Hej underbara ni,

Först och främst så vill jag bara säga ett STORT TACK till er som hört av er till mig och uppmuntrar mig till att fortsätta med mina inlägg. Jag tycker det är så fint av er att höra av er och berätta vad ni känner. Det får mig att känna att mina inlägg kan göra nytta på något sätt och att jag kan få chansen att lära känna er som läsare, vilket var precis det jag ville. Och till er som tar er tiden till att läsa inläggen, ni är fantastiska. När jag bestämde mig för att öppna upp mig angående mitt liv så tyckte jag först det var otroligt skrämmande, att dela min story med massa främlingar. Men det var ju egentligen det jag vill kämpa emot, jag vill inte att det ska behöva vara så och därför har jag helt ärligt släppt den skammen. Varför skulle jag känna skam? Jag är ju bara människa. Det finns så många olika anledningar som kan få en att hamna på botten, men jag vill att vi (människor) lär oss att det går att ta sig upp, hur jävla svårt det än är. Man måste bara bestämma sig för att ta sig igenom det där maratonloppet. Jag har bestämt mig.

(Jag kan redan nu skriva att dagens inlägg är långt och ganska tufft att egentligen prata om, klumpen i magen finns där men jag valde att ändå skriva om det för att visa att man är inte ensam)


Jag var en av de som var extremt rädd för att söka hjälp. Ska jag vara ärlig så tror jag dem flesta är det till en början men jag ska inte prata åt andra. Oavsett så var det väldigt jobbigt att ringa det där samtalet. Jag vet att jag tänkte: japp, nu läggs jag in och får inte komma hem på ett tag. Det var det första jag tänkte på. Jag trodde jag var på botten och jag trodde att smärtan jag kände var den värsta smärtan jag känt. Men nej. Har ni någonsin känt den typen av smärta där du kan ligga i en säng och bara titta rätt upp i taket, samtidigt som du känner hur du viker dig av smärta inombords, tårarna som egentligen ska vara där finns inte, du är tom, tom på allt. Energin är helt slut och lyckan är helt borta. Livsglädjen är slut.

Mitt första läkarbesök var fantastiskt, detta var när jag bodde lite utanför Malmö. Min läkare, hon var underbar, så med andra ord satte jag ribban ganska högt och trodde att vården var så bra. Hon ringde mig varje vecka för att kolla upp mig så jag mådde bra. Detta var då jag trodde jag nått botten, och det hade jag ju DÅ. Men jag visste inte att botten kunde finnas ännu längre ner... Jag flyttade hem till Falkenberg och fick en ny läkare. Hur ska jag formulera detta? FYFAN. Han satt och hånskratta medan han sa att jag skulle göra mer saker, vara med vänner, gå på stan osv. Men det var ju precis därför jag var där? För att jag inte klarade dessa sakerna han precis rabblat upp. Jag bytte läkare, IGEN, och fick mardrömmen. Hon gjorde precis likadant och ritade cirklar samtidigt som hon ställde frågan om jag höll på med något slags självskadebeteende eller om jag hade en ätstörning. Jag hade aldrig känt mig så förnedrad eller känt sån skam i hela mitt liv. Jag kände mig mer värdelös än vad jag gjorde när jag kom dit. Jag gick ut till mamma som väntade på mig i väntrummet pga tidigare händelser, klarade inte av att gå dit själv. Jag brast, totalt. I trappan grät jag så det rann floder längs kinderna. Jag berättade för mamma vad som hände inne i rummet. Mamma gick in och bad om och få prata med läkaren. Då kom det som satte sig mest i mig, när läkaren står och säger framför alla i väntrummet "hon ser ju inte direkt sjuk ut" och det var inte bara det enda. När mamma konfronterat och gått till receptionen för att byta läkare ÅTERIGEN i hopp om att det skulle finnas någon som hade lite känsla, så ställer sig läkaren bakom receptionsbänken och stirrar samtidigt som hon hånflinar åt mamma. Mamma frågar då vad det är, hon svarar tyket "detta är min arbetsplats och jag tittar på vad jag vill". Inte nog med det, hon nämnde sina egna familjeproblem och sa "såhär är livet, tonåringar mår dåligt". Mamma var så nära på att börja gråta pga hur arg hon var, jag var helt förkrossad och kände mig så jävla misslyckad som människa, värdelös och inte i närheten av förstådd. Jag skulle egentligen åka på 50 års fest hos min kusins pappa och jag hade laddat med energi ett bra tag. Men jag kan väl säga att det var det sista som stod på att-göra-listan den dagen. Jag ville bara försvinna i skam. Min enda tanke var "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG".

