View tracker

fyyyy så länge sen det var jag senast skrev något. ibland får jag släng av lite dåligt samvete men som vanligt kan det inte klå latheten. eller alltså, ingen dör ju för vem läser men jag blir lite sur på mig själv för hur ska jag komma ihåg det här gyllene tillfället i mitt liv om jag inte skriver ner det!! grr.....

anywho imorgon börjar skolan igen efter en veckas sportlov och jag kan ge en liten recap på vad som hänt (av det jag kommer ihåg iallafall - obs obs obs inte nödvändigtvis kronologisk ordning)
1. jag överlevde min första "examensvecka". dvs min mockexam. eller mocks. mina mocks. mys. jag ska vara ärlig jag tyckte jag gjorde ovanligt bra ifrån mig och jag smyghoppas lite på ett C även om jag officiellt har ställt in mig på ett D för jag pallar inte bli besviken. att bli besviken på något som inte går att förändra och som inte ens spelar någon roll är det äckligaste som finns så det tänker jag inte utsätta mig för. VISSERLIGEN så lyckades jag genom djungeltrummorna få reda på de ungefärliga frågorna i alla prov förutom engelska (men det gick ju chill ändå) och philosophy and ethics, men jag hade ett stroke of luck och det gick fint ändå.
2. jag har fått reda på att min sista exam i sommar är 6 juni (eller 2:a ... blir osäker nu) och inte 19 som jag trodde. detta innebär att jag troligtvis kommer åka hem den 12 juni, wooho. innan dess ska jag på typ en natts "farewell days" med neva där de ska ha en liten bal och dela ut yearbooks. egentligen är jag inte jätteintresserad men det är a) gratis b) jag kan åka 3,5h bussen till heathrow med neva så sällskap
3. linn var på besök denna vecka ons-fre och det var mycket trevligt. det braiga med att ha en elva år äldre kusin är att hon sköter allt jobb, dvs hon kollade upp vart hon ville besöka och sen behövde jag bara säga vilken buss vi skulle ta och följa med som sällskap. noll tankearbete från min del alltså, förutom på torsdagen när england regnade bort under vår bournemouth-sightseeing-dag och vi tvingades in på oceanarium-et, vilket tog utan överdrift 10 minuter att knata igenom och var fullt med ungar. DOCK fick vi höra en liten tjej med världens grovaste finlandssvenska som fick mig och linn att bara stirra på varandra med uppspärrade ögon i förvåning. fredagen var helt klart bäst, den spenderades med engelsk frukost, museumbesök, promenerande, skitgoda lite fancy fish&chips och feministsnack. min typ av fredag alltså.
4. jag har blivit kär, å neejj. men det är lugnt, det är en kändis så det är fritt att dagdrömma utan att få sina illusioner krossade. det är matty healy from the 1975 om någon undrar, har ju lyssnat på dem sen de släppte sitt första album men typ re-discovered them häromdan och har obsessat över nya låtar, intervjuer på youtube och bilder. för övrigt är han nu både bakgrundsbild och låsskärm på min iphone. gött.
5. mindre gött är att min kära rumskompis betty från chile åker hem om en vecka ): jag gillar betty, hon är borta nog för att jag ska få egentid men chill nog att jag inte störs när vi bägge är på rummet. hon är schyst och easygoing helt enkelt. men hon åker hem om en vecka och nästa tjej ska tydligen även vara spansktalande, dock från spanien denna gång. rumour has it att hon åker hem först kring när jag åker hem, vilket kan vara antingen a) skitjobbigt om hon är dryg b) skönt ifall hon är chill. jag hoppas på b.
6. känns som mer saker har hänt men orkar inte försöka lista ut dem. har chillat runt mest, fick en släng av stress-depp två tre veckor innan mina mocks och skolkade från skolan i en vecka (minus onsdagen) och drog ner min attendence från 98% till 66%. men jag har lyckats ta mig ur det efter att min mor envist ringt mig VARJE MORGON OCH VARJE KVÄLL i typ två tre veckor innan jag lyckades få henne att sluta. men det hjälpte iallafall, haha. bless herrr<3
7. har ännu inte uppfyllt mitt årliga "bli nyttig"-nyårslöfte, planen var att jag skulle börja motionera nu över lovet meen det hände inte. surprise surprise. SNART Dock. snart händer det. fingers crossed.

just det, glömde säga, vårt internet suger så hårt just nu. varje gång hemtelefonen ringer så lägger internet av i tre minuter och ovanpå det händer det minst två gånger i timmen. kort nog att ingen hinner dö men ändå skitirriterande.

för övrigt så har betty varit borta de senaste helgerna när jag vaknat och kommit hem först vid elva-ett tiden vilket har gjort mig förvirrad så imorse vaknade jag till denna lapp. ååh jag kommer sakna betty. min typ av människa.

jag vaknade imorse och tänkte "jag vet vad min ouppdaterade blogg behöver. low-q mobilbilder i ett dunkelt rum. hell yeah. för övrigt skypade jag med viggo imorse och det var nice, han och mika ska åka ner och hälsa på min 8-12 på påsken och jag taggaar.

avslutar med lite bilder på matty för han är en sensation. gorg. bae. suck​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag har varit en väldigt konstig dag. Det är ju julafton, första julaftonen jag inte spenderar hemma. Det är konstigt för min kropp är som en inbyggd klocka - jag vet exakt vad klockan är hemma i Sverige och vad min kära familj gör. Så under hela dagen har jag - varje gång jag tittat på klockan - reagerat med "åh, nu tittar dem på Kalle Anka" och "nu äter de nog gröt" etc. Men jag har varit ovanligt tillfreds och glad inombords, även om jag varit lite sorgsen också, Men det känns inte så hemskt, jag är faktiskt mer exalterat nu med tanke på att jag snart ska gå och lägga mig och sedan vakna upp i morgon och öppna mina paket (och se när min värdfamilj öppnar paketen jag köpt till dem!)

Jag sminkade mig imorse förresten, för första gången på typ ... två månader. Vilket var kul. Jag gillar att sminka mig för jag tycker att jag blir typ dubbelt så snygg, men jag har varit för lat för att göra mig besväret de senaste veckorna. Men idag kände jag att jag måste vara lite extra söt för det är ju ändå julafton!


Två utan vääääldigt många xmas selfies haha

Jag vaknade lagom till att titta på Åbo Julfred live över finsk playTV (eftersom svtplay hade blockat det i alla andra länder än Sverige). Även om jag inte identifierar som finsk utan som 100% svensk så är det en tradition sen så länge jag kan minnas och jag tycker om att höra både finskan och finlandssvenskan. Efter det gick upp och duschade, och när jag väl lämnade rummet var klockan en bit över tolv.


