Helgen bara swisha förbi som vanligt! Hade en trevlig helg, kanske lite mycket vila haha men ibland behövs ju det också.

I fredags satt jag bara hemma & chillade, såg på serier och typ.. tog de launa bara. Somnade typ halv tre så jag sov till 12.30 på lördagen. Duschade, fixade mig och sen drog jag och mötte Alicia för att gå på systemet. Sen mötte vi mamma en snabbis tog en prommis till hamnen, jag käkade frulle på grillen (haha) och sen åkte mamma hem när jag och Alicia drog till Berras och Johans båt där det var tjejfest! Haha. Vi drack en jävla massa vin och öl, käkade gott och hade kul. På kvällen ramlade det in ännu mer folk och vi bryggseglade på. Hade skit kul men drack i alldeles för många timmar för mitt eget bästa. Ringde tydligen ett telefonsamtal vid halv ett som jag kommer ihåg ungefär 1 ord på. HAHA. Tur att medlyssnaren i mitt fina samtal förstod att jag var rätt så jävla packaaaad. Dock blev jag retad för det. Haha. Man säger så konstiga saker på fyllan alltså.. aja. De va ju kul iallafall. Sa ju inget dumt. Haha!

Vaknade typ elva i lördags och sen låg jag verkligen bara och dog hela dagen. Såg på new girl och låg och skrattade för mig själv. Skit kul. Beställde kebab och åt liggandes. Haha. Fick lite sällskap på kvällen som fick mig till liv igen. Mysigt!

Nu är man här på jobbet igen. Var inte svin kul att gå upp idag. Sminkade mig inte ens. Orkar inte. Har typ efterkänningar av bakfyllan fortf. HÄRLIGT. Men mår ändå ok. Har vart värre.

Imorgon är jag ledig pga läkarbesök, skönt. Blir så onödigt att åka in varken innan eller efter för mig när läkarbesöket är kl 11 i nynäs liksom. Så, ja, ledig! Skönt!

Käkade sushi till lunch med Frida idag. Helvete vad gott det var. Det är ju dagen innan löning så hade med mig........... nudlar till jobbet. HAHA. Men jag och Frida gjorde en överenskommelse att hon betalar idag och jag nästa dag. GÖTT!

Live positive guuyss! De är så jävla viktigt att man har människor runt en som lyfter upp dagen i positiv anda. Annars dras man lätt med liksom. Ha en bra dag! poss poss

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments



Gjorde precis ett personlighetstest. Tycker de satt rätt jävla spot on. ;

“Jag är inte intresserad av vad du gör för att försörja dig. Jag vill veta vad du brinner för – och om du vågar drömma om att möta vad du längtar efter. Jag är inte intresserad av hur gammal du är. Jag vill vet om är villig att riskera att se ut som en dåre – för kärlek – för dina drömmar – för det äventyr vi kallar livet.”


Oriah Mountain Dreamer

ENFP personligheten är en fri själ. De befinner sig ofta i festens centrum, fast till skillnad från Upptäckare är de inte intresserade i upphetsningen och njutningen, de är mer intresserade av de sociala och känslosamma banden de knyter med andra. Charmerande, självständiga, energiska och omtänksamma, de 7% av jordens befolkning de upptar kan garanterat hittas i alla sammanhang.

MED EN IDÉ KAN DU FÖRÄNDRA VÄRLDEN

Utöver att vara sociala varelser är ENFPare, precis som sina Diplomatiska kusiner, formade av sina Intuitiva (N) egenskaper, vilket låter dem att med nyfikenhet och energi läsa mellan raderna. De tenderar att se livet som ett stort komplicerat pussel där allt är sammankopplat – fast till skillnad från Analytiker som tenderar att se pusslet som uppbyggt av systematiska intriger, ser ENFPare det genom ett filter av känslor, omtänksamhet och mystik, och de är alltid redo att leta efter en djupare mening.

ENFPare är oerhört självständiga och de har utöver stabilitet och säkerhet ett behov av kreativitet och frihet.

Många av de andra personlighetstyperna tycker att dessa egenskaper är oemotståndliga och när en ENFPare hittar något som sätter igång deras fantasi kommer dem många gånger frambringa en energi som leder dem till rampljuset, där deras medmänniskor behandlar dem som ledare och gurus – fast det är en plats där ENFPare verkligen inte känner sig hemma. Ännu värre är det om de hamnar i en position där dem måste hantera administrativa uppgifter och rutinbaserat underhåll, något som många gånger går hand i hand med ledarskap. ENFPares självkänsla är beroende av deras förmåga att komma på orginella lösningar och de måste veta att de har firheten att vara innovativa – de förlorar snabbt tålamodet och blir nedstämda om de fastnar i en enformig roll.

FÖRLORA INTE DEN DÄR “GALNA GLÖDEN”

Som tur är vet ENFPare hur man slappnar av och de har inga problem med att skifta mellan att vara en passionerad och driven idealist på arbetet till en fantasifull och entusiastisk fri själ på dansgolvet, många gånger händer det så snabbt att deras vänner och kollegor inte hänger med. Att vara en del av mixen ger dem en möjlighet att förena sig med andra på en känslomässig nivå och på så sätt få en efterlängtad insikt i vad som motiverar vänner och kollegor. De tycker att alla borde erkänna och uttrycka sina känslor, deras empati och sällskaplighet gör detta till ett naturligt samtalsämne för dem.

