Svenska skolan i Nairobi, Analogt

För någon månad sedan fick jag tillbaka en rulle med framkallad analog film från den sista månaden av höstterminen. Exakt 24 bilder från en tidsperiod mellan 23 november och 22 december. Jag hämtade ut en bunt med foton inslaget i ett brunt kuvert. I kuvertet väntade en salig blandning av mer eller mindre suddiga bilder och minnen. Låt oss ta en titt:

Ett suddigt Nairobi från ovan. Fotat genom ett smutsigt flygplansfönster på väg till kusten, Diani, och en helg med mamma och pappa mitt i en vanlig skolvecka.

Dykaren Josef, mamma, pappa och kaptenen Tobias på Diani beach under en snorkeltur med sjöstjärnor, fiskar och sjögurkor.

Och så besökte vi Amboseli national park över en helg. Åkte buss, lekte med Hugos fidget spinner, satt fast klistrade framför Jossans art lexikon, sussade så sött, och bodde tillsammans med myror, skalbaggar och larver.

Så kollade vi på enorma elefanthjordar också i Amboseli. Mäktiga djur dessa.

En söndags morgon hade vi efterlängtad brunch på Art café uteservering på Junction. Käkade våfflor, livets müsli, pannkakor och drack årets godaste smoothies och milkshakes.

Vandrar upp och ned för Ngong road flera gånger i veckan för besök på macken eller Junction.

Sista helgen i Nairobi vandrade vi upp för Ngong hills också. Vi hade lunch paus på toppen av den andra kullen och kände vinden dra i kläderna. Mmm så vackert det var.

Nairobi-natt där middag på Urban eatery följdes av bravader innanför internatets murar följdes av letande efter gömställen från Bigge på ett antal olika internatrum långt in på dygnets mörka timmar.

Och plötsligt stod jag där, på Nairobis flygplats Jomo Kenyatta international airport med Hugo, Jakob och August. Några timmar innan vi lämnade Kenya för Sverige och ett välförtjänt jullov.

Ett gäng trötta men glada. Charlie, Hugo, Elin, Lisa och Jakob i väntan på vårt bagage. Endast minuter efter det att vi satt foten på svensk mark igen efter fyra månader i Kenya. Välkommen hem till oss.

Nu sitter jag med två stycken nya analoga filmer, redo att föreviga minnen. Kommer med stor sannolikhet fått ihop en rejält fin samling i slutet av denna termin. Men det får väntas med till juni då filmerna är fulla och fraktas iväg för att framkallas hemma i Karlstad.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Svenska skolan i Nairobi, Okategoriserat

Det är söndag på internatet. Direkt efter brunchen avlägsnar sig människor. Efter en två timmars lång brunch med lyxig gröt och orostade mackor men god vattenmelon. De försvinner utanför grindarna, stänger in sig på sina rum och pluggar eller kollar på film, hänger vid poolen eller bäddar ned sig i sina sängar igen för att fånga några fler timmars sömn.

Denna söndag har jag själv lämnat brunchen för att dricka direkt importerat te från Indien, det enda teet som vi dricker hemma i Karlstad, ur mammas mugg och glida runt i badkläder och min manchester keps. Det är gassande sol och för fösta gången på år och dagar har jag lust att sola. Att hänga vid poolen, spela spel, bada, läsa och käka frukt. Efter lite övertalning lyckas jag få med Hanna, Hugo och Jossan på just detta.

Denna söndag har vi pluggstuga i samma soffor vid poolen som vi tidigare samma dag hade spelat frågesport spelet Mig i under dygnets ljusa timmar. Stressar över kraven för presentationen av våra Wildlife rapporter, men det känns ändå okej för vi alla är i samma sits. Kuriosa att Altheas föräldrar har gjort just detta spel - vårt nya favorit spel. Tack och bock Altheas föräldrar.

Denna söndag har jag stirrat ned i lådan i min nedersta garderobs låda där jag gömt alla med tagna kakor och godis från Sverige. Tänkt att varken Jakob eller Elin skulle märka om jag tog en kaka. Men stänga lådan raskt och säga åt mig själv att jag kommer klara hela månaden utan snacks som vi hade gjort upp. Att jag kommer klara 28 dagar till.

Denna söndag spelar vi Nintendo DS under kvällsfikat och får sällskap av en av skolans nu förtiden många katter. Dricker mitt bästa chai te och äter upp Jakobs russin. Jag, Jossan, Jakob, Elin, Hanna, August och Lovisa har full spelkväll och kör Mario cart och Mario party i två timmar i sträck tills batteriet dör på mitt DS. Är så fokuserad på spelet att varken jag eller Jakob mörker att vi råkat äta de myrorna som kryper över russinen förrän det är försent. Andra gången gillt för min del, dock var detta första gången omedvetet.

