View tracker

Nu börjar tidningshyllorna fyllas med ord som ”så överlever du julen” och ”så klarar du av julbordet”. Det är recept på jansson utan jansson, julskinka utan skinka, julgodis utan godis.

Varför kommer alltid denna hets på julen och vad är det vi människor ska överleva? Varför ska det vara allt eller inget? Kan det inte finnas en mellanväg?

Min jul ska jag äta allt det där som hör julen till. Min mors klassiska julrecept. Jag vill ha jansson, julskinka, köttbullar o prinskorvar. Jag vill även njuta av någon seg knäck och mozartkulor. Däremot behöver jag inte äta en rågad tallrik med jansson toppad med rödbetssallad och köttbullar. Jag kan bygga tallriken enligt kostcirkeln på julen också. Godiset får givetvis inte plats i kostcirkeln. Men där kan jag se till att baka mina favoriter, äta och njuta av dem med familjen och sedan ge bort resten av det så att jag inte blir lockad till småätande. Men säg nu att jag inte alls lyckas hålla mig. Att jansson berget växer på tallriken, julgodiset står mig upp till halsen och jag får knäppa upp byxorna och ligga på sofflocket resten av dagen…så är det EN dag. DEN stora dagen är EN dag. Sen är det för oss alla olika vad man gör dagarna innan och efter julafton. Sen kommer nyår. OK, säg att jag skulle tappa fattningen helt under en vecka vid jul. Proppa i mig allt jag ser för att vara med i julemys-hetsen. Jag kommer inte ha gått upp 20 kilo när veckan är slut. Det är inte en julvecka som ”förstör” en diet, mål eller livsstil- det är vad jag gör emellan jularna som räknas.

Näe, jag låter panikartiklarna få ge någon annan stress, däremot inspireras jag gärna av recepten. Kanske kastar in en ny variant av mina köttbullar eller adderar med en flådig nyttig sallad på mitt julbord. Men jag tänker inte hetsa och ha panik vid jul över vad jag äter. Jag har ju ändrat tänk nu. Något jag ska addera är promenader vid jul däremot. Gå ut och gå med den som vill. Få tiden att prata i lugn och ro under promenaden och kolla på alla fina juldekorationer i folks trädgårdar och fönster. Det skänker glädje, rörelse och livskvalitet. Hur kan man inte överleva julen då?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag hade varit hos Tränings Coachen i juni och mitt mål var 1-2 konditionspass per vecka funderade jag på vad det skulle vara för konditionspass. En vän till mig hade flera gånger sagt att jag borde prova på spinning för att hon trodde att jag skulle älska det. NÄE-det är inte för mig! Herregud. Jag kan sju inte sätta mig på en spinning cykel i en timme o tro att jag ska överleva det. Dessutom går ju säkert cykeln sönder om jag sätