View tracker

Timmar blir till dagar och senare till veckor innan jag ens hunnit blinka. Vad gör jag av mina dagar? Studerar, lagar mat och sover, mer verkar jag inte hinna med. Fram tills nu då varje onsdag kommer spenderas med Gabriel Forss för att sjunga gospel. Äntligen! Musiken är mitt liv och förstår inte för ens jag faktiskt står där i kyrkan med texten i händerna att detta är precis det som jag dagligen borde syssla med för att känna mig fri. Jag har saknat att få sjunga, att få känna samhörighet och glädje med andra, att få glömma allt annat för en stund, att få känna allt jag ville säga men aldrig blev sagt, ljuder nu i form av sång, att få befinna mig under kyrkans tak med glädjen att jag passar in, istället för ångesten att jag inte är accepterad. Men kan Gabriel, så kan jag med!
Nej nu måste jag sova innan ögonlocken ramlar på mig. Sov så gott så hörs vi finaste ni/A


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Blir på något sätt personligt trots att det inte var menat så, det låter så självklart då de får det sagt.

Men mitt minne tryter och mitt sista kort är lagt.

Panikattackerna och ångesten är tillbaka och förstör min sömn. Kommer kugga på tentan om ett par timmar, fan jag är dömd.

Jag kan inte göra mer än försöka och prestera mitt bästa, sen skulle jag fasen förtjänat att festa!

Lillördag så what the f.., ska dock till tingsrätten sedan, vilket inte gör det värt det. Även om det vore underbart att vara sitt ärliga jag för en kväll, skulle det visas en sida av mig som ingen någonsin vet.

Jag döljer inget, men inte heller den som skryter om mitt liv som varken CP eller flata, mer än här.  Lär känna mig på riktigt, sen låt mig bli kär. 



Likes

Comments

View tracker

Inte rullstolen, den irländska brytningen, eller det faktum att han har klockan på höger hand. Jag stör mig alltid på när någon gör fel på saker som är så självklara att göra rätt på, men inte den här gång.
Nej, felet är nickningen han ger ifrån sig. En nickning som bevisar att han vet, att jag vet. Jag kan klart och tydligt se min egenspegelbild, de är inte längre röda.
Hans ögon är blå, klarblå!



Denna delen är tagen ifrån en novell som jag började skriva 2007 och än har jag lång väg kvar.

Skrivandet är en del av mig, jag känner en frihet då jag skriver och den enda som kan sätt gränser är jag själv. Mina brandoms drömmar om att bli författare, att skriva böcker, att ha rollen som skribent elller författare på CV't är fortfarande en stor dröm. En dröm som aldrig kommer bli aska eller glömmas bort som så mycket annat i livet. Ett sätt att finna glädje, förståelse och trygghet ska jag låta skrivandet lysa inom mig. Ett sätt att inte falla tilöbaka i livets djupa håla, utan hålla mig kvar, fortsätta leva och uppleva det som livet har att erbjuda.

Alla har vi tuffa perioder ibland.
Och ibland är en påminnelse allt som behövs för att inte falla tillbaka.

För mig, behövs ett ord, som är inristat på handleden för evigt. Som ett uppvaknande från perioderna då jag inser att jag ännu inte är helt återställd. Men också som ett fantastiskt bevis på att jag tog mig ända hit, trots alla motgångar.

Strong - jag valde livet över döden!





Likes

Comments

Alla hjärtans dag 2015, jag och flickvännen. I alla fall var det så det var planerat fram till i början av detta år då allt gick i kras. Men trots det spenderade jag inte dagen helt alena, då föräldrarna kom på besök och det blev en tur till bl.a ILVA och lite annat smått och gott, så jag är inte allt för besviken. Dock känns det just rätt tomt, saknar min syster och mina vänner. Sms-konversation med någon är inte riktigt samma sak som att ses, inte en sådan här dag. som på något sätt blivit en speciell dag, trots att alla dagar borde vara speciella med sina käraste omkring sig.

Så jag säger som Mr Gabriel "Where is my date?" tycker lite synd om mig själv ser en film som får mig att troligen tycka ännu lite mer synd om mig själv över att jag inte har någon att dela filmupplevelsen med. I alla fall, imorgon blir det manus skrivning och tenta plugg men också förstås en riktigt bra och lång frukost. Nu blir det In My Dreams innan det är dags att sova.


Likes

Comments

SKAPANDE

Att vara kreativ är något jag verkligen brinner för. Att ta fram block och penna och bara försvinna till en annan värld. Glömma allt som måste göras, att känslorna förtär eller att kroppen inte orkar. När jag målar finns inget mer än färgen och fantasin i tanken, jag föreställer mig att allt det andra inte finns, det är inte viktigt. Från att vara sjukskriven på heltid till att nu vara i skolan 75% och den senaste tiden ca 90% inom loppet på två, är mer än vad jag någonsin vågat drömma om.  

Jag klarar det, plus att jag tar hand om ett helt hushåll till största del på egen hand. Konstigt att min energi är slut?

Egentligen inte, men att inte kunna, ha valmöjligheten eller prioritera, får en att ta ett par steg tillbaka. Men trots det är jag så tacksam för att vara på den platsen jag är idag, det är värt betydligt mer än vad jag någonsin tidigare drömt om. 

Likes

Comments

Okej, inte bokstavligt denna gången, men inte långt ifrån.

Jag vet inte vad det underligaste är just nu,, att det var så nära att jag själv kunnat vara precis där och blivit vittne eller den som skadats. Eller det faktum att jag satt i min egen lägenhet, men hörde ingenting, trots att det var precis nedanför. Faktum är att jag hörde "vad jag trodde det var raketer, som att någon glömt skjuta upp dem under nyår." men troligen enligt aftonbladet, var ett flertal skott.

