En period på Svenska Skolan i Nairobi är tolv veckor. Ett läsår på SSN är indelat i tre perioder - period ett, två och tre. I måndags påbörjades period två vilket innebär att schemat ändrades en aning och att det nu endast återstår två tredjedelar av min tid i Nairobi. Tolv veckor har passerat snabbare än jag någonsin hade kunnat ana. Samtidigt känns det som en livstid sedan jag landade i Nairobi. Tiden har gått så oerhört oerhört fort. Och det skrämmer mig.

Vi bockar av dagarna som är kvar till jullovet på Elins whiteboardtavla. Om 36 dagar befinner jag mig i Sverige och halva gymnasietiden har passerat. Här planerar vi för jullovet och sommarlovet när Sverige är vårt enda hem igen. En tågluff runt Europa, Emmabodafestivalen 2018 och Color run. Jag längtar mer än någonsin till sommarlovet 2018. Men vill aldrig att det här året ska ta slut.

Jag kan ta vara på den tid jag får, men jag kan aldrig stanna den. Jag kan inte ens sakta ned den lite. För tiden fortsätter passera, och på precis samma sätt fortsätter mitt sparkonto tömmas. Om ett antal månader kommer kontot landa på noll och alla mina ägodelar kommer vara placerade i resväskor redo för att föras tillbaka till Sverige. Medans jag kommer vara allt annat än redo för att återvända till Sverige. Det finns ingenting jag kan göra åt det, för dagen närmar sig sakta men säkert.

På fredag är det endast 200 dagar kvar tills alla treor sitter på savannen och avnjuter en champagnefrukost innan de springer ut. De tar studenten. Och dagen efter när jag har kommit tillbaka till Sverige har majoriteten av alla mina kompisar tagit studenten. Det står på egna ben, har hela världen framför sig att upptäcka och lära sig av. Jag själv är kvar i skolan ännu ett år, ett sista år på gymnasiet, innan jag ska gå samma öde till mötes. Vad fan ska jag göra fram tills dess?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är förkyld igen. Precis som många andra på internatet. Har en rasslande hosta och är snuvig. Det som är fint med att vara sjuk idag är att vi kollektivt är sjuka. Detta tas på vara genom att kolla på film nedbäddade under täcken i mitt rum, skriva kemi labbrapporten i Jossans säng och beställa pizza som avnjuts i sofforna bredvid rökrutan.

I helgen var jag och femton andra på ännu en safari, men denna gång i Nakuru national park. Vi fick alla plats i en och samma buss med mat och packning. En omväxling från hur vi annars brukar transportera oss i minst fyra stycken lika stora bussar. En fin omväxling.

Bussresan ned tog upp emot fyra timmar. Men antalet timmar som spenderas i en buss påverkar mig inte längre. Hemma i Sverige var tre timmar till Göteborg, Trysil eller fem timmar till sommarstugan en hel evighet. Här passerar fyra timmar i buss som att det inte var någonting.

Vi prankade Linn gång på gång och släppte ut luften i hennes nackkudde. Hon vaknade och vi försökte tappert dölja vårt skrattande. Kollade bort, ut genom fönstret, med hörlurarna på och spände hela kroppen i försök att hålla skrattet inne.

Jonah var chaufför hela resan och lät oss åka några ynka meter uppe på taket av bussen en sväng. Det var fint, men varade på tok kortare än vi alla först hade trott.

Matpaus precis innan vår första game drive för helgen. Det bjöds på standard safarilunch bestående av couscous och stekta grönsaker för vegetarianerna.

Couscous är och har aldrig varit en favorit. Men det gick ingen nöd på oss. Jag och August kompenserade maten med äpplen och lite godis.

Så bar det av igen. Ut och upptäcka världen med Elin och Sofie!

Vi stannade på en finfin utkiksplats. Klättrade på stenarna, kollade på flamingos i fjärran, tog kort med engångskameror och tog reda på varandras ögonfärg. Både Jossan och Jakob har blåa ögon, har alltid tyckt det är så fantastiskt fint med blåa ögon.

En handkram och sedan satt vi bussarna igen.

