View tracker

​Jo men den frågan har jag ställt mig själv till och från dom senaste dagarna.. Ska jag kämpa för honom och den vänskap vi har.. eller ska jag bara ge upp och lämna honom. Båda alternativen är svåra om jag får säga de själv! 

Jag bestämde mig för att vara den mogna personen i denna konflikt och skrev till honom... Jag skickade typ 2 sms och 4 meddelande på skype varav den sista var ''jag ger upp'' meddelande.. 

Nu lägger inte jag ner mer tid på honom.. För han vill uppenbarligen inte veta av mig, det är åtminstone så jag får ta det annars hade han väl svarat. Jag försöker tänka ''jag gjorde mitt bästa'', men ändå är det något där innerst inne som svider. Varje dag i skolan eller när jag är med vänner, försöker jag dölja det som jag känner inombords. 

Det är inte de lättaste, men det funkar! För ingen märker mina tårar .. eller hur ont jag faktiskt har. Ingen verkar märka hur mycket jag faktiskt har ändrats. Det är bra, jag vill inte visa att jag har ont! 

Någonstans inne i mitt hjärta finns den riktiga jag, den jag är nu är inte jag.. Jag brukar ha tålamod (inte lätt irriterad), jag brukar inte gråta för allt. Det är ju lite de jag tycker är tråkigt, för jag har meddelat honom och mina övriga vänner .. åtminstone nästan alla.. att jag faktiskt inte mår toppen just nu och att jag inte är den jag brukar vara.

Jag behöver vänner som har tålamod med mig och som hjälper mig upp på fötterna igen! Inte tvärtom.. Nu låter det ju som att jag säger att bara han gör fel.. och de bara är honom det är fel på. Men så är inte fallet! 

Jag vet gott och väl om att jag inte är perfekt.. jag säger och gör dumma saker också. Det finns nog faktiskt inte en ända människa som INTE gör fel! Speciellt nu .. jag är inte snäll just nu. Jag står för vad jag säger.. jag står för vad jag kallade honom osv! Men jag står inte för det som inte kommer ifrån min mun.

Alla som känner mig vet ju hur jag fungerar och dom tror mig, men inte dessa två vänner. Jag blev faktiskt hackad på både snapchat och facebook.. det är inget jag ljuger om. Det är bara väldigt tråkigt att jag ska förlora vänner pga vissa saker som jag inte har skrivit. Denna tjej sa till mig för någon vecka sedan att först sa hon att det skrevs ca. 4-5 på fredags eftermiddag .. Då är det rent ut sagt omöjligt för mig att skriva.. dels för att jag rider den tiden och för att min mobil ligger i bilen under mitt pass. Jag vet också att hon tog bort mig på snapchat på fredagen.. så att jag ska ha skrivit till henne på lördagen stämmer inte heller.. dels för att hon hade tagit bort mig.. och dels för att jag var för irriterad för att ens skriva med någon utav dom.

Nu är frågan.. ska man lämna honom?? eller han har ju iof redan lämnat mig.. men är det dags för mig att stänga grinden in till mitt hjärta? 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Hej och förlåt för ett långt uppehåll. Jag har haft det lite jobbigt den senaste månaden så det har liksom bara inte blivit av. Men nu är jag tillbaka igen! 

Alla har vi väl våra dagar då vi känner oss nedstämda och undrar varför livet är så kasst. Ja precis! dom förbannade dagarna har jag haft konstant i en månads tid. Och det blir bara värre och värre för var dag som går... 

Det fanns några dagar nu rätt nyligen som jag faktiskt kände ''nä men vafan! livet kanske är värt att leva ändå''. Jag klarade av att ha ett leende på läpparna. Det var dessa dagar då jag umgicks med denna kille jag gillar och en till kompis jag nyligen fann. Allt var så perfekt! Det var som att jag flög över dessa mörka moln som konstant vill komma till mig, jag kunde besegra åskovädret. 

Men på grund utav mitt dåliga mående är jag ju som sagt lätt irriterad, arg, ledsen hela tiden, och enooormt känslig och avundsjuk på allt och alla! Och för dom som inte riktigt kan förstå hur dåligt jag faktiskt mår slutar oftast i konflikt.. Jag menar inte något illa.. det blir som att depressionen styr mitt tänkande och uppförande.

Just detta hände i Fredags.. nu är ju inte jag riktigt med i matchen och vet inte riktigt varför de blev som det blev. Men jag minns vad jag fick emot mitt ansikte och jag minns också vad jag gav honom rakt upp i ansiktet. Jag är inte alls stolt över att jag gjorde så emot honom och jag hoppas att han inte heller är stolt över sitt eget uppförande.

Jag minns också att allt taskigt som sades ifrån min mun handlade bara om honom och inte den andra vännen.. sen om hen missförstod mig har jag ingen aning om eller om de var han som bara sa något till denna personen. Men det kommer jag heller aldrig att få svar på! för svar fick jag inte utav den kompisen.. utan hen lämnade... Så den kompisen kommer jag aldrig att förstå varför hen gjorde som hen gjorde. Eftersom hen inte hade med denna konflikt att göra så kommer det föralltid att vara ett frågetecken.