ENFP personlighetstypen måste vara lite försiktiga – om de förlitar sig för mycket på sin intuition förutsätter eller förväntar sig för mycket från sina vänners motivation, kan de misstolka signaler och försvåra uppgifter som med ett uppriktig synsätt varit enklare. Det är den här sortens social stress som håller harmoni-fokuserade Diplomater vakna om natten. ENFPare är väldigt känsliga, om trampar de någon på tårna känner båda av det.

ENFPare kommer spendera mycket tid med att uforska social förhållanden, känslor och idéer innan de hittar något som känns rätt. När de slutligen hittar sin plats på jorden kommer deras fantasi, empati och mod förmodligen producera fantastiska resultat.

Likes

Comments

Ja mina besök här blir helt enkelt mer sällan än ofta. Jag vet ju varför det är så. Jag skriver bara om jag är antingen riktigt nere eller riktigt uppe. Dvs smått deprimerad eller svin glad. Idag då? SVIN GLAD faktiskt. Skönt!

Har haft ett trevligt "påsklov" på fyra dagar, var så jävla gött. Levde väl lite i en vindimma men hade så roligt. Festade, träffade nya människor, var ute på sjön & sov där, vaknade ute vid havet (i mitt essé) och drack kaffet på klipporna i solskenet. Fan vad bra jag hade det.

Denna veckan har vart rätt soft med. Fyra dagars vecka, alltid skönt. Nu kommer mina veckor bli 4 dagars veckor i tre veckor i rad - så jävla fett. Nästa v pga 2 läkarbesök på samma dag och veckan efter pga 1a maj. HÄRLIGT LIVET! Vi går mot ljusare tider, fåglarna kvittrar, blommorna blommar och det är ljust till snart nio på kvällarna. Det här är fan livet. Finns nog inget finare än en svensk sommar och jag ser så jävla mycket fram emot det nu.

Annars då? Jag är nog bara glad. Känner på mig att något bra är på väg att komma ur min situation som jag är i nu. De känns som att lyckan står runt nästa hörn typ. Nu ska man inte glömma att carpe diem också - mår ju faktiskt jävligt bra nu! Är jag lycklig? vet inte. Men någonstans ditåt iallafall. Saknas nog några pusselbitar. Men vad vore livet utan fler pusselbitar? Kan man ens vara helt komplett? Vad skall man då sträva efter? Kan man bara vara helt nöjd?

Vem vet. När pusselbitarna mina faller på plats kanske jag står där och är svin nöjd och undrar vad fan jag tänkte med att man inte kunde känna så. Återstår att se.

Jajja. Livet rullar på. Man vänder blad och nya historier skrivs. En sak som är säker är att fler blad skall bli skrivna. I min stora bok har jag vart med om rätt mycket på kort tid men jag är glad för det. Alla sidor, varesig dom är rosa, orange eller gråa - så har dem lett mig hit. Här står jag med världen framför mina fötter och jag är rätt säker på att jag kommer göra stordåd. För mig förut betydde stordåd att man blev känd eller kanske hade massa pengar. Nu betyder stordåd att jag gör något som gör mig genuint lycklig. Som att få en ny nära vän, resa till en plats som ger mig lugn i själen, möter kärleken och gör mina nära glada. Att göra andra lyckliga och bli lycklig själv. STORDÅD! Det är nog fan det som är grejen med livet. Att bli lycklig och veta att de man har nära är lyckliga och mår bra utav en själv.

Jag är en riktig jävla giver alltså. Familj, vänner, kärleken. Jag vill alltid att de ska må så bra de bara kan. De är både en vinst och en förlust. Träffar jag någon ger jag oftast lite för mycket. Men vet ni vad jag tror? den dagen man träffar rätt så kommer man få tillbaka det tusen gånger om. Jag är helt säker på det.

Nu är jag visserligen uppe här i något lyckorus. En annan dag kanske jag ser på livet annorlunda. Men då ska jag tänka tillbaka på detta. Vissa dagar tror man ju att deppigheten kommer att vara föralltid och undrar hur man ens någonsin har kunnat vara glad. Men fan, kom igen, man måste komma ihåg det här. Det kommer ALLTID bättre dagar. Efter regn kommer solsken.


Aaaand don't forget. Never love someone that treats you like you're ordinary. CUZ WE'RE FUCKING SPECIAL.

​...och juste. Jag klippte av mig håret och färgade det lila. Är glad och nöjd. Nu har jag lagt i lite mer blått dock. Så nu är det blått. Gött!

Likes

Comments

Jag kan inte släppa hur tom jag känner mig efter den här dagen. Den här dagen är egentligen; i historian; inte så stor. Men för mig, för de jag känner, för de jag inte känner, för alla svenskar; en stor hemsk jävla dag. Här sitter vi i lilla perfekta Sverige. Lilla landet lagom där ingen vill någon illa och vi dricker kaffe och pratar om det senaste avsnittet av parneviks på rasterna. Sen åker vi hem bland trötta människor på tunnelbanan, lagar mat, ser nån film och sen lägger vi oss i våra varma sängar och ställer klockan för att gå upp lika tidigt som vanligt imorgon igen och göra i princip samma sak. Vi kanske pratar om gårdagens avsnitt av solsidan istället.

