View tracker

Vi föds med förväntningar. Är man tjej, ska man vara söt och snygg och är man en kille måste man leva upp till förväntningarna på styrka och mod. Börjar man skolan vill nog alla föräldrar att det ska gå bra för en, fastän de kanske säger att de bara vill ens bästa. Dem kanske bara vill ha något/någon att vara stolt över? Någon som de kan skina igenom. Många föräldrar ser sina barn som en andra chans att förverkliga det de inte kunde i sina egna liv. Detta sker som sagt igenom barnen. Oftast kan det bero på önskan att man vill att ens barn ska ha ett bättre liv än man själv hade. Men oberoende vad det bygger på, skadas dottern respektive sonen i processen.

Vid en tidig ålder gjorde min pappa klart för mig att jag måste studera för att kunna fortsätta kalla mig hans dotter. Han ville att hans efternamn skulle bäras runt världen med stolt. För ett litet barn verkar det som gift i själförtroendet. Att en förälder förskjuter sitt barn och ser acceptans och respekt som något man måste förtjäna.

Det har länge varit mitt mål att leva upp till allas förväntningar. Det var inte jag som definierade mig själv. Det var dem. Omvärlden.

Igenom de tuffa åren som jag tvingade mig igenom, har jag förstått att jag inte gör någonting för någon annans skull än mig själv. Jag gör exakt vad jag vill och jag bryr mig inte om det låter själviskt eller arrogant. Eftersom vi lever i en värld där normen är att äta upp varelser som har ett slående hjärta, en familj och faktiskt vill leva, förvånar det mig inte, att någon skulle uppfatta mitt uttalande på det viset. En till anledning att inte bry sig. det kanske märks att jag ändå är på gott humör. Det kanske har med det att göra att jag började dagens skrivande med att lyssna på "Rockabye" av Clean Bandit ft. Sean Paul & Annie- Marrie och slutar med den uppfriskande låten "Fresh Eyes" från Andy Grammar. Gå och övertyg dig själv, vilket inflytande de båda låtarna har på ditt tänkande.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

På det senaste har jag tittat på en serie som heter "The Originals". Och med "tittat" menar jag att jag har gått igenom en hel säsong på en och en halv vecka! Jag är galen. Så galen, att jag blandade in det i mina drömmar igår natt. Jag kommer inte ihåg vad den egentliga drömmen handlade om. Allt jag kommer ihåg är att jag gick till kungahuset, inte det svenska, och bad om att få träffa kungen. Mannen som satt vid "receptionen" frågade mig vad det gällde. "Kyrkan", svarade jag (jag kommer ihåg hela den biten och lite innan!). "Vad exakt?", "Jag vill att den ska bli modernare", tro mig: Jag har inte någon aning om varför jag sa det. Kanske för att jag på det senaste har funderat på om jag är en ateist och om gud verkligen finns. Han skakade på huvudet och sa någonting som naturligtvis hade med det att göra att jag inte skulle få se kungen. Han kanske även drog fram en ursäkt som att kungen inte är där, men jag har faktiskt en svag aning att mannen var väldigt ärlig och inte var rädd för att vara direkt. Då sa jag: "Men är Elijah här? ...och..." Det hade känts så enkelt att tala innan det, men nu kände jag att jag behövde anstränga mig för att säga klart meningen. "...Klaus", hörde jag mig själv säga högt och tydligt, och det var då jag förstod att allt var en dröm. Men jag var inte ledsen, för att jag hade hoppats på att det var realt; Jag insåg att jag verkligen tar serien djupt. Jag vill så gärna ha dessa äventyr, känna så mycket och ha så mycket passion i mitt liv. Det är också en till sak som jag tänkte på när jag var på min Mormors landställe här, för några dagar sedan. När jag var på promenaden misstänkte jag varje man jag såg, att vara en vampyr som antingen skulle vilja dricka mitt blod, eller konfrontera mig med att behöva välja mellan att gå med honom eller att stanna i mitt liv, min familj och vardagen. Ärligt talat hade älskat om det hade hänt. Men det betydde inte att mitt svar skulle vara för givet. Jag tänkte väldigt mycket på vad jag skulle välja: Äventyr och passion eller familj och tryggheten. Det livet som jag har planerat och jobbat för och har som mål. Det är därför det är så svårt att välja. För att jag har lagt ner så mycket tid och kraft i mitt liv. Naturligtvis är familj också viktigt, men ärligt talat är jag en sådan som tycker att familj inte är allt. Det är ledsamt, jag vet. Mamma skulle säkert bli ledsen om hon visste att jag tyckte så. Men som jag skrev i förra inlägg, känner jag mig inte bunden till familjen för min skull. Det är mamma, och mina syskon. Jag skulle inte kunna lämna de för deras skull. Om de inte brydde sig om mig skulle jag gå utan tvekan. Men jag vet att det inte är scenariot. Mitt svar till den här vampyr-typen är alltså officiellt. Men jag kanske kommer att ändra mig om några moment. Därför är jag bara glad att det inte hände. Att ingen fick mig att välja. För jag vet att jag hade valt någonting som jag kanske skulle ha ångrat. Jag gillar helt enkelt äventyr, och än så länge kan jag inte avgöra vilket som är viktigare. Kanske jag behöver jag inte ge upp det ena för att få det andra? Jag kanske kan ha både och.

