Antonia – 7 år
Jag hatar dig mamma, varför måste jag ha ett sådant konstigt namn? Ett fult namn?
Varför kunde jag inte få heta något som alla mina vänner? Något vanligt?
Jag hatar dig för att du gav mig ett sådant annorlunda namn som ingen kan uttala eller stava.
Varför har vi inte revbensspjäll på vårt julbord? Eller kokt potatis? Alla andra har ju det.
Varför har vi piroger, grisfötter och alla andra saker på vårt julbord? Ingen annan har ju det?
Och varför måste vi bryta oblat innan vi äter julmaten, det är pinsamt!
Varför vill du att jag ska prata ett språk annat än det språk vi talar i vårt land?
Varför försöker du lära mig polska när vi bor i Sverige?
Jag ska lära mig engelska, det är världsspråket, det talar alla. Inte polska.
Polska är fult, det är töntigt, det är skämmigt. För det har andra sagt.


Antonia – 22 år
Förlåt mamma, jag älskar mitt namn. Idag känns mitt namn för vanligt. Varför fick jag inget mera udda?
Jag älskar pirogerna, grisfötterna, surkålen och salladen. Jag blir ledsen de gånger du inte orkar laga dem till jul, jag som längtat så. Det känns fel när vi glömmer bryta oblat, önska varandra lycka och kärlek i livet och ge alla en stor puss och kram. Det känns som om vi sviker en tradition, en fin sådan.
Men det jag skäms över mest utav allt, mamma, är att jag ångrar att jag inte lärde mig polska. Jag får en klump i magen varje gång min älskade morfar försöker förklara något men jag inte förstår. Jag går sönder på insidan när jag ser hur ledsen han blir när jag inte förstår honom oavsett hur sakta eller högt han pratar. Älskade morfar. Vilken överlevare.
Jag har varit en jäkla pina genom åren. Envis. Förhoppningsvis så kanske det vänder till min förtur nu senare i livet, envisheten. Trots allt du gått igenom mamma, inte bara på grund utav mig, så hoppas jag att du kan lova mig en sak...
Lär mina barn polska, gör dem stolta översin bakgrund och hjälp dem växa till starka, självsäkra, små liv.


Likes

Comments