Dagen började som vanligt idag. Kaffe, keso&musli, fina kollegor, sol, klaga på jobbet, skratta - en helt vanlig dag. Från kl 15 satt jag på kontoret halvt skakig och var livrädd. Livrädd att detta kommit hit; att jag är i Stockholm och folk går helt jävla crazy där ute. Jag fick sån jävla ångest. Ångest för att det är fan inte såhär det ska vara.

Våld och terror dåd, våldtäkter, mord och vidriga saker sker varje dag i vår värld. I en värld som snurrar ute i rymden genom ett stort eldklot. Vad FAN är meningen? HUR kan man födas in i den här världen, lära sig en massa historia, lära sig att man ska vara snäll mot sin nästa; för att sedan sluta upp med att köra in en lastbil i ett folkhav och mörda oskyldiga människor som går på gatan? Skjuta mitt på ett torg där folk går från jobbet, skolan, dagiset, sjukhuset? Jag kan inte förstå det här. Jag mår så jävla dåligt inom mig. Inte direkt för alla attacker man hör om; utan för jag FÖRSTÅR INTE hur en människa kan bli så ond! Hur kan de vända så hårt? Vad har du vart med om som får dig att göra såhär? Är det inte helt ärligt en mer vettig tanke att typ ta livet av sig istället för att göra såhär?
Hur kan en religion, en tro, som verkar ha spårat ut - för en tro är något vackert! En tro är att tro på något mer än det vi har här. En liten synvilla utav att när det tar slut här; så finns det något mer, något finare. En tro är en hjälp att ha vid sidan om sig när man har det tufft. En tro! En tro på att det alltid blir bra! HUR kan en tro..... vända till det här?

Jag känner mig så tom. Vet du vad jag tänker på? Jag undrar vad vi gör här på riktigt. Vad är meningen med allt? Är det ens någon mening? Ska det bara hända sån här skit och sen om 300 år går det obemärkt förbi ändå? Varför är alla vi satta här? Alla olika själar i olika skepnader med olika ögonfärg, olika hjärtslag, olika tankar, olika värderingar, alla kärlekar som existerat, alla skratt, alla minnen, alla drömmar - varför händer allt det här? Varför är jag här? Varför ska jag vittna sånt här i mitt lilla liv på jorden? Min själ går sönder. Det gör ont i mig. Jag känner sorg, men mest tomhet. En tomhet för att allt känns så jävla obefintligt. Medans han körde in i massa människor som var ute på en tur en vårdag i april i Stockholm 2017 föddes ännu fler själar in i vår värld. Samtidigt så snurrade vi ett litet hack till ute i rymden. Samtidigt släcktes en stjärna en miljon ljusår iväg. Samtidigt blev någon kär och samtidigt dog någon av ålderns dar.

Hur konstigt är inte allting? Jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag inte ens vill prata med någon. Jag vill bara ligga här och sova ett tag. Vakna upp och glömma det här. Men det kommer jag inte göra. Istället kommer jag tänka en extra gång på ifall jag verkligen ska åka in till stan och shoppa en lördag i maj. Istället kommer jag vara på helspänn när jag köper en kaffe på pressbyrån inne på t-centralen. Istället känner jag sorgen som de anhöriga för de som blivit mördade känner.

Tänk dig att en av dina närmsta som du pratade i telefonen med för några minuter sedan om vad ni skulle äta till middag ikväll eller vilket vin ni borde dricka till morgondagens fest - några minuter senare ligger delad på en gata mitt i Stockholm. Hjärtat slutade slå och själen försvann dit tron tror att den tog vägen.

Jag kommer aldrig sluta tro på att det finns något efter detta; och det är något gott. Ljuset kommer alltid vinna över mörkret. ALLTID. Ljuset är alltid det som tar över. Vi måste vara snälla mot varandra. Vi måste uppskatta varandra. Hur odödlig ens själ och sinne någonsin känns; så kan vårt kroppsliga jag gå sönder på en millisekund.

Jag önskar världsfred. Det är det jag vill. Jag vill att alla ska känna sig trygga och älskade. Just nu känner jag mig ganska hopplös; men det får inte vara så. Jag måste fortsätta tro. Det kommer bli bra. En dag.

Likes

Comments

Tror att de flesta tjejer kan relatera... herregud. Alltså kände mig nyss helt deprimerad. Låg, less, orolig, ångest, deppig, tjock, ful, fel, ALLT. Ni vet. Så kollade jag min app och det är ju 4-5 dagar kvar. Då förstår man ju att det är pga det. Men hur störigt är det inte? VARENDA jävla månad ska man ha det såhär. Jag ser mig som en positiv tjej och allt det där men fan när det är såhär är det inte lätt. Jag är skit trött, blir irriterad på det mesta, tillvaron känns grå och man känner dig helt jävla otillräcklig för hela världen.

Tänker såna jäkla katastrof tankar också, med eller utan pms. Tänkte på det igår när jag läste Agnes blogg. Nu gör ju du det Agnes pga graviditets hormoner vad jag förstod det som (!) haha, men varför gör man så mot sig själv i ett o-graviditets-tillstånd? jag dvs. haha. Alltså igår typ.

Åkte under en bro med tåget på väg hem, den som är vid gymnasiet i nynäs. Började tänka på att jag brukar köra där. Fick upp en bild att jag körde med bilen på bron, den går sönder, jag hamnar med bilen på spåret, tåget kommer, jag försöker kravla mig ur och sen poff. WHAT??? WHY????

Stod på terrassen på jobbet. Tänkte "tänk om jag bara skulle hoppa och dö". Helt orimlig tanke. Men tänker den ändå?

