View tracker

Postad i: Allmänt, Familj

I söndags, så gick min mormor bort. Inte oväntat, tanten var ändå 91..Men förra måndagen gjorde läkaren på hennes boende bedömningen att hon skulle få palliativ vård. Då frågar min mor "Kommer hon dö snart?". Läkaren svarar då "inte inom närmaste veckorna, men hon kommer inte återhämta sig". Sen har mormor tydligen varit hyfsat pigg, och jag vet ju att det ofta är "sista andetaget". Men mamma ville tro att mormor kämpade på lite extra.

Så kom söndagen...Får ett sms från min ena syster "Mormor har gått bort". Första jag såg när öppnade ögonen. Tårarna brände, men jag ville inte gråta egentligen...Så la min man sina armar om mig, och började gråta direkt. Jag bara grät allt jag hade...Så gick dagen, och jag var inställd på att inte höra av mig till mamma förrän hon orkade ta kontakt själv. Så skrev min andra syster(well, jag har 3..) och undrade när jag kunde vara hos mamma. Då började allt om. Jag var som i ett vakum, kunde knappt tänka eller säga hela meningar. Fick panik för att jag inte hittade "rätt kläder". Fick t.o.m panik över att jag inte har kläder att ha på begravningen. Då tog min man tag i mig, sa åt mig att bara klä på mig något jag trivdes i. "Klänningen till begravningen löser vi sen, älskling".

Sen hos mamma så var allt som vanligt. Vi skrattade, vi kramades med mamma, jag pussade på mina systerbarn som var där. Och jag glömde smått bort hur sorgligt det var, då visade ändå mamma bilder på hur fridfull mormor såg ut efter hon gått bort.

Så skulle vi gå hem...Jag hade en klump i bröstet större delen av resan hem. När jag kom hem, så slet jag bara av mig kläderna & fick smått panik. Min man bara kramade om mig.

Alltså...Jag har varit med om sorg. Men denna sorgen är helt annorlunda. Den bara ligger under ytan, och "ploppar upp" när den vill. Går runt i ett litet vakum just nu...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Allmänt, Familj

Jag har länge fått höra hur "onödigt" det är att gifta sig, att det bara är ett litet papper. Och ja - det stämmer. Men jag är så trött på inställningen att äktenskap inte är något att sträva efter.

Jag har full respekt för dom som inte vill gifta sig, det är deras val. Men att försöka tvinga folk att tycka som dom gällande äktenskap? Det har jag noll respekt för!

Den dagen jag & maken bestämde oss för att vi skulle ta vår relation till nästa steg, så var det inte för att det var praktiskt(det är det ju - but that´s not the point!). Jag ville visa alla hur mycket jag älskade min man. Jag ville lova honom evig trohet och kärlek(även om jag inte tror på evig kärlek) framför min familj - för jag ville ha en framtid med honom.
Mitt äktenskap har gett mig en slags trygghet. När vi t.e.x försöker få barn nu, så slipper vi gå igenom all utredning om han är pappan(även om han skrivit på papper till Socialstyrelsen att han redan är pappa), han får bestämma mer gällande vården av mig(hur dom t.e.x behandlar mig eller inte behandlar mig). Jag vet att vårt förhållande inte kommer ta slut så enkelt - då han tror på äktenskapslöftena & vill hellre kämpa sig blodig än att ge upp. Han erkänner även i samma veva att det är äktenskapet som får honom att orka kämpa vidare när vi har våra jobbigaste dagar - för han vet att han inte bara kan ge upp.

Men vad betyder äktenskap - för mig?
Jag gifte mig med min man - för jag älskar honom. Jag vill spendera resten av mitt liv med honom. Även om jag planerar mord flera gånger i veckan(han är så effing jobbig stundvis...), så kan jag inte tänka mig att somna utan honom. Om han jobbar sent, så ligger jag vaken tills jag får ett sms av honom att han är på väg hem. Då slappnar jag av, och halvsover när han kommer hem. Då kryper jag bara nära honom i sängen & somnar tryggt. Jag KAN inte somna utan honom!
Han är min trygghet, min styrka, min sol. Jag såg inget skäl till att "bara vara" förlovad med honom - jag ville ha honom på alla sätt. And guess what? I DID!

