Nu var det några veckor sedan jag skrev och vi har hunnit påbörja arbetet med slutproduktionerna i skolan! Det kommer sättas upp elva olika föreställningar som spelas på Wendelsbergs teaterfestival i slutet av maj och det är en blandning av teaterpjäser, musikaler och en dansföreställning, och det är den jag är med i! Vi är nio stycken i ensemblen, Magda i Mu2 koreograferar och regisserar oss och föreställningen är baserad på Wilhelm Mobergs Utvandrarna. För ett litet tag sedan fick vi skriva lappar med önskemål på vilken typ av slutproduktion vi ville vara med i och jag hade egentligen inte önskat dans, men efter en veckas jobb är jag verkligen inte missnöjd. Det har varit superkul och jag tror att vi kommer kunna visa upp en riktigt bra föreställning.


För er som inte riktigt har koll på Utvandrarna så handlar den om utvandringen från Sverige till Amerika på 1850 talet. En miljon svenskar utvandrade för att söka sig ett bättre liv, och Mobergs bok handlar om en grupp människor från Ljuder socken i Småland som bestämmer sig för att ge sig av till Amerika. Jag kommer gestalta Karl-Oskar, och jag är väldigt spänd på hur det kommer bli att dansa som en karaktär för det har jag aldrig gjort på det sättet förr. Jag har bara varit med i dansföreställningar med många olika, fristående koreografier där man går in i olika känslor men man dansar fortfarande som sig själv. Därför är jag taggad och lite nervös för hur det är att vara i en och samma karaktär och berätta en sammanhängande historia bara med dans. Men som sagt, jag tror det kommer bli riktigt bra det här!


Det är kul att det är just Utvandrarna vi ska göra för jag älskar verkligen den historien. Pappa är intresserad av historia och har pratat mycket om utvandrarserien, jag läste boken i gymnasiet, och den helt fantastiska musikalen Kristina från Duvemåla är baserad på den och de två nästkommande böckerna i serien; Invandrarna och Nybyggarna. Den känns också väldigt aktuell att ta fram och minnas just nu.


Det enda som är lite jobbigt (men samtidigt också sjukt najs) är att jag bara har dans på schemat från och med nu. I veckan som gått har vi haft mycket improvisation så det har inte varit högintensiv dansträning hela dagarna men det har ändå känts i kroppen och jag tror att det bara kommer bli mer och mer intensivt ju närmare premiären vi kommer. Men fatta vad vältränad jag kommer vara efter sju veckor med det här schemat!! Beach tvåtusensjutton så att säga, haha. Nä, men jag tycker faktiskt om att träna mycket, så jag trivs med det här. Jag måste bara se till att öva mycket sång utanför skolan så jag inte tappar det.


Om du vill komma och titta på detta blivande mästerverk så ska du ta dig till Wendelsbergs teater något av dessa datum (eller alla):

20/5 kl 16.45

26/5 kl 17.00

28/5 kl 18.00

Biljetterna kostar 50 kr, men om du vill se mer än en föreställning kan du köpa festivalpass för 100 kr och gå på så många föreställningar du vill! Hoppas vi ses där!! Fram tills dess kan du också följa oss på @utvandrarna_wendelsberg på Instagram.


xoxo Wilda

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag är ett praktexempel på hur vårt samhälle uppfostrat kvinnor till att vilja göra allt rätt. Genom min skolgång har jag sällan räckt upp handen för att svara på en fråga där jag inte varit säker på att jag har det rätta svaret redo. Jag har alltid siktat på skyhöga betyg och oftare av anledningen "det ser bra ut på pappret" än faktiskt intresse för ämnet. Min plan efter gymnasiet var att plugga musik på folkhögskola där de knappt tittar på dina betyg utan bara går efter din audition, men jag kände ändå att jag behövde få ett A i Svenska 3.

Jag har alltid tyckt att det är jättejobbigt att improvisera, vare sig det gäller att spela saxofon, teater eller att hålla ett kort välkomsttal. Allt måste vara planerat och uttänkt. För tänk om det blir fel..! Tänk om jag skulle råka spela en ton som inte tillhör skalan, tänk om någon skulle tro att jag var dum, tänk om någon fattar att jag inte kan ALLT I HELA VÄRLDEN!! Nä, okej, riktigt så illa har det kanske inte varit. Men ganska illa ändå. Tack och lov har det släppt ganska mycket nu och det är tack vare det vi gör på Wendels, inte minst vårt senaste projekt med etyder.