Men vill denna människa lämna mig för något som inte ens stämmer och som jag faktiskt inte har sagt så är det upp till hen. Men han är lite svårare... Ju närmare man är varandra, desto svårare är det att glömma!  

Tro det eller ej, men jag älskar honom väldigt väldigt mycket! Så allt han säger till mig är viktigt för mig.. hans åsikter betyder allt för mig... jag vill bara duga i hans ögon precis som han gör i mina, jag vill vara hans första val och inte andra, jag vill kunna ta hans hand utan att behöva stanna upp och tänka ''nej vänta... han kanske inte gillar mig längre... han kanske blir sur om jag tar hans hand''. Han har en gång sagt att han gillar mig mer än som en vän.. men vart han står nu är jag osäker på! 

Kanske skulle jag må bättre av att lämna honom och bli av med mina känslor för honom, men tänk om det är mitt livs största misstag? tänk om jag kanske kan må bättre med honom?... 

Jag ser hur han skrattar och har riktigt kul med sina vänner i det där huset.. så vill jag också ha det! Jag vill inte må såhär dåligt längre.. för jag förlorar bara vänner på det! 

Nu är det dags för mig att öppna ögonen och inse att jag mår inte bra, det är dags att sluta tysta ner det.. och prata om de oh sluta bära det alldeles själv. Men framförallt ... det är dags att sluta skämmas över att må så här.. för jag är ingen sämre människa bara för att jag mår kasst. Sen hoppas jag bara att mina nuvarande vänner kan ha tålamod med mig och inte bli skrämda utav mig och mitt beteende.. vänner som inte flyger på mig med taggarna ut och förvärrar mitt mående.. de är precis vad jag behöver just nu! 



Likes

Comments

View tracker

Godmorgon! Jag vaknade för inte så farligt längesedan och hade missat tiden jag egentligen skulle ut med hunden. Men han kissade iaf inte inne den underbara valpen!

Igår hade jag faktiskt tänkt att blogga, men efter ridlägret var jag så sjukt trött att jag knappt orkade med något.. Dessutom hade jag och har fortfarande ont precis överallt..
Det där mor och barn ridlägret var nog bland det bästa jag har gjort, och jag fick vara glad för en dag.. Jag kände mig så fri..

Jag utmanade mina rädslor .. Många rädslor för att vara mig.
Jag red på en häst med namnet Marcus, han är en stor höst.. Till manken är han nästan som mig.. I längd och jag är 171cm
jag red han alltid förr, jag kunde inte rida några andra hästar just pågrund utav min vikt.. När jag red han förr var det som att sväva bland molnen.. Bara jag och han.

Tills en dag, för inte så längesedan, då jag skulle fatta galopp och hästen ville inte dit jag ville.. Så det sluta med att jag flög av. Jag hade ont i svanskotan i .. Ja ca, 2 veckor.
Efter den händelsen har jag var livrädd för honom, eller ja, kanske inte livrädd men rädd åtminstone.
Och har ridit honom kanske 2 gånger efter den olyckan, och jag har på honom ridit som jag vore en nybörjare.. Jag var spänd, jag var väldigt framåtlutad osv!
Jag var alltså rädd för att galoppera med honom,hoppa var jag absolut rädd för, och att rida ut med honom. Men allt det där besegrade jag och det känns underbart!

Men på detta lägret, tanken var att jag skulle ha lady.. En annan häst, men hon blev halt.. Hann rida henne en liten stund. Tills vi insåg att hon var halt.. Då fick jag välja mellan Marcus och en alldeles för liten häst, jag sätter mig inte på den hästen som har en viktgräns som min vikt bestiger..
Så jag hade inget annat val, jag var tvungen att ta hästen jag alltid är så nervös för..
Men jag lyckades göra mig själv och ridläraren förvånad.. Jag red bättre en någonsin.. Jag har alltid haft svårt för galoppen.. Men den fatta jag rätt okej, sen har jag aldrig heller hoppat och ridläraren lät mig få testa detta.. Hoppa ju inte högt så.. Men för mig var 30-40cm ganska mycket, i mitt huvud.

Jag var så stolt, jag mådde så sjukt bra där, alla problem som jag har.. Kärleken, pappa problemen, skolproblemen.. Ja men alla problem bara försvann..

Dagen efter hade vi en lång uteritt, då kunde jag tänka mer.. Och jo visst satt jag där på hästryggen vid en sjö och tänkte på hur ont det gjorde i hjärtat att den kille man älskade och fortfarande älskar ljög för mig, att han var med någon annan bakom min rygg... Att Han lät mig tro att han älskar mig men var ihop med min bästa kompis bakom min rygg i månader..
Och det var svårt att hålla igen tårarna, men lyckades som tur är.. Hålla mina tårar tillbaka, jag vill ju inte på något sätt att någon ska märka, men framför allt få kommentaren "sluta gråta och slappna av istället, njut och titt på fåglarna" av min ridlärare..

