Är inne i någon stor jävla funderar-period. Känner mig rätt dum i huvudet medans jag verkar ha mest tankar i hela världen. Det känns som det är rymd-massa i skallen på mig, känner mig alldeles luddig. Kan inte varva ner och kan inte sluta fundera. Medans jag börjar reflektera på den här luddiga känslan i huvudet eskalerar tankarna på samma gång, det är så jävla märkligt. Det är som att jag börjar tänka "om jag känner mig såhär luddig borde jag ju vara rätt tanke-lös nu?" och så kickar det igång.....

Vad gör jag här? Vad är min mening i livet? Vad är mina närmastes mening i livet? Har vi nån mening? Varför nöjer jag mig aldrig?
Och jag blir ständigt påmind om hur jävla bra och trevligt alla har det. De har sina killar/tjejer som de bor med, de renoverar i marmor, de äter lyx middagar på tisdags kvällar, de får blommor av sin respektive och de köper nya bilar. De bokar en resa till Thailand i två veckor, de lägger ut bilder på att de ska få barn, att de förlovar sig. Bilder ut på deras nya smink, kläder, inredning. Och jag kan inte mer än att bara bli......... less.
Jag avundas er så jävla mycket. Inte för att ni har allt det där. Jag skiter väl för fan i er nya bil och era nya lily and rose smycken. Vad har det för värde egentligen?
Jag avundas er för att ni vet vart ni är i livet och ni vet vart ni ska. Ni är nöjda med att bo där ni bor, ni är säkra på partnern i ert liv, ni är säkra på att ni alltid har varandra att falla tillbaka på. Du har en stabil grund och där platsar du.

Jag ligger i min halvt bäddade säng med en sängihmmel som sitter helt fel över sängen utan tavlor på väggarna och funderar på hur stor vår planet egentligen är. Jag ligger här och går upp för att ta en cigg ibland, göra rostade mackor och oboy. Smsar med någon jag är intresserad utav för att sedan tappa intresset och bli rastlös. Jag sminkar mig fint men känner att ingen jävel bryr sig ändå. Jag kanske köper blommor men de vissnar rätt snabbt ändå. Varje gång jag tänder en cigg tänker jag "ja, men jag ska ju sluta nu". Jag ligger här och funderar över att hårstråna faktiskt är dött material. Håret på mitt huvud är liksom dött? Jag ligger och kan inte inse att jag har en egen lägenhet med massa saker. Och jag ligger och inser att alla saker spelar egentligen ingen roll. De är så jävla sjukt att man shoppar och shoppar för att fylla ett hem. Och så är det fint. Sen slutar man reflektera över att det är fint för det är bara en vana. När en vana blir en vana blir det vardag. Precis som människor jag träffar och blir kära i. De är fina en stund sen blir man blind av vanan och blir uttråkad.
Jag ser snönn falla och jag blir bara så jävla konfunderad. Ska det va såhär? Jag kan inte leva såhär.

Jag kan inte gå upp varje måndag till fredag innan klockan sex på morgonen och ta en buss med massa zombies, byta till en tunnelbana med ännu fler zombies, för att sedan komma in på ett kontor och serva människor jag inte ens känner. Sedan ska man hem med alla zombies på tunnelbanan och bussen runt fem igen. Kommer hem, det är mörkt. Folk är trötta och man gymmar för att få en snygg kropp till sommaren för man vill ju att andra ska tycka att man är snygg. Sen går jag hem och äter en tallrik fil med musli för att jag är ju ensam och då spelar det ju inte direkt någon roll. Sen har jag svårt att sova för att jag funderar på....... är det här verkligen mitt liv? Ska jag vara nöjd nu?

Jag vet inte hur länge jag kan leva såhär. Är rädd att jag kommer få någon jävla rastlöshets attack och bara dra och lämna allt. Jag känner mig så jävla splittrad. Måste ta mig ur det här. Kan inte leva såhär. Jag är inte gjord för det här.