Bild från Åbo Julfriden .. eller julfreden. Beror lite på vilken översättning man kör på

Den största delen av dagen har jag spenderat i soffan och tittade på när Adam spelat på Xboxet, men jag lyckades få med honom ut på en promenad runt halv tre tiden. Sedan när jag kom tillbaka vid fyra så la jag mig ner i sängen och skypade med familjen. Det kändes lite absurt men var faktiskt jättetrevligt, först snackade vi efter de hade tittat klart på Kalle Anka och sen tittade jag på medan de påbörjade paketöppningen. Efter lite mer än en timme (ungefär när Christian började tjafsa med folk) så sa jag hejdå och gick tillbaka ner till vardagsrummet för att vara lite social.

Vänster: Lila ska försöka ta en bild av mig/oss vilket alltid bidrar till min pappas medverkan (eftersom hon fortfarande inte riktigt greppat hela smartphone-fenomeneet) och Carl Eric försöker välja en psalm att sjunga trots att ingen bett honom | Höger: Carl Eric återigen med psalmboken och Christian som larvar runt med vår döfula men långlivade tomte


Vänster: Christian bär dit stackars Dexter | Höger: älskade Dexter stannar kvar ett tag i hörnet och stirrar på skärmen (även om jag inte tror att han fattade att jag liksom gömde mig där inuti)



Vänster: världens sötaste katt nosar på tomteluva | Höger: början av paketutdelningen. Till höger kan man se pappas arm och glasögon, till vänster kan man se min mammas ben och i mitten storebrorsan. Tydligen har min mamma ramlat av hästen vid hoppningen och fastnade med foten i stigbygeln vilket resulterade i ett skadat knä - så nu måste hon ha både kryckor och någon konstig ställning på ena benet. Stackars mamma :( <3

Lite senare på kvällen kom Aaron tillbaka och lagade hamburgare, som var väldigt goda även om de hade lite för mycket lök och kryddor i sig för min mesiga svenska smak. Aaron är mina värdsyskons äldre brorsa, som är 21 och går på universitet i Brighton. Han är väldigt trevlig, rolig och tyvärr hemskt snygg - men han har en flickvän så det är chill. 

Sen efter kvällsmaten - kring åtta - skulle vi gå och sjunga christmas carols på det närliggande sjukhuset, något familjen Osman gjort de senaste 10 åren. dock när vi kom dit så märkte vi att de redan sjungit klart, tydligen hade de börjat kvart i 6 i år. Så det var lite snopet men det var en trevlig promenad så jag var inte överdrivet besviken.

Så det var årets julafton. Annorlunda, inte så hemskt fylld med julstämning men jag tyckte ändå att den var himla bra under omständigheterna!

Förresten, igår träffade jag Louise, Lucy, Georgia och Charlotte inne i Poole och fikade på Starbucks och överlämnade min julklapp - varsinn kexchoklad. Jag målade också årets julkort vilket jag blev så jävla nöjd med att det knappt är sant. Detta ska helt klart bli en ny tradition.



Ganska tjusigt va? .. Jag är nöjd haha

Likes

Comments

View tracker

Okej jag har inte skrivit ett inlägg här på evigheter!! idk why, saker har ju hänt å så men jag har varit lite för lat och så har jag glömt och sen för varje dag som går så har man mer saker att skriva om vilket gör att det går lite segare åå sen blir det helt enkelt inte av. oh well.

Förra fredagen, den 19de, dagen jag fick jullov, så hängde jag med min värdmamma Tracy och värdsyster Soraya för att titta på en pantomime, eller "panto". En panto är en slags musikalisk teater som är en jultradition - den är speciell på så sätt att a) det är alltid en man som klär ut sig till kvinna och b) publiken är en del av pjäsen. Till exempel så ska man bua varje gång en "baddie" kommer ut på scenen och hurra varje gång en "goodie" kommer ut. Det är lite barnprogram över det hela, om en karaktär i pjäsen t.ex. letar efter någonting (som uppenbarligen är bakom dem) så ska man ropa "look behind you" etc.

Detta är ju någonting som jag verkligen inte är van eller bekväm med, så jag bara applåderade när alla andra applåderade och förblev tyst när alla buade haha. Vi såg på "Snow White and the seven dwarfs", och en av min värdfamiljs familjevänner Molly - en nio-någonting år gammal tjej som går på Tracys showbiz-skola - var med i pjäsen så hennes mamma satt med oss och tittade. Adam hängde inte med för han har sett så många pantos i sitt liv att han var ungefär 0% intresserad. vilket var hans loss för jag tyckte faktiskt om det!

Sen hände en lite rolig grej innan. Efter vi lämnat Molly backstage drygt en timme innan insläppet började så gick jag, Tracy, Soraya och Mollys mamma till Costa för att dricka något varmt. Vi hade promenerat runt lite i Wimborne - där teatern låg - vilket är en väldigt söt, lite gammaldags och sömnig stad med kullerstenar och gamla tegelhus. Dock hade Costa precis stängt så istället fick vi gå till en pub som heter The Man in The Wall. Jag tyckte namnet var lite bekant och när vi kom in fick jag reda på varför. Nämligen, killen som jag hade en crush på som visade sig vara en skithög jobbar där! Så när vi kom in och satte oss ner så såg jag honom gå förbi tvärs över rummet i svarta skinnyjeans (som tyvärr var väldigt snyggt på honom) och en svart t-shirt med ett litet, svart "förkläde", ni vet ett sånt där som servitörer har.

Jag blev ju lite förvånad men det hela var rätt komiskt så jag berättade för Soraya om honom (för hon hade sett mig haja till), och sen så bara ignorerade jag honom medan vi fikade. Jag trodde inte att han sett mig dock, men vid ett tillfälle (jag satt vid på en bartenderstol i ett slags bås mitt i rummet) så gick han förbi bokstavligt talat mitt emot vårt bord, så nära att jag kunde sträckt ut handen och rört vid honom, och då tittade han rätt på mig och jag bara stirrade tillbaka. Han såg ganska chockad ut, han förväntade sig antagligen inte att jag skulle vara där. Oh well. Sen smsade jag Charlotte och berättade för henne och vi hade ett laugh över det.

Men själva pjäsen var bra, lite överdriven och gooey på slutet (hela "true loves kiss" är ju så inte min grej, jag tyckte lugnt att Snövit kunde ha dumpat prinsen - vars trikåer gav mig rysningar - och chillat på egen hand) men jag är glad att jag hängde med. En upplevelse!


Deras "screen saver" i pausen. Deras visuella effekter var faktiskt ganska imponerande för en amatörteater!

Likes

Comments

Idag var det sista skoldagen innan en extra lång helg - det är föräldrar/mentorsamtal imorgon och eftersom jag hade mitt samtal (på egen hand då) idag så slipper jag åka in alls imorgon. Hela veckan har varit ganska seg, har fått en rejäl förkylning från Adam vilket har resulterat i huvudvärk, ont i halsen, hosta, nysningar och snörvlingar. I tisdags var jag faktisk hemma från skolan för att vila upp mig vilket tog död på huvudvärken, och igår så hade jag bara tre lektioner vilket var härligt. Så ganska avslappnad vecka vilket är tur det. 

Igår var det mammas födelsedag också!! 48 år and counting tror jag. Om jag ska vara ärlig så hade jag faktiskt glömt bort det ... eh. Eller, jag vet ju att det är min mammas födelsedag den 3de December men på något sätt så kopplade jag inte ihop det eller tänkte inte på det förrän pappa smsade runt halv sju och sa "du glömmer väl inte bort Lilas födelsedag idag?" och mitt svar var "shit ring mig", för jag kan inte ringa telefoner utanför UK. men jag kompenserade för det hela genom att sjunga Ja må hon leva i telefonen med en hes halvfask stämma och ursäktade mig med att vi faktiskt firat Alex (Sorayas pojkvän)s 18 års födelsedag med middag och tårta, vilket faktiskt var sant även om det inte vart anledningen till varför jag inte ringt tidigare.

Förresten: superrolig grej hände i tisdags. Runt halv elva tiden så messade Charlotte mig och berättade om att en kille i Year 13 försökt "ragga" på henne. Basically killarna i min skola, speciellt de i år tretton, har ett rykte av sig hela vägen ut hit i Poole om att vara kukhuvuden, vilket stämmer. Det finns en viss grupp med killar som "flirtar"/lead people on, typ sitter man ensam i biblioteket så kommer de fram och börjar snacka med en och så kommer deras kompisar fram å bah "ah men han gillar dig" osv men egentligen så är det bara banter (mitt nya hatord #1 gud vad det är överanvänt här. englands yolo typ). OCH GISSA VAD det är samma kille som jag hade en crush på men som sen visade sig vara ett as haha. Ja, han. 


Eftersom jag inte är ett kukhuvud så har jag blurrat ut hans namn heliga maria här borta

Jag har inte pratat med honom på veckor, säkert över en månad, sedan en av hans kompisar som jag aldrig träffat förut försökte få mig att tro att han gillade mig (men eftersom jag inte är en idiot så föll jag ju inte för det och då tappade de intresset och lät mig vara ifred). Men idag när jag gick in i biblioteket med min gråa hoodie på (och direkt blev tillsagt av vår griniga gubbvikarie som lurade precis vid hörnet), och krånglade ur vänster arm men lät hoodien vara kvar på högra halvan av kroppen för min bruna läderväska hängde över den axeln, så lade jag märkte till honom för första gången på evigheter. Jag hade stannade i mitten framför den lilla julgranen och låtit blicken svepa över den vänstra delen av biblioteket för att hitta en sittplats, när blicken föll på hans bord längst till vänster. Och för ett ögonblick möttes våra blickar och jag tror inte det hänt på en evighet och så höjer han handen och vinkar åt mig och det var så absurd för vad försöker du åstadkomma? Tror du jag är en idiot? 

Och jag måste erkänna, det överrumplade mig, och jag stirrade på honom i någon sekund, sen av ren impuls så rynkade jag pannan och näsan och höjde ena ögonbrynet och jag tror att "vad fan vill du" stod skrivet i mitt ansikte, åtminstone så kändes det från inifrån mina ögon, och så vände jag ryggen mot honom och gick och satte mig i den högra delen av biblioteket istället, med en vägg och tusen datorer som skiljde åt oss. Hoppas det är tydligt nog.

MEN jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes jävligt bra, haha. fuck you.

Sen på lunchen så hade de en julkakor/bakverks försäljning i aulan så jag och gänget klämde in oss där, det var supermycket folk och härlig, icke sönderspelad, glad engelsk julmusik flödade ut ur högtalarna. Jag köpte ingenting för förkylningen hade tagit bort min aptit och ersatt den med ett svagt illamående, men det var ändå kul att se och ta del av.

Och nu ligger jag i sängen och ser på the American Music Awards på internet, efter att ha spelat Skyrim halva eftermiddagen och sen gått på en promenad med Adam. Vi gick till Asda och jag köpte lite microsmörpopcorn som vi ska äta när vi ser på Back to the Future 2 imorrn, och lite ostriskakor som jag redan hunnit äta upp, samt lite nachochips som ... jag inte vet när jag ska äta om jag ska vara helt ärlig, haha. Innan vi hann till Asda så svängde vi dock förbi två otroligt härliga hus som var pyntade till tänderna i ljus och tomtar och allt vad det står julen till. Ni vet hur så där stereotypiskt galna vi tror att amerikanarna blir, när de sätter blinkande ljus på varenda centimeter av husfasaden? Tydligen är det en grej här också.


Ser ni den lilla röda kuben till höger om dörren på den vänstra bilden? Däri var en uppblåsbar lysande jultomte som åkte upp och ner i skorstenen. Underbart. 

Det var kanske det bästa jag sett den här veckan. om man inte räknar med känslan när jag lämnade honom hängandes med handen i luften som den idiot han är. 

Likes

Comments

Okej förbered er för ett långt inlägg för jag kommer skriva ihop hela min helg för jag har varit lat och inte skrivit något eehhh


Fredag
Fredag var en hemskt seg dag där jag tvingades vänta i över en timme på bussen (!!) men höjdpunkten var att min paket hemifrån Sverige hade kommit! Jag tvingades visserligen gå till en skoaffär i mörkret med en död telefon och sedan bära det enorma paketet hela vägen hem (typ 30-40 minuter och rygg och armar och nacke värkte) MEN när jag väl kom hem så kunde jag öppna det och plocka fram en reflexväst för mörka uteritter, en regnjacka med matchande regnbyxor, bägge med samma fula grågröna färg och ett par tjocka gråa mysiga skidstrumpor. Saker jag bett om och förväntat mig, men det var också lite överraskningar! En platta underbar Fazer blå mjölkchoklad som tog slut på lördagen, en påse lösgodis som jag åt upp redan samma kväll, ett paket med sånadär äckliga pepparkakor som är formade som runda små moln som man alltid fick i skolan och som inte smakar ALLS som hemlagade, en påse Sinuhe rågbröd som jag inte vet varför de skickade med??? och sen två paket med underbart gott lyxigt knäckebröd, sånt där som man hittar på julbordet. Och utöver det, bäst av alls: mitt Red Dead Redemption och The Witcher 2 till Xbox.

Så resten av fredagskvällen så satt jag i mitt hörn av den röda soffan och käkade godis och tittade på medan Adam spelade RDR (och fick utstå konstanta kommentarer om hur otroligt bra spelet är och jag bah mHHHhm told u so) och sen testade han The Witcher men det tyckte han inte om, tror det var för komplicerat för honom. Jag fick härliga flashbacks iallafall. Tyvärr tog kvällen en väldigt sur vändning då jag ringde hem och bad Christian föra över mina Xbox-användar-achievments (typ min gubbe i Skyrim osv) till "molnet"/the cloud/internet så att jag kunde nå det härifrån, och då fick reda på att Christian SÅLT (!!!) Xbox 360t och köpt ett Xbox One istället, därmed raderat allt jag åstadkommit i alla mina spel, och utöver det gjort mina spel ospelbara. Det låter kanske inte så dramatiskt men jag blev jättearg för jag har lagt ner så många timmar av mitt liv på att spela de där spelen och sagt flera gånger innan jag åkte till England att "sälj inte Xboxet, om ni tänker sälja det så SÄG TILL MIG så jag kan köpa det av er" men istället så bara sket de fullständigt i mig.

Förövrigt är det långt ifrån första gången det här händer, jag förväntar mig inte att någon ska fatta men jag blev väldigt, väldigt arg och sårad och det förstörde min kväll så jag lämnade Adam att fortsätta spela RDR medan jag låg på rummet och grät.

Lördag
På lördagen åkte jag ut till Maya ensam för första gången. Det gick ganska bra, jag har redan blivit fäst vid henne för hon är så himla charmig och söt när man sköter om henne från marken, däremot är hon lite jobbig att faktiskt rida. I vilket fall, pysslandet gick bra och det var också inga större problem att rida iväg från stallplanen, däremot så var hon osäkrare än hon någonsin varit förut och stannade minst var femte meter. Jag behövde bara skänkla och smacka lite för att hon skulle fortsätta gå men det är ändå irriterande, det tar liksom bort glädjen lite från att rida. Det var vid ett ställe som det tog tvärstopp dock: Amy hade tidigare varnat mig om ett hus i slutet av av ridvägen som går längsmed en bilväg, där bor det dels en hund som springer ut och skäller men också massa höns bakom ett högt staket, så alla hästar vägrar att gå förbi där (om det inte är på vägen hem).

Maya var inget undantag, hon stannade redan innan bron som är femtio meter innan huset och försökte svänga om och gå tillbaka, men jag lyckades övertala henne att gå under bron på egen hand (trots att en tjej i hagen bredvid erbjöd sig att leda henne), men när vi var kanske tio meter från huset så tog det tvärstopp. Det är en smal stig med tjockt snår på bägge sidor om så jag kan tänka mig att hästarna tycker det är lite obehagligt att gå igenom där då det är trångt och dålig sikt. Jag lyckades få henne att gå halvvägs igenom, men sen ångrade hon sig och backade ur i raketfart. Det slutade med att jag fick hoppa av och leda förbi henne, sen satt jag upp på andra sidan och red vidare. Så det var en ganska tråkig och lång ridtur eftersom jag nästan bara kunde skritta för att hon konstant stannade, så inte jättekul.


Maya innan ridturen och efter ridturen i sitt söta stjärntäcke 😍

Sen när jag kom hem så snackade jag med Viggo en stund över telefon vilket var supertrevligt (även om jag nu tappat bort mina iPhonehörlurar vilket får mig att vilja gråta; jag tror att Angie, min rumskompis från Columbia, kanske råkade ta med sig dem när hon åkte sent sent igår kväll) och efter det så bestämde sig jag och Adam för att baka kladdkaka (eller gooey-kake/mud cake) som jag översatte det till. Så vi gick iväg till den närliggande affären och köpte mjöl och kakao, och återvände sedan och satte igång. Vi fick improvisera lite, typ de hade inte ordentligt bakningssmör utan margarin, sånt där äckligt som smakar som lätt och lagom, och de har inte vaniljsocker i det här landet så vi använde sånt socker man använder när man ska göra glasyr, haha. Men även om det var onödigt krångligt (bland annat lyckades Adam inte hitta deras elektriska visp och den enda manuella vispen de hade gick sönder så vi fick röra om med en sked) så blev resultatet riktigt gott - även om det tyvärr under omständigheterna inte blev fullt så kladdig som den ska vara. Men gott var det och tillsammans med lite Pepperoni pizza från Domino's - som jag för övrigt aldrig ätit förut och som var riktigt gott - som blivit över från när Soraya och hennes pojkvän Alex käkat kvällsmat  så satte sig jag och Adam i soffan och såg på Back to the Future tillsammans medan vi åt vår kladdkaka med vispgrädde.

Tyvärr så höll min dator på att hora sig och buffrade jättemycket, och sen när det var kanske tio minuter kvar av filmen, alltså mitt i uppgörelsen, så frös min musplatta så musen gick inte att flyttas och man kunde inte klicka, trots att jag tvångsstartade om den tre gånger. Så vi var tvungna att gå och lägga oss.


Kladdkakesmeten till vänster (och min hand som försöker vispa med en halv visp) och Adam med världens största mysigaste leopardfilt i tidernas historia till höger

Söndag
Idag vaknade jag med huvudvärk och noll lust att gå till stallet, men jag tvingade iväg mig själv. Väl framme så var Maya lika söt som alltid, dock ställde hon till med mer besvär när vi skulle lämna stallplanen. Jag lyckades tvinga iväg henne dock och sen kom jag på något sätt på tanken att prata med henne. Så när vi red iväg (exakt samma ridväg som igår) så pratade jag med henne/för mig själv på svenska om allt mellan himmel och jord: bland annat berättade jag om min PowerPointpresentation från i torsdags och all fakta om Sverige som jag kunde komma på. Och jag tror faktiskt det funkade, för hon stannade inte alls på hela stigen förbi bilvägen, inte ens när en långtradare körde förbi i superfart. Bron gick också bra, och sen tog vi oss hela vägen fram genom snåret fram till planket till det läskiga huset (även om hon genom den snåriga delen tog ett steg, stannade, fick massa beröm, ett steg till, stannade, beröm, ett steg etc) innan det tog tvärstopp. Efter ett tag tvingades jag ge upp för jag ville inte att hon skulle backa hela vägen tillbaka igen så jag satt av, ledde förbi henne och satt upp igen.

Även efter det uppförde hon sig så mycket bättre, hon reagerade knappt alls, inte ens efter jag slutat prata för mig själv. Så vi travade på och istället för att hon stannade var femte meter så hejdade hon sig (utan att stanna helt) kanske var 100 meter, och då räckte det med en skänkling eller spöt på bogen för att hon skulle tuffa vidare igen. Så jag var väldigt nöjd med henne och själva ridandet blev omedelbart dubbelt så kul. Dock fick jag mig en liten överraskning: vi travade längs en asfaltväg, kanske 50 meter innan vi nådde skogen, och så rider vi förbi världens minsta vattenpöl (vilket inte var den första vattenpölen vi stött på hittills). Helt plötsligt tar det TVÄRSTOPP och jag - helt oförberedd - åker över huvudet på ponnyn, lyckas gripa ta i manen och klamrar mig fast runt halsen för allt jag har men när ponnyn vänder så ramlar jag ner på den leriga, fuktiga asfaltsvägen. Lyckligtvis, eftersom jag hängt mig fast som en apa, så var fallet varken högt eller hastigt eller speciellt smärtfyllt, och Maya stod helt stilla och tittade på mig som om hon glömt att det hela var hennes fel.

Så det var bara att sitta upp igen och fortsätta. Efter det var hon lite värre, men när vi väl kommit in i skogen igen så återgick hon till att bete sig bra igen och vi fick in några härliga galopper också (även om jag erkänner att jag hade ett ordentligt mantag utifall att, haha). Så även om jag erkänner att jag var ganska nedstämd efter gårdagens ritt så är jag nu mycket mer taggad på att rida henne, och hon är en jättehärlig ponny också så det är svårt att bli arg eller frustrerad vilket är väldigt bra, för det händer mig tyvärr ibland när hästar bråkar "utan anledning". 

Sen när jag kom hem från stallet så fick jag ett mejl från pappa där han bad om ursäkt för Xbox-incidenten och sa att han hade gått till GameStop och köpt tillbaka vårt Xbox 360 (även om de redan hunnit rensa hårddisken). Nu känner jag mig lite som ett dickhead dock med tanke på mitt totala raseriutbrott (bland annat att jag hotade att inte flytta hem igen, med tanke på att jag är 18 när jag kommer hem och kan skaffa mig ett eget hus), även om jag tycker att min ilska var justified. Jag ska försöka komma på ett sätt att komma på bättre termer för jag vill inte be om ursäkt för min ilska för jag tycker de gjorde fel, samtidigt så känner jag mig lite taskig ...

Nu sitter jag i soffan med Adam iallafall och har ätit av Alex' födelsedagstårta, som en äcklig prinsesstårta med Batmanmotiv. Jag åt inte så mycket. Och i samma ögonblick som jag skickar iväg detta feta inlägg så ska vi se klart de sista 25 minuterna av Back to the Future, och sen ska jag sova bort min huvudvärk. Glad första advent!

Update: Nu har vi sett klart den väldigt klyschiga men ändå ganska bra filmen och tydligen måste jag se Back to the Future 2 imorgonkväll haha .. 

Bilder från i lördags men heyho måste sprida ut dem lite

Likes

Comments

Idag när klockan blivit 6 och mörkret lagt sig utanför så hängde jag med Soraya, min ett-år-äldre värdsyster in till Poole för att handla julklappar. Jag var väldigt trött och lite otaggad (jag försov mig imorse i trettio minuter för att jag var helt slutkörd) men det var faktiskt jättekul! Fun fact: jag bodde i nästan tre månader hos min värdfamilj och jag gjorde aldrig något varken med min f.d. värdsyster eller med familjen, och nu har jag bott hos familjen Osman i två veckor på lördag och jag har redan hittat på fler saker med dem (även om det är sitta uppe och spela Skyrim och Red Dead Redemption Undead Nightmare med Adam till halv ett på morgonen tills jag är så trött att jag somnar med linserna i). 

Vi gick först till Primark och även om jag ursprungligen bara tänkt köpa massa engelsk choklad och andra sötsaker till min familj så hittade jag den ena fantastiska presenten efter den andra (som jag inte tänker skriva här av säkerhetsskäl) och det var superkul. Så fortsatte vi från affär till affär i gallerian och snackade och sen så promenerade vi ut från gallerian längs the "high street", en kullerstensgata med butiker på bägge sidor och ljus som hänger mellan husfasaderna. Efter ungefär en timme så anslöt sig Sorayas kompis Summer sig till oss och så gick vi till Costa där Soraya vanligtvis jobbar och beställde varsin varm drink som vi satt och drack innan vi gick vidare med take away-muggarna i händerna. Jag köpte en Brownie Hot Chocolate och det var basically varm choklad med grädde på toppen och små browniebitar. Det var jättegott men som alltid med varm choklad (som är väldigt sött) så blev jag illamående efter ungefär halva koppen. Men det var värt det ändå.

Sen fortsatte vi gå i lite butiker alla tre och snackade och det var väldigt trevligt och inte alls stelt som jag hade trott att det skulle bli (jag har inte snackat eller umgåtts jättemycket med Soraya tidigare, bara vid middagsbordet) och efter ytterligare en timme, en och en halv så återvände vi hem och åt spagetti med köttfärssås vilket var supergott.

Så nu ligger jag utslagen i soffan med datorn och tittar på när Adam spelar RDR. Förresten, idag fick jag ett nytt paket från mina föräldrar men tyvärr så var ingen hemma när företaget försökte leverera det så jag ska plocka upp det imorrn efter skolan. Jag vet att inuti ska det finnas svenskt godis, choklad, Red Dead Redemption orginalspelet, The Whitcher 2, en regnjacka och en reflexväst, och kanske även något mer?? Vi får se.

Jag ser fram emot helgen och att kunna sova ut, jag är så otroligt trött att det knappt är sant. Jag och Adam har också planerat att se på Back to the Future för jag har inte sett den filmen och tydligen måste jag bara se den, och baka kladdkaka för jag visade honom lite bilder på kladdkaka när jag gjorde min Sverige powerpoint och han tyckte det såg så gott ut. På tal om Sverige powerpointen, tror inte jag nämnt den tidigare: varje torsdag så måste en ny person i min mentorgrupp hålla en presentation om valfritt ämne. Idag var det min tur och jag gjorde min powerpoint om Sverige (eftersom två andra tjejer redan pratat om hästar). Jag har lagt ner mycket tid på min Powerpoint och om jag ska vara ärlig så älskar jag att prata om Sverige, det är ett sätt för mig att göra mig av med hemlängtan typ. 

I vilket fall var jag lite orolig för jag trodde att folket i min mentorgrupp skulle tycka att det var supertråkigt och ointressant (jag känner bara en tredjedel av personerna typ), men de verkade tycka det var jätteintressant och typ skrattade på vissa ställen och bah "I'm gonna move to Sweden" och ställde frågor osv vilket gjorde mig ganska glad faktiskt. Tyvärr så dog min mentors dator halvvägs genom Powerpointen så vissa saker jag gärna hade berättat hann jag inte säga, men det är inte hela världen för klockan skulle ändå ringa om typ två minuter så.

Jag orkar inte bifoga några bilder för jag är slut så det får bli en stor chunk med text. Dagen-innan-fredags-trötthet.

Likes

Comments

Igår efter skolan så åkte jag ut mot den engelska landsbygden och red Maya igen. Först skulle jag rida ut en kort sväng på egen hand, bara för att Amy (Mayas ägare) skulle vara säker på att jag kunde hantera henne när hon inte gick med. Sen skulle jag återvända till stallet och så skulle vi rida ut tillsammans så att jag kunde få se några av ridvägarna.