Denna söndag skiljs vi åt utanför Elins rum och vankar var och en tillbaka till sitt rum. Lägger mig själv i min säng under myggnätet. Det myggnät som jag har legat och stirrat upp i under så många sömnlösa nätter. Och jag känner på mig att detta kommer bli en av dem. Jag är för lycklig, för uppe i varv för att någonsin kunna somna inom den närmaste timmen.

Likes

Comments

Svenska skolan i Nairobi, Okategoriserat

Att sova tolv timmar på en natt och vakna dagen efter och vara öm i hela kroppen. Igår var det fotbolls turnering på Rift valley academy och jag var mot allas förväntningar med och spelade hela dagen, varje match. Har under gårdagen lyckats skaffa mig förståelse för hur fruktansvärt svårt fotboll är, meningen med att ha dobbar på fotbollsskor, och vilken toppen uppfinning vätskeersättning är. Har även lyckats skaffa mig en riktig fotbollsbränna där mina smalben och övre delen av låret är bleka efter strumpor och shorts och bondbränna från t-shirten, fruktansvärt träningsverk i benen och rumpan och rödlätta armar och ansikte efter bristen på solkrämen och en heldags vistandes i solen. Det var tufft men också så fruktansvärt fruktansvärt kul. Det är nästan så att jag överväger att gå med i fotbollslaget efter en sådan här dag, men sedan slår mig tanken att jag egentligen inte alls gillar fotboll utan. Istället älskar jag helt enkelt all form av lagsport.

På morgonen välde förväntansfulla och trötta fotbollsspelare, basketspelare och coacher in i två av skolans bussar som skulle gå till Rift valley academy. Den flottigaste skolan jag har skådat hittils under min tid i Nairobi, nej under hela min livstid. Det var en enorm internatskola med hela två fotbollsplaner. Skolområdet var fler gånger större än vårt och vi tappade bort oss ett antal gånger när vi rörde oss mellan de båda fotbollsplanerna för att spela matcher.

Slitna, svettiga och trötta, men glada. För oj så kul vi hade, hela dagen var enda minut.

Fotbollslaget var uppdelat i två olika lag under turneringens gång där vi spelade i två olika grupper fram tills semifinal då SSN lag 1 mötte SSN lag 2. 26 trötta och slitna tjejer spelade semifinal mot varandra i den gassande solen. Vi snackade och skrattade under matchen och ingen utav oss spelade egentligen för att vinna då ingen hade energi eller ork kvar för att möta Rift valley academy's bästa ungdomslag senare i finalen. Men efter en halvtimmes slit på planen gick mitt lag därifrån som vinnare och direkt vidare mot finalen, där vi förlorade och tillslut landade på en andra plats i turneringen. Och återvände till internatet med en silvrig pokal.

Ball is life.

Likes

Comments

Svenska skolan i Nairobi, Okategoriserat

Värmland, med dina skogbeklädda marker och långtradare, dig vill jag tacka för ett jullov utöver det vanliga. Som ändå har lyckats kännas precis så naturligt som det brukar. För allt var ju precis som vanligt. Jul med farmor och farfar hemma på Gylleniusgatan, nyårsfirande i Julias lägenhet med en ned spydd toalett, timslång fika på Sandys med kompisgänget från högstadiet, skiddagar uppe i Trysil och dålig musik men god pizza på Sankt Olav, och sträck tittande av skräckfilmer i ett mörkt rum under filtar och kuddar. Jag har haft ett himla fint lov. Nästan så fint att det var svårt att slita sig från allt som är Sverige. Alla människor som är precis så underbara som jag minns dem från alla mina år i Karlstad.

Innan dessa fem månader är över ska jag njuta så mycket jag bara kan av livet. Jag ska njuta av Kenya och internatetlivet, som är det bästa livet jag vet. Jag ska vandra kring en vulkankrater. Jag ska bestiga ett berg på nästintill 5000 meter. Jag ska tälta bland antiloper och elefanter. Jag ska åka på nattsafari. Jag ska besöka Uganda och Rwanda. Jag ska fylla arton. Jag ska möta bergsgorillor. Jag ska njuta och jag ska göra det med åh så fina människor. Jag vet att dessa fem återstående månader kommer bli några av de bästa jag kommer uppleva i hela mitt liv. Jag vet också att de kommer gå fort. Snart kommer jag krama om mina vänner iklädda sina studentmössor, tänka på hur jäkla bra de är som klarade sig igenom allt och undra vad fan som hände, vart tog all tid vägen?

