View tracker

Det går inte många dagar mellan gångerna jag tänker på honom, saknar honom och vill ha honom tillbaka. För det är mycket i den här världen jag inte förstår, men som han skulle ha förstått. Och han skulle ha förklarat det för mig, på sitt egna sätt och jag skulle ha lyssnat. Även om han nästan pratade sönder en ibland och en blev less och trött så skulle jag ha bytt det mot hur det är idag.

Jag hör inte längre hans röst, men det finns dagar då jag känner hans närvaro. Dagar då jag känner en hand på min axel, fastän jag är helt ensam i rummet. Dagar då jag inte fryser om fötterna, fastän det är -30 ute och jag har dåliga skor. Men det är då jag kommer på att jag har hans strumpor på mig. Det är dagar som dessa som jag vet att han alltid är med mig.

Även fast jag inte längre hör honom, även fast hans röst inte längre ekar i mitt kök när han skriker om politik, även fast hans facebookstatusar inte längre dyker upp i mitt flöde. Så känner jag av hans närvaro, hans värme och hans energi. 

Han lever för alltid vidare, trots att han inte längre syns. Men allt behöver inte synas för att kännas, för han känns. 
Dock kan en flicka alltid drömma, om att få se honom igen. Att få träffa honom igen. Att få krama honom igen.

En dag min allra käraste bror, hoppas jag att jag får träffa dig igen. Kanske att jag har privilegiet att träffa dig i mitt nästa liv igen. Då skulle livet efter döden varit underbart. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hela kroppen är tom, samtidigt som den är full av allt. Oron skriker i varenda liten atom, samtidigt som hela jag bara vill stänga av. Klicka på viloläge eller låta mig stå på standby i några dagar, kanske veckor, kanske år. Det är svårt att definiera, när hela ens nervsystem kokar av en beröring som inte finns där. Ångestens beröring, som inte går att springa ifrån. Den existerar inte utanför, den rör en inifrån. Den kryper, den krälar, den klöser. Den är överallt, samtidigt som den inte är någonstans. 

Ångestens livselexir tycks vara min osäkerhet, osäkerhet över mig själv och hur jag presterar. Att en förväntas att vara bäst, eller åtminstone på en hög nivå gör allt otroligt mycket svårare. Det finns alltid där i bakhuvudet, det slår lite extra när jag skall göra något nytt. Fatta att alltid ha den där rädslan av att misslyckas, fastän jag vet att det är lika bra att chansa. För egentligen kan jag inte förlora något på det. Jag kommer bara lära mig saker, men ändå är det så jäkla svårt. 

Absolut värsta med ångest, det är att när det väl har börjat är det lätt att andra saker fastnar i dess nät också. Tänk dig som ett träd, där rötterna är ångesten. För varje dag växer rötterna längre ner, delar på sig, slingrar på sig, omfamnar något nytt. Det bara ökar och ökar. Rötterna suger energi och tid, dem äter upp allt. 






Likes

Comments

View tracker

​Håll mig sådär hårt igen, såsom att livet berodde på det. Andas in min lukt, memorera allt från min kroppsform till min gälla stämma jag har till röst. Ta vara på mig som om jag vore den dyraste och finaste av alla diamanter, håll mig med säkerhet och visa upp mig stolt. Få mig att tappa andan igen, falla sådär hejdlöst i din famn som i den där staden. Gör så att jag älskar igen, för jag tycks har glömt bort hur en gör. Låt mig bli sådär fnittrig och nervös igen, låt mig bli otroligt nykär och studsig som bara jag kunde bli. Smek min kind med så mycket känsla att det skapas gnistor om beröringen.

Få mig att känna allt jag någonsin känt och samtidigt bli helt stum, bara genom att vara du. Var du och ge mig det där du gav mig ofta förut, ge mig det där leendet på stationen och ditt speciella sätt att hälsa. Ge mig det där du gav mig, den där euforin och dopaminet jag tycktes få så ofta förr. Gör så att jag älskar igen, för jag tycks ha glömt bort hur en gör. 

Lär mig att älska på nytt, visa mig vad kärlek är och dess innebörd. Få mig int att lyfta, från din famn jag så klumpigt föll i. 
Låt mig stanna där bra länge till, visa att jag duger och att du räcker till. Det är allt jag ber om.