När jag ser folk med barn brukar jag tänka typ att, egentligen är det ju därför vi är här färmodligen. Att fortplanta oss och det. Viga sitt liv till en annan och se till att det blir en decent person utav den också. Medans jag själv känner att jag fattar ju knappt vem jag själv är så hur fan ska jag kunna göra en bra person av en annan.

Det känns som att min hjärna är för stor eller något. Det är för många tankar som åker in och ut. Det här kommer låta helt cp men det känns som att alla har en vanlig hjärna och jag har en extra del som gör att jag känner mer. Jag känner så jävla mycket hela tiden. Jag kan stöta in i person på ica, se den i ögonen och så känner jag typ helt plötsligt hur den känner. Blev den nervös eller är den ledsen sedan innan? Är den orolig eller är den konstig så får jag de känslorna direkt i bröstet. De är som att jag tar åt mig andras energier hela tiden. Och ibland möter jag människor som jag får så sjuka känslor av. De kan vara på tunnelbanan, på ett café eller ute på stan. Jag känner direkt att jag måste se personen i ögonen och går nästan och vrider mig tills den tittar upp och ser mig i ögonen. Då möts jag av en jävla blixt typ. Det är som att andan går ur mig, jag ryser inuti och får en sån känsla man får i början utav en panikattack, om någon kan relatera. Det här låter ju helt sjukt för nån som är såhär "jorden skapades av big bang och när vi dör så dör vi bara".. men det känns helt enkelt som att jag träffat den här personen med ögonen innan.

Jag minns första gången det hände och det var när jag var 11 eller 12 tror jag. Jag var i haninge c med några vänner och en av deras mammor. Vi satt på mcdonalds. Jag ser en kille i kanske 24-30 års åldern gå förbi. Han hade rätt långt stripigt hår och lite rockig stil. Han gick förbi mig framför våra säten och såg mig rakt i ögonen. Det var som att hans ögon var en släng av rymden, himlen, is, hav och klarblå färg. Med silver i typ. Och den där känslan jag kände, jag fattade ingenting. Men jag kände att han kände den också. Han såg rätt tagen ut och kollade tillbaka en gång till efter. De sekunderna jag såg hans ögon första gången kanske egentligen bara var 2 sekunder men det känns som minst 20. Som att jag såg ett annat liv på de korta långa sekunderna. Så jävla märklig känsla. Jag minns att jag kunde inte släppa de här efter men jag sa ju såklart ingenting till nån. Det var ju märkligt.

Det här har hänt mig ett par gånger sen dess. Det händer också att jag möter människor som jag får så jävla sjuka känslor utav också, direkt. Det är som att det är något mörkt i dem och den absolut första känslan jag får är att jag måste avlägsna mig fort som fan. Det är något fel med dem. Fel energier, fel känslor. Det är något konstigt bara. När den känslan händer får jag ångest direkt. Är rädd för vad för slags människor det egentligen finns där ute.

Har också väldigt lätt för att känna om ett hem känns rätt eller fel. Känns det rätt får jag en harmonisk känsla så fort jag kliver in genom dörren. Det är lugnt och det känns lite som i en solnedgång. Vet direkt om jag kommer att somna rädd eller orädd där så fort jag klivit in. Om det inte känns bra så känns det oroligt. Vänder mig ofta om för det känns som att man inte är ensam liksom alternativt att det är någon slags energi som känns märklig bara. Har hänt åtskilliga gånger i livet. Där jag och mamma bodde innan jag flytta till Malta kändes alltid mitt sovrum fel. Kunde aldrig somna i ro där, låg alltid och kände att det var något där, på ett visst ställe i rummet. Det hände lite konstiga grejer också ibland. När jag flyttade till Malta flyttade mamma från den lägenheten och det var skönt. Kunde inte bo där alltså.

