så bad jag om det innan vattnet togs. Så efter vattenavgång var jag såpass smärtlindrad att jag knappt kände smärta när värkarna kom. Dock tilltog dem snart i kraft och jag bad om lustgas.

Ett par dagar innan igångsättningen hade jag knåpat ihop en spellista på Spotify med låtar som jag trodde att jag skulle vilja lyssna på under förlossningen. Jag var lite osäker på om musiken skulle bli ett störningsmoment istället för att verka lugnande när jag väl låg (i detta fall, stod) där med värkar. Men tänkte att man i sådana fall bara kunde stänga av musiken. Men oj vad skönt det var att ha min favoritmusik att lyssna på medan jag med hjälp av lustgas andades mig igenom värkarna. Jag stod med gåbordet och bara andades in lustgas och fokuserade helt på att gå in i mig själv. Det gjorde ont, men jag kände mig ändå så stark. Jag kände att jag hade kontroll.

Efter att ha stått så där i närmare en timme började jag inse att det snart var dags. Jag hade känt hur Lovisa trängt långt ner och att krystvärkarna var nära. Därför bad jag barnmorskan om att undersöka mig. Jag lade mig i sängen och hon konstaterade att jag var öppen 10cm, och att om jag ville föda stående på knä så var det dags att ställa mig i den positionen nu. Så det gjorde jag och började sedan nästan genast att krysta. Micke stöttade och uppmuntrade mig hela tiden, medan jag ståendes på knä och med lustgasen i handen lutade mig över sängryggen. Det gjorde ONT, men jag var så stark kände jag. Jag såg framför mig hur Lovisas ansikte skulle se ut. Jag tänkte på Olivia, och hur jävla ONT det gjorde när hon dog. DET gjorde fan ondare än att föda, och hade jag klarat av den smärtan så skulle jag fasiken klara av den här smärtan med. Kanske det låter som konstiga tankar att tänka under ett utdrivningsskede, med detta gav mig kraften jag behövde för att våga släppa på kontrollen och bara trycka på i värkarna.

Sedan kom hon ut. Smärtan och trycket släppte. Barnmorskan stod bakom mig och tog emot Lovisa, för att sedan "putta" fram henne mellan mina ben så att jag kunde lyfta upp henne. Det var magiskt! Så magiskt att jag får starka rysningar i hela kroppen av att bara tänka tillbaka på det ögonblicket. Skulle vilja gå tillbaka i tiden och bara få uppleva det om och om igen.

Lovisa skrek. Hon levde! Hon var perfekt! Hon tog mitt hjärta med storm på ett endaste ögonblick, precis som hennes fyra syskon tidigare hade gjort. Hon kom med ljuset åter, min älskade lilla regnbågsbebis! 💕 Tack för att du kom!

  • 1035 readers

Likes

Comments