Allt och lite till, ett livets äventyr. 




Likes

Comments

Sitter och lyssnar på din låt och kollar igenom din facebook för säkert 100de gången. Att det snart gått tre år sedan du försvann är helt sinnessjukt, att det redan gått tre år sedan jag träffade dig sista gången är ännu mer sinnessjukt. Att jag inte fick mer tid med dig är det mest sinnessjuka av allt, att jag trodde att jag skulle få ha privilegiet att ha dig i mitt liv hur länge som helst. Men att det int ens blev 5 år.

​​Jag kan räkna på min vänstra hand hur många gånger jag fick träffa dig, men jag kan inte räkna alla sätt du satte spår i mig. Hur du påverkade mig på den där korta tiden och jag hatar mig själv för att jag inte tog till vara på tiden jag fick med dig. Jag var för i helvete så jävla liten, jag trodde att jag visste så mycket. Men här sitter jag 18 år med tårar ner för kinderna för att du inte existerar på denna jord längre. Jag vet ingenting Niklas, jag vet ingenting längre och just nu skulle jag göra så jävla mycket för att få träffa dig en gång till. Krama dig en extra gång, snacka politik lite mer och köpa den största förpackningen Zoega och bjuda dig på. Allt jag ber om, en timme. Eller nej en timme skulle aldrig räcka, jag ber om en livstid. 

Niklas lova mig att vi kommer synas igen, på något sätt. Och att vi kommer kunna snacka politik och fan vet vad. Att bara vara oss själva och ha sådär roligt som bara du kunde. Som en person skrev på din facebook, att nu när du väl håller käften så vill man höra dig prata. 48 år var på tok för lite, men jag vet att du levde dom åren till det yttersta.
Jag är bara så otroligt ledsen att jag inte fick vara delaktig i dom mer.

För här är jag den blonda handgranaten, sprinten är inte riktigt urdragen och jag tror att jag kommer explodera när som helst. Det är med säkerhet jag vet att jag vill ha en granat tatuerad på min kropp, som ett minne efter dig. Som representerar oss båda. För du var och kommer alltid vara min broder från en annan livmoder. 

Peace, tills vi ses igen Niklas. Tills vi ses igen. Du saknas mig. Du saknas oss. Du saknas världen.






Likes

Comments

För ett år sedan förlorade jag mig själv totalt, jag tappade mig själv nerför ett stup och slog emot alla dess stenar på marken. Jag tappade bort mig själv i sommarens slut och skolans början, en hel orkan med känslor for över mig och sabbade min koncentration och fokus på allt. Det tog på krafterna att ständigt kliva upp  kvart i sex och leta rätt på det där låtsas leendet som låg i byrån. Sätta sig på bussen, koppla in hörlurarna, koppla bort allt annat och bygga upp ett psyke som int existerade. Allt var enklare när jag klev in i skolans miljö, där var det annat som tog upp hjärnan och uppehöll den från dess obehagliga tankar. Jag fungerade där, på rasterna, på vissa lektioner och jag umgicks med kompisar. Däremot så fort när jag satte mig på bussen hem  började tankarna igen, jag stängde av allt och blev mitt psykiskt sjuka och kalla jag. Den där glada tjejen på psykologilektionen var blott en fasad för den skadade tjejen som nu satt på bussen. 

Egentligen tappade jag väl mig själv långt mycket tidigare än för ett år sedan, däremot började jag att inse det då. Jag såg mig själv med andra ögon och förstod att såhär skall en människa int må. Det fungerar int på det viset. Att sitta i ett förhållande där den mesta kärleken var till svärfamiljen gjorde int psyket gott. Det tog mig ett tag att förstå att magkänslan jag hade haft ett över halvår var sann. Han var int min kärlek längre, han var bara min trygghet. Bland all den där tryggheten han och hans familj gav mig, förlorade jag mig själv. Otroligt ologiskt, men det var int där jag var menad att vara. Hur mycket jag än ville det. 