Dock så gick det ju inte till som jag drömt om sen jag var liten....
Min man vägrade fria(belive me - jag hintade flertal gånger...), men när jag en kväll sa "Du...Ska vi gifta oss?" så var han inte emot tanken. Han första och enda bekymmer var ekonomin - men vi löste det. Vi fick vårt drömbröllop, och blev inte ruinerade :) Jag fick t.o.m designa min egna ring(den är pluttig - men unik). Det var först kvällen innan bröllopet jag såg att han såg fram emot det. Vi skulle göra iordning lokalen, och fixa iordning maten så familjen bara behövde ställa fram maten dagen efter. Då stod vi i salen, och tittade ut på vår bordsplacering. På våra platser, stod två fina kort som min syster(tillika brudtärna) gjort. "Brudgum" på ena, "Bruden" på andra. Då la han armen om mig & fnissade fram "Imorgon är du fru Antonsson. FOREVER....!!!".

Mitt äktenskap är absolut inte perfekt! But you know what? Det är det som gör det perfekt. För vi bråkar, vi skrattar, vi älskar. Vi har gemensamma intressen. Han kommer överrens med hela min familj(den är inte liten!), jag kommer överrens med hans familj. Jag är glad att vi sammanfört dessa två familjer, då dom är lika störda! ^^


Andreas Lennart Antonsson - du är min lillskit. Du är inte ens 25 än! Jag trodde aldrig att vi skulle hålla ihop, faktiskt. Jag hade helt andra planer med mitt liv, dina planer innefattade bara speltider och panpizza. Men någonstans längs vägen har våra planer mötts, och nu är vi här. Gifta, spelar tillsammans och jag har aldrig varit såhär trygg. Jag är mig själv med dig, på gott och ont!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Allmänt

Tjejer!
Denna veckan har jag börjat testa något "nytt" - menskopp! Jag var så trött på att lägga flera hundra kr varje månad på OB o bindor, så hittade jag en annons om Menskopp.
Så jag beställde en från Jordklok.se, AND I LOVE IT! Känner mig så mycket friare

kommer aldrig mer använda OB!

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

​Jag har alltid varit en sån som tänkt över mina val. Eller jag gjorde det fram tills jag var typ 20! När jag var 18, träffade jag en kille jag varit kär i sen jag var typ 12, och efter att ha tänkt länge så bestämde jag mig för att köra - bära eller brista! Och det bar, i 2 år. Det var jag som valde att göra slut - mitt första ej riktigt uttänkta val får jag erkänna. Vaknade bara en morgon & kände "Nej...Nej". Han hade inte gjort något, han hade behandlat mig som en prinsessa under våra nästan 2 år. Visst - vi bråkade. Vilka par gör inte det? Vi bodde mer eller mindre ihop, med hans pappa. Jag hade hoppat av skolan efter vi träffades, medans han fortsatte skolan. Jag blev sjukskriven för depression, och han hade kunnat lämna mig då. Men icke - han fanns kvar. Trots detta valde jag att göra slut.

Sen dagen har jag inte gjort många "bra" beslut. Jag började ligga runt med olika killar, hade förhållande hit & dit. Ca 8 månader efter jag gjort slut med M, träffade jag min andra seriösa pojkvän, MJ. Men såhär i efterhand vet jag att jag kastade mig i en relation jag inte trodde på. Jag var rädd att vara ensam, jag ville ha någon där. Och vi höll ihop, om än ostadigt. Vi gjorde slut "for real" bara för att återförenas ca 1 månad senare - och då blev vi gravida. Jag gjorde inte många bra val under detta förhållandet, men att behålla barnet var ett av dem få jag kan säga att det var mitt egna val - och jag mådde bra av det. Dock blev det aldrig ett barn som är med mig idag...Hon dog av diafragmabråck i v32, och jag fick föda ut min döda dotter. 

Efter det fortsatte mina dåliga val bara bli värre. Jag blev kär i en kille som hela min hjärna verkligen skrek "MEN NEJ - GÖR DET INTE!!". Jag började dock försöka tänka på mina val, och det funkade ett tag - tills jag blev ensam igen.

Sen kom 2011...Efter två misslyckade förhållande-försök på 2 månader, så gav jag upp ett tag. Jag satsade på att klara av att göra min Gastric Bypass, med dieter och motion. Jag genomgick allt utan att ha en man vid min sida. Jag har inställd på att inte börja dejta förrän jag kände något speciellt. Det höll väl i ca 1 vecka...
Jag blev bjuden på fest hos en kille som raggat på mig via FB - jag gick dit. Vi inledde ett ganska stormigt förhållande, där jag tillät mig att bli förnedrad, hotad, psykiskt misshandlad och hotad(sistnämnda ej av karln då..). Jag lät hans familj & hans ex styra vårt liv, för jag "ville ju ha det här". 

