Med bebis 1:
Allt klart 3 månader innan, sängen bäddad, vagnen uttagen och klar, bb-väskan packad, ja allt.
Mådde illa första 6 månaderna, kräktes så fort jag blev hungrig, svimmade så fort jag skulle duscha och var allmänt blek, grå och trött, slemmig, snorig, tungandad, lågt blodvärde på slutet vägde in på 80 kg, 20 kg upp, gick över 10 dagar, bf 21 april.

Med bebis 2:
Allt klart 1,5 - 2 månader innan med allt ovanstående!
Mådde illa från start till förlossningen var över, kräktes i tid och otid, små-åt och försökte på alla vis undvika, slemmig, snorig, tungandad, jättelågt blodvärde och fick järn-dropp som jag blev allergisk mot, vägde in på 80 kg, 18 kilo upp, gick över 6 dagar och fick igångsättning som jag bad om, bf 15 mars.

Med bebis 3:
Inte en grej förberedd, 20 dagar kvar imorn!
Mått illa från start lite mindre nu, men för att jag vet hur jag ska göra, kräks om mornarna om jag inte hinner äta direkt, supertrött i omgångar, slemmig, snorig, tungandad, högt blodvärde, bebis ligger långt ner och har gjort länge så svårare att gå än tidigare och foglossning, samlat på mig vätska sista 2 veckorna mest i händer (karpaltunnelsyndrom) svårt att använda höger hand, så redan på 80 kg, 16 kg upp och så jäkla trött nu igen, bf 27 dec.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Första december.
23 dagar till julafton.
26 dagar till bf.

Trött trött trött beskriver mig just nu.
Tung och ont också.
På olika vis mot dom andra 2 gångerna.
Ont för att bebis ligger långt ner och jag har nån nerv o kläm på vänster sida/skinka.
Har också ont i händerna som domnar och knappt har nån styrka...
Även skorna är lite svårare att få på.
Annorlunda för mig men helt "normala" gravidkrämpor...
Kort i humöret som följd...

Längtar innerligt till nästa år och att få börja bli sig själv igen och se hur det nya livet med 5 i familjen kommer bli.
6 i familjen egentligen, lilla Maui som Alfons stenhårt räknar in, helt rätt.

Likes

Comments

Nu har vi varit hemma i strax 2 veckor!
Första dagarna var ju lite långsammare och lugna, korta perioder med rörelse och bus, fortsatt toabesök bara i duschen, ont och jobbiga nätter.

Men bara av att få komma hem, träffa brorsan och pappan och bara känna igen sig var ju absolut den bästa medicinen!

Va in och tog prover på måndan och träffade en läkare på barnmottagningen som tyckte vi skulle skölja kisseriet eftersom det verkade vara nåt tok där...
Värdena var nästan nere på "frisk"!
Inväntade morgondagen och sköljde vid duscharna men det var så opopulärt så då kom det igång och gjordes i blöjan av sig själv redan på onsdag, det gjorde ont men behövde iaf inte in i duschen varje gång så vi slutade skölja.

Fick en kallelse till kirurgen på torsdag så vi var inne från morgon och tog prover, shoppade och lunchade en snabbis med moster och sen till kirurgen som konstaterade att värdena nu var grymt bra (frisk), såret hade läkt jättefint, och magen kommit igång med både det ena och andra i blöjan istället för duschen, så från han fick vi en ok stämpel och invänta uppföljning på barn!

På fredan följde grabbarna med på MVC och kollade läget med bebis!
Lördag var svärmors födelsedag så vi åt middag där!
Och på söndan var vi på 5års kalas i Pilis!
Det var också sista dan med dom hemska antibiotikorna som han både grät och ryste av att dricka 3 gånger om dan, men sååå duktigt gjorde!
Som dessutom gav 4-6 bajsblöjor och en skinnflådd liten rumpa varje dag.

På måndan provade vi några timmar dagis, gick bra förutom lämning och att gå ute själv, han ville åka vagn precis som hemma.

Tisdag byggdes det våningssäng som passade på millimetern när vi tagit bort golvlisten i ena änden!
Stora killar!
Alfons älskar sin överslaf och somnade lätt men Ludvig tyckte sin säng var mer en stor lekplats men somnade till slut med lite sällskap.
Skönt att kunna ligga bredvid och verkligen få plats!

