2 år och 10 månader. Det är så gammal som hon skulle ha varit nu, om hon fått stanna. Att tänka på att jag snart skulle haft en treåring här känns.. overkligt. Det gör ont att tänka på det, på det som borde varit. Innan hon dog hade jag inte råkat ut för någon stor sorg som berott på dödsfall. Jag hade ingen aning om hur ont det faktiskt gör att sakna någon så otroligt mycket utan en minsta chans att kunna få träffa den personen igen. Döden är liksom slutgiltig, allt tar slut med den.

Även om jag kanske är som "vanligt" igen, så är jag inte det ändå. Sorgen förändrar en. Särskilt en sådan enorm sorg som det innebär att förlora sitt egna barn. Jag förlorade mitt barn, det låter helt sjukt. Det ÄR sjukt! Sådant händer ju inte en själv, utan bara andra?

Det känns som att det är tabu för mig att nämna Olivia. Inte inför mina allra närmsta givetvis, men för andra runt omkring. Det känns som att de inte räknar med henne, utan tänker att jag har fyra barn. Men jag har fem barn. Jag har burit fem barn och fött dem alla fem till världen. Alltså är jag mamma till fem barn.

Jag tror inte att de flesta människor vill erkänna att barn kan dö, därför pratar man inte om det. "Syns det inte, så finns det inte". Tänk om det fungerade så.

Men ens egna barn dör ju inte per automatik för att man vågar prata med oss föräldrar som förlorat barn. Och faktiskt så är det så att det blir väldigt ensamt för oss som förlorat barn när omgivningen inte vill prata om det, för det vill vi. Eller jag kan ju egentligen bara tala för mig själv och JAG vill prata om Olivia. Det vill jag göra hela tiden. Eller kanske inte hela tiden, ibland vill jag försöka förtränga verkligheten. Men iaf så vill jag prata om henne ofta. Då känns det som att en del av henne finns kvar och att hon är värd att minnas och prata om. Då känns det som att jag får det bekräftat att jag faktiskt har fem barn och att alla räknas. Att hon räknas.

Jag känner mig ganska ensam i sorgen. Men det gör nog de flesta. I sin egna sorg så är man ensam, men det blir ju inte bättre när man känner att det är tabu att få prata om sitt döda barn. Man känner sig tillräckligt ensam ändå.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 38 readers

Likes

Comments

Jag har hamnat i en svacka. Eller kan man kalla det för det? Kanske är det mer lämpligt att kalla det för ett depressivt skov i min bipolära sjukdom blandat med sorgearbete. Men en svacka låter bättre. Låter lättare att ta sig ur. Ordet svacka låter som något övergående, som bara finns där i en kort period men sedan går över. För visst går väl det här över?

Jag har gått igenom så mycket och blir faktiskt förundrad över hur jag överlevt allting. Min dotter dog bredvid mig i vår säng, och jag lever ändå. Hur är det möjligt? Det trodde jag inte om mig själv, att jag var en person som kunde överleva mitt egna barns död. Men jag lever.

När jag mår som sämst tänker jag på Olivia. Jag tänker på hur mycket styrka jag besatt när jag bäddade ner mitt egna barn i en väldigt liten kista. Den minsta kistan jag någonsin sett. Då kändes det som jag skulle dö av sorg och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att överleva, men gjorde det på något konstig vis ändå. Det har gett mig en insikt om att jag är kapabel till större saker än vad jag tidigare trott. Jag är inte svag, jag är stark.

Snart är det tre år sedan jag tvingades att ta farväl av en av de få människor som ger mitt hjärta en anledning till att slå. Jag stod kvar pga de tre barn som fanns kvar hos mig, de som levde. Efter det har jag fått ett till barn att kämpa för, Lovisa. Det låter så otroligt klyschigt att säga att hon kom med solsken och räddade mig i mitt mörker, men det gjorde hon. Hon och hennes syskon. För så länge de lever så vill jag också göra det. Leva. Så visst är det en svacka jag genomgår nu. Visst kommer det gå över? Allt kommer bli bra. Det kommer det.

  • 29 readers

Likes

Comments

Historien om Olivia 💗💗💗

Detta är min historia om hur jag fick en efterlängtad och högt älskad dotter, men som vände om innan vi ens fick chansen att lära känna varandra. Det är en historia om en liten tjej som trots sin korta tid på jorden lärde mig mer om livet än någon annan någonsin tidigare gjort. Detta är min historia om Olivia.


Bakgrund:
I slutet på år 2005 träffade jag och Micke varandra. Jag var då 16år gammal och han 23år. Vi hade bara varit ett par i några få månader när det visade sig att jag var gravid. Vi var blixtförälskade i varandra och bestämde oss för att flytta ihop och behålla det lilla liv som växte inuti mig, trots att det fanns många i vår närhet som var emot att vi skulle fullfölja graviditeten. Det "lilla livet" visade sig vara William, som kom till oss i Augusti 2006 när jag bara var 17år gammal. Beslutet att behålla William trots min unga ålder var det bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Jag och Micke gifte oss i Juni 2008, ett par veckor innan vår dotter Isabella föddes. Jag var då 19 år gammal och tvåbarnsmamma. I december 2010, en månad innan jag skulle fylla 22, föddes vårt tredje barn, Saga.

P.g.a olika orsaker gled jag och Micke sakta ifrån varandra och bestämde oss för att skiljas våren 2012. Det blev en tuff tid för oss båda med mycket konflikter och jag trodde verkligen inte att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen. Men på något vis hittade vi tillbaka till kärleken och varandra och i slutet av sommaren 2013 så bestämde vi oss för att flytta tillsammans igen. 💗

Det tog inte lång tid efter att vi blivit ett par igen innan det visade sig att vi väntade tillökning. För mig kändes plusset på stickan som ett tecken på att vi hörde ihop och att vi verkligen skulle få en nystart tillsammans. Jag var lycklig. Vi var lyckliga.

Graviditeten flöt på bra och allt var som det skulle. På rutinultraljudet fick vi veta att vi väntade en flicka som var beräknad till 9 Juni 2014. Bara några dagar efter att vi fått veta att det var en flicka vi väntade så döpte vi henne till Olivia. 💗


3 Maj 2014
Vi gifte om oss på Mickes födelsedag och jag var så lycklig den dagen, nygift (omgift 😊) och höggravid. Jag hade 5 veckor kvar till BF, men redan morgonen efter vår bröllopsdag så upptäckte jag att slemproppen gått. Detta följdes av att jag snart fick värkar, men jag tog det inte på så stort allvar då jag ju bara var i vecka 34+5.


