View tracker

​Har ni tänkt på hur jävla mycket press som sätts på en hela jävla tiden?

I skolan, man ska antingen ha top betyg och alltid prestera bäst eller inte bry sig alls.

Killars kroppar ska vara vältränade och de ska sporta mycket.

Tjejer ska ha stora bröst och stor rumpa men samtidigt vara pinnsmala.

Hemma ska man vara en ängel mot familjen osv (Vilket kan vara bra)

I SAMHÄLLET SKA MAN INTE SYNAS. FÖR FAAAN OM DU SYNS! DÅ KOMMER INGEN FINNAS DÄR LÄNGRE FÖR DIG.


JAg är så jävla trött på alla normer och ideal om hur allt och alla ska vara. THINK OUTSIDE THE BOX PEOPLE!!!!

Jag orkar inte med någon press mer, och det gör nog inte många andra heller. Att få dömande blickar vart du än går när du gör något som gör dig lite unik, det tar faktiskt på en. MEN VET NI VAD? JAG HAR SLUTAT BRY MIG.


För 1 år sen var jag osäker på mig själv, kaxa mot allt och alla för att skydda mig själv från att bli sårad, men jag släppte ändå in folk lätt, kanske för lätt. Jag tänkte på hur alla andra såg ut och hur mycket bättre dem var än jag, jag höll koll på alla populära på instagram osv. Så jag kunde vara med i snacket om dem. Jag blev fruktansvärt sårad om och om igen förra året vilket gjorde mig ännu mer osäker på mig själv,  jag kunde inte ta mig upp, alla sa "Se det från den ljusa sidan.. Nu vet du ju ändå.." Vet vad underade jag? Hur det är att må skit? Hah det har jag vetat länge. Men jag har förstått nu.

JAg är en helt annan person idag än vad jag var då. Jag slutade bry mig om allt och alla och körde min egna thing, och vet ni vad? Jag blev till och med bara mer omtyckt av det. Jag släpper inte in folk lätt alls nu, men det är för att skydda mg själv och jag klarar mig bra såhär, för förra året släppte jag in folk för enkelt så de stack när de kände sig färdiga. De gick lika snabbt ur mitt liv som de kom in.

Jag har bättre självförtroende för jag sluta bry mig om dem populära, jag slutade bry mig om alla dömande blickar som sa "Hon kommer ju aldrig klara av någonting" Men jag visa dem att dem hade fel. 

VET NI HUR BRA JAG MÅR NU? Jag är fri, jag fokucerar på skolan och familjen, jag klär mig exakt hur jag vill, och personer som jag tycker om tycker om mig. MAn måste bara lär sig att sluta bry sig, livet blir mycket lättare. Promise.

jag tog det steget, gör det du också


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Okej nu jävlar får det vara nog.

Helt ärligt, det nya betygssystemet? Det förstör människors liv. Vet att det varit en annan tjej (och säkert mer än det) som har skrivit om detta och det har publicerats... Än bit. Hur kan detta inte starta rena rama debatten i Sverige? Vi ungdomar är den nya generationen, det är vi som kommer styra Sverige i framtiden. Men det går inte med det här betygssystemet. Sorry.

Ni har säkert hört att betygssystemet är skapat för robotar och inte människor. Visst är det så.

Det nya betygssystemet försöker skapa ett ideal av perfekt, samtifigt som världen är allt annat än perfekt, samtidigt som man försöker visa alla att ingen är perfekt, så kommer betygssystemet och försöker visa något helt annat. Människor är inte perfekta, så är det bara, vi är inte skapta för det här.

Jag har själv fått välja mellan kompisar/aktiviteter och skolan. Och det är skolan jag har valt, för jag vill ha en bra framtid. Men hallå jag då? Jag vill kunna må bra, är inte jag värd det? Jag hinner nästan aldrig vara med kompisar längre, kanske tror ni att jag överdriver men nej, det gör jag faktiskt inte. Direkt när jag kommer hem från skolan sätter jag mig och pluggar, sen så blir man trött av all stress och press som setts på en. Vet ni hur ensam man känner sig..? Känner flera som har slutat bry sig om skolan, mestadels mina närmsta kompisar faktiskt, jag försöker motivera dem till skolan men det går inte! MAN MÅSTE HA MOTIVATION FÖR ATT KLARA SKOLAN! Speciellt nu. Men det finns ingen där, jag klarar knappt pressen men jag kämpar mig igenom det som många andra, men dem andra då som inte gör det? Det är säker mer än 50% som bara drönar i skolan för de orkar inte, man vill ha bra betyg, men man vet att man inte kommer få A på exakt alla prov, man vet att dåliga dagar har alla, man vet att man är sjuk någon gång och missar en genomgång, man vet det. Så varför kämpa? För att få ett A som motsvarar det högsta betyget som slutbetyg i ett ämne så måste du få A på exakt alla prov, vara väldigt aktiv och positiv osv. Det är omöjligt att få det på alla prov, det går inte att vara perfekt.