Dagis några timmar onsdag&torsdag med och idag ledig och vakna sen kl 5...
Ordningen nästan återställd här med andra ord!

Nätterna är fortsatt jobbiga och han bara skriker hur nära man än är... inte varje uppvak som tur är men jösses vad trött mamman är nu... det är nog mycket som kommer i efterhand...

Likes

Comments

Fredagen är lite av ett kaos att komma ihåg.

Men vi sov en bra stund.
Doktor Johan ville ta prover och se resultat innan han bestämde nåt men det var samma alternativ, patienthotell - kändes inte så lockande, frukost ingår men andra måltider fick man ordna själv, vi hade inte ens en vagn med oss och Ludvig var inte i skick att gå eller ens sitta upp, eller hemgång - kändes grymt lockande, oavsett om det bara var till Östersunds sjukhus eller rent av hem!

Ludvig hade skitont hela morgonen och dom mätte upp 109 ml urin i hans lilla blåsa, som räknas som full vid 80 ml.
Så vi fick smärtlindra och gå i duschen med jämna mellanrum då det var enda stället det släppte... han gick motvilligt in i duschen, men tyckte det var skönt när det var gjort och sa så fort han kissat att han var "klar".

Klar var hans favoritord på hela vistelsen.
Klar sa han så fort en sköterska tog i han och började på med nåt, han ville att dom skulle vara klar och lättnaden när dom faktiskt sa klar och var klar gick ju att se på han.
Andra favoritordet va hejdå, och det sa han så fort en sköterska pratat klart och gick från hans sängsida, oavsett om dom var tänkt att gå eller inte.

Stackars liten... det enda ordet han använde mer var mamma.
Spelade ingen roll hur nära jag var så kunde man alltid ropa mamma och försöka komma närmare... hjärtskärande att inte kunna hjälpa sitt barn eller rädda han från det onda som han hade eller visste skulle komma.

Proverna togs och Ludvig var pigg och glad, kände på sig att den här dagen var en bra dag tror jag!
Gick runt i rummet det längsta han gått på en vecka, stramade säkert lite men satte sig ner och reste sig upp helt själv.
Åt några tuggor mat och kollade på massa youtube, men somna det blev det inget av!

Efter lunch kom dom med strååålande provsvar och ett ok att åka hem, dom skulle bara få ett sjukreseintyg från vårt sjukhus och sen planera in hemresan.
Vi försökte vila lite men det gick ju inte.

Plötsligt kommer en kvinna i headset in och säger att dom godkänner bara tågresa och frågar efter mina uppgifter... det går ett runt 17, och vips så dyker det upp en sms-biljett och jag känner bara paniken...
Sitta på ett tåg i x antal timmar, med den här killen som vill tippa omkull efter en kort stund sittandes, som har ont efter en stor operation för det första och för det andra inte kan kissa utan att gå i duschen och gråter av att bara bli nödig.
Tårarna sprutade, av frustration och jag ringde sjukhuset hemma, att få tag i nån utanför telefontid är ju ett uppdrag i sig, men nån stackare svarade ju till slut på kirurgavdelningen.
Jag hade samlat mig nog för att
ifrågasätta hur faan dom hade tänkt sig det här, tåg med en ofärdig, nyopererad, 17 månaders kille.
Och till tåget skulle vi dessutom få ta oss bäst vi ville.
Tjejen hade väl på rutin bara godkänt en sjukresa, vilket på rutin är tåg som gäller.
Förklarade bestämt/upprört hans tillstånd och att det funkar helt enkelt inte och så bad hon mig vänta...
Kändes som en evighet.
Men vips så skulle hon skicka nytt intyg till sjukresor så om jag kunde ringa dit om 10 minuter så var vi beviljade flyg och taxi till flyget.
Den lättnaden.
Ringde och det fanns 2 flygbiljetter kvar på sista flyget... vi tog ena... (Ludvig räknas inte som en passagerare eftersom han är under 24 månader.)
Fick "beröm" för att jag lyckats av personalen i Uppsala.

