Allt snurrar på så fort i världen utanför, men i min egna är allt tyst och mörkt. Jag orkar inte ringa någon, svara på mail eller skicka sms, jag är....jag sover, mentalt. Jag bryr mig inte om vad alla tycker, jag bryr mig inte när de frågar när jag kommer tillbaka. Det känns som att jag inte har något att erbjuda varken dem eller mig själv, inget äkta att dela med mig. Allt är bara lögner, skapade av mig själv.

rör mig inte, jag tycker inte om dina händer

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vansinnet rider mig. Det finns där när jag vaknar, duschar och går till jobbet. Men det syns inte. "Ska vi gå och fika Kristin?" "Visst". Och vi går till arbetets kafeteria. Där pratar vi om något vi sett på tv dagen innan och om hur dåliga löner vi har. Men det som inte syns utanpå är det enorma kaos som dansar i min bröstkorg. Innan vi går tillbaka till våra uppgifter frågar min arbetskompis om vi ska gå ut efter jobbet i morgon. "Visst" svarar jag, men jag vet redan att jag inte kommer tillbaka i morgon. Jag kommer aldrig mer att ens träffa den här tjejen i mitt liv. Jag vet det, men inte hon. Inte ännu iallafall.


Den kvällen packar jag mig väska. Det kan inte bli mer symboliskt. Jag lämnar kaoset. Går ombord på flyget som ska föra mig till et annat liv. Jag ringer bara mina två närmaste vänner för att säga att jag ska lämna dem. De blir chockade, undrar varför. Jag bara säger kallt: "jag har bestämt mig". Jag flyttade inte bara ifrån min stad, jag lämnade till och med landet. Det var sen-sommar minns jag. Jag hade en free-style med mig, och låten jag lyssnade på när planet lyfte var "the show must go on" med Queen. Ok, nu börjar mitt nya liv, tänkte jag när

Två veckor senare tröttnade jag på mitt nya liv och återvände till Sverige igen, till mitt gamla. Kaos må vara fruktansvärt, men jag vet åtminstone hur man hanterar

inte som andras.

Likes

Comments