Nu spårar det här inlägget lite men känner att jag bör skriva av mig. Det har också hänt märkliga saker i livet som får mig att fråga liksom "hur kan jag känna såhär". Hur går det till?
När en vän gick bort i en bilolycka 2009 så tyckte jag mig känna hans närvaro i mitt rum varje kväll efter. Kan bero på många grejer, t.ex att jag aldrig vart med om en nära som gått bort och att det var rätt läskigt att inse att vi "faktiskt inte är odödliga" som man lätt kan få för sig. Jag tyckte mig höra hans andetag. Inte vanliga andetag utan mer hans sista andetag. Lite skrovliga, jobbiga att höra. Som att han inte kunde sluta, eller kanske inte ville sluta andas liksom. Till slut efter många nätters gråt och dålig sömn berättade jag för mamma vad jag kände. Då sa hon att jag skulle sätta mig på sängkanten på kvällen när jag kände det och be min vän gå för jag tycker att det är läskigt. Så jag gjorde det och sen hörde jag det aldrig mer.

Dagen min mormor dog så visste jag såklart inte att hon skulle gå bort. Men hon låg på sjukhuset. Helt plötsligt, när jag sitter och röker vid busshållsplatsen i centrum, kollar jag upp på himlen och tänker "nu får du äntligen träffa morfar igen mormor, vila i frid" FRÅN ingenstans. Det var så märkligt. Och någon timme efter det kommer mamma hem och berättar att mormor gick bort för någon timme sedan. Konstigt.. men det kanske är så.

För ungefär två år sen träffade jag på en ung kille i en annan stad, såg in i hans ögon när jag hälsade på honom och det första jag tänkte var att han kommer dö ung och snart. Så jävla hemsk tanke. Men jag såg bara hur förvirrad hans själ var. Man såg det direkt i ögonen. Han var vilse och han var inte menad för det här livet. 9 månader senare fick jag höra att han gått bort.

Jag vet inte var jag vill komma med det här. Men är det inte konstigt? Hur jag kan känna såhär?

Och mitt bland alla dom här virriga tankarna så kommer alla mina stora livs frågor upp. Vad gör jag här? Hur ska livet gå till, det kan inte vara vakna-jobba-äta-sova livet som är livet? Jag kan inte det här.

Jag måste ordna mitt liv nu och inse hur jag ska leva. För det här är inte jag. Det är för mycket av för lite.
Men. Jag avundas alla som hittat sin plats. Som har sin trygga famn och sitt trygga hem. Jag avundas er för att ni är nöjda och inte längtar bort hela tiden. Jag avundas er för att ni inte är som jag.






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hey! Idag är jag gladare! Skönt haha... vaknade upp av min nya väckarklocka som är hemsk MEN jag vaknar! Så det är bra! Behövdes verkligen!!
När jag kommit upp så kollade jag ut och insåg att solen var på väg upp och man såg soluppgången redan 06.15. Fan så härligt!
En bra dag på jobbet. Satt ute på terassen i solskenet med Sunniva & Tove ett tag, jätte varmt & skönt i solen.

Idag är det ju alla hjärtans dag också. Efter jobbet ska jag hem till mamma & ge henne en sån hjärtformad choklad kartong + ett kort. Ta en kopp kaffe eller något och sen ska jag dra & gymma ensam eftersom alla mina kompisar är i förhållande och ska ha en supermysig kväll. 🙄 haha! Glad för deras skull såklart.

Dock är jag ändå rätt nöjd över att vara singel idag och just nu. Behöver inte tänka på någon. Kan dra och gymma och sen dra hem, slänga mina saker överallt & vart jag vill, duscha hur länge som helst, göra en ansiktsmask, äta en mango till middag för att sedan ta på mig en mysig och skön pyjamas och lägga mig i soffan och se på OC. De passar mig bra haha. 👸👸👸👸. Jag kanske blir sweeped off my feets another valentine!! 🤓

Soluppgång imorse & alla hjärtans dag fika på jobbet!

Btw så verkar min egna alla hjärtans dag present ha anlänt till skotten! Det är massa protein pulver osv för träningen... Hahaha... glad alla hjärtans dag Anna önskar Anna 💐👸 :D 

Likes

Comments

Jag fattar ju att jag typ bara skriver när jag är negativ eller mår dåligt. Det är mitt sätt att släppa ut allt tror jag. Inte skitkul för er som följer bloggen men ja. Det är så det här. Här skriver jag av mig av alla tankar som jag inte orkar prata med någon om. För vem vill lyssna på sånt här skit om och om igen?... orimligt.