Sen började vi sakta packa ihop rummet... åt lite och fortsatte med duschar och mediciner...
Fick gå en sväng till på apoteket för att hämta den andra sortens antibiotikan och köpte ett kort och lite choklad till 95b.
Avslutade med en flaska välling och alvedon och en sista dusch 15 minuter innan taxin kom... sa tack och hejdå till kvällspersonalen, skrevs ut till hemmet, och så var vi på väg!

Ludvig somnade till i 10 minuter och vips så var vi på Arlanda med 1,5 timme till godo.
Det behövde vi, har aldrig känt mig så förvirrad.
Lyckades till slut skriva ut våra biljetter, checka in väskan och få hjälp med en lånevagn till lilleman som absolut inte ville lämna mammas höft i kaoset.

Vi åt några strips på Max för att sitta ner och lugna oss och få lite tid att gå.
Det vart kortare tid att underhålla lilleman som bara ville "mem" till pappa å brorsan å Maui, sen vi började prata om det så var han verkligen på väg... förstod inte alls varför eller vad vi väntade på.

Så kom planet och vi lyckades komma på.
Min pyjamasklädda lilla man uppe på 8 månaders kulan och flygpersonalen undrade bara hur det här gick och skulle gå.
Hade valt plats längst ut taktiskt nog, men också nästan längst bak i planet.
Ludvig hade ju inget eget säte utan skulle spännas fast framåtvänd i mitt bälte och knä...

Satt bredvid en kvinna i 50 års åldern som, som tur var, var lättsam och trevlig.
Han som jag trodde skulle slockna som ett ljus av utmattning och ingen mer vila än i taxin var ju mer speedad än nåt annat.
Snett framför satt ju dessutom kändisar från grannbyn så Ludvig hade nån att pilla på och småbusa lite med när spelen på telefonen blev för tråkiga.
Kvinnan bredvid somnade, och när vi skulle landa så sa hon "gud va duktig han har varit och va bra det gått, han har ju knappt låtit alls"... skrattade lite inombords, visst hade det gått superbra och han höll sig lugn men han hade ju även härmat hur hon sov med snarkljud flera gånger som hon inte visste om!

Landade och lyckades ganska smidigt komma av på slutet och skyndade in i både halka och kyla.
Reaktionen på lilleman, som verkligen inte kunde bestämma sig om han skulle skratta eller gråta när han såg den efterlängtade pappan som vi bara videosamtalat med i en vecka, var ju sååå härlig att se så jag knappt kunde låta bli att grina själv.

Vi kom hem 23.30 till storebror som sov på soffan med farmorn som barnvakt... och hans reaktion när han såg mig och bara ropade mamma och kastade sig i mina armar värmde så gott... han gick sen och la sig utan problem på sitt rum efter en vecka med pappa i vår säng. Storkillen.
Ludvig somnade i famnen på pappan i soffan och såg så jäkla nöjd och fridfull ut.

Och där bara brast det.
Tårarna bara sprutade och allt bara sköljde över mig.
All anspänning släppte och jag insåg både allvaret i vad som hänt och lättnaden i hur det ändå äntligen slutat.

Likes

Comments

Natten till onsdag sov vi mycket, massa små korta uppvak bara... och tog ordentlig sovmorgon!
Dock massor av klag på snopp och rumpa... jobbigt när det ska hoppa igång igen.
Vid ronden bestämdes det att vi skulle bli slangfri så vi laddade för det...

Lillemannen som förstod att nästan varje gång det kom in en sköterska så skulle det göra ont skrek ju direkt dom kom innanför dörren numer och än mer när dom ställde sig vid hans sida av sängen.
Så många stick, infarts-försök (värst av allt), spolning av slangar (nästan lika illa som infart) inför, mellan och efter medicinering och mer ont han utsatts för är ju galet när man tänker tillbaka... nödvändigt absolut men hjärtskärande också.

Så när dom skulle plocka bort slangarna krävdes det 3 vuxna (inklusive mig som höll och försökte lugna på alla vis jag kunde) som höll i samtidigt som dom 2 sköterskorna från varsitt håll försökte hålla i och samtidigt försiktigt men snabbt lossa alla plåster och ut med kateter och sårkatetern, som satt med ett stygn som var det sista av slangar kvar... och så embla för ny infart då den andra handen också börjat ge upp och göra ont... han gallskrek i 15 minuter så all luft och ork bara pös ur han när dom äntligen var klara och sen sov han i 3 timmar.