Det är snart 365 dagar sedan jag klippte banden, tiden går otroligt fort. Jag har ännu int riktigt funnit mig själv, men jag är påväg och jag skall lyckas. Processen är jobbig, men fan vad den kommer vara värd i slutändan. 

Likes

Comments

  • Hur vet man att man har gått in i den där väggen alla pratar om? Hur känns det egentligen? Är det som att kroppen har förlorat all typ av energi och motivation till att fungera? Är det när kroppen säger ifrån på olika sätt och man bara vill ligga ner på marken och låta en lastbil köra över en? Krossa alla ben i ens kropp? För att man är så jävla säker på att det känns bättre än hur det känns nu i ens själ?

  • Då kan jag ha gått in i väggen. Just nu finns det som ingen livsglädje i mitt liv, ingen motivation att fortsätta framåt. Det känns som att allt har rasat igen, allt jag byggt upp. Det ligger där i en förstörd hög, helt meningslöst att ens ta sig tid till att reparera. Det kommer ta för lång tid. Enklast lättast, vore att skeppa allt till soptippen eller elda det upp på plats.

För hur berättar man för någon att man mår dåligt, när man int vet vad felet ligger i? Hur ska jag få någon att förstå min ångest när jag int förstår den själv? Hur ska jag kunna få folk att trösta mig, när de aldrig bryr sig? Jag är less på att höra "men gumman" "stackare" "det var int bra". Det är för att ni sitter där och har inget bättre att säga, för ni bryr er int ett jävla dugg.

Hur ska jag kunna få min hjärna att bli normal? När den snurrar värre än kaffekopparna på ett tivoli? Tänk dig en matt utan mardrömmar och sömnbesvär. Det hade varit härligt, det hade varit skönt. Att slippa allt, ja det hade nog varit skönast.

Kom ihåg att de gladaste kan bära på de största hemligheterna.​

Likes

Comments

Jag känner en saknad, en sådan otrolig saknad. För allt mellan himmel och jord. Människor främst. Människor från olika platser, människor från olika liv. Jag saknar trygghet, trots att jag har det. Det fattas inte något, men ändå gör mitt hjärta ont. Ont av saknad. Tårarna retar mina ögon, försöker desperat att hitta en liten väg ut. Ögonen är stränga, de vägrar. Tårarna ska stanna där de är, inte alls få visa upp sig. Aldrig visa upp en svaghet. Aldrig. ​

Jag saknar att dra fingrarna längs hans blodådror, känna hans kraftiga bicep när man tog tag. Varför vet jag inte, för att det var trygghet för mig. Jag vet inte om jag saknar honom, för det gör jag nog inte. Däremot skulle jag vilja veta hur han har det, hur han fungerar nu när jag inte är med i bilden längre. För jag fungerar. Antagligen vill jag veta om han kommit över mig, så jag slipper gömma mitt liv. För jag är så rädd att såra, att trycka ner och att vara dum. Fastän jag är det. Fast vem kan rå för att man har känslor? Ingen. 

Jag saknar tidiga helgmornar när jag vaknade upp och gick ut i köket, träffade U och P. Åt frukost med dem, gick ut på en promenad med U och bara var. Pratade strunt. Hjälpte till med sysslor, fixade i ordning mat, målade stolar, skakade mattor, fast oftast låg jag på kökssoffan. Jag saknar tryggheten, saknar tryggheten i en familj. Mamma, pappa, storebror och lillebror. Jag saknar tacos på fredagarna och fint kött på söndagarna. Jag saknar skoter på vintern och slalom i backen. Jag saknar traktor på sommaren och den där gången jag klippte deras gräsmatta. 

Jag fattar inte varför jag saknar, varför jag saknar så mycket. Jag har en ny stöttepelare, en ny familj. Kanske är det att jag inte vant mig ännu. Inte vant bort 2 års inlärda rutiner. Det kanske är det det sitter i. Att jag aldrig lär mig. Jag saknar något jag själv valt bort. 

Mitt nuvarande förhållande är bättre, det är därför jag är så förvirrad. Denna kille kompletterar mig, gör mig hel. Gör mig så jävla lycklig, ger mig så äckligt jävla mycket. Han är fan bättre än alla andra. Han är min och jag är hans. Han gör så jag står upp, han tog emot mig. Helt sinnessjukt.