Drygt tre timmar har passerat sedan allt ska ha ägt rum och poliser går fortfarande runt med ficklampor på det inhängnande området. Läskigt? Inte direkt. Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka. För jag vet inte mer än vad jag ser ute på gatan. Och att göra det tusen gånger värre än vad det är eller bli rädd för att leva, vad är meningen med det? Visst, de senaste åren har Malmö varit på "topp" med både bombatentat och skottlossningar, men i vilken stad, by eller ort händer inte det? Man är bara glad att det inte hände en själv eller ens nära och kära. För det händer överallt, bara olika mycket och nio gånger av tio så vet man inte ens om det, för ens man läser om det i tidningen dagen därpå.

Det man inte vet om tar man inte skada av, och det stämmer verkligen. Jag var inte vittne till något av fallen och jag vet lika lite som dem som inte ens bor i Malmö. Allvarlig, både systers sambo om min mor ringer oroligt ifrån barndomsorten och frågar hur det är och jag själv har ingen aning, som befinner mig ett par meter ifrån händelsen. Jag förstår bara inte att jag inte hörde det. 

Likes

Comments

Sedan jag flyttade till Malmö i höstas har det enligt mina ögon varit relativt lugnt. Jag har hört saker, men inte riktigt varit nära och känt mig relativt trygg då jag befinner mig i ett rätt bra område om man säger så. Fram till jag idag möts av en polisbil uppkörd på gångbanan och fyra poliser. Två stycken letandes efter något i bagaget på en bil ute på gatan och de andra två vid min lägenhets port. Och som om det inte vore nog, sitter sju stycken skyldiga hen gestalter, påverkade av något, precis innanför dörren.
Men tack och lov efter en liten fin och försiktig väntan utanför. Förstår en av polismännen att jag vill upp till min lägenhet och släpper med ett leende in mig till trappuppgången.
Vad som verkligen hänt och om någon av de som åkte fast hade någon koppling till just mitt lägenhetshus, vet jag ingenting om och vill inte direkt spekulera i det heller. Men att dyka upp efter att saker hänt och stöta på poliser och vakter här och var verkar följa mig i spåren, även här. Det händer saker i större städer, även där jag befinner mig. Men hellre att man dyker upp efter istället för undertiden det händer. Men det är ändå rätt läskigt, jag menar, det kan hända så ofantligt många saker som är så mycket värre. Så jag är glad att jag missade min buss och fick ta nästa, även om det nu inte var människors liv som gick förlorade eller så. Så tror jag att vissa saker är bara menade att ske. Idag skulle jag missa min första buss, så var det bestämt.

Likes

Comments

Since I found Austin and Aaron on youtube and ADAM models, I kind of knew,  I was sort of waiting for it.
Like every other time. And just like everyone who thinks or want to think that someone don't know
untill they got told. But I still adore this twins after 14 hours since I've seen the clip.
When I both lost my breath, started to cry and fell asleep with happiness.
I have nothing else to say then that I'm so, so, so proud that they did it.

Welcome to the family boys.

Likes

Comments

Right now I'm sitting here with a few lighted candles, a glass of wine and just thinking. What do I want with this blog?

To be creative.


Do what I love and just write. Write things down when they comes to mind and not post a bla bla post just because I want to give you something to read. I want to be good and put effort into the things that I create. If it is a story, a poem or even something that happened through the day, I want my mind and my soul to be in it. Because every post through december haven't been written in more than, irritation and anger because of school and personal stuff.
But I'm gonna try to change that as best as I can, to feel better. Cause right now, I'm on the floor, literally.
I've been sick for two days, laying in bed, unable to move. Stress related? I can't think off anything else, that would make my body aware of the spasm that it gives me cramps.
Normally, this would be a "feeling down period", but not now. Instead, I'm using it as a power to find ways to be stronger and make it a long time before I have to go through it again.
Cause that day will come again, soon enough.

 
Let me put it this way.
Living with spasticity and chronic pain, one day isn't the other one alike. In order depending on what you do, how much or how little you move, how you feel , is sad or happy , what you eat and even dream of, the spasticity is changing to increases or decreases . It's unable to predict anything, I can not avoid getting stressed , I can not work off the spasticity on the gym . Or sleep 24/7 because it's the only time I can relax, even though I know that a body with spasticity never rests. But when I sleep I notice none of it .
 

I want to leave a mark, make a difference in the lives of others, living on the inspiration of people passing me on the streets. Writing stories about how I view my days, want to see them or may never want to. music, each song has a story but everyone interprets it differently. So also applies to everything we see, hear and feel.

The walls are white, the room is small. I'm stuck to the bed with belts around the wrists and ankles. I only have a white nightgown over me. A light bulb hanging from the ceiling up close to my face I can feel its warmth. The air is heavy, full of cigarette smoke and medicine aromas mixed with detergent. The air goes out of me, like it was my last breath. Feel how my cheeks are wet, what's the point of fighting back. Nothing will happen. I am weak, powerless.

I wake up.

I'm on a deserted island, crying in silence, missing someone. Fall down on my knees at the water, a gritty reflection of my face appears. I look out over the sea and screaming the highest I can. Tears leave my cheeks. I scream in pain.

I wake up.

Sitting beside and watch as she plays one last song on the piano. How she then puts on the piano lid and walks away. Wandering back and forth to gather together what belongs to her. I put tripped, to get her attention. I scream how wrong it is, that she shouldn't go. She cries and says I don't understand.
The apartment is empty. Outside the window, she disappears along the street, closer to the problems she had previously fled. A knock on the door. Has lost composure on time. My cheeks are wet. The door opens and the hope in the heart lights up. Someone enters, a woman, a friend, but not her.

I wake up.

Likes

Comments