Under tre veckor har vi arbetat i små grupper om fyra personer, med två från Mu1 som varit skådespelare och två från Mu2 som regisserat och uppgiften har varit att arbeta med en scen som regissörerna valt och sedan redovisa för skolan hur långt vi kommit. Det är väldigt intensivt att jobba i så liten grupp och att ha så mycket fokus på sig hela dagarna, och det har varit väldigt kul och lärorikt. Men nu kommer vi till det här med att göra fel. Matilda och Rebecka har varit mina regissörer och jag har skådespelat med Ebba i det här projektet och det visade sig väldigt tydligt att både hon och jag är "göra rätt-människor". Jag tror det var förra tisdagen. Vi hade övat på vårt manus i en vecka och det satt nästan helt. Bosse, vår lärare och handledare, skulle vara med oss för första gången och jag var taggad på att visa upp att vi kunde vår text. För att vi skulle få testa olika sätt att säga replikerna gjorde vi en fyra hörn-övning, där rummet då är indelat i fyra rutor och beroende på var man står har man olika förutsättningar. Den här gången körde vi med dialekter och vi hade stockholmska, göteborgska, norrländska och gotländska. Både jag och Ebba ogillar starkt (skulle nog kunna säga att jag hatar det) att härma dialekter, den enda jag kände att jag kunde på ett ungefär var stockholmska men jag kunde ju inte stå i samma hörn hela tiden. Egentligen kunde vi ju vårt manus flytande men när vi gjorde den här övningen gick det sjukt trögt, för mig var det som att orden fastnade i svalget för jag visste inte hur de skulle låta när de kom ut. I mitt huvud skrek jag JAG KAN INTE DET HÄR!!! Jag vet inte om ni förstår hur jobbigt jag tyckte det var, men det var på gränsen till att jag började gråta. Våra regissörer avbröt oss efter ett litet tag för de märkte hur dålig energi det blev och vi fortsatte lektionen med andra övningar.

Men för mig var det ganska kört där. Gång på gång försökte jag ladda om och köra igång med ny energi men det gick inte. Jag kände mig värdelös i allt vi gjorde resten av lektionen. Jag lyckades hålla god min tills vi slutat och jag kom utanför dörren, då sprang jag iväg mot mitt rum och började gråta. Inte för att jag kände mig ledsen egentligen, men det var så mycket känslor som jag pressat ner i en timme som bara ville ut.

Nästa morgon kom våra regissörer med beskedet att vi ska öva på att utmana oss själva, släppa loss och inte vara rädda för att göra fel. Nu i efterhand känns det så självklart, men för två veckor sedan hade jag en helt annan bild av vad det kunde innebära. Vi gjorde övningar med olika känslor, två hörn och fyra hörn där jag och Ebba själva fick välja vilka ord vi skulle använda. Vi valde aldrig dialekter, surprise surprise. Ett steg i taget ;) Men det räcker inte att bara kunna släppa loss i övningar, man måste våga det även när man kommer upp på golvet och faktiskt ska spela scenen. Och där satt jag fortfarande fast i gamla vanor i början av processen. Nästa gång Bosse var på besök hos oss påpekade han att där var för många i rummet som ville göra rätt. Han tyckte att jag och Ebba bara försökte tillfredsställa Matilda och Rebecka och att de två också försökte göra scenen "rätt" alldeles för mycket. Och istället för att det uppstå något briljant så hände det nästan ingenting på scen.

Så det jag nu lärt mig är att för att hitta det intressanta i en scen måste man våga testa olika saker och göra "fel". Det kan vara något som verkar helt orimligt, men när man provar upptäcker man att det blev fantastiskt! Överspela, överdriv, busa, testa, kom med förslag i skådespelet, och sedan får man sålla bort det man inte gillade. Och det ligger ingen värdering i vad som kastas bort och vad som behålls. Men om du tänker att det måste bli rätt från början kommer det inte bli någonting alls.

Ett exempel på min utveckling i att prova nya saker är att jag under repetitionen i fredags bestämde mig för att testa att göra min roll på någon sorts rikssvenska/stockholmska/vet-inte-exakt-men-inte-skånska-i-alla-fall, för jag kände att det skulle passa min karaktär bättre. Mina regissörer blev alldeles paff men gillade det jättemycket, så sedan dess har jag kört på det. Det var kul att höra folks reaktioner på det idag efter att vi redovisat, flera sa att det lät naturligt så jag ger mig själv högsta betyg för det! Nej just det, inte värdera nu...