När mamma eller pappa inte svarar i telefonen får jag upp bilder av att de typ är medvetslösa och jag bara åker hem & tänker "jaja de ringer nog snart" sen ringer nån mig och säger att de ligger på sjukan. VA?????????????

Fick ont i tungan efter jag hade rökt en cigg igår. Fick upp en bild av att jag helt plötsligt fick tungcancer och fick operera bort min tunga eller en del av den och skulle ha talsvårigheter resten av livet. W-T-F............?

HERREGUD. Ni hör ju. Vad fan är felet. Tankens kraft är ju verkligen vad som avgör för hur dagen blir. Imorse vaknade jag och var irriterad och less, hela dagen har varit så nu. När jag fyllde år vaknade jag i ett lyckorus och var lycklig hela dagen och reflekterade rätt mycket över det eftersom det inte brukar vara så man generellt lever varje dag. Man borde helt enkelt börja dagen med endast positiva tankar. Lätt som en plätt kan man ju tänka men så är det ju inte alltid!

Aja, jag ska ta min funderings-hjärna och fortsätta jobba. Shit pomfritt. Ha en bra dag peeps. Bye!


En bild från i somras när jag hälsade på Amanda i Norrland. Detta var fan bland de finaste i naturväg jag sätt. Drack vattnet också. Coolt.

Likes

Comments

Är inne i någon stor jävla funderar-period. Känner mig rätt dum i huvudet medans jag verkar ha mest tankar i hela världen. Det känns som det är rymd-massa i skallen på mig, känner mig alldeles luddig. Kan inte varva ner och kan inte sluta fundera. Medans jag börjar reflektera på den här luddiga känslan i huvudet eskalerar tankarna på samma gång, det är så jävla märkligt. Det är som att jag börjar tänka "om jag känner mig såhär luddig borde jag ju vara rätt tanke-lös nu?" och så kickar det igång.....

Vad gör jag här? Vad är min mening i livet? Vad är mina närmastes mening i livet? Har vi nån mening? Varför nöjer jag mig aldrig?
Och jag blir ständigt påmind om hur jävla bra och trevligt alla har det. De har sina killar/tjejer som de bor med, de renoverar i marmor, de äter lyx middagar på tisdags kvällar, de får blommor av sin respektive och de köper nya bilar. De bokar en resa till Thailand i två veckor, de lägger ut bilder på att de ska få barn, att de förlovar sig. Bilder ut på deras nya smink, kläder, inredning. Och jag kan inte mer än att bara bli......... less.
Jag avundas er så jävla mycket. Inte för att ni har allt det där. Jag skiter väl för fan i er nya bil och era nya lily and rose smycken. Vad har det för värde egentligen?
Jag avundas er för att ni vet vart ni är i livet och ni vet vart ni ska. Ni är nöjda med att bo där ni bor, ni är säkra på partnern i ert liv, ni är säkra på att ni alltid har varandra att falla tillbaka på. Du har en stabil grund och där platsar du.

Jag ligger i min halvt bäddade säng med en sängihmmel som sitter helt fel över sängen utan tavlor på väggarna och funderar på hur stor vår planet egentligen är. Jag ligger här och går upp för att ta en cigg ibland, göra rostade mackor och oboy. Smsar med någon jag är intresserad utav för att sedan tappa intresset och bli rastlös. Jag sminkar mig fint men känner att ingen jävel bryr sig ändå. Jag kanske köper blommor men de vissnar rätt snabbt ändå. Varje gång jag tänder en cigg tänker jag "ja, men jag ska ju sluta nu". Jag ligger här och funderar över att hårstråna faktiskt är dött material. Håret på mitt huvud är liksom dött? Jag ligger och kan inte inse att jag har en egen lägenhet med massa saker. Och jag ligger och inser att alla saker spelar egentligen ingen roll. De är så jävla sjukt att man shoppar och shoppar för att fylla ett hem. Och så är det fint. Sen slutar man reflektera över att det är fint för det är bara en vana. När en vana blir en vana blir det vardag. Precis som människor jag träffar och blir kära i. De är fina en stund sen blir man blind av vanan och blir uttråkad.
Jag ser snönn falla och jag blir bara så jävla konfunderad. Ska det va såhär? Jag kan inte leva såhär.

Jag kan inte gå upp varje måndag till fredag innan klockan sex på morgonen och ta en buss med massa zombies, byta till en tunnelbana med ännu fler zombies, för att sedan komma in på ett kontor och serva människor jag inte ens känner. Sedan ska man hem med alla zombies på tunnelbanan och bussen runt fem igen. Kommer hem, det är mörkt. Folk är trötta och man gymmar för att få en snygg kropp till sommaren för man vill ju att andra ska tycka att man är snygg. Sen går jag hem och äter en tallrik fil med musli för att jag är ju ensam och då spelar det ju inte direkt någon roll. Sen har jag svårt att sova för att jag funderar på....... är det här verkligen mitt liv? Ska jag vara nöjd nu?

Jag vet inte hur länge jag kan leva såhär. Är rädd att jag kommer få någon jävla rastlöshets attack och bara dra och lämna allt. Jag känner mig så jävla splittrad. Måste ta mig ur det här. Kan inte leva såhär. Jag är inte gjord för det här.