Likes

Comments

Lycka, det är det som flödar i mina blodådror. Ständig glädje av existens. Livet är just nu bättre än drömmen, jag har fått min regnbåge. Det har börjat ljusna, den vackraste solen har dykt upp på min himmel. Leendet på mina läppar är just nu äkta, det finns inget fake i det överhuvudtaget. Ren och skär lycka, kanske kallas det att man är kär. Den där värmande känslan i hela kroppen, det där fnittret som uppstår. Och fortfarande den där ständiga nervositeten som kryper på, när man skall mötas.

Jag trodde att jag bara skulle få en helg med honom, att det skulle ta slut där. Men det gjorde det inte. Ett av de största valen jag val att göra gjordes för två veckor sedan, jag sa farväl till mitt gamla liv. Jag vinkade och sa hejdå, jag hade tårar längs mina kinder men jag var lycklig i kropp och själ. Det gör fortfarande ont, det är förståeligt när man klippt bort 70 % av ens liv. När jag valde att förlora honom, så förlorade jag så pass mycket mer. Beslutet var ändå för det bästa, det var det som behövde göras. Mitt liv behövde förändring, mitt liv är int gjort på att stå stilla. 

Söndag, beskriv den dagen med ett ord. Underbar. Med säkerhet kan jag säga att det är en av de bättre dagarna jag upplevt i mitt liv, det var så simpelt men ändå så speciellt. Mat på en pizzeria, en timmes prat om allt mellan himmel och jord. Gåendes hand i hand i en stad och bara vara. Sitta på en parkbänk på hans jacka och bara mysa. Mitt huvud på hans axel och hans arm runt min midja. Min vänster hand i hans högra. Hans lukt och mitt ständiga sniffande. Obeskrivligt. Jag har aldrig fått uppleva det här att gå runt och helt från ingenstans bli stoppad och som i en film bli kysst. Att bli snurrad mitt på en gata, sakta indragen i hans famn, en arm försiktigt runt mig och sedan dom där läpparna mot mina. Det där ljudet av hans röst när han sa "En till, två till, en till, tre till" och man bara stod där och kysstes, om och om igen. 

Ännu mer nedräkningar, 48 h nu. Sedan är jag i hans famn igen, ståendes i den där underbara staden. Det är det som får mig att klara vardagen, vetskapen att jag får en helg till med honom. Att det bara blir han och jag, han och jag. Det har aldrig känts såhär bra. Jag vågar dock int satsa än, jag tänker ta det försiktigt. För än faller jag, men han har sagt att han skall ta emot mig. Det har han sagt. 

Likes

Comments

Om jag ska vara ärlig så har han inte lämnat mina tankar sedan den där dagen. Jag brukar sällan minnas saker, men av någon anledning så har allt han gjort stannat kvar. Etsats fast i mitt inre. 

Jag minns armkroken, herregud jag minns den så väl. Jag minns kapsylen han gav mig, jag har den kvar än. Jag minns när armkroken blev till att vi höll varandra i handen, jag minns hans leende när jag introducerade honom för min brors vän och han fick minen "är detta din pojkvän?". Jag minns när han hämtade stolen åt mig så jag slapp sitta på marken, jag minns hans oroliga blick när jag fick mitt astmaanfall. Jag minns när han sa åt mig att jag skulle få en dans av honom en dag, jag minns att han sa att jag skulle få känna mig som en riktig tjej. Jag minns den där långa kramen jag fick, jag minns hans skäggstubb. 

Jag minns sorgen när jag la mig för att sova den natten, jag minns att jag ångrade mig. Jag ångrade att jag inte kysste honom, rakt där på plats. 15 dagar gick, tills jag fick ett meddelande på facebook. Förstår ni chocken då jag såg hans namn där? Vem hade trott att han skulle skriva? Inte jag. Jag minns vårat nonsens vi pratade om, jag minns att han frågade om min snapchat. Jag minns den första snapen jag fick, jag minns den första jag gav honom. Jag minns hur han fick mig att le, jag minns hur enkelt det var. Jag minns att vi pratade om hans bil, jag minns att jag gav honom ett smeknamn. Jag minns att jag fick ett tillbaka. 

