Ju äldre man blir och ju mer man får lära sig, desto mer inser man vad mycket det finns att veta och hur liten del av vetandet man hittills lyckats ta reda på. Så är det i alla fall för mig, såklart gäller det ju bara saker jag är intresserad av. Resten skiter jag faktiskt i. Dock tycker jag att ju äldre jag blir att världen är så himla spännande, samtidigt som jag också har ett ganska cyniskt sätt att se på världen. Med några år på nacken kan jag numera urskilja vissa mönster i hur livet ter sig för mig, ungefär som de fyra årstiderna vi har som alltid återkommer inom samma ungefärliga tidsram och med mer eller mindre samma innehåll varje gång, i det stora hela är dem desamma varje år och dess kännetecken förändras inte. Lite så är det med livet också, vissa saker går igen och igen och när man tillslut öppnat ögonen inför det kan man acceptera det och därigenom göra det bästa av det.

Som jag känner mig själv så är jag en person som drivs av två ytterligheter (eller hur man nu ska beskriva) där jag å ena sidan hela tiden försöker se det positiva i alla situationer och å andra sidan har så låga förväntningar som möjligt och gärna utgår från det allra värsta. Livet kan vara så himla fantastiskt och i ärlighetens namn har jag nog aldrig varit så lycklig som jag är nu och har varit ett tag. Jag är verkligen jättelycklig för mitt liv och hur det ser ut idag med en underbar och fantastisk man och med en helt otroligt underbar och fantastisk dotter vilka jag älskar otroligt högt. Jag trivs så bra i vårat gemensamma hem och med den geografiska plats vi bor på. Livet kan också vara så jävla grymt och livet är fan farligt att leva om man har mycket att förlora. Jag har redan förlorat och jag är ständigt livrädd för att måsta uppleva det igen inom en snar framtid. Saknaden efter de personer man saknar är så ständigt närvarande, i allt. Det finns alltid ett "om inte..", "tänk om.." och "varför?" närvarande i mina tankegångar och genomsyrar det mesta som händer och sker i mitt liv. Det är alltid några som saknas. Själva tanken på hur livet hade varit med mina saknade kvar i livet kan nästintill driva mig galen ibland.

Något som faktiskt hjälpt mig att stilla mitt sinne är insikten om mening. Vad mening egentligen är, eller kanske snarare vad den inte är. Mening är något man skapar sig, som endast existerar i det egna sinnet, i den egna tanken. Den är något man själv väljer, det finns liksom inget färdigt koncept. Det som är mening för mig är meningslöst för någon annan. Mening funkar väldigt bra som tröst, som en egen sanning. Kan meningen vara universiell? Det tycker jag faktiskt inte. Vi alla har vi våra olika sätt att se på världen/tillvaron, vi definierar allt på olika sätt, utifrån olika glasögon.

Något jag ibland dock kan bli otroligt provocerad av är när folk säger att "det finns en mening" med de (framförallt) hemska saker som händer. Alltså va? Vad skulle det vara för jävla mening? Vad innebär det att säga att det finns en mening bakom allt? Om jag skulle ta mina föräldrar som exempel: Om meningen med att dom dog var att göra mig starkare till exempel; blir inte deras liv fullständigt meningslösa då, i sig själva? Om de bara fanns till för att "lära" mig nåt? Deras liv skulle ju isåfall bara vara brickor i ett spel som handlar om mig? Liksom hallå? Visserligen ligger det nog en enorm tröst i att tänka så, att någon gud eller högre väsen (om man inte vill använda ordet gud) skulle ha en tanke bakom allt som händer känns säkerligen mycket bättre än att vi alla egentligen bara är kastade åt vargarna. Jag tycker dessvärre att det är orättvist mot dem som inte finns kvar att tänka att deras död är en del av en slags "plan" som syftar till att gynna efterlevande.

För några år sedan kom jag till insikten att jag inte tror att det finns någon mening med någonting egentligen, det finns inga dolda budskap att hämta i livet, inga dolda motiv med saker som händer och inga förutbestämda skeenden. Det som finns är helt enkelt det som finns och allt som händer är både direkta och indirekta konsekvenser av det som existerar, däribland vi människor. För mig var den insikten sjukt befriande! Det betyder ju att jag är fri, vad som än händer och vad jag än gör. Hur jag än väljer att leva mitt liv så gör jag det utifrån bästa förmåga och helt och hållet utifrån egna premisser. Idén om jämvikt har jag också helt övergett som tänket som utgår ifrån att om något hemskt eller bra redan hänt så är sannolikheten för att något bra eller hemskt händer återigen låg. Men vem är det som då håller räkningen på det? Sannolikt bör ju sannolikheten för det ena och det andra väl vara lika stor oavsett vad som skett innan? Konstiga saker sker ju hela tiden. Livet självt tar ju inte hänsyn, det bara är. Som sagt så har jag gärna så låga förväntningar som möjligt, vilket jag tycker fungerar bra. Jag vågar inte hoppas och tro att något ska gå bra eller bli bra fullt ut eftersom jag vet att precis vad som helst kan hända ändå, finns inga garantier.

Ja nu flummade jag väl ut alldeles.. var inte ens detta jag hade tänkt att skriva om här och nu men det var visst detta som blev! Kan väl återigen konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig :)


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle återuppta skrivandet här på bloggen igen. Har i och med pluggandet på sidan av mammaledigheten känt mer och mer att jag vill skriva igen.

Mycket har hänt sedan sist men det största är nog helt klart att Emelia har blivit en ettåring! Otroligt att tiden gått så fort! Från att ha varit ett nyfött litet knyte till att nu gå omkring som en liten minimänniska. Att hon ens skulle kunna gå var ju från början väldigt osäkert med tanke på den svåra syrebristen i hjärnan. Hon kan ju också säga några få ord, vilket också var något som definitivt inte var självklart. Dock har hon ju hela tiden överträffat sig själv, varje gång vi varit på de regelbundna läkarbesöken som hör till när man haft en svår syrebrist har hon fått beröm för sin kämparglöd. Varje gång får vi höra att hon klarat sig "förvånansvärt bra" och att hon är "extra speciell", det märks inte ett spår av syrebristen och hon följer den förväntade utvecklingen precis som hon ska. Kan man bli gladare som förälder efter månader av oro och ovisshet? Nej, jag tror inte det. Vid senaste besöket kunde vi även ta bort knappen (gastrostomin)! Frihet i att våga lita på att hon äter själv, att hon kan få vara både naken och i bara blöjan utan att hon sliter och drar i den samt att den inte längre är i vägen för henne när hon går emot möbler och ålar sig osv. Känns underbart att få låta henne vara barn fullt ut!