5 Maj 2014
Men värkarna fortsatte och natten till 5 Maj gick det inte ens att sova längre p.g.a. smärtan. Jag ringde in till förlossningen och fick prata med en barnmorska som tyckte att vi skulle komma in för en kontroll. Hon informerade om att de inte försöker stoppa en förlossning som är på gång om man gått 34 hela veckor, vilket jag ju hade gjort. Efter samtalet med barnmorskan åkte Micke iväg för att hämta min syster som skulle passa barnen. Under den tiden började jag klä på mig och sätta upp håret. Såklart tappade jag hårtofsen på golvet och när jag böjde mig ner för att plocka upp den så gick vattnet. Först då insåg jag att det faktiskt var på riktigt och inte falskt alarm som jag tidigare trott.

Micke och min syster kom hem ganska snart efter vattenavgången och jag och Micke åkte i ilfart mot förlossningen. Under resan dit blev värkarna oerhört intensiva och jag fick knappt andas emellan. Trots att det bara var en 15-minuters bilfärd så kändes det som en evighet tills vi var framme och jag hade då sådana starka och intensiva värkar att jag knappt kunde ta mig in till förlossningen. Vad jag då inte visste var att jag redan var helt öppen och redo att föda.


Olivia kom till världen efter endast 4 minuter inne på förlossningsrummet, klockan 05.44. Hon vägde 2806gram och var 48cm lång. Hon var fem veckor och en dag förtidigt född och behövde hjälp med andningen precis efter att hon kommit ut. Hon behövde lite hjälp med andningen och att hålla värmen i några timmar, men sedan klarade hon av det på egen hand. Jag som trodde att hon skulle dö när hon inte andades ordentligt när hon kom ut kunde nu andas ut och lägga ifrån mig oron för att istället njuta av att jag precis blivit mamma till mitt fjärde barn. Tiden på NEO och BB njöt jag fullt ut och kände mig otroligt lycklig. Jag studerade varenda millimeter av min lilla nyfödda dotters kropp och tyckte att hon var helt perfekt. Hennes syskon hälsade på och även de var i extas över att vi äntligen fått vår efterlängtade baby, lite tidigare än vad vi trott dock.


8 Maj 2014
Olivia var tre dagar gammal och blev undersökt av två barnläkare som båda ansåg att Olivia var en frisk och välmående baby och att vi var redo att lämna sjukhuset för att åka hem. Jag var lite orolig med tanke på att hon hade haft svårt att syresätta sig ordentligt direkt efter förlossningen. Oron satt kvar även om läkarna intygade att det var normalt att förtidigt födda barn kunde ha svårt med andningen direkt efter förlossningen, och särskilt efter en väldigt snabb förlossning.
(Jag beställde ett andningslarm, men det kom på posten samma dag som vi verkligen hade behövt det.)

Allt var i sin ordning och jag behövde inte oro mig intygade läkarna. Min magkänsla höll inte helt med, men jag valde att försöka lita på läkarna när de sade att vi var redo att åka hem med Olivia.

Innan vi åkte hemåt så besökte vi Mickes föräldrar så att de skulle få träffa Olivia.
(I efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det, för det skulle visa sig bli den enda chansen för dem att få träffa henne.)

När vi kom hem var min syster hos oss. Min mamma kom en snabb sväng och träffade sitt nya barnbarn. Hon vågade inte riktigt ta i henne då hon var förkyld och egentligen hade tänkt att vänta med att besöka oss för att undvika att smitta Olivia med något. Men hon kunde inte hålla sig, så hon hälsade på ändå och beundrade på avstånd vårt nytillskott i familjen. (Även det är jag oerhört tacksam över, att min mamma kom och såg Olivia när hon var rosig, varm och levande.)

Min närmsta vän besökte oss kort efter att min mamma åkt. Jag bad henne och min syster att stanna kvar över natten och sova på soffan, vilket de gärna ville. Hela dagen och kvällen myste vi med vår nyfödda baby. William, Saga och Isabella turades om att hålla henne. De avgudade sin nya lillasyster som de väntat så mycket på. Allt var faktiskt idylliskt. Alla var så glada och jag minns hur jag sade till min vän och syster att "2014 kommer vara ett bra år". Om jag bara då vetat om vad som väntade oss bara några timmar senare.

Runt tolvtiden gick jag och Micke upp med Olivia till sovrummet på övervåningen för att lägga oss. Barnen hade somnat för längesedan och vi tänkte göra detsamma. Vi lade Olivia mellan oss i sängen och såg till att inga kuddar eller täcken kunde hamna över henne. Micke somnade snabbt, medan jag låg vaken en stund till och tittade och beundrade Olivia som låg och sov bredvid mig. Jag låg lyckligt och tittade på en levande Olivia tills jag tillslut somnade.


9 Maj 2014
Jag vaknade upp några timmar senare. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var min fyra dagar gamla dotter som låg bredvid mig i sängen och sov. Det var vad jag trodde att hon gjorde iallafall. Vid det här tillfället så trodde jag att allt var bra, Olivia var både rosig och varm. Jag plockade fram mobilen som visade att klockan var fem på morgonen. Jag satte mig upp i sängen och tänkte att jag skulle väcka Olivia för att mata henne, det var ju många timmar sedan sist. Inte då heller insåg jag att någonting var fel, hon såg levande ut. Det var först när jag tog av henne täcket som jag upptäckte att hon såg väldigt stilla ut. Hon såg ut att leva men bröstkorgen rörde inte på sig. Jag reagerade instinktivt med att i panik snabbt lyfta upp henne i mina armar, men reaktionen jag hoppats på kom inte, hon rörde sig inte alls.


Jag satt upp i sängen med min nyfödda baby som hängde som en trasdocka i mina armar. Jag ruskade om henne, men hon gav mig inget gensvar över huvudtaget, hon var medvetslös. Jag lade henne i magläge över mitt knä och dunkade henne i ryggen som om hon skulle ha satt i halsen.