Jag minns lyckan då jag fick hans nummer, jag minns lyckan då vi började skriva mer på djupet. Jag minns att jag öppnade mig så jävla lätt, jag minns att han tog det så bra. Jag minns hans sena godnattsms, som jag läste tidigt på morgonen. Jag minns hans morgonfrisyr, jag minns hans half grin. Jag minns hans sms att han var i samma stad som mig, jag minns nervositeten när jag skulle träffa honom. Jag minns hans ansiktsuttryck, med en cigarett i handen och jag minns hur han omfamnade mig. Jag minns hur allt släppte, då hans armar var runt mig. Jag minns att jag skrattade som en fjortis, jag minns att jag aldrig ville släppa taget. Jag minns hejdåkramen, jag minns att han höll om mig hårdare då jag försökte släppa.

Jag minns alla planeringar tills nästa gång vi sågs, jag minns att han alltid löste allt med "kram?". Jag minns att jag alltid blev varm i hela kroppen, jag minns att jag drömde om dom på natten. Jag minns att han sa att han började tycka om mig, jag minns att jag sa detsamma. Jag minns att jag var gladare än någon som vunnit på lottot, jag minns hans nöjda min. Jag minns nattkonversationerna, jag minns att jag var uppe till 2 på natten. Jag minns att jag knappt kunde öppna ögonen 05:45 dagen efter, jag minns att jag då såg ett sms från honom. Jag minns att jag blev så glad, jag minns hur det gjorde hela dagen så perfekt. Jag minns våra nedräkningar, jag minns då jag åkte iväg ner i landet. Jag minns en killes fråga "är det där din pojkvän?", jag minns att jag log och skakade på huvudet. Jag minns att hjärnan tänkte, tänk om. Jag minns hur han sa att han ville hålla om mig på natten, jag minns hur jag drömde att min kudde var hans bröstkorg. 

Jag minns dagen, dagen vi skulle ses. Jag minns nervositeten, jag minns adrenalinet, jag minns känslovågorna. Jag minns nedräkningarna på timmarna, jag minns hur min buss var försenad. Jag minns att han hade köpt cola, jag minns hur jag kom in på busstationen. Jag minns när han överraskade mig med en kram bakifrån, jag minns hans "hej gumman" i mitt öra. Jag minns hur mitt hjärta fastnade i halsen, jag minns hur mina händer började treva. Jag minns lyckan när vi satt oss i hans bil, jag minns vår allsång. Jag minns vägen in till hans lägenhet, jag minns att han tröstade mig när jag fått ett dåligt sms. Jag minns hans riktiga kram, jag minns att den var i hallen. Jag minns att han la sin kind på mitt huvud, jag minns att jag inhalerade hans lukt. Jag minns tryggheten, jag minns säkerheten. 

Jag minns ihopsättningen av tvspelen, jag minns att han letade efter en tv åt mig. Jag minns hans min när han tittade på mig när vi spelade, jag minns hans hand som kramade om min axel. Jag minns att båda blev trött, jag minns att vi båda called it a night. Jag minns att klockan var efter midnatt, jag minns att vi hade bestämt att jag skulle sova i hans säng. Jag minns honom ta sin nattrök, jag minns att jag stod och stirrade oförskämt. Jag minns min attraktion mot honom, jag minns när vi gick till sängen. Jag minns när vi lagt oss, jag minns när han drog mig tätt intill sig. Jag minns hans armar runt mig kropp, jag minns mina händer i hans hår. Jag minns mina händer kliandes i hans skägg, jag minns hans händer kliandes på mina ben. Jag minns hans näsa mot min, jag minns mina tänder mot hans näsa, såsom jag lovat att bita honom. Jag minns hans tänder mot min, jag minns våra skratt. Jag minns hur nära våra läppar hamnade, jag minns hur det kändes som magneter. 