Gällande armen och plexusskadan så ska vi på återbesök i Umeå igen nu i början av maj men det ser också bra ut, det har utvecklat sig som förväntat och att hon har en skada på nerverna i högerarmen är knappt synbart ens för oss. Senare i livet kommer det visa sig vilka begränsningar hon har men samtidigt så kommer hon ju lära sig att kompensera så hon själv kanske inte ens kommer uppleva sig begränsad.

Angående mig och Johan så har vi gift oss, om än väldigt spartanskt med endast vigselförrättare, två vittnen och lilla Emelia såklart!

I övrigt så händer väl inte alltför mycket, Johan går snart på pappaledighet och blir ledig i några månader framöver samtidigt som jag ska plugga, ska bli härligt faktiskt att få vara tillsammans alla tre och särskilt nu när vi går mot sommaren.


Nu ska jag ta och göra annat! Tack och hej :)


Likes

Comments

Kollade på Nyhetsmorgon i morse, som alla andra dagar i och för sig, men i morse i slutet på programmet så handlade det om när barn sätter i halsen och det var en kvinna där och berättade när hon lyckats rädda livet på ett litet barn tack vare att hon lärt sig hur man gör när små barn sätter i halsen. Alltså, jag tokbölade. Nu slutade ju historien väl men under tiden hon stod och berättade kunde jag bara föreställa mig paniken hos mamman till barnet och vilken obeskrivlig lycka och tur det var att just den där kvinnan gick förbi just då och lyckades rädda henne.

Jag är livrädd för döden, fullständigt livrädd att tappa fler personer runt omkring mig. Varenda eviga dag är jag rädd för det. Vaknar flera ggr mitt i nätterna av att jag måste kolla så att Emelia andas, fastän jag faktiskt har ett andningslarm just för att jag ska kunna sova bättre. Jag sover också mycket bättre, hade jag inte haft det där larmet hade jag väl inte kunnat sova alls. Trots det så får jag för mig att det ska bli något fel med larmet och att det inte kommer larma ifall det blir nåt eller att det är slut på batteriet eller liknande. Jag är så himla livrädd att förlora henne, inte så pass att det har tagit över min vardag men så pass att jag ofta tänker på det. Tänker också ibland på att det var så jävla nära att hon inte klarade sig och det gör mig alltid ledsen men också lycklig över att det faktiskt gick!

Tänker minst lika ofta så om Johan, är livrädd att jag ska hitta honom död på soffan eller i sängen på morgonen eller att han ska råka ut för en allvarlig bilolycka när han åker hemifrån. Så tänker jag också om flera av mina andra anhöriga som betyder väldigt mycket för mig och som jag känner mig väldigt nära.

Då jag vet vad det innebär och hur det faktiskt känns att förlora någon man älskar som står en otroligt nära så är jag sjukt rädd att tvingas uppleva den smärtan igen. Dock vet jag att det ​kommer ​hända igen, men när vet jag inte och att inte veta är fruktansvärt jobbigt. Jag vet att precis vad som helst kan hända precis när som helst och att livet och döden tar ingen hänsyn till någon eller något.

Denna rädsla är inte bara negativ kan jag tycka, jag är istället väldigt noga med att tala om för mina nära vad dom betyder för mig och att jag älskar dom. Det är så himla mycket som blev osagt till både mamma och pappa att jag verkligen försöker tänka på allt sånt nu. Självklart kommer man nog aldrig kunna säga exakt allt för livet går vidare hela tiden och det kommer hela tiden nya saker som man skulle vilja säga till den som gått bort även om man haft turen att få säga en hel del innan eller till och med fått tagit ett avsked av personen.

Den tid jag nu spenderar med mina älskade är av större kvalitet nuförtiden. Sen Emelia kom till världen har jag uppskattat tiden än mer. Helst vill jag inte förlora en enda sekund med henne. Jag vill vara med henne jämt. Älskar att titta på henne när hon sover och får kväva impulsen att bara ta upp henne och pussa på henne hela tiden.

Sorg och saknad är så tungt att bära, och den tyngden försvinner aldrig även om man kan hitta nya sätt att bära den på så att den inte blir övermäktig, men den kommer alltid vara tung. Att få barn är ju by far det bästa som hänt med och det är underbart att se henne växa men en ny sorg och saknad har också gett sig tillkänna i och med detta. Jag önskar så innerligt att min pappa och mamma hade fått träffa henne och fått se henne. Funderar hela tiden på hur det hade varit ifall de levt eller åtminstone någon utav dom. Haft stödet som bara dom kan ge och bara kunna ställa frågor till som exempelvis hur jag var när jag var liten? Finns det likheter mellan mig och Emelia? Eller bara be någon om hjälp som man verkligen litar på till 100%. Har massor av sådana funderingar, som heller aldrig kommer få några svar. Sånt får man lära sig att leva med hela tiden, resten av livet.

Är så glad att jag har Emelia och Johan samt en person som verkligen ​alltid ​har funnits för mig och det är min morfar! Älskar den människan otroligt djupt!

Nu är min lilla ängel vaken och ska mysas med!

Likes

Comments

Ja, nu var det ju ett tag sen igen! Varken tiden eller orken har funnits för att sätta mig här och skriva. Men nu idag så fanns det både lite tid och ork!

Sen jag skrev här senast så har det ju hänt en del. Lillan har fått en peg inopererad på magen. Skulle egentligen varit en knapp och både jag och Johan fattade ingenting när hon kom tillbaka från operation med en stor slang hängandes från magen istället för den där knappen som alla har surrat om hela tiden. Fick veta i förrgår då vi var till dietisten och fick träffa en av våra barnläkare samtidigt att det blivit något fel i kommunikationen. Det skulle ha satts in en knapp direkt istället för som nu då vi först ska ha en peg i 8 veckor och SEN få en knapp. Kirurgen ville dessutom söva henne en gång till för att sätta in knappen och det ska inte ens behöva ske. Vår barnläkare har skickat ett typ "argt" mail om att det ju har begåtts ett misstag och att någon andra sövning ska det heller inte bli tal om.