Likes

Comments

View tracker

Igår skrev jag detta: "Det låter inte bra i mångas öron; Av en viss anledning förknippar många människor hjälp med svaghet." Jag ville bara tillägga något: Dem har rätt.

Men jag älskar människor som vågar visa att de kan vara svaga. Det är en helt perfekt, mänsklig sida, som skulle saknas, om inte varje person ägde den. Jag skulle aldrig kunna tro en människa, som påstod sig vara stark helt igenom. Det finns inte. Och det är fantastiskt. Att våga be om hjälp, är ett av det modigaste man kan göra. De människorna som skrattar och pekar ut dem, som visar sina svagheter, är sådana som aldrig skulle väga göra detsamma. Därför måste dem skratta. Annars skulle de visa det de inte kan acceptera. Jag vill skriva mer om detta, men jag har inte mer att säga och det är okej. Jag tolkar det som att jag har bearbetat den tanken, och därför inte känner behovet att prata mer om det. Eller så kanske jag bara inte har kommit långt nog, för att kunna veta mer om det här. Jag vet inte vilket av möjligheterna kan vara den rätta. Det kanske till och med kan vara den tredje, som inte finns än. Är det inte fantastiskt att svaret ligger i framtiden? Jag älskar det när vissa saker är säkrade. Jag kan luta mig tillbaka, acceptera fakta, men samtidigt veta, att svaret kommer att komma. Förr eller senare. Jag älskar när saker är säkrade.

Likes

Comments

Jag har lagt märke till en grej: Jag mår bra av att skriva. Uttalandet chockerar ingen, jag vet. Faktum är att jag inte bryr mig särskilt mycket om att skriva om saker jag tror att andra människor kommer att bli intresserade utav. Det här skriver jag för mig själv. Om någon kan dra nytta av det, desto bättre. Jag har en aning om varför skrivande kan vara så terapeutiskt. Man går igenom en händelse eller en tanke ännu en gång. Om man väljer att inte skriva om någonting ytligt, som inte har någon djupgående förankring i sig själv, kommer det kanske inte att visa samma, omgående effekt. Men jag skriver om saker som berör mig otrolig mycket och det händer inte sällan, att jag börjar gråta medans jag formulerar mina meningar. Framförallt när det angår det förflutna. Det är som ett litet psykolog-möte med mig själv. Det låter inte bra i mångas öron; Av en viss anledning förknippar många människor hjälp med svaghet. Jag gick i psykoterapi förr och jag mådde bättre efter varje möte. Även om jag inte vågade berätta om vad jag egentligen gick runt och bar på, kändes det bra att någon lyssnade och visade sig vara beredd för att engagera sig. När jag skriver engagerar jag mig i mig själv. Det är en bekräftelse på att jag bryr mig, för att jag lyssnar på det som faller mig i minnet. Jag får chansen att ta upp gamla tankar, som jag lämnade efter mig för att dem var för jobbiga. När jag accepterar min reaktion till dem, känner jag mig lite friare än förut. Det känns som om vissa kan tycka att det är onödigt att skriva dagbok på en plats, där alla kan läsa den. Men jag vill att man kan ta del och nytta av mina erfarenheter och meningar, om man vill. Därför är den här bloggen inte en blogg. Det är min opersonliga dagbok, för att jag inte säger vem jag egentligen är, fastän jag vet att det inte är en hemlighet. Låt mig presentera: Dagboken av någon, dess identitet du enkelt skulle kunna ta reda på, men ändå inte säger hur hen heter. För det är bara tankarna som räknas här. Och enligt mig kan det inte bli intimare än så.