Idag har jag ångest. En sån dag där jag inte vill vara någonstans. När det är såhär vill jag inte göra någonting. Jag vill inte vara själv, jag vill inte vara med någon. Jag vill inte vara hemma, hos någon, jag vill inte vara någonstans. Vill bara ha det tyst i huvudet och typ bara.. inte vara alls. Folk pratar och pratar och jag blir bara less. Orkar inte höra orkar inte bry mig. När folk klagar om saker, som alla gör i Sverige, blir jag bara trött. Ibland känns det som att vi i Sverige är jordens bästa folk på att klaga. Vi klagar fan på allt. Alltid är det något. Jag klagar liksom nu på att folk klagar. Orka.

Såg 50 shades igår. Tyckte den var jävligt sjuk. Alltså. Ok, han är snygg. Och det är intressant med såna vågade scener. MEN - Han är ju sjuk i huvudet. Det är heeeelt orimligt att typ alla kvinnor i världen finner det här så jävla sexigt.
Hur kan det vara så? Han är mentalt fucked up. Alltså jag mår illa. Det är så hemskt.
Visst att folk tänder på olika saker pga att det kanske är roligt. Men han är ju på ett visst vis för att han har vart med om hemska saker i sitt liv som gör att han blivit sinnesrubbad typ. Han vet ju inte vad sex med en person man älskar är.
Han vet inte alls hur det är att älska någon. Han vill bestämma över allt och har världens största kontrollbehov.
Han vill ge de kvinnor han är med, som förövrigt allihopa ser ut som hans mamma, ge dem smärta och tycker om att se när de lider PGA att han tänder på att göra illa kvinnor som ser ut som hans mamma pga att hon behandlade honom dåligt som liten. VAD FAN??????? HUUUUR är det här sexigt? DET ÄR HEMSKT! Jag mår fan illa. Hur hur hur.

Det ända i filmen jag tyckte var ok var väl helt enkelt sex scenerna. Han gör inte ens så "sjuka grejer" med Anastacia som han utger sig för att vilja göra. Han typ spanks her a little och håller fast hennes händer. I hans jävla sex rum är det ju alla de sjukaste sakerna i världen. Resten av filmen gav mig verkligen ingenting. Blev fan bara illa till mods. 1/5. Sorry ladies. This is not nice.

Apropå att klaga va?.... Herregud.


Likes

Comments

Den här helgen? Träffade min Malta kompis Sofia i fredags efter jobbet och fikade/shoppade lite! Så kul att träffa henne igen 💘 hon är så fin! Fick två as fina ljus i inflyttningspresent också. Nästa gång vi ses är nog i Spanien!
Kom hem runt 22 och somnade. Gick upp 08 på lördagen för att dra på zumba med min kusin lina och moster Marie. Det är såååå kul. Hade glömt bort hur kul det var!
Vid tolv kom Linda, Simon & Ella och hämtade mig och så drog vi in till Ullis och hennes nya lägenhet i Nacka! Så blev vi bjudna på lunch och efterrätt där. Så mysigt! Sen drog vi och shoppade lite i Nacka forum. Kom hem runt 19 och då var det direkt hem till Emma som hade födelsedags middag och fest. Blev bjuden på vegetarisk tacos med köttfärs som var soya köttfärs då. Det var faktiskt jätte gott! Sen drog vi ut på kvällen till bedarö. Kvällen blev lång och den avslutades i min soffa kl 04.30 med två vänner. Vi gjorde varma mackor (snacka om fyllekäk haha) och somna efter att ha ätit dem medans vi kollade på stepbrothers. Snacka om att alla däckade hårt haha.
Idag vaknade jag vid 13 i sängen heeeelt paj. Tog ett tag innan jag kom igång. Beställde en kebabtallrik, hade tvätt tid och duschade. Sen åkte jag till min kära mor och tog med mig kålpudding som jag gjort och "bjöd på middag" fast hemma hos mamma haha 😊 mysigt. Vid 17.30 drog jag ner till centrum, mötte Alicia & sen såg vi fifty shades.
Jag vet inte vad jag tyckte. Sex scenerna är ju rätt nice men resten tycker jag nog fan är obehaglig. Han är ju sjuk i huvudet. Och de andra i filmen också. Förstår att alla gillar olika sex men de här handlar ju om att hela livet går ut på... ja de sättet han vill leva. Blev rätt äcklad. Att de finns folk som är sådär 😩 Aja!
De va kul att gå på bio iallafall! Nu ska jag försöka sova eftersom jag ska upp 05.30........ LIFE!
Godnatt 😘💘