Jag kan fortfarande tänka tillbaka till det tillfället men försöker se att det är inte jag som betedde mig som en riktigt idiot (ursäkta uttrycket). Vem kan bedöma utifrån ett utseende hur någon mår? Är det så vi ska se på folk? Har det gått så långt? Idag har jag en bra läkare iallafall. Men första gången jag skulle gå dit så fick William, min pojkvän, följa med mig. Jag hade panik över vad jag skulle ha på mig, för enligt den förra läkaren så var det ju så man såg om jag mådde dåligt eller inte. Jag till och med tänkte ta en atarax (medicin som får en att bli lugn/trött) så jag skulle bli tröttare innan. Jag var så rädd för att inte bli hörd, jag var rädd att någon inte skulle förstå att jag verkligen behövde hjälp. Det var efter det jag började med mina antidepressiva, och tro mig, biverkningarna på den är en ganska lång lista som inte direkt är ett paradis. Man tar inte antidepressiva om du inte är desperat. Men, inget man ska var rädd för. Man kan jämföra det med huvudvärk, då tar man alvedon eller ipren för att ta bort värken och detta är nästan likadant, bara att värken sitter ett längre tag.

Något jag också vill nämna i detta extremt långa och VIKTIGA inlägg, något som gör att jag får en klump i magen, det är självskadebeteenden och alla dessa tankar som kan driva dig längre och längre ner i det mörka hålet. Har jag haft ett självskadebeteende? Ja, och tro mig, det är något jag inte vill min värsta fiende. Jag har några tillfällen, när jag var runt 14-15-16 år, lagt en glasskärva mot mina handleder. Om du som läser detta har ett självskadebeteende av något slag, SLUTA, det kommer inte få dig att må bättre i längden. Mitt tips till er som antingen funderar eller vill lägga ett blad mot handleden är att skriva ett viktigt namn på handleden eller varsomhelst för att påminna dig om VEM/VILKA du mer skadar än bara dig själv. Du är värd mer än så. Jag vet hur det är att tänka tanken på att inte finnas mer, att det kanske är lättare och mindre problem utan mig. Att få bort smärtan. MEN NEJ, jag kommer aldrig låta mina tankar styra mig så långt. Vissa dagar är jobbigare än andra. Men var stark, använd den lilla energin du har kvar och stå emot dem vidriga tankarna. Vi kämpar tillsammans. Låt inte den jävla depressionen ta bort eran livslust. Försök fokusera på att livet kommer alltid bli bättre, vi är i konstant utveckling och blir starkare varje dag.

Och för er som har anhöriga som lider av någon typ av psykisk ohälsa, LYSSNA. och visa att ni finns där. Man behöver inte säga så mycket. Men finns där, det är det bästa tipset. Någon som lider av depression är inte depressionen, som jag brukar säga.

Med det vill jag verkligen passa på att skriva tack till den personen som finns där för mig varje dag, oavsett om jag har en riktigt jobbig dag eller om jag har en bra dag. William, du är det finaste jag fått uppleva. Jag trodde aldrig på en kärlek som jag får med dig. Det är för dig och våran framtid jag vill fortsätta kämpa för. Även stort tack till min underbara familj. Jag älskar er massor.


Ni är fantastiska, håll ut och använd eran styrka. Jag vet att ni har den, vi alla har, hur långt ner vi n sitter.

