View tracker

Dagen började med att förskolan ringde och varnade om utbrott av magsjuka på Maxens avdelning, så med tanke på hans infektionskänslighet samt att han blir så fruktansvärt dålig med risk för inläggning på sjukhus, så bestämde vi att han skulle vara hemma med mamma.
Så jag och pojkarna bus körde en mysig frukost hemma innan vi planerade att åka till Sebastians förskola (där det som tur är ännu inte har brutit ut).

Men så långt hann vi inte förrän snickaren kom för att färdigställa runt det nyinsatta fönstret på ovanvåningen och på något vänster lyckades backa rakt ner i vårt dike som går längsmed infarten från gårdsplanen. Detta dock till barnens stora glädje då mamman fick förvandlas till superhjälte och dra upp honom med hjälp av räcersaaben med två helt facinerade barn i baksätet, haha.

Så lite lagom lerig och lite senare än planerat fick i alla fall Sebastian leka av sig på förskolan och pyssla lite julpyssel. Jag och Maxen njöt av att kolla på samma film tre gånger och tog oss sen en vila ihop efter att snickaren lämnat huset.

Till det extra positiva hör ju dock att nu är fönstret helt klart!! ÄNTLIGEN! Så nu ska jag leta reda på spackel och börja planera hur jag vill ha rummet innan barnens rum. Det kommer bli kanon när det är helt färdigt och ungarna kommer få mer lekyta samt där blir även plats för en extra säng plus mer möjlighet för förvaring av Maxens alla saker samt barnens kläder mm. Kanske kan det även användas av en eventuell kommande assistent också vem vet? Drömmen är ju det i alla fall ✊❤

Idag fick dock båda trollen gå tillbaka till förskolan och jag ska äntligen få mitt återbesök på Ida's Beauty i Trollhättan, vilket jag längtat ihjäl mig efter!
Så troligtvis blir det en liten bildbomb i em efter att jag har hämtat lilleman tidigare då där inte finns någon utbildad personal eller resurs efter kl 14 idag pga all sjukdom som går just nu.

Kram på er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Känns nästan lite vemodigt när jag skriver detta, att det är sista gången vi kommer ses i år. Men det som känns ännu värre är att det även blir sista gången vi ses totalt då hon ska sluta nu till årsskiftet. Vilket är otroligt tråkigt, hon har hjälpt mig så oerhört mycket. Sedan oktober 2015 har hon stöttat mig, bollat tankar och funderingar, hjälpt mig stå på mig i beslut kring barnen, hjälpt till med tankar och ångest när det varit som jobbigast med Max hälsa, med Sebastians seperationsångest+extrema trots+hysteriska utbrott. Hjälpt till att dra i trådar, barnomsorgen, intyg, påbörjad beteendeutredning och en massa mer.

Nu står vi ju och väntar inför svaret på den senaste och tredje skickade remissen till habiliteringen. Dit jag verkligen hoppas att vi ska få komma så snart som möjligt, och går det vägen så kommer ju de att ta över där hon slutar.
Och blir det ett avslag igen så vet jag att hon har väldigt kompetenta kollegor och att det även finns kontakt att få direkt på BUM där även barnens båda läkare jobbar.

Så hur som så löser det sig nog, även om det ska bli väldigt tråkigt att hon slutar och att detta blir vårt allra sista samtal. Den som får henne som kontakt i framtiden kan skatta sig väldigt lycklig. ❤

Och är det någon av er där ute, ensamstående som de som lever i tvåsamhet, som känner att ni skulle behöva en utomstående att bolla lite med. Rådfråga, be om hjälp av, få stöd eller kanske bara någon som lyssnar på dig/er? Tveka inte att ta det steget!
Jag blev kopplad hit via min Bvc, vilket är en väg att gå. Man kan annars be att få kontakt via Bum (barn och ungdomsmedicinska mottagningen) eller liknande läkarkontakt.
Man kan även vända sig till sin lokala Barn och mödravårds psykologi mottagning eller be familjehuset på din ort om hjälp. ❤
Alla kan behöva lite hjälp ibland och ingen ska behöva gå igenom vissa saker själv!
Var rädda om er nu! /Kram

