View tracker

Har du upplevt känslan av att hitta någon som är så lik dig inuti, som en spegelbild av dig själv, att det gör ont i hela kroppen? Då har du förmodligen hittat din tvillingsjäl.


En twinflame, eller en tvillingsjäl är någon vi delar ett själsligt DNA med, och som vi känner oss andligt bundna till. Man upplever en förståelse som övervinner precis allt annat i världen. Attraktionen fysiskt och i själslig mening är orubblig och det känns som du dras till personen som en magnet, du vågar knappt möta honom eller hennes blick till en början tack vare att det är så laddat med känslor emellan er två. Har du upplevt detta någon gång? I så fall är chansen för att känslorna är ömsesidiga väldigt stor, i det flesta fall är känslan rätt och den andra personen vet likväl som du, att det är rätt.

Att bli själsligt bunden till någon innebär att ni har likadana energier och är väldigt lika. Ni har oftast likadana åsikter och smak om väldigt mycket i livet och kan förstå den andres känslor precis som dina egna. Det själsliga bandet kan komma till att bli så djupt att det upplevs som ni kommunicerar i tysthet, utan att ord nämns, en enda blick kommer att räcka för att få en känsla av att ni kan läsa varandras tankar. När man möter sin tvillingsjäl kan man uppleva en sådan stark känsla av trygghet & lugn att det ibland kan bli så skrämmande att man börjar tvivla på sin egna intuition, men det är absolut inte nödvändigt. Du kommer att känna att allt annat inte spelar någon roll, för du har hittat ditt hem och alla tvivel du någonsin känt, kommer försvinna med en gång.

Hur vet du då att du hittat rätt, att du hittat din tvillingsjäl? Jo först måste du vara färdig med dig själv, du måste ha lärt dig acceptera dina brister, alla dina erfarenheter och dina personliga egenskaper är vem du är, och att ha lärt dig att acceptera dig själv precis för den du är, är det mest värdefulla du kan ge dig själv, för vägen till din tvillingsjäl går genom ditt eget hjärta, och för att ha en förmåga att älska någon så högt och rent som du kommer att älska din tvillingsjäl, kräver det att du ger dig själv samma känsla av värme och tacksamhet. Ofta kommer tacksamheten för dig själv i samband med ett andligt uppvaknande, när du lärt dig förstå och se saker på ett lite annorlunda sätt än tidigare och agerar helt utifrån ditt hjärta och dina innersta äkta känslor. Det kan komma i samband med en personlig kris där du tvingas välja en väg i livet, en väg som ofta leder till en större insikt om dig själv, om allting i livet egentligen, då du känner att du släpper allting för en sekund, stannar upp och andas, och ser vad som verkligen är viktigt. Det är i samband med det här du kommer i kontakt med kärleken i dig själv, och det är då du är redo och kan ta emot din tvillingsjäl. Man vet när det är dags, det är när du möter han eller hon som du känner en omedelbar instinktiv dragning till, en känsla som är annorlunda mot den tidigare fysiska attraktion du känt i dina tidigare relationer, den här känslan som kommer komma till dig kommer kännas mer "inifrån." Känslorna kan också komma att gå väldigt fort, och snart kommer personen i fråga ta upp större delen av dina tankar. Det kommer att kännas som ni känner varandra djupt inifrån, som att du alltid känt den här personen, du kommer kanske att ifrågasätta om du träffat honom eller henne i ett tidigare liv redan? Och dessa känslor kommer bara bli starkare för varje gång ni ses, det finns ett kraftfält mellan er som aldrig mer kommer gå att fly ifrån, du kommer uppleva känslor och beröring på ett helt annat plan än du någonsin tidigare upplevt det, känslorna kommer att kännas som de upplevs i en helt ny dimension.

Att möta din själsvän eller tvillingsjäl brukar kännas som att hitta sin andra halva, precis som tidigare beskrivet, kommer det kännas som att hitta hem. Du kommer att VETA att det är rätt, men det kan komma till att bli väldigt omtumlande och ett väldigt starkt uppvaknande, eftersom denna vänskap och attraktion kommer att påverka ditt liv och känslomässiga tillstånd väldigt kraftigt, det kan bli som en katt-råtta lek mellan er i början, eftersom känslorna kommer att vara så starka att du eller personen i fråga kommer bli rädd och inte förstå alla starka känslor på en gång. Det kan bli så att någon utav er kommer att dra sig undan i början, men det slutar alltid med att ni dras tillbaka till varandra tack vare det stora magnetfält som jag tidigare nämt. Ni kommer helt enkelt funka som två magneter. Sen är det självklart så att ibland sluter man samman direkt i villkorslös kärlek, det beror helt på hur öppna ni båda är för er stora kärlek. För det är något som kommer förändra både ditt och personen i frågans liv. Att möta sin tvillingsjäl är något utav det största mirakel vi människor kommer att få uppleva, i ju med att vi hittar våran andra fungerande halva, kommer hela ditt tankesätt att bli annorlunda och din känslomässiga balans, för helt plötsligt hittar du någon som tänker lika, ser lika, känner lika, och är du beredd, och är din tvillingsjäl också beredd, så öppna era hjärtan tillsammans, då kommer ni snart känna något av det absolut häftigaste som finns, en djup samhörighet med någon, känslor ni aldrig tidigare känt, alla tvivel kommer vara som bortblåsta.

