Dessa konstanta dippar. Dessa tvärsvängar i berg- och dalabanan i huvudet. Hur länge ska man behöva stå ut? Hur lång tid tar det innan man till slut får ge upp? När är det okej att göra slut på det?

Det är några tankar som snurrar i mitt huvud. Jag har så svårt att sova numera för att min hjärna arbetar på en sån hög nivå hela tiden. Oavsett hur jag gör får jag aldrig någon riktig avkoppling. Att ligga still går inte. Att sova går inte. Konstant rörelse. Både till kropp och knopp. Det är för mycket nu helt enkelt. Jag känner inte så, men jag hör att det är så. Varva ner. Vad är det?

Sen kommer samma gamla problem; vem vill lyssna? Vem vill hjälpa? För jag känner mig bra jäkla hjälplös. Hjärnan klarar inte av allt på en gång. Jag klarar inte av allt på en gång. Men jag måste. Jag får bra nyheter gång på gång, men inte fan blir jag gladare av det. Det är någonting som känns fel. Riktigt fel. Hela magen visar det för mig. Aptiten försvinner, min vardagliga ork jag alltid haft existerar inte längre. Allting känns trögt och segt. Varför? Varför gör det det? Och varför händer det just mig?

Jag känner oftast ingen annan utväg än att skada mig själv. Inte genom rakblad utan genom naglar. Jag nyper mig tills jag blöder. Jag river mig själv tills blodkärlen sprängs. En sextonåring ska inte behöva känna såhär. EN sextonåring med dessa känslor ska inte tas med en nypa salt. Vi borde tas med lika stort allvar som allt annat. Känner man såhär, är det inte bara "tonåren", för har man haft dessa känslor sen man var 11 år, börjar man undra. Första gången jag skadade mig själv var jag 13 år. 13 jävla år. Det är sinnessjukt när jag tänker på det.

Man försöker och försöker... Ibland får man något för det, ibland inte. Fortsätt försöka. Det känns hopplöst, men försök. Så försöker jag tänka. Ibland går dock huvudet i 300 km/h och det blir fel, men jag försöker. Det går inte alltid, men jag försöker iallafall. Jag gör det jag kan. 




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag lider av psykisk ohälsa. Inte bara att jag är lite ledsen någon gång ibland. Jag lider av depression, daglig ångest och panikångest. Jag är dessutom väldigt väldigt känslig. Och om man lider av depression och samtidigt är väldigt känslig så kan man oftast inte rå för hur man mår. Oftast har jag en dålig dag utan någon specifik anledning, men då måste man förklara sig. Hur fan ska jag kunna förklara mig om jag inte vet varför? Alla har dåliga dagar, men jag råkar bara ha fler än de flesta andra.

Som sagt så har alla människor dåliga dagar. Vissa kan ha upplevt något traumatiskt eller så bara är man ledsen. För mig så hände det en massa saker på en och samma gång för mig för ca 5 år sedan, och genom det, endast 11 år gammal, utvecklade jag en depression. Den sitter kvar än idag, just på grund av att jag är så känslig och det händer saker i mitt liv hela tiden, som jag tar lite hårdare än andra. Jag blir även väldigt lätt oroad över småsaker som inte en "normal" människa skulle reagerat speciellt hårt på.

Utifrån detta, utvecklade jag en ångest som växte och växte, och som idag är en del av min vardag. Klarar jag en vecka utan ångest så är det ett rent mirakel. Jag tar tabletter för både depression och ångest, vilket funkar bra till en stor del, men samtidigt är det något jag saknar. Vad vet jag inte, men det kommer i sinom tid.

Däremot är det någonting jag inte förstår. Kommer jag till skolan eller träffar min familj när jag är på dåligt humör så måste jag alltid säga "hej, jag har en dålig dag idag, så prata inte med mig för då kan jag fräsa och det är inte personligt". Visst, man kan säga att man har en dålig dag, men man ska väl inte behöva förklara sig? Det gör mig ganska irriterad faktiskt. Jag är en sån person som inte riktigt har någon koll på vad jag gör när jag blir arg/ledsen, och vill helst bli lämnad ifred för jag vill inte såra någon annan med mina ord eller råka slå någon. Irriterar du mig när jag mår dåligt, då kan det ta hus i helvete och jag vill i princip inte leva längre. För är jag nere på botten, då är jag nere på botten, och är fast där ett tag om jag inte får ta hand om det själv, och då får det gärna inte inkludera människor, om det inte är min partner.

Jag vill inte må dåligt, och det är därför jag försöker ta itu med det för jag vill inte att det ska drabba andra och jag är pretty damn tired på att må dåligt. Men undvik mig inte, snälla, för det gör allting värre för mig. Fråga hur jag mår, och vill jag bli lämnad ifred, finns där i närheten. Du behöver inte sticka hundra meter bort bara för att jag mår dåligt, jag bits inte. Visst, lite ful i munnen kan jag bli men det går över. Jag menar det inte. För jag menar, jag är väl ändå bara en människa?


Likes

Comments

Hur kan en människa vara så ointressant att man inte lyssnar? Hur kan det bokstavligen komma in genom ena örat och ut genom det andra? Jag förstår verkligen inte. Pratar man, så lyssnar man. Punkt.

