View tracker

Igår kom årets low point. Jag tryckte undan den i några timmar tills barnen hade somnat & sen tittade jag & Tias på 'Me before You'.  Jag grät i två timmar. Hejdlöst & hjälplöst. Vi hade fått ett mindre positivt besked under dagen som jag trott skulle vara det perfekta avslutet på 2016. Allt jag kämpat för kändes helt plötsligt förgäves & helt i onödan.

Men idag så har de känslorna runnit av mig. För nu är jag inte ledsen längre. Nu är jag - förutom gråtsvullen & flammig - mer beslutsam än tidigare. 2016 har varit ett fantastiskt år. Båda våra bästis-par fick varsin dotter, allahjäransdag i Stockholm, Gastro Nord, helgen i Göteborg, barn-spa, Tias Pokemon-frieri, Dalhalla, Tällbergsgården, Morakniv, sena sommarkvällar med hög musik, högsång med Hannah i bilen, timtals av dans med barnen, & fantastiskt fina barn. Jag är så tacksam för det jag har & 2017 kommer att bli ännu bättre. Jag kan knappt vänta.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag var liten vände sig folk om när jag & min syster gick hand i hand längs gågatan. Jag kunde kände deras stora ögon stirra efter oss & ibland hade dom till & med förstånd nog att titta åt ett annat håll när jag mötte deras blick. Jag minns klappar på huvudet & nyp i kinderna. Hur vi fick beröm för att vi var så snälla. Alla förvånades alltid över hur snälla vi var. & sen la dom till att vi var söta. Inget konstigt alls. Men sen kom det. Kinesbarn. Söta små kinesbarn. Jag lärde mig hata att inte kunna få vara blek på vintern. Jag klippte i andra klass av mig mitt långa hår som hängde ända nedanför rumpan. Jag skaffade en 'Robyn-page' som alla andra, var ledsen över mina kläder som kom i paket från Hong Kong, & önskade att jag var blåögd.

Kimia Favre beskrev det så bra i Expressen idag. Hur andra generationens invandrare inte passar in någonstans. Känslan av att inte inkluderas. Men. Andra generationens invandrare växer också upp. Idag älskar jag att min hud aldrig blir gräddvit. Jag älskar att jag syns i mängden. Jag har vuxit upp inom två kulturer som gjort mig till den jag är idag. Jag önskar att någon sagt något till mig när jag var liten. Att någon förklarat för mig att jag skulle var stolt över att var jag. Jag önskar att någon sett att det sårade mig att bli uttittad & tröstat mig. Viskat att jag en dagar skulle vara stolt över mitt ursprung. Jag önskar att någon sagt att jag var unik.

Mattias kommer nog aldrig att bli ifrågasatt för att inte vara svensk. Men för min del.. Det händer fortfarande. Hela tiden.

Likes

Comments

View tracker

Igår köpte jag & Mattias våra första aktier. Eller, våra första VALDA aktier. Känns så spännande att se om vi valt rätt framöver. Har helt snöat in på fonder & aktier de senaste veckorna & har nu äntligen vågat göra det första köpet utanför vårat ordinarie månadssparande. Jag älskar pengar. Jag älskar att spara pengarna & se dom växa & målet närma sig. Jag älskar att räkna på hur mycket jag skulle kunna spara de närmaste månaderna. Jag älskar att prata om pengar, om vad saker kostar & om vad jag vill köpa när jag nått mitt sparmål.

Däremot så är det otroligt många som skruvar på sig när jag pratar om pengar. Som om pengar vore något hemligt & fult. Jag känner igen det ifrån när jag var barn. Jag fick aldrig veta vad saker kostade, värdet i pengar. Fick aldrig fråga om pengar & har aldrig haft månadspeng. När jag var femton & flyttade hemifrån så fick jag lov att lära mig allting själv. Vad allt kostade, hur man gjorde en budget & hur man lyckades spara till det man ville ha. Jag började jobba när jag var 14, när jag var 18 skaffade jag min första egna lägenhet. Jag hade en inkomst som gick att leva på & jobbade alla pass jag kunde. Dessutom sålde jag hudvårdsprodukter & make up. Jag köpte min första dator, platt-tv, & helt nya möbler. Ingen hade sparat några pengar åt mig. Ingen betalade någonting åt mig. & det kändes så sjukt att äntligen ha pengar. Att kunna köpa de kläder jag ville ha, telefoner & saker till Alva. Allt nytt. Aldrig begagnat. För jag valde att lägga mina pengar på det.