Jag minns hur vi drogs närmare, jag minns hur hans läppar kändes mot mina. Jag minns hur hans skägg kittlade min hals, jag minns hur jag skakade. Jag minns hur han skrattade, jag minns hur han drog mig om inte ännu närmare. Jag minns hela natten, jag minns alla kyssar. Jag minns hans tänder sakta kittla min hals, jag minns hans läppar sakta suga fast på min hals. Jag minns hur jag andades tyngre, jag minns att jag gjorde samma på honom. Jag minns hans händer på mina lår, jag minns hur dem grep tag. Jag minns hur jag njöt att kunna påverka honom. Jag minns hans pauser, jag minns hur han ville kontrollera sig. Jag minns att jag knappt ville det, jag minns att jag ville ha mer. Jag minns hur det slutade i att vi skedade, jag minns hur jag var lilla skeden. 

Jag minns hur jag vaknade dagen efter, jag minns hans vackra sovande ansikte. Jag minns skräcken då jag tog upp telefonen, jag minns min värld falla samman. Jag minns min sjuka moster, jag minns min försvunna mamma. Jag minns alla telefonsamtal, jag minns all oro. Jag minns att jag trodde att han sov, jag minns att jag skulle väcka honom. Jag minns att han bad mig att krypa ner under täcket, jag minns att jag frågade "varför?". Jag minns att han sa för att jag behövde det, jag minns den halvtimme. Jag minns den så väl, jag minns att jag glömde allt jobbigt. Jag minns att jag var så otroligt nöjd, jag minns hans hand stryka över min arm. Jag minns hans läppar mot min panna, jag minns hans peppande ord. Jag minns att han lyssnade på ett jobbigt samtal med mig, jag minns att han kramade om mig hårdare efteråt. 

Jag minns dagen jag skulle åka därifrån, jag minns bilresan. Jag minns hur han försökte rycka upp mig, jag minns hur han petade mig på låret. Jag minns att jag tittade ut genom bilrutan, jag minns hur ledsen jag var. Jag minns när vi var framme, jag minns hur han tog ut min väska. Jag minns hur han kramade om mig, jag minns hur jag kramade tillbaka. Jag minns hur jag gnuggade ner mitt ansikte mot hans hals, jag minns hur jag sniffade upp hans lukt. Jag minns att han gjorde samma på mig, jag minns hur han lät tänderna glida lätt över mitt skinn. Jag minns hur vi stod så i flera minuter, jag minns när jag kände hans skägg mot min kind, jag minns hur han kysste mig. Jag minns hur jag försökte att inte tänka på att detta kanske var enda och sista gången, jag minns hur vi fortsatte att kramas. Jag minns att vi tillslut släppte taget, jag minns hur han satt en cigarett mellan sina läppar. Jag minns hur han tände den, jag minns hur han tittade på mig. Jag minns hur han log samtidigt som han hade cigaretten i munnen, jag minns hur söt han var. Jag minns hur lycklig jag var. Jag minns att vi kramades igen sedan, jag minns att jag vi höll i varandra som livet hängde på det. Jag minns besvikelsen när jag fick släppa hans värme. Jag minns hur jag blev kall.

Jag minns hur ledsen jag var på tåget hem, jag minns hur jag inte fick honom ur mitt huvud. Jag minns hur han dök upp, jag minns hur hans röst ekade i mitt huvud. Jag minns hans meddelande, jag minns hans tack. Jag minns hur glad jag var, jag minns hur han öppnade mina ögon för nya vägar. Jag minns mitt linne, jag minns hur det luktade som honom. Jag minns hur han sa att hans kudde luktade mig, jag minns att han sa att han drömde att jag låg där när han sniffade. Jag minns hur mycket jag ville ligga där bredvid honom, jag minns hur vi kompletterade varandra så bra. Jag minns hur han kunde stå en bit ifrån mig och titta på mig sedan bara le, jag minns att jag alltid frågade honom vad han höll på med. Jag minns att han bara skakade på sitt huvud, jag minns att jag tänkte "är inte det förälskelse?". 