Det är verkligen det värsta jag vet. När man pratar om någonting viktigt och den som borde lyssna inte ens svarar på det man sa och säger "vänta, sa du någonting?". Varför inte göra det bra för båda och fucking lyssna?

Att inte bli uppmärksammad är verkligen hemskt. Pratar man om något viktigt så lyssnar man, tar åt sig av det den sa och kommer med ett svar, så man kan komma fram till en gemensam lösning. Hur kan man vara så jävla respektlös? För kan man inte lyssna, så är det tamejfan dags att lära sig. 

Det är sen en helt annan sak att lyssna och att förstå och sätta sig in i situationen i det som personen pratar om. Visst, det köper jag, för alla kan inte förstå det man pratar om, om man pratar om någonting känsligt. Men lyssna kan alla, och man kan verka som att det låter lite intressant iallafall. Att nicka till någon gång ibland och humma lite. Men att helt låsa ute personen som pratar och sen drar till med ett "vad blir det för mat", då kan man lika gärna säga "jag lyssnade inte alls på vad du sa och jag bryr mig inte om din närvaro". 

Jag kan iallafall tycka att om man är ledsen och behöver prata av sig så behöver inte den personen som lyssnar komma med råd, utan bara lyssna intensivt, nicka till och höra vad den pratar om så man uppfattar vad den säger och kan tänka på det i framtiden. Eller ett "jag finns här för dig" räcker också. Men att verka ointressant och humma till på helt fel ställen... Snälla, det märks på fem kilometers avstånd att du inte bryr dig. Man kan ju iallafall försöka. 

Jag stöter på det här alldeles för mycket i mitt liv. När man är i sitt "squad" i skolan och man säger något och ingen verkar höra, och sedan kommer en annan i gruppen och säger något helt annat, och då jäklar kan man prata om det. Förlåt, jag ber om ursäkt för min existens och för mina tankar. Jag ska vara tyst. 
Även när man pratar om någonting jätteviktigt eller känsligt som man verkligen har mycket tankar om, och den man pratar med inte ens tittar på en och totalskiter i en. Återigen, jag ber om ursäkt för att jag andas. Inte mitt fel. 

Så från och med nu ska jag sluta berätta saker för folk, för det är ändå aldrig någon som vill höra vad jag har att säga. Aldrig någon som frågar vad jag har på hjärtat. 

Förlåt för min existens. Det är inte mitt fel. Förlåt. 

Likes

Comments

Jag hatar utfrysning. Det är det värsta jag vet. Oavsett hur mycket man försöker så sitter man där, knäpptyst och stirrar som en idiot. Ingen lägger märke till en, om man inte sätter sig och gallskriker rätt ut.

Om man är en grupp med vänner, är det inte naturligt att inkludera alla? Är det inte naturligt att se alla som den person den är och få in alla i diskussionen? För det som är näst värst, är att berätta för de utfrysta vad de andra pratat om. Varför skulle man vilja veta vad ni pratat om om man inte skulle fått varit med från början? Det är precis som att de bara vill rub it in my face och visa vad vi pratat om medan du setat där och sett dum ut.

Det har hänt mig ända sedan jag var liten. Och jag är så jävla trött på det nu. Jag trodde det skulle bli skillnad när man började gymnasiet, men inte fan vart det så. Jag har börjat medicineras så jag ska må bättre, men ändå känner jag mig otillräcklig, jobbig och i vägen. Om det ändå fanns medicin för bra självinsikt.

Men i alla fall, vad finns det för nytta med att vara flera i grupp? Att frysa ut den som inte har lust för stunden? För det är inte så jag känner. Om man är flera personer i grupp så borde man se efter alla, oavsett vad! Alla betyder lika mycket och man vänder inte ryggen åt någon. Mår en dåligt så frågar man hur den mår, inte undviker ens blick för att inte ta itu med det.

Snälla, tänk er för. Det spelar ingen roll vad du än kan göra, men det kan såra någon djupt och hårt. Det är hemska känslor och tankar som virvlar i huvudet pga. en liten sak som inte betyder någonting för en annan. Men den lilla saken kan förstöra hela dagen för någon annan. Snälla. Tänk ett steg längre. 

Likes

Comments

Jag älskar stjärnor. De är så vackra.

De gör inte någon speciell nytta, de bara är där. Flera ljusår bort. Ibland får jag för mig att mina förbigångna släktingar finns där och tittar ner på mig. Genom dessa stjärnor som alltid finns där, som alla kan se. Det är väl rätt häftigt ändå, hur alla är under samma himmel, med samma stjärnor.

Hela rymden fascinerar mig. Att det finns ett oändligt hål med ingenting i sig, förutom en massa stjärnor och oupptäckta planeter. Tänk om man fick möjligheten att ta sig ut dit, i det oändliga. Vilken upplevelse.

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ner en stjärna och ha hos mig. En alldeles egen stjärna som samlar på mina tankar och som finns där för mig att vila på. I detta nu är de så långt borta, men jag förstår inte hur en partikel så långt bort kan ha en så lugnande effekt på en människa. När jag tidigare satt i bilen och tittade ut genom fönstret, såg "Karlavagnen" och "Orions bälte". Att de alltid hamnar på det stället att de bildar en form. Vad är oddsen?

Jag älskar stjärnor. De är så vackra. Kommer alltid vara. Mitt eget heroin. Jag älskar stjärnor.

Likes

Comments