Efter 2 år med att inte veta från dag till dag vad som skulle hända - då jag inte kunde styra vårt liv utan godkännade från varje jävla kotte runt oss - så kände jag att jag var tvungen för en förändring. Men jag var rädd...Så jag sökte råd hos vänner online, fick upp kontakten med ett av mina ex från tiden mellan M och MJ. Fick även kontakt med min nuvarande make. Dessa människor fick mig att våga gå, dom lovade att finnas där(och det har dom gjort!)

Men jag har tänkt igenom varenda val jag gjort med min make. Att bli ihop "bara hände" dock, men jag funderade länge på om jag såg en framtid med honom. Jag testade honom med frågor och efter 7 månader så flyttade vi ihop. "Om detta håller - så är det vi. Jag ger det 6 månader". Och nu har vi snart varit tillsammans i 3 år, bott ihop i 2 år och hunnit förlova oss, gifta oss och försökt skaffa barn. Vi har även påbörjat IVF - två rundor. Inga barn där heller...

Men vissa dagar, när allt känns dåligt, börjar jag fundera "Har jag verkligen tänkt igenom alla dessa valen ordentligt?". Jag får dock erkänna att den glädjen jag känner ofta för min make, är samma glädje jag hade under min tid med M - då jag gjorde alla val utan rädsla för ensamhet. Så detta kanske är min äkta kärlek? Det kan bara tiden utse. 

Men jag har fått nog av dåliga val nu. Så skulle jag & maken gå isär, så kommer jag flytta in på ett kloster!

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

​För ganska exakt 10 år sen, gjorde jag slut med min då första seriösa pojkvän. Vi hade varit ett par i ca 2 år, förlovade 1½(tonårs-kärlek, förlovade efter 6 månader..). Vi höll smått kontakten efteråt, mest av ren vana tror jag...Vi "trillade dit" några gånger när vi festade tillsammans, och jag hade svårt att inte be honom om en till chans. 

Men åren gick, jag gick vidare, han gick vidare. Fick höra att han fått barn. Han är tydligen lycklig, vilket gör mig glad.

Men så IGÅR, fick jag en notis på Facebook "XXXXX har godkänt din vänskapsförfrågan". Jag bara "Eeeh...Va?" Jag hade ansökt om att ha honom som vän för ca 5 år sen, men hade smått glömt av att jag gjort detta. Och POOFF, jag hamnade i min lilla minnesbubbla. Jag, nyss fyllda 18, träffade min gamla fritidspojkvän. Vi hade en sån där "Får jag chans på dig?" när jag var typ 10 & han 9(han är 1 år yngre än mig). Jag föll direkt när vi träffades igen. Jag hade en pojkvän då, och han(exet) hade flickvän, men den pojkvännen blev intresserad av flickvännen..Så vi gjorde ett litet byte, kan man säga. Det hela började på skämt, för att mitt ex ville göra slut med flickvännen. Min dåvarande pojkvän tyckte att det var OK, så vi fixade så dom gjorde slut.

Nånstans på vägen så kom det fram att han hade känt igen mig, men inte velat säga något. Så vi började prata om tiden på fritids, vad som hade hänt sen dess och så kom vi in på "oss". "Ja, om du vill, så vill jag". Dagen efter låg vi inlåsta på hans sovrum och bara hångla(sånt som man gjorde på den tiden!)

Han fanns där när min mamma ringde från sjukhuset för att berätta att min 5½ veckors gamla systerdotter N hade dött, han hjälpte mig att hålla mig levande. 

Såhär med facit i hand, så tror jag att vi varit tillsammans fortfarande om jag bara sagt att jag ville ha någon form av förändring i vårt förhållande. Men nu är vi lyckliga på två olika håll, och jag är lika glad för det. Hans familj var ju inte riktigt klok!
Fast å andra sidan - det är inte makens familj heller...Dras jag till män med knasiga familjer?


Nej, nu ska jag sluta lyssna på musik från tiden med mitt ex & mysa med min make istället - behöver påminnas att jag har något bättre än ett minne från 10 år sen <3

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

​Jag blir så arg på mig själv, folk i min närhet och hur dom utnyttjar mig...