Likes

Comments

På det senaste har det känts som att jag har väldigt mycket att göra. Och jag kom just att tänka på att alla mina texter börjar med en väldigt mörk stämning. Det vill jag definitivt ändra på! Jag kan mycket väl föreställa att människor tycker att jag är konstig för att jag ibland inte ändrar saker som det fortfarande inte är för sent för. Det beror förstås på vad det handlar om, men när det kommer till min dagbok vill jag inte rätta till det jag säger, tycker, känner. Konstigt? Tycker jag inte. Jag brukar lyssna på musik när jag skriver. Det lät just som om jag har gjort det här i en halv evighet 😄 Oh HEY, det var den första smileyn! Jag gillar att framhäva små saker. För några veckor sedan hade vi en BOOK TALK i engelskalektionen. Vi hade just läst ut "The perks of being a wallflower". Jag tycker att det är en bra bok, just för att den får små saker att låta så viktigt. Jag kunde verkligen relatera med Charlie. Tro mig- om du har läst boken- inte utav de anledningarna som du kanske tror! Vi tänker båda väldigt mycket på små saker och hakar lätt upp oss på saker som ingen annan skulle bry sig om ett dugg. Man skulle också kunna säga att jag är en wallflower ibland. Det är rätt så sannolikt, för att det ofta är de som hamnar i glömska, eftersom de inte syns like mycket, och när sådana människor drar sig tillbaka och isolerar sig, kan det kännas som att man befinner sig i en depression. Och nu har jag på något sätt kommit till det temat igen. Jag kommer nog aldrig att kunna släppa det. Eller jo, det tror jag faktiskt, men det kommer nog ta ett tag till. Just nu är jag bara glad. Jättekonstigt, även för mig. Jag började med att säga att jag känner mig överväldigad med uppgifter, och nu - jag är besatt av den känslan att acceptera krångliga saker. Achh! Ärligt talat är det då, som jag känner mig oändlig på något sätt... Jag känner mig oövervinnerlig på något sätt. Acceptans känns så bra! Att finna lycka i kaoset. Det är säkert min lilla specialitet 😝

Likes

Comments

Vad jag sa på slutet av mitt förra brev, att min feghet räddade livet på mig, och att det är en anledning att vara tacksam för att inte våga; Fegheten kanske inte är den ända anledningen till varför jag fortfarande är här. En mycket uppskattad människa talade en gång om för min mamma, att jag har en otrolig livskraft. En liten låga som gnistar till när jag mår som sämst. Efter den där ena helgen, då jag inte kunde få mig ur sängen, försökte mina syskon och mamma att få med mig på en utflykt. Jag vet att jag släpade mig upp, för att jag lika gärna kunde gå runt, istället för att ligga och gråta. Jag brydde mig om ingenting längre. När jag hade kommit igång och pratade med mina syskon, medans landskapen rusade förbi vårat tågfönster, kunde jag skratta igen. Minns du att jag berättade om den gången då mamma slängde ur sig att hon är glad att jag inte hoppade från balkongen? När vi satt där i tåget, skrattade, tittade ut genom fönstret, och bilderna som åkte förbi, log mamma mot mig:

"Jag ser vad hon ser i dig."

Det var som att bli dragen tillbaks till verkligheten efter den depressionen jag befann mig i, och efter att ha blivit dragen ur den igen. Det var inte så att jag föll tillbaks, djupt. Jag såg på situationen från ett utomstående perspektiv. Det var första gången jag förstod vilken låga jag faktiskt bar inom mig. Jag hade känt den förut, det var efter allt ändå den som höll mig vid liv, men nu visste jag att den fanns. Det gjorde det svårare på ett sätt, för att jag inte kunde skilja på om jag nu, när jag visste om den, fake-ade den, för att få mig att må bättre, eller om känslan av mod och kraft faktiskt var äkta. Nu blev det någonting som jag försökte framkalla, när jag visste att jag ville känna den. Inget som kom automatiskt. Därför kunde jag inte lite på känslan, när jag trodde mig känna den. Jag såg detta som en svaghet och det fick mig ofta att känna som om jag hade tappat den ända halten jag hade. Jag förstod inte att det redan var ett tecken på hopp. Att jag ens försökte känna lågan, betydde att jag ville leva. Jag ville känna det jag visste, skulle få mig att se det ljusa igen. Jag hade aldrig gett upp på mig själv. Fegheten var inte ansvarig för att jag inte begick självmord. Men där satt jag i tåget och såg på min mamma, som log och såg så lättad och stolt ut, för att hon kunde se, att oberoende vad jag gick igenom, hennes dotter skulle överleva. Och tro mig, det väcker fortfarande känslor vid tidpunkten av skrivandet, och jag vet inte om det någonsin kommer att sluta göra det. Om du inte vågar döda dig själv, kanske du inte bara är feg. Har du minsta lilla begäran inom dig, att uppleva bättre tider, att bli av med mörkret, är jag beviset för att du har en eld, som brinner för bara din skull. Kväv inte ihjäl den. Livet måste syresättas. Annars slocknar lågan. Jag vet att du inte vill det.