Jag minns att jag hade fel. Jag minns att allt förändrades, jag minns hur han förändrades. Jag minns hur han satte en distans mellan oss, jag minns att jag frågade vad som inte stod rätt till. Jag minns hur han sa att han inte visste, jag minns hur han förklarade att han tyckte om mig men att det inte funkade nu. Jag minns hur jag bröt ihop inifrån, jag minns att jag hade tänkt denna tanke tidigare. Jag minns hur jag kände mig värdelös, jag minns hur jag kände mig utnyttjad. Jag minns att han sa att jag aldrig var det, jag minns hur jag tänkte att jag ville ha honom ändå. Jag minns att jag tänkte att om jag bara kunde få honom som något som involverar pussar och kramar, jag minns att jag tänkte att då skulle jag vara nöjd. Jag minns att han fortfarande ville ha mig kvar, jag minns hur jag inte kunde säga nej. 

Jag vet att jag fortfarande faller, jag vet att han troligtvis aldrig kommer ta emot mig. Jag vet att jag vill ha varenda del av honom, jag vet att han antagligen bara vill ha min kropp. Jag vet att jag borde backa, jag vet att han både backar och går närmare. Jag vet att saker har förändrats, jag vet att han fortfarande är sig själv. Jag vet hur han retas och teasas, jag vet hur jag reagerar. Jag vet hur fel allt detta är, jag vet att han är bad news. Jag vet att han gör mig lycklig, jag vet att han gör mig förvirrad. Jag vet att han är speciell, jag vet att han tycker detsamma om mig. Jag vet att han hade en förälskelse innan mig, jag vet att hon var annorlunda. Jag vet att det svider, jag vet att jag sårar andra på vägen. Jag vet att jag mår dåligt, jag vet att jag mår bra av att ha honom nära. 

Jag vet att jag såg något i hans ögon den där dagen och jag vet att jag inte kan få nog av det. 

Over and out. 

Likes

Comments

Den där otroligt dåliga känslan, som äter upp en inifrån. Den som gnager hål i bröstkorgen och som sakta försöker ha sönder varje ven som går till ditt hjärta. Den känslan, är den som fyller hela min kropp just nu. Från huvudet, ner till tårna. Om jag är riktigt stilla så är det ungefär som att jag hör hur ven efter ven bryts av och glöm inte att jag känner hur hjärtat förlorar mer och mer blodtillförsel. Man dör inombords, sakta men säkert. Man drunknar inifrån. Utan att en enda människa märker det, kanske märker dem att du går ner i vikt, att du kanske inte ler lika mycket längre, du kanske blir argare, du kanske reagerar olikt.

Eller så är du precis som mig, du visar det inte. Du vill inte visa dig svag helt enkelt. Det är inte i din natur att släppa ner garden, låta en person komma nära inpå och titta på dina skador. Att kanske till och med sy ihop dina inre blödningar på något vänster, med massa fina ord. Det finns inte på kartan att låta någon göra så, det är inte ett alternativ. Men trots det så sitter du där ensam i ditt rum, du vill inget annat än att bara släppa ut allt. Du vill bara öppna upp och låta allt fara ut snabbare än tyskarna kör på Autobahn. Men du är för jävla tjurig så du gör det inte, du håller tårarna för dig själv, tankarna för dig själv, du biter ihop. Du kanske till och med biter hål i läppen, ännu mer blod som rinner. Men det där var nog ganska skönt, att känna en smärta utanpå kroppen istället för inuti. För sådana skador vet du att de läker, de gör som ont på ett annat sätt också. Yttre skador kan också döda dig, men dem ser alla andra iallafall. Oftast. 

Men visst skulle det vara enkelt, ringa personen du kallar för bästavän, skriva ett meddelande till din syster, gå ut till din mamma i rummet brevdid och bara berätta allt? Det är ju mycket simplare än att bara sitta på rummet och gräva sig nedåt mot helvetes port. Dock så är det det där jävla första steget, att klicka på ringknappen, att klicka på sänd, att öppna dörrhandtaget och kliva utanför dörren. Det är det som hindrar en, för att under den stunden du överväger att göra det. Då börjar din hjärna bråka med dig, den menar på att det kommer ändå inte hjälpa dig. De människorna kommer bara tycka att du borde hålla det för dig själv, för alla andra har ju också problem. Nej du ska nog inte störa, kanske de gör något annat. Något viktigare. Och framförallt roligare. Man vet ju aldrig, men man vågar fan inte prova. Det är förbjuden mark att gå på. 

Tack för dagens skrivstund. 
Over and out. 

Likes

Comments