Med stor motvilja säger jag på måndag tack och hej till mitt sista sommarlov, någonsin. Känns helt sjukt att jag faktiskt förväntas om ett år att agera som en vuxen och förväntas att jobba, eller studera, i minst 45 år framöver. Mitt sista sommarlov kan inte beskrivas som den där typiska tonårssommaren. Inga snefyllor, inga galna one-night-stands, inga utomlandsresor med vännerna. Inget, nada. Har nu tänkte att skriva upp en liten kort lista över de saker jag faktiskt gjort i väntan på att mitt sista år på gymnasiet ska börja. Notera att jag skrev kort lista.

  • Jag har jobbat.
  • Jag har träffat en kille på jobbet, som är 8 år äldre.
  • Jag har börjat gilla den där killen som mer än en vän och direkt fått negativa kommentarer av mina vänner.
  • Jag har tillbringat 4 dagar med mina bästa vänner i en stuga utan att vilja halshugga dem. "Applåder"
  • Jag har gått ner 6 kg på 2 dagar för att sedan gå upp dem igen under 2 månader.
  • Jag har plugga teori till körkortet.
  • Jag har åkt land och rike för att försöka hitta en första bil att köpa.
  • Jag har ångrat mig tusen gånger om vad jag sa till denna "killen" på jobbet.
  • Jag har haft dagar då jag varit extremt självsäker och älskat allt och alla.
  • Jag har haft dagar då jag varit extremt självhatisk och hatat allt och alla.
  • Jag har försökt mentalt förberett mig att börja ta ansvar.
  • Jag har sönder googlat "vilken åldersskilland är okej?"
  • Jag har tyckt det är extremt roligt att kolla hur mycket mina gamla"vänner" misslyckas med sin liv, hemsk människor? jag vet.
  • Jag har slängt ut gamla kläder i garderoben som jag i flera år sparat för "när jag är smal"
  • Jag har kollat klart på PLL
  • Jag har inte läst ut boken som jag började läsa i maj.
  • Jag har velat fram och tillbaka om den här killen är intresserad eller inte.


Peace Out, ANY Out!


PS har gjort den sist nämnda punkten mest. DS.




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu sitter jag här igen, kollandes runt på internet hur man går ner i vikt snabbt. Allt från äppelcidervinäger till att absolut inte äta frukt rekommenderas. Vart ska jag dra min gräns? Jag mår dåligt över min kropp; sanningen är att jag aldrig gillat den. Och nu när jag kollar tillbaka till när jag var runt 13 förstår jag inte varför jag nojjade, jag var exakt på vikten jag, som 180 cm lång tonåringstjej, skulle ligga på. När jag kollar på bilderna från den tiden och på bilderna som jag tar nu kan jag inte undgår att fråga mig själv varför lät jag det gå så långt. Mitt dilemma i min viktuppgång, keep in mind att jag gått upp 40 kg sen jag var 13, är att jag inte kan kontrollerna mig själv. När jag hemma tar jag ofta godis eller liknande. Sedan efter sitter jag där och tänker "ja men jag börjar träna imorgon". Hela mitt liv är kaos.

Jag hatar mig själv för att jag är sån här. Fett och mer fett beskriver mig bra.

Sen kommer det alltid sånna personer som bara slänger ut kommentaren: Men ät in det då eller träna istället. Som om jag inte redan mådde dåligt?


Likes

Comments

Dagens guilty pleasure

I was wrong - arizona

Kära dagbok!

Helgen har varit lugn, jag har varit sjuk och varit extremt minderårig. Det suger lite. Alla mina kompisar kan gå ut och dricka lagligt på krogen o jag sitter hemma framför youtube och kollar på gamla 5 seconds of summer videos. I fredags tvingade min kompis mig till skolan även om jag var typ döende. Vi gick ut på kvällen, aka nere i stan, de va en flopp då alla "aktiviteterna" va inställda. På lördagen skulle jag egentligen till mina kompis S som fyllde år, men febern och förkylningen kom ifatt mig för att ha varit ute i 3 grader och regn på fredagen.. Jag åkte som sagt inte dit men fick många snaps från människorna där, och då fick jag även veta att mina kompisar rökt på. Om jag varit där och jag kommit hem och luktat hasch hade jag varit körd.

Idag är det 1 maj. Hopp kuligt. Det har varit hur fint väder som helst och jag har suttit inne och grejat med min svenska inlämning plus lite matte med tanke på de nationella proven som kommer inom snart framtid.