När vi vaknade var momma och moster Bobbo snart där så vi kände av läget lite, febern började krypa på igen, men vi gjorde oss gå-utanför-rummet-iordning och knatade ner till cafét och väntade!
Ludvig stackarn visste inte om han skulle skratta eller gråta när han såg dom, men av lycka.
Mysigt med andra trygga famnar för en stund... pruttade lite i Bobbis armar... men febern som var på uppgång gjorde sig till känna och dom ringde efter oss för att sätta ny infart.

Gick ganska bra att hitta kärl på vänster fot men mannen i full skrik&panik lyckades sparka ur den innan dom hann tejpa fast den, blodbad...
Så det var ju bara ta nästa fot, där det nästan hände samma sak... den här lilla killen är så galet stark alltså... men dom kastade plåster och tejp hej vilt och så satt den där till sist...
Febrig och utmattad av ytterligare en rond mot 3 vuxna som gjorde han illa så sov han en rejäl stund till på eftermiddan.

Sen på kvällen fick han plötsligt röda stora rosiga utslag på kinder, armar och bröst av antibiotikan så det blev ett byte av den.

Kom världens sötaste nallebud med den mjukaste lilla kaninen jag känt på från familjen Magnusson.

Den första bajsblöjan blev idag och den lättnaden... och värdena hade äntligen börjat gå ner! Yeeey.

Ludvig däckade runt 23 och jag började känna att magen var sig olik så medans han sov hårt utmattad efter dagen och med feber så stannade en sköterska på rummet medans jag fick gå på BB och kollade läget.
Var bara magen som sjunkit ner, och med den lilla som ligger långt ner med huvet redan så vart det en obekant känsla.
Kollar hellre en gång för mycket än för lite, speciellt med tanke på vart vi var och avstånd till pappan som jag gärna har på plats vid förlossningen!

Kom tillbaka runt 1 och hann somna till 3 innan mannen började klaga av och till och till slut var tröstlös vid 6.30, så då fick det bli en dos morfin...
Samtidigt som hon gav sprutan så kissade lillemannen på sig, fyllde hela blöjan och sängen... så fick vi anledningen till den vakna natten på en gång... sov sen till efter lunchtid.

Gick på första promenaden, i jakt på en ICA butik med lite större utbud än kiosken på sjukhuset... tog en timme, var inte alls långt, men med fint väder, en långsam mamma och en buss-tokig lilleman så hade vi ingen brådska... tills vi blev kall och törstiga på te och skyndade tillbaka och gjorde oss en kopp och flaska!

Tyckte han klagade ovanligt högt över allt dom gav genom infarten på foten, och på kvällen efter flera försök med antibiotikan upptäckte vi att den inte funkade längre, så det blev ett plötsligt byte till flytande antibiotika, 2 sorter men bara ena fanns på barnsjukhuset så vi fick antingen hämta den andra sorten på apoteket eller sätta ny infart... vi tog gladeligen en promenad på apoteket!

Sen var lilleman helt slang och infartsfri på riktigt riktigt, sååå skönt, och han insåg rätt snabbt att sköterskorna nu mest bara behövde prata, ev överlämna mediciner som mamman fick ge, men inte helt utan protester fick dom komma in på rummet.

Direkt in på avdelningen efter apoteket ropade han "Naannaaa, dlasch"... och hade bestämt sig för att be den minst farliga/favorit sköterskan Anna om glass.
Så charmigt och härligt att se han sakta men säkert bli sig själv igen!
Dock hjärtskärande frustrerande/ledsamt att inte orka hålla sig sittandes länge nog att äta fler än 2 tuggor glass...

Värdena fortsatte neråt och ingen feber, och han drack medicinerna motvilligt men utan problem... (som dom egentligen velat vänta till fredagen med att försöka sig på.)
Smakade lite mat med mig både till lunch och middag men fortsatte på den trygga välling-dieten.
Klagade massor på snopp&rumpa och det kom till slut både nummer 1 och 2 i mammas säng sent på kvällen efter att mest troligt ha hållt sig under dagen...
Duschade lilleman snabbt och sen fick han sitta handdukslindad i vagnen medans jag iaf hann tvätta håret innan vi gjorde kväll.
Jobbigt att stå och gå, gick några modiga hopkrupna sneda steg helt själv på väg till vällingtillverkningen innan natt men frustrerad, gråtandes och utmattad fick han se sig snabbt besegrad och bäras i mammas famn igen... hårt hållen under rumpan med uppdragna ben.
Stackars lilla magen och mannen.