Många träffar sin själsfrände under tiden, ett förhållande med en själsfrände blir sällan så passionerat som med sin tvillingsjäl, men det kommer att vara ett respektfullt och harmoniskt förhållande. Man kan ha flera själsfränder under en livstid, men för att förtydliga, så finns det bara en tvillingsjäl. Och ibland kan det bli så att själsfränden eller fränderna, leder direkt till tvillingsjälen.

Återigen, att hitta sin tvillingsjäl och känslorna som följer kan upplevas och kännas som det vackraste som någonsin hänt dig och du måste ta tag i det som är menat för dig. Om man ska försöka sig på att beskriva det så kallade fenomenet med andra termer så pratar man ofta om kärlek vid första ögonkastet, vilket kan bli väldigt vilseledande, för det behöver inte alls vara så när man möter sin tvillingsjäl, men det betyder inte att man inte kan möta sin tvillingsjäl i kärlek vid första ögonkastet, jag menar bara att det inte alltid behöver vara så. Men, som jag tidigare nämt, så vet man ganska direkt ändå.

I Japan har dom ett uttryck som lyder Koi No Yokan, som kan beskriva det här väldigt bra, det menas att man nödvändigtvis inte behöver känna kärlek vid första ögonkastet, utan att det mer är en ömsesidig känsla hos två personer, där båda i samma ögonblick som deras blickar först möts, är båda fullständigt medvetna om att det kommer uppstå kärlek i framtiden.

Magiskt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag fick min adhd diagnos i vuxen ålder, och jag gick inte en utredning för att få något att skylla på. Jag fick exakt den effekten jag väntat mig, det var som att "komma hem." Genast förstod jag mig själv bättre, jag slutade se ner på mig själv för mina "brister", och förstod snarare att alla år av ångest och smärta tack vare missad skolgång helt enkelt inte berodde på att jag var dum i huvudet, eller som jag så många gånger fått höra att jag var lat. 

Nej, jag fick en anledning till att börja läsa, utforska och förstå mig på min diagnos, lära mig vilka vertyg som funkar för vad, och försöka bygga upp mig själv igen. 

Vad jag menar med att bygga upp mig själv igen? Ja, skolåren tog hårt. Extremt hårt. Jag var alltid annorlunda, hade inte speciellt mycket kompisar och jag var alltid frånvarande vare sig det betydde att jag låg hemma och grät i fosterställning eller om jag satt på en skoltoalett och grät spelade ingen roll. Samtidigt som folk från skoltiden beskriver mig som en tjej med skin på näsan, positiv och populär. Ha, jag rullar mina ögon flera varv, populär? Jag, nej men det kan inte stämma. Men så var det, i alla fall den biten alla andra såg, dom såg inte den kampen jag hade med mig själv dagligen, dom orden som ständigt ekade i huvudet när jag gick i korridorerna "Du duger inte, du är inte lika fin som hon, du är inte bra nog, sluta göra fel, bete dig".