Sövningen som sådan var fan det värsta hittills. Vi hade tid för op kl 8 morgonen den 11e. Kl 7 skulle sköterska komma och sätta emblaplåster då det tar 1 timme för dessa att verka. Kvart i 8 kom det in en person och jag frågade hur det blev med plåstret? Tänkte först att dom kanske hade bestämt sig för något annat som att sticka henne efter hon blivit sövd eller nåt, vad vet jag, jag är inte sjukvårdsutbildad. Fick till svar att "Oj, är det ingen som gjort det?" men herregud, näe. Plåstret sattes då dit vid 7.50 typ. Kom ner till op och plåstret hade väl suttit i en kvart då dom tog av henne det och jag fick lägga henne på bordet. Sen började dom sticka henne och hon skrek som hon alltid skrivit förr, fy i helvete vad hemskt det var. Började storböla som en jävla galning samtidigt som jag skulle försöka lugna henne men det var ju fullständigt omöjligt. Lång tid tog det också, och mitt i allt skulle hon sövas som bara det såg fruktansvärt ut. Hon kämpade som en galning och narkosläkaren sa att "små barn kämpar alltid för livet" alltså då brast ju hjärtat fullständigt. När det väl var klart så sprang jag bara ut därifrån till Johan och grinade ännu mer. Bara en av oss fick följa med in i rummet så han fick stå utanför och vänta.

Sen tog själva operationen typ 2 timmar innan jag kunde få gå ner till henne på uppvaket. Väl därnere så vaknade hon till i samma tillstånd hon var i då hon sövdes och jag skulle försöka ta upp henne men märkte ganska snart att jag hade armarna och händerna fulla med blod för då rann det ju tydligen ut blod ur såret, över hela mig typ och över hela henne, hela blöjan var full i blod både utvändigt och invändigt. Fyfan vilken skräckupplevelse.

Sen hade det tydligen blivit några komplikationer som att han skurit hål rakt igen på magsäcken men att det hade han sytt igen och kollat så att det inte var nåt läckage innan han avslutat. Okej. Bra. Man känner sig bara så fullständigt maktlös.

Sen fick vi stanna i 2 extra dygn på sjukhuset för att hon hade så fruktansvärt ont. Gick knappt att röra henne alls. Hon fick Alvedon och nåt som är som ipren och dom ville även ge morfin då det blev så illa men som tur var behövdes det ej. Vi kände oss fullständigt förtvivlade över att hon fick lida så förbannat. Började tänka att "vad fan har vi gjort? Har vi utsatt henne för något helt onödigt? Lider hon i onödan? Vad fan skulle vi med operationen till? Kanske var det bra med slangen i näsan istället?" Men nu med facit i hand så har vi fått många bevis på att detta var det rätta. Åtminstone att ha fått bort slangen från näsan och ansiktet. Nu är det en massa andra problem med peggen just och den funkar inte direkt bra. Sprutorna passar inte, själva öppningen håller på att gå sönder redan, går knappt att spola rent i slangen, kortare slang som gör det svårare osv men det är bara jobbigt för oss föräldrar och ingenting som drabbar henne.

Emelia har blivit en helt annan baby, hur glad som helst (hon var ju väldigt glad innan också men ändå gladare på nåt sätt), hon kan röra sig precis som hon vill med armarna, hon får mer utrymme och möjlighet at träna sin sjuka arm, vi kan bära omkring henne lättare utan att oroa oss över att slangen ska fastna överallt och vi slipper vår oro över den där slangen överhuvudtaget och främst under mattillfällena. Hon kräks mindre, nästintill ingenting och när hon gör det så verkar det snarare bero på att hon kör ner sina egna fingrar för långt ner i halsen. Huden i ansiktet har blivit superfin! Enda nackdelen är väl att det är lite svårare att ha henne på mage, men det går absolut, och att hon gärna vill ta tag och dra i dendär slangen istället. Den sitter ju jäkligt bra till för att hon ska få tag i den också. Blöjbyten och klädbyten får man va jäkligt snabb med!

Dock verkar hon ha mycket mardrömmar och riktigt gallskriker ut i sömnen och på kvällarna har hon otroligt svårt att komma till ro. Skriker mycket och länge innan hon väl somnar och blir galen när man lägger henne i vaggan. Testade i förrgår att linda henne och sen gå runt och vagga henne vilket funkade förvånansvärt bra. Hon brukade alltid bli så himla lugn och somna när vi lindade henne för att byta tejpen på sonden så tanken bara slog mig att hon kanske skulle tycka om att bli lindad. Det funkade som sagt jättebra så nu när hon ballar ur på kvällarna så lindar vi in henne och går runt och vaggar henne tills hon somnar, sen får hon sova i famnen ett tag då hon ju sover lite oroligt och sen lägger vi över henne i vaggan och tar bort lindningen.

Det är ju riktigt hemskt när dom små gråter och blir så himla hysteriska. Man tror ju att dom har ont någonstans eller nåt! Vet inte vad det beror på, känns som om hon skulle vara övertrött, eller om det kliar i tandköttet eller om hon fått nån sömnskräck sen sövningen (om dom nu kan få det när dom är så små? vad vet jag). Har i alla fall konstaterat att hon inte har ont i alla fall vilket är det viktigaste.

Måste också bara tillägga att vilken skillnad det kan vara på avdelningar på sjukhuset. Vi har ju både varit på 45an och 44an. 45an är ju helt klart den bästa avdelningen, helt fantastisk personal. 44an är väl så långt ifrån man kan komma även om det jobbar fantastiskt fina människor där också som vi fått turen att träffa. Varje gång vi ringt till 45an så har vi fått jättebra hjälp, även fast vi inte ens varit inskriven där. När vi ringer till 44an (ibland är det faktiskt helt omöjligt att veta var man ska vända sig och då ringer i alla fall vi till det senaste stället vi var på) så är det som att vi är fullkomliga idioter som ringer dit.

Vi kom hem med Lillan från sjukhuset på en fredag eftermiddag. Innan vi kom hem var en kirurg upp till oss på rummet och sa att plasten som sitter över såret just nu ska försvinna inom en vecka och har den inte gjort det så skulle vi ringa till avdelningen så skulle dom hjälpa oss att ta bort den och ordna så att någon justerar plattan som ska sitta närmast huden.

På lördagen känner vi hur det riktigt stinker om såret. Johan ringer till avdelningen där dom säger att vi ska pilla bort plasten själva och bara göra rent och var det något mer så ska vi ringa till akuten och inte till dom. Okej? Ursäkta som fan då. Vi påbörjade bara och insåg ganska snabbt att det där ska väl ändå inte vi hålla på med! Vi är inte sjukvårdsutbildade och vi har faktiskt inte aning om hur det ska se ut och hur man ska tvätta ett operationssår! Åker in till akuten där dom säger att det var jättebra att vi åkte in och väl där visade det sig att hon fått en infektion i såret som kräver penicillin 3 ggr om dagen plus en salva med antibiotika som ska smörjas på runt såret varje dag i en vecka. Och det där skulle vi hålla på med själva? Hur fan kan man ens rekommendera det? Blir så jäkla uppretad över sånt.