Likes

Comments

View tracker

Nu sitter vi här och myser samt väntar på att julkalendern ska börja på barnkanalen.
Mina två nybadade pojkar och jag ❤

Att hinna med att få upp lite julpynt innan själva julafton redan är här, är väl ett projekt som jag försöker hinna klart med så snart som möjligt. Dock är det inte så fasligt lätt med lilla herrn-jag-är-överallt-hela-tiden och stora herrn-jag-är-på-tvären-och-gör-allt-i-min-makt-för-att-driva-min-mamma-till-galenskap. Men man får la vara glad för det lilla att Max hållt sig frisk sen senaste luftvägsinfektionen och att vinterkräksjukan ännu inte hittat hit. *peppar peppar ta i trä*

Men lite mys har jag lyckats få upp, några stjärnor och några ljusslingor mm. Tänkte visa er mina favoriter än så länge i år!

Den ena är en av två underbara ljusstakar i retrostuk som jag fyndade på ellos.se tidigare i år. Och den andra är en fantastisk liten julby i vit papp+ledljus som jag även den fyndade i början av detta året på Ikea, dvs den är från förra årets julkollektion så vet ej om den finns kvar i år. Men visst är den fantastisk? 😍
Så tillsammans med den tända brasan så sprider sig lite julkänsla i vårt lilla hus ute på landet.

Hoppas att ni har haft en trevlig andra advent allihopa!

Likes

Comments

Äntligen så händer det lite positiva saker i vårt en aningen kaosartade liv.
Min älskade vovve och prinsessa Lillan opererade den 15 november bort två knölar på Vetrinärstugan, då man efter undersökning och nålprover på dem inte kunde garantera att de skulle vara harmlösa. Man valde även att efter detta skicka knölarna på analys just för att få svart på vitt vad det kunde tänkas vara.

Här i fredags förra veckan ringde den opererande veterinären mig för att tala om att svaren hade kommit. Lite hjärtat i halsgropen hade jag och självklart kan man ju inte låta bli att tänka på vad det skulle kunna vara. De värsta tänkbara susar även de genom skallen på en. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den oturen som jag brukar ha följeslag av.

Men som tur var så visade sig resultatet vara ofarligt! Vilket var otroligt skönt att äntligen få veta! Och onsdagen den 30 november åkte jag dit med Prinsessan för att få stygnen borttagna.
Så nu är hon friskförklarad och förhoppningsvis så slipper vi besöka veterinären på minst ett år ❤

Dessutom så har jag ÄNTLIGEN fått hjälp av två snickare från Veteranpolen att byta ut det gamla trasiga fula fönstret på övervåningen som, jag pga att jag blev lämnad helt själv för snart två år sedan samt pga Max komplicerade sjukdomsbild de senaste två åren. Inte har blivit åtgärdat förräns nu.
Men jäklar vad bra det blir!! Och vilken enorm skillnad det blev på värmen bara under första natten med nya fönstret i! 😄 Var som en stor sten lättade, att vi äntligen kan bli helt klara med övervåningen inom en rätt snar framtid. Och bara den biten med att slippa elda för kråkorna är helt underbar!
Känns så skönt att se hur långt jag faktiskt har kommit på de här snart två åren. Vilken resa och vilka omöjliga mål jag har uppnått!
Fantastiskt helt enkelt!

Likes

Comments

"Äntligen" är helgen här, eller ja den är ju snart nästa halvvägs slut. Men det är oerhört skönt att kunna släppa alla måsten kring läkarbesök, förskolelämningar/hämningar, apoteksbesök, handlande och ständiga jagandet i telefonen för att få tag i läkare/myndigheter och övriga.

Trodde jag hade dött och kommit till himlen när jag imorse blev väckt först strax innan nio av äldsta sonen. Den lyckan att få sova ut lite inträffar liksom aldrig! Speciellt inte eftersom min sömn de senaste veckorna blivit ännu sämre då jag vaknar upp klarvaken runt 2-3 och inte kan somna om förrän tidigast vid strax innan 5, vilket givetvis är då klockan ringer på vardagarna.
Men det är väl ett bevis på att detta ständiga flängandet även tar på krafterna hos de små, även fast de verkar ha oanade resurser av extra energi.