Imorgon bitti redovisar vi för allmänna linjen och sedan säger vi hejdå till etydprojektet. Det har varit grymt lärorikt för mig och i fortsättningen ska jag alltid göra fel och göra saker jag inte kan. Nja, riktigt så kommer det kanske inte bli, men jag lämnar projektet med ett större mod än jag hade innan.


xoxo Wilda


P.S. Om någon ber mig härma gotländska någon gång igen i en fyra hörn-övning så kommer jag hitta på en egen version av hur jag tycker att det låter, för det är inte det som är poängen. Poängen är att få testa att säga replikerna på olika sätt. Poängen är också att Bosse är en grymt bra lärare. D.S.

Likes

Comments

... I'm feeling twenty-two!

Ja tänka sig, jag fyllde år igår! Jag hade en superbra dag, den började med att mamma ringde och sjöng för mig och sedan tio minuter senare kom Martin och Ebba och sjöng för mig, kände mig väldigt uppvaktad. Jag fick ett presentkort på 300 kronor på H&M av klassen, så himla fina de är! Jag fick även en tröja av Ebba som ser ut såhär:





Den hade jag såklart på mig hela dagen! Men Ebbas firande tog inte slut där minsann, hon hade även tagit sig tid att skriva ut printscreenade snapchats på mig och satt upp över halva slottet. Det kan ju tåla att tilläggas då att de flesta var föga smickrande, milt uttryckt... Men jag kände att jag bjuder på den, jag har ju ganska lång tid på mig att planera min hämnd till hennes födelsedag.

Mycket sång blev det, min etyd-grupp började dagen med att sjunga för mig och sedan stämdes det även upp i matsalen på lunchen. Och det ar inte bara jag som firades, Nellie i min klass och Ingrid i tal1 fyllde också år igår!

Såhär stekigt väder fick jag dessutom på min dag, det var nästan så man blev lite solbränd (typ, nästan).





Dagen avslutades med lite häng på slottet med spel och kladdkakor som Nellie bjöd på. En riktigt härlig dag! (Nästan helt utan ålderskris.) På lördag ska jag fira lite till, ska dra ut och klubba med massa vänner, det ska bli så jävla kul.


xoxo Wilda

Likes

Comments

Det går inte så bra för mig med mitt bloggande just nu, jag hinner inte riktigt med! Det händer lite grejer till höger och vänster och jag har svårt att välja ut vad jag ska skriva om och så slutar det med att jag inte skriver någonting alls istället. Men nu tänkte jag försöka få till en sammanfattning av de senaste veckornas händelser!

På teatern i skolan har vi jobbat med manuset Sårskorpor av Maria Blom och fick i par arbeta med en scen från pjäsen som vi sedan redovisade för klassen. Det var en väldigt inspirerande uppgift och jag känner att jag har lärt mig jättemycket av den. Vi fick med oss flera olika verktyg för att sätta text, alltså lära sig sina repliker så bra och snabbt som möjligt utan att färga dem i sitt sätt att säga dem. Inte förrän vi kunde replikerna fick vi börja experimentera med hur de kunde sägas genom att testa olika viljor och se vad de gav för olika utfall för karaktärerna. Det var väldigt givande att arbeta på djupet med en scen sådär, jag har aldrig direkt gjort det innan. Jag arbetade med Linnea och jag är glad att jag hamnade med henne för hon kom med massor av idéer och analyser som jag kanske inte hade tänkt på själv, och fick igång min hjärna lite haha. När vi redovisade för klassen var det nio helt olika scener vi fick se trots att alla hade samma scen i manus vilket känns... HÄFTIGT! (internskämt, hehe..) Skämt åsido, det finns sjukt många sätt att tolka en text och beroende på vad karaktärernas viljor är påverkar de varandra olika och det kan uppstå helt andra saker än man kanske först trodde när man läste dialogen.

Jag blir så jäkla glad när jag tänker på hur mycket jag lärt mig sedan jag började på Wendels, framförallt inom teater. Att jag kan sitta och prata om saker som att formulera viljor, inre och yttre motstånd, tempon, att skapa hål, hur Stanislavskij och Tjechov jobbade gör mig uppriktigt lycklig.

Vi har också haft redovisning av vårt duettprojekt där jag sjöng I Could Always Go To You från musikalen Personals med Lovisa. Vi spelade två kvinnor i trettioårsåldern med misslyckade kärleksliv #relaterar haha. Vi visade upp den för skolan i fredags och det gick helt okej, genrepet gick dock mycket bättre men så är det väl nästan alltid. Jag ger oss godkänt i alla fall, hela vår klass fick mycket beröm av de andra klasserna på teaterlinjen så jag tar åt mig lite av det ändå.