Likes

Comments

Jag minns solskenet, jag minns att dina ögon tindrade när du såg åt mitt håll. Kommer ihåg sena nätter med utsikt över medelhavet och dess stjärnor på natthimlen. Jag kommer ihåg sena nätter när vi berättade för varandra allt som gör oss till oss. Jag minns att jag såg tecken, jag minns att jag såg bort utöver det. Jag minns att jag kände en liten fara men att jag drog över de känslorna. jag ignorerade dem. Jag minns att jag övertalade mig själv att du bara ville visa att det var mig du tog hand om. Jag minns att jag gjorde om orolighets känslorna till trygghets känslor. Jag minns att jag trodde att du skulle skydda mig från allt. Jag inser nu att du alltid har skyddat mig från allting annat men att du kunde inte skydda mig ifrån dig.

När jag tänker på dig ser jag färgerna röd och svart. Röd för att du är så levande, intensiv, blixtrande, beskyddande, spännande.
Svart för allt ont du gjort mot mig. Ibland ser jag nästan att dina ögon är svarta. Jag är rädd för blåa ögon nu. Jag tror att alla killar som har en ljusare blå ögonfärg är elaka. Det är något för intensivt med det. Det är något som är fel.

Jag minns att jag såg mig själv som en rolig och bra tjej som hade bra självförtroende. Jag minns att jag skrattade mer och jag minns att jag var mer stabil. Jag minns att jag oroade mig; men det har jag alltid gjort. Jag minns att jag inte förstod hur folk kunde gråta i sin ensamhet. Jag minns hur jag inte förstod att folk kunde bli deprimerade. Jag minns att jag inte förstod hur någon kan önska sig bort härifrån. Jag minns hur jag älskade mig själv. Som man ska göra.

Jag gjorde aldrig något fel. Jag skulle aldrig ha gjort något mot dig. Jag älskade dig. Jag var beredd på en stor kärlek. Om du bara låtit det vara så. Jag är ledsen för att den kärleken aldrig upplevdes; men jag är glad att det aldrig hände ändå. Jag förstår fortfarande inte hur du kunde göra allt du gjorde. Jag får en tryckande känsla över bröstet och jag får svårt att förstå hur jag inte kunnat förstå det här innan. Det var inte mig det var fel på. Det var dig.

Jag kommer aldrig glömma dina intensivt ljus blåa ögon som skrek på mig. Jag kommer aldrig glömma orden du sa två centimeter från mitt ansikte som förstörde mig för flera år framåt därefter. Jag kommer aldrig glömma hur värdelös du fått mig att känna. Jag kommer aldrig glömma hur dom som satt runt om inte gjorde någonting. Jag förstår inte hur dom kunde göra det. Jag kommer aldrig glömma det här. Jag kommer aldrig glömma hur illa du faktiskt gjorde mig och hur många jävla ärr du satt i mig; i mitt huvud och i mitt hjärta. Mitt huvud för att jag numera aldrig tror på mig själv. I mig; för att den tryckande känslan i bröstet aldrig varit så påtaglig som efter mitt liv med dig.