Nu är dock allting bra nästintill! Hoppas bara att dendär peggen håller ihop tills vi får knappen och att vi inte behöver vänta 8 veckor på den!

Nu ska jag fortsätta njuta av min älskade lilla gosbebis!

Likes

Comments

Hur många av oss känner inte avundsjukan ligga och bubbla under ytan någon gång ibland? Antingen kortvarigt eller långvarit? Nog ingenting man känner för att basunera ut direkt när och om man känner den till och från. Det ligger ju något skamligt, dunkelt och fult över den.

Jag känner sällan avundsjuka, jag är otroligt nöjd med mitt liv, hur jag har det och över den person jag är. Jag känner mig väldigt tillfreds med livet. Självklart känner jag ibland att jag exempelvis önskar att mina föräldrar eller åtminstone någon av dem levde när jag ser andra med sina föräldrar eller hör hur andra pratar om sina relationer med sina föräldrar. Dock upplever jag inte detta som en avundsjuka, snarare att ett otillfredsställt behov inom mig visar sitt ansikte.

Däremot har jag nu fått känna på vad avundsjuka på riktigt betyder och jag riktigt skäms för att erkänna det men det är tyvärr den nakna sanningen. Jag är så avundsjuk på alla som kan mata sina barn på ett naturligt sätt antingen genom amning eller flaska. På de vars barn kan äta själv, vilket 99% av alla barn ju gör.

Det här med sondmatningen och matningen överhuvudtaget är faktiskt psykiskt påfrestande, ju äldre hon blir desto svårare blir det att hålla på med. Det är så fruktansvärt onaturligt att jag bara vill spy på hela jävla situationen! Matproceduren blir så himla lång och det är så himla mycket som ska ordnas, det är liksom inte bara att fylla vatten i en flaska, blanda pulvret och köra igång.

De allra flesta gånger vi matar, vi matar var tredje timma hela tiden, så tar det ca 40-50 minuter från början till slut. Göra i ordning maten med allt som ska i, värma, låta henne prova på flaskan, sen kolla sonden, dra upp sprutan, sitta och spruta in i lämplig takt (inte helt lätt alla gånger), fylla på sprutan, försöka hålla i och kolla koll hela tiden så att hon inte får tag i och sliter bort sonden under tiden vi matar som ju kan vara livsfarligt, och över huvudtaget försöka få henne att vara något så när lugn och dessutom i lämplig position med tanke på att hon är så otroligt lättkräkt. Vi måste vara två när vi matar men det kan vi ju faktiskt inte vara alla gånger och dessa gånger kan vara riktigt jobbiga. Häromdagen var jag ensam när jag skulle mata henne och Emelia var sjukt aktiv och gnällig och vart till slut ledsen så det slutade med att jag själv också satt och grinade och tänkte att jag orkar fan inte en sekund till! Det känns förfan som att jag plågar mitt barn ibland! Dessa gånger får man lägga ner och bara försöka lugna henne och sig själv och sen börja om på nytt igen.

Det kanske låter som om detta är skitenkelt att hålla på med men det är det faktiskt inte. Efter maten måste hon sitta upprätt i en timme åtminstone så att hon inte ska kräkas lika lätt och för att magmunnen ska få chans att mogna då hon ju har reflux som gör att maten åker upp och ner i strupen hela tiden.

Jag önskar att jag också fick den där mysiga stunden tillsammans med sitt barn när man matar. Jag känner mig så otroligt berövad på det både för min egen och Emelias skull. Detta är så himla onaturligt att jag bara vill gråta när jag tänker på vad Emelia får gå igenom. Imorgon ska vi ju läggas in på sjukhuset inför Emelias gastrostomioperation. Jag vet ju att detta kommer att bli mycket, mycket bättre för henne att få bort slangen i näsan och halsen och tejpen på kinden men det känns ändå jobbigt att det är såhär det är. Jag vill fan inte att hon ska sövas ner och skäras i heller! Min lilla bäbis! Men det är som sagt för hennes bästa. Och vi slipper vara rädda att hon ska slita ur sonden i tid och otid.

Dessutom kommer den heller synas lika mycket. Har märkt att när vi är ute bland folk så stirrar folk som bara den på Emelia. De gånger vi måste mata henne ute stirrar folk som aldrig förr och viskar till varandra. Värsta gången var nog på Ikea en gång då vi var där och åt, Emelia skulle också äta då så vi matade ju henne. Bredvid oss satt en mamma och en pappa och två flickor i 7-10 års åldern. Mamman satt och stirrade på oss flera gånger och tittade bort så fort jag tittade dit. Sen tar hon upp en penna ur väskan och skriver nåt på en servett och skickar över till pappan som läser och börjar glo på oss direkt, försökte väl vara diskreta men det var så jävla tydligt. Sen viskar dom över bordet och ungar börjar fråga "vad är det? vad menar ni?" så då viskar mamman nåt till dom och båda två vänder sig bak och börjar stirra på oss. Jag blev så illa till mods att jag hade sån lust att bara ställa mig upp och skrika "Vad fan är det ni vill?! Har ni nåt jävla problem med hur vi matar vårat barn eller?!" Just då kändes det så himla obehagligt men jag ångrar verkligen att jag inte sa något.

Jag funderar verkligen mycket över hur det kommer bli sedan när hon blir lite äldre, hur kommer det gå när hon ska börja smaka vanlig mat? Kommer det att fungera med vanlig mat, kommer hon kunna äta själv? Kommer vi måste fortsätta med sondningen tills hon är ett år? Vad kommer hända? Det är så himla få människor som har erfarenhet av sondning såhär så det finns ingen att fråga. Varje situation är ju så himla annorlunda också att det blir svårt att jämföra. Dietisten som Emelia och vi går till tror i alla fall att hon kommer kunna äta själv sedan. Att det kommer bli bättre med vanlig mat. Jag vågar inte riktigt tro på något, osäkerheten styr mig. Dock är jag väldigt hoppfull inför detta samtidigt som jag är orolig. Jag tror ändå på att det kommer att gå bra!

Imorgon ska vi som sagt läggas in och knappen sätts in på onsdag. Det kommer att bli skönt ändå även om själva grejen känns jobbig, att det är ett ingrepp liksom.