Jag har även bestämt mig nu, jag ska börja träna. Ni får såklart vara med på denna resan. Kanske om några månader har jag nått mitt mål. Men tills dess får jag helt enkelt drivas framåt av bilden.

Peace Any out!

Likes

Comments

Det var ett bra tag sen jag skrev på bloggen, varför vet jag inte. Men nu har jag bestämt mig ännu en gång att försöka skriva här, kanske inte dagligen men förhoppningsvis. Både jag och min kompis A har båda diskuterar fram och tillbaka om att skriva dagbok sedan kom vi fram till att skriva dagbok på nätet verkar lättast att uppehålla. Att man ska vara anonym och det sparas förevigt, kanske lite läskigt men ändå att man kan som vuxen kolla tillbaka och märka vilken skillnad det är. Att skriva dagbok är förövrigt väldigt avslappnande. Att skiva om sina tankar och kunna lämna dem i ord och text istället för att arbetsminnet ska prägla dem om och om igen. 

En sak som jag har märkt de senaste veckorna är att jag börjat tänka mer och mer på min kropp, och funderar flera gånger för att börja gå ner i vikt. Ja jag är överviktigt och borde för min egen hälsa gå ner minst 30 kg enligt mig. Ja är hyfsat lång så det syns inte på mig att jag väger så mycket om jag gör. men jag har börjat bli trött på att jag inte kan gå ut och shoppa med vännerna för jag är rädd att kläderna inte ska finns i L, min storlek, och även att jag tycker det är pinsamt att jag har L. Alla min kompisar är vältränade och skulle lätt kunna springa 5km utan något. Jag däremot skulle aldrig ens kunna springa 500 meter utan att dö av syrebrist. Har flera gånger mått dåligt över att jag äter sötsaker men det blir som en tröst för mig själv, sedan säger jag alltid jag börjar på måndag, jag börjar 1 april, 1 maj osv osv.

Jag vill inte vara den tjocka kompisen längre, jag vill vara den som har en pojkvän. Jag är absolut redo för ett förhållande. Men hela tiden stoppar min mage och min lår mig. Jag är tjock jag älskar inte mig själv vem ska då kunna älska mig?Om inte ens jag själv kan det?



Likes

Comments

Det är inte de att jag är rätt för att bli kär eller att jag blir rädd för par som visar kärlek ute på stan. Nej nej jag menar att jag är rädd över att de finns något inom mig som framkallar känslor för en annan person och jag har inget att säga till om de. Jag är en sån människa som över analyserar ungefär allt. Men det finns ingen på denna jord som kan få mig att förstå vad kärlek egentligen är och hur den uppkommer. Det är ungefär samma sak som att ge mig ett svar på att just jag föddes utav alla olika personer som skulle kunna födas. Tillbaka till kärlek. Det är egentligen helt sjukt att en person kan få en att känna på ett visst sätt men jag tycker ändå på något sätt att det är helt fullt logiskt. Eftersom jag tror på att alla människor har en soulmate någonstans i världen. Man kanske inte ingår i ett förhållande men det personen men jag tror att man iallafall kan finna en soulmate när de kommer till vänskap som också är kärlek. Kärlek kommer ju inte bara i den formen att man blir kär i någon och blir attraherat av personen, kärlek är så mycket mer. Kärlek mellan familjen kärleken till vännerna eller sitt husdjur. Men vad är det som har gjort så att vi ska kunna känna kärlek? Varför och hur känner vi kärlek och vem bestämmer vad vi känner kärlek till?

Likes

Comments

Jag kommer inte berätta min identitet. Eftersom allt jag skriver på denna blogg ska vara anonymt. Vissa kommer tycker det är lite läskigt att jag som person enbart kommer berätta att jag är en tjej på 17 år. Det är den enda informationen jag kommer ge er. Jag kommer istället dela min vardag med på ett annat perspektiv, alltså inga namn kommer nämnas.

Varför? kanske du tänker

Jo för att jag är en sån person som insätt att jag måste skriva av mig, går varje dag och tänker på så mycket att min hjärna stannar och vill inte mer, skriva ut de gör de lättare. Anledning att jag gör de online är mest för att personer ska kunna följa min historia. Min historia tillbaka till lyckan.

Ska också tala om saker som inte alla vet om mig och mina jobbiga stunder i livet.

/ Tjej 17 år 

Ps. du är vacker vad människor än säger. ds

Likes

Comments