Jag försöker alltid se över folks brister eller dåliga formuleringar. Jag försöker alltid ge alla fler än en chans och jag har alltid trott på godheten i allt. Jag har alltid trott att ingen människa kan vara elak och mena det. Personen i fråga måste ha tänkt fel eller mått dåligt i den situationen - men det här stämmer inte.
Jag tror jag har förstått att alla är inte snälla nu. Känns som att jag dumförklarar mig själv när jag skriver såhär. Min pappa har sagt i flera år att han är så orolig för mig för att jag är så jävla naiv. Jag förstår honom nu. Jag är fan den naivaste människan i världen.


Min mamma sa idag att jag om man har för mycket i huvudet och inte kan fokusera på att tänka på ett sätt som får en att må bra ska man stanna upp och invänta själen. Jag frågade om hon tycker att jag är en bra människa och hon svarade "Ja det tycker jag. Du bryr dig om andra. Ibland för mycket. Du ska bry dig om dig själv lika mycket".

För det första, att veta att min mamma tycker att jag är en bra människa ger mig ett litet lugn i allt kaos inuti. Och att hon säger att jag bryr mig om andra för mycket stämmer så bra att tankarna flyger iväg på nytt.

Jag bryr mig alltid bara om hur alla andra mår. Jag oroar mig för allt. Oroar mig om något ska hända de jag älskar och tycker om? Oroar mig över ifall de tycker att jag är tillräcklig för dom? Oroar mig över att dom kanske ska sluta tycka om mig? Oroar mig över ifall det jag gör för dem är nog? Oroar mig över ifall det jag sa eller gjorde uppfattades konstigt av någon?

Varför sätter jag mig själv inte i fokus? Varför kan jag inte tänka att nu ska jag göra det här för Mig.

Jag är för stressig i huvudet. Det är 300 tankar på en gång och allt blir en enda röra. Jag glömmer och jag kommer på. Jag blir stressad av att inte kunna tänka klart. Att invänta själen kan vara det vettigaste jag hört på länge. Jag måste komma ikapp med mig själv. Jag måste plocka ihop alla bitar. Jag måste vända den gråvita känslan jag har inom mig; som att det som döljer sig under min hud är svartvitt. Förstår någon hur jag menar? Jag måste börja om, med mig själv. Jag måste förstå mig själv och älska mig själv igen. Jag måste bli färg igen. Jag måste bli alla de färger jag älskar; turkos, lila, gul och orange. Jag vill känna mig som en solnedgång i augusti. Jag vill känna mig som en sommaräng i gryningen. Jag vill känna mig som vattnet mot min kropp när man simmar i havet. Jag vill bli hel.

Summan av kardemumman.

Jag har förstått nu. Du förstörde en del av mig; den delen som höll ihop mig. Det är som att det var 10 stygn på ett ställe i bröstet som läkte hela tiden med att jag växte i mig själv från vad som förstört mig när jag var yngre; som du sedan sprättade upp. Alla förutom 1. Och därigenom tränger smärtan ut, smärtan som gör ont i både kropp och själ. Jag är så jävla förbannad på allt, främst mig själv. Hur kunde jag välja att gå vidare med någon som aldrig trodde på mig? Som alltid trodde att jag ljög? Någon som trodde att jag var en dålig människa? Någon som fick mig att tveka på mig själv? Någon som såg på mig som att jag var ond? Fast jag är god? Någon som fick mig att tro att jag kanske inte är god? Någon som fick mig att känna som den ensammaste människan i världen i ett hav av människor runtom mig?

Du stärkte mig från den dagen vi sågs till att det bara var vi; då bröt du ner mig.

Måste sluta vara naiv och måste älska mig själv igen. Det här går inte mer.

​En solnedgång på Malta i färger som gör mig helt lugn. Vid den där piren har jag suttit så många gånger och trivts i det rosa skenet och blivit så jävla lugn och kreativ. Det finns en strand precis bakom den där jag många gånger suttit i sanden med ryggen mot en klippa bakom, läst en bok, dragit tårna igenom sanden och vart helt........ harmonisk. Jag tror att det där är mitt favorit ställe. Mot den lilla klippan, i sanden, bredvid piren i Balluta Bay, i Sliema, på Malta, under en ljus gul och rosa solnedgång. Om man kollar rakt fram med från piren ser man hela medelhavet öppna upp sig. Det enda man kan se är havet och det ända man kan höra är vågorna. 