När jag ser folk med barn brukar jag tänka typ att, egentligen är det ju därför vi är här färmodligen. Att fortplanta oss och det. Viga sitt liv till en annan och se till att det blir en decent person utav den också. Medans jag själv känner att jag fattar ju knappt vem jag själv är så hur fan ska jag kunna göra en bra person av en annan.

Det känns som att min hjärna är för stor eller något. Det är för många tankar som åker in och ut. Det här kommer låta helt cp men det känns som att alla har en vanlig hjärna och jag har en extra del som gör att jag känner mer. Jag känner så jävla mycket hela tiden. Jag kan stöta in i person på ica, se den i ögonen och så känner jag typ helt plötsligt hur den känner. Blev den nervös eller är den ledsen sedan innan? Är den orolig eller är den konstig så får jag de känslorna direkt i bröstet. De är som att jag tar åt mig andras energier hela tiden. Och ibland möter jag människor som jag får så sjuka känslor av. De kan vara på tunnelbanan, på ett café eller ute på stan. Jag känner direkt att jag måste se personen i ögonen och går nästan och vrider mig tills den tittar upp och ser mig i ögonen. Då möts jag av en jävla blixt typ. Det är som att andan går ur mig, jag ryser inuti och får en sån känsla man får i början utav en panikattack, om någon kan relatera. Det här låter ju helt sjukt för nån som är såhär "jorden skapades av big bang och när vi dör så dör vi bara".. men det känns helt enkelt som att jag träffat den här personen med ögonen innan.

Jag minns första gången det hände och det var när jag var 11 eller 12 tror jag. Jag var i haninge c med några vänner och en av deras mammor. Vi satt på mcdonalds. Jag ser en kille i kanske 24-30 års åldern gå förbi. Han hade rätt långt stripigt hår och lite rockig stil. Han gick förbi mig framför våra säten och såg mig rakt i ögonen. Det var som att hans ögon var en släng av rymden, himlen, is, hav och klarblå färg. Med silver i typ. Och den där känslan jag kände, jag fattade ingenting. Men jag kände att han kände den också. Han såg rätt tagen ut och kollade tillbaka en gång till efter. De sekunderna jag såg hans ögon första gången kanske egentligen bara var 2 sekunder men det känns som minst 20. Som att jag såg ett annat liv på de korta långa sekunderna. Så jävla märklig känsla. Jag minns att jag kunde inte släppa de här efter men jag sa ju såklart ingenting till nån. Det var ju märkligt.

Det här har hänt mig ett par gånger sen dess. Det händer också att jag möter människor som jag får så jävla sjuka känslor utav också, direkt. Det är som att det är något mörkt i dem och den absolut första känslan jag får är att jag måste avlägsna mig fort som fan. Det är något fel med dem. Fel energier, fel känslor. Det är något konstigt bara. När den känslan händer får jag ångest direkt. Är rädd för vad för slags människor det egentligen finns där ute.

Har också väldigt lätt för att känna om ett hem känns rätt eller fel. Känns det rätt får jag en harmonisk känsla så fort jag kliver in genom dörren. Det är lugnt och det känns lite som i en solnedgång. Vet direkt om jag kommer att somna rädd eller orädd där så fort jag klivit in. Om det inte känns bra så känns det oroligt. Vänder mig ofta om för det känns som att man inte är ensam liksom alternativt att det är någon slags energi som känns märklig bara. Har hänt åtskilliga gånger i livet. Där jag och mamma bodde innan jag flytta till Malta kändes alltid mitt sovrum fel. Kunde aldrig somna i ro där, låg alltid och kände att det var något där, på ett visst ställe i rummet. Det hände lite konstiga grejer också ibland. När jag flyttade till Malta flyttade mamma från den lägenheten och det var skönt. Kunde inte bo där alltså.

Nu spårar det här inlägget lite men känner att jag bör skriva av mig. Det har också hänt märkliga saker i livet som får mig att fråga liksom "hur kan jag känna såhär". Hur går det till?
När en vän gick bort i en bilolycka 2009 så tyckte jag mig känna hans närvaro i mitt rum varje kväll efter. Kan bero på många grejer, t.ex att jag aldrig vart med om en nära som gått bort och att det var rätt läskigt att inse att vi "faktiskt inte är odödliga" som man lätt kan få för sig. Jag tyckte mig höra hans andetag. Inte vanliga andetag utan mer hans sista andetag. Lite skrovliga, jobbiga att höra. Som att han inte kunde sluta, eller kanske inte ville sluta andas liksom. Till slut efter många nätters gråt och dålig sömn berättade jag för mamma vad jag kände. Då sa hon att jag skulle sätta mig på sängkanten på kvällen när jag kände det och be min vän gå för jag tycker att det är läskigt. Så jag gjorde det och sen hörde jag det aldrig mer.

Dagen min mormor dog så visste jag såklart inte att hon skulle gå bort. Men hon låg på sjukhuset. Helt plötsligt, när jag sitter och röker vid busshållsplatsen i centrum, kollar jag upp på himlen och tänker "nu får du äntligen träffa morfar igen mormor, vila i frid" FRÅN ingenstans. Det var så märkligt. Och någon timme efter det kommer mamma hem och berättar att mormor gick bort för någon timme sedan. Konstigt.. men det kanske är så.

För ungefär två år sen träffade jag på en ung kille i en annan stad, såg in i hans ögon när jag hälsade på honom och det första jag tänkte var att han kommer dö ung och snart. Så jävla hemsk tanke. Men jag såg bara hur förvirrad hans själ var. Man såg det direkt i ögonen. Han var vilse och han var inte menad för det här livet. 9 månader senare fick jag höra att han gått bort.

