Nedriva tapeter. En naken betongvägg. Den okända lukten som stannar mellan plasten. Zip. Ett högt kliv för en liten person. Försiktiga steg genom hallen.

”Scared.”

”Nej det är inget farligt.”

Därborta vid dörren spår av blöt utelek. En pöl har bildats på golvet. Vi öppnar nästa dragkedja och kliver genom plasten. Den som stänger in och stänger ut. I köket står degen färdig. Vi knådar och kavlar. Väntar. Leker. Ställer in och väntar. Men jag måste ta hand om disken också. Högljudda protester och jag lockas av att ta till mutornas konst. Men nej. Tålamod. Väntan. Sång. Vilken sång?

”Akta dig.”

Så vi sjunger om lilla snigeln. Om lilla hunden. Och lilla Chloé. Igen och igen. Det är så det är. Det är så vi gör. Och jag fyller kaffebryggaren med vatten. Uppsträckta händer.

”Ta. Chloé kan.”

”Det är klart att du kan hjälpa mamma.”

Jag ger henne ett filter och den tomma behållaren, och det tar henne bara en liten stund. Hon öppnar kaffeburken och vi gör tillsammans. Hennes mjuka, varma hand i min.

”Ett, två, tre.”

Det blir lagom. Jag hämtar sopborsten och ett kaos försvinner. Plockar fram muggar och servetter. Mjölken ur kylen. Doften av nybakade bullar så koncentrerad nu. Ett regnfall mot plåten. En plast för dörröppningen som uthålligt påminner. Och en ett-och-ett-halvtårings ivriga prat. Var det riktat till mig? Nej, hon pratar i sin lek. Ord. Meningar nu. Jag betraktar henne för en stund. Hon stannar upp och ser på mig. Ler.

”Mamma.”

”Ja, mamma är här.”

För vi är här. Här och nu. Jag lyfter upp henne och kramar henne hårt innan vi sätter oss vid bordet och fikar med hembakat. Och plasten. Den hänger där. Just där.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sjutton månader nu. Och det är höst i luften. Eller åtminstone av de kalla vindar att döma, de som tar sig in genom fönster som än får stå öppna. Och liten sticker en iskall hand i min. "Kom mamma." Vi ska leka nu. Idag och imorgon. Idag och alltid. För nog ska vi hitta tiden, så länge hon vill. Men tiden. Kan den inte bara stå still för en stund. För nyss blommade träden så härligt ljuvligt, och jag drömde om solskensdagar på stranden och i parken. Nu sitter jag istället med en förvisso hopplös besvikelse öven en sommar som knappt blev, men lycklig över alla sensommardagar som ännu bara är våra. Tillsammans, varje dag. Och jag vill stanna här. Länge nu. I mitt lyckorus av att vara närvarande, men också i en kaotisk förvirring av sorgsenhet och nervkittlande glädje. För snart. Snart. Då väntar mig nya utmaningar. Spännande. Underbart. Och jag nästan sprängs av nyfikenhet. Men. Men. Inte tillsammans med min älskade skatt. Så tiden. Tiden.

Stå still för en stund,


Likes

Comments

I det mörka. När det så ljust ute. För nog är det sommar. Och om det ändå blir en fin dag. Att sitta instängda i ett vardagsrum då, som egentligen är alltför litet för oss alla. Så vi planerade för ett firande i parken istället. Med picnic och lek. Och det blev bus och skratt. Förvisso god dryck ur plastglas. Smörgåsar istället för varm mat. Men när vi hade solen som så vackert lös upp gräset runt omkring oss. Nog blev det mysigt ändå. Tack för att ni kom och firade med oss.

Likes

Comments

En födelsedag i det alldeles stilla. Bara vi tre. Med duk på ordet, en försiktig dans och lek tillsammans. Och nog kände vår lilla av, att dagen bjöd på det extra ändå, när hon pekade mot duken. Sprang fram och tillbaka mellan kök och lek. Ville pyssla med sin docka, men ville vara med också. När hon visade upp sina kläder. Sitt halsband som hon en första gång fick bära. När hon sökte våra blickar och skrattade så som bara hon kan. Vår lilla (!). Nog är vi förälskade. Alldeles, alldeles förälskade.