Ett C i det nya systemet är ungefär som ett MVG i det gamla. Sorry men man nöjer sig inte bara med ett C, C är egentligen jätte bra, men betygssystemet sätter normerna för att man ska ha A för att komma in på bra linjer osv.

Jag är så himla trött på detta! Blir närstan aldrig sjuk men nu när jag stressar hela tiden över betygen så har jag blivit mer sjuk, jag var rejält sjuk i vintras, hade så ont i huvudet och feber, och jag borde inte vara i skolan, det är inte bra för mig eller någon annan. MEN jag har INTE RÅD att MISSA EN LEKTION.  JAG KAN INTE! Känner vissa som har fått MAGSÅR pga betygen! att de stressar så himla mycket för att få A, som är nästan omöjligt! Detta är allt annat än rätt. Det är dessutom ännu svårare att få bra betyg i alla ämnen, hade man fokuserat på bara 1 ämne så hade det kanske gått men vi har 17 andra ämnen!

Man ska kunna göra misstag, man ska kunna vara sjuk någon dag, man ska kunna ha en dålig dag! Men det kan man inte. Det finns ingen motivation längre... Den har tagits ifrån oss alla... Min motivation... Vet ni vad det är? Det är "Håll ut och fokusera på att gå ur helvetet med betyg" Det går inte att åka i en båt genom skolan som kommer hålla för evigt, båten kommer troligtvis gå sönder någon gång ibland men man lagar den igen, det kommer bli hål i den ibland, seglet kommer gå sönder, sånt händer, det finns inget perfekt som kommer hålla.

Pressen som sets på elever... Den går inte att beskriva, folk orkar inte mer. Försvaret som man får när man motsäger betygssystemet är "Nej så är det inte alls, då har det blivit ett kommunikations fel av lärarna" lärarna rättar alltså allt fel. Ja så kan det ju va absolut, MEN RÄTTAR VARENDA LÄRARE FEL PÅ VARENDA SKOLA I SVERIGE? Nej det vore ju skit konstigt, då måste det har blivit något fel med själva lanseringen av det nya betygssystemet. Eller är det betygssystemet som verkligen är såhär?

DETTA MÅSTE TAS UPP! VI ÄR DEN NYA GENERATIONEN, HUR KOMMER DET BLI I FRAMTIDEN?

Jag kommer inte gå ur skolan med dem betygen som jag vill ha, jag är inte perfekt, och det är ingen annan heller.


Likes

Comments

View tracker

Well hello there, Guess it have been a long time now... Maybe tooooooo long?

Ja.. Vad ska jag säga? Alltså nu kommer det väl bli ett litet sverige inlägg igen, vad jag inte gillar, men alltså kan inte få det ur hjärnan.. Well just shut up and listen.

När jag var liten satte mamma alltid på mig Sverigeklänning när vi skulle bort, alltid, och jag avskydde den, varför? För jag tyckte den var varm, ful och jobbig. Min mamma tyckte att jag skulle vara stolt över mitt land. Jag avskyr den klänningen än idag men ja, inte av samma anledning, jag är inte stolt över mitt land. sorry.

Proud? Naaaaaah.

Visst vi har fått en fin grund här i Sverige, men nu då? jag tycker vi behöver förändring, nej. Jag KRÄVER förändring.

Som sagt, bloggen är anonym, men det betyder inte att jag inte står för det jag säger. Vill bara inte ha all uppmärksamhet.

regeringen funderar på att förbjuda  tiggeri, jag tycker det vore bra på ett sätt, jag menar blir inte alla lite störda över att dem sitter utanför varenda jävla affär och tigger om pengar?

Men på ett sätt förstår jag dem.... Jag menar... Vad ska dem göra?  Och om vi förbjuder det, blundar vi inte då för problemet? attt det faktiskt finns människor som har det såhär.

Här i Sverige placeras folk ut, från krig och allt, vi "ger dem trygghet"

Vad är trygghet?

Likes

Comments

Minnen.

Minnen som väcker känslor på både gott och ont. 