Ska bli så mysigt att få pussa på hela hennes ansikte nu när tejpen ska bort och framförallt slippa oroa sig över att hon ska slita ut den! Proceduren med att byta tejpen ska också bli väldigt skön att slippa.

För övrigt gjorde jag i ordning på mina föräldrars grav igår, blev jättenöjd med resultatet. Vi gjorde också i ordning Johans pappas grav och det blev också jättefint! Emelia var vaken nästintill hela tiden och satt och jollrade och var jätteglad hela tiden! Sen sket hon, sket ner kläderna och allt, fick byta blöjan i bakluckan på bilen, tror det gick åt ett helt paket med våtservetter och folk gick förbi och såg ut som om dom ville spy eller nåt. Tog sin tid och ryggen höll väl knappt ihop men tillslut blev hon ren och fick nya rena kläder på sig, lillgumman min! Gud vad jag älskar henne! Underbaraste babyn i världen!

Likes

Comments

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?

Vilket fantastiskt väder! Jag har försökt tagit så mycket promenader med vagnen som bara möjligt. Här där vi bor just nu finns inte möjligheten att ta promenader varken själv eller med vagn, vi bor efter en hårt trafikerad landsväg där hastigheten inte ligger under 90 och där långtradare går hela tiden. Finns liksom ingen trottoar.

Vi (Johan och en snickare) håller på och renoverar ett annat hus som vi ska flytta in i. Har ju blivit mer eller mindre stillastående med det i och med allt som hände vid förlossningen och hur det fortfarande är. Men det går sakta framåt!

När jag kan gå med vagnen så är det där nere jag kan gå. Har försökt gå så mycket som möjligt i några dagar, vilket inte heller varit särskilt lätt fysiskt när man har en bruten svanskota. Är dock jävligt stolt över mig själv, har gått mellan 45-60 min nu i några dagar. Har gjort satans ont efter ett tag men är så sjukt jävla trött på att ha ont och att vara stillasittande att jag fan tycker att smärtan är värt det. Från början kunde jag ju inte gå alls och de första 2,5 månaderna klarade jag knappt 10 min. Har självklart fått mediciner som underlättar för mig nu men ont gör det ändå. Är heller inte bara svanskotan som gör ont utan även sfinkterrupturen jag ådrog mig som håller på och läker fortfarande. Svårt att beskriva den typen av skada och smärta för nån som inte upplevt det så jag tänker inte göra det heller

Min älskade lilla dotter har varit på ett strålande humör hela dagen! Sovit som en gud i vagnen, hon älskar att åka i den!

Känner mig så himla orolig inför hennes operation även om det ju verkar vara ett enkelt ingrepp utifrån vad jag fått berättat för mig. Tycker det känns väldigt obehagligt att hon ska sövas ner och att det ska skäras i henne, och att jag inte kan vara med henne samtidigt! Fyfan!

Undrar också hur annorlunda det kommer bli med knapp? Förhoppningsvis blir ju allt bättre! Kanske kräkningar ger med sig mera. Just nu kräks hon ju mer än någonsin! Vilket jag faktiskt tycker är jättekonstigt, läkarna sa dessutom från början att det skulle bli mindre och mindre ju äldre hon blir, men nu är det ju faktiskt värre. Har pratat med barndietisten (som vi ju går till med Emelia var och varannan vecka) om detta men får inget riktigt gehör för det.

På fredag är det 12 år sen min mamma dog. Tycker inte om att uppmärksamma "dödsdagar" i den meningen men självklart blir det ju att man tänker på det. Själva datumet i sig minns jag ju, men liksom dagen i sig betyder inget då det inte är samma dag som det var för 12 år sen. Det är en helt ny dag som aldrig tidigare funnits!

För mig är det viktigare att uppmärksamma födelsedagar, både levande och dödas. Dagen då de kom till världen är betydligt mer värdefull än dagen de lämnade världen. Men som sagt så tänker jag på det. Jag minns inte min mamma mer bara för att den dagen inträder, jag minns henne lika mycket varje dag (samma med min pappa och min bästa vän) men datumet i sig betyder ändå något då det förändrade mitt liv fullständigt och oåterkalleligt.

Likes

Comments

Ja då har vi avverkat andra besöket i Umeå! Gick jättebra, lillan sov som en gud på hotellrummet och i bilen både på vägen dit och hem, vart nästan rädd att hon var sjuk! Annat vart det för oss med sömnen. Vaknade för minsta lilla och så sondningen var tredje timma. Vi båda två kände oss helt jäkla över innan dagen ens hade börjat medan lillan var på ett fantastiskt humör! Min lilla solstråle! Oavsett hur tärande detta med sondningen och allt som hör till det är, samt läkarbesök hit och dit så kan man inte annat än vara lycklig i Emelias närvaro!

Läkarbesöket gick kanon, det blev precis som läkarna förutspådde vid vårt förra besök att det kan hända en hel del just vid 3 mån ålder bra precis. Idag är hon ju 3 månader och vi var där i onsdags. Bara någon dag innan vi åkte dit såg vi att nånting hände med armen om än väldigt svårbedömt! Men väl på plats så såg läkarna direkt att det ju faktiskt skett en förändring, ingen stor direkt och hon har en lång väg kvar men för oss kändes det större än hela världen!

Nu ska vi tillbaka igen om en månad för att fortsätta följa och se om hon når det förväntade "tillståndet" av sig själv eller om dom måste hjälpa till med operation. Jag hoppas ju allt jag bara kan att det aldrig blir nån operation, jag vill inte ha henne nedsövd på ett operationsbord där man står och skär i henne!

På vägen hem ringde även vår barnläkare i Sundsvall med goda nyheter om hennes kommande operation för knapp på magen, så att hon slipper slangen som går genom näsan. Det är långa väntetider på operation och från början var det tänkt att vi skulle bli tvungna att åka till Uppsala där det också är långa väntetider men våran läkare pratade med kirugerna här i Sundsvall och fick in henne i kön. Som sagt är det långa väntetider och barn går alltid före i kön men detta till trots är ändå väntetiden lång och vi hade kunnat fått vänta tills efter sommaren nångång för en tid men han ringde och sa väldigt glatt att Emelia har tid för gastrostomi som det så fint heter redan den 11 maj! Känns fantastiskt! För hennes skull är det jättebra att hon får slippa den jäkla slangen. Hennes kind är ju snart helt paj av tejpen och för oss ska det bli jäkligt skönt att slippa hålla koll och hela tiden förhindra att hon sliter bort tejpen och sonden, bara att slippa byta tejpen ska bli en enorm lättnad. Det låter enkelt men är allt annat än enkelt, om hon sover är det inte så svårt men som alla med barn vet så sover dom ju inte på beställning.