De sekunder jag satt där helt panikslagen i sängen och försökte ruska liv i min dotter var som att se sig själv utifrån. Jag kunde inte känna av min kropp och jag kunde inte få fram några ord när jag försökte skrika för att Micke skulle vakna. Jag försökte med all kraft skrika rakt ut, men det enda som hördes var svaga väsanden. Orden satt fast på insidan. Detta handlade om sekunder, men för mig kändes det som en evighet. Tillslut fick jag ur mig mina skrik efter hjälp, "MICKE VAKNA! HON ANDAS INTE!"
Micke satte sig yrvaket upp i sängen och förstod på mindre än en sekund att det var allvar. Jag minns ännu idag så tydligt hur han skrek "MEN VAD FAN!" Jag hör orden eka i mitt huvud varje gång jag återvänder till det ögonblicket, till det fruktansvärt hemska minnet.

Jag var då fullständigt panikslagen, vilket fick Micke att handla mer sansat och handlingskraftigt. Både två förstod att vi var tvungna att påbörja hjärt- och lungräddning och ringa 112.

Olivia låg i sängen framför mig och jag böjde mig ner mot hennes ansikte för att blåsa in luft i hennes mun och näsa, precis som jag någon gång hört att man ska göra när man ger en bebis HLR, men jag kunde inte få ut någon luft genom min mun. Jag kunde knappt andas själv. Micke fick ta över medan jag fick tag i hans mobil. Det var som att hjärnan hade slutat att fungera och jag förstod inte hur man använde den, hur man ringde. Jag letade efter min mobil som jag inte kom ihåg vart jag lagt, men hittade den tillslut i sängen. Jag slog numret man aldrig vill behöva slå, och särkilt inte när det är ens eget barn som samtalet handlar om. Men jag slog in numret och hörde snart en man som svarade "SOS 112, vad har inträffat?"

Medan jag såg hur Micke gav Olivia hjärt- och lungräddning skrek jag i telefonen, "VÅR BEBIS ANDAS INTE, HON DÖR!" Mannen på andra sidan luren besvarade mina panikartade skrik med lugna instruktioner om hur vi skulle ge HLR. Han bad om adress och sade att två ambulanser var på väg. Jag visste att de aldrig skulle hinna, Olivia gav inte ifrån sig ett endaste livstecken.

Vi fick vidare instruktioner om hur vi skulle lägga Olivia på ett hårt underlag. Micke bar ut Olivia till hallen utanför vårt sovrum och fortsatte hjärt- och lungräddningen på vår svarta ryamatta, detta medan jag satte mobilen på högtalarläge och lämnade den hos Micke medan jag sprang ner för trappen och in i vardagsrummet där min syster och vän låg och sov i soffan. De vaknade förskräckt upp av mina skrik och undrade vad som hände. De sprang med mig upp på övervåningen där Micke fortfarande gav Olivia hjärt- och lungräddning. Han tryckte med två fingrar på hennes lilla bröstkorg om och om igen, men fick ingen respons alls.

Det här ögonblicket hade inte varat mer än några minuter, men för mig kändes som en evighet. När Micke sa att Olivia tappade färg och läpparna blev blå, vilket jag också såg, så brast det för mig och jag sprang ut i den kalla morgonen i endast linne och trosor för att leta efter ambulanserna.

Jag har mycket minnesluckor från den här morgonen, men minns hur jag såg att två ambulanser kommit. Flera personer i gröngula kläder sprang mot mig och jag skrek samtidigt som jag pekade mot vår lägenhet. Sedan tar minnet slut. Vad gjorde jag sedan? Jag tror att jag bara stod kvar. Jag sprang inte efter. Mitt nästa minne är att en ambulanssjuksköterska, en blond kvinna med varm och lugn röst, tog med mig till lägenheten. Jag vägrade att gå in, jag kunde inte. Jag ville inte. Jag ville inte se Olivia död. För jag visste att hon var död, jag bara visste det. Det gjorde så ont att det kändes som att jag dog inombords.

Jag satte mig ner på en bänk utanför vårt hem där man på insidan väggarna gav Olivia syrgas och fortsatta försök till att få igång hjärtat. Jag satt på bänken och fick den värsta panikattack jag någonsin varit med om. Dödsångesten tog över min kropp. Jag återupprepade orden "ska hon dö nu? Då dör jag! Jag vill inte dö! Jag vill inte dö! Jag vill inte att hon ska dö! Hon är död, hon är död!" Där och då var jag säker på att jag också skulle dö om Olivia gjorde det. För hur kan man leva om ens barn inte gör det?

Ambulanspersonalen sprang ut med Olivia genom ytterdörren i riktning mot ambulanserna. Jag bara skrek. Jag ville inte se. Jag ville inte följa med. De sprang mot ambulansen och sedan var de borta. Jag satt kvar.

Från att ha varit i paniktillstånd hamnade jag då istället i ett apatiskt tillstånd där jag inte kunde röra mig. Det kändes som att livet var över och allt jag någonsin haft var borta. Marken jag stått på hade rasat under mig och jag kunde absolut inte göra någonting åt det. Mitt liv var över kändes det som. Jag dog.

Jag minns inte hur länge jag satt där på bänken utanför vårt hem, men det känns som en evighet. Allt känns som en evighet när man är i ett sådant starkt chocktillstånd. Tidsuppfattningen existerar inte längre. Jag har inte heller koll på allt som hände och i vilken ordning, allt blir som ett blurr och jag har så många gånger försökt att sortera mina minnen, men ändå så saknas många. Micke, min vän och syster har berättat vad som hände, men ändå kan jag inte minnas vissa saker även fast jag var där. Fysiskt sett var jag ju där, men chocken av att se mitt barn dö ifrån mig fick mitt inre att totalt kollapsa. Min vän har berättat hur William vaknade och undrade vad som hände. Hon tog in honom till hans rum och sade att Olivia var sjuk och behövde åka till sjukhus. Detta minns inte jag, även fast jag var där.


Tillslut bestämde jag mig för att åka med sjuksköterskan som var kvar hos mig. Vi satte oss i ambulansen och jag kände hur illamåendet vällde inom mig. Jag öppnade dörren och kräktes, sedan åkte vi mot samma sjukhus som jag bara fyra dagar tidigare fött Olivia på. Där jag fött alla mina fyra barn. Men nu åkte jag inte dit för att föda och möta en nyfödd levande baby, istället åkte jag dit för att möta döden.