Men det kommer sen. Då är då, och nu är nu.

Jag är mitt uppe i det bästa livet jag vet, därför ska jag ta vara på tiden det bästa jag någonsin kan.

Likes

Comments

Okategoriserat, Svenska skolan i Nairobi

Det har varit förhållandevis tyst och dött här de senaste dagarna. Eller har det redan hunnit bli veckor? Jag är inte längre säker. Mycket har hänt, både sånt som får mig att sprudla av glädje och sådant som på gränsen till krossar mitt hjärta. Här är oavsett vad en liten inblick i vad jag har haft för mig på sistone genom ett utdrag ur min dagbok den 29 december 2017.

Under en vecka av Sverige har jag hunnit med att uppleva underkylt regn, firat en snöfri julafton med en salig blandning av vegansk och vegetariskt julmat, både träffat och sett folk jag vill krama om och folk jag helst vill slippa, fikat och strosat i affärer på mellandagsrean och gått på bio med hela familjen. Sofie som blev besviken på filmen, Jens som tycker allt är helt okej, mamma som blev nervös i krigsscenerna och pappa som måste fundera en hel dag för att kunna avgöra sin åsikt om Star Wars. Jag har varit så upptagen av att hinna med livet att jag knappt har hunnit med mig själv. Nästintill inga bilder har fastnat i kamerarullen på varken mobilen eller kameran. Men kan ändå tycka att det finns något fint med det. Att man är så uppslukad av stunden att tekniken helt glöms av för några timmar.

Nu återstår nästintill dubbelt så mycket tid innan jag lämnar Karlstad för denna gång och påbörjar min resa tillbaka till Nairobi. Och jag ska fortsätta njuta exakt lika mycket till av att bli ompysslad och uppskattad av alla mina värmlänningar.

På ett av Värmlandstrafiks tåg som snart ska rulla in på Karlstads kyliga och mörka perong en kväll i mellandagarna.

Likes

Comments

Tänkt och ogenomtänkt, Svenska skolan i Nairobi

En taxi, två flyg och ett tåg senare sitter jag nu placerad på mitt andra tåg och sista färdmedel under min 24 timmars långa färd från Nairobi till Karlstad. Vid varje byte av färdmedel har antalet kända medpassagerare minskats och för tre timmar sedan kramade jag till sist även Jakob hejdå på Stockholm central. Och så var man själv. Köpte en torr baguett och risifrutti på Pressbyrån och förtärde dessa på en bänk mitt på centralen med mammas röst i hörlurarna.

SJ:s snabbtåg är fyllt av värmlänningar på resande fot. Mannen bredvid mig kollar vädret i Filipstad och jaktutrustning på internet. Killarna framför mig diskuterar deras uppväxt i Kil och Fagerås på den grövsta värmländskan jag har hört på fyra månader. Jag förstår alla och tjuvlyssnar på andras samtal. Ingen runt omkring mig snackar Swahili och tågbiljetter köps smidigt i en biljettautomat på 30 sekunder utan den minsta risk för att bli av med kortet. Jag borde känna mig hemma, men allt känns bara främmande.

Här finns inga oklarheter rådande vad som ropas ut i högtalarna på tåget. Tåget är i tid och maten består inte längre av chapati och ugnsrostade grönsaker. Och även fast detta är allt jag längtat efter när jag förställt mig Sverige, så kan jag inte ignorera den gnagande känslan av att vilja stoppa tåget, vända och ta första flyg tillbaka till Nairobi. Jag räknar ned de sista minuterna tills det att tåget rullar in på perongen i Karlstad. Tills stunden då jag kan passera alla de gator jag vandrat på så många gånger och där jag hittar bättre än i någon annan stad i världen. Känna lycka över att vara tillbaka men också sorg över att ännu en gång ha skiljts från så många människor jag älskar samtidigt. Och under detta dygn av resande har jag hunnit med att känna alla känslor, har ändå alltid tänkt att det är bra.

Likes

Comments

Svenska skolan i Nairobi, Tänkt och ogenomtänkt

Idag är det onsdag den 20 december. Dagen som har varit markerad i min kalender i över ett halvår. Den dagen som jag alltid föreställt mig när hemlängtan är som störst. Den dagen som jag säkerligen har spenderat timmar att tänka på och föreställt mig olika scenarion. Hur det blir att för andra gången i mitt liv korsa rondellen inne på skolområdet konkande på en stor resväska, hur det blir att dricka en sista tusker på flygplatsen innan flyget ska lyfta utan att ens riskera att bli grounded, hur det blir att stiga av flyget i Sverige och faktiskt vara i Sverige. Tanken går inte in. Hela situationen känns surrealistisk.