Det var en lång ritt, och man hade riktigt ont efter. Det märks att jag inte har ridit på en hel sommar. Men hoppningen var jätte kul, det var en underbar känsla!
Bästa dagarna i mitt liv.. Något jag helt klart gör om!

Likes

Comments

​Vad ska man börja... 5 dagar kvar till skolan! Jisses vad sommaren har gått fort, lite för fort enligt mig. I ''normala'' människors värld är det kanske ingen stor grej, men för mig är det som jordens undergång.

Nya människor är inte riktigt min grej, och jag flyr så fort jag får chansen.. bort ifrån det som skrämmer mig och där ångesten bankar på som värst. En del människor får känslan av att jag avskyr dom men så är inte fallet. Jo visst, jag ser vettskrämd ut.. det är så jag ser ut när jag inte skrattar eller ser glad ut så att säga. Men det handlar inte om dom, inte alls faktiskt! Det är bara min rädsla och ångesten som tar över.

Jag lider utav Selektiv mutism (har också social fobi) vilket innebär ofrivillig tystnad. Jag vill så gärna kunna svara när folk pratar med mig, men det är som att någon i min hjärna som låser min mun, jag får inte ut ett ord utan nickar bara. Detta innebär att jag har väldigt svårt... eller snarare KAN inte redovisa i skolan. Och just pågrund utav min tystnad, så har jag igenom hela min skolgång i högstadiet bara lyckats få hem 3 betyg.. inte ett enda betyg i dom ''viktiga'' ämnena...

Bild, hemkunskap och musik, dom ämnena jag faktiskt fick godkänt i.

Förra året började jag IM och lyckades få betyg i svenska och engelska.. utan ett sånt perfekt tal som skolan förväntar sig. Jag var så lycklig och glad när jag fick reda på detta. Jag börjar där i år igen för att plugga ytterliga några ämnen för att nästa år komma in på Barn och fritid (jag drömmer iaf om att ta mig ur skolan och lyckas ta studenten) Denna gången sätter dom högre krav på mig, jag ska på något sätt klara av en hel klass på vissa lektioner. (går annars i ett litet hus i en liten grupp)

För andra är det bara ett vanligt klassrum, men för mig är det som att stiga in i ett rum där det knappt går att andas för att det svämmar över med ångest i min sköra kropp. Vissa dagar kan jag bara lägga mig ner och ge upp, det är tufft för mig att bara klara av en helt vanlig skoldag..

Varje dag efter skolan, när jag kommer hem till tryggheten igen är jag helt slut... För att min hjärna ska klara av en skoldag behöver jag egentligen en bra massa pauser, kunna vika mig undan ifrån allt folk. Men så går det inte riktigt till i skolan.

I flera år har jag varit den där eleven som inte går och äter mat i skolan, den som sitter alldeles knäpptyst på en bänk i korridoren och kanske viskar något till lärarna när jag behövde få något sagt, den som inte klarar av att gå in i klassrummet alls, den som hade lätt för att gråta. Jag var aldrig mobbad just i högstadiet, men ändå kändes det nästan som det när alla viskade bakom mín rygg, eller när dom flina så fort dom fick syn på mig.. Jag hade väldigt svårt att acceptera min kropp, och har fortfarande det.. men just på högstadiet var jag den tjocka tjejen som gick med förstora mjukiskläder och gjorde allt för att människor runt om mig inte skulle se min kropps form. Så inte såg jag snygg ut, så lite kan jag förstå varför dom flina, men jag önskar att dom bara kunde ha försökt förstå varför jag klädde mig som jag gjorde för mjukiskläder var egentligen inte min stil, kanske hade dom förstått varför jag såg ut som jag gjorde. vem vet! 

Jag kunde i högstadiet sitta på en bänk och vänta på hjälp under en hel lektion.. Ibland kom dom ofta, ibland kom dom några få gånger och ibland kom dom inte alls (vilket förmodligen har lite med att göra att jag går på IM nu)

Jag får mer hjälp nu en vad jag fick i högstadiet, vilket jag är tacksam för! Men även om jag får mer hjälp nu och dom är så mycket snällare här, så är ärren kvar och man känner sig lika dålig,värdelös och annorlunda som då.. Jag är ju också bara en människa, bara att jag har en funktionsnedsättning och är försiktig av mig.

5 dagar, bara 5 dagar kvar... 5 dagar kvar tills jag möter ångesten igen.. Jag vill inte, jag bara vill inte... jag klarar det inte! Det är inte alls roligt att behöva vara rädd för framtiden, för som jag känner det nu och som jag alltid har gjort så har jag inte någon framtid... och skolan är ju bussen till framtiden! :-/ 

Det känns iaf inte bra... mycket ångest ligger och värker i bröstet.. skolstarten är jordens undergång för mig, och för dom flesta som lider av SM eller Social Fobi.

(Btw... Jag har valt att vara anonym i den här ''dagboken''. Och denna blogg är skapad just för att jag ska kunna få skriva av mig och kanske kanske finns det någon där ute som känner som jag och kan ta nytta av att läsa detta, för det är inte bara jag, det är inte bara du, det finns många som har det så här!)

Likes

Comments