Det blev nämnt att om värdena imorgon fortsatt att sjunka och medicinerna funkade i flytande form så fanns det möjlighet att flytta till patienthotell, ev tom hemfärd... visste inte vad nåt av dom skulle innebära så jag tänkte inte så mycket på det.

Likes

Comments

Söndagen var han i princip utslagen hela dan.
Tvingades ur sängen för en vikt och skjortbyte och satt i mammas famn i nån minut men han orkade verkligen ingenting, sa inte ett ljud och ville inte ens kolla på telefonen/youtube.
Dom fick byta alla "plåster" på hela magen då det vätskat igenom, utan några protester.
Flinade nån enstaka gång när moster Linda och roligaste Sami kom.
Änglar.
Lite saltlakrits, kläder och duschgrejer till mamman och presenter till lilleman.
Mamman kunde tillochmed springa genom duschen ordentligt och veta att han va i kända och trygga händer... även om han varken rörde sig eller lät mer än nåt enstaka stånkande.
Vi beställde pizza och mös innan dom åkte hemåt/till Eskilstuna igen.

Skönt att han var så lugn och så bra smärtlindrad då dom förberedde mig på att "imorn blir ingen kul dag för Ludvig" direkt efter operationen... och jag tänkte då att han skulle ha ont, trassla in sig och bara vara missnöjd.

Sömnen var förstås sådär.
Feber och väldiga ryckningar i sömnen så han väckte sig själv hela tiden, mest troligt pga morfinet.
Infektionsvärdet hade sjunkit sen dagen innan.

På måndan orkade han till och med prata lite och gnälla... sååå skönt för mammahjärtat men också jobbigt då det hördes hur ont han hade.

Välling som han tjatat och bett om sen fredag förmiddag fick han äntligen dricka lite av! Och även äta ett litet smörgåsrån, då tarmarna hade kommit igång och börjat röra sig lite i magen.

Vi gick på en liten sväng i inne på sjukhuset och köpte nya tandborstar på apoteket och festis i kiosken bredvid... alla slangar och vi...
Tröttade ut den lilla helt och hållet men sååå skönt för min kropp som i princip varit stilla varje stund han inte röntgats eller opererats då han velat ha mig nära/legat halvt på mig hela tiden.

Infektionsvärdet hade ökat igen och han var orkeslös och hade feber... han ville se lite på youtube på kvällen iaf, bra tecken.

Tisdagens morgon var jobbig då det först skulle lossas på stygnet till dränet och dra ut det en bit, för att se om det fortsatte komma vätska eller ej, för att ett tag senare tas bort om inte... och så feber och väldigt ont...
Vi sov och tog det lugnt och youtubade lite och tränade att stå lite och även sitta upp.

Gick på apoteket på kvällen igen och även lilla kiosken bredvid och köpte fler festisar.
Han ville självklart trycka på knapparna i hissen så med en liten knuff i ryggen kunde man sitta upp och nå dom.
Det hade snöat så vi gick ut i friskluften och kände lite på den och längtade hem!

Min kille började äntligen lysa igenom och flinade och skojades lite och orkade lite mer men infektionsvärdet nådde sitt högsta och infarten på ena handen funkade inte längre så dom fick köra allt i en och omlott, alvedon var 6e timme, antbiotika var 8e och dropp däremellan... fick skippa droppet över natten på prov då han ändå drack ganska bra under dagen... febern var hög så lite tilläggs ipren... och började prutta lite, den märkliga lyckan.

Likes

Comments

Vi fick mest mysa ner oss och landa ordentligt ett tag innan nån läkare eller så kom.
Ludvig var rätt speedad av att få åka ambulans x2 och dessutom flyga däremellan, och det höll i sig tills läkaren kom.
Så hans första reaktion var ju att han var ju mycke piggare än sjukhuset i Östersund beskrivit, dvs en helt orkeslös kille med otroligt ont och hög feber, så han blev ju plötsligt väldigt tveksam till en operation, som dom ändå förberett oss på nu.

