Header

Tjejen på fotot här ovan heter Jenny Rosén, aka Inspo-Kenny från och med nu (Kenny = insidejoke). Jag har läst världens bästa inlägg. Världens bästa inlägg for sure. Här är det en grym tjej som slänger upp bilder på sin kropp och bara totalälskar den. Du är bäst Jenny! Det där grymma inlägget hittar du här min kropp mina regler

Besök @Jeenyrosen och bli glad, precis som jag!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vloggin' mamas består av 5 tjejer som bloggar med föräldraskapet i fokus.

Vi filmar barnen i olika situationer i vardagen. Outfits för veckan lägger vi upp varje onsdag, vi har gjort krypfilmer, barnen testar, vardagsfilmer och matfilmer hittills. Följ oss!!

Vår Facebookgrupp - Facebook.com/vlogginmamas 
Instagram - instagram.com/vlogginmamas

Och våra bloggar - 
@Archeyyy
@sillyme
@llinathor
@Jeenyrosen
@frecklesnstuff

Älskar att göra dessa videos, nästa vecka kommer en helt ny OOTW från hela veckan! Keep shining!

Likes

Comments

Inlägget är i samarbete med Kalasdekorationer.se

Åh nu ska här byggas vägg och dekoreras prinsessrum! Hämtade ut min beställning från kalasdekorationer.se igår. Har sååå mycket planer för Ellies sovrum. Ska bygga en vägg i lillhallen så hon får ett eget sovrum i anslutning till vårt, som jag skrivit tidigare. När dessa detaljer hänger uppe kommer fler bilder. Visst kommer det ta ett par veckor men den som väntar på nåt gott... ja ni vet ju!

Likes

Comments

Inlägget är i samarbete med twistshake.com

Du kan mixa och matcha precis hur du vill. Eller så gör du inte det. Färgerna är verkligen fantastiska - funktionen likaså! Jag älskar, verkligen älskar flaskorna!

Du får 40% rabatt på twistshake.com med min kod annawestergren40 (neonkollektionen) och 20% rabatt med annawestergren20 (pastellkollektionen).

Likes

Comments

Dreamteam sprider nätkärlek

Dreamteam är vi: @tsilod , @llinathor , @sillyme & @Archeyyy

Vi lyfter och diskuterar ämnen som kanske kan kännas svåra eller upprörande, utmanande eller vanliga att många har åsikter om. Vi talar ut, öppet och ärligt!

Veckans tema handlar om Medberoende

I min familj är det färre utan någon form av missbruk än personer med. Dom flesta män i vår släkt står för problemen och kvinnorna är i regel medberoende. Här har vi ett praktexempel på dysfunktionalitet och hur arvet gått vidare i rakt nedåtgående led. Inte en generation har missats. Jag hoppas att jag är den första att bryta detta nu.

Men sånt kan man aldrig veta, bara arbeta för.

Jag har varit fruktansvärt medberoende till min far, min styvfar, mina bröder, pojkvänner och ja... innan jag blev medveten om det var det nog alla jag hade runt mig. Både vänner och familj.

Jag har alltid ställt upp och funnits för alla dessa personer i hopp om att rädda dom. Men istället för att sätta gränser har jag möjliggjort ett fortsatt missbruk. Jag har blivit utnyttjad och manipulerad. Även medvetet. Innan jag visste vad medberoende var så var jag konflikträdd och fruktansvärt rädd att bli övergiven. Det är oftast en av de stora anledningarna till att dom flesta stannar i sina relationer och inte sätter gränser.

Man förlorar liksom egenvärdet eftersom att personen man skyddar kan dö utan hjälpen och då är det ju ens eget fel för man kunde kanske ha gjort mer.

Det här är något jag tror att alla som lever med missbrukare brottas med, för gud ska veta att jag gjort och till viss del fortfarande gör. Även om jag idag sätter gränser och har förstått att det inte är mitt fel så känner jag fruktansvärd ångest, skuld och rädsla när jag säger nej och sen tänker på ifall någon dör pga att jag inte hjälper dom.

Det finns dock hjälp att få både för anhöriga överlag och barn till missbrukare. Exempelvis kan ni besöka en sida som heter Al-anon som är för anhöriga eller ACA-Sverige som är främst för barn till missbrukare. Med barn menas ingen specifik ålder utan vem som helst som växt upp med föräldrar som missbrukar. Jag har gjort exempelvis något som kallas familjevecka på ett behandlinghem som heter Korpberget vilket hjälpte mig oerhört mycket!

Hur tänker ni om veckans ämne?

Nästa veckas ämne är Psykisk ohälsa, vi ses kl 19.00 - samma tid, samma kanal

🌸 Stora familjer

🌸 Förlossningsrädsla

🌸 Vikt - övervikt/undervikt

🌸 Graviditetskomplikationer

🌸 Unga mammor

🌸 Ensamstående föräldrar

🌸 Tvillingar, trillingar, fyrlingar

🌸 Förlossningsdepression

🌸 Medberoende

Likes

Comments

Nej jag menar inte att man måste älska eller avsky alla utan jag menar att vissa människor helt enkelt bara passar ihop och andra är helt totalt omaka. Jag tenderar att isolera mig själv när jag mår dåligt. Dessa perioder. Och då har jag ingen energi till vänner. Dom som faktiskt pallar sig hit är i regel dom jag står ut med även när jag mår piss, för dom är lika hemma här som vi. Tack för att ni finns!

Likes

Comments

Usch det dök upp ett minne i mitt flöde på facebook nyss. Ett minne som är smärtsamt och fruktansvärt plågsamt. Jag var alldeles för nära att mista min äldsta son. Det är andra gången i hans liv som jag trott jag skulle förlora honom.