Imorgon är första advent och ångesten inför julen känns redan i magen trots att vi överlevde förra året som var första julen som ensamstående med trollen. Men ska försöka få lite julkänsla ändå och få upp lite pynt samt tända lite ljus.

Hade även värsta feelingen igår då det var Black Friday och skulle fynda lite på nätet när barnen lagt sig. Tji fick jag dock och somnade med glasögon och allt i sängen bredvid yngsta sonen och vaknade vid tvåtiden inatt och hade missat en hel del. Tur att en del butiker i alla fall har erbjudande hela helgen, så om jag inte däckar av igen så kanske jag får fyndat något i alla fall!
Har ni fyndat något skoj? Är ni klara med julklappar osv?
Själv är det mesta köpt i alla fall, men frågan är bara när jag ska få möjlighet att slå in dem. Aja har ju hela december på mig så förhoppningsvis får jag slagit in hälften i alla fall trots utmattning delux. Men som sagt, det är som tur är ett litet senare problem!

Likes

Comments

Så nu är dagen kommen som jag har bävat för i evigheter.. Ett besök på kliniken som struntat i mig och konsekvenserna av en felaktig behandling i 2 år. Man har nekat remisser från vårdcentralen ofantligt många gånger, man har hänvisat mig till andra kliniker som direkt sett felen men vägrat mixtra med medicineringen då det är den första Klinikens ansvar då de även bär ansvaret för konsekvenserna av den för dåliga behandlingen efter min akut operation i juli 2014..

Jag har blivit nonchalerad, idiotförklarad, de har förminskat mina problem och sen hänvisat mig någon annanstans då de anser att en kronisk sjukdom tydligen kan botas bara sådär. Samt att jag är ju en ofantligt krånglig patient som dessutom har en ovanlig diagnos i grund och botten som påverkar all bindväv i min kropp.

Så ja, här sitter jag nu med ångest i hela magen. Livrädd för att bli idiotförklarad igen, eller kanske få en oförsiktig undersökning som så många gånger förr?

Ja, jag har Endometrios och sitter här med ångest delux för att jag ska till kvinnokliniken och äntligen efter 2 år av avvisning träffa en läkare igen. Jag är så nojig över att bli överkörd och förminskad igen att jag bett min mamma följa med som stöd. Ska det behöva vara så?
Jag vet redan tack vare alla andra gynekologer som jag har träffat de senaste 2 åren att tarmen bla sitter fast med ena äggstocken på vänster sida. Jag vet även att rådet från övriga gynekologer är att man behöver operera igen och "rensa upp allt" för att sedan sätta mig på en "riktig" behandling. Då den jag har idag (ceracette + mirena hormonspiral) uppenbart inte räcker.
Usch, nä nu ska jag försöka ta mig i kragen och göra iordning allt här hemma.

Likes

Comments

Puh! Vilken dag, jag är helt slut efter allt flängande fram och tillbaka. Helt ärligt så tror jag inte man fattar omfattningen av att lyckas med 1 läkarbesök i grannkommunen, lämning på förskolan i hemkommunen och sen röntgen + blodprover i andra grannkommunen på stora barnsjukhuset. Jesus säger jag bara! Tur att man lärt sig trolla med knäna, haha.

Sebastians läkarbesök gick i alla fall väldigt bra kändes det som och vi kom fram till att avvakta ett tag till då han både går upp i vikt samt växer på längden, något han inte gjort alls förrän vi slutade med mjölkprotein samt blev ännu bättre efter att skonkosten sattes in. Han vägde nästan hela 16 kg och var idag prick en meter lång ❤ min stora fina unge!
Hans problematik har ju dock hängt ihop med enorm trötthet samt gasig mage + jobbiga toalettbesök. Men eftersom han nu växer så bra så tyckte läkaren att vi skulle avvakta lite mer men självklart höra av oss om han inte blev piggare eller ifall det blev ännu värre.
Hans teori är att tarmen nu äntligen har läkt ordentligt och då gör kroppen allt den kan för att suga i sig så mycket energi som möjligt samt ta igen det den har missat sen innan. Vilket logiskt förklarat betyder att han hamnar på ett underskott av energi då all energi går åt till att växa. Så nu håller vi tummarna för att det stämmer bara!