Jag vet inte var jag vill komma med det här. Men är det inte konstigt? Hur jag kan känna såhär?

Och mitt bland alla dom här virriga tankarna så kommer alla mina stora livs frågor upp. Vad gör jag här? Hur ska livet gå till, det kan inte vara vakna-jobba-äta-sova livet som är livet? Jag kan inte det här.

Jag måste ordna mitt liv nu och inse hur jag ska leva. För det här är inte jag. Det är för mycket av för lite.
Men. Jag avundas alla som hittat sin plats. Som har sin trygga famn och sitt trygga hem. Jag avundas er för att ni är nöjda och inte längtar bort hela tiden. Jag avundas er för att ni inte är som jag.






Likes

Comments

Hey! Idag är jag gladare! Skönt haha... vaknade upp av min nya väckarklocka som är hemsk MEN jag vaknar! Så det är bra! Behövdes verkligen!!
När jag kommit upp så kollade jag ut och insåg att solen var på väg upp och man såg soluppgången redan 06.15. Fan så härligt!
En bra dag på jobbet. Satt ute på terassen i solskenet med Sunniva & Tove ett tag, jätte varmt & skönt i solen.

Idag är det ju alla hjärtans dag också. Efter jobbet ska jag hem till mamma & ge henne en sån hjärtformad choklad kartong + ett kort. Ta en kopp kaffe eller något och sen ska jag dra & gymma ensam eftersom alla mina kompisar är i förhållande och ska ha en supermysig kväll. 🙄 haha! Glad för deras skull såklart.

Dock är jag ändå rätt nöjd över att vara singel idag och just nu. Behöver inte tänka på någon. Kan dra och gymma och sen dra hem, slänga mina saker överallt & vart jag vill, duscha hur länge som helst, göra en ansiktsmask, äta en mango till middag för att sedan ta på mig en mysig och skön pyjamas och lägga mig i soffan och se på OC. De passar mig bra haha. 👸👸👸👸. Jag kanske blir sweeped off my feets another valentine!! 🤓

Soluppgång imorse & alla hjärtans dag fika på jobbet!

Btw så verkar min egna alla hjärtans dag present ha anlänt till skotten! Det är massa protein pulver osv för träningen... Hahaha... glad alla hjärtans dag Anna önskar Anna 💐👸 :D 

Likes

Comments

Jag fattar ju att jag typ bara skriver när jag är negativ eller mår dåligt. Det är mitt sätt att släppa ut allt tror jag. Inte skitkul för er som följer bloggen men ja. Det är så det här. Här skriver jag av mig av alla tankar som jag inte orkar prata med någon om. För vem vill lyssna på sånt här skit om och om igen?... orimligt.

Idag har jag ångest. En sån dag där jag inte vill vara någonstans. När det är såhär vill jag inte göra någonting. Jag vill inte vara själv, jag vill inte vara med någon. Jag vill inte vara hemma, hos någon, jag vill inte vara någonstans. Vill bara ha det tyst i huvudet och typ bara.. inte vara alls. Folk pratar och pratar och jag blir bara less. Orkar inte höra orkar inte bry mig. När folk klagar om saker, som alla gör i Sverige, blir jag bara trött. Ibland känns det som att vi i Sverige är jordens bästa folk på att klaga. Vi klagar fan på allt. Alltid är det något. Jag klagar liksom nu på att folk klagar. Orka.

Såg 50 shades igår. Tyckte den var jävligt sjuk. Alltså. Ok, han är snygg. Och det är intressant med såna vågade scener. MEN - Han är ju sjuk i huvudet. Det är heeeelt orimligt att typ alla kvinnor i världen finner det här så jävla sexigt.
Hur kan det vara så? Han är mentalt fucked up. Alltså jag mår illa. Det är så hemskt.
Visst att folk tänder på olika saker pga att det kanske är roligt. Men han är ju på ett visst vis för att han har vart med om hemska saker i sitt liv som gör att han blivit sinnesrubbad typ. Han vet ju inte vad sex med en person man älskar är.
Han vet inte alls hur det är att älska någon. Han vill bestämma över allt och har världens största kontrollbehov.
Han vill ge de kvinnor han är med, som förövrigt allihopa ser ut som hans mamma, ge dem smärta och tycker om att se när de lider PGA att han tänder på att göra illa kvinnor som ser ut som hans mamma pga att hon behandlade honom dåligt som liten. VAD FAN??????? HUUUUR är det här sexigt? DET ÄR HEMSKT! Jag mår fan illa. Hur hur hur.

Det ända i filmen jag tyckte var ok var väl helt enkelt sex scenerna. Han gör inte ens så "sjuka grejer" med Anastacia som han utger sig för att vilja göra. Han typ spanks her a little och håller fast hennes händer. I hans jävla sex rum är det ju alla de sjukaste sakerna i världen. Resten av filmen gav mig verkligen ingenting. Blev fan bara illa till mods. 1/5. Sorry ladies. This is not nice.

Apropå att klaga va?.... Herregud.


