Åh, mitt i natten kommer mitt snickerboa-behov. Emils snickerboa och allt hans livsrannsakande skapande. Så grundläggande terapeutiskt som något kan bli. Skapandet, ideerna, tankarna, alltid varit så, perioder med skrivblock bredvid sängen har kommit och gått. Vaknar på morgonen med ett par anteckningar jag knappt minns men förstår på en millisekund. Snillrika ideer!

Min garnnyste-hjärna presterar som bäst i vila, tydligt tydligt

De där dagarna. Oftast måndagar, när barnen åker till pappor och huset blir tyst som en packad jordgrav istället för en packad tågstation. Tystnaden lättar något sedan Molle kom till oss, men känslan är densamma. Denna veckan med lov och allt, stannade alla barnen hela veckan, men igår drog alla iväg till kompisar, pappor och olika håll, lite tidigare än väntat. då kommer tystnaden igen, och plötsligt. Lilleman sov ordentligt på eftermiddagen och gav oss vuxna en hel del återhämtning, så himla skönt, men HUR lär man sig tystnaden och att släppa, som så många föräldrar tampas med?

Idag bäddade jag sängar. Och skrattgrät lite över dels saknaden som alltid kommer, dels att jag känt mig otillräcklig i veckan, med sjuk bebis, kolossalt lite sömn och svårövertalade tweenies. Dels över alla fina små ord, kramar, situationer, ideer, insikter, och allt de där små stora tvåbeningarna ger mig varje dag.

Jag är som en svamp när det gäller alla intryck, men med barnen är jag banne mig ännu värre. Helt förstörande uppslukad av deras tillvaro. Till och med när jag inte sovit på fyra dygn och känner mig som zombiemorsan med stubinen utanpå, lyckas jag ändå reflektera över de små saker de gör och utstrålar, som jag normalt skulle missa. Jag skulle behöva pausa intrycken för en dag.

När zombien då (helt stört rutinmässigt och som för att stänga deras rum en vecka för att lätta min saknad), bäddar deras sängar, när de åkt, så kommer känslorna över det.

Doften, orden, påhitten, skratten, lilla armen runt mig, känslan av upprymdhet för tioåringen som upptäcker ALLT just nu, tonåringens försök till att dölja funderingar för mig, som inte fungerar. Dessa barn, som jag satt till världen, jag KÄNNER dem. Inte bara som personer, utan i hjärtat. Ibland tänker jag på nån av dem, så kommer det ett sms. Samma med min mamma. Tänker jag på henne, så ringer hon eller smsar inom en minut. Helt oförklarligt magiskt. NUET med dessa hopplöst skärm/kompis/leksaksstyrda känsliga individer, oavsett hur trött jag är, lyfter mig ur ungefär vad som helst.

DE är min styrka, inte varannan vecka utan dem.

Så många föräldrar i min närhet som säger, "det är så skönt med varannan vecka, slappna av och tänka baaaaara på mig själv....." Så står jag där som århundradets starkast skinande åsnearsle, frågetecknen blinkandes över huvudet och rannsakar mig själv... Jag skaffade inte barn för att ha varannan vecka-mys, jag skaffade inte barn för att spä på min egentid? HUR klarar de det?

Jag försöker, efter tiotals år, fortfarande att hantera känslan av att mina barn inte är hos mig. Jag har lärt mig och förtröstat mycket, i det faktumet att de har kick-ass-pappor. Såna som man aldrig skulle kunna tänka sig nån annan liksom. Som vi umgås med, känner fullt förtroende och samspel med, som finns i alla lägen. När sjuåringen hör att pappa är sjuk, vill han plötsligt dit på fredag istället för måndag. För att hans stora lilla hjärta känner att han längtar efter, och vill hjälpa pappa då. Då säger pappa och mamma i högtalartelefonen, att det där får du känna och bestämma.

Och han fortsätter vara trygg i sina två hem, vetandes att han är vår prioritet. Tacksamheten i de här lägena, att vi tänker lika, är ju guldet. Guldet som i våra barns trygghet, de barnen vi satt till världen. Och då har jag dessutom lyckan att inte bara ha en superpappa till mina barn, utan TRE! Varav två av dem rockar varannanvecka-superpappa-rollen med den mest skinande manteln. DET ger sinnesro, ni som är föräldrar förstår det här.