När vi kom fram till akuten fick jag sitta i ett litet rum som i vanliga fall verkade användas som kontor. Jag hade sådana smärtor i hela mig, i varenda millimeter av både min kropp och själ. Jag bad om lugnande, vilket jag fick. Jag bad om mer och mer stesolid, men de sa att jag redan fått maxdosen. Jag grät och sa att det gjorde så ont. Jag minns hur sköterskan sa att det inte fanns någon medicin i världen som skulle kunna ta bort den smärtan jag bar på, och det var sant. Jag hade fått så mycket lugnande att mina ben inte längre bar mig och ändå gjorde smärtan så brutalt och olidligt ont.

Jag bad om att få träffa Micke som jag inte hade en aning om vart han befann sig. Han kom in till mig och vi höll om varandra hårt och grät. Jag minns jättetydligt hur jag bad honom att vi måste försöka få ett barn till så snart det bara går, han sa ja. Det var som att jag grep tag i ett litet litet halmstrå i tron om att få ett barn till kanske kunde ta bort lite av smärtan, vilket givetvis inte går. Ett barn är oersättligt.

Vi ringde alla våra nära och berättade om vad som hänt. Vi bad dem komma till oss, vilket de självklart gjorde.

Sedan kom domen. En manlig läkare med glasögon klev in i det lilla rummet vi satt i och satte sig på en stol mitt emot oss. Innan han ens hunnit säga något så ställde jag frågan/påståendet rakt ut, "visst är hon död?!" Han tog av sig glasögonen, tog ett djupt andetag och nickade. Hans ögon såg medlidande på oss medan han sa de värsta orden en förälder någonsin kan höra, "ja, tyvärr kunde vi inte rädda er dotter."

Olivia var död. Jag hade trott det hela tiden, men ändå kom det som en chock. Min lilla underbara och efterlängtade bebis var borta för alltid, och jag skulle bli tvungen att hitta ett sätt att leva vidare på utan henne. Frågan var bara hur man överlever ens eget barns död?

Mina syskon, min mamma, min styvpappa och Mickes föräldrar kom till sjukhuset efter att vi fått dödsbeskedet. Vi fick sätta oss i ett större rum med soffa, fåtöljer och bord. En sköterska kom in till oss med fika och jag förstod ingenting, skulle vi fika nu? Mitt barn hade precis dött och nu skulle vi fika? Jag ville inte ha någon jävla fika, jag ville bara ha lugnande som kunde ta bort den där jävla brutala smärtan inom mig.


Sedan var hon där. Vi fick veta att Olivia låg i ett rum bredvid det vi satt i. De hade gjort i ordning henne och vi fick nu se henne och ta farväl. Jag bara skrek och vägrade. Jag ville inte se, jag ville inte att hon skulle vara död. Alla utom jag såg och höll Olivia. Jag som var hennes mamma och borde varit den som höll henne kunde inte. Istället blev jag inskriven på Psyk där jag låg och sov, sov och sov. Var det i ett dygn, eller var det i två? Jag minns inte.


Tiden efter Olivias död
Livet efter Olivia var ett liv jag inte ville leva. Men det gjorde jag ändå. Jag kom hem till ett hem som ekade av tomhet och smärta. Micke hade kört bort alla Olivias saker. Alla spår av att vi bara några dagar tidigare fått en bebis var borta. Jag ville inte se grejerna, det gick inte. Jag var i stor förnekelse och klarade inte av att se sanningen. Jag ville aldrig mer se varken Olivias saker eller henne, det var jag säker på.

Tiden efter Olivias död var otroligt svår. Hela familjen (och vår omgivning) var i djup sorg. Det var första gången jag upplevt riktig djup sorg och det var så mycket värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag grät, skrek, drömde mardrömmar, ältade, hatade, älskade om vartannat. Jag tappade helt bort mig själv och visste inte alls vad jag ville med någonting längre. Ville jag ens fortsätta leva? Ja, de svarta tankarna fanns där. Men jag visste att jag inte kunde lämna mina tre levande barn. Det gick bara inte. Livet var tvunget till att levas hur jävla ont det än gjorde. Jag kände mig som en levande död. Livet kändes som ett straff. Och att se mina barn gråta över att deras syster dött var fruktansvärt. Det kändes som om att jag lurat dem, att jag först gett dem en syster och sedan försvann hon bara helt utan någon förklaring. Vi försökte berätta för dem om varför Olivia dog, men vi visste ju inte ens själva varför. Ingen visste.

Minuter, timmar, dagar och veckor passerade. Vi väntade på obduktionsrapporten för att få veta varför vår dotter dog. Det var en brutalt hemsk tid att bara vänta på ett besked som man inte ville ha, men ändå kände sig tvungen att få.


16 Juni 2014
En dag när jag öppnade brevlådan så låg brevet där. Brevet som innehöll svaret på varför vår dotter så plötsligt och oväntat dött. Ett brev jag med blandade känslor väntat på i flera veckor. Jag var ensam hemma med barnen och med ett brev i handen som jag egentligen inte borde öppnat ensam, det visste jag. Men jag var tvungen. Jag satte på en film till barnen och satte mig vid köksbordet och slet upp brevet. Det var så mycket papper och jag bläddrade igenom all information om hur de undersökt hela hennes kropp. Jag förstod nästan ingenting av det som var skrivet då det var mest medicinska termer. Men tillslut såg jag det, ordet "dödsorsak". Förklaringen till hennes död fanns inte då de inte funnit något som visade på varför hon dog. Inget hade varit fel i hennes kropp, inte vad de kunnat hitta iallafall. Orden: "dödsfallet kommer att betraktas som plötlig spädbarnsdöd" är vår enda förklaring till varför vår Olivia slutade att andas. En förklaring som inte är någon förklaring.

Obduktionen var klar och det hade blivit dags att göra Olivia i ordning inför begravningen som vi planerat i veckor. Jag hade varit så säker på att jag aldrig ville behöva se mitt döda barn igen, men ångrade mig som tur var och beslutade mig för att uppbringa så mycket mod jag kunde för att göra i ordning min bebis för allra sista gången. Jag, hennes mamma, skulle vara den som bäddade om henne för sista gången. Jag ville att allt skulle vara perfekt, på mitt vis. Jag åkte till ett köpcentrum och inhandlade kläder som hon skulle ha på sig. Jag stod i kassan med en vit liten stickad kofta i storlek 50 och en söt liten mössa med nalleöron. Kassörskan log mot mig och beundrade de söta små minikläderna. Det såg ut som hon väntade på att jag skulle berätta vem kläderna var till, men jag sade ingenting, tårarna brände innanför ögonlocken och jag bara betalade så snabbt jag kunde och rusade sedan ut ur butiken där jag stötte på en vän som gav mig en kram, och först då bröt jag ihop. Jag grät okontrollerat och glömde helt bort att jag stod mitt i en gång på ett köpcentra med massor av människor. Jag såg ingenting längre, bara sorg.