Då visste inte mamman vart hon skulle ta vägen.
Skulle vi för 4e gången bli "hemskickad/friskförklarad" på 1 minuts konsultation... hade vi flugit hit för att få samma besked igen, att "han verkar ju pigg så vi avvaktar".
För att 2-3 dagar senare krascha och måsta gå igenom dag 1 igen, som hela tiden varit den absolut värsta med högst feber och mest smärta och minst ork.
Sa till han att det här är inte min kille som "pigg", rätt långt ifrån, men absolut piggare än igår och även imorse... men vi hade ju just kommit, och upplevt massa nytt och han kan verkligen leta fram minsta lilla ork och charma vem som helst en liten stund.
Han skulle även han "prata med en kollega"... jag sa operera han, ta en titt, det kan ju inte ska fortsätta såhär, det är ju sista utvägen nu när inget annat hjälpt.

Samma stund som han gick ut så liksom kraschade lilleman och somnade på mig med feber igen.

Sköterskorna pratade nog inte så mycket med läkaren, dom kom snart och bad oss duscha inför op, hade ingen aning om den ens skulle bli av, men dom hade inte hört nåt annat.

Så vi dushade... ganska svårt och inte alls speciellt kul med en helt slut kille med feber, han som brukar älska att duscha.
Sen fick han somna en stund igen och läkaren kom och sa det blir operation, men det är lite mycket så antingen ikväll, inatt eller imorgonbitti.
Kändes genast mycket bättre...

Han som skulle operera kom in efter ett tag och pratade lite... han sa att varken ul eller röntgen bilderna gav dom nåt så dom visste inte alls vad dom skulle hitta, mer än ett väldigt stort sjukt parti vid tarmarna.
Då började nästa oro...

Försökte sova lite av och till jag med och vid 21 kom dom och då var det dags.
Så vi fick åka säng till operationsrummet, där han skulle sövas... återigen gav dom beräknad dos och trodde han sov och försökte lyfta honom ur min famn till operationsbordet, men han hade inte somnat helt och protesterade och klamrade sig fast likt en apunge.
Mammahjärtat brast förstås men jag höll mig lugn och väntade tills han somnade riktigt innan jag fick gå ut... hann inte ens ut genom dörrarna så bara sprutade tårarna och hyperventilerade som en galning...
Lätt det svåraste jag någonsin gjort.

Jag skulle sen invänta nån som skulle hämtat mig men vart kvar i 45 minuter helt förkrossad och ensam...
22 kom nån och hämtade mig fast hon egentligen kom med grejer till Ludvig vars operation just skulle börja och hittade mig kvar där... hade just börjat överväga att hitta tillbaka själv eller googla numret till avdelningen... vilken det nu var?

2 timmar gick iaf snabbt så jag måste ha somnat för vid 12 väckte en sköterska mig och jag fick gå ner igen för att träffa lilleman som dom skulle väcka.

Medans jag satt utanför kom läkaren som opererat, Johan, och förklarade att blindtarmen under en längre tid hade varit så inflamerad och gömt sig bakom tjocktarmen och var bara ett stort paket med innbäddat var och blindtarmen fanns inte kvar, det dom hittade gick att torka bort med en trasa i princip.
Ett titthål hade blivit en stor komplicerad öppen operation men det hade gått bra.
På varför det händer svarade han "ursäkta uttrycket men, shit happens" och som en av Sveriges främsta på området konstaterade han att det först var väldigt ovanligt med blindtarmsinflammation på så små barn och sen att "Ludvig var inte ett textbok-exempel" utan nåt han aldrig sett.

Fick komma in till min lilla kille som låg där så uppkopplad och helt slut.
Han hade varit så arg när han vaknade och sen ledsen.
Ropade mamma innan jag kom fram till sängen och att kunna svara var så jäkla skönt... fick krypa ner och hålla om han så kunde han vila lite och vakna till lite lugnare.
Tog dock inte många minuter så slet han ur sonden ur näsan och stökade på en stund innan han slappnade av.
Va tillbaka på rummet runt 3 tror jag.

Att sova med 3 olika slangar i magen och en infart på varje hand uppkopplad var minst sagt spännande.