​Tänk dig en berg och dalbana som är perfekt skapad, den är stabilt byggd och allt sitter på plats. Vagnarna i karusellen börjar sakta röra sig uppåt toppen, och när den väl är där så rullar den ner i hasande fart, den går från 0-1000 på 1 sekund, allting liksom swishar förbi samtidigt som den försöker hänga med i svängarna. Det är min hjärna, min tankeverksamhet, det går inte att styra eller reglera, allting kommer på en gång. Att jag dagligen får höra hur glömsk jag är, hur frånvarande jag verkar och hur ledsen jag ser ut att va, det är inte något som hjälper. För tro mig, jag gör allt för att försöka passa in, allt för att höra vad du säger,  men ibland låter din röst lika högt som den droppande kranen i köket, eller klockan på väggen, jag kan inte filtrera, varken tankar eller ljud. Och jag önskar jag kunde be alla mina nära, bekanta och familj om ursäkt många gånger när jag verkar ointresserad. Men oftast är det tvärtom, i alla fall för min del, men jag kan bara inte stänga av. Jag försöker höra vad ni alla säger, vad ni vill berätta, men ibland är det bara läpparna som rör sig medans jag totalt fastnat i något annat, tankarna krockar och allt jag kan se är kanske en svett-prick i din panna, eller att tavlan på väggen bakom hänger snett. Det klassiska är ju när jag tror att jag berättat något för dig, som senare kommer upp, men då hade jag visst bara tänkt det utan att säga, eller varför inte när du ber mig om något flera timmar innan som jag sen inte gjort, och du säger att jag svarade och sa att jag skulle göra det. Sådär är det dagligen, varenda dag när jag pratar med människor. Jag är inte dum i huvudet, och jag är defenitivt inte dement, jag bara går på autopilot ibland och svarar på dina frågor även om jag inte ens vet att jag gör det. 

Ofta så pillar jag med något, river sönder en pappersbit som ligger på bordet, eller snurrar på min ring, det vet folk, kommer dom in i ett rum och ser sönderrivna pappersbitar så brukar dom ofta säga "Nä men, har du varit i farten igen." 

. Mitt humör styrs av min tillfälliga känsla, ingenting annat. Är jag arg, så är jag förbannad, är jag glad, så är jag överlycklig, är jag ledsen så är jag förstörd, återigen, jag kan inte reglera. Jag är argare än du utan adhd, jag är gladare, jag sörjer mer. Händer det något drastiskt i mitt liv så släpper jag det inte. Det liksom snurrar där inne utan att jag vill, och händer det något positivt så lite som att någon sa hej till mig, så kan jag leva på det i flera dagar. Jag känner mer. Men det i min värld, är ofta positivt, för älskar jag någon, så älskar jag till 1000 %, det finns inte lite, eller mycket. Det finns bara allt. 

Likes

Comments

View tracker

Att kärlek ska vara komplicerat är något vi blir intalade varenda dag, något vi lär oss när vi får vårat hjärta krossat första gången. Något många barn får erfara när dom växer upp i trasiga familjer.

Vad är kärlek egentligen? Hur känns det att vara kär? Man får alltid höra att kärleken går över, men gör den verkligen det? På det sättet kärlek beskrivs idag så låter det som en sjukdom. "Det går över, du hittar någon bättre!" "Efter regn kommer solsken!" Är kärlek något som man ska komma över?

Mitt svar på det är nej, det ska man inte. Kärlek ska kännas. När man ligger ihopkrypen i sängen och luften har tagit slut för alla fällda tårar som försöker läka ditt krossade hjärta, det är då du är som mest levande även om det känns som raka motsatsen. 

Man kommer inte över kärlek, i vilken form det än är, man lär sig leva med den. Man läker, men det betyder inte att det inte skapar ärr. Det är precis likadant som om du skulle skära dig på en kniv, såret läker men det kommer alltid synas att du gjort dig illa där. Varför kan vi inte anta att det blir likadant av ett psykiskt sår? Smärtan försvinner med tiden, likadant gör såret, men någonstans i oss stannar alltid ett ärr kvar. Det är i alla fall vad jag väljer att tro. 

Man blir galen av kärlek,, det är så exakt jag kan beskriva det. Kärleken är skrämmande, överväldigande och det mest omtumlande vi människor någonsin kommer få uppleva. Ju kärare vi blir, desto mer sårbara är vi. Ju mer galnare blir vi. Det är läskigt, men också så nära magi man kan komma. Och magi ska ju inte vara realistisk eller hur? 

Därför säger jag, ge mig smärta, ge mig lycka, ge mig hela högen av känslor på en gång. Bara jag älskar så vilt det bara går, låt mig älska utan förnuft. För sådan är jag. Även om människor försöker lära mig motsatsen, för mig finns det inget halvdant med kärlek. Det är skapat för att kännas. Säg att jag är naiv, säg att jag är blind, säg att jag älskar för högt, men det är det som är det vackra. Och ni som inte förstått det ännu, er kan jag tycka lite synd om. För att bli älskad så högt som jag vill älska, det för mig är värt mer än miljoner. 

Likes

Comments


Bröstet fylls av ångest, en sådan intensiv saknad för något som aldrig egentligen fanns.

