Den senaste veckan som gått har varit den jobbigaste och längsta i mitt liv. I lördags för en vecka sedan blev Greta påkörd av en bil. På morgonen åkte vi och tränade och då fick hon vara själv i lägenheten. När vi kom hem så satte vi oss och såg på skidorna. Undertiden funderade vi på vad vi skulle hitta på efteråt. Egentligen hade vi planerat att gå på julmarknad på Uppsala slott men då kom vi fram till att vi skulle göra de på söndagen istället eftersom klockan ändå var rätt mycket. Istället tänkte vi att vi skulle åka till Lager 157 men så blev det inte heller utan vi tog istället en promenad med Greta.

Greta vill gärna skälla på bilar samt dra i koppel och idag var hon väldigt jobbig att gå med i koppel så vi tränade de en bra bit. Vi gick in på en skogsstig och släppte lös henne. På sidan av skogsstigen är det en backe ner till en äng och över 100 meter därifrån är en bilväg där de är maxhastighet 70km/h. Greta sprang 10-15 meter framför oss precis som hon alltid gör men helt plötsligt så viker hon av mot billeden och springer runt på ängen. Vi ropar på henne men det är som att hon inte lyssnar eller hör oss. Tillslut börjar hon närma sig bilarna och vi verkligen skriker och får panik. Karin springer ner för slänten och försöker ropa på henne men det går inte, det är som att hon inte hör oss. Som tur är har Karin en orange jacka på sig så hon springer ut på ängen och försöker vinka till bilarna så att dom kan se. Jag står kvar på skogsstigen och skriker och här någonstans vet jag inte riktigt vad jag gör, men det sista jag ser är att Greta springer uppför backen till bilvägen. Där någonstans så var jag säker på att jag aldrig mer skulle få ha henne i mitt liv. Mitt i allt har jag också sprungit nerför slänten och springer i världens fart på ängen där Karin kommer och håller i Greta och säger att hon är påkörd. Hela hennes högra ben hänger och dinglar och hon blöder från tassen.

Det var tre bilar som stannade, den som körde på henne samt två bakomvarande bilar. Jag hann säga till bilen som körde på att det inte var hens fel vilket jag är väldigt glad över för så var det verkligen. Det var Greta som hade sprungit upp på vägen, det var verkligen inte hens fel. Däremot var det synd att vi inte hann ta hens telefonnummer så vi kunde höra av oss och berätta hur det gick. Vi frågade om någon kunde köra oss till djursjukhuset och det kunde hon som ägde den tredje bilen, sån fantastisk människa, är evigt tacksam till henne. Allting gick så himla snabbt. Medan vi åkte i bilen så ringde jag akuten och Karin höll i Greta. När vi kom fram kramade vi om hon som körde oss och sprang sedan in med Greta.

Vi fick komma in direkt till en veterinär och där la vi Greta på ett skötbord så fick dom ta över. Dom satte in sprutor i henne, tittade och kände på henne och konstaterade att benet inte såg bra ut. Dom kunde däremot inte ge några bedömningar om hon hade inre skador. Medan dom höll på med Greta så fick vi svara på en massa frågor och dom informerade en massa till oss men kommer inte ihåg speciellt mycket mer än att dom pratade om amputation av benet. Dom skrev in henne på intensivvårdsavdelningen och skulle höra av sig på kvällen.

Allting hände klockan 15:00 och vi kom hem vid 16:30. Inte förrän klockan 23:00 hörde djursjukhuset av sig vilket var fruktansvärt, de är en sån evig väntan och man kan verkligen inte göra någonting förutom att hoppas. Dom hade röntgat henne och försökt se om kissblåsan eller något annat i henne var sönder men vad dom kunde se så såg allt inre bra ut. Däremot hade dom inte kunnat räta ut henne helt så dom kunde inte säga säkert. Benet däremot var av på ett flertal ställen men det såg ut som att det skulle gå att laga. Eftersom det var helg kunde dom inte göra något förrän en ortoped hade kollat på nya röntgenbilder så på söndagen fick vi inte veta speciellt mycket mer än att hon mådde oförskämt bra för att ha blivit påkörd och om det var något invändigt med henne så borde man märka de på henne, vilket dom inte gjorde.

På måndagen hade en ortoped kollat på henne och hen trodde att de skulle gå att laga benet. Däremot ringde dom upp efteråt och sa att benet är för svullet och inflammerat så dom kunde inte operera henne förrän allt lagt sig, vilket som tidigast kunde bli på torsdagen. Alla dagar fram tills dess gick så oerhört långsamt och jag orkade inte gå till skolan. Jag bara låg hemma, försökte plugga lite men låg mest och såg på tv för det gick inte att koncentrera sig.