Jag hade hamnat i en djup livskris som sköljde över hela mig och jag hatade allt. Jag hatade att solen sken utanför för fönstren. Jag hatade att höra människor skratta. Jag ville skrika rakt ut "Vad fan skrattar ni åt? Sluta skratta, mitt barn har dött! Fattar ni inte det?" Allra mest hatade jag mig själv för att jag inte kunnat rädda mitt barn. Och jag hatade att jag nu skulle behöva bädda ner henne i en kista. Jag hatade livet och jag hatade döden.


5 Juni 2014
Dagen då var dags att träffa vår dotter för sista gången kom 1 månad efter hennes födelse. Eftersom det gått så många veckor sedan hon dött hade jag förstått att hon skulle se annorlunda ut nu, vilket hon också gjorde. Hennes hy var vaxliknande och var vit/lila. Och hon var kall, så otroligt kall. Hennes lilla näsa som innan haft en rund form var nu ihopsjunken. Ögonlocken glipade lite, vilket såg läskigt ut. Jag visste att barnet framför mig var mitt, men hon såg inte alls ut som när jag såg henne sist. Men ändå var hon det vackraste jag sett, levande som död. Hon var som en porslinsdocka. Hon var min Olivia.

När vi skulle klä av Olivia de sjukhuskläder hon hade på sig för att sätta på henne sina egna upptäckte vi obduktionsärren. De såg helt brutala ut och nu i efterhand ångrar jag att jag utsatte mig för det. Än idag minns jag tydligt hur hennes magra lilla kropp var fylld med korsstygn från blöjan och ända upp till halsen. Jag kände med mina fingrar att hon även hade fullt med stygn i bakhuvudet. Det var så brutalt smärtsamt att veta att de skurit upp min baby för att gå igenom varenda organ i hennes lilla fina kropp. Den stunden var jag så stark mitt i allt det brutalt och omänskligt hemska. Jag klädde på henne de kläder vi valt ut. Vi bäddade hennes kista med de sängkläder hon skulle haft i vagnen. Det var ett grönt täcke med figuren "Tummen" som var ute i gräset på picknick. Jag hoppades att det var så hon hade det i himlen nu, att hon sprang runt på en solig sommaräng och hade picknick med alla de andra änglabarnen där.

Jag lade Olivias snuttefilt under hennes arm, syskonens teckningar och ett brev från mig under hennes huvudkudde. Vi lade ner blommor och nallar och bäddade kärleksfullt och varsamt ner henne innan vi sade ett sista farväl. Prästen som vi hade med oss meddelade oss om att tiden började bli knapp då Olivias kropp behövde komma tillbaka till kylrummet snart. Vi hade inget val, vi var tvungna att säga farväl. Vi pussade på de små kalla kinderna och sade orden ingen förälder någonsin ska behöva säga till sitt barn "Hej då! Vi ses snart älskling. Vi älskar dig!" Sedan skruvade jag och Micke på locket till den vita lilla kistan.

Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag satt med min lilla döda dotter i min famn och fällde varma tårar som trillade ner på hennes kalla små kinder. Det är absolut ett av de värsta minnen jag bär på. Smärtan går inte ens på långa vägar att beskriva, den kan man bara förstå om man själv varit där, vilket jag hoppas att ingen behöver.

(detta är länkel till min gamla blogg där jag mer detaljerat berättar om när vi bäddade ner Olivia i kistan -
http://arkekrans.bloggplatsen.se/2014/06/06/10736071-badda-ner-min-vackra-angel-i-kistan/ )


17 Juni 2014
Dagen för begravningen var kommen och vi själva åkte till sjukhuset och hämtade vår lilla dotter. Men istället för att sitta i en bilbarnstol transporterades hon i en vit liten kista. Och det är verkligen sant att de minsta kistorna är de tyngsta att bära.

Begravningen blev fin med vackra rosa rosor och fin musik. Jag grät nästan ingenting under begravningen. Det kändes som att alla tårar tagit slut, men när jag skulle läsa upp en dikt jag skrivit till Olivia så brast det för mig där jag stod längst fram i kyrkan med den lilla vita kistan bredvid mig. Jag grät förtvivlat, "jag vill iiiiiiinte!" Men jag lyckades tillslut läsa klart dikten, vilket var väldigt viktigt för mig.


Tiden efter begravningen kände jag mig tom och låg mest i sängen hela dagarna och lyssnade på musik och skrev om sorgen. För mig hjälpte det att skriva av mig, iaf för stunden. På nätterna drömde jag jämt om hur Olivia dog i från mig om och om igen. Sorgen fanns hos mig varenda sekund, till och med i sömnen. Jag vaknade ofta av att jag skrek rakt ut i panik av smärtan. Jag fick posttraumatisk stressyndrom och återupplevde allt om och om igen. Jag kollade till våra barn hela tiden för att försäkra mig om att inte även de slutat andas. Jag kunde kolla till dem ett 20-tal gånger per natt vissa nätter. De nätterna sov jag ingenting alls.

Efter begravningen var det dags att välja gravplats och planerna urnsättningen och vilken urna och gravsten Olivia skulle ha. Urnan var vit med en liten nalle på. Gravstenen blev även den vit med en bild av Olivia högst upp. Dessa omänskliga val var vi tvungna att ta även om man egentligen bara ville lägga sig under täcket och sluta leva.


29 Juli 2014
Urnsättningen blev fin. Det var en varm sommardag i juli då vi sänkte ner den lilla urnan i marken och sände upp massvis med röda hjärtballonger till en klarblå himmel. En vacker men samtidigt en fruktansvärd dag. Äntligen hade vi en plats att besöka. Stenen kom på plats 4 December 2014 och den älskar jag verkligen, även om jag verkligen hatar att vi ens ska behöva ha en.



21 Oktober 2015
Efter vi förlorat Olivia så ville jag bli gravid så snart som möjligt. Men det visade sig ta tid, vilket jag mådde otroligt dåligt över. Jättemånga runt omkring oss blev gravida på löpande band kändes det som. Alla fick bebisar utan vi och det kändes som att det aldrig skulle hända oss igen. Men i oktober 2015 plussade jag äntligen.
Jag hade en väldigt jobbig graviditet med mycket oro, panik och ängslan, men jag kämpade på och försökte hålla hoppet uppe om att det skulle gå bra den här gången.


