Hej!
I detta inlägg kommer jag berätta lite om vem jag är och hur min ätstörning ser ut.

Om mig
Jag är en tjej på 19 år som bor i en egen lägenhet någonstans i Sverige. Jag går sista året på gymnasiet och jobbar någon helg då och då inom omsorgen.
Jag tycker om att vara med kompisar, kolla på serie, träna, umgås med mina föräldrar och bara leva livet helt enkelt.
Jag flyttade hemifrån 2013, när jag började gymnasiet i en stad längre bort, så har snart bott ensam i 3 år. Jag har mina föräldrar bara några mil bort, i samma stad som min skola. Så jag är hos dom ganska mycket också.
Men ja, min högsta önskan är att bli fri från ätstörningen så jag kan göra allt som jag vill utan att få ångest och behöva tänka på om det finns mat som jag äter där osv.


Min ätstörning
Jag vet inte riktigt hur det var när jag var liten, men jag berättar det jag har för mig, det jag fått veta och hur det var på ett ungefär.

Mina första år som barn åt jag allt möjligt. Min storasyster därimot låg inlagd på sjukhus pga att hon inte åt. Hon blev frisk och allt blev normalt. Men sen, när jag var runt 5 år, mer eller mindre, slutade jag att äta vissa saker. Jag tror mina föräldrar trodde jag var inne i en period bara, så som barn kan vara ibland. Men jag började inte äta, inte något av det som jag slutade äta eller något nytt.
​Åren gick, jag åt fortfarande bara de få sakerna som jag bestämt mig för. Vi var på olika möten men ingenting hjälpte. Åren gick ännu mer och jag blev äldre och äldre. Vi forsatte att gå på olika möten, mina föräldrar muta mig, peppa mig, jag fick sitta kvar i timmar för att provsamaka men ingenting hände. Jag var fortfarande tjejen som bara äter vissa få saker och väldigt väldigt begränsat. Nästan bara basvaror såsom ris, potatis, pasta och även korv och fiskpinnar.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men tidigast högstadiet, kanske till och med under gymnasiet. Då började jag bättre min matsituation lite, jag kunde då äta makaroner och korv tillsammans och fiskpinnar och potatismos tillsammans. Innan skulle de ligga separat på en varsin tallrik.

​​Åren gick lite till och nu är vi här idag, jag är 19 år gammal och det har gått ungefär 14 år, 14 år har jag levt med min ätstörning. Det är helt sinnesjukt egentligen, så otroligt lång tid.

Men hur ser det ut idag då? Jo jag har såklart varit på ännu fler möten genom åren där dom försöker hitta en lösning som ska bryta ätstörningen. Och det har blivit bättre, men långt ifrån bra. 
Idag äter jag ungefär detta och varierar mellan detta till mat:
- Ris, pasta, potatis, klyftpotatis, potatismos och pommes 
- Kokkorv, falukorv, fiskpinnar och lite lite kyckling. 
- Pannkakor och våfflor
Sen äter jag såklart frukost osv, men det är endast speciella märken på flingor som funkar, endast vissa ljusa mackor, speciellt märke på smöret, endast rödmjölk, bara gurka inom grönsaker bl.a.

​Jag äter inte så mycket mer saker faktiskt inom maten. Och som ni ser, endast "det" märket av vissa saker osv. Så ni kan tänka er hur begränsad jag är, och hur svårt jag har för att äta borta, då det inte alls är säkert att folk har just "det" märket hemma eller lagar maten på det sättet som jag äter den.

I skolan äter jag ingenting, sen jag började högstadiet har jag endast suttit med i matsalen med ett glas vatten t.ex. Jag vågar inte ta en tallrik med endast ris på, endast potatis eller endast makaroner på och äta. Jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig då. Det gör dom väl redan eftersom jag aldrig äter något, så vad skulle skillnaden vara egentligen? nae jag vet inte.. 
Likadant om jag är ute med några vänner och vi ska äta på någon resturang eller så, så står jag oftast över pga jag inte äter maten som serveras...

​Men ja.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Nu vet ni lite om min ätstörning iaf. Ni kommer ju såklart aldrig förstå hur jag äter eller vad osv helt, men en liten inblick kanske ni fick ändå. 

​​
Men ni kanske undrar vad min ätstörning är egentligen? Det är inte likt anorexia eller bulimi, jag tycker inte alls jag är för tjock, eller vill bli smalare, jag ser inte på maten som något dåligt eller så. Utan jag ser på maten och tycker t.ex.  "åh, det där ser gott ut!", och vill äta all möjlig mat. Så finns inga negativa tankar om maten. Det är väl därför jag döpte bloggen till En Annorlunda Ätstörning, för att det är inte alls likt en ätstörning så som man hör att en ätstörning är, men det är fortfarande en. 

 Men ja, min ätstörning alltså. Jag äter ju bra av de få saker jag äter. Men kruxet är att det är så få saker och jag vågar/kan inte provsmaka ny mat. Det är en spärr i mitt huvud som gör att jag inte klarar av att stoppa in en köttbulle i munnen och smaka den, även om viljan finns till 110 %  så törs jag inte eller något. Jag vet knappt själv varför.. Godis och dryck kan jag smaka, men just mat.. Där sätter det stopp. Så min ätstörning är att jag bara äter några få saker och inte vågar prova ny, helt enkelt. 

Så mitt mål är att komma över den dära spärren i huvudet, att kunna smaka ny mat utan problem och kunna äta det dom allra flesta människorna äter idag. Inte vara fast vid just "det" märket, utan ta vilket smör som helst på mackan, vilken mjölk som helst osv. Kunna åka iväg och äta det som serveras utan att oroa mig, dra ut med vännerna och käka pizza eller sitta med vid julbordet och äta julmat med min familj. 
Att inte behöva tänka på maten som något oroligt eller problematiskt utan bara som något sjukt gott. 

Jag hoppas och vill att jag ska kämpa till jag når toppen nu, det är lättare sagt än gjort dock. Men jag ska kämpa, så gott jag kan.

Ni får gärna fråga frågor om ni undrar något, så svarar jag så bra jag kan. 

Likes

Comments

Hej på er.
Idag är det Tisdag, 8/12-2015. Jag har bestämt mig för att kämpa till 110 % för att övervinna min ätstörning. Det är min högsta önskan och har varit i flera år. Jag vet, och alla andra vet, att om jag bara kämpar och försöker oavsett hur jobbigt det är, så klarar jag det lätt som en plätt, för viljan finns, det är bara ge sig sjutton på att försöka, försöka och återigen försöka som saknas. Så nu, denna tisdagskväll har jag bestämt mig för att kämpa tills jag nått hela vägen.

Jag skapade denna blogg för att kunna skriva av mig om allt som händer denna period. Allt ifrån känslor, tankar, motgångar och framgångar.
Men det finns en anledning till, och det är för att jag kommer besegra ätstörningen själv, utan att mina nära och kära vet om det. När jag sen tagit mig till toppen, ska jag dela bloggen med dom, så att dom kan få läsa om min resa.

Jag har ingen aning om hur mycket eller hur länge jag skriver här, men vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas att jag håller mitt ord om att kämpa tills jag når toppen denna gång.

Just nu känns det bra, jag är motiverad och redo att kämpa!! Och känslan av att förhoppningsvis inom en inte allt för lång framtid, kunna berätta för mina föräldrar att jag har övervunnit ätstörningen är obeskrivlig, det vill jag verkligen uppleva på riktigt.

Ni kan läsa mer om mig och min ätstörning under kategorin: Om mig & Min ätstörning.

Likes

Comments