Sensommar/höst 2013 så fick jag kontakt med en kille över nätet som hjälpte mig inse att min dåvarande förhållande var. Han fick mig att inse att jag behövde lämna min f.d. Men jag hade svårt...Jag var helt nedbruten och inställd på att jag inte "förtjänade bättre". Men tack vare honom, så vågade jag göra slut med min f.d.

Denna mannen och jag fick en ganska intim relation över internet, och den betydde mycket för mig och min självkänsla. Men när jag efter tag insåg att han bara ville se mig naken m.m., så deppade jag ihop rejält. Då var jag fortfarande ihop med min f.d, och låste in mig mer i mitt egna skal. Han slutade aldrig "pusha på mig", och när jag väl lämnade mitt ex trodde han att var fritt fram för att "få sitt".  Jag sa då upp kontakten, för jag orkade inte psykiskt...Och han trodde att jag mådde bra av att vara ett sexobjekt.

Men så för någon vecka sen så började vi prata igen. Det började som vänskap igen, men han kom in lite på snusket ändå. Och då sa jag ifrån lite - det är liksom inte OK, SPECIELLT med tanke på att jag är numera gift!
Men han har fortsatt hålla kontakten, och jag får liksom..Fjärilar i magen när han skriver. För han vill så gärna ses, även om det bara är vänskap. Han lyfter upp mig när jag inte orkar mer, och jag känner att maken inte förstår.

Men så hände något igår, jag vet inte vad. Han "försa sig lite" att han kanske var intresserad av mer än bara sex, och jag bara "WHAAAAAAAAAAAAAAAAT?!". Tanken att jag var gift försvann en sekund, men den kom tillbaks lika fort. Jag sa vad jag kände(att hade jag varit singel hade jag tänkt mig att pröva lyckan direkt). Och vi hade trevlig konversation fram tills jag skulle sova.

Idag då? Han har låtsas att jag inte existerar, han svarar inte på sms eller på Skype. Och jag känner "Men dra du åt helvete då". Jag är så förbannat trött på att man tydligen bara kan vara vän med mig om man får ut sex av det!

Jag är sååååååå förbannad att jag nästan tar tåget till honom för att ge honom en rak höger och sen åka hem...!

Likes

Comments

Postad i: Familj

Det är en fråga vi får ofta när det framkommer vid åldersskillnad det är mellan oss. Jag är född maj 1986, och A i december 1992. Dvs 6 år mellan oss, men det märks knappt. Då A är hyfsat mogen för sin ålder - då han får ut sina barnsliga tendenser så fort vi är hos mina systrar och han får leka med mina systerbarn.

Iallafall...
Allt började i september 2013. Var arbetslös, och behövde ingå i en aktivitet för att få pengar. Då kom jag in på ett program via ABF - där även A började samma dag. Vi var på samma info-möte på ABF, och jag tänkte "Vad är det för hemlös snubbe?". Han hade långt hår, var orakad, hade mössa och en ful(jaa...ful...) skinnjacka. Den skinnjackan har han kvar idag, jag har inte fått den att försvinna än tyvärr...

Dagen efter, hade vi studiebesök på IKEA med ABF. Där satt jag, i min lugna ro, och lyssnade på musik. Kände hur någon satte sig bredvid mig & så hör jag "HEJ!". Och uppfostrad som jag är, så svarade jag såklart ett "hej" tillbaka, men tänkte "Och vad i helvete vill du då...?!".

Två dagar efter det, så hade vi intervjuteknik på ABF. Då satt vi tillsammans med tre andra vänner, och skulle då försöka ha en seriös intervju. Det gick INTE. Vi spårade ur och började mer eller mindre ha sexuella intervjuer för vårt företag; Läkare Utan Moraliska Gränser. Det var frågor som "Vilken arbetsställning är bäst för dig?" och fick så svar "På alla fyra, så jag kan göra flera saker hela tiden". Asgarv i ca 2½ timme...Efter den dagen blev vi vänner.

Sen tog det några veckor, innan vi fick upp ögonen för varandra. Jag var vid detta tillfället tillsammans med en annan man, och mådde inte. Så var det en dag jag skrev på Facebook att jag mådde dåligt. Då fick jag ett LÅÅÅÅÅNGT sms av A, som egentligen gick ut på "Hur mår du?". Vi började sms;a dagligen - trots att vi träffades dagligen.

Så hade vi en filmkväll hemma hos mig...Något hände, och jag ville ha mer. Men ville inte lämna min dåvarande, då vi hade ett hem med hans två barn att tänka på också.