Nu är det inte meningen att just jag ska skriva ut min hopplösa kärleks historia, så sluta inte läsa pga det, läs det och se vad jag har och säga efter texten.

Helt ärligt nu då, mitt hjärta är krossat, och jag älskar en som älskade mig, men som inte gör det längre. Min första kärlek... Mitt allt....

Jag älskar han, mer än något annat, det det är nästan 4 månader sen det tog slut, men det känns som om det var igår, för det gör lika ont. Min hjärna säger att han kommer tillbaka... Fast jag vet ju att det inte är sant. Hans och mitt förhållande var kanske inte sunt, eller det bästa, men jag älskade han och jag VET att han älska mig. Vi bråka mycket men blev alltid sams. Han Såra mig så många gånger så jag inte kan räkna, men man är ju blind, jag älskar honom fortfarande även fats han sårat mig. Jag har  aldrig riktigt förstått uttrycket  "Kärleken är blind" Men ja... Nu gör jag det. Jag förstår verkligen. Även fast han såra mig, blev elak och kall och fick mig och gråta till söms ibland, så visste jag att jag inte kunde ge upp, för jag VISSTE att de skulle bli 1000 gånger mer sårad om jag lämna han, och han lämna mig.

Sanningen  är att.... Livet är ett enda stort lidande, man måste bara hitta något värt att lida för.

Låter jag deprimerad? Maybe... Men det är jag inte. Jag försöker bara förstå varför sånt här händer, jag är ingen dålig människa, vad har jag gjort för att förtjäna det här? Kan man ens säga så? Många personer har bara gjort bra men får skit tillbaka.

Jag tror inte på ödet, men jag tror på ödet. Hur ska jag kunna förklara det...?

Jag tror på att vissa saker händer av en anledning, men det är oftast inte riktigt ödet, det är mer personer som får saker att hända.

Jag tror heller inte på gud, men tycker det inte är konstigt om man gör det heller.  Vet inte om jag skrivit det tidigare, men i förra inlägget sa jag att allt handlar om balans, jag har tänkt på det och kommit fram till att, om du ska vara glad, måste du veta hur det är att vara ledsen, right? för annars känner du ingen skillnad. Du måste veta hur det är att vara arg, för att vara "naturell" Hahah säger man så? Men ni fattar budskapet, du måste veta hur det är att känna saker, för att veta skillnaden. Allt handlar om balans.

Kanske saknar man minnena och inte personen? Inte i mitt fall. Men för många är det så.

VARFÖR KAN JAG INTE SLÄPPA TAGET!?

Likes

Comments

Jag kan inte säga hur någon annan ska tänka eller hur en individ ska se saker.

Men jag kan ha en åsikt, jag vill att alla ska sluta tänka i samma mönster.

Personerna som rör oss mest är oftast dem som tänker på ett lite annorlunda sett, ett annat sett att se världen helt enkelt.

Jag är inte rädd för att berätta för folk hur jag tänker, nu säger jag inte att jag är en person som är "speciell" på något sett, och bara för att den här bloggen är anonym så menar jag heller inte att jag inte står för mina tankar.

Om alla tänkte lite annorlunda varje gång, utanför ramarna, i en annan värld. Hur skulle just våran jord se ut då?

Skulle man bli så kallat "rörd" av något då? Ärligt? Skulle man det? För nu när jag tänker på det, så om alla skulle tänka utanför ramarna, så skulle det också bli ett mönster.

Allt i världen handlar om balans.

Jag vill kunna förklara för vissa hur jag tänker, men ibland är det bara svårt att sätta orden på någonting som är så klart i huvudet. Hur ska man förklara t.ex varför man älskar en person? Hur ska man kunna sätta ord på sina känslor...? Det är som att... som att.... Förklara vad vatten smakar. Rent ut sagt omöjligt.

Kanske tänker jag på sånt här för mycket? Kanske tänker jag för stort? Men vad jag har lärt jag är det att man alltid ska tänka stort, men nöja sig med något mindre.

Jag vill inte se på, jag vill agera.

Likes

Comments

Om sanningen ska fram, (vilket den absolut ska) Så skäms jag över att vara vit, helt ärligt, jag skäms över det.

Varför?