Vi såg inte många djur på väg till campingen. De få vi såg fångades inte heller på kort. Jag och Jakob satt istället med blicken och allt fokus fäst i Jossans nya art-lexikon. Jag ska införskaffa mig ett eget art-lexikon inom snar framtid. Som jag kan sitta och bläddra i, läsa om djuren och kryssa av de jag sett. Tycker om så mycket att se alla olika sorters fjärilar och fåglar det finns i Kenyas natur.

Älskar den här bilden så mycket. Den är tagen av Jossan, precis som en del andra bilder i det här inlägget. Hon och många andra använde sin kamera betydligt flitigare än jag gjorde under den här helgen.

Här sov vi. Jossan, jag, Hanna och Elin. I ett tält som var såpass stort att man kunde ligga raklång trotts att man hade packningen nere vid fötterna och stå rakt upp utan att slå i huvudet. Detta är vad jag klassar som en hejdundrans camping.

I samband med regnperioden vaknade vi med vatten längs kanterna i tälten på söndagen och dyngsura gympaskor som glömts kvar utanför tältet över natten. Detta förbättrade inte förkylningen men bidrog helt klart till camping upplevelserna. Jag vaknade mitt i natten på ett tunt liggunderlag ihop klämd mellan Jossan och Hanna. Det var kolsvart runt omkring mig, man såg knappt sin egen hand. Utanför hördes regnet vräka ned och bakom mig tog Hanna långa djupa andetag.

Godmorgon Hugo!

Vi käkade frukost och sedan gjorde vi oss klara för avfärd. En sista game drive på vägen ut ur natur reservatet och sedan tillbaka till skolan. Vilken frukost det ordnades. De bästa frukostarna avnjuts alltid på en camping här i Kenya. Sittandes i pyjamas och tjocktröja på en bänk runt lägerelden. Delar på pinnbröd, pannkakor, soyakorv, halv sunkigt bröd, ananas och banan, scrambled eggs och både te och kaffe.

Senare samma eftermiddag rullade bussen in genom solområdets grindar. Och vi var tillbaka till verkligheten som involverar fler än 15 personer, plugg, städ och sena timmar på ett internatrum. Verkligheten har sin charm den med.

Likes

Comments

En hel del av allas föräldrar har varit på besök under det svenska höstlovet. Folk har lämnat internatet tidigt på morgonen och kommit tillbaka sent samma kväll, berättat vad de har gjort tillsammans med deras föräldrar. Min hemlängtan har växt i takt med att de andra har fått spendera massa värdefull tid tillsammans med folk de älskar. Vissa stunder har man bara velat springa fram och bli lite ompysslad själv.

August mamma var en av de föräldrarna som har försökt uppleva så mycket av Nairobi som möjligt på en ynka vecka. Om två veckor är det mina föräldrars tur att prova på samma sak.

I lördags skulle August och hans mamma åka på en safari i Nairobi national park. Med några platser över i bilen hade jag, Jossan, Jakob och Hugo lyxen att få följa med på safarin, mot ett löjligt billigt pris och ännu en offrad sovmorgon.

National parken breder ut sig precis intill Nairobi. Det var en absurd känsla att passera ett nyvaket Nairobi till att på en kvart befinna sig bland alla möjliga djur och växter. Se noshörningar och giraffer. Sedan se hela de vackra staden breda ut sig i bakgrunden och visa på sådana extrema kontraster. Häftigare än häftigast.

Vi passerade grästäckta slätter och öppna landskap i en dammig safaribil. Stod på knä i stolssätena och kände duggande Göteborgs regn mot kinderna. Kläderna blev fuktiga i takt med att de medtagna delicatobollarna från Sverige tog slut. Solen lyste starkare än någonsin och bakom oss färgades himlen nästintill vit av allt ljus. Framför oss tonade dubbla regnbågar upp. Starkare än jag någonsin sett i hela mitt liv med både en början och ett slut över djuren som betade där under. En helt magisk syn.