Idag var vi också på BVC och vägde och mätte, växer bra gör hon! Trots sina kaskadkräkningar flera ggr om dagen! Sen fick hon vaccinet också, gud så fruktansvärt det var! Hon satt och var så himla glad först och när dom stack så skrek hon ju lungorna ur sig och tårarna sprutade! Usch vilket dåligt samvete jag fick, mammahjärtat gick i tusen bitar. Men jag ångrar inte en sekund att hon fick vaccinet, förstår mig inte på folk som skiter i att ge sina barn det.

För övrigt känner jag att jag borde skriva här oftare, annars är det ju meningslöst att jag ens har en blogg! Men när tiden finns så finns inte orken och när orken finns så finns inte tiden, det blir till att trotsa någon utav dom och rycka upp mig!

Min fina lilla familj på hotellrummet i Umeå!

Likes

Comments

Ja, då har vi varit i Umeå igen då! På hand- och plastikmottagningens plexusmottagning för bedömning av Emelias plexusskada.

Vi for upp tisdagkväll och checkade in, resan upp gick jättebra, fick ett rum och klockan var nog runt 22 när vi kom in på rummet. Sen var det dags för matning igen. Att hålla på med sondningen när man är på ett helt nytt ställe efter att ha haft sina rutiner hemma var inte det enklaste men det gick åtminstone.

Däremot blev jag förkyld i tisdags och på kvällen/natten blev det bara värre. Låg i feber under natten. Men det skulle ju ändå upp för att sondas och Johan skulle ta ett av nattpassen. Själv hann jag inte ta nästa pass då Johan vaknade av att Emelia slitit ut sonden (självklart händer sånt mitt i natten och särskilt när man inte är hemma) men han klev upp igen och fixade det och fixade tillochmed tejpningen själv som inte är särskilt lätt på egen hand! Det går ju när hon är trött och sover, så tillfället var ju det bästa tänkbara, men är hon vaken så är det helt omöjligt på egen hand.

Klev upp på morgonen och började med sondningen återigen, samt allt annat som hör till med en liten baby och vi skulle samtidigt göra oss klara själva. Allt detta är nog svårt hemma där vi ändå har allting förberett in i minsta detalj för det mesta, det är sällan vi kommer i tid nånstans, sondningen är betydligt mer tidskrävande än vad man kan tro och särskilt med en bäbis som kaskadkräks lätt och ska befinna sig i 30grader helst hela tiden.

Hur som helst missade vi frukosten med 2 minuter! Något less! Köpte mackor i receptionen istället och började vår vandring in på jättesjukhuset. Lättare än förväntat att hitta dit och väl på plats behövde vi inte vänta särskilt länge på att få komma in.

Väl i rummet fick jag väl en smärre chock. I rummet befann sig 4 läkare, 1 sjukgymnast, 1 arbetsterapeut och en undersköterska, men Emelia verkade inte ha något emot denna folksamling, vid undersökningen log hon sitt största leende mot läkarna, verkade tycka att dom såg superhärliga ut!

Kontentan av besöket var i alla fall att man vill avvakta och se några veckor till för tydligen kan det hända en hel del just vid 3 månader och man vill inte gå in och göra nåt ingrepp för tidigt. Vi ska tillbaka om 2 veckor för en ny bedömning. Däremot fick vi veta att hon aldrig kommer få full rörlighet i armen, men att det de kan göra för henne är att försöka få till så pass att hon får upp handen till munnen åtminstone. Alltid nåt!

Jag blev i alla fall glad att höra att hon kan få nån rörlighet i armen även om jag hade hoppats innerligt på att det faktiskt kunde gå att få till att den skulle bli helt normal. Innerst inne hade jag en aning om att det förmodligen inte kommer att få men hoppets låga är ju svår att släcka så det känns ledsamt att den lågan blåstes ut ändå.

Så himla fina läkare vi fick träffa i alla fall, verkligen trevliga! Johan visade dessutom en video på när Emelia ligger i babygymmet och Johan har knutit fast hennes arm i en elastisk binda så att när hon rör sig så följer armen med och hon kan se den och därmed också känna att hon faktiskt har en arm till. Dom tyckte att det var så himla bra så dom skulle föra det vidare och rekommendera andra att göra samma sak! Det var ju väldigt roligt faktiskt! Min Johan han kan han!

Likes

Comments

I fredags köpte jag en kamera, en liten spegellös systemkamera som jag är väldigt nöjd och glad över! Då min mobil är överfull av bilder på lillan så tänkte jag att detta var en väl värd investering.

Minnen, eller snarare bevarandet av minnen har blivit väldigt viktigt för mig numer. Det började i och med min mammas död, om 4 år har jag levt lika länge utan henne som med men en stor del av åren som jag fick med henne var ju barndomsår och de 3-4 första åren av ens liv är man ju inte ens kapabel att behålla minnen och minnen tenderar att bli suddiga med åren. Jag har några få minnen av min mamma men ofta har jag fått förlita mig och skapa mig en bild av mamma genom andras minnen av henne. Ibland minns jag hur hennes röst lät och ibland inte och det kantas ofta av en osäkerhet om huruvida jag verkligen minns den rätt. De starkaste minnena jag har är egentligen inga minnen, det är känslor kring och om henne såsom vem min mamma var samt den kärlek jag kände från henne.

I flera år efter min mammas död genomsyrades mina minnen om henne av skuldkänslor. I många år var jag övertygad om att det var jag som bar skulden för min mammas död, att det var mitt rättmätiga straff för att ha varit en "jobbig tonåring". Det tog tid för mig att inse att det inte alls var mitt fel, det var bara livet som såg ut så och framförallt ser en aggressiv cancersjukdom ut så, det slutar med döden. Det var jag alldeles för ung för att förstå då och ingen vuxen runt omkring mig brydde sig om att förklara det för mig, varken före eller efter.

Under de nästan 3 åren som min mamma var sjuk gick jag hela tiden med tron om att hon skulle bli frisk, mamma pratade aldrig på något annat sätt om sig själv och sin sjukdom, hon skulle bli frisk. På senare år har jag dock fått veta att detta var mer eller mindre en omöjlighet då hon hade metastaserande cancer, stadium 4. Idag har man gjort framsteg inom de olika behandlingsformerna vilket har lett till att man idag är klart mer aktiv att behandla metastaser än för bara något decennium sedan.