Efter sportlovet drar vårt etydprojekt igång och i fredags fick vi reda på vem i klassen vi ska skådespela med och vem i Mu2 som ska regissera oss. Jag ska vara med Ebba, och Matilda och Rebecka är våra regissörer. Jag är supertaggad och jag tror det kommer bli hur kul som helst! Det kommer bli lite som Carros projekt med Sårskorpor fast större och bättre, it´s gonna be awesome.

Och på tal om Mu2 så har de precis avslutat sin föreställningsperiod med Cabarevyn Det är kört, och jag hann se den sex gånger. Eller, ett par av gångerna jobbade jag med att dra ridån och hjälpa till med lite annat så då såg jag inte riktigt hela, så jag såg den bara nääästan sex gånger. Jag är verkligen taggad på att göra cabarevyn nästa år, det ska bli jättekul att få testa på att göra samma föreställning 15 gånger och få känna på lite hur det är i "verkligheten" och inte bara öva in nåt för att visa upp det två gånger för folk man redan känner.

Igår satt jag på första parkett på den allra sista föreställningen av Det är kört och jag försökte ta lite fina bilder att ha som minne men jag har ju en iPhone 4 så de gör inte riktigt verkligheten rättvisa, men ungefär såhär såg det ut i årets cabarevy i alla fall!

Mu2, ni äger!!


xoxo Wilda

Likes

Comments

Idag hade jag mitt första besök nånsin hos en sjukgymnast (wow, kul med nya upplevelser! Fast nä) och detta var då pga min ena axel som jag haft ont i sedan mitten av förra vecka. Efter lite googling gissade jag på att det var en överansträngning och eftersom jag precis börjat i ett danscrew (mer om det senare) som tränar ganska hårt på grejer jag inte är van vid, t.ex. breaking, då man har ganska mycket belastning på armarna så det var inte så svårt att ana var skadan kom ifrån. Tråkigt som fan i vilket fall eftersom jag vill kunna köra på med hårträning utan hinder, men men. Ibland går inte allt som man vill.

Så efter att ha försökt ignorera problemet i några dagar tog jag igår kväll tag i mitt liv och bokade tid hos en sjukgymnast. Det var mycket riktigt en överbelastningsskada, sjukgymnasten sa att det är de fyra små musklerna som stabiliserar axeln som blivit överansträngda och då bildas ärrvävnad som inte är lika stark som den ursprungliga muskeln. Det är alltså den här ärrvävnaden som orsakar smärta när den kommer i kläm eller inte orkar "göra sitt jobb", så nu måste den tränas upp! Så utrustad med et megagummiband och fyra övningar att göra varje dag cyklade jag ifrån sjukgymnasten hyfsat nöjd ändå. Hon sa också att jag får göra min vanliga träning så länge smärtan inte går över en femma på en tiogradig skala och att smärtan lägger sig inom 24 timmar. Så jag kan göra ganska mycket, bara jag är lite försiktig. Dock kanske jag inte kan pumpa på med så många armhävningar jag orkar, vilket suger för jag var på gång att kunna göra ganska många i rad... Men jag får försöka ta hand om mig så att axeln kommer tillbaka till normalstyrka så snart som möjligt.

Ikväll har jag min femte träning med crewet och jag har mycket att berätta om det men det hinner jag inte nu. Men lovar att ni kommer höra mycket om det från mig för det är SÅ KUL!!


xoxo Wilda

Likes

Comments

Nu när 2016 är så gott som över känns det mer eller mindre obligatoriskt att ge sig på någon form av sammanfattning av året som gått. Det här har utan tvekan varit den mest målinriktade tiden i mitt liv. Jag hade verkligen bestämt mig för att jag skulle komma in på någon skola och fortsätta plugga musikal, det fanns liksom inget annat alternativ för mig. Därför gick nästan hela första halvåret åt till att förbereda mig inför och gå på auditions. Jag måste säga att jag överträffade mig själv i planering och pusslande av livet hela våren, med jobb på dagen (och ibland natt och helg), danslektioner däremellan, instudering av låtar, sånglektioner på helgerna och planering av resor land och rike runt till alla skolor. Den galnaste helgen var när jag sökte till Wendelsberg på fredagen, åkte hem igen på kvällen för att vara med på Attitudes vårshow under lördagen, tog tåget tillbaka till Göteborg direkt efter sista dansshowen för att göra ytterligare prov på Wendelsberg på söndagen. Vid sju-tiden på kvällen var jag klar och kunde bege mig hem igen, och då var jag rätt mör i både kropp och huvud.