Hon skötte sig bra när jag fångade in henne och skötte om henne, och sen när jag skulle sitta upp på snurrade hon lite och ville gå tillbaka in på stallplanen. Men efter hon snurrat lite så insåg hon att det var meningslöst och stod snällt stilla när jag satt upp. Sen när vi faktiskt skulle gå så tog hon typ tre steg bort, sen så försökte hon vända om och gå tillbaka och drog upp huvudet och försökte kasta sig runt och bakåt men efter jag kortat tyglarna, styrt tillbaka och smällt till henne en gång med spöt så knatade hon på snällt. Det som vi måste jobba på är bara att hitta ett mellanting mellan snigelskritt och trav, men det kommer med tiden. Så vår lilla runda gick bra, hon stannade några gånger men det krävdes inte mycket för att jag skulle få henne att gå igen.

Sen när vi kom tillbaka till stallplanen så satt Amy upp på hennes kompis häst Cupcake. Cupcake är en miniatyr Shire, han ser ut som någon slags blandning mellan en Clydesdale och en Welsh Cob. Så han är inte speciellt hög men han är väldigt grov, och sen är man och pannlugg militärklippt vilket gör att han ser ännu kraftigare ut. Sen red vi iväg till skogen och Maya skötte sig jättebra, hon reagerade inte på en enda grej vilket är ett gott tecken för det innebär att hon inte faktiskt är rädd för bilar, utan bara osäker när hon är ensam. Så förhoppningsvis kommer hon bli trygg i sig själv och i sin ryttare och då kommer bilar och annat inte vara något problem.

Skogen vi red i var så vacker, det var jättehöga träd som tornade upp sig och var täckta i murgröna, och på marken (på vardera sida om den breda gångvägen) så växte det röda ormbunkar. Kändes jättehäftigt och så .. annorlunda. Sen när vi lämnade skogen och kom ut på den asfalterade vägen så var den helt översvämmad. Alltså, jag är van vid att i Sverige, så fort vattnet eller leran når över kronranden så vänder svenska ryttare om men här så bara red vi vidare. Jag svär, det var som en grund sjö, vattnet nådde nästan upp till knäna på Maya och vi bara plöjde på, vilket jag tyckte kändes jättekonstigt (jag trodde seriöst hon skulle lägga sig ner).

Men det var jättetrevligt och jag ser fram emot att åka tillbaka på lördag, även om jag har jätteont i röven från att ha suttit så länge i sadeln haha.


På väg till stallet, jag älskar det lilla huset på den högra bilden

Försöker ta bilder på en ponny med kort steg på en ojämn lerig väg. Kan bara gå på ett sätt

Likes

Comments

Igår klockan fem över fyra så lämnade jag mitt nya hus och gav mig av till busshållplatsen mitt emot en tegelkyrka och ett betongsjukhus. Jag skulle se Mockingjay part 1 på bio i Tower Park med Louise, Georgia och Charlotte.

Ursprungligen var det ju tänkt att jag skulle se filmen med Neva och kanske även Lucy, men så förra söndagen när jag var på KFC så fick jag reda på (ursäkta om jag redan berättat detta??? i'm not sure) att hon redan bokat biljetter med två klasskompisar. Okej chill tänkte jag - då går jag väl med Lucy. Meeen när jag pratade med Lucy lite senare i veckan så visade det sig att hon också redan bokat biljetter med några av sina gamla vänner och jag bah JAHA MEN VEM SKA JAG GÅ MED DÅ. Det var ingen stor grej egentligen, jag tog inte illa upp för jag var inte överdrivet taggad att se den, men jag passade ändå på att utnyttja tillfället för att ge Lucy dåligt samvete i de följande tre fyra dagarna. Det visade sig dock att Louise också ville se filmen så vi fick med oss Charlotte och Georgia och bestämde oss för att gå på söndag kväll.

Jag ska inte spoila någonting ifall någon som kikar in här inte sett filmen än och tänker se den, MEN filmen var ganska dålig, en typisk part 1-film: helt onödig och bara till för att dra ut på det hela och mjölka pengar.

Det var ingen dålig film, den var helt okej och värd att se för att man ska hänga med i part 2 sen men jag tycker det är lite irriterande hur de ska dra ut på alla filmatiseringar av böcker ifall de inte ens kan fylla dem med något vettigt. FRAMFÖR ALLT störde jag mig på - och OBS OBS SPOILERS AHEAD för jag har ångrat mig min blogg mina bittra rants men blunda eller stäng fliken om du inte vill få något spoilat ok tack - hur Hungerspelen IGEN lyckades missa det viktigaste elementen ur boken.

1) Effies & skönhetsfixarnas frigivning. Jag minns inte exakt vad som händer i boken men när de ska iväg å frita Peeta (tror jag??) så hänger Katniss med (tror jag?? fan vad lång tid det gått sen jag läste boken ..) å då stöter de iallafall på Effie och de här medhjälparna som brukade vaxa Katniss ben osv inför spelen, och de är på riktigt fångar och typ fastkedjade som hundar och Katniss tvingar resten av sitt team att rädda dem eller något i den stilen. jag minns bara att själva mentala bilden över hur de var fastkedjade å hur de blivit misshandlade osv stannade kvar i mitt huvud och jag tyckte det var väldigt kraftfullt OCH JAG VILLE HA MED DET I FILMEN
2) Finnicks prostitution. alltså ursäkta mig. detta är ett annat exempel på något som var riktigt hemskt och genuint och verkligen stannar kvar, och jag tyckte att i filmen så "cheapen"ade dem det hela. typ. bara slängde in det i cutscensen. och de sa bara typ "åh Snow sålde mig, eller ja, min kropp" som om det var ingenting. jag menar, Louise och Charlotte som inte läst boken fattade inte ens att han var en prostituerad, så det säger väl nåt.
3) Annies röda hår och brist på mental störning. okeJ i boken så hade denna vackra unga kvinna MED MITT NAMN FÖR EN GÅNGS SKULL brunt hår (!!!) och havsgröna ögon. släng på en peruk för fan vart kom gingerhåret ifrån?? framför allt är jag sur för att i böckerna så beskrivs hon som att vara typ mentalt rubbad efter Hungerspelen, typ att hon får random laughing fits och täcker för ögonen och öronen och beter sig konstigt, och nu var hon helt normal och oskadd. jaha
4) Distrikt 13s landskap. som sagt var det länge sen jag läste boken men jag var säker på att Distrikt 13 var helförstört och skulle vara någon slags stenöknen där man inte kunde gå omkring på jordytan för att luften var typ radioaktiv? idk. jag störde mig på att det var värsta skogen iallafall

Efter filmen var slut så hade den sista bussen redan gått trots att klockan var typ halv åtta på kvällen, men lyckligtvis fick jag skjuts med Charlotte så jag kom hem trots allt. sen käkade jag kvällsmat och hamnade i vardagsrummet framför TVn med Adam, min nya värdbrorsa. jag gillar honom, han är rolig och lätt att prata/umgås med. i min förra värdfamilj var det ju jag och två andra 16 åriga tjejer, vilket för någon som växt upp med två brorsor inte riktigt är van vid. plus att jag och Adam har många gemensamma intressen, typ TV-spel (skyrim <3 jag har skapat en ny karaktär, en sneaky archer khajiit) och Game of Thrones. egentligen tror jag att han påminner mig lite om Viggo, och därför tycker jag så mycket om att snacka med honom. han fungerar lite som en ersättning typ.

Iallafall, innan jag visste ordet av så var klockan någonstans mellan tolv/halv ett och jag hade inte duschat eller någonting så jag stupade i säng med den här stressiga känslan i magen att DU MÅSTE SOVA NU FÖR DU SKA GÅ UPP OM SEX OCH EN HALV TIMME. men det blev inte ens så mycket för följande morgon klockan 5(!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) så ringer världens högsta alarm. det är min idiot till rumskompis som inte ens är hemma som ställt sitt fucking alarm på sin jävla spanska iPad som jag inte kan låsa upp till klockan 5 på morgonen. och sen halv sex. och sen sex. och sen halv sju.


Ni kanske kan ana hur arg jag var. Jag ville bara slänga den i marken, åh vad sur jag var. Verkligen inte vad jag behövde på en måndag. Meen som tur var så var sista lektionen inställd och jag hann med den tidiga buss nummer 3 så åtminstone kom jag hem lite tidigare än tänkt till ett öde hus och kunde spela lite Skyrim. Jag borde ge mig iväg och ta en dusch men det får vänta för jag pallar inte, det är fett kallt så jag har krupit upp i hörnet av soffan med datorn i knät.

Imorgon efter skolan ska jag tillbaka ut och rida Maya vilket jag ser fram emot, så ja. FÖRRESTEN innan jag glömmer. det var svinkallt imorse! utanför fönstret var marken täckt av vit frost och jag tog faktiskt på mina vantar och ah. jag välkomnar kylan. äntligen börjar det kännas som vinter/höst. 30 dagar kvar till julafton. 33 dagar till hemkomst. ååh vad jag längtar.

Vänster: mina snygga trasjeans när jag väntade på bussen. Mitten: kyrkan som busshållplatsen är mittemot. Höger: Den otroligt vackra himlen som inte ens är synlig pga iPhonekamera

UPDATE min nya värdmamma Tracy kom precis in med en sån där choklad adventskalender med The Simpson motiv! aah jag har bara haft typ två sådana i mitt liv tidigare :D MEN det är åtta dagar kvar till första December, hur ska jag stå ut ......​

Likes

Comments

Idag efter skolan (som förövrigt varit en väldigt soft dag med en håltimme, en "inställd" lektion (Mr Clark drog igång en historievideo men efter han lämnat rummet så bara snackade vi istället), och inget skolarbete eller läxor som behöver göras) så satte jag mig på bussen som åkte vidare ut mot Wimborne istället för tillbaka in till Poole. Hoppade av tio minuter senare och sen promenerade jag ut på den engelska landsbygden.

Jag har under de senaste två veckorna lagt ut lite trådar i jakt på en medryttarhäst, och idag så hade jag bestämt möte med en tjej för att provrida hennes maxade D-ponny. Ponnyn går på lösdrift i Corfe Mullen, så det är relativt nära till närmaste busshållplats, cirka 10-15 minuters promenad, och mycket natur att rida ut i. Det är verkligen ingen toppanläggning, en container utan lampor fungerar som sadelkammare och det finns ingen paddock, dock ska det finnas en anläggning inom ridavstånd där man kan hyra in sig om man vill. Men detta gör inte så mycket för mig eftersom jag bara vill rida ut ändå.

Det började lite segt, hon svarade inte på sin telefon och när jag försökte ringa för femte gången så pep den bara i örat på mig och lades på, men det löste sig och jag lyckades hitta fram. Det skymmer väldigt fort här, klockan var väl 16 och ljuset varar inte längre än till 17, så det var lite av en jäkt. För att jag skulle hinna rida så hade hon tagit in hästen och sadlat, och medan jag bytte skor så tränsade hon men det gjorde inte så mycket - jag har hittills inte stött på en häst som jag inte kunnat borsta, sadla och tränsa. Sedan berättade hästens ägare, Amy, lite om ponnyn. Ponnyn heter Maya och är en skimmel, med lite apelkastat mönster över de gråa benen men övrigt helt vit. Enligt ägaren så är Maya en säker ponny, men ganska envis/typisk stoig. Skulle aldrig få för sig att stegra, kasta sig eller skjuta, men kunde köra små miniskutt om hon blev exalterad. Det största problemet var tydligen när man skulle lämna "the yard" som man kallar stall häromkring, ponnyn brukade inte vara supersugen på att lämna kompisarna och kunde stanna och när man började skänkla så brukade hon backa men det var bara att vara envis.

Jag tyckte inte detta lät som något större problem, som jag sa till Amy, så länge hästen inte är rakt upp och ner farlig så är jag bestämd av mig och har inget problem med hästar som sätter sig på tvären. Så jag satt upp och så gav vi oss iväg, jag red först och så gick Amy lite bakom så att Maya inte skulle följa efter henne. Vi kom ut genom grinden och två steg ut på vägen innan det tog stopp. Jag ska inte dra ut på det för mycket för jag VET ATT DET BARA ÄR JAG SOM TYCKER DET HÄR ÄR INTRESSANT hah men!! iallafall. Hon var inte så krånglig som jag förväntat mig, jag skänklade på och smackade lite, hon tog några steg, stannade, tog några steg till, stannade. Så smällde jag till henne med spöt på rumpan en gång, hon tog ett litet kaninhopp upp i luften och sen gav hon med sig och promenerade på.

Efter det så gick det bra, hon stannade fortfarande en del men jag fick intrycket av att för varje gång så blev det mindre tjafs - jag behövde bara smacka lite utöver skänklandet så gav hon med sig och fortsatte gå. Hon reagerade också lite på en cyklist och en soptunna, men det var väldigt odramatiskt; hon vred bara på huvudet mot det läskiga, böjde sig som en banan och sneddade över till andra sidan vägen, hon varken skyggade eller försökte sticka iväg så med andra ord, inga stora problem.

Sen efter en bit vände vi tillbaka och red in en stig där jag kunde galoppera vilket var så härligt efter att inte ha ridit på flera månader! Det gick himla fort men inte okontrollerat, och efter en stund saktade jag av och så travade vi tillbaka till Amy som stod och väntade. Efter det började det skymma ordentligt så vi gav oss tillbaka till "stallet", jag satt av och så släppte vi ut henne i hagen. Jag ska tillbaka dit på tisdag och så ska Amy låna en häst så att hon kan hänga med ut och visa mig lite ridvägar etc.

Så som det verkar nu så kommer jag ha Maya på lördagar och söndagar vilket är otroligt skönt för då har jag hela dagen på mig och behöver inte stressa för att dagsljuset försvinner så fort. Och om jag vill kan jag också ha henne på måndagar, men till en början tror jag att jag bara ska ta henne två dagar i veckan, vi får se. JAG ÄR GLAD IALLAFALL för jag har saknat hästar och frihetskänslan man får att rida. Jag gillar ponnyn också, lite av en utmaning men ingenting jag inte klarar av, så det är alldeles lagom haha!

Meen nu ska jag sluta skriva för Adam, min nya värdbror, kom precis upp med en "iced bun". Det är basically en slät bulle i form av ett tjockt fluffigt korvbröd med vit pepparkaksglasyr på. engelsmän alltså. Men det är ganska gott faktiskt! 

Likes

Comments

Halva mitt ansikte är täckt av smink. Ögonlocken och pannan är täckt av ett tunt lager kräm som förändrar rosenröda ojämnheter till en slät, blek beige. Ögonbrynen är på plats, visserligen inte ifyllda men stelnade av gel. Under ögonen hänger skuggor av torkad, utsmetad mascara. I näsvingens grop finns rester av hudkrämen, men kinderna är röda. I förmiddags var de randiga från tysta tårar men nu har spåren bleknat bort, försvunnit in i hyn.

I morse när jag nådde skolan så lotsades jag och resten av min årskurs in i aulan, där vi skulle ha en 1,5 timmes lång föreläsning om trafiksäkerhet. Skolan hade tidigare varnat om att den var ganska traumatisk, och att de hade personal redo som man kunde söka stöd hos efteråt om man behövde det. En polis inledde föreläsningen med att säga att vi fick lämna när vi ville om det blev för mycket. Jag kunde inte låta bli att tycka att dem överdrev - hur farligt kunde det vara liksom. Det handlade om säkerhet i trafiken så jag kunde ana hur upplägget var: ett videoklipp med en iscensatt olycka med dåliga skådisar och sämre dialog.

Och jag hade rätt. Till viss del. Det började mycket riktigt med en videoklipp där man kunde se en grupp med ungdomar i vår ålder som var ute och körde på vägen när det var sent, föraren var oerfaren och kompisarna var högljudda och musik strömmade ut så högt ur bilhögtalarna att jag blev stressad där jag satt på min blåa plaststol. Utanför glasrutorna tryckte mörkret och varje gång de mötte en bil fylldes projektorduken av ljus. En sväng, falsettskrik, ljudet av en krasch och sen blev allting svart. Sen kom en polis upp på det lilla podiet, berättade lite om sina erfarenheter, gick ner, filmklippet fortsatte, nu med att ambulans och brandmän kom till platsen. Tre levande, en död. Paus. En brandman började tala om sina erfarenhet. Play. Blod, överallt. Fakeblod, såklart, men de många inzoomade kameravinklarna är nog för att en kille två rader bakom mig på andra sidan mittgången ska svimma.

Jag ser inte när det händer men plötsligt rusar fem, sex av brandmännen/paramedicsarna/poliserna som är där fram till honom. Det är otroligt odramatiskt, han åker ner på golvet och sätter sig upp tio sekunder senare och ser lite förvånad ut. Reser sig upp, leds ut och det fortsätter. Folk ser chockade ut, tjejer gråter. Jag förstår inte varför, tycker de överdriver lite. Videon är ju fake, skådespelet är inte speciellt bra, och herregud han svimmade ju bara. Jag har svimmat, det är inte så farligt eller ovanligt som det låter. Men men.

Föreläsningen fortsätter. Play. Till sjukhuset, en av ungdomarna som överlevt men varit medvetslös svarade inte på HLR och dog. Två kvar. Paus. Nu var det en paramedics tur. Play. En polisman åkte hem till mamman till en av de döda ungdomarna. Knackar på dörren. Paus.

En medelålders kvinna kliver upp på podiet. Berättar om sin son Jamie, som var ute och åkte motorcykel med sin vän Jim. Hur de hamnat bakom tre bilar, Jamie skulle åka om, såg inte bilen som svängde ut från höger och blev påkörd. Död. Omedelbart. Hon berättade om hur någon att kommit och knackat på hennes dörr, en man i kostym. Och jag blir illa till mods. Allt det andra - viden, berättelserna, hade varit så avlägsna, hade inte satt sig på min hjärna. Men det här var mycket mer relaterbart, och när hon berättar om hur hon frågat mannen i kostym om de var säkra på att det var Jamie - och inte Jim - som dött, och hur hon önskade att det var Jim, och inte hennes son, så börjar tårarna rinna ner för mitt ansikte. Tyst, tyst. Ner över kinderna, längs halsen, ner mot halsbandet som vilar mot min bröstkorg. 

Och sen säger hon att hon tagit med sig Jamie idag, och man tänker att "men jaha, då dog han inte ändå?" Vänder och vrider på huvudet och förväntar sig se en ung kille i rullstol. Istället kommer en av poliserna upp på podiet med en urna i händerna och hjärtat åker ner i magen och mina tårar slutar sådär. Det känns konstigt och det känns fel. Hon fortsätter berätta, om hennes andra barn, om den fyra åriga dottern som fortfarande inte vet att hon aldrig kommer träffa sin storebror igen. Om den 16 veckor gamla babyn som hon inte ens har en bild tillsammans med Jamie på. Och tårarna kommer tillbaka och denna gång häftigare.

Och jag tänker på min egna familj, att jag inte sett dem på 3 månader. Varenda en i denna sal kan gå hem idag och krama om sina föräldrar och sina syskon, försäkra sig om att de mår bra och säga att de älskar dem och jag kan inte göra det och jag gråter ännu och mitt vänstra ben börjar skaka och jag trycker ner det med båda händer. Tvingar det att vara stilla. Tänk om. Tänk om något händer min familj medan jag är här och jag inte har någon chans att säga hejdå. Det är det hemskaste tanken i hela världen och när föreläsningen äntligen är över, inte långt senare, så skyndar jag mig ut, ut från skolan, ut i friska luften och promenerar omkring i tjugo minuter medan jag snörvlar och gråter och smetar ut mascaran med en enda näsduk. Och jag funderar på att ringa mamma men känner mig löjlig så jag låter bli. 

Och sen måste jag gå tillbaka in i skolan för min nästa lektion och huvudet värker för resten av dagen och jag är så trött, så trött, så trött.

Det är rätt dunkelt ljus härrrrrrrrrrrrr i nya rummet. Nu måste jag fortsätta med min ethics uppsats: "The universals of maxims by Kant cannot be defended". Discuss.

Likes

Comments