När jag var gravid med Alva hade jag fem olika jobb, gick sista året på gymnasiet & hade en hyra på 4000. Jag har aldrig haft något bidrag, inte ens ett bostadsbidrag, & jag har alltid haft flera olika jobb. Just nu jobbar jag som konsult på Morakniv, som oberoende återförsäljare inom hälsokostprodukter & som 'frilansande' servitris. Det resulterar också i att jag har en heltidslön, olika små summor från olika restauranger, en lön som baseras på min egen försäljning inom hälsokost, samt bonus. Om jag kan jobba 140 procent varje månad för att kunna bygga vårat drömhus, då är det precis det jag kommer att göra. Under tiden så fortsätter jag att prata öppet om pengar med mina barn. Jag fortsätter att ge dom en positiv inställning till jobb. Jag försöker lära dom värdet av pengar, & den dagen dom för första gången väljer ett företag att investera pengar i.. Då ska jag bjuda dom på tårta! 🎂

Likes

Comments

Måndag & inventering på jobbet. Jag tycker ju att det är löjligt kul att inventera. Känns dock helt okej att slippa vara den som kör truck & plockar ner alla pallar. Räkna & sortera passar mig alldeles utmärkt. Efter en hel dag med siffror kändes det otroligt skönt att byta om & köra ett pass på gymmet. Alldeles själv med min egen spel-lista i högtalarna. Lyckades till & med lossa på låsningen mellan skulderbladen som jag haft sedan i fredags.

Nu ska jag njuta av att ha alla mina barn hemma & ikväll när de somnat ska jag rita & jobba lite. Perfekt start på veckan, jag älskar måndagar!

Likes

Comments

Det blev ingen 5-rätters för mig. Istället så jobbade jag dubbla pass & serverade mina gäster samma antal rätter. Så underbart att få jobba lite service som omväxling. Har saknat mina kollegor i Tällberg & fine dining. Så mysigt när det är mörkt ute & matsalen är fylld med levande ljus. Kallt kaffe passade mig perfekt till en tårtbit i förbifarten. Sexton timmars jobb på en lördag, två glas vin hemma i köket & dansa med min privata kock.

Söndagen var lika med sovmorgon till klockan tre på eftermiddagen & chicken dumplings till middag. Helt okej helg, trots att jag inte fick någon middag på Bruntegården.

Likes

Comments

De som känner mig har slutat förvånas. Dem höjer inte ens på ögonbrynen längre. De frågar istället vart jag jobbar just nu & förväntar sig minst tre svar på frågan. Jag brukar skoja om att jag samlar på jobb. Att jag behöver variation. Det sistnämnda är så klart sant till hundrafemtio procent.

Jag älskar att jobba restaurang. Jag älskar atmosfären, kollegor med dålig humor, stängningspass med fuldans & dubbla cigaretter. Jag älskar att kärleksgnabbas med allt & alla. Jag älskar doften av vin & mat. Jag älskar att flörta. Jag älskar att tävla med mig själv. Lite bättre service varje gång. Pressa gränserna, nästan bryta ihop &  sedan krossa alla hinder på vägen. Jag älskar att vara så slut när sista notan är betald, att alla sitter lutade mot varandra under första ciggen på sex timmar. Jag älskar att kallt kaffe kan vara det som får dig att orka le tre timmar till. Jag älskar att få möta andra som uppskattar mat utöver korv & makaroner. Jag älskar att få jobba med personer som är lika störda som mig. Personer som saknar filter & alltid tänker högt. Jag älskar att leva restaurang!

Sedan sista veckan i september jobbar jag nu 7-16, måndag till fredag. Det är fantastiskt kul, & flex är nog det bästa som uppfunnits. Jag har till & med börjat gymma på jobbet. Jag försöker jobba lite extra på helger & hemifrån, men helt plötsligt har jag massa lediga helgkvällar. Fine, det ska väl inte vara några problem. Jag skulle till & med gå på date imorgon. 5-rätters middag med vinprovning & vinproducenten på plats. Bord bokat & Versace-klänningen redo för en kväll med min bästa Kimpa. Vad händer? Hon blir kräksjuk. Vilket innebär att även hennes sambo blir låst hemma. & då slår det mig att jag kan räkna mina potentiella middags-dater på en hand. What the fuck.. Så jag frågar min handfull personer & ingen kan. Så klart. Det är ju på en lördag kväll & jag umgås bara med restaurang-folk. En helg för sånt folk består av jobb eller sedan länge planerade företeelser på sin enda lediga helg på evigheter. Så efter att ha vuxit upp i restaurang-miljö & givit branschen 14 år av mitt liv så resulterar det i att jag hellre jobbar en lördagskväll än att försöka få lite 'kvalitetstid'.

Dubbla pass imorgon, någon?

Likes

Comments

Fars dag. Har aldrig förstått mig på alla de där dagarna. Vi firar dom. Vissa mer än andra. Mors dag. Fars dag. Alla hjärtans dag. Tror aldrig jag firat Barnens dag. Jag tycker egentligen att dessa dagar är överflödiga. Att vi borde ge varandra uppskattning varje dag, jämt. Det spelar väl ingen roll om det är en måndag eller en söndag?