14 Juni 2016
Äntligen fick vi vår regnbågsbaby, 14/6 -16 kom en frisk och levande Lovisa till oss. Hon kom med ljuset åter och fyller både min famn och mitt hjärta när sorgen försöker ta över mig. Att ha fått ett barn efter Olivia kan inte ta bort det som hänt och det faktum att ett barn saknas i vår familj. Jag tänker på min Olivia varje dag och sover varje natt i den säng där hon tog sitt sista andetag. Sorgen och saknaden efter Olivia sitter för alltid djupt kvar i mitt inre, och inte minst kärleken.

Men efter att Lovisa föddes så känner jag glädje igen. Hon var precis den gåva jag behövde efter att Olivia ryckts ifrån mig. Och den dag Lovisa är tillräckligt stor för att förstå så ska jag berätta för henne om hennes vackra änglasyster som
bor i himlen.

Minnet av Olivia ska alltid få leva vidare, min ängel som kom, log och vände om. ❤️


Olivias minnesvideo:
https://m.youtube.com/watch?v=d9aTS6a6KcM

  • 58 readers

Likes

Comments

Kan det verkligen stämma att du fyller tre år om några månader? Snart tre långa år utan dig.

Jag minns hur jag hatade sommaren efter att du försvunnit. Hur jag hatade solen. Hur jag verkligen hatade andra människors glädje, deras skratt. Hur kunde världens ens fortsätta att existera när inte du längre gjorde det? Hur kunde jag fortsätta existera efter att ha förlorat dig, så brutalt, så snabbt, så oväntat, så FEL! Så fel, fel, fel.

Du finns fortfarande i mina drömmar. Ibland lever du i dem, ibland är du död. Men i verkligheten är du alltid död. Jag har ännu inte helt förstått att du faktiskt dog, knappt att du funnits. Hur kan man förstå att ens barn har dött och man aldrig mer får se eller hålla det? Man vill inte förstå, det gör för ont.

Det var länge sedan jag var vid din grav. Det var vid nyår, då vi tände ljus och marschaller för dig. Jag lovar att komma snart, men det gör så ont. Det är så svårt att se gravstenen och veta att det som är kvar av dig ligger i jorden under den. Mitt hjärta brister av tanken.💔

Saknar dig! ❤️

  • 158 readers

Likes

Comments

Som bipolär är jag väldigt van med oros- och ångestkänslor. Särkilt om kvällarna när det är mörkt, tyst och alla sover. Alla utom jag. Det är så lätt att trilla dit, rakt ner i orosträsket. På dagtid så är jag mer sysselsatt, särskilt av barnen. De gör att jag inte hinner tänka så mycket, även om jag såklart även upplever oro och ångest dagtid med. Men om kvällarna är det ändå allra värst. Som nu.

Det som är allra värst just nu är oron över att somna. Tänk om Lovisa får ett andningsuppehåll? Tänk om jag sover och inte märker någonting. Hjärnan är så skadad efter att Olivia dog. Den lever sitt eget liv och ger mig en massa katastroftankar som är svåra att göra sig av med. Katastroftankarna kommer oftast helt oprovocerat, men jag får erkänna att jag ibland också ger dem näring genom att falla dit och börja googla massa onödiga saker. Saker jag inte behöver veta. Saker som gör mig mer orolig. Saker som faktiskt väldigt osannolikt kommer hända.

Denna oro. Jävla oro! Jag vill sova, inte ligga här och tänka på döden. Försöker säga till mig själv att det kommer gå bra, ingenting hemskt kommer att hända för att jag somnar. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Sov nu.

  • 149 readers

Likes

Comments

Jag är så innerligt tacksam. Så otroligt jäkla tacksam för att jag fått gåvan att vara mamma till fyra friska och välmående barn. Jag är också tacksam att jag fick en dotter som kom och sa "Hej!" Även om hennes bortgång var det värsta som hänt mig i mitt liv, så är jag så glad att jag fick chansen att träffa denna lilla underbara människa. Hellre är jag hennes änglamamma än att inte få vara hennes mamma alls.

Jag är också tacksam för att jag är lyckligt gift med en man som står ut med alla mina galenskaper. Är ju kanske inte alltid en dans på rosor att vara tillsammans med en bipolär och lite smågalen kvinna. 😂🙈 tack för att du står ut med mig älskling, trots att jag ibland är väldigt krävande och tjatig. ❤️

Fortsättningsvis så vill jag säga att jag är tacksam över relationerna jag har till min syster, mamma och bästa vän. Tack även till er, som också får stå ut med en galen Madeleine som ofta tjatar hål i huvudet på er. Vad skulle jag gjort utan er?! ❤️❤️❤️

  • 171 readers

Likes

Comments

Det gör ont. Det gör så förbannat ont att sakna sitt barn. Den värsta delen av saknadet är att saknaden jag känner är konstant och livslång. Det går inte att ändra på det som har hänt, och jag måste leva med att du inte kommer tillbaka till mig. Hur många tårar jag än gråter, hur många gånger jag än ropar efter dig, hur mycket jag än längtar, så kommer du inte tillbaka. Jag har ett helt liv att leva utan dig hos mig. Den vetskapen kan få mig att tappa andan och bli galen av smärta.

Smärtan. Den fruktansvärda smärtan av att du är död, ska den alltid vara kvar? Jag vet att svaret är Ja på den frågan. Ja, det kommer alltid vara brutalt smärtsamt varje gång jag tänker på hur du dog mellan mig och din pappa i vår säng. Den säng jag ligger i just nu. Den säng jag ligger i varje natt, men aldrig vågar låta Lovisa sova i på natten. Hon har aldrig legat i vår säng och sovit på natten, med undantag då jag råkat somna under en amning i sängen. Då har jag sedan i panik vaknat och lagt över henne i sin spjälsäng. För det här är dödens säng, här får hon inte sova på natten, utan endast dag- och kvällstid då jag är vaken och kan övervaka henne. Se till henne och försäkra mig om att hon andas.

Idag, 14/12, är Lovisa ett halvår gammal. Fortfarande är jag rädd för att hon ska sluta andas och att hennes hjärta ska sluta slå. Jag är rädd att hon också ska dö ifrån mig utan jag kan rädda henne. Utan att vi kan rädda henne.