Något av det vackraste jag har bevittnat i hela mitt liv. Vi körde under regnbågen och svor på att det måste betyda livslång lycka. Ynka minuter senare hittade vi de lejon John tappert hade letat efter hela morgonen.

Savannens mäktigaste djur ändå. Tröttnar aldrig på att kolla på dessa fantastiska skapelser.

Hugo satt beredd med sitt art-lexikon. Han slog vant upp olika fågelarter och berättade för oss andra vad som var vad. Kollade med kikaren, pekade och förklarade. Så fruktansvärt kul att vara på safari med någon som verkligen är engagerad i varje djur man ser och har sån fruktansvärd koll.

Vi tog en paus för att gå på toa bland babianerna och diskuterade huruvida babianungen i mammans famn till höger är gullig eller inte. De andra var tvärt emot mig. Jag tycker den är ganska söt.

Tumme upp för detta!

Safarilycka. Om två veckor återvänder vi hit för att räkna djur med East african wildlife. Jag längtar redan. Safari har gått och blivit något av det bästa jag vet. Jag älskar varenda sekund som spenderas i safaribilarna, även de timmarna då magen kurrar konstant och man måste anstränga sig för att inte fokusera på hur långt det är kvar tills nästa toapaus.

Jag älskar det.

Likes

Comments

Nu för tiden visar jag mycket av sånt jag har gjort. De som hände för några dagar eller kanske till och med veckor sedan. Det är inte mycket i nutiden eller vardagshändelser som får utrymme att synas här. Istället visas safari, helgutflyckter och kustresor. Så kan vi inte ha det.

Den här morgonen vaknade jag med en nästintill euforisk känsla. Mötte Elin på frukosten. Hon kollar på mig och säger, "Anna, den här dagen kommer bli en bra dag." Jag kunde inte annat än att nicka och instämma. För enda sedan efter middagen igår har jag känt en sån extrem lycka och tacksamhet, över allt.

De senaste dagarna har vi befunnit oss bakom låste grindar. Instängda på skolområdet har tiden passerat i takt med att kalendern blir mer fylld av planer och drömmar utan att något bockas av. Vi har spenderat över en vecka på ett område jag för länge sedan lärde känna. Var enda skrymsle och vrå är för länge sedan upptäckt och utforskad. Det har varit nio dagars isolering från omvärlden. Av dessa nio dagar har hälften med stor sannolikhet fördrivits i rum 5d, mitt egna internatrum. Antingen själv eller i sällskap.

Vi har kollat ut andra säsongen av Stranger things på ynka tre dagar. Planerat en helt fantastisk tågluff i sommar som involverar förutom Köpenhamn och Berlin även Amsterdam och Italien. Funderat på planer för jullovet och om jag som Karlstadsbo ska med tåg ta mig till Stockholm eller om stockholmarna ska bila genom de värmländska skogarna. Diskuterat allt ifrån kändisar i ens egen släkt till huruvida projektet att fasta är bra eller dåligt för dig och i vilken mängd. Skapat ett gäng helt briljanta spellistor för alla tider, stunder och humör. Återupptäckt bandet Alt-J och lyssnat på mer Beatles än någonsin förut. Insätt hur jäkla lyckligt lottad jag är som får chansen att uppleva allt det här, både vardagsglimtarna men också de större utflykterna till Kenyas mest fantastiska platser. Samt att jag får uppleva detta med just dessa människor.

Om jag var nere för någon dag sedan är jag helt klart motsatsen nu. Livet är nog lite för bra för att vara sant.

Hugo och Hanna som knackade på i går kväll vid sju. Kikar in försiktigt innan de slår sig ned på min säng med datorerna i högsta hugg. De ville plugga East african wildlife, men så mycket plugg hade vi inte fått gjort när det två timmar senare var tid för kvällsfika. Nöjda vandrade vi ändå ned till matsalen med te, äpplen, jordnötssmör och avokado för en riktig hejdundrans kvällsfika.

Likes

Comments

Diani var det bästa någonsin. Det är en vecka jag kommer tänka tillbaka på i stunder som är mindre bra. När livet går upp och ned som det ofta gör.

