!!!!!! Jag vill bara varna för att det här inlägget kan vara triggande, jag vet inte. Men tänkte att det var bäst att skriva det, better to be safe than sorry. !!!!!!

Antidepressiva. Min bästa vän och värsta fiende. Hade jag inte haft dem hade jag inte mått så bra som jag gör idag, men samtidigt önskar jag att jag aldrig fick dem.

Jag äter två olika sorters antidepressiva, en på morgonen och en på kvällen. Först tog jag bara dem på morgonen och bieffekterna var något av det värsta jag någonsin upplevt. En extrem huvudvärk som en gång gjorde så att jag låg i flera timmar och hyperventilerade och grät. Som dem flesta vet, mår man sämre under den första månaden (ungefär) på antidepressiva. Det är också då bieffekterna är som värst, i alla fall var det så för mig. Det var också under den månaden självmordstankarna började komma men det är en annan historia. Samtidigt som jag började äta den första sorten antidepressiva, började jag också äta ångestdämpande, när det behövdes. Den första gången jag tog en ångestdämpande blev jag förvånad över hur skönt det var, allt blev så tyst, inga tankar som yrde runt i huvudet och som inte lät mig koppla av. Jag blev också rädd. Rädd över att jag skulle bli beroende av dessa tabletter. Anledningen till att jag fick ångestdämpande var inte bara för att dämpa ångest, utan också som en hjälp för att kunna somna. I början behövde jag bara ta en tablett för att få bort tankarna tillräckligt mycket för att kunna somna, efter ett tag var jag tvungen att ta två stycken för att få samma "resultat".

Sen började jag på en till sorts antidepressiv medicin, anledningen till det hör till historien med självmordstankarna. Den här skulle jag ta på kvällen för att man kan bli lite trött av dem. Och det blir jag, jag blir så trött att en timme efter jag tagit tabletten kan jag inte längre hålla ögonen öppna. Så några ångestdämpande behöver jag inte längre. Men det jag upptäckt nu på senare tid är att när jag inte tar min medicin på kvällen kan jag inte längre somna på egen hand. Det skrämmer mig på riktigt. Min absolut största rädsla när jag började med min medicin var att jag skulle bli beroende av dem, och nu har jag blivit det. Jag har blivit så beroende av min medicin att jag inte längre kan somna utan den. Jag vet att det förmodligen bara krävs att man sakta börjar avvänja kroppen vid medicinen för att allt ska gå tillbaka till det normala, men det ändrar fortfarande inte att jag just nu är beroende av det. Jag vet inte...det kanske är en löjlig sak att vara rädd för, men det skrämmer verkligen mig att jag verkligen behöver dem för att kunna fungera.

Jag vet inte syftet med detta inlägget, kanske uppmuntrar jag folk att testa det som en sista utväg, kanske avråder jag folk att testa det. Det här var faktiskt lite jobbigt att skriva om, kanske för att det påminner om saker jag helst vill glömma, jag vet inte. Men jag tänker i alla fall avsluta inlägget här. Ha det så bra så länge!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ångest...ångest, ÅNGEST!

Haha var ska man börja? Det finns väl ingen som inte känner till ångest, vissa har värre erfarenheter än andra. Vissa lider ”bara” av en sorts vardagsångest. Andra har en ständig ångest. Alla får ångest får olika saker och det är helt individuellt.

För mig är ångest en sorts klump i magen, en brännande känsla i bröstet. En känsla som kan vara i allt från några timmar till veckor, eller ibland till och med månader. En stor källa till min ångest är skolan, vilket det är för många personer, alldeles för många. Ibland kan det vara bara tanken på att gå till skolan, ibland över en specifik uppgift, exempelvis redovisningar. Ångest inför skolan är för mig rätt enkelt att hantera, jag vet att det är skolan som är problemet och när dagen är slut eller det blir helg går den över. Den allra värsta ångesten för mig är den som bara finns, utan anledning. Man har inte bråkat med någon, har inga speciella uppgifter i skolan, det är snart lov, allting går tipp topp....tills den där jäkla ångesten kommer. Som jag skrev innan, en klump i magen och en brännande känsla i bröstet. Man försöker komma på varför, hitta anledningen till att man får den här känslan så att man kan göra något åt det. Men det går inte, för där finns ingen anledning, det finns ingenting man kan göra åt det, förutom att vänta ut det.

Tack för den här gången, hoppas du vill komma tillbaka. Ha det så bra sålänge!

Likes

Comments

Psykisk ohälsa ser olika ut för olika människor. Vi reagerar och agerar olika utifrån vilka personer vi är, det finns inget som är värre än det andra. En sak som triggar en person kanske inte betyder någonting för en annan. Det är det som är det kluriga med psykisk ohälsa för att man vet aldrig vilka handlingar som kan utlösa en panikattack, ångestattack eller något annat hos en människa. Därför kan det vara svårt för utomstående att förstå vad det är som händer när de gör på ett visst sätt. Det gör det dock inte mindre frustrerande för mig som vet exakt vad det är som triggar dessa reaktioner och att folk inte bara kan förstå det.