Men ca 2 veckor senare gick jag & min f.d isär, och A var den första jag tänkte på att höra av mig till. Dagen efter så mötte han upp mig, kramade om mig och fick mig att må bra. Ungefär 2 veckor senare, så blev vi tillsammans.
Och sen den dagen har vi varit starka och aldrig velat ge upp.
Vi är nu gifta, försöker få barn och bor tillsammans sedan ca 2 år. Hur bättre kan man ha det?


Likes

Comments

Postad i: Allmänt

​Jag har lidit av depression(eller Borderline) sen min tonår. Började väl lite innan det dock, mobbad större delen av min uppväxt i skolan. Jag låg runt med massa killar, sket i min kropp och bara försökte fylla tomrummet jag hade i mitt hjärta.

Jag började må bättre september 2008, då jag fick veta att jag var gravid. Jag fick "må bra" i ca 8 månader, sen dog min bebis...Hon slutade sparka, jag mådde dåligt - men ingen tog mig på allvar inom sjukvården. Det tog en vecka från det att hon slutade sparka, tills jag uppsökte akutvård och fick veta att hennes hjärta i slog längre.
Efter detta mådde jag ju självklart dåligt! Men jag lät det inte ta över mitt liv. Jag försökte gå vidare med mitt liv så fort som möjligt, men inställningen "inget blir bättre av att bara sitta och må dåligt".

Men det var en fråga som kom upp i ett samtal med maken min - Om man en gång varit deprimerad, är man automatiskt benägen att bli det igen?
Jag har ju mina episoder, men jag tar Borderline som "ursäkt" och kör min lilla hemmaterapi med att tro på mig själv. Jag har musikterapi(hårdrock på högsta volym), serieterapi(kollar på serier jag gillar) eller läser böcker. Ibland måste jag t.o.m "prata med mig själv" och intala mig att jag är bättre än min diagnos. Men det fungerar - tidvis...

Men vad tror ni? Once depressed, always depressed?

Likes

Comments

Postad i: Jobb

​Jaa-aa!! ÄNTLIGEN!!!

Jag har ju förvisso haft långa perioder utan att jag arbetat, men efter senaste anställningen har jag känt att det saknats något - en motivation till att gå upp på morgonen kan vi kalla det...Så jag har sökt sisådär 90 jobb, och fått svar på ETT! Där var jag på intervju förra veckan. Igår ringde dom upp och frågade om jag kunde tänka mig att besöka arbetsplatsen för att prata med min framtida handledare. 

Jag var där idag, och blev kär i jobbet direkt. Jag kommer vara den enda tjejen där - men vafan...Ska nog gå bra! FÖR JAG FICK JOBBET!!!

Så fr.o.m 16;e kan jag titulera mig som Konsult för Academic Work på Open Solutions Nordic AB. Jag är så nöjd!

Likes

Comments

Postad i: Familj, Allmänt

1.Hur träffades vi? Viaen aktivitet för arbetslösa, på ABF i Partille. Han var en av domförsta jag fick kontakt med

2.Mitt första intryck av honom? Jagtrodde att han var hemlös…! Långt hår, orakad och en fuljacka(som än idag äger)

3.Har vi en låt som är "vår" låt? Bubbly,eller ”Love Me Tender”(vår utgångsmarsch i kyrkan)

4.Vart var vi när vi sa "Jag älskar dig"? Oooh...Vihade dejtat i ca 2 veckor. Jag trodde inte att han skulle svara –men jag fick ett ”Jag älskar dig med”.

5.Vad bråkar vi oftast över? Hemmet,hur han anser att jag ska ta hand om allt för att jag går hemma.Hur han aldrig kan planera...Och hur han undviker sin familj –vilket ger mig skit.

6.Kollar vi på samma program/tv-serier, vilka? DoctorWho, Supernatural, Lie To Me, Marvels Agents OfS.H.I.E.L.D...Nördserier helt enkelt, som vi båda fastnat för

7.Vad brukar vi göra? Mestadelssitter vi vid varsin dator. Eller så myser vi i soffan/sängen tillnågon film. Går ut och äter vid speciella tillfällen

8.Är vi mest lika eller olika? Viärganska lika, men ändå så olika

9.Hur seriösa är vi? Viär ju ”nygifta” och försöker få barn via IVF(vi kan ej fåbarn naturligt tillsammans), så vi är så seriösa det kan bli

10.Hur länge har ni varit ihop? Ca2½ år, bott ihop i snart 2 år. Vi flyttade ihop efter 6 månader,men vi klarade av det

Likes

Comments