Men frågan är, ifall de bara är så, att jag saknade den jag brukade vara. Just som jag skriver de här, önskar jag att de aldrig hänt. Att jag aldrig någonsin träffat dig. Hade de varit annorlunda ifall mamma inte flyttade? Hade de där sms:et aldrig skickats, hade aldrig kontakten tagit upp då? Hade aldrig dom där oskyldiga cigaretterna delats? Du kom ut, med dina solbrända fina armar, dina lysande blå ögon och en toalettrulle i bakfickan. Hade aldrig allt som då verkade så oskyldigt, inträffat? Frågan är bara varför, varför skulle jag träffa dig, spendera nästan två år med bara dig, förlora varenda liten bit av mig själv och alla så kallade tidigare vänner.  Varför trodde jag så innerligt att du var den jag var skapt att vara med? Varför lät jag mig själv falla så djupt, falla så hårt för någon jag visste inombords aldrig skulle fånga mig. Jag lät mig själv gå sönder i miljontals bitar för att du skulle älska mig.

Ändå, rinner tårarna, över något som aldrig var äkta. Jag saknar dig så himla mycket fast du aldrig var min. Fast jag aldrig var din. De gör så fruktansvärt ont att veta att du redan är hel, att de förmodligen aldrig var så djupt för dig som de faktiskt var för mig. Jag ändrade varenda liten bit av mig för att göra mig älskbar, för att jag i din mening kanske skulle bli värd att älskas.

Jag är också över dig, jag skulle absolut inte vilja ha tillbaka dig, men de gör ändå så jävla ont. Så ont att veta, och få de bekräftat, att jag gav mer, att jag älskade mer. Att jag var ensam. Ensam i de förhållande jag trodde var med mannen i mitt liv. Jag ångrar så jävla mycket, att jag någonsin träffa dig. För du har verkligen trasat sönder mig mer än någon annan någonsin gjort. Varför lät jag de hända? För att jag är för naiv? Eller för att du var så bra på att få mig tro att du älskade mig precis lika mycket som jag älskade dig, som jag behövde bli älskad? Du har tagit nästan tre år av min tid, tid jag aldrig kommer få tillbaka. Hade jag gått i gymnasium fortafarande ifall jag aldrig träffat dig? Hade jag faktiskt haft en framtid? Jag gav till och med upp den för dig, de som alltid varit de viktigaste för mig. De jag haft att leva på, att veta att jag kommer få ett bättre liv än mamma och pappa. Att jag kanske skulle klara av skolan, och jag klara grundskolan. Jag kom in på gymnasium, utan betyg. Men sket i att gå där, för jag bodde hos dig, för jag var rädd för att åka buss på morgonen för du skulle kanske bli arg. Att vara borta från dig så pass länge att du skulle tro att jag var med någon jag inte skulle vara med. Eller komma hem för glad eller uppspelt, för då var de också fel. Då var de också något fel jag gjort.

Ändå, efter att gett upp allt för dig, sitter jag nu och gråter. Förmodligen är de väl så, som jag skrev, att jag saknar den jag var innan dig, innan jag gav upp allt för dig.


Den här gropen jag är i nu, utan utbildning, utan ett körkort, utan någon som helst framtid, hade jag inte behövt sitta i. Bara jag inte tagit dom där jävla oskyldiga cigaretterna med dig. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur de här, vart jag ska börja. För jag är så jävla rädd för att misslyckas, men faktum är att jag redan gör de. Men jag vet inte hur jag ska börja, jag orkar inte med att varje dag få dömande blickar eller meningar för att jag inte gör de jag ska. Jag vill inte dö, men jag vet inte hur jag ska kunna leva livet såhär. Jag är så jävla rädd. Och jag hade kanske aldrig varit här idag, om jag inte låtit de gå så långt, låtit mig själv falla handlöst för dig.

Dom nästan fyra senaste åren, har på riktigt varit dom värsta i mitt liv, jag har lyckats ta varenda felsteg jag lovat mig själv aldrig att ta.

Jag har haft min plan sen jag var liten. Men den följde jag inte.

Jag föll för någon som gjorde så jag radera varenda liten bit av mig själv, någon som ständigt psykiskt misshandlade mig, någon som manipulerade mig. Någon som på många sätt påminner om pappa. Och de var den första saken jag bröt, den första saken jag lovat mig själv, att aldrig låta någon köra över mig på de sättet.

Jag försökte kämpa för en framtid, försökte verkligen på slutet att få upp betygen så pass mycket att jag om in på en hyfsat bra skola, och jag lyckades med de och de gjorde mig så jävla stolt. Men även de, lät jag dig ta bort från mig. För att allt jag gjorde var för dig, och för att du skulle må bra. De var de andra löftet till mig själv jag bröt.

Därför sitter jag här idag. I en jävla dum grop jag inte vet hur jag ska ta mig ur, jag lyckas bara göra alla besvikna hela tiden.

Likes

Comments