Många tog dykarcertifikat. Inte jag. Första tanken var att jag skulle göra det, men redan första kvällen visade det sig att man inte får dyka med astma. Ren och skär besvikelse. Så för att rädda upp vår resa till kusten beslutades det att jag, Alice, Jakob, Tim och August skulle hoppa fallskärm. Ett av de bästa besluten i mitt liv.

För hur fränt ser inte det här ut att vara? Rekommenderar, rekommenderar rekommenderar.

Adrenalin nivån pikade och dog inte ut förrän middagen flera timmar senare. Lyckan under och efter var helt enkelt total. Innan är lite mer tveksamt, vissa stunder var jag så nervös att jag trodde jag skulle svimma eller kanske spy.

På lördags kvällen var vi på baren 40 thieves nere på Diani beach. Vi dansade så att svetten rann, försökte övertala dj:n att spela Ramlar med Håkan Hellström och misslyckades men fick istället höra Veronica Maggio i högtalarna, spelade dart och drack cola långt över midnatt.

Vi har legat på stranden och fångat timme efter timme med solljus. Varvat tupplurarna med dopp i havet, högläsning och ett antal olika poddar.

Jag kan inte riktigt släppa den här veckan, vill uppleva varje sekund en gång till.

Likes

Comments

2017-05-09 tisdag

"Maj månad och tre grader i luften. Klockan är nio på kvällen. Ett tjockt grått täckte omsveper hela staden. Om mindre än tre månader befinner jag mig på ett flyg till Kenya. Huvudet snurrar och jag tappar fotfästet vid tanken. Brukar försöka att inte använda det uttrycket, men i tillfällen som dessa finns det inget ord som beskriver bättre vad jag känner. Ångest. Jag är nära ett mentalt sammanbrott. Om jag inte redan har fått ett."

Skrevs i min dagbok för nästan exakt sju månader sedan. Det är inte förrän efteråt, när jag sitter på mattan som föregående rumsägare lämnat kvar i rummet som börjar klättra på listan över mina absoluta favoritplatser på jorden, som jag inser hur förstörd jag var under första halvan av 2017. Jag har skrivit dagbok varje dag i hela året med start från första januari. Redan från sent i februari beskriver varannan dag om alla jävliga ting med livet. Hur jag både fysiskt och psykiskt går sönder. Både på grund av omgivande människor och mig själv.

Här och nu är livet lite upp och ned. Precis som i vanliga fall. Jag pendlar mellan att vara det lyckligaste jag någonsin varit i hela mitt liv och att ligga nedbäddad i min säng och stirra upp i myggnätet ovanför mig. Där ligger jag med en skavande känsla i bröstet och undrar för mig själv vad mitt liv går ut på och vad det fyller för funktion. Det finns inget mittemellan. Men jag vet säkert att den första sidan dominerar över den sistnämnda. Vissa dagar vill jag bara sitta i en sverigekompis hall och otåligt vänta medans denna sveper halsduken kring sig. Eller äta översaltad tacos vid ett för litet bord i förhållande till antalet människor placerade kring det. Ta en kvällspromenad och se imman som bildas när jag andas ut. Samtidigt räknar jag ned dagarna i min kalender till jullovet. Femtioen dagar. Ibland gör jag det med panik över hur tiden går, ibland gör jag det med glädje över att snart befinna mig i Sverige igen. Jag vet inte om jag vill prata med alla hemma eller inte, för när jag gör det kommer jag bara på hur mycket jag saknar er.

Jag kanske bara tänker för mycket. För när jag endast är, utan så mycket funderingar över allt som sker, mår jag bättre än jag gjort hela detta år. Då går jag och lägger mig med en varm känsla i hela kroppen, ett leende på läpparna. Då mår jag bättre än jag gjort i hela mitt liv.

​Sundstatjärn en höstdag i november förra året. Den välbekanta vägen som kröker sig runt tjärnen, bredvid gymnasieskolan, över vägen och hem. Alla gånger jag har passerat här och tänkt att detta alltid kommer vara hemma. Men nu konkurrerar även mitt internatrum på några få kvadratmeter om titeln.

Likes

Comments