Men igår var det Fars dag. & jag har en fantastisk pappa här hemma. Han gör precis allt för barnen & sätter dem alltid främst. Han är mycket bättre än mig på att vara pedagogisk & lättsam på samma gång.

& kanske bäst av allt.. Han tar hand om mamman & finns där för henne & alla hennes små egenheter & krav. Du är fantastisk Tias, & det glömmer jag aldrig.

Likes

Comments

Det finns en sak som de flesta jag möter reagerar på. De reagerar direkt, ofrivilligt & det är nästan som att de skäms. Över mig? Troligtvis.

När jag säger att jag inte velat vara hemma på heltid med mina barn. När Alva var liten städade jag kontor på helgerna med henne i vagnen från det att hon blivit en månad. Under veckorna jobbade jag som gruppchef inom make up & hudvård. När Mini kom var jag hemma en & en halv månad innan jag började jobba heltid. Men Jayden var jag hemma nästan två & en halv månad. Jag älskar mina barn, alla tre. Men jag trivs inte i den klassiska föräldraledighets-bubblan. Det känns trist att behöva försvara så mycket kring det. Att jag jobbar för mycket. Att jag jobbar på 'fel' tider. Att jag haft barnvakt på helgerna. Att jag skulle vara en sämre mamma.. En del att detta uttalas så klart inte, men allt syns när deras blickar flackar åt sidan medan de försöker att smälta vad jag precis avslöjat.

Men.. Eftersom jag älskar att analysera.. Vad är att 'jobba för mycket'? Att jobba 200% på sommaren & mellan 0-50% vår & höst? Utan att behöva stämpla eller ta en massa lån. Fel tider? Jag har valt att jobba mestadels kvällar & helger för att kunna vara med mina barn på dagarna. Jag har aldrig haft dem på dagis när jag varit ledig, inte ens den korta tid jag varit hemma med småsyskon. Barnvakt har varit mina syskon mestadels & först i sommar mina närmaste. Sämre mamma.. Nej, inte riktigt. Inte ens nära. Jag jämför inte så. Jag har mitt eget mått för vad en 'dålig mamma' är & därför är vissa saker oerhört viktiga för mig.

Här hemma pratar vi öppet om pengar, ingen ska behöva fundera eller känna sig exkluderad. Presenters värde är dock undantaget. Jag har aldrig sagt 'vi har inte råd' till mina barn. Jag vill att dom ska veta om att pengar & prioriteringar hänger ihop. Mina barn har aldrig sett mig dricka alkohol, inte ens ett glas vin till maten. Jag kräver aldrig utrymme för 'egen-tid' annat än någon enstaka date med Tias. Jag ljuger aldrig för mina barn, inga vita lögner & hemligheter.

Att få vara mamma & Tias fästmö är det bästa jag vet. Att jobba är det näst bästa. Om det näst bästa gör det möjligt för mig att ge mina barn det dom vill ha.. Då vet både dem & jag vad som måste göras.

Likes

Comments

För fem & ett halvt år sedan så träffade jag för första gången den person som utmanat mig mer än någon annan. Utanför pizzerian i Vikarbyn en dimmig natt i början av juni. I en ambulans på väg till Falun lyfte hon för första gången på huvudet & såg på mig.

Mini var motsatsen till Alva. Hon kräktes konstant, sov aldrig & grät så fort jag försökte lägga ifrån mig henne. Jag fick en förlossningsdepression som intensifierades av att hon vägrade låta sig tröstas & puttade mig ifrån sig när jag försökte hålla henne nära. När hon träffade Tias hände något, jag kunde se hur något tändes i hennes ögon. Det tog inte lång tid innan deras band var starkare än det jag själv hade med Mini. & jag fortsatte att krocka med henne. Hon skrek & grät men vägrade att öppna sig för mig. Jag vände & vred på mig själv. Bröt ihop av uppgivenhet & kunde inte förstå varför hon skulle vara så svår. Vi krockade med varandra så fort någonting blev svårt eller jobbigt för Mini & Tias fick vara den som tröstade henne varje gång.