Varning för långt inlägg.

Det här är vanligtvis en väldigt försiktig kille, han har aldrig brutit ett ben i kroppen, sällan blåmärken eller utsatt sig för situationer där han kan bli skadad. Men han är istället den som när han väl råkat ut för något verkligen svävat mellan liv och död. Två gånger i hans snart 17-åriga liv har jag varit nära på att bli en av de föräldrar som överlever sina barn, min absolut största rädsla.

Han var uppe och hälsade på sin vän i Norrland några veckor över sommaren som vanligt. Sedan vi flyttade från Härnösand har han åkt upp varje sommar och bott några veckor hos sin bästa vän.

Under tiden där har han klagat på ont i magen till och från och vi alla trodde han blev magsjuk. Han kräktes, fick kramper och feber till och från. Det blev bättre och sämre - gick upp och ner i flera veckor men han verkade ändå rätt ok så ingen av oss blev speciellt orolig. Till slut var det dags att börja röra sig hemåt men jag ville inte sätta ett magsjuka barn på en buss i 6 timmar helt själv så jag åkte upp för att åka hem tillsammans med honom.

När jag kom fram så tror jag att pojken slappnade av lite mer och blev liten för han fick genast fruktansvärt mycket ondare i magen och han kunde knappt gå ut i bilen själv. Jag fick stödja honom och det tog nästan en timme att gå de få meter som krävdes. Svårt att komma upp ur sängen, fick knappt på sig kläderna och tog små små myrsteg ut mot bilen. Så hade han inte varit innan jag kom så jag tror att han höll ihop pga att han inte var hemma.

Vi fick skjuts hem till min far som också bodde där uppe då och jag bestämde mig för att ringa ambulans då vi verkligen behövde kolla upp honom innan jag bokade resa hemåt. Jag ville inte sitta på en buss med honom så länge utan att veta hur dålig han var. Ambulanspersonalen tryckte och kände, frågade honom hur det var och tyckte själva inte att det var nån mening att köra in honom till akuten. Jag ville dock inte ge med mig utan att få honom kollad av en läkare så dom gav med sig efter en orolig mammas tjat och vi fick komma in.

När vi kom ner till Sundsvall så tog det inte alls lång tid innan vi fick träffa läkare, det verkar vara rutin att se magsmärtor som akut på sjukan och vu kördes in i ett rum direkt. Läkare klämde och kände, frågade och funderade. En specialist fick komma och även denna klämde och kände. Dom tog prover och efter en stunds dividerande blev vi skickade på ultraljud. Ingen berättade varför. Jag började bli orolig eftersom det kom läkare efter läkare, specialister tillkallades och ingen pratade med mig.

Efter ultraljudet kom en av läkarna vi pratat med och förklarade att vi måste åka på röntgen då dom hittat någonting i buken på min lilla pojke som inte ska vara där och ultraljudet var inte tillräckligt för att ställa diagnos. Så vi åkte ner på röntgen direkt. Nu verkade det som allt började bli väldigt bråttom. Det skrämde mig.

Proverna visade en fruktansvärd hög crp. Alltså infektionsvärdena som normalt sett ligger på runt 8 var långt över 100. Har för mig runt 140-150. Min pojk hade alltså en stor infektion i buken. Efter röntgen kom läkaren in och dom började sätta massa slangar och dropp och förklarade att han hade en brusten blindtarm. Men det var inte nog. Han hade gått med denna brustna blindtarmen i 9 dagar. 9 DAGAR!! Det som fått honom att överleva detta var att det på något sätt bildats en blåsa runt tarmen. En stor vätskefylld böld på 10 cm i diameter hade alltså kapslat in den brustna tarmen och förhindrat vätska från att rinna ut i buken.

Detta räddade livet på mitt barn.

Dom kunde inte operera honom pga bölden och att skadan var så stor att dom hade varit tvungna att ta för mycket av tarmen så han sattes på antibiotikadropp. Efter 12 dagar på sjukhuset i Sundsvall blev vi slussade med sjuktransport till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Sthlm. Då visade infektionsvärdena bara 40 och han mådde bättre.

Han fick då bli av med droppet och istället ta tabletter. Vi blev kvar på Astrid Lindgren ett dygn innan dom beslutade att vi kunde åka hem på permis. Ett återbesök dagen efter och sen var han utskriven. Vilken lättnad. Det som sades när vi fick åka hem var att om han fick problem med magen så skulle vi in direkt eftersom det kan innebära livsfara om blindtarmen börjar strula igen.

Nu är det 3 år sen. Varje gång han klagar på magen så får jag panik. Men det kanske är förståeligt. Jag är så tacksam att det gick bra för oss och att alla mina barn är vid liv. Jag tar ingenting för givet och är fruktansvärt rädd om dom. Kanske överbeskyddande men vem kan klandra mig?

Likes

Comments

Jag läste ett inlägg hos Malin Stensson aka göteborgsmamman och hajade verkligen till på det hon skrev. Varför tar jag bort kommentarer som är kritiska? Löd rubriken som gjorde mig nyfiken så jag klickade in och fick mig en funderare.

Nu har inte jag fått några kommentarer med negativ kritik men det finna många andra som får och jag undrar också varför man tillåter dessa att ens synas i kommentarsfältet? Varför raderar man inte det som gör en ledsen eller arg? Det måste ju ändå vara det enda sättet att bli av med många av nättrollen, för syns man inte så finns man inte. Det är ju lite så vi fungerar. Ge inte luft åt negativa människor. Erbjud dom inte ens möjligheten att få trampa på er!

Malin - du är grym och du har rätt! Jag hoppas att fler tar efter så alla tillsammans kan hjälpas åt att motverka näthat. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Likes

Comments