Header
View tracker

Jag är en konstig jävla prick. Vet ni det? Jag har seriösa problem och det någonting allvarligt fel på mitt huvud.
En sak som är extremt jobbigt är att jag inte kan stänga av huvudkontoret. Jag tänker för mycket och när det har hållt på så för länge så känns det som om mitt huvud är på väg att explodera.

Så är det just nu. En tanke kom för några dagar sen och jag kan inte sluta tänka på det. Även när jag håller på med andra saker tänker jag på det. Det känns som att jag har en storm i huvudet och jag kan inte få det att sluta.
När jag var i tonåren så var det vid sådana här tillfällen jag dunkade huvudet in i väggen eller skar mig. Allt för att försöka få bort tankarna. Allt för att få stormen att lugna ner sig och hålla explosionen borta.
Idag kan jag inte göra sådana saker. Jag är mamma sen nio år tillbaka och har ett ansvar över min dotter.
Det värsta är att jag har ingenting som hjälper idag. Jag brukar använda sådana här tillfällen till att skriva och jag har skrivit massor ikväll. Ren rappakalja säkerligen men nu ligger jag mest i sängen och försöker göra allt för att inte övertänka. Det går inte.
Tanken sitter fastnitad i huvudet och vill inte försvinna. Den äter upp mig innifrån och jag vet inte hur jag ska bli av med den.
Jag är inte ledsen eller så, jag kan inte förklara mina känslor bara. Det är bara känslor och tankar som virvlar runt runt.
Om? När? Varför? Hur? Tänk om...
PAOW, explosion.
Oftast när jag är såhär så brukar jag ringa två av mina vänner för av någon anledning så får dom mig lugn, men det här är inte något jag vill prata om med dom.
PAOW, explosion.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Jag antar att jag bara skriver av mig för en chans att bli av med lite. Men av tidigare erfarenhet så vet jag att det troligtvis inte kommer hjälpa och nu tänker jag sluta innan det blir pinsamt.

Later.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har varit borta hela veckan. Det är alltid skönt att åka iväg, men det är också fint att komma hem också och slappna av innanför sina egna väggar. Ikväll när jag hade hämtat Alice från Tobbe så var jag trött och hade en huvudvärk från helvetet. Och jag frös. Som bara den. Det enda jag ville ha var en kopp te och titta på serier medans Alice spenderade sista vakna timmarna hos grannungen. Hade tillochmed köpt mjölk på vägen hem enbart för att jag skulle dricka te.
Jag tar på mig myskläder och sätter på tevatten. Kommer då på att jag har glömt mitt internet på andra sidan stan. Fan. Funderar på om jag klarar mig utan internet tills i morgon. Men nej. Jag ska titta på mina serier och så är det med det.
Stänger av tevattnet, tar på mig andra kläder och cyklar genom hela stan i duggregnet (och blir ännu kallare). Hämtar upp internetet, snor en puss och beger mig hemåt igen (i duggregnet). Fryser som fan.
Byter om till myskläder igen och värmer upp tevattnet. Häller i mjölken. Den är gammal. Vi snackar klumpgammal. Det såg ut som om jag hällde getost i tevattnet. Jag höll på spy.
Tar på mig kläder igen och traskar iväg till macken. Det visar sig att alla röda mjölk dom hade var gamla.
Den nervösa kassörskan frågar om det går bra med en grön istället. Jag tittar på henne och hela mitt inre skriker: "SER DET UT SOM OM JAG VILL HA GRÖN MJÖLK??! " men ler och säger,  "jaja, inga problem ^^"…
Kommer hem och är vid det här laget så frusen ända in i märgen att jag hoppar. Tittar på datumet på mjölken. Inte gammal!  Hurray!
Håller upp mjölken i det nykokta vattnet.
Det är kornigt. VAD FAN!! Hur kan den vara kornig??
DEN ÄR JU INTE GAMMAL!!
Häller ut teet och klär på mig för att gå till en annan affär. Köper en laktosfri mjölk som går ut i december någon gång.
Kommer hem. Kall som satan men vågar inte byta om en gång till. Kokar vattnet och häller i mjölken med största möjliga spänning. Vid det här laget är mitt behov efter te så stort att jag hatar hela världen.
Mjölken är färsk. Åh hallelujah moment!
Jag börjar nästan gråta. Ställer koppen på bänken och går för att byta om till mysisar.
Går tillbaka till köket.
Vet ni vad jag ser? Ska jag berätta?
Jo.... Då står kattjäveln och dricker ur mitt te.
Bara sådär. Och tittar på mig med sassyblicken och där var jag påväg att bli en ex-kattägare.
"DRA ÅT HELVETE KATTJÄVEL!"
Katten flyger ner från bänken i ren panik och jag står med gråten i halsen och tittar ner i min kopp.
Färgerna blir svartvita och i bakgrunden hör jag en röst: "Hello darkness my old friend... "
Kokar mig nytt te och håller stenkoll på katt, unge och all världens olyckor. Jag har aldrig vaktat något så mycket som jag vaktade det teet.
Det är äntligen klart.
Tar min kopp och ska krypa upp i soffan och vet ni vad?
Någonstans där på vägen mellan köket och vardagsrummet får jag hjärnsläpp och glömmer hur extremt klumpig jag är.
Jag får nämligen för mig att jag ska ta en klunk te medans jag går.
Jag snubblar på tröskeln och som i en slomofilm så flyger tekoppen ur handen på mig och hamnar på sängen och jag flyger in med huvudet före i garderoben.
Ska jag tillägga att jag hade en hög nytvättade kläder på sängen?