Massa styrkekramar och ett stort tack till er som läste hela denna texten, det var inte meningen att inlägget skulle bli så extremt långt. Men ett otroligt viktigt ämne att ta upp. Det är OKEJ.

/A

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godmorgon finaste ni.

Frukost idag, skivad mango med vaniljkvarg. Mumma!

Idag är jag verkligen uppe med tuppen haha... Jag brukar kanska gå upp ur sängen runt 12 på "förmiddagen". Men eftersom att jag har en snarkande pojkvän så ger man tillslut upp och går upp samtidigt som honom...

Idag känns det som att jag vakna med rätt tankar, men som ni ser på bilden uppe i höger hörne så kan det skifta på ungefär 30 sekunder. Men jag har bestämt mig för att omfamna denna stunden där jag är lugn och faktiskt på ett bra humör. Så får det hålla i sig så länge som det vill. 

Jag tänkte att jag lägger ut ett nytt inlägg ikväll som förhoppningsvis är intresserande. Ni får jättegärna skriva till mig och ge tips och förslag, eller kommentera (anonym som inte anonym). 

Jag hoppas ni får en grym dag och tar hand om er själva.


Många kramar/ A

Likes

Comments

Hej fina ni!!

Hoppas ni har en jättefin dag och att den fortsätter så. Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite om hur jag såg på min kropp när jag var runt 17-18 år men även idag. Jag vill att ni ska lära känna mig så gott det går via denna bloggen, hur livet faktiskt kan se ut och hur långt det kan gå utan att man förstår det själv. Jag har alltid älskat träning, det har egentligen varit hela mitt liv. Det var på det sättet som jag kunde känna kontroll och stolthet. Jag började träna när jag var 13 år. Då var det bara löpträning och mag-övningar, tror dem flesta gör så i början. Samtidigt lärde jag mig av hur maskinerna fungerade och jag började smått lyfta lite vikter och tycka det var kul. 

För att hoppa några år framåt i tiden till det året jag var 17 (tror jag det var) så fick jag ett förslag av en kille att jag skulle kanske satsa på att tävla i bikini fitness, och jag tänkte såklart, SÅ JÄVLA HÄFTIGT. Tänk att få stå på en sen med sexig kropp och alla bara bekräftar en.... Nja, det var inte riktigt så lätt. Vägen dit blev lite tuffare än vad jag trodde. Jag säger inte med den kommande meningen att alla får en slags ätstörning, men det fick JAG. Det blev hela mitt liv. Jag räknade varje kalori och skaffade sedan en coach, hon hjälpte mig med hur mycket, vad och när jag skulle äta varje dag. Jag tränad 2-3 gånger om dagen. PÅ morgonen innan frukost körde jag 1 timmes konditionsträning för att sedan få äta min gröt med proteinpulver och pumpafrön. Jag rörde på mig så mycket jag kunde på dagen, kollade mig i spegeln 1234567 gånger om dagen för att se om det såg bra ut. Maten jag åt var torsk, kyckling och potatis i helhet. Jag skulle egentligen äta broccoli till men det gjorde jag aldrig pga det var enligt mig "onödiga kalorier". Jag gick ner 12 kg på ca 2,5 månad. Min lägsta vikt var 55kg och jag var 163cm lång. För vissa kanske det är en normalvikt, jag har ingen aning. Men träningen blev mer och mer skadlig för min kropp. Mensen försvann, håret lossna från huvudet, jag hade skakningar i kroppen varje dag och min familj tyckte jag såg sjuk ut i ansiktet, jag var blek som ett spöke, hade påsar under ögonen och såg olycklig ut.