Även om jag som sagt var ganska välplanerad så fanns det såklart jobbiga stunder. Det var inte alltid jättekul att köra till jobbet och städa halv tolv på kvällen efter att ha dansat i fyra timmar, men jag hade valt det själv för att kunna ta så många danslektioner som möjligt. Det var heller inte helt underbart att ha tanken på alla auditions i bakhuvudet hela tiden. Så fort en var över låg nästa framför mig, det fanns ingen tid att slappna av. Att dessutom få nobben från några skolor utan att dra en känsla av värdelös över sig var också en utmaning. Men jag kan säga helt uppriktigt att så fort jag fick antagningsbrevet från Wendelsberg kändes allt så jävla värt det!! Ett "ja" överträffar alla "nej" tusen gånger och allt jobb en lagt ner är värt all möda. Glädjetårarna sprutade när jag läste det där brevet.

Inget blod, men massor av svett och lite tårar krävdes av mig för att ta mig dit jag är nu och jag vet att det kommer krävas så mycket mer för att ta mig dit jag vill komma, men jag känner mig rätt säker på att det också kommer vara värt det.


2016 bjöd också på två härliga resor! En till Tyskland och Schweiz (och en dag i Nederländerna) med Sjöbo Ungdomsorkester och en till Amsterdam dem Sissel. Lite kul att jag aldrig tidigare varit i Nederländerna men denna sommaren var jag där två gånger. Det är alltid kul att resa med orkestern, man träffar nya och gamla vänner i vår tyska vän-orkester och det känns faktiskt ganska häftigt att kunna säga att jag har kompisar i ett annat land. Dessutom, i dagens samhällsklimat är det viktigt att se bortom gränser och möta människor från andra platser än där en själv kommer ifrån, även om det just i det här fallet inte är längre bort än Tyskland. Det här året skapade vi kanske en ny tradition med en orkester i Schweiz också, det var första gången vi träffade dem och om det skulle vara så att orkestern fortsätter ha utbyte med dem är det ändå lite coolt att kunna säga att jag var med från början!

Amsterdamresan var också underbar, det är en fantastiskt fin och spännande stad och jag kan definitivt rekommendera att åka dit! För att sammanfatta vår resa kan man säga att den bestod av jobbiga trappor på hotellet, en ko i badrummet, mexikansk mat, Van Gogh-museet, shopping, våfflor, vin, ost och kex, träffa främlingar från Jodel, häxor, och MASSOR av prat och skratt. Jag hoppas att jag och Sissel drar iväg på semester fler gånger, och att vi får med oss Hedda också. De tre musketörerna på äventyr!! (Vi har aldrig kallat oss för det och vi lär inte börja med det nu heller, tyckte bara det passade så bra i sammanhanget ehehe...)


Nu har ni fått följa med mig under min första termin på Wendelsberg och jag är verkligen supernöjd med utbildningen och allt runtomkring, alla vänner och nya erfarenheter jag fått. Jag är så tacksam att jag får vara i en kreativ miljö och hålla på med det jag älskar varje dag. Jag är också sjukt tacksam över min familj och mina vänner som alltid stöttar mig och finns där för mig även om vi inte alltid är nära varandra rent geografiskt. Ända sedan jag slutade gymnasiet har jag och mina vänner, nya och gamla, spritts för vinden till olika platser i landet och det kan vara svårt att upprätthålla nära kontakt med alla, men de bästa vännerna är de man inte behöver träffa varje dag för att veta var man har varandra, vi vet att vi finns där ändå, oavsett vad.

Sådär nånting var mitt 2016 och nu är det dags att blicka framåt mot nya äventyr! Gott nytt år på er!


xoxo Wilda

Likes

Comments

Den senaste veckan har varit hur najs som helst! I lördags lussade vi på Åbytravet och jag fick även vara med och dela ut pris i ett lopp. Det kändes väldigt hemma att vara tillbaka bland hästar och jag hade egentligen velat umgås mer med hästar till vardags. Jag ska verkligen försöka se till att åka ut och hälsa på i mitt gamla stall nu när jag är hemma på lovet.

I söndags var vi ett gäng från klassen som gick på Jul på Liseberg och det var verkligen övermysigt. Vi åkte lite karusell, käkade brända mandlar, tittade på isshow och åkte skridsko. Jag kände mig inte riktigt lika graciös som de som var med i showen, men nästan. Det var en väldigt fin dag.