Ser ni den lilla piren som går precis framför den stora piren? Stenarna där bredvid. Under en period gick jag dit varje kväll efter jobbet. Jag köpte med mig en kaffe och cigaretter. Jag satte mig på min klippa på den sidan och tände en cigarett medans jag lugnt kollade på havet. Havet är alldeles turkost där och man ser rätt igenom det. Man ser den vita sanden bli formad av vågorna och man blir helt lugn. Sen gick jag ned i vattnet när solnedgångens skådespeleri precis slutat och det bara är skymningen kvar. Det är lite ljust men mest mörkt. Man ser fortfarande rakt igenom vattnet och vattnet är helt ljummet. Rakt fram ser jag en mörk himmel med stjärnor, på vattenytan långt bort ser jag stora fartyg. Åt vänser ser jag ett ljusrosa sken, palmer och en gata så full av liv som den bara kan vara den tiden på Malta. Det är sommar och håret klibbar sig fast i nacken men det gör precis ingenting. Varför? Jo för att jag är precis där jag ska vara just då. Att känna havet mot kroppen, dra handen över vattenytan och höra vattnets ljud. Att känna sanden under fötterna. Att höra vågorna sakta slå mot klipporna. Att bara stå där och se allt det här, känna det här. Det ger mig ett lugn ingenting annat kan. Fan vad jag saknar den platsen. 

Spaced out som vanligt.. behövde nog detta. Godnatt.

Likes

Comments

Love struck Romeo, sing the streets a serenade
They made everybody low, with a love song that they made
Find the street light, step aside of the shade and say something like "you and me babe, how about it?"

You shouldn't come around here, singing out to people like that
Anyway, whatcha gonna do about it?

Juliet, the dash was loaded from the start,
And I'll bet, then you exploded in my heart
And I forget, I forget
The movie song
When u gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet

Come upon different streets , both are streets of shame
Both dirty, both mean
Then I dream your dream for you and now your dreams are real
How can you look at me like I as if I were just another one of your deals?
You can fall for chains of silver you can fall for chains of gold
You can fall for pretty strangers and the promises they hold
You promised me everything
You promised me thick and thin yea
Now you just say "oh Romeo yea, you know I used to have a scene with him"

Juliet, when we made love you used to cry
You said I love you like the stars above, I love you til I die
And there's a place for us
You know the movie song
When u gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

And I can't do the talk like the talk on the tv
And I can't do a love song like the way it was meant to be
I can't do everything but I'll do anything for you
I can't do anything except being in love with you
And all I do is miss you
And the way we used to be
And all I do is keep the beat, then band company
And all I do is kiss you, through the bars of a rhyme
Juliet I'd drew the stars of you, anytime

Likes

Comments

Jag såg precis den finaste film jag någonsin sätt. Alltså. Jag grät ihjäl mig. Kände 30000 känslor under hela filmen. Jag kan inte förklara mina känslor typ. Jag älskar möjligheterna man har i livet men jag är så rädd för vad världen också har för ställen. Jag förstår inte hur det kan vara såhär. Hur kan vi leva såhär bra? Hur kan andra delar i världen leva helt annorlunda? Hur kan det finnas så många barn som är vilse och förlorade i.... världen? Jag får så jävla ont i mitt hjärta. Asså det brister verkligen. Jag har kommit på en sak också. Jag vet varför jag inte vill ha barn. Jag är rädd för att sätta ett barn i det här livet, i den här världen. Rädd för att något jag älskar mer än livet ska känna sorg, smärta, vara rädd, ha panik, känna ångest, vara orolig. Hur ska jag kunna rädda en liten del av mig själv för allt det här? Hur ska jag kunna skydda en liten person, en liten mini mig, för allt det onda i världen.
Jag är väldigt tacksam för att jag är född här och uppvuxen med allt det vi har i Sverige. Jag är tacksam för att alltid ha blivit omhändertagen av min mamma & pappa, alltid fått hjälp, alltid blivit skyddad.