Maxen skötte sig som vanligt väldigt bra i samband med röntgen och provtagningen. Han protesterade lite men fann sig snabbt i situationen, han är ju så van och härdad min lilla krigare ❤
Dock så lär vi inte få svar förrän imorgon någon gång angående hur bilderna samt provsvaren såg ut. Likaså får vi vänta in morgondagen för att veta hur vi ska tackla detta, om det är en lunginflammation, om det är en luftvägsinfektion? Om han behöver ny antibiotika? om han behöver höja redan insatt profylax antibiotikan? Eller något liknande.

Max avslutade kvällen med att slå upp ett sår på läppen pga trötthet = sämre balans = ramlar mer och lättare.
Och Sebbe stackaren somnade som en stock vid matbordet när jag plockade undan. ❤
Själv hade jag nog lyckats somna stående om jag bara försökte hela dagen haha. Ibland får man bara skratta lite åt eländet!

Likes

Comments

Så då sitter man här med ångest igen och klandrar sig själv.. Vet att det kanske ses som löjligt av några men kan inte hjälpa det..

Lämnade världens gladaste lilla unge imorse på dagis efter att fått inhalera en extra dos ventoline på morgon "utifall att".
Vi galopperade in genom grindarna till förskolan och lekte häst samtidigt som ungarna tjöt av skratt ❤
Sen sprang han in på sin avdelning och kramade sina pedagoger som vanligt, jag talade om att han varit andfådd och sovit oroligt men att han ändå var sitt pigga glada jag. Trodde och hoppades verkligen att han skulle klara av dagen, vilket pedagogerna också gjorde så jag lämnade honom och gick sen för att lämna storebror på sin avdelning.

Åkte på det planerade besöket hos barn och mödravårds psykologi mottagningen där jag fått stöd och råd kring barnen sen i oktober förra året. Även där man har påbörjat en beteendeutredning på Max, dvs ett rätt viktigt möte. Dessutom skulle jag få ett intyg från dem att skicka in till assistansansökan mm.

Hann inte mer än att bli klar så får jag ett sms om att någon har ringt, då är det pedagogerna på hans förskola. Han har inte velat äta något alls (inte jätte ovanligt), han har varit hängig och klängig, inte ens velat vara med på sångstunden (vilket han annars älskar och brukar bli eld och lågor över). Han var helt enkelt inte sig själv och när de tempade honom låg han på 37,6 i örat vilket är febergräns för honom då hans örongångar är så trånga att de inte går att ta en exakt temp alla gånger.

Så det var bara att sätta sig i bilen och hämta en liten ledsen samt hängig kille medans mammahjärtat gjorde hemskt ont.

Så nu imorgon blir det en fullspäckad dag.. Sebbe ska till barnmedicin och äntligen få träffa sin läkare angående hans problem med magen samt enorm trötthet som hållit i sig nu i flera veckor trots mp fri kost och skonkost sen innan plus extra vitaminer.
Sen blir att att lämna av honom i ilfart innan lunchen börjar på hans avdelning på förskolan, för att sedan styra kosan till barnsjukhuset med Max för ett stycke lungröntgen samt blodprover..
Då man eventuellt misstänker att han trots långtidsantibiotika har dragit på sig en ny lunginflammation.. Sen om den är kemisk (tex en uppstötning som hamnat fel) eller ej får vi väl se..

Jag kan bara inte låta bli att klandra mig själv och ta på mig skulden.. Visst han hade säkert blivit dålig även om han varit hemma och han var ju pigg imorse, men ändå.. Mammahjärtat gör så ont när det blir såhär.
Hoppas verkligen inte att det är någon lunginflammation utan kanske "bara" tex en luftvägsinfektion, han har ju liksom redan haft 3 st lunginflammationer bara i år. Han behöver inte mer skit att behöva gå igenom, det räcker gott och väl med allt han redan har och har varit med om.
Älskade lilla barn ❤

Likes

Comments

Idag har nebulisatorn här hemma gått varm med extra inhalationer hela dagen.. Trots det så hinner Max andning knappt lugna sig innan han blir anfådd igen.. Hatar detta, hatar att inte kunna göra mer för honom. Även fast det knappt märks på hans allmäntillstånd i övrigt mer än just andfåddhet och en något snorigare näsa. Förhoppningsvis så har vi kanske lyckats mota olle i grind idag, men det är nu nästan två veckor sedan han först började bli snorig. Trots det så har han ändå lyckats orka med verksamheten på förskolan, men när det blir såhär så byggs ångesten upp inom mig och jag vet inte vad jag ska göra eller vad som är rätt alla gånger..

