Schyyyyyy!

tid: 2h 41min

Skådespelare: Andrew Garfield, Adam Driver och Liam Neeson.

Martin Scorsese gör det igen.

Ännu en gång lämnar han mig häpen, fundersam och analyserande. Ett vackert mästerverk som berör och griper tag i varenda hjärncell som skriker; vad har jag precis sett?!



Förra tisdagen såg jag denna fantastiska film med ett gäng ifrån kyrkan, vilket vi brukar göra varje månad. Är du kristen eller har en tro på Gud och Jesus, så lovar jag dig att du kommer sitta med hakan öppen och med tårar i ögonen. Om du inte är troende, så kommer du ändå gå ifrån biosalongen berörd.

Det märks att Silence är regisserad av Martin Scorsese (som är min favoritregissör) då det finns en tydlig råhet, med inslag av humor som bara Marty lyckas med. Man skrattar i vissa scener till att tappa andan av grymheterna. En annan film han lyckas med det är Wolf of Wallstreet, som är helt störd om man tänker på vad som sker, men i andra scener skrattar man så att man nästan kissar på sig.



Alla rollprestationerna och karaktärer är helt fantastiskt genomförda och jag är övertygad om att denna filmen kommer att ha en stor betydelse för den kristna historien och utveckling. Filmen gjorde mig i alla fall ödmjuk inför andras kristnas lidande och förföljelse. Jag är idag ännu mer tacksam för att jag kan få utöva min tro helt fritt och öppet, vilket andra inte har kunnat eller kan göra än idag. Helt fruktansvärt.

En av de intressantaste karaktärerna i filmen är definitivt Kichijiro, som gång på gång sviker, säljer ut men sen ber om förlåtelse och hjälper, för att sedan svika och förneka. En karaktär som påminner mycket om oss människor i förhållande till Gud. Var det så Martin Scorsese eller författaren hade tänkt det?



Det poppade så klart många tankar, funderingar och frågor upp efter att filmen var slut; hur länge hade jag stått ut innan de knäckt mig? Hade jag gett upp min tro för att fortsätta leva i skam men räddat x antal andra människor eller hade jag stått ut med tortyren tills Gud kallade hem mig? Hur hade jag då kunnat se Gud i ögonen?

Men den viktigaste; Vad hade Jesus gjort?


Det finns en kristen dikt som jag tycker summerar filmen väldigt bra, den heter "fotspår i sanden";

"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej & God Kväll!

Jag hoppas ni alla har haft en bra och avkopplande lördag. Det har verkligen jag med sovmorgon, lång och skön dusch och lagat god vegansk kebabtallrik. Jag är en riktig filmnörd och har i princip växt upp framför tv apparaten (japp, så sa man förr) med Disney-filmer, James Bond, Terminator och Indiana Jones. Första gången jag såg Terminator 2 var jag 7 år gammal och såg filmen med ett av mina syskon, tycker jag är rätt coolt ändå för att vara så ung.

Igår såg jag Fifty Shades Darker som hade Sverigepremiär 10 februari. Har ni sett första filmen Fifty Shades of Grey? Inte den bästa filmen om jag säger så; manuset är rätt kasst och jag gillade inte alls Dakota Johnsons (som spelar den oskuldsfulla Anastasia Steel) skådespelar-insats. Jag blev även besviken på Jamie Dornans tolkning av Christian Grey. För mig kommer Charlie Hunnam alltid vara den "riktiga" Christian Grey, för jag är säker på att hans tolkning och insats hade varit så mycket mer verklighetstrogen. Givetvis har jag läst alla tre böckerna (Grey ska jag läsa här näst efter Girl Online; Going on tour) och visst är våra fantasier så mycket bättre än vad skådespelare, scenografi och regissörer kan arbeta fram. Men jag hade väntat mig MER av Fifty Shades of Grey och jag känner precis likadant med Fifty Shades Darker.

Andra filmrecensenter har total-sågat Christian Greys "förändring", att försöka vara en bättre man åt Anastasia. I böckerna älskar jag denna "förbättring" eftersom hela storyn blir mer romantisk-sago-dröm och tillfredsställer mig som läsare/tittare, vilket jag inte har nåt emot (Vem gillar inte lyckliga slut liksom?). Dock är denna förändring/förbättring tyvärr inte verklighetstrogen eftersom vi människor har extremt svårt att ändra på vilka vi verkligen är. Och i Fifty Shades Darker blir denna del faktiskt löjlig och Jamie Dornans brist på agerande gör karaktären för mjuk och puttinuttig i vissa scener. Som till exempel i scenen då Anastasia äntligen får röra hans bröstkorg... jisses. Fram med skämskudden!

Två av filmens viktigaste delar (enligt mig) har regissören James Foley misslyckats med; För det första har de inte tagit med den underhållande scenen där flera kvinnliga gäster på balen auktioneras ut till högst bjudande. Där Anastasia blir centrum för en bud-kamp mellan Christian Grey och hans psykolog. Denna scen är viktig eftersom den sätter tonen för resten av filmens handling och för att dansen senare mellan Anastasia och psykologen blir en naturlig öppning för det faktum att Christian försöker att förändras. För det andra är scenen med helikopter-kraschen helt smaklös. Det känns som att de inte har arbetat alls med denna sekvens och det hade varit bättre om de bara visat på nyheterna att Christian var försvunnen efter ha lyft med helikoptern.

Vad som dock förvånade mig positivt av Fifty Shades Darker, var faktiskt Dakotas tolkning av Anastasia. Hon är vass och självsäker i förhållande till Fifty Shades of Grey och hon är inte lika mesig. Hon framstår som en stark kvinna som verkligen vill utforska sin sexualitet, med starka åsikter och handlingskraft. Filmens starkaste scener är så klart de intima sexscenerna som jag tror alla njuter lite extra mycket av, för hur ofta visas lite längre och intimare sex vanligtvis i Hollywoodfilmer utan att det klassas som pornografi?

Knappt underhållande, det krävs mer.

4 Stjärnor Av 10 Möjliga.

🌟🌟🌟🌟


Likes

Comments