Ibland kan minnena av hur jag hittade Olivia livlös i vår säng vara så starka, som att det vore igår jag såg henne dö ifrån oss. Men det var över 2,5 år sedan. Den 9 Maj 2014 runt femtiden på morgonen. Hon var precis fyra dygn gammal och spenderade sin första, som även blev den sista, natten hemma. Jag vaknade på morgonen som först tycktes vara en helt vanlig morgon, men sedan förändrades allt på mindre än en sekund. En sekund, det var allt, sedan slogs våra liv i spillror. Olivias kropp hade slutat att fungera utan någon synbar anledning. Hennes hjärta hade slutat att slå och hennes lungor hade slutat att andas syre. Hennes kropp hade helt utan förvarning bara lagt av och slutat att leva. Hon hade dött.

Jag minns än så tydligt hur jag vakande och såg min lilla nyfödda dotter ligga bredvid mig i sängen. Hon var så fin att hjärtat slog volter av lyckan av att få ha henne bredvid mig. Jag låg och tittade på henne några sekunder innan jag satte mig upp i sängen, vände mig mot den tomma spjälsängen som stod placerad tätt intill vår säng. Jag hade lagt min mobil där, som jag tog upp för att kolla klockan. Jag insåg att vi sovit i ganska många timmar, åtminstone 4-5 timmar. Jag tänkte att jag nog borde väcka Olivia för att se om hon ville amma. Jag längtande efter att få lägga det lilla spädbarnet till bröstet. Jag hade så länge längtat efter det här, efter henne. Jag vände mig mot henne, helt ovetandes om att jag snart skulle få mitt livs chock. Det var först när jag tagit av henne täcket jag såg det. Hon var så stilla. En iskall kår spred sig genom kroppen och i panik lyfte jag hastigt upp henne.

Att hitta sitt barn så här finns det inga ord som kan beskriva hur det känns. Att känna sin bebis hänga helt livlös i sina armar, likt en trasdocka. Känslan av att inte få någon respons alls när man försöker att skaka liv i det lilla nyfödda barnet man håller hårt i sina armar. Allt bara försvinner, allt blir kolsvart. Man hyperventilerar, får inte fram några ord fast man försöker att skrika. Istället kommer ett slags väsande och kvidande ljud fram. Inombords skriker man "HJÄLP!", men kroppen vägrar att släppa ifrån sig några ord. Tillslut lyckas man få fram ett högt panikartat skrik efter hjälp. "MICKE! MICKE VAKNA, HON ANDAS INTE! OLIVIA ANDAS INTE!"

Vårt barn. Vårt nyfödda lilla barn, hon är nog redan död, men ändå så känns det som att det är NU hon dör. Att hon dör ifrån oss. Man kan nästan se hur själen lämnar kroppen som endast blir ett tomt livlöst skal. Livet flyr ifrån hennes kropp. Vi vet knappt vad vi ska göra. Hur gör man när ens barn håller på att dö? Om det precis har dött? Vi försöker på hjärt- och lungräddning, även om det antagligen är försent. Vi fipplar med telefonen och slår numret man aldrig vill behöva slå. Och absolut inte för att direkt personen på andra sidan luren svarar behöva skrika orden "MIN BEBIS ANDAS INTE! VI FÅR INTE LIV I HENNE, HON DÖR!"

Ambulanser är på väg, men de kommer aldrig att hinna. Hur ska de kunna hinna, hon är ju redan död. Hon blir bara blekare och blekare. Läppar som blir blå. Ett ansikte som blir vitt. Hennes kropp svarar inte på kompressioner och inblås. Hon bara blir blekare och blekare. Jag står inte ut! Jag kan inte! Jag kan inte! Jag kan inte se mer! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Jag flyr.

Jag springer. Jag springer ner för trappen till nedervåningen och ut genom ytterdörren så snabbt mina ben bär mig, trots att jag inte längre har någon känsel i benen så springer jag snabbare än vad jag någonsin sprungit innan. Jag måste hitta ambulanserna, de måste hjälpa oss innan det är försent. Jag pendlar mellan hopp och uppgivenhet. Jag tror att hon redan är död, men kanske kan hon ändå leva igen. Det kan hon väl? Det måste hon. Hon kan inte dö, då dör ju jag också. Jag kan inte leva längre om hon dör, det går inte. Jag vill inte! Jag kan inte! Det går inte!

Jag ser två ambulansbilar och flera personer i gröngula uniformer, de kommer springandes mot mig. Jag skriker efter hjälp, de måste hjälpa mitt barn. Hon dör ju, det fattar dem väl? Jag skriker och viftar med händerna, pekar åt vilket håll vår lägenhet ligger. Jag står ute i morgonkylan iklädd endast trosor och något linne. Jag fryser inte, jag känner inte min kropp längre. Det ändå jag känner är en förlamande smärta inombords. Jag tror jag fryser till is här, blir paralyserad av inre smärta och chock. Jag kan inte längre förmå min kropp till att röra sig. Jag får en blackout.


Nästa minne jag har är att en kvinnlig ambulanssjuksköterska med blondt hår och lugn och len röst försiktigt tar mig i armen. Hon vill att vi ska gå hem till mig. Jag följer med, men när vi kommer till ytterdörren tar det stopp, jag kan inte gå in. Jag kan inte se min döda bebis. Istället sätter vi oss på en bänk utanför lägenheten. "Hon är död! Visst är hon död?" frågar jag den snälla sköterskan. "Jag vet inte!" svarar hon med en medlidande blick. Men jag vet. Jag vet att mitt nyfödda barn precis har dött. Det som inte kan hända oss, det som "bara händer andra", det har precis hänt oss.

Micke får åka med i den ena ambulansen med Olivia. Jag åker med den snälla sköterskan i den andra. I ambulansen med Olivia så försöker de under hela resan mot sjukhuset att få liv i henne. De gör hjärt- och lugnräddning hela vägen fram till sjukhuset, där en barnläkare tar över. De ger henne elchocker i hopp om att få hjärtat att börja slå igen. Hennes kropp svarar inte. Läkarna gör allt i sin makt för att rädda vårt barn, även om de antagligen redan vet att det är försent. Ändå gör de allt de kan för att sedan kunna berätta för oss föräldrar att de gjort allt som stått i deras makt för att rädda vår lilla Olivia. Men vår bebis dör. Läkaren ger oss dödsbesked, de kunde inte rädda henne.