Som jag skrev i introduktionen har jag svårt att sätta ord på det jag känner och tänker. Men jag ska försöka förklara en form av psykisk misshandel jag själv har utsatt mig för, alltså ingen annan utan jag, under flera års period. Det är inget unikt, de allra flesta går igenom det, speciellt under tonåren. Det jag gjort är att jag har nedvärderat mig själv flera gånger per dag, varje dag i flera år. Jag har ständigt förminskat mig själv och intalat mig att jag inte är värd någonting, att ingen gillar mig och att alla är emot mig. Försök föreställa dig att du slår dig själv i huvudet, inte hårt, flera gånger per dag i flera år. Efter ett tag kommer du få ont i huvudet, även om du inte slår så hårt. Och efter ett par år kommer du ha en ständig huvudvärk. Kan du föreställa dig detta? Nä, förmodligen inte, eller hur? För det hade du aldrig gjort, du hade aldrig slagit dig själv i huvudet flera gånger per dag i flera år tills du hade en ständig huvudvärk, för så gör man inte mot sig själv. Men det är precis det vi gör mot oss själva när vi tänker tankar som "Fyfan vad ful jag är idag", "Ingen gillar mig, "Mina vänner skrattar säkert åt mig bakom min rygg", "Vad fult denna tröjan sitter på mig", "Varför kan jag inte göra någonting rätt" om oss själva. Av någon anledning ser vi inte detta som en sorts misshandel, förmodligen för att vi gör det mot oss själva. Hur kommer man bort från sig själv? Hur blir man av med dessa tankar om man inte ens själv inser vad det är vi gör?

Efter att jag la märke till detta beteendet och insåg vad det gjorde med mitt självförtroende och min självkänsla kan jag nu, i de allra flesta fall, stoppa mig själv från att tänka dessa tankar. Men för att kunna sluta måste man först identifiera vad som är problemet och inse hur det får en att känna. Problemet är att se sig själv som boven bakom sitt dåliga mående inte är så lätt, det krävs att man verkligen vill må bättre för att kunna se vad problemet verkligen är. Sen finns det såklart personer som bli mobbade av andra för sitt utseende, klädstil eller något annat, men det är ett helt annat problem som jag själv inte har några erfarenheter av och som jag därför inte kan uttala mig om.

Eftersom jag hållit på med detta beteendet i flera år är mitt utseende någonting som verkligen triggar mig. Så fort någon bara tittar på mig, som jag upplever, på ett konstigt sätt tänker jag direkt att det måste vara något fel på mitt utseende. Ligger mitt hår konstigt? Har jag något mellan tänderna? Ser jag konstig ut? Är jag verkligen så ful? Men det är inte bara det som jag upplever som negativt som triggar mig, även eventuella positiva kommentarer kan göra att jag tror att personen som jag pratar med ljuger, att hen driver med mig, att personen kommer skratta åt mig bakom min rygg sen osv.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägget är att man måste vara snäll mot sig själv och det är ALDRIG för sent att ändra sitt beteende. Det var allt för denna gången och jag hoppas verkligen att du vill komma hit igen. Ha det så bra så länge!

Likes

Comments

Jag inser att min beskrivning är lite skev. Jag är inte den bästa på att sätta ord på det jag känner och tänker, och det är lite därför jag tänker starta denna bloggen. För att försöka sätta ord på det jag känner. Det står i min beskrivning att jag tänker skriva om psykisk ohälsa, och det ska jag inte göra för att jag är någon sorts expert, jag är ju bara 18 år, men för att på något sätt försöka hjälpa mig själv och få en överblick över mitt liv. Så om det är någon som kan få hjälp av det jag skriver är det bara en bonus.

Anledningen till att jag är anonym är för att jag har alltid varit rädd för att synas, för att folk ska lägga märke till att jag existerar. Jag har alltid varit rädd för att göra något fel, att någon ska bli upprörd eller ledsen av mina handlingar. Därför har jag alltid varit tyst, inte synts mer än nödvändigt och absolut inte tagit plats. Du kanske känner igen dig? Jag har än så länge aldrig träffat någon som känner som jag, har alltid känt mig ensam och missförstådd. Men jag vet att jag inte är helt ensam, det finns alltid någon som känner samma sak. Men hur ska man få kontakt med en person som inte vill synas om man själv inte vill synas? Hur ska en tyst person prata med en annan tyst person? Det blir ett rätt tråkigt samtal om båda är tysta. Därför blir det automatiskt så att man umgås med personer som är helt olik sig själv, i alla fall har det varit så för mig. Det jag vill ha sagt med detta stycket är att även om jag nu är helt anonym så är jag fortfarande rädd för att synas, för att någon ska komma på vem jag är och skratta åt mig. Det låter löjligt men det är så det är, inte bara för mig utan för många. Därför kommer jag förbli anonym.

Jag kommer avsluta detta extremt flummiga inlägget här också hoppas jag att du som läser, om det nu kommer läsas av någon, vill komma tillbaks igen. Ha det så bra så länge!


Likes

Comments