Han står ju på långtidsantibiotika sen några månader tillbaka nu och bör ju egentligen inte kunna dra på sig något bakteriellt tex som lunginflammation eller luftvägsinfektion.. Men oron finns där hela tiden nu efter årets 3 lunginflammationer och övriga luftvägsinfektioner.. Min älskade lilla kämpe!

Sen vet jag ju att förskolan inte skulle tveka att ringa om de ansåg att hans allmäntillstånd var såpass nedsatt att han inte orkar med den dagliga verksamheten.. Samtidigt som jag vet hur enormt mycket förskolan betyder för hans utveckling just nu samt hans möjligheter att "komma ikapp"  sig.

Vi får se hur det blir imorgon, natten och andningen imorgon bitti får avgöra om han eventuellt klarar av det. Lär ju dock inte bli så mycket sömn inatt för mig i alla fall då jag ständigt vaknar av minsta snarkning eller liknande. Samt att hans andningsuppehåll alltid blir värre när det är såhär.. Blir nog att även försöka jaga tag på lungmottagningen imorgon och se om det återigen kanske behövs en lungröntgen för att utesluta att det skulle vara något med lungorna igen.

God natt!

Likes

Comments

Hur får man orken tillbaka? Motivationen? Energin? Lusten att göra saker? Hur gör man?
Det är ju ingen hemlighet direkt att jag är utbränd och helt slutkörd både mentalt och fysiskt efter de snart två åren som jag fått rodda allting själv.
Och att hela tiden ligga på ett minimum av sömn, energi och motivation är då inte lätt.
Speciellt när man inte har någon möjlighet att påverka till en förändring mer än vad man redan har gjort. Eftersom bollen sedan långt tillbaka ligger hos utomstående på bla försäkringskassan, lss, sjukvården, rehabiliteringen, habiliteringen mfl.
Det enda man kan göra är att trampa vatten, försöka hålla huvudet över ytan och ta en dag i taget. Försöka samla krafter när det går och på något magiskt sätt få energi att bekämpa min "gamla" sjukdomsbild samt även lära mig tackla och leva med denna "nya" biten av den psykiska delen samt själva utbrändhets delen.

Så hur gör man då för att överleva? Hur gör man för att orka?
Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning. Jag biter bara ihop och kör på, stångas vidare och trycker undan allt samt fortsätter framåt. Även fast kroppen emellanåt strejkar något så galet som synbortfall, migrän, obefintlig matlust, mental kollaps, tappar ord när jag pratar, glömmer bort allting och fruktansvärt störd sömn (förutom de "vanliga uppvaken" pga Max) mm.
Är det hälsosamt? Nej. Är det rätt sätt att hantera kroppens varningssignaler? Nej, absolut inte. Skulle jag någonsin råda någon annan att göra som jag gör nu? Aldrig!

Så vad vill jag säga med detta inlägg? Helt ärligt talat så vet jag inte helt säkert. Men jag är rätt övertygad om att jag inte kan vara helt ensam om att må såhär och det är faktiskt ok att erkänna för både sig själv och andra att man faktiskt inte mår bra alla gånger. Kanske kan andra få en insikt i hur det faktiskt kan vara när man är utbränd eller liknande? Kanske kan det få någon annan att be om hjälp? om stöd?

Har ni för övrigt några bra tips på hur man kan göra för att få motivationen och orken tillbaka? Min önskan är att i alla fall orka skriva mer här, men när livet kör ihop sig dagligen så vet jag inte hur jag ens ska formulera mig? Hur orkar ni andra som är aktiva i era bloggar? Har ni några tips?
Så länge det inte innehåller barnvakt så kan jag kanske försöka ta till mig dem, haha.
För ärligt talat så mår jag lite bättre av att få skriva av mig och ventilera mina tankar här.
Var rädda om er!

Likes

Comments