En dag på min lillebrors konfirmation så hade några släktingar lyckats övertala mig att en liten tårtbit skadar inte mig så mycket som jag tränar varje dag. Jag tror inte jag hade ätit något sött på 2 månader och jag kände hur jag övertalade mig själv att "äsch det är ingen fara, det kan jag träna bort med lite extra cardio". Jag åt tårtbiten, tog en till och sen gick jag o små-åt på tårtan en stund efter. Jag gick på toan och kollade mig i spegeln, "fyfan vad äcklig jag ser ut" intalade min hjärna mig. Det gick så långt att jag satte fingrarna i halsen och spydde upp allt. Därefter kände jag nästan mig stolt men också skam, jag visste att detta inte var ett hälsosamt beteende men hur fan kommer man ut ur det? Det fortsatte ett tag till, sen slutade jag med dieten, 6 veckor innan tävling. Jag klarade inte mer. Jag stod inte ut. 

Jag har hållit på med dessa dieter fram och tillbaka flera år nu, senast jag gjorde en tävlingssatsning var sommaren 2017. Idag kan jag inte sätta min fot på gymmet pga all prestationsångest och paniken i kroppen som kommer fram. Ibland kan jag fixa det men jag hoppar det helst... För min del är det långa promenader som hjälper mig att hitta fokuset på något annat. För dig som promenerar för att varva ner eller ta bort lite av ångesten eller depressionen, GÅ OLIKA RUNDOR VARJE GÅNG. Det har blivit min grej, så det kanske kan hjälpa er också. Det tog ett tag tills jag kunde släppa det med hur mycket kalorier en promenad kan bränna, och jag tänker på det idag också ibland, men ett annat tips är att sätta på en podcast i lurarna, något som kanske kan intressera DIG. Min favorit just nu är ​ångestpodden​. Det får mig att känna mig normal, dem pratar mycket om våra beteenden och hur vanligt det är. Man kan höra andras stories om hur dem hade det, så testa!

Idag så har jag fortfarande en jobbig syn på mig själv, jag kan ärligt säga att jag inte älskar så mycket med mig själv för tillfället men det tillhör antagligen depressionen, men jag jobbar på det. Jag kommer aldrig "dieta" igen och det ordet kan få mig att må illa. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör idag men för mig är det inte det största problemet. Mitt största problem är att må som jag mår. Alla har olika kroppar och man ska älska den för du är ju trots allt unik. Jag är fin som jag är, det är du också. Det är inte värt att hata sig själv och gå på alla olika dieter som ska få dig att se ut på ett visst sätt. Jag kan lova dig, du blir INTE lyckligare av att gå ner dem kilona för kampen kommer fortsätta. Min familj och pojkvän älskar mig oavsett hur mycket jag väger. Det gör dina nära och kära också. Så kom ihåg, gå inte i fällan, acceptera din kropp som den är. Små bröst som stora bröst, små lår som stora lår, liten rumpa som stor rumpa, magrutor eller inga magrutor. Vi måste lära oss att jobba mer med det inre och det är jag tvungen till att göra varje dag. Det är ett rent helvete men man måste. När jag sitter där med en ångestattack och känner mig som den mest värdelösa människan på jorden så påminner jag mig själv om detta "den starkaste personen får den tuffaste kampen, det är för att Gud vet att du klarar av det". Jag är inte troende, men på något sätt så ger den meningen mig en förklaring. Jag är stark, du är stark och vi fixar detta. Livet har bara tagit en paus och en liten omväg, men vet du vad, allt är utveckling, det kommer bli erfarenhet. Jag kommer vara tacksam för att jag har gått igenom allt det jag gått igenom, det skapar ett medlidande för mig hos andra som kanske en dag behöver tips eller råd. Ge aldrig upp på dig själv. Du föddes till detta livet av en anledning, hitta den och kämpa dig igenom skiten. Det är absolut inget som man ska ta oseriöst, att ha en depression eller ångest är allvarligt. Huvudet kan ta dig till många olika slags tankar, vi måste bara försöka bekämpa det och hitta något bättre.


Ni är grymma!

Många kramar/
A

#dennafightenvinnerjag

Likes

Comments

JAAA! Äntligen. Jag har sovit två nätter utan att drömma mardrömmar. Det brukar vara en del av mina nätter, ibland brukar jag få ställa alarm varje halvtimme för att kunna vakna ur dem. Jag kan inte riktigt skriva exakt vad jag drömmer om pga att dem är fruktansvärda i detalj.

Oavsett, nätterna är som de är. För att jag ska kunna sova måste jag trycka i mig en sömntablett, en tablett melatonin (ett ämne som hjärnan vanligtvis utsöndrar som gör dig trött), en tablett atarax och även en Ipren för kramperna i benen som jag får av mina venlafaxin (min antidepressiv). Jag saknar att bara kunna lägga mig i sängen och somna, hur skönt? Jag sov till kl 12.30 och precis ätit "frukost". Egentligen borde jag ställa klockan och gå upp i tid, egentligen borde jag ta en promenad innan frukost för att komma igång, egentligen borde jag äta superhälsosam mat, men OM man inte orkar? Vad gör man då?

Idag känns det helt okej i kroppen. Lite kramper i benen bara men inte mer än så. Idag står ingenting på att-göra-listan. Gud vad skönt, inga måsten. Förutom att tömma diskmaskinen...

Mitt besök hos psykologen igår gick väl bra, så skönt att få prata med henne. Jag fick fylla i en blankett igen där man ska utvärdera mitt mående. Det var enligt både mig och henne inte bättre. Nu ska jag tydligen vidare till en specialist då min psykolog ska sluta. Vi får väl se hur detta går. Får hålla tummarna! Oavsett så skriver jag mer ikväll tänkte jag, om jag orkar.

Ha det bäst sålänge!
#dennafightenvinnerjag

Likes

Comments

"Sometimes I really want to do things, but I just never do them"

Just det quotet beskriver mina dagar, kan låta dystert men det är just så det är att vara depriemerad eller att leva med en konstant ångest, och ibland finns det inte ens en anledning till varför man känner vad man känner eller mår som man mår.


Hej på er som valt att läsa om min historia!

Aningen dyster början, men det är en verklighet. Många mår just så. Det finns så många diagnoser här i världen som inte många vet om. Två stycken som ni säkert antingen hört om eller dessutom kanske varit med om eller ÄR med om nu, dessa två är . För mig är dem två orden så laddade med känslor och rädsla, men också en styrka.


Vem är jag? Jag vet att jag inte är min ångest eller att jag är min depression. Men att jag mår dåligt är inget jag förnekar eller trycker undan. Det är en kamp i huvudet varje dag. Jag kan se på mina sociala medier hur lyckliga folk är och hur underbara dem bilderna är som finns i mitt flöde. På sociala medier vill man alltid visa sina bästa sidor, vilket perfekt liv man har. Även jag.

När vi frågar varandra "hur mår du?", vad svarar vi oftast då? "Bra". Kort, enkelt och frågan kan lämnas. Men hur mår vi egentligen? Det är ju kanonbra om man verkligen mår bra och menar det svaret på riktigt. Men för er/oss som kanske inte menar det lika mycket, är det fel på oss? Nej. Ni anar inte hur många det är som går runt och mår förjävligt. Jag är en av dem, tyvärr. Jag har mått dåligt i flera år och varför jag skriver det här är för att jag vill hjälpa människor att förstå att ni är INTE onormala. Snarare normala om man ser på detta samhället. Du ska ha den bästa skolgången, bra betyg, fina kläder, den perfekta kroppen, det bästa jobbet, en stor lön, en partner helst, många vänner osv. Det jag vill säga är att det är omöjligt att ha allt det, vi kommer alltid sträva efter mer.


Som jag sa lider jag av en diagnostiserad depression och en konstant ångest. Det har sina förklaringar men det kan vi ta i kommande inlägg. Det jag ville få fram med detta är att personer mår inte alltid som dem verkar utifrån. Vi måste börja få det till en verklighet, att visa att det är okej, och att INTE DÖMA. Det är lätt hänt men att göra det och se ner på människor ligger oftast hos den personen själv.

Min verklighet ser ut såhär. Jag är 21 år gammal i december och bor i en liten stad som heter Falkenberg. Jag har bott i både Halmstad och Malmö. I Malmö jobbade jag på ett försäkringsbolag som heter TryggHansa och jag hade en lägenhet där jag bodde själv. Det var i Malmö som allting började, där jag insåg att jag inte är okej. Det var inte på grund av jobbet eller kollegor, utan många år tidigare som inte var bearbetat, men som sagt, vi tar det en annan gång. Allt slutade med att jag fick min första RIKTIGA panikångest. Svetten rann, hjärtat slog tusenslag i minuten enligt mig själv, jag mådde illa, jag kunde inte prata eller få fram ett ord men i huvudet så skrek jag och trodde jag skulle dö. Jag gick aldrig mer till jobbet. De tidigare morgnarna som jag vaknat upp i en dränkt säng visade sig vara ångest och inte fel på värmen i sovrummet. Jag kunde inte längre ta hand om mig själv, allt var som att bestiga mount everest. Jag visste att jag behövde hjälp. Jag ringde mina föräldrar och min mamma kom för att hjälpa mig. Hon tog all min disk som legat där i flera dagar, tvättbärget som var enormt och städade mitt hem. Efter någon dag åkte vi till läkaren och där fick jag fylla i en blankett på mitt mående. Jag kan väl beskriva mitt mående med att jag kände mig inte psyiskt "där" i rummet med läkaren. Jag var levande död som jag lättast kan beskriva känslan. Jag blev sjukskriven i augusti och det var en lättnad, jag kunde andas ut. Men helvetet hade bara börjat. Idag sitter jag här med en sjukskrivning, antidepressiv medicin, min underbara psykolog och ångest som kan få mig att skrika. Jag är ju bara Antonia med en psykisk ohälsa men inuti mig är det som ett krig varje dag.

Det är inte lätt att skriva eller att förklara detta för främlingar, men jag vill hjälpa andra och kämpa MED er. Det är ett helvete men vi gör det tillsammans. Vi måste bara acceptera det och jobba oss uppåt. Jag vill att människor ska se att det är normalt att må dåligt ibland.



antonia-rebecka-jonsson@hotmail.com


Kom ihåg, ni är så fantastiska och alla kämpar med något! Var förstående och hjälp varandra.

I nästa inlägg tänkte jag prata om känslor, anhöriga och vad det innebär att söka hjälp idag.

#dennafightenvinnerjag

​Detta är jag, Antonia. Med en kamp i huvudet som bara jag kan se. Men jag kan må bra, men jag är inte där än bara. Jag kommer dela mina dagar, mina tankar och känslor. Detta är min story, hoppas ni vill läsa mer.

Kram på er hörni!

Likes

Comments

En mysfredag med familjen är sååå uppskattat. Att bara sitta och prata om sin vecka och äta god mat. Även om jag faktiskt inte åt min cheesecake (mammas cheesecake slår allt) för att jag försöker nå en punkt på min bucketlist. Detta är nämligen en vikt jag vill nå, och nej jag tänker INTE köra 100 timmar cardio eller äta mindre men skippar de där onödiga.

Idag har jag varit riktigt effektiv iallafall, here comes the to-do-list:

- Tvättat & hängt tvätt
- Pluggat körkort (jag vet, jag är lite efter med detta)
- Tränat 2 gånger, en löprunda efter frukost & sen ett ganska hårt gympass. Idag blev det en slags mix av frivändningar och axlar.
-Lagat matlådor

Jag känner mig faktiskt lite duktig. Nu ska jag bara ta det lugnt framför Grey's Anatomy, förövrigt den BÄSTA serien jag sett. Tips bara...

Hoppas ni har en lika mysig fredagskväll som jag har. Men imon blir det en ännu bättre lördagskväll. 

Ha det bäst fina ni!

Likes

Comments