Jag hatar te.

Likes

Comments

View tracker

Jag har tillbringat helgen på landet hos Sara. Hon är en förbannad klippa utan att veta om det. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. 
Under en tid nu så har jag mått lite sådär. Inte så att jag har gått ner mig eller så,  men jag har mått sådär. 
En händelse förra veckan fick mig verkligen att reagera ordentligt på mig själv och ett samtal på det samma dag, fick mig att börja ifrågasätta valen jag har framför mig.
Jag behövde komma ifrån stan och alla människor och bara tänka.
Inte för att jag har lyckats tänka klart än,  men jag har reflekterat väldigt mycket över mig själv den här helgen. Gråtit en hel del, varit tyst en hel del, skrivit massor. Sara har suttit och lyssnat på mig och mitt malande som en ängel. Hon har varit helt fantastisk. När jag behövde vara själv, så fick jag vara själv. När jag behövde sällskap, så fick jag sällskap.
Tog en promenad med henne och Alice efter gårdagens middag ner till sjön.  Det var skönt. Tog en promenad själv sen på kvällen också. När Alice hade somnat så tog jag ett varmt bad. Det var också skönt.
Det var en bra helg. Vi har spelat spel, skrattat, busat. Men nu längtar jag hem. Ikväll ska Alice hem till Tobbe. Jag kommer sakna henne massor, men ska jobba en hel del,  så det är väl bra ändå. 

Likes

Comments

Har i några dagar nu mått lite sådär. Varit nere och haft lite ångest och varit sådär överdrivet känslig (mer än vanligt). Tar åt mig av småsaker och tror att hela världen är emot mig.
Jag har känt mig lite uschig när jag tittat mig i spegeln och inte riktigt velat umgås med männsikor.

Inget av det här har varit för mycket, men det har ändå varit tillräckligt för att det ska dra ner min energi.
Så idag när jag lämnat Alice och fixat med tvätt och så, så ringde jag Tobbe och frågade om han ville gå på promenad med mig.
Tobbe är en jävla klippa många gånger. Han kan lyssna på mitt gnäll med ett litet leende och han låter mig få bubbla av mig om mitt privatliv och alla mina känslor utan att avbryta. Han bara går där bredvid och ser snäll ut. Han skrattar åt mig när jag är fånig och säger rätt kommentarer på rätt ställen och kan peka ut känslor som jag själv inte kan namnge. Jävla nallebjörn.
Så vi tog en promenad bort till Maxi, Colorama, Jysk, Möbelmagasinet och djuraffären. Efter det så gick vi och hämtade Alice och det blev bus hela vägen hem ^^ jag och Alice gick ihop oss och attackerade Tobbe med löv, sen blev det kull och språngmarscher xD vi var helt slut allihopa när vi kom hem till Tobbe xD

Nu är jag och Alice hemma och jag håller på lite med tvätten. Ska jobba 17-20 ett litet snabbpass, sen blir det lugnt resten av kvällen.
Men jag är mycket piggare nu efter promenaden. Skönt att bara få gå och prata av sig.

Likes

Comments

Jag har i flera dagar tittat på billiga utlandsresor för att bara dra iväg någonstans och ta hand om mig själv.
För ett litet tag sen la jag ut ett inlägg på FB och bad om tips på billiga resor att åka till i höst, möjligtvis i början på nästa år. Jag fick tips som Kanarieöarna, Budapest, Vietnam och andra fina ställen.

Och då slog det mig. Varför tänkte jag inte på det tidigare.
En av mina största drömmar och något som jag har pratat om i såååå många år och som var det andra jag skrev ner när jag gjorde min extremt långa bucketlist, är att jag vill åka och fotografera i Spanien.
Inte på alla turistfällor eller öarna som alla åker till, utan Spanien! Det som verkligen representerar Spanien som land. Kulturen, byggnader, människor, naturen. Jag vill prata med människor och höra historier och lära känna nya människor.
Jag älskar Spanien så otroligt mycket och har alltid gjort.

Så nu har jag bestämt mig. Jag ska lägga undan så mycket jag kan varje månad och i maj nästa år fyller jag 30 år och jag tänker ge mig den här resan i present.
Det ska vara jag och min kamera i 1-2 veckor och jag är så lycklig just nu för att jag faktiskt bestämt mig.
Jag har alltid gått och tänkt, "nångång" till alla saker jag vill göra. Det är slut med det nu! Jag tänker leva mitt liv och jag tänker vara lycklig <3

Likes

Comments

Jag är ganska duktig på att ge komplimanger till folk. Tror jag. Jag har aldrig problem att säga till någon om dom ser bra ut, eller om dom är duktiga på att utföra något.
Något jag dock är extremt kass på är att visa min kärlek och uppskattning till människor. Jag blir extremt obekväm och ofta så får man höra sådant från mig när jag antingen är full (för då har jag inga gränser), eller om jag känner mig extremt trygg i situationen. Min familj kan jag säga att jag älskar rakt i deras ansikte och det är ingen fara där, för i min familj har vi den absoluta tryggheten till varandra.
Men andra nära får höra mina kärleksförklaringar väldigt sällan och jag är ledsen för det. Jag kan vara på väg att säga något som uttrycker min kärlek eller beundran, men det kan vara en liten minimalisk sak som får mig att känna mig osäker eller otrygg och det stoppar mig.
Jag kan säga typ; "men du vet ju att jag gillar dig" i en ganska saklig ton i ett sakligt samtal, men det är skillnad. Fan jag kan inte ens förklara det själv. Det ska något stort till att förklara hur jag känner för en människa på riktigt. Utan filter.
Det är ytterst få människor som jag tolererar en kram av och ännu färre som jag själv vill ge en kram. Det är inte ofta som jag själv klarar av att ta steget att ge berörning i någon form. Även om det är en smekning på kinden eller en ordentlig omfamning. Men förutom min familj, så är det sju personer som jag är så trygg med och två av dom är jag själv förvånad över. Och då pratar jag inte om en hälsningskram, för det har jag lite lättare med. Utan jag pratar om kramarna och berörningarna som betyder mer.
Även om folk inte tror det så älskar jag att kramas och mysa, om det är i en situation jag är bekväm med.

Något som inte är okänt för mina nära och kära, det är att jag är extremt dålig på att ta emot komplimanger och kärleksförklaringar själv. Ofta skojar jag bort det eller blir sarkastisk, eller så blir jag så obekväm att jag bara tystnar och tittar åt ett annat håll. Ibland kan jag bara vända och gå åt andra hållet för att det blir för mycket.
Får jag en blomma eller någon annan gåva av någon så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag är den där personen som kan ge en "bro-boxning" på axeln för att jag inte vet hur jag ska visa min tacksamhet.
Men tacksam är jag. Hela tiden. Jag är så tacksam att det blir för mycket för mig.
Och det finns seriöst inte mycket som gör mig så glad som när folk kallar mig fåniga smeknamn eller berömmer mig på något vis, även fast jag är helt kass på att visa det.
Jag är den där romantikern som sitter och gråter till smöriga filmer eller kan tänka på en speciell gest någon gjort i flera veckor, ja år, efteråt.
Jag har en liten bok där jag skriver upp alla saker som människor har sagt till mig som har fått mig att bli riktigt lycklig. Och det är från familjen, partners, vänner, okända människor på stan, ja det spelar ingen roll, men den boken brukar jag titta i när jag är nere. Den innehåller små citat, eller brev och även några bilder.
Den tillhör en av mina absolut käraste ägodelar och det finns inte en enda människa som har fått titta i den förutom jag och jag är inte säker på att någon kommer få läsa den heller xD jag kommer nog bränna den innan jag dör så ingen tror att jag är en egoistisk jävel som älskar mig själv för mycket xD
Men folk skulle vara förvånade vad dom har sagt utan att veta hur mycket det har påverkat mig och fortfarande påverkar mig. Oftast uppfattas jag som kall eller stel, men ni har räddat mig mer än ni tror.

Likes

Comments

Idag var jag och klippte mig för första gången på mycket länge.
Jag håller ju fortfarande på att försöka få min pixiecut att växa ut och det betyder att jag har väldigt mycket olika längder på håret och jag klipper av det rakt av till och från, med målet att allt tillslut ska bli lika långt.
Idag klippte jag av ca 7 cm och det behövdes verkligen, för tussarna längst ner var som svinto tillslut ^^ Det känns fräscht och jag gillar det ^^

Fint fint ^^ Hade planer på att färga håret, men jag har inte gjort det på så länge, så jag lät bli det den här gången också. Mitt hår börjar äntligen bli ordentligt och friskt så ska försöka hålla det på det planet haha.

Men i allafall, jag skrev lite med några kompisar på facebook och då kom det upp att jag passar i både långt och kort hår, men även i nästan alla hårfärger.
Jag har haft alla färger man kan tänka sig på håret, och jag tänkte visa upp några olika bilder. Tyvärr är det bara från dom senaste åren när jag började lugna ner mig, för andra bilder måste jag scanna in och det pallar jag inte, så dom extrema hårfärgerna får vänta till en annan gång ^^

Likes

Comments

Jag skojar inte när jag säger att jag är nörkrädd. Eller spökrädd snarare.
Jag är så jävla rädd för spöken att jag knappt kan tänka och just nu ligger jag i min säng och är så rädd att spöken ska komma och ta mig att jag tror jag ska kissa på mig. Jag vågar nämligen inte gå ur sängen utifall att någon tar tag i min fot när jag kliver ner på golvet.
Båda mina smålampor i vardagrummet (där jag sover) är sönder och eftersom jag är en sådan där människa som inte kan sova när det är ljust så kan jag inte ha stora lampan tänd.
Kattjäveln har lämnat mig åt mitt öde och ligger för en gångs skull i soffan och sover. Annars brukar han sova på mig, oftast på mitt huvud.
Jävla fanskap.
Jag ska jobba 8:30-20:30 i morgon och kan inte sova. Pga spöken. Vad fan.
Ska jag tillägga att jag är 29 år och bör ha vuxit ifrån sådana här saker nu?
Och som den mogna kvinna jag är så aka jag starta min andra tecknade film nu på telefonen och jag ska ha skärmen så nära ansiktet att jag inte ser något annat.
Later! Om jag överlever natten.