En natt, efter så många nätter med mardrömmar, vaknar jag av att hon skriker. Jag tror att jag var i 8.e månaden med Jayden. Mini sparkar & skriker när jag kommer fram till henne. Jag har gjort det förr & sätter mig bredvid henne & ska precis lägga händerna på hennes axlar & väcka henne. Istället känner jag hur hela kroppen viker sig i smärta & jag kippar efter luft. Hon har lyckats sparka mig i magen & det enda jag kan tänka på är att ta mig därifrån. Jag stoppar nästa spark med handen & ljudet av hennes lilla ben som träffar min hand ekar i huvudet medan jag stapplar därifrån. Jag hinner ut i vardagsrummet innan jag faller ihop på golvet. Paniken gräver in sina svarta klor i mig & jag har ett svagt minne av hur Mattias rycker tag i mig med panikfyllda ögon. Jag bara skriker. Skriker tills luften tar slut. Jag bara ligger där, i en hög på vardagsrumsgolvet när han lyfter upp mig. Det är så tyst. Mini har slutat skrika & jag börjar gråta en tystare gråt. 'Jag tror att jag slog min dotter'. Mattias skakar på huvudet. Bär ut mig på balkongen & jag får röka 2 cigaretter innan jag lyckats sluta gråta.

Efter alla trauman i mitt liv så upplever jag ibland saker väldigt starkt. Vissa saker förstärks & det runt omkring faller bort. Mini hade inte ens en rodnad när Tias tröstade henne. Hon var bara ledsen över att hon sparkat mig. Ledsen & rädd. & jag frågade henne flera gånger efter händelsen om hon var säker på att jag inte gjort illa henne. Nej. Svaret var alltid nej.

Mini & jag är enligt Tias fruktansvärt lika. Explosiva, men på olika sätt. Jag har ofta svårt att se det eftersom jag ofta bara ser olikheterna. Men efter det här så läste jag något som fick mig att se på min lilla Kaos-Mini på ett helt annat sätt. Jag läste om kristallbarn. Högkänsliga, begåvade barn med stora ögon. Allting stämde. Det var som att allt förändrades bara av att jag nu visste det. Idag vet hon precis vad jag vet. Hon är min motsatts, den jag lär mig av. Hon är den mest empatiska person jag träffat, & komplex på en helt ny nivå. Hon har lärt mig att det inte betyder att du är trasig för att du har känslorna utanpå. Hon har lärt mig att ha tålamod medan hennes tankar blir till ord. Hon har lärt mig att introvert inte är lika med tråkig.

För ett tag sedan fick hon panik när hon skulle åka & dansa. Hon dansade inte på nästan en månad. Hon ville sluta. Jag frågade varför & hon svarade att hon inte visste. I tisdags var det dans igen. Vi hade pratat så många gånger om att vissa saker är svåra. Att allting inte måste vara kul varje gång. Någonting hade blivit jobbigt & Mini hade bestämt sig för att ge upp. Så jag vände på det & vred tills hon hade tillräckligt med information för att börja förstå. Ändå grät hon när vi kom dit, skakade av rädsla. Jag höll om henne & viskade i hennes öra att jag tror på henne, att ibland så är det inte lika kul som gången innan. Hon snyftade fortfarande under samlingen men hennes danstränare betedde sig otroligt professionellt & lät mig & Alva sitta längs väggen i bakgrunden. En timme senare lyser Minis ögon av stolthet. & hon har precis vunnit över sig själv. Med känslorna utanpå, både rädsla & lycka.

Likes

Comments

Ibland blir jag påmind om mina tonår. Som när jag träffade min lillasyster i helgen. Hon är femton år & helt fantastisk. När jag var femton år hade jag slutat vara hemma. Jag hängde i mindre bra kretsar & gjorde allt för att glömma det som pågick i bakgrunden. När jag var femton år rasade hela min värd. Ingen räddade mig när det hände. Jag hade ingen pappa som skyddade mig, ingen mamma som viskade att allt skulle gå över. För tretton år sedan så fick jag min första panikångestattack. Den fick sedan sällskap av tvångssyndrom & maniska episoder. När jag fyllt arton började medicineringen. Ångestdämpande & antidepressiva. Insomningstabletter & KBT.

Först när jag fick Alva kändes livet värt att leva. Hon var som en del av mig jag kunde rädda. Den vackraste delen.

När jag träffade Tias hände något. Mina döttrar försvann på halvtid & jag märkte att jag hatade att behöva vara Jessica. Jag hade bara varit Mamma i fem år. Jessica var någon som gömts undan, tillsammans med alla minnen. Jessica var hon som tappade allt & kastade saker runt omkring sig. Som inte hade någon kontroll. Med känslorna utanpå.

Ingen av oss trodde nog att det skulle hålla. Men efter x antal panikångestattacker så var han fortfarande kvar. Han var fortfarande kär i mig, & sakta så läkte jag. Stoppade undan känslorna som varit utanpå & glömde bort rädslan. Idag älskar jag att vara Jessica. Hon har tusen drömmar & mål, säger det hon menar & har en massa bagage. När hon var femton år.. Då började tio år av panikångest.

Där är min lillasyster nu. Femton & med hela livet framför sig. Jag hoppas så att hennes värld slipper rasa. Att det värsta hon behöver gå igenom de närmsta åren är lite olycklig kärlek. Min fina lillasyster.

Likes

Comments