Likes

Comments

Igår åkte jag ut till min mormors "landställe". Geografiskt sätt ligger huset inte där, men många träd som formar skogar är tillräckligt för att definiera det för mig. Det kan hända, att jag i det stilla blir sentimental. Att få helt egen tid och att vara timmar ifrån människor som skulle kunna vilja någonting från mig, ger mig ro. Tankarna får komma fram, för att jag vet att ingen skulle se mig i fall att jag skulle fälla en tår. När jag går ut på en promenad längs skogen, dimman hänger i luften och snön blänker idylliskt i solskenet som sticker fram mellan träden, frågar jag mig om jag är lycklig. Den svåraste frågan av alla, att svara på. För att jag aldrig kan formulera klart svaret, som jag vill tro på, i mitt huvud. Jag vet att det vore en lögn, och varför ljuga om något så sårbart, när man ändå kan läsa sina tankar. Varför säga någonting till sig själv, när man vet att det är en lögn sekunden man tänkte på det? Grejen är att jag tror att någonting ska göra mig lycklig, och sedan när jag har uppnått det, undrar jag vad det är för fel på mig. Att jag inte kan känna den lyckan jag trodde skulle komma med detta. Nyligen uppfyllde jag en gigantisk barndomsdröm. En dröm med storleken, att dess hypotetiska tänkande kunde få mig att inte göra det. Du vet förmodligen vad "detta" är. Nio bokstäver. Inte tre.

Jag kom att tänka på vad min mamma sa, när hon ville uttrycka hur glad hon är, för att jag klarade mig hit: "Vem vet, du kanske hade hoppat från balkongen..." Den ända skillnaden mellan hur du läser det och hur det lät när det kom ur hennes mun ör att det inte lät lika "svart på vitt". Det var något hon sa och ångrade på samma gång, vilket led till att det kom fram väldigt tyst, uppslukades ju längre hon kom på meningen och följdes av en annan, som handlade om någonting helt annat för att komma bort från temat. Men det kunde inte ha skurit längre in i mig. För det fanns bara en gäng som jag försökte hoppa från balkongen och hittills hade jag inte trott att det var någonting hon skulle minnas. Jag tror inte att jag tänkte mycket på det då. Men igår kom det fram, och jag fick skuldkänslor för att jag insåg hur svårt det måste ha varit för henne och mina syskon. Eventuellt fortfarande svårt för att jag inte är med de längre. Inte att jag är död, men för att jag inte bor med de längre. Det är bättre så. Men mina gamla lärare, min systers lärare och mamma påminner mig om vilket hål jag lämnar efter mig. Om det finns någonting som kan såra en själ mer än att ha förlorat hoppet, är det att man skadar någon man älskar i processen. Jag minns de gångerna jag låg i sängen och grät hela helgen, tappade lusten att äta och inte hade någon ork, att göra någonting; Hur det måste ha påverkat dem. Och det är när den skulden checkar in, som jag stänger av, och hellre är döv, än att känna en sekund till, av besvikelse på mig själv. Men jag vet, att jag inte skulle gå tillbaks och ändra allt detta, ge upp vad jag har nu för att hjälpa mig själv, för att slippa skada min omgivning. Jag är faktiskt glad, att jag kan säga det här, skriva det här, för att det betyder, att jag efter allt det hemska som hänt, fortfarande prioriterar mig själv. Bara för att jag inte känner den lyckan jag förväntade mig, efter att ha kommit hit, betyder inte det, att den inte finns någon annan stans, för mig att hitta den. Jag kommer att hitta den. Det är ett löfte jag gjorde till mig själv när jag låg i sängen, hade tappat lusten att äta och ville dö, men inte vågade. Vad kan jag säga. Ibland är jag tacksam för att jag är feg ibland.

Likes

Comments

Jag kan knappast skriva i ord, hur jag känner inför vintern! Fastän det är kallt, SL knappast funkar och att det blir mörkt tidigt på eftermiddagen förtrollar mig snön såpass, att jag bara måste förlåta dessa "vinter-symptom".
Det ger mig så mycket glädje att se dessa fina snöflingor och att känna hur dem faller ner på mina röda kinder.
Det låter kitschigt, men det är så det är. Jag hoppas att vädret håller i sig och att skridskobanan i Kungsträdgården öppnar snart!