Aldrig någonsin har jag klandrat min mamma för att inte ha berättat för mig hur det låg till, att berätta för sitt enda barn att man har en cancer som man förmodligen kommer att dö av inom en snar framtid måste vara det värsta samt att bara genom att säga det högt inse för sin egen del att det egna livet snart kommer att ta slut. Jag beundrar min mamma för hennes mod och hennes orubbliga hopp och mod om att överleva, men tyvärr är det inte sådant som avgör när du har en så pass dödlig och farlig sjukdom som metastaserande cancer, du är helt och hållet i cancerns våld och kan endast förlita dig på att läkevetenskapen kommit så pass långt att du har goda chanser att överleva, inte ens vid goda chanser är det någon "garanti". Därför kan det reta mig nå så fruktansvärt när canceröverlevare svarar på frågor om hur de överlevde genom att säga "Jag vägrade låta cancern vinna" eller "Jag tänkte hela tiden att jag skulle överleva" osv, exemplen på sådana uttalanden är många och jag blir bara förbannad. Om det var så enkelt att man bara kunde "bestämma sig" och mer eller mindre "tänka sig frisk" så skulle ingen dö i cancer. Ingen som får cancer vill dö! ALLA kämpar i den mån man kan, ALLA vill överleva men alla kan inte, de får inte. Man ger inte upp, kroppen ger upp.

Jag klandrar heller min pappa för att inte ha berättat av ungefär samma anledning. Han tog dessutom hela världen på sina axlar när mamma blev sjuk. Mamma och pappa hade inte levt ihop som par under i princip hela min uppväxt men vi firade högtider tillsammans och även om jag bodde på heltid med min mamma så fanns han där ändå trots att han helst velat leva sitt liv som enstöring och var en fullfjädrad arbetsnarkoman. Men då hon blev sjuk flyttade han mer eller mindre in hos oss och ju mer sjukdomen fortskred desto mer var han där. Under det sista året då mamma sov på undervåningen i sjuksäng köpte han en fåtölj som han ställde vid hennes säng och sov i den. Mamma hade också ett djupt hundintresse och var hunduppfödare och min pappa var dessutom pälsdjursallgeriker men detta till trots gjorde han detta. Det var som om allgerin tog ett uppehåll precis då. Under de första sjukdomsåren fanns också min morfar hos oss dagligen och hjälpte till med hundarna och hjälpte mig med matteläxan. Tiden efter mammas cellgiftsbehandlingar hjälptes vi alla tre åt mycket då hon vart otroligt dålig efteråt.

Under det sista året speciellt liknade vårt hem mer en vårdinrättning än ett hem och det befann sig betydligt mer folk hemma, både sjukhuspersonal och andra anhöriga och jag fick allt mindre om ens någon plats i allt detta. Det var som om jag inte fanns och man pratade hela tiden över huvudet på mig och då man pratade till mig så gällde det allting någonting som jag gjorde dåligt eller skulle göra bättre. Jag ville inte vara hemma mer och jag tog varje tillfälle jag bara kunde att fly hemifrån, helst hem till andra vänner med familjer och låtsades gärna att jag var en del av deras familj istället. Jag ville vara hemma men kände det som att jag var till besvär och gjorde det bäst i att hålla mig därifrån. Jag längtade så efter att mamma skulle bli frisk så att allt skulle återgå till det normala och vi fick vara tillsammans igen. Detta hände aldrig och när jag fick beskedet att mamma skulle dö och jag måste komma och ta farväl så var det verkligen i sista minuten. Jag var hemma från skolan och mamma var på sjukhuset, vilket hon varit många ggr innan för att tömma lungorna på vätska och dylikt och hon blev ofta kvar några dagar så jag uppfattade inte detta som något ovanligt. Men detta sjukhusbesök var slutet och detta hade övriga vetat om i dagar innan, dock väntade man till allra sista minuten innan man valde att ringa mig. Detta har sårat mig fruktansvärt, jag fick en rejäl chock och jag fick aldrig ta ett riktigt farväl, det gick så fort från att jag fick veta tills hon dog att jag knappt hann säga ett ord. Sättet och skicket jag såg min mamma på och i när jag väl kom in till sjukhuset hemsöker mig än idag.

Jag har känt enormt mycket ilska över detta, över hur jag blev behandlad, och mycket ilska över att jag gick och bar på såna enorma skuldkänslor över något som inte var mitt fel och hade någon av alla runtomkring prioriterat att berätta sanningen för mig hade jag förmodligen sluppit hela att bära på både ilska och skuldkänslor. Jag hade fått en ärlig chans att hantera min mammas bortgång. Jag känner en enorm sorg att inte ha fått samma möjlighet som övriga att ta farväl och jag vet också att min mamma med största sannolikhet skulle ha velat ge mig ett riktigt farväl, det var inte bara jag som hade saker jag vill säga utan även hon!

Jag vet att min mamma inte ville att jag skulle veta hur illa det var med henne, vilket jag tycker är beundransvärt ur en mammas synvinkel, och att jag skulle få leva ett så normalt liv som möjligt men livet blev allt annat än normalt. För några år sen hittade jag en dagbok som jag skrivit i under mammas sjukdomstid och när jag läste den började jag själv gråta över vad som stod där, över vad barnet jag skrivit och hur fruktansvärt dåligt jag mådde och över hur jag blev behandlad. I och med de skuldkänslor jag känt under åren så har jag också gett mig själv enormt mycket ansvar istället för att förstå att jag ju faktiskt bara var ett barn! Ett barn i tonåren som dessutom är i en frigörelseprocess, detta rimmade väldigt dåligt med tidpunkten för mammas sjukdom och död.

Jag önskar att någon av alla hade tagit sitt förnuft till fånga och berättat för mig och gjort mig delaktig i mammas sjukdom, berättat sanningen, hur jäkla svårt det än var! Klarade man det verkligen inte hade man kunnat ta hjälp utifrån. Slutresultatet av det beslut som togs, eller snarare inte togs, blev betydligt värre och det tog mig som sagt många år att på egen hand komma till insikt med att det inte var jag som var orsaken. De enda som försökte säga nånting om läget utan att säga nåt rakt ut var morfar och pappa. Morfar sa under ett tillfälle mamma var så pigg att hon orkade gå ner i källaren och göra en eld att "Bättre än såhär blir det inte" och pappa sa vid ett tillfälle några få månader innan hon gick bort att "mamma har inte långt kvar", ingen kom med någon förklaring till sina uttalanden och jag vågade heller inte fråga. Jag är i alla fall glad att dom försökte.