Vi hade julavslutning i tisdags eftermiddag/kväll där det bl.a. bjöds på skönsång, julbord, dans runt granen och lärarspex. Jag vet inte om jag sagt det, men för ett litet tag sedan hade vi elevspex där vi fick spexa lärarna och det här var då deras chans att "ge igen". Det skulle ta väldigt lång tid att beskriva exakt vad de gjorde så jag hoppar det, men jag kan säga att det var SÅ. JÄVLA. KUL! Spexet om vår klass avslutades med lite... hrm... sexig (?) dans. Det blev verkligen en supertrevlig kväll och ett bra avslut på terminen. Fast vi slutade inte riktigt här ändå, på onsdagen var det klassmys med Maria och Bagge. Vi gjorde en väldigt fin grej då, alla fick varsitt papper som man skrev sitt namn på och sedan gick papperna runt till alla och alla skrev något positivt till varje person i klassen. Maria tyckte egentligen att vi skulle vänta med att läsa dem tills på julafton, men jag läste mitt papper redan på bussresan hem till Skåne, jag kunde inte hålla mig(och det kunde de flesta andra inte heller). Och alltså min klass är så himla fin!! Den har verkligen överträffat mina förväntningar, jag trivs så bra och kändes fantastiskt att få massa komplimanger över sig från dem. Jag är väldigt tacksam för vart jag hamnat i livet, att det är med just er <3

Jag tycker ändå det är skönt att få komma hem lite nu ändå, har ju inte träffat familjen sedan höstlovet så julledigheten känns välbehövlig. Ska försöka ta igen umgängestid med de jag inte kan träffa till vardags, typ familjen och Sissel och Hedda^^. Vi tre (alltså jag, Sissel och Hedda) ska ut och klubba på juldagen, det kommer bli fett. Nu har det ju t.o.m. hunnit bli julafton medan jag suttit här och skrivit, och tänk, det är inte alls lika spännande som när jag var liten haha. Men ändå lite spännande, men kanske framförallt en härlig dag att umgås med familj och släkt. Och bror min fyller ju år för fan, det ska inte glömmas bort! För min del innebär julafton också att spela på äldreboenden med Sjöbo Ungdomsorkester, och det brukar vara väldigt trevligt, med mycket fika och glad stämning. Jag har inte hunnit spela med orkestern under den gångna terminen så jag passar på nu när jag är hemma.


Men god jul på er då, hoppas alla får den julafton ni hoppas på!

xoxo Wilda

Likes

Comments

Som jag misstänkte att det skulle bli så har jag inte fått ut något inlägg sedan vi började lussa, men nu har jag en förmiddag ledig så då tänkte jag passa på att skriva lite! Vi har dock inte haft supermånga gig, tror det varit åtta och så har vi ett kvar, så jag har egentligen bara varit lat med skrivandet... Oh well, nu kör vi i alla fall!

Det är alltid lika spännande med vad en hamnar i för sorts lokaler under såna här turnéer, och man får alltid vara beredd att anpassa sig. När jag gick på Eslövs folkhögskola hade vi turné med både luciatåg och barnmusikal så jag är ändå lite van vid det, vilket känns skönt, men det går ju ändå inte alltid att förbereda sig för vilka situationer som kommer. T.ex. så lussade vi i matsalen på ett äldreboende i lördags och då kollade jag och Najomi in utrymmet i förväg, för jag skulle vara lucia och hon var den som hade hand om det giget. Vi bestämde oss för att vi fick plats att stå på en lång rad istället för att dela upp oss på två, men sedan när vi väl gick vårt lussetåg och jag kom in i rummet såg jag att där är mer folk och framför allt fler rullstolar än där var förut och de står delvis där vi hade tänkt stå. Men jag kunde inte göra något annat än att ställa mig i mitten och hoppas att de andra skulle lösa det på nåt bra sätt (vilket de såklart gjorde, det blev två rader ändå). Det roligaste var när jag hade ställt mig på plats och mötte de andras blickar medan de gick mot uppställningen, alla log stort och vackert med jag kunde ändå se en gnutta panik flasha förbi i ögonen haha.