Likes

Comments

Glada färger på bordet. Fem ljus. Tre och två. Sexton månader. Och en något äldre. Kaffelukten som redan spridit sig genom lägenheten. Den alldeles för trånga. Ett kuvert på bordet. Och en present. Mummy. Det står så. Leenden. Nyvakna ögon. Och en liten hand som ivrigt pekar. För ballongerna som dansar försiktigt på bordet. Happy Brithday. Sång. Och jag blir ett år äldre. Nej. Inte så. Men jag har ännu ett år av liv bakom mig. Ännu ett år av mitt liv.

Likes

Comments

Vi tog oss ner till vackra Ljunghusen igår. Satt i sanden och såg på hur kvällen blev sen. Åt plockmat, grävde ner benen och lät fötterna känna på det ljumma vattnet. Och liten fick promenera ut på bryggan också. Den där hennes pappa var med och byggde en vinter för så länge sedan nu. Fram och tillbaka, och så längs med strandkanten såklart. Och när mamman sedan var upptagen med kameran en stund, blev liten så väldigt blöt, där hon plaskade i vattnet tills hon kiknade av skratt. Men det var underbart. Ännu ett fint minne från våra första år tillsammans.


Likes

Comments

Vi fick några soliga stunder. Några regniga och några grå också. När vi promenerade runt bland Malmös hus och grönska, och tog bilen till Ystad för att visa upp ett annat Sverige. Men det var okej. Vädret spelade mindre roll när vår lilla återigen fick träffa sin farbror från Australien. När vi spenderade stunder med att fika och äta gott tillsammans. När vår lilla lekte peek-a-boo och lärde nya ord på engelska. Det var trevliga dagar, men ännu en gång sitter jag nu med känslan av att det är en så lång tid. Att det är en alltför lång tid, innan vår älskade liten får träffa sin australienska familj igen. En familj som hon gång på gång kommer nära för en stund, för att sedan få sakna i en oändlighet. Och jag kan inte förneka att det är en känsla som gör ont. Jag kan inte förneka att det hugger till varje gång vår lilla säger deras namn nu.

Likes

Comments

Alla mina stunder nu. Hur de är laddade med allt. Med skrivna texter. Om det jag vill kunna. Med tankar och fantasier. Scenarior som spelas upp. Nya ord. Men gamla också. Och kunskaper. För så många det finns. Och ett här och nu. Leken i allt. Kaffe och god mat. Ett grått väder. Och blommor överallt.

Men nu en promenad. En promenad i livet, och ingenting annat.


Likes

Comments

Det är så underbart att se allt ur hennes perspektiv. Att fundera på hur hon uppfattar det vi gör och det vi har runt omkring. Det nya, men också det bekanta, som från en dag till en annan för en ny betydelse ändå. Hur hon så nyfiket tittar, funderar och plötsligt förstår. Visar oss genom handling. Genom ansiktsuttryck och kroppsspråk. Pekar och säger ett ord. När vi visar henne världen. När vi ger henne möjligheter till att undersöka och förstå. Lära och utvecklas.

Och det får oss såklart att fundera över vilka möjligheter vi ger henne. Vilka hinder vi sätter upp. För regler och gränssättning, allt får hon inte göra. Vi lever i ett samhälle tillsammans, där vi måste förhålla oss till andra omkring oss. Där det finns tydliga lagar, men också oskrivna regler. Där ett hänsynstagande till både människor och natur är viktigt. Och om hon redan från början vet att det finns nej och stopp. Om hon får lära sig att det finns regler alldeles från start. Då kan hon känna sig trygg med, och må bra i, den gränssättning som hon snart nog kommer att möta i förskola och skola, i stora världen.

Men bakom stoppen vill vi ha en klar tanke. Vi vill förstå varför vi säger nej, och tänka igenom alternativen, för att inte i onödan begränsa henne i sina upptäckter. I sitt lärande och sin utveckling, när hon utforskar sin värld.


Likes

Comments

En tidig morgon, men ännu en godkänd kontrollbesiktning bakom oss. Och ord om att allt såg så fint ut. Tack älskling för att du i sista stund skurade och polerade. Sedan var det spännande för liten också. Att se bilarna höjas upp. Högt, högt. Och lastbilarna som säger pang. Husvagn och släp. Fåglar, träd och en hund. Vi behöver sällan ha leksaker med oss för att roa.

Nu sover vår lilla en stund. Jag sitter i soffan, med en filt över benen och en välfylld kopp framför mig. Läser och skriver, lär om och lär nytt. Sedan blir det lek, promenad och en lunchdate med älskling.

Likes

Comments