Just nu känner jag att jag bryr mig inte om saker. Allt vi behöver i den här världen är kärlek. Kärlek är den enda saken som vinner över allt. Jag tror att vi är födda till den här jorden för att finna kärleken. Ge kärlek och få kärlek. Till sin familj, vänner, sina "kärlekar" och till alla. Kärlek övervinner ALLT. Om alla i världen skulle ge kärlek skulle det vara fred.

Hur som helst.... den här filmen. Jag vet inte hur jag ska göra det, var jag ska börja eller hur man gör. Men jag ska hjälpa barn i Indien, i världen. Jag klarar inte av det här. Jag klarar inte av att små oskyldiga barn blir ifrånsatta ett säkert liv. Hur barn blir utnyttjade. Hur personer som ska vara vuxna och tänka som en vuxen människa förgriper sig på barn. Det är det värsta som finns i hela jävla världen. Det äcklar mig så mycket att jag vill spy. Jag vill att varenda jävla vuxen människa som någonsin rör ett barn ska ruttna i en jävla håla någonstans. Dom kan fucking dra åt helvete. Ni förstör barnen för hela deras liv.

Jag ska hjälpa barn. Världen måste bli en bättre plats. Jag vet inte hur men jag ska göra det. 💔

Likes

Comments

Så lätt att tänka när man är i en situation, är det här allt?
Jag är så jävla rastlös, som vanligt när jag inte mår så bra som man kan. Visst att jag är rastlös när jag mår bra också men det är mer ett roligt rastlös.
Nu undrar jag bara hela tiden ifall alla mina val är rätt, är där jag är nu rätt? Är det här allt? Ska jag bara jobba äta sova och leva för helgerna hela tiden? Vad är det för liv?
Varannan timme får jag en dipp och börjar tänka att jag måste bli rik. För att jag ska kunna göra vad jag vill och må bra. Jag är inte gjord för att vara fast. Jag är gjord för att röra på mig. Men jag är också en människa som aldrig kommer få någon ro. Jag kommer alltid tänka på alla ställen jag kan vara förutom det jag är på nu.
Sa något om detta till pappa för ett par dagar sen. Igår sa han sa vi satt i bilen efter en stunds tystnad att han tänkt på det jag sagt. Och så berättade han att det är så han har tänkt hela sitt liv. Alltid velat vara där han inte är. Orolig över att livet tar slut för att man stannar på ett ställe för länge för det finns ju så mycket mer.

Asså jag önskar att jag ärvt min mammas psyke. Hon är så jävla lugn, snäll, oroar sig inte, harmonisk, båda fötterna på jorden, stark i sig själv, tålmodig, allt... jag har fått en del av hennes egenskaper men jag har definitivt ärvt pappas psyke. Orolig, rastlös, ångest. Alltså jag älskar båda två får dem de är, mest av allt, men man önskar ju att man kunde fått en lugnare hjärna. Låter kanske dumt. De är båda fantastiska! Jag är bara så jävla lost ibland och önskar att man kunde fått vara lite mer..... lugn. Ej-orolig.

Sorry för oklart inlägg.

Livets låt

Likes

Comments

"Litar väldigt sällan på nån annan, speciellt de som inte röker och som lever som dom lär

Folk som inte alls har några laster har jag svårt att sluta syna, tills jag hittat vad dem är

Jag vet att de är nått som står i vägen för att jag ska välja bort det som förtrollar och förtär

Men ingen orkar fråga sig i mörkret, halvt i sömnen halvt i drömmen varför allting är såhär?

Jag är kanske gjord av sten
Jag vet inte hur man gör, hur man förändras
Jag vill bara följa med, det du sa är allt jag hör
Jag vill tro att alla inte måste växa upp
Jag vet inte hur man gör
Jag är kanske ändå gjord av sten"

Likes

Comments