Vi måste bestämma oss för om vi vill kremera vårt barn eller ha en jordbegravning. Vi måste med andra ord bestämma oss för om vi vill att vårt barn ska brännas upp tills hon endast består av aska, eller om vi ska gräva ner hennes fina lilla kropp i en mörk jordgrop. Hur omänskligt är inte det? Fy fan!

Vi valde att kremering kändes bäst utav två fruktansvärda och brutalt omänskliga alternativ att välja mellan. Så nu ligger vår älskade babys uppbrända kropp som aska i en vit liten urna nedgrävd i den mörka och kalla jorden tillsammans med maskar och annat äckligt. Det är ett under att jag orkar leva vidare så pass bra som jag ändå gör med tanke på hur brutalt hemskt detta är. Det som drabbade vår familj (och som tyvärr även drabbats och drabbar alldeles för många fler familjer) suddas aldrig ut för oss berörda. Vår dotter, syster, barnbarn, syskonbarn m.m är död, och vi kvarlevande får leva med de här hemska och fasansfulla minnena för resten av våra liv. Sorgen kommer för alltid att vara en elak följeslagare som gör oss ledsna, arga, uppgivna och som får oss att känna oss maktlösa.

Att som förälder förlora ett barn är som att förlora en del av sig själv. Man känner alltid att man saknar något i sitt liv. Man saknar någon. Henne. Eller honom. Man känner alltid en inre tomhet som inte kan fyllas. Man känner ilska. Kanske känner man skuld. Skuld över att man inte kunde skydda sitt barn från döden. Man känner sig uppgiven, ledsen, berövad. Berövad på sitt eget barn.

Man kan även känna sig avundsjuk på att andra får behålla sina barn när man själv inte fick det. Man upplever tabukänslor som man kanske skäms över. Man undrar varför just ens eget barn dog och inte någon annans. Inte för att man vill att någon annans barn ska dö, för det vill man verkligen inte. Men ändå kan man känna ilska och orättvisa över att "just mitt barn" dog. "Varför just vår bebis?"

Man förändras. Sorgen förändrar den man en gång var. Efter sitts barns dödsfall så förändras man mer och mer. Dagar går, veckor, månader och år. Tidens passerar och man inser att man inte längre är samma person som man en gång var. Den person man var innan ens barn gick bort. Livet innan, och livet efter. Livet efter kan bli bra, det blir lättare med tiden. Men att man kommer ut ur tunneln utan att ha förändrats är omöjligt. Man blir någon ny och livet blir aldrig mer sig likt. Men livet efter kan ändå bli fint livsdugligt, meningsfullt och bra. Man kan till och med bli lycklig igen. Men sorgen, den kommer alltid att finnas där, men man lär sig på något vis att leva med den. Den finns där hand i hand med lyckan.


Mamma saknar dig Olivia! Min älskade vackra underbara finaste änglaprinsessa. Gud som jag älskar dig, så mycket att det gör ont. Och sorgen jag känner är priset jag får betala för att jag älskar dig så mycket! 💗 god natt min skatt! 🕯







  • 224 readers

Likes

Comments

Ibland är jag rädd för att sova. Jag är så rädd för att något ska hända Lovisa, att hon ska sluta andas. Så jag ligger och lyssnar till hennes andetag. Jag är mer orolig än andra föräldrar, det märks tydligt i babygrupper på Facebook. Andra tänker nog inte så mycket på plötslig spädbarnsdöd, vilket jag gör varje dag. Flera gånger varje dag till och med. Varje gång Lovisa somnar/sover så tänker jag på det. Jag ser till att hon inte blir för varm, att hennes ansikte är fritt och att hon inte kan få någonting över sig. Jag kollar henne ofta och försäkrar mig om att hon andas. På nätterna när jag vaknar för att vända mig om så känner jag alltid på hennes mun. Andas hon? Hon spänner läpparna och tar ett djupt andetag. Bra, hon andas. Hon lever.

Det är hemskt att det ska behöva vara så här. Att jag ska behöva vara så rädd jämt och ständigt. Jag har aldrig ens vågat sova med Lovisa bredvid mig i sängen. De gånger hon sovit bredvid mig i sängen är när jag råkat somna under amningen. Annars ligger hon alltid i sin spjälsäng som står tätt intill vår säng. Det känns säkrast så.

Jag önskar att livet vore annorlunda. Jag vill inte ha ett dött barn. Men vem fan vill det!? Jag saknar Olivia! Känner mig ibland så tom inombords. Sorgen tar aldrig slut! Saknaden tar aldrig slut!

  • 263 readers

Likes

Comments

Jag har inte glömt bort dig, jag orkar bara inte besöka dig lika ofta som innan. Förlåt om du tror att du inte längre finns i mina tankar, det gör du, men jag försöker att inte tänka på dig för mycket. Om jag tillåter mina minnen av dig att träda fram för mycket är jag rädd att jag tappar fotfästet. Jag är rädd att falla ner i sorgens avgrundsdjupa hål igen. Är rädd för att jag inte ska kunna ta mig upp igen.

Det är lättare att inte tänka, att inte känna. Att tänka att "så farligt är det inte!" Men innerst inne så vet jag. Det går inte att helt förtränga att jag mist någon av de viktigaste människorna i mitt liv. En människa som var en del av mig och resten av min familj. Tillåter jag mig att tänka på det så tar luften slut. För hur ska jag kunna andas om inte du gör det? Det borde inte vara möjligt.

Det jag känner för dig kan bara en mamma som förlorat sitt barn förstå. Sorgen. Ensamheten. Skulden. Smärtan. Ångesten. Tomheten. Kärleken. Men framförallt saknaden. Saknaden är hemsk. Den där eviga saknaden som aldrig går att fixa. Vetskapen om att det inte går att bota. Vetskapen om att vi aldrig mer ses. Aldrigheten. Jag hatar aldrigheten! Det är den som tar allt mitt syre ifrån mig.

Du kommer aldrig tillbaka. Min dotter är död! Du är död! Hur kan det vara sant? Säg att det inte är sant! Jag vill inte känna mer! Jag vill inte sakna mer! Ändå accepterar jag att det är så. Jag accepterar att en del av mig är trasig, att du aldrig mer kommer tillbaka. Jag måste leva utan dig.

Mamma saknar dig, älskade lilla Olivia! I varje andetag älskar och saknar jag dig!❤️

  • 427 readers

Likes

Comments