- För att man ser hur vi har behandlat dem mer mörka bara för dem har annan färg, bara för dem har ett annat pigment. Jag skäms över hur så kallade vita har behandlat världen mot vissa, och gjort att det inte finns någon värld för dem att leva i. (Vet att saker och ting är så mycket bättre nu, men om vi går tillbaka lite i tiden)

Kommer ihåg något från facebook, ganska längesen, men det var en bild, och det stod att en liten pojke hade skrivit det ( Själv är jag ganska källkritisk till många saker på internet, och denna pojke,om det nu var den som var på bilden Var väldigt liten, kanske...  5 år?  om han har skrivit detta så tycker jag att det borde fått så mycket mer uppmärksamhet) I ALLA FALL, han skrev, kommer inte ihåg exakt men. "Ni dömer mig för att jag är färgad, medans ni är gröna när ni mår illa, röda när det blir pinsamt, blåa när ni är kalla, vita, osv.. ( kommer inte ihåg mer ) Men på slutet stod det också, "Varför dömer ni mig för min färg? När jag har en, och ni kan ha flera?"

Jag skäms.

Jag är själv väldigt svensk, hela min bakgrund är svensk. Men jag umgås med... Ja? Vad ska jag säga nu då? Blattar? Jag menar inget illa med det ordet, absolut inte. Så hoppas ingen tar mig fel. Jag menar inte att sätta oss i olika raser, för dem är precis som jag. Människa.

Det här är ingen fråga om hundraser, kattraser, hästraser eller något annat. Vi är människor. 

Om en t.ex en hundras är både svarta och vita, eller bruna, eller någon annan färg. Så placerar man ju inte dem som andra raser?

Så varför har vi gjort det? Varför har vi satt en etikett på mörkhyade?

Jag skäms. Jag vill inte vara svensk, jag vill inte vara vit. Kanske borde jag vara stolt och vara glad. Men varför då? Att förstöra är bara hemskt. 

Kanske låter det nu som att jag menar att det är fel att vara vit, men nej, absolut inte. Jag menar bara att vi borde vetat bättre, och istället för och sitta och hålla käften så borde vi göra allt bättre även om saker har blivit bättre, så kan allt alltid förbättras.

Jag tror på att saker kan bli bättre, jag tror på förändring, och det måste många andra personer också gjort eftersom det har blivit bättre. Vi behöver bara ta allting ett steg längre.

Istället för att säga "Jag tror på en ljusare framtid" Så säger jag istället - Jag tror på en mörkare framtid.

Jag skäms.

Likes

Comments

Alltså jag har ett problem, och det är att när jag mår dåligt, så kan jag börja såra folk, först är jag jätte snäll ett långt tag, sedan river jag ner dem, för att jag vill att dem ska känna det som jag känner, jag vill såra dem som sårat mig.

Funkar vi alla såhär?

Vet att vissa andra funkar så som jag funkar.

Men dem andra då?

Det finns så mycket jag vill se, och det finns så mycket jag vill lära, och första grejen är hur vi funkar, finns det något mönster?

Jag blir lätt avundsjuk av mig, inte så jag visar det, eller jo, ifall killarna tycker det är lite hett ändå för attdem ser att man bryr sig om den. Men asså min svartsjuka.... Nja... Den ska man nog inte riktigt bråka med. För jag har inga gränser.

Jag vill ha gränser, men hittar inga, jag kan såra folk och nästan skratta åt det, men rätt ofta går det ngn sag och jag ångrar mig, och ber om ursäkt, blir snäll igen, och dem kommer tillbaka, alltid.

Alla som jag har gjort så kommer tillbaka, why? I don't know. Jag vet att det kommer komma någon dag när jag gör så och att personen inte kommer tillbaka till mig. Lär jag mig då att sätta gränser? Ska jag behöva såra en person så mycket så JAG ska lära mig? Nej. Det är bara fel.

Vart går gränsen?

Likes

Comments

Ja nu då?

När man inte kommer någonstans så är man jävligt trött på  och leta efter möjliga vägar.

Hur jag skulle förklara mitt situation? "Hah" "Lätt,  jag har inget hjärta."

För allt är borta, och känslan inom mig, "vänta" jag har ingen känsla inom mig? Jag är tom.

Det finns ingenting kvar. För han rev mig till så små bitar att jag inte ens vet om jag existerar.

Vad ska man göra när ens "allt" är borta.  När ens allt är borta.

För jag kämpade så mycket, byggde upp en mur för dig och mig. Medans du rev ner allt på 6 sekunder.

Du lämna mig, utan förvarning...

Jag ljög inte när jag sa att jag älska dig, jag ljög inte när jag sa att du var mitt allt. Och vet du hur jävla ont det gör när allting tas bort ifrån den?

Likes

Comments

Längesen. Men vafan liksom.