Den tredje superpappan, kommer nog behöva ett inlägg bara för sig själv. Han som snor mer känslor än hela huvudet och hjärtat kan hantera.

Tills dess, ska jag klara av att bädda tredje sängen imorgon. Och känna mig tillräcklig, närvarande och fullständigt salig över den lycka jag får, och uppskattar så otroligt mycket, genom att ni har fått bli mina barn.

Lyckan går inte ens i snickerboa, att skulptera för tolkning. den kan bara kännas.

Jag bäddar extra sakta. Pedantiskt. Slätt. Lakanen kommer stinka kärlek när ni kommer tillbaka igen, älskade kottarna mina.

Nu släcker jag snickerboa för några timmars sömn, medan minsta kotten, somnade i vagnen, istället för i sängen jag bäddat åt honom.

För att han kan. För att jag kan.

Gott Nytt 2018 kära medmänniskor. Bädda sängar och inandas ❤





Likes

Comments

Klyschor. Hatar dem.

Men ju äldre man blir, desto mer förståelde för varifrån de kommer, får man. 

Tiden går så fort. Ja, beroende på vilket tempo man har, hur mycket man har i livet. Välkommet eller ovälkommet är oväsentligt, eftersom vår vardag styr oss. Det här året har rasat iväg, eftersom det styrts i familjens tecken. I väntan på en ny familjemedlem, men mycket stök under graviditeten höll vi ut till v 37 innan han kom. Sen, har tiden gått fort. Klyschan har infunnit sig. Ok då, jag fattar. Jag o mitt svartvita huvud har snappat upp en grå nyans. Utveckling? Krasch? 😆

Vi längtade till julen, nyår, kändes så långt borta, nu är den här, passé och jag känner att det här med mindfulness vore ju nåt av värde att lägga energi på inför 2018. Är det nåt jag behöver, så är det att stanna upp. Och det finns stunder, då livet är i Matrix. Slowmo. Oväntade, små specifika stunder som överfaller en så man inte hinner larma. En sån stund var när jag öppnade paket från mina tjejers pappas familj. En salladsskål, som jag i förbifarten nämnt. Och ett annat skärpt, kvinnligt sinne, snappat upp i likhet med med mig, och köpt till oss. Jag blev så djupt glad, och tänkte mer på vad detta sinne är och gör. Förutom att hon styr mina barns vardag i stort, med bravur och minst lika många breakdowns som mig, när inte jag är där. Hon är som en räv den kvinnan, skrämmande lik mig. Hon sa åt mig för ett tag sedan, du ska skriva. Jag har hört den så många gånger, haft tålamodet så få gånger. 

Men i andan av mindfulness och verktyg att ta till, för att nysta upp garnet i mitt bokstavshuvud, så gör jag det. Ett stadigt försök till att dela med mig, i takt med att jag släpper ut lite tryck ur garnnystanet där uppe under rufset. Ni är så många som påpekar, hur roligt det är med min öppenhet på Facebook. Lika många som sitter hemma och i sin bitterhet gräver ner sig i nån annans liv och tycker det är ju hemskt hur den här människan outar sig. Men till mig i person, ler de. 

I mitt sinne har det aldrig funnits, och kommer aldrig finnas plats, för att ta åt mig av skitsnack och skvaller rörande mig. Jag vet ju, och anser att man har ett väldigt litet liv om man spekulerar  och till och med fokuserar, på en annan människas val och före. Att jag delar med mig, uppdaterar, tar bilder, är min egen terapi. Min dagbok, mitt liv. Varje dag får jag minnen från hur tidigare år varit. Som att öppna en väldokumenterad fotobok varje dag. Det tycker iaf jag är rikedom, att minnas, reflektera över vart man är idag, se barnen växa varje dag. Tyck ni, alla är vi olika. Jag kommer bara inte ta åt mig, bara dela vidare. 

För jag tror på ett budskap. Kärlek och energi, föder kärlek och energi. Negativa tankar och motvilja, föder motsättningar. 

Alla gör ett val, och du är välkommen till mitt! 

Mitt garn, långt över hastighetsgränsen. 

Anny

Likes

Comments