Likes

Comments

Den här helgen? Träffade min Malta kompis Sofia i fredags efter jobbet och fikade/shoppade lite! Så kul att träffa henne igen 💘 hon är så fin! Fick två as fina ljus i inflyttningspresent också. Nästa gång vi ses är nog i Spanien!
Kom hem runt 22 och somnade. Gick upp 08 på lördagen för att dra på zumba med min kusin lina och moster Marie. Det är såååå kul. Hade glömt bort hur kul det var!
Vid tolv kom Linda, Simon & Ella och hämtade mig och så drog vi in till Ullis och hennes nya lägenhet i Nacka! Så blev vi bjudna på lunch och efterrätt där. Så mysigt! Sen drog vi och shoppade lite i Nacka forum. Kom hem runt 19 och då var det direkt hem till Emma som hade födelsedags middag och fest. Blev bjuden på vegetarisk tacos med köttfärs som var soya köttfärs då. Det var faktiskt jätte gott! Sen drog vi ut på kvällen till bedarö. Kvällen blev lång och den avslutades i min soffa kl 04.30 med två vänner. Vi gjorde varma mackor (snacka om fyllekäk haha) och somna efter att ha ätit dem medans vi kollade på stepbrothers. Snacka om att alla däckade hårt haha.
Idag vaknade jag vid 13 i sängen heeeelt paj. Tog ett tag innan jag kom igång. Beställde en kebabtallrik, hade tvätt tid och duschade. Sen åkte jag till min kära mor och tog med mig kålpudding som jag gjort och "bjöd på middag" fast hemma hos mamma haha 😊 mysigt. Vid 17.30 drog jag ner till centrum, mötte Alicia & sen såg vi fifty shades.
Jag vet inte vad jag tyckte. Sex scenerna är ju rätt nice men resten tycker jag nog fan är obehaglig. Han är ju sjuk i huvudet. Och de andra i filmen också. Förstår att alla gillar olika sex men de här handlar ju om att hela livet går ut på... ja de sättet han vill leva. Blev rätt äcklad. Att de finns folk som är sådär 😩 Aja!
De va kul att gå på bio iallafall! Nu ska jag försöka sova eftersom jag ska upp 05.30........ LIFE!
Godnatt 😘💘

Likes

Comments

Jag minns solskenet, jag minns att dina ögon tindrade när du såg åt mitt håll. Kommer ihåg sena nätter med utsikt över medelhavet och dess stjärnor på natthimlen. Jag kommer ihåg sena nätter när vi berättade för varandra allt som gör oss till oss. Jag minns att jag såg tecken, jag minns att jag såg bort utöver det. Jag minns att jag kände en liten fara men att jag drog över de känslorna. jag ignorerade dem. Jag minns att jag övertalade mig själv att du bara ville visa att det var mig du tog hand om. Jag minns att jag gjorde om orolighets känslorna till trygghets känslor. Jag minns att jag trodde att du skulle skydda mig från allt. Jag inser nu att du alltid har skyddat mig från allting annat men att du kunde inte skydda mig ifrån dig.

När jag tänker på dig ser jag färgerna röd och svart. Röd för att du är så levande, intensiv, blixtrande, beskyddande, spännande.
Svart för allt ont du gjort mot mig. Ibland ser jag nästan att dina ögon är svarta. Jag är rädd för blåa ögon nu. Jag tror att alla killar som har en ljusare blå ögonfärg är elaka. Det är något för intensivt med det. Det är något som är fel.

Jag minns att jag såg mig själv som en rolig och bra tjej som hade bra självförtroende. Jag minns att jag skrattade mer och jag minns att jag var mer stabil. Jag minns att jag oroade mig; men det har jag alltid gjort. Jag minns att jag inte förstod hur folk kunde gråta i sin ensamhet. Jag minns hur jag inte förstod att folk kunde bli deprimerade. Jag minns att jag inte förstod hur någon kan önska sig bort härifrån. Jag minns hur jag älskade mig själv. Som man ska göra.

Jag gjorde aldrig något fel. Jag skulle aldrig ha gjort något mot dig. Jag älskade dig. Jag var beredd på en stor kärlek. Om du bara låtit det vara så. Jag är ledsen för att den kärleken aldrig upplevdes; men jag är glad att det aldrig hände ändå. Jag förstår fortfarande inte hur du kunde göra allt du gjorde. Jag får en tryckande känsla över bröstet och jag får svårt att förstå hur jag inte kunnat förstå det här innan. Det var inte mig det var fel på. Det var dig.

Jag kommer aldrig glömma dina intensivt ljus blåa ögon som skrek på mig. Jag kommer aldrig glömma orden du sa två centimeter från mitt ansikte som förstörde mig för flera år framåt därefter. Jag kommer aldrig glömma hur värdelös du fått mig att känna. Jag kommer aldrig glömma hur dom som satt runt om inte gjorde någonting. Jag förstår inte hur dom kunde göra det. Jag kommer aldrig glömma det här. Jag kommer aldrig glömma hur illa du faktiskt gjorde mig och hur många jävla ärr du satt i mig; i mitt huvud och i mitt hjärta. Mitt huvud för att jag numera aldrig tror på mig själv. I mig; för att den tryckande känslan i bröstet aldrig varit så påtaglig som efter mitt liv med dig.

Jag försöker alltid se över folks brister eller dåliga formuleringar. Jag försöker alltid ge alla fler än en chans och jag har alltid trott på godheten i allt. Jag har alltid trott att ingen människa kan vara elak och mena det. Personen i fråga måste ha tänkt fel eller mått dåligt i den situationen - men det här stämmer inte.
Jag tror jag har förstått att alla är inte snälla nu. Känns som att jag dumförklarar mig själv när jag skriver såhär. Min pappa har sagt i flera år att han är så orolig för mig för att jag är så jävla naiv. Jag förstår honom nu. Jag är fan den naivaste människan i världen.