OM jag skulle berätta hur gammal jag egentligen är... Så skulle ni förlora förtroendet för mig, ni skulle ta allt jag skrivit som en lögn och sedan glömma allting, men jag har känt saker, och jag har levt saker. Fått glädje i hjärtat, men också ärr.

Även fast jag är ung så vet jag vad riktig smärta är, och det är någonting vi alla gärna avviker ifrån om det är möjligt. Jag vet hur det är att bygga upp något, något så starkt, och det kan ta en person att riva ner allt på bara några sekunder. I KNOW THIS SHIT. Och har levt med det väldigt länge och får antagligen leva med det längre.  Skulle jag berätta hur gammal jag var nu, skulle ni antagligen sluta läsa om mina tankar. Men vad är åldern? Ja en siffra, innehållet är mycket viktigare, men hur mycket jag än säger det kommer ni tappa så mycket om mig om jag berättar min ålder.

Smärtan har även lärt mig en grej, att se det goda i den, livet mitt har inte gått riktigt som jag vill kan man säga, men det finns så mycket värre. Så man ska väl vara glad åt det man faktiskt har.<--- MEN LITE AV DET ÄR FAKTISKT BULLSHIT!      Du är du, och det du har upplevt är illa för dig, och det värsta för dig är kanske att din pojkvän/flickvän gjort slut, och du älskar h*n fortfarande. Medans en annan person kan komma och säga att den har det "värre" för att personen har en nära släkting som har nyss dött i en bilolycka. Du känner medlidande självklart gör du det, MEN, du kan inte känna personens känslor, hur mycket du än försöker, du kan aldrig känna den sorg som någon annan har, det du kan känna är medlidande. Så, att din pojkvän/flickvän har gjort slut med dig blir du mer ledsen av, för du får en riktig  känsla av det. Du känner det, och antagligen tycker du att det är värre för DIG, för du har inte varit med om något värre, eller något som fått dig och må så dåligt. ( Om nu detta är det som tynger ner dig mest)

Vad är smärta? FEL. Ingen kan fråga den frågan, utan frågan vi måste ställa är "Vad är smärta för just dig?" Alla kommer ha olika svar, kanske är det några som är lika, men smärtan kommer alltid  kännas olika.

Den här bloggen skapades inte för depp, och det är ingenting jag vill göra den till. Jag vill dela mina åsikter och kanske bara skriva av mig lite. Tycker någon något annat, varsågod, kommentera gärna, jag vill inte ha kommentarer för kommentarernas skull, utan för att jag undrar om det är bara jag som tänker såhär, eller om det är någon annan som har haft samma tanke och åsikt.

Det jag vill ha sagt är också är att smärta är det du gör det till, antingen låter du den knäcka dig, alltså = ligga o böla med glass, och tycka att livet suger och att det inte kommer bli bra igen osv osv. ( fine okej några dagar kan du ha så, varför inte ) Men om du faktiskt går ut och gör saker så kommer saker kännas lättare, även fast man inte tror det. 

Smärtan är det du gör det till.

Likes

Comments

Känslan när man tror på något, och kämpar så länge man kan, men snubblar sedan  på mål-linjen, känslan när personen som fick dig känna så mycket, gör så att det bara blir tomt där inne, känslan av att veta vad man kunde ha gjort annorlunda så att det aldrig blev så här. Dem här jävla känslorna... Är dem värsta som finns.

Vad ska man göra? Vad ska man göra när man inte kan släppa den man älskar mest av allt? 

Vad ska man tänka? Vad ska man tänka när det ända man egentligen tänker på är just den personen som inte älskar dig tillbaka längre?

Vad ska man göra när man inte kan ändra något? Vad ska man göra när man tänker att det här kunde jag gjort annorlunda så kanske det skulle varit bra nu, men vet att man inte kan ändra något?

Hur ska man sluta önska? Hur ska man sluta önska att allt blev som förut och gå vidare?

Hur ska man sluta titta? Hur ska man sluta titta bakåt på det underbara som har varit, och börja titta framåt och gå vidare?

HUR!? "Hur" är min stora fråga. HUR ska man pussla ihop dem 1000 bitarna från mitt hjärta? Hur ska tomheten inom mig försvinna? Hur ska jag tända lågan inom mig som nu är släckt?

Min mamma sa till mig för en stund sen, om vad vi skulle äta, hon sa gör som du vill. PÅ direkten kom tanken upp i mitt huvud... " Om jag fick göra precis som jag ville mamma, så skulle jag hoppa ner från balkongen och dö "

Det är så jag känner... Allt det här....

Frågan är fortfarande kvar. Hur ska man göra? Hjälp. 

 

Likes

Comments