Likes

Comments

Jag mår bra <3.
Jag har mått bra dom senaste månaderna. Jag börjar bli bekväm med mig själv på en helt annan nivå än dom senaste 29 åren. Jag är för det mesta lycklig och stolt över mig själv nu för tiden.
Jag har ett jobb, jag har ett hem som är bara mitt och Alices, en katt som är den jobbigaste i hela världen och jag håller på att skaffa fler vänner.
Jag har kämpat med att gå upp i vikt som fan den senaste tiden och ställde mig på vågen i helgen och jag har äntligen lyckats gå upp så pass att jag kan börja träna igen <3
Så igår så tränade jag ordentligt för första gången på mycket länge och det kändes så bra. Jag har velat börja träna länge, för att jag har känt mig så jävla ful i min kropp, men nu tränar jag för att jag vill må bra i mig själv. Jag vill orka mer och jag har energin att fortsätta.
I söndagskväll tog jag även beslutet att dra ner på rökningen och det har jag gjort som fan. Jag har inte slutat än, men jag är på god väg ^^

Snart kan jag pricka av två saker på min Bucket List <3
Jag har nämligen en låååång lista på saker jag vill göra innan jag dör och jag tänker arbeta jättehårt för att göra så mycket saker som möjligt ^^
Bl a då att sluta röka och gå upp till minst 60 kg.

Jag har abstinens som fan och jag har en träningsvärk från helvetet, men jag mår bra <3
Jag är lycklig <3

Likes

Comments

Min dotter är ledsen. Igen.
Och jag är maktlös. Igen.

Det började med en liten tillsägning från mig och Tobbe när jag skulle hämta Alice efter jobbet. Men eftersom vi såg att hon egentligen var för trött för att ta det samtalet då, så lät vi det vara väldigt snabbt. Hon var lite ledsen, men tårarna försvann ganska snabbt när vi gick hem.
Men när vi var hemma och kvällsfikade lite så såg jag att hon grubblade på något. Med tanke på hämtningen/lämningen så frågade jag lite diskreta frågor om det var något hon ville prata om, men hon skakade bara på huvudet så jag lät det vara.
Så bäddade jag ner henne i sängen och frågade en gång till om det var säkert att det inte var något. Då tittade hon på mig länge och sen kom tårarna. Hon försökte hålla tillbaka dom, men det var som om någon hade öppnat en kram.
Jag blir ju såklart förtvivlad, för samtalet vi hade tidigare kunde knappast ha utlöst det här.
Då kommer det fram att hon känner sig ensam i skolan. Ingen är dum emot henne, men hon har ingen att vara med. Hon känner sig ful och konstig och utanför.
Vad säger man i det läget? Vad gör man?
Men sen kom det som fick mitt hjärta att gå sönder. Seperationsfrågorna om mig och mitt ex. Förvirringen i hennes ögon är hjärtskärande.
Hur förklarar man för en nioåring att jag inte kan leva i ett destruktivt förhållande?
Jag försökte säga att vi bråkade för mycket och då är det bättre att gå ifrån varandra istället för att bråka.
"Varför bråkade ni?"
"Ibland tänker vuxna så olika och då kan det lätt bli bråk om man inte förstår varandras tankar eller vet hur man ska förklara dom."
"Kommer han flytta tillbaka hit?"
"Nej gumman. Vi kommer aldrig bo ihop med han igen."
Mer tårar. Mamma är dum. Är det hennes fel? Tycker han inte om henne längre?
Jag förklarar att det gör han visst det, massor, men det är för svårt för han och mig att träffa varandra.
"Varför får jag inte träffa han?"
Hur förklarar man hur jag har bönat och bett karln en hel natt att hur arg han än är på mig så får han inte lämna Alice i sticket? Att hon måste få en chans att säga hej då? Att han vägrar enbart pga att han är stött och vill hämnas på mig? Det går inte att förklara en sådan sak för en liten tjej.
Tillslut lyckades jag i alla fall svara på dom flesta frågor och få henne att lugna ner sig.
För den här gången. Det är inte första samtalet och säkerligen inte det sista.
Nu ligger jag i soffan och känner mig hemsk. Oavsett hur mycket jag än står fast vid mitt beslut så känner jag mig ändå som en hemsk mamma.
Det var jag som gjorde slut och bad han flytta. Och även om det inte var menat så, så sårade jag indirekt min dotter tack vare mitt beslut. Och även om hon kommer glömma och komma över det en dag, så är det här känslor som jag kommer få leva med.

Ikväll suger bara.

Likes

Comments