Likes

Comments

8.45 parkerade vi på sjukhuset och hittade till slut dit vi skulle, grav-yr som mamman är.
Fick jättebra hjälp och ett rum direkt.
Lillemans feber höll i sig så han sov av och till, och drack festis, ville inte alls stå eller gå  eller ens räta ut benen, utan drog upp dom mot magen, speciellt det högra.
En sköterska tog prover och emblade för ev infart...
Det kom 2 doktorer med ett ul och kikade på magen, lilleman klagade rejält när dom höll aparaten på höger sida... bekymrade och pratade förstås läkarspråk.

Vi blev ganska snart skickade på barnavdelningen och inlagda än en gång för uppvätskning och övervakning med höga värden och hög feber.
Fick rummet (15 myggan) bredvid sist (16 rådjur) och mötte sköterskor som även jobbade sist mindes oss och sa att dom va brydd att vi fått åka hem då.

Dom försökte få till infarten men misslyckades 4 gånger innan en satt.
Vätska och lugnande då dom behövde få han att ligga still under röntgen som beslutades att göras.
Alvedon supp mot febern som var på 39.6 och riktigt hög puls, som antyder till rejäl smärta.

Beräknad på vikt så gav dom sitt lugnande, vilket den här kämpen blev helt speedad av istället... och helt utan kroppskontroll... som en väldigt onykter ungefär...
Så som gav lite till.
Och ytterligare lite till utanför dörren till röntgen då han fortfarande inte lyckats varva ner.

Jag fick åka med i sängen dit och in, fick sen lyfta över honom till den smala britsen där han fick somna till riktigt innan jag skulle gå ut.
Den känslan. Den paniken.
Grinar bara jag tänker på det.
Där brast det ju helt... aldrig har nåt känts så fel i hela kropp och hjärta... att lämna sitt "livlösa" barn på en brits och gå ut därifrån.
Grinade och hyperventilerade i nån minut och vips så var han klar och vi fick åka säng tillsammans till uppvaket.

Dropp och vänta tills han kvicknade i sen fick vi skjuts tillbaka på rummet.
Barnläkaren som mest kliade sig i huvet blev inget klokare på röntgenbilderna och hade kontakt med en mer erfaren läkare Uppsala.

Det pratades om operation men dom hade ju ingen aning vad eller varför.
Vi fick fortsätta med suppar och dropp och sova lite och invänta morgondagen.

Lördagmorgon kom, en tidig sådan och vi fick ge mer supp och det sattes in antibiotika och mer kontakt med Uppsala.

Kl 8 kom dom och sa "ni ska flyga till Uppsala, vi ska bara se när".

Fattade ingenting och försökte tänka lite logiskt, hade ju packat en väska, men bara lite ombyte och nån bok till Ludvig, och bilen, och familjen...
Dom hade inga tider dom kunde säga nåt om och kl 9 kom dom och sa, "nu kommer skjutsen".
Dom emblade igen för en större infart men misslyckades 5 gånger på fot och armveck innan en sköterska kom och lös upp hela handen och lyckades på sitt första försök.

Klockan gick, vi somnade en sväng och det kom nog inte nån ambulanspersonal förrän 12, dom skjutsade oss 12.30 med blåljus och flyget kom iväg 13.
Framme ca 13.50 och ambulans kom fram till sjukhuset typ 14.30 och fick ett rum, 16.

Likes

Comments

Lillemans feber har ju gått kommit i 1-2 dagar och sen gått ner med 3-4 dagars vila sen lör 21 okt mer eller mindre... och ingen aptit alls...
Han har samtidigt klagat på ont genom att dra mycket i blöjan och ha händerna där och givetvis säga aj.
Vi har hängt på HC flera gånger där dom konstaterat infektion nånstans i kroppen, på förhöjt crp, men inget på urin, öron eller hals har varit nåt att behandla.

Lördag kväll förra helgen kom febern igen och jag ringde 1177 på söndag morgon då det var helg.
Dom skickade oss till jour-dsk på akuten och hon sa egentligen samma sak... högt crp igen, hög feber, ont men inget annat dom kunde se...
Vi fick ligga kvar på akuten ett tag och som tur var hade en barnläkare annat ärende där så han tittade till Ludvig och beställde ett UL på han mest för att utesluta blindtarm, som är väääldigt ovanligt på så små.
UL visade ingen blindtarm, vilket inte sa nåt egentligen då den ändå inte alltid syns... men hade den synts hade den varit sjuk och det kunnat konstaterats... det dom såg däremot var att körtlarna på samma sida var svullna.
Utan aptit och törst har han levt på välling i princip... så uttorkning var nära när vi las in på barn sen söndag kväll för övervakning och uppvätskning.