Sverige känns så avlägset. En plats som inte existerar på riktigt. I Karlstad är det en vinter precis som så många andra vintrar jag har upplevt i Värmland. En plats där det ligger tre decimeter snö över mark och hustak och där man inte har tvätt hängandes ute och vaknar mitt i natten av vatten som pålar som man vet är spöregn men ändå hoppas på att det är någon i korridoren som duschar. En plats där 15 grader är varmt och inte så pass kallt att det krävs två tjocktröjor och sockar.

Karlstad och Sverige är en plats med lika många älskade människor som det finns älskade människor på denna plats. Jag är så lycklig över att jag äntligen ska få krama om alla igen, utbyta tjat och bli kliad i håret. Jag längtar efter alla mer än jag någonsin hade kunnat ana och de senaste nätterna har jag somnat till tanken på att åter hänga med alla jag älskar så. Men jag är också minst lika glad över att jag har så fint folk omkring mig i Kenya och glad att jag kan åka ifrån dem. Lämna dem i Stockholm, Nairobi, Borås och Karlsborg. Så att vi alla kan komma tillbaka igen och återigen mötas i vårt älskade Kenya med ytterligare fem månader kvar att spendera tillsammans.

Likes

Comments

Svenska skolan i Nairobi, Utflykter och resor

Ilördags var en lång dag, minst sagt. Det kändes som att vi pressade ihop tre dagar, om inte mer, på mindre än 24 timmar. Dagen hade sin början klockan 6.30 då Tilan kommer förbi och väcker mig och Linn med ett antal knackningar på fönstret. På grund av att Linns pappa hade somnat i Linns säng natten innan fick jag äran att ha Linn som sovsällskap för en natt. Vi delade kudde och täcke och det var varmt och myggorna surrade konstant. Det var svårt att sova och ännu svårare att ta sig upp ur sängen morgonen efter. Även fast jag hade sett fram emot denna dag i nästintill två veckor. Det var friluftsdag och hela skolan skulle åka till Ngong Hills för en vandring upp och ned för de majestätiska kullarna.

Blood.

Är så ofantligt kompiskär i dessa. Hur ska jag klara mig själv i Värmland utan de här i tre veckor?

Ngong Hills är en serie kullar som ligger någon timmes bilfärd sydväst om Nairobi. Kullarna ligger längs en rand av Rift Valley och uppifrån varje topp på kullarna såg man ut över hela dalen. Mäktigare syn är svårt att komma på. Vi besteg sex av de kullar som Ngong Hills består av och den högsta som vi lyckades ta oss upp på har en höjd på närmare 2500 meter över havet.

En första paus och tid för solkräm.

Vi besteg en kulle och sedan tog vi några minuters paus på toppen. Tid för vatten, snacks, hämtning av andan, tittande på utsikten, tjat och fniss. På detta vis fortsatte vår vandring i fyra timmar.

Efter en och en halvtimme var det dax för en snabb lunchpaus. Vi tog av oss väskorna och tröjorna var blöta av svett, på gränsen till att man kunde krama ur tröjorna. Vi käkade Nakd bars och låg i gräset och kände solens strålar i ansiktet.

Lycka var när vi kom upp på toppen av den sista kullen och det blåste mer än jag hittills har upplevt i Kenya. Vinden drog i håret och kläderna. Det spred sig en frihetskänsla i hela kroppen när vi kollade ut över Rift Valley och försökte komma på vart var och en av oss hade sprungit under Naivasha Relay. Med en liten överdrift kan jag säga att det var nästan så att man kunde luta sig mot vinden. Sträcka ut armarna och falla framåt utan att träffa marken.

Vi försökte mata både får och getter med äpple och kissade bakom buskar. Hela kroppen täcktes med ett tunt lager smuts och när vi åter nådde bussarna bjöds det på läsk, chips och korv med bröd som var så stark att den knappt gick att äta upp.

Sista helgen på internatet var även den värd att firas och efter några timmars återhämtning på internatet samlade vi ett gäng och begav oss av mot kvällens restaurang. På Uran Eatery åt vi livets pasta med svampsås och drack överprisade små exklusiva drinkar med champagne i. Det var en kväll värd att minnas.

Likes

Comments