När dom ringde på torsdagen såg inte benet så bra ut så får Gretas bästa skulle amputation vara det bästa alternativet för henne. Under hela veckan hade veterinärerna varit väldigt noga med att säga att en hund med tre ben har ett lika bra liv som en hund med fyra ben, att dom vänjer sig väldigt fort och Greta som inte väger speciellt mycket kommer inte ha de minsta problemen. Men när vi fick veta att hennes ben kanske skulle gå att rädda hade man som lagt amputationen lite åt sidan så det kom som en liten chock. Men vi bestämde att dom skulle amputera hennes ben, just eftersom veterinärerna och andra sagt att hundar kan leva ett normalt liv ändå. Plus att hon är vår lilla flicka som är 9 månader och hur glad som helst på djursjukhuset trots ett krossat ben så vi kunde inte välja att låta henne somna in, det gick bara inte att bestämma något annat än att rädda henne. Egentligen skulle dom opererat henne på torsdagen men en annan operation hade dragit ut på tiden så dom hann inte, så förhoppningarna var att hon skulle opereras på fredagen vilket dom också gjorde. Direkt efter operationen ringde veterinärerna och berättade att det gått väldigt bra och att hon låg på uppvaket. Hon skulle behöva stanna kvar där i minst en dag till för övervakning så att inget tokigt händer så mest troligt skulle hon komma hem på lördagen.

Vid 12:00 på lördagen ringde dom och sa att Greta studsade runt glatt på tre ben och att hon var redo för att komma hem vilket var en sån fruktansvärt lättnad. Men direkt började jag oroa mig för hur det kommer vara att se henne utan ett ben, hur hon kommer klara av livet och framförallt vad andra kommer tycka om oss. Jag är livrädd att folk runtomkring oss ska tro att vi plågar henne och att hon har ett dåligt liv. Men veterinärerna har varit så noga med att säga att hon kommer ha ett bra liv och dom vet vad dom gör. Så jag hoppas innerligt att folk förstår och har respekt för vårt beslut och förstår att vi aldrig skulle plåga henne. Hon är vårt hjärta.

Vi fick komma in i ett litet rum och veterinären gick och gjorde Greta i ordning och när hon kom där genom dörrarna med henne så märktes det först inte att hon hade tre ben. Hon skuttade fram till oss och blev så glad. Däremot somnade hon på golvet ganska direkt.

Nu har det iallafall gått två daga. I lördags var hon självklart väldigt trött och låg mest och sov. Men igår såg man på henne att hon blev piggare. Så fort de smällde nere i ytterdörren började hon morra, hon lekte lite med sina leksaker, sökte godis och skuttade fram till diskmaskinen när den öppnades för att kunna slicka. Igår tog vi bort hennes plåster på benet som nu ska vara öppet så det läker bra. Det ser lite läskigt ut men läker så fint. Hon verkar må väldigt bra trots allt. Jag är iallafall så glad att hon lever och jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer gå bra för henne <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag har jag börjat plugga inför fysiologi och herregud vad mycket instuderingsfrågor det är. Försökt att få någon koll på alla dokument idag för de är hur många olika teman som helst som vi ska gå igenom. Hann även börja svara på frågor om grundläggande biokemi och några frågor om cellen. Har försökt dela upp vad jag ska göra varje dag så att det inte blir för mycket. Har en tendens att slarva när jag suttit för länge bara för att jag vill bli klar så snabbt som möjligt. 

Likes

Comments

I helgen var vi och handlade lite julblommor till lägenheten 🌺

Likes

Comments

Idag har Greta gjort sin premiär att springa tillsammans med mig och Karin. 5 km blev det. På slutet blev hon lite trött och hamnade bakom oss så hon kommer nog sova gott inatt!

Likes

Comments

Idag ska hemtentan lämnas in som vi har i beteendeinlärning och motoriskt lärande. Vi har en bok som är på engelska om motoriskt lärande och den har varit lite kämpig att förstå, lite oklara förklaringar, men hoppas verkligen att jag fått till det nu. Ska läsa igenom hela tentan en gång till och sen ska jag lämna in den, ska verkligen bli skönt att kunna släpp den. Nu har vi bara en inlämningsuppgift till i den här kursen som handlar om att vi studerat ett eget problembeteende och som vi sedan ska analysera med hjälp av en funktionell beteendeanalys. Har nästan gjort klart den, måste även här kolla igenom så att det ser bra ut men den ska inte lämnas in förrän på onsdag. På måndag börjar vi en ny kurs, fysiologi och anatomi, vilket sägs vara en av de jobbigaste kurserna på hela programmet så vi får se. Har läst lite sånt när vi läste till lärare i idh så förhoppningsvis kanske jag kommer ihåg litegrann från de, trots att det var några år sen. 

Likes

Comments