Likes

Comments

I början lät Donald Trump som ett skämt och snart därefter var det inte bara namnet, utan även hans uttalanden som fick det att övertyga oss, att han verkligen är galen!
Faktum är, att de flesta i Europa hejar på Hillary Clinton.
Men tyvärr stannade Donald inte bara en skrattretande figur: Det lilla skämtet höll i sig.
Och nu hotar det med att bli Amerikas fortsatta president i fyra år!
Ändå visar oddsen på att Hillary kommer att vinna med en klar seger; Det ända som får en att inte ta siffrorna på fullt allvar är att det alltid finns en chans att vissa inte vågar säga att dem röstar för Trump, och att siffrorna därför är mycket högre på Clintons sida.
Det hela skulle alltså kunna ta en drastisk och minst sagt dramatisk vändning.
Men frågan är väl, om man nu vågar att spekulera att Hillary Clinton vinner valet: Vad kommer att hända med Trump?
Han är inte politiker i grunden och kommer därmed inte fortsatt vara aktuell på den fronten. Sannolikheten att Clinton väljer honom som rådgivare är också minst sagt liten. Så liten att man inte ens ser den.
Vid frågan i en debatt, vad man skulle göra om man inte vann, svarade Trump: "Jag accepterar valet... - om jag vinner."
Med alla de anhängare som han har, skulle det inte förvåna mig om han skulle ställa till med oro.
Kommer han att förstöra för Hillary? Komma ut med nya, oförlåtliga skandaler från hennes förflutna, som kanske inte ens stämmer?
Vid den här punkten vet vi alla att det knappast finns några gränser för hur långt han vågar gå.

Likes

Comments

För exakt tre dagar sedan satt jag på ett av många flygplan som skulle ta mig hem till Sverige. Notera att jag haft höstlov och hade varit utomlands i en vecka. Bara som förklaring till varför jag satt på ett flygplan.
Nåja, medans jag tittade över de oändliga molnen kom jag att tänka på en diskussion jag hade med en äldre människa för några månader sedan. Med äldre menar jag inte gammal, utan bara äldre än jag.
Då var det fortfarande sommar och varmt och om jag minns rätt, var vi ute på en promenad.
Igen, irrelevant.
I alla fall sa jag att jag gillar att vara ensam; jag är definitivt introvert och efter en lång dag måste jag bara få vara ensam. Många känner så. Att vara introvert betyder inte att man är osocial och blyg. Jag råkar bara av en slump ändå vara allt det. Det är säkert ingen slump, men i alla fall: Den lite äldre människan sa då, att det låter så negativt, att använda ordet "ensam".
Han tänkte ett slag och kom sedan fram till att jag borde använda, och säkert också egentligen menade, att jag gillar att vara själv.
Jag höll med, fastän jag inte riktigt gick med på att han hade rätten att kommentera och rätta till mig när det kommer till hur jag känner. Alltså gick jag runt i några månader och tänkte att jag gillar att vara själv, och ju mer tid som flög förbi, ju mer tyckte jag att han hade rätt i och med att ordet "ensam" betyder någonting negativt.
Men nu satt jag och tittade ut över det oändliga landskapet av mjuka, fluffiga mattan av sockervadd och övervägde, vilket av orden jag nu tyckte passade bäst.
Jag kom fram till ensam. Jag gillar att vara ensam.
Grejen är att jag tycker och känner att man kan vara själv och samtidigt ha någon i samma rum. Det är som när en bebis säger till sin mamma att hen vill ta på sig skorna själv. Mamman står fortfarande kvar! Den ända skillnaden är att bebisen nu tar på sig skorna själv.
Men när man är ensam, är man helt ensam. Och jag förstår att man associerar det med mobbning och att man inte har några vänner i allmänhet och att det därför anses som negativt. Men jag gillar att vara ensam.
Jag vill inte ha någon i samma lägenhet. Till och med en hund eller en katt är för mycket sällskap om jag behöver tid för mig själv.
Jag blir glad när jag återvänder till uttalandet jag sa först, innan någon kunde komma och rätta till mig. Då får jag känslan att jag återvänder till mig själv. Jag säger inte att man inte ska ta andras rådgivning på allvar, men jag säger att ens egna originaltankar oftast är dem mest sanna, och på något sätt rena, som det bara kan bli. Med andra ord att du oftast tycker det, som faller dig i minnet först. Det som du säger, innan någon annan hinner påverka dig med sina egna tankar.

Likes

Comments