Efter mammas död skötte pappa i princip allting efter mamma. Huset, begravning, gravsten, bouppteckning, mig osv. Han var den klippa alla hade lutat sig mot och fortsatte att göra, han bar hela världen på axlarna. Begravningen och gravstenen lät han mig få bestämma, jag fick välja precis vad jag ville och kostnaden var skitsamma. Dock hjälpte jag honom med en skitsumma i jämförelse med den hela kostnaden men jag ville verkligen bidra, jag fick efterlevandestöd eller barnpension retroaktivt vilket gjorde att jag fick en klumpsumma som jag gav större delen av till honom.

Ett kortare tag efteråt blev pappa knäckt, han visade det aldrig utåt, men mammas död tog verkligen knäcken på honom. Han började jobba än mer än vanligt och hade vid den tidpunkten två jobb, ett som fast anställd SCA och ett annat som egen företagare. Som egen företagare åkte han mycket utomlands och jobbade och var borta i långa perioder, vilket gjorde att jag blev mycket ensam. Han ringde såklart varje dag och skickade pengar men han fanns ju inte där. Han klarade knappt av att prata om mamma. I efterhand har jag sett att han sparat massor av mammas saker och av andra har jag fått höra att om nån råkade röra dessa saker blev han fly förbannad. Nu när han också har dött och jag har fått anledning att kolla närmare på hans saker har jag upptäckt massor som han sparat ifrån henne, så jävla fint och sorgligt tycker jag. Det är som att han sparat sorgen i en låda för att ta itu med den när han orkar, vilket han kanske också gjorde i sin ensamhet. Det får jag ju aldrig veta.

Likes

Comments

Var ett bra tag sen jag skrev nånting här nu men jag har helt enkelt inte orkat. Mycket har hänt samt matsituationen med Emelia kräver mycket tid och ork av oss.

Kort och gott så har vi blivit utskrivna från sjukhuset men går fortfarande på täta kontroller samt möten med dietist, logoped och kurator för min del framför allt även om vi också går tillsammans emellanåt.

Sorgen, både ny och gammal, har varit väldigt påtaglig i mitt liv just nu. Sorg har haft en central del en stor del av mitt liv. Min mamma dog i cancer då jag var 16 år, min bästa vän dog när jag var 22 och hon likaså, min pappa dog för 1,5 år sen och Johans pappa dog för 7 månader sen. Båda våra pappor hittade vi döda i hemmet tillsammans och båda dog plötsligt och totalt utan förvarning, vilket har gjort det väldigt svårt att acceptera samt gjort sorgeprocessen extra tung. Det som räddat oss som individer är att vi kan "dela" vår sorg på ett sätt som kanske få kan. Vi upplevde detta tillsammans och vi kan förstå och relatera till varandras känslor på ett sätt som underlättat en aning.

Innan Emelia kom drabbades vi också av ett flertal missfall, 3 st varav ett krävde att jag fick läggas in på sjukhuset.

Ibland känns det som att jag inte gjort annat än bearbetat sorger i livet, att döden förföljer mig på nåt sätt, men samtidigt har jag också fått uppleva djup lycka och äkta glädje och jag tycker själv att jag kan ha ett perspektiv på livet som kanske inte alla kan eller vill ha. Hur än illa det varit och hur dåligt jag än mått så älskar jag livet. Jag älskar livet och jag älskar att leva! Däremot är jag inte rädd för döden, inte inför att dö (dock är det ju det absolut sista jag vill)) men jag är livrädd för vad döden kan göra med mig. Jag är livrädd att döden ska ta mina nära och kära, jag är livrädd för att måsta uppleva den smärtan som är i att förlora någon nära. Ibland kan rädslan uppsluka mig fullständigt och dagligen är jag rädd att något ska hända Emelia eller Johan. Jag vet exakt hur maktlös jag är inför detta och det är nog det allra värsta, det finns inget jag kan göra för att förhindra det. Man kan ju bara påverka det som påverkas kan, resten bara händer, oavsett och utan pardon. Livet funkar så, livet och naturen tar ingen hänsyn.

Mitt liv är också fyllt med enormt mycket glädje, lycka och kärlek. Min största upplevelse av lycka, glädje och kärlek är Emelia och Johan. Johan är mitt livs kärlek och när vi blev ett par insåg jag för första gången var äkta kärlek innebär och hur otroligt fantastiskt det är. Vår kärlek växer sig starkare dag för dag och vi har tagit oss igenom en hel del tillsammans. För det första gav han mig kraften och stödet att ta mig igenom ett tung missbruk som jag brottats med i många år. Han gav mig också kraften och stödet att "överleva" då min pappa dog, den händelsen tog nästan knäcken på mig, och han gav mig den vackraste gåvan en människa kan få: vår lilla dotter Emelia.

Han var helt fantastisk under min graviditet och han var fantastisk under och efter förlossningen och han har varit (och är) det bästa stödet man kan ha. Jag är tacksam över att Emelia har en så fin pappa som hon har och över hur han funnits där för oss.

Jag känner en djup sorg över hur förlossningen blev och tiden efter och även nu, både för min egen del och för Emelias. Jag känner sorg över att förlossningen blev en skräckupplevelse istället för en upplevelse av total lycka. Sorg över att inte fått vara nära mitt barn, över att jag blev så pass skadad som jag blev och att jag ständigt går med smärta fortfarande, sorg över att Emelia fick en sån fruktansvärd start i livet och fick tillbringa sina första timmar och dagar under intensivvård helt ensam och inte nära oss, att hennes start i livet blivit så himla onaturlig och att det också fortsätter. Sorg över att hon inte kan äta som andra barn, matningen som ju är en så stor del av ett spädbarns liv, att inte få amma med allt vad det innebär. Sorg över att det blev så komplicerat och över den oro inför framtiden som ständigt finns där.

Men, bortsett från allt detta, är jag otroligt lycklig. Så lycklig över att ha fått vårt efterlängtade barn, att hon fick stanna kvar med oss i livet och inte samlades till skaran som inte fick leva längre. Lycklig över att hon är just den hon är, hon är i mina ögon den mest fulländade varelse nånsin skådats. Jag älskar henne så mycket att hjärtat närapå exploderar i mitt bröst, för henne klarar jag precis vad fan som helst! För henne kommer jag att göra allt, precis allt som står i min makt för att ge henne det liv hon förtjänar. Mitt liv har fått en helt ny mening, en mening som är större än allt annat.

Störst av allt är kärleken och jag vet nu att det är sant.

Likes

Comments