Min mamma sa idag att jag om man har för mycket i huvudet och inte kan fokusera på att tänka på ett sätt som får en att må bra ska man stanna upp och invänta själen. Jag frågade om hon tycker att jag är en bra människa och hon svarade "Ja det tycker jag. Du bryr dig om andra. Ibland för mycket. Du ska bry dig om dig själv lika mycket".

För det första, att veta att min mamma tycker att jag är en bra människa ger mig ett litet lugn i allt kaos inuti. Och att hon säger att jag bryr mig om andra för mycket stämmer så bra att tankarna flyger iväg på nytt.

Jag bryr mig alltid bara om hur alla andra mår. Jag oroar mig för allt. Oroar mig om något ska hända de jag älskar och tycker om? Oroar mig över ifall de tycker att jag är tillräcklig för dom? Oroar mig över att dom kanske ska sluta tycka om mig? Oroar mig över ifall det jag gör för dem är nog? Oroar mig över ifall det jag sa eller gjorde uppfattades konstigt av någon?

Varför sätter jag mig själv inte i fokus? Varför kan jag inte tänka att nu ska jag göra det här för Mig.

Jag är för stressig i huvudet. Det är 300 tankar på en gång och allt blir en enda röra. Jag glömmer och jag kommer på. Jag blir stressad av att inte kunna tänka klart. Att invänta själen kan vara det vettigaste jag hört på länge. Jag måste komma ikapp med mig själv. Jag måste plocka ihop alla bitar. Jag måste vända den gråvita känslan jag har inom mig; som att det som döljer sig under min hud är svartvitt. Förstår någon hur jag menar? Jag måste börja om, med mig själv. Jag måste förstå mig själv och älska mig själv igen. Jag måste bli färg igen. Jag måste bli alla de färger jag älskar; turkos, lila, gul och orange. Jag vill känna mig som en solnedgång i augusti. Jag vill känna mig som en sommaräng i gryningen. Jag vill känna mig som vattnet mot min kropp när man simmar i havet. Jag vill bli hel.

Summan av kardemumman.

Jag har förstått nu. Du förstörde en del av mig; den delen som höll ihop mig. Det är som att det var 10 stygn på ett ställe i bröstet som läkte hela tiden med att jag växte i mig själv från vad som förstört mig när jag var yngre; som du sedan sprättade upp. Alla förutom 1. Och därigenom tränger smärtan ut, smärtan som gör ont i både kropp och själ. Jag är så jävla förbannad på allt, främst mig själv. Hur kunde jag välja att gå vidare med någon som aldrig trodde på mig? Som alltid trodde att jag ljög? Någon som trodde att jag var en dålig människa? Någon som fick mig att tveka på mig själv? Någon som såg på mig som att jag var ond? Fast jag är god? Någon som fick mig att tro att jag kanske inte är god? Någon som fick mig att känna som den ensammaste människan i världen i ett hav av människor runtom mig?

Du stärkte mig från den dagen vi sågs till att det bara var vi; då bröt du ner mig.

Måste sluta vara naiv och måste älska mig själv igen. Det här går inte mer.

​En solnedgång på Malta i färger som gör mig helt lugn. Vid den där piren har jag suttit så många gånger och trivts i det rosa skenet och blivit så jävla lugn och kreativ. Det finns en strand precis bakom den där jag många gånger suttit i sanden med ryggen mot en klippa bakom, läst en bok, dragit tårna igenom sanden och vart helt........ harmonisk. Jag tror att det där är mitt favorit ställe. Mot den lilla klippan, i sanden, bredvid piren i Balluta Bay, i Sliema, på Malta, under en ljus gul och rosa solnedgång. Om man kollar rakt fram med från piren ser man hela medelhavet öppna upp sig. Det enda man kan se är havet och det ända man kan höra är vågorna. 

Ser ni den lilla piren som går precis framför den stora piren? Stenarna där bredvid. Under en period gick jag dit varje kväll efter jobbet. Jag köpte med mig en kaffe och cigaretter. Jag satte mig på min klippa på den sidan och tände en cigarett medans jag lugnt kollade på havet. Havet är alldeles turkost där och man ser rätt igenom det. Man ser den vita sanden bli formad av vågorna och man blir helt lugn. Sen gick jag ned i vattnet när solnedgångens skådespeleri precis slutat och det bara är skymningen kvar. Det är lite ljust men mest mörkt. Man ser fortfarande rakt igenom vattnet och vattnet är helt ljummet. Rakt fram ser jag en mörk himmel med stjärnor, på vattenytan långt bort ser jag stora fartyg. Åt vänser ser jag ett ljusrosa sken, palmer och en gata så full av liv som den bara kan vara den tiden på Malta. Det är sommar och håret klibbar sig fast i nacken men det gör precis ingenting. Varför? Jo för att jag är precis där jag ska vara just då. Att känna havet mot kroppen, dra handen över vattenytan och höra vattnets ljud. Att känna sanden under fötterna. Att höra vågorna sakta slå mot klipporna. Att bara stå där och se allt det här, känna det här. Det ger mig ett lugn ingenting annat kan. Fan vad jag saknar den platsen. 

Spaced out som vanligt.. behövde nog detta. Godnatt.

Likes

Comments