En annan spännande spelning var på ett lager på ett företag i Mölnlycke. Vi fick veta i förväg att det var en ganska lång bit att gå in och sedan skulle vi upp för en trappa och stå på någon form av balkong och sjunga. Det är inte optimalt att gå i trappor med lucialinne på sig och ljus i handen, men det kan väl inte vara så jobbigt ändå tänkte jag. Men när vi väl kom fram och såg trappan kunde jag känna en liten våg av panik gå genom luciatåget. Den var ganska smal och ganska brant, så vi kunde inte gå två bredvid varandra längre utan fick sicksacka lite och göra det så snyggt som möjligt efter förutsättningarna. Det gick dock ganska bra att komma upp ändå, men jag är inte överförtjust i att befinna mig på höga höjder och jag står längst ut i luciatåget eftersom jag tar ton och räknar in oss (alla gånger utom när jag var lucia då alltså). Nu är jag kanske sämst i världen på att uppskatta längd och höjd på saker och ting, men jag tror den här balkongen var typ 4 meter upp i luften och där stod jag med min vänstra hand som jag höll ljuset i lite utanför kanten för att vi skulle få till en bra bågform på uppställningen och mina händer svettades kopiösa mängder. Jag såg framför mig hur jag skulle tappa ljuset, falla ner, balkongen skulle gå sönder, allt skulle gå åt helvete. Inget av detta hände givetvis, men det spelades upp i mitt huvud samtidigt som jag skulle koncentrera på att inte tappa mobilen med de inspelade tonerna som jag höll i andra handen, ge ton till klassen, räkna in, och just det, sjunga också! Och ungefär efter halva programmet började jag fundera på hur vi skulle lyckas ta oss ner på ett smidigt sätt. Det lyckades gå smidigt för alla utom stackars Linnéa som var lucia och fick rinnande stearin i ansiktet för att hon försökte kika lite ner och se trappstegen. Men hon fick inga bestående men i alla fall.

Nu låter det kanske som att det har varit mest kaos på vår turné men det har det verkligen inte, det mesta har gått väldigt bra! Och som sagt, det är bra att öva på att lösa problem i stunden. På lördag har vi vårt sista lussegig, det är på Åbytravet och jag är sjukt taggad! Det är alldeles för längesedan jag var på en travbana och jag hoppas att jag hinner kolla på några lopp och kanske hälsa på några hästar efter lussandet. Vi står med på deras hemsida också, kännes lite coolt ändå!

Nu har dansterminen tagit slut och vi har haft lite extra ledig tid i skolan av olika anledningar, så den här veckan har jag, Ebba, Martin och Joppe (och ibland några fler) kollat igenom de sex första Harry Potter-filmerna. Det är underbart och jag känner mig uppfylld av magi ^_^. Jag har dock märkt att jag antar att alla ska vara lika stora HP-nördar som jag är, men tydligen finns det människor som inte är det! Martin till exempel, han har aldrig sett slutet så HAN VET INTE HUR HARRY POTTER SLUTAR!! I min värld är det helt sjukt, hur kan inte alla veta det?!?! Men nu ska han få se det i alla fall, tur vi utbildar honom här haha.

Ikväll ska jag och några till från klassen på impro-kurs hos GBG impro (de som spelade den improviserade musikalen jag såg samma kväll som min mobil blev stulen) och det ska bli jättekul. Jag har blivit helt galen i impro sedan vi började med det med Bosse för tre veckor sedan. Innan tyckte jag mest att det var läskigt men nu när jag har fått fler verktyg att använda mig av i improvisationen har jag blivit helt överväldigad av hur kul det är.


xoxo Wilda

Likes

Comments

Jag hade egentligen ett väldigt trevligt inlägg på gång i lördags som skulle handla om veckan som gått, att vi börjat med impro på teatern i skolan och hur kul det är, att vi var hemma hos Amanda i Varberg med klassen och att vi gick på en improviserad musikal i lördags kväll som var sjukt jävla bra. Men så blev det inte, för min kväll slutade istället med att jag blev bestulen på min mobil just som jag gick på spårvagnen på Järntorget för att ta mig hem i lördagsnatten. Den låg i ett olåst fack i min handväska och i exakt samma ögonblick som jag går upp för trappan på vagnen kände jag ett litet tryck mot väskan. Jag fick kalla kårar i hela kroppen och jag bara visste att något var fel innan jag ens sett att den var borta. När jag kände på väskan förstod jag direkt vad som hänt, men jag hann ändå inte se en skymt av någon tjuv. Chockad och panikslagen blev jag kvar på spårvagnen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Flera personer undrade vad som hade hänt och en kille hjälpte mig polisanmäla det hela.

Under min resväg hem var det flera som erbjöd mig att låna deras telefon ifall jag ville ringa till någon, och det slog mig då att jag inte visste vilket nummer jag skulle slå i så fall. De enda telefonnummer jag kan i huvudet är mitt hemnummer och mammas mobilnummer, och vad skulle det hjälpa att ringa mamma kvart över tre på natten? Jag hade kanske velat ringa någon på internatet för att be dem möta mig eftersom jag åkte ensam, men det gick ju inte. Jag funderar på att börja ha med mig en lapp med några nummer jag kan ringa i nödsituationer så jag inte är fullt så beroende av en egen mobil med alla kontakter.