Måndag morgon var han, som väntat piggare, då han redan haft feber 2 dagar då, "som vanligt"... så vi vart hemskickade med diagnos körtel-buk... som är förkylning/infektion så körtlarna i magen sväller, gör ont och ger feber... ska självläka på 4-5 dagar frustrerande nog.
Vi skulle höra av oss om det blev "sämre" men feber igen kunde vi räkna med.

Torsdag var en piggare dag... så då åkte vi till min farmor&farfar i Bispgården då vi ändå var lediga och dom ska flytta nästa vecka.
Bilade hem på kvällskvisten och lämnade grabbarna med pappan och for till stan för att äta med jobbet.
Kom hem och gjorde kväll och lilleman ville komma över till vår säng tidigt...
Han va lite varm men under natten var han hopplöst arg och hade riktigt ont och hög feber kröp på.

Så fredag morgon ringde vi 1177... igen...
Pratade med en bra tjej som genade till barnmottagningen och återkom till oss med en tid att infinna oss, 1 timme senare.
Så jag packade en väska den här gången, tänkte att jag skulle lura ödet genom att vara förberedd på att stanna och därmed istället få åka hem...
Gick sådär.

Likes

Comments

Den här graviditeten består av onda cirklar.

Tex att jag mår illa 24/7 vilket gör att min salivproduktion är överdriven och tvingar mig att spotta eller svälja konstant, spottar jag så funkar det hyffsat men varje gång jag tvingas svälja bara mitt saliv så kväljs jag eller börjar må ännu mer illa... vilket leder till att jag går och spottar hela tiden... eller har nåt i munnen som gör att det jag sväljer går bra.
Werthers hårda kolor - sockerfria går hårt åt, och även salt salt lakrits, helst hårda dom med.

Den andra onda cirkeln är ju kroppen, hur ofärdig jag blir när jag gör "för mycket" och får lida för det hela kvällen och dagen efter.
För man måste ju hinna allt om dagarna annars hamnar man ju efter... och med allt innebär ju att tvätta, diska, laga mat, dona med barnen och plocka plocka plocka.

Och jag behöver verkligen tiden när barnen lagt sig till att göra ingenting just nu.
Fast så blir det ju inte alltid för ibland skiter man ju i allt så det istället är kvar när barnen lagt sig och bör fixas då.

Samvetet är ju den sista onda cirkeln.
Hur lite jag faktiskt orkar och kan fokusera nu för tiden... sinnes-sjukt och frustrerande.

Vi är ju lediga rätt mycket vardagar och blir ju därför hemma tillsammans allihopa vilket gör att vi ska försöka anpassa oss allihopa efter varandra.
En energisk påhittig 4 åring som vill ha sällskap och uppmärksamhet.
En överenergisk busig 1 åring som kräver fullständig tillsyn jämt.
Och sist men inte minst en tjock, orörlig, trött, ofokuserad mamma.

Jag är inte alls för telefoner och superplattor osv men jösses vad våra gamla telefoner räddar mig nu för tiden.
Alfons är ju så stor så han kan se på nåt eller spela nåt medans jag får göra nåt med lillebror, tex lägga, vilket är guld värt.

Och Ludvig har sina spel, som ändå lär honom massa djur och läten och memory som utvecklar hans minne och som jag kan distrahera han med en liten stund när jag behöver göra nåt som är svårt att ha med han på, oftast laga mat.

Att dessa stunder blivit längre och oftare är det som stör mig... vad lätt det är att det går över styr... och allt bara beroende på mig och att jag inte orkar.

Gör ju att jag längtar nåt enormt efter att få bli mig själv igen, få tillbaka min kropp och någorlunda fokus igen... oooch som ett litet körsbär på toppen av glassen får vi ju dessutom en liten bebis att mysa med som kommer ta sin tid men ändå på ett annat vis!

Likes

Comments