3 teorier om varför studenten upplevs med stort obehag för mig:

​1. Det är en återkommande jävla vålnad som vill upplysa mig om en dag jag helst av allt vill glömma. För mig är det som den där blöta natten på krogen som man är så otroligt tacksam över att den aldrig mer kommer tillbaka. Fast det gör den ju. Om och om igen. Varje tid samma år. Det är svårt att ignorera ett tiotal olika lastbilsflak med zombies i vita mössor som skriker primalskrik. 

2. Jag får ångest av att se hur alla egenskaper som gör oss till civiliserade människor försvinner, och hur personer sakta men säkert blir.. ja.. apor. Jag tänker inte heller sticka under stol med att jag var lika dan. Jag säger bara att det finns någonting alldeles särskilt med att se människor hälla upp vin i sina skor samtidigt som dom juckar i takt med Sean Banan. 

3. Jag är helt enkelt avundsjuk. Jag har haft mitt roliga nu och det kommer aldrig någonsin tillbaka. En klen tröst är att verkligheten kommer ikapp även årets studenter snart. För vissa tar det bara ynka timmar att inse att nu är det över. För andra tar det veckor. Jag har sett exempel på människor som aldrig inser det. Det är för övrigt samma kategori som släntrar förbi parken där studenterna hänger för att "kolla läget". Hur som helst så är nog avundsjukan i mig starkare än jag vill erkänna. Det är ju ändå en underbar dag där familjefejder läggs på is och både den ena och den andra Jannen förenas på en studentmottagning. 

Likes

Comments