Söndagen var en tung dag. Jag hade inte fått mycket sömn och allt kändes ganska piss. Kände också ordentlig hemlängtan under natten(nog första gången sen jag flyttade hit), mitt rum på slottet kändes liksom inte tillräckligt tryggt och hemma efter en sån här grej. Men jag är väldigt glad över alla som hjälpte mig och tröstade mig. Nu känns det som jag har hämtat mig ganska bra från händelsen. Jag har fått låna en iphone (som jag dock inte är helt vän med eftersom jag är van vid andriod) så jag kan ha kontakt med omvärlden igen, har fått nytt sim-kort, mamma och pappa hjälper mig kolla upp försäkringar och jag börjar inte gråta så fort jag pratar om det längre. Jag hoppas verkligen att jag kan få ut nåt från försäkringsbolaget bara, känns jävligt surt om jag både måste köpa en ny telefon och betala av på den stulna i typ 1,5 år till... Men jag orkar faktiskt inte tänka på det nu, jag får ta det när jag vet hur det blir med försäkringen helt enkelt.

Jag önskar att jag hade varit snabbare på att få ut blogginlägg, nu har jag missat att berätta om massa kul bara för att jag inte tog mig tid att skriva nåt förra veckan. Ska försöka bli bättre på det nu men vågar inte lova för mycket, snart drar luciaturnén igång och då är det nog fullt upp!


xoxo Wilda

Likes

Comments

Igår jobbade jag som professionell pokemontränare, den du! Inte alla som har gjort det! Nämen såhär var det. Jag, Jasmine, Najomi och Lovisa jobbade som skådespelare på eventet Allt ljus på Marstrand, och min roll var att vara pokemontränare och leda pokemonjakter för barnen. Och nu tänker ni "Vilket bra jobb för dig, du som älskar barn!" och då säger jag "Jag vet!!" Men de här barnen tyckte att jag var ganska cool så då tyckte jag att de också var ganska coola. Så jag hade en väldigt trevlig dag, och det skadade ju inte att själva spelplatsen var en nästintill magisk ö som var hur vacker som helst. Plus att jag fick typ 50 000 xp på Pokemon Go för att jag spelade det några timmar.

Hela äventyret började dock inte så bra, för p.g.a. lite brist i informationen så trodde vi att evenemanget var i fredags, så vi gjorde oss redo och åkte ut till Marstrand, vilket tar ungefär 1,5 timme från Mölnlycke. Vi kommer fram till hotellet där vi ska möta arrangören och ser en affisch med texten Allt ljus på Marstrand, lördag 26/11, och vi bara Ooh nooo... Och så var det, vi var där en dag för tidigt, shit happens haha. Vi fick i alla fall tag på arrangören och träffade honom, fick en genomgång på hur programmet skulle se ut och sen begav vi oss hemåt igen. Det som kändes tråkigast med att det blivit fel var egentligen att vi missade skolan i onödan, det kändes väldigt surt faktiskt. Men som sagt, shit happens, det blir fel ibland. Jasmine fick jättedåligt samvete för det men det var verkligen inte hennes fel, det hade blivit en miss i dialogen.

Från början var det tänkt att Lovisa skulle vara pokemontränaren och jag skulle spela ett fattigt, tjuvaktigt barn som poliserna Blomdahl och Larsson (Najomi och Jasmine) skulle jaga. Men eftersom jobbet nu var på lördagen och inte fredagen så körde det ihop sig lite med Lovisas jobb. Hon lyckades byta till ett senare pass men var ändå tvungen att åka lite tidigare än det slutade, så hon och jag bytte roller då pokemontränaren var tvungen att vara kvar ändå tills slutet och prisutdelningen.

Det var kul att se när barnen lärde känna Lovisas karaktär, hon och poliserna var tänkta att vara från sekelskiftet ungefär så hon låtsades inte veta vad moderna saker var för något (typ mobiltelefon och Pokemon Go som alla barnen hade) och de förklarade väldigt pedagogiskt för henne hur allt fungerade. De började också skydda och gömma henne för poliserna när de kom, och det blev nästan lika viktigt som pokemontävlingen.

När vår arbetsdag var slut gick vi på en konsert där några kompisar till Jasmine spelade mysig julmusik, sedan bar det av hemåt och dagen avslutades med pizzaätande. Kul och annorlunda helg, hoppas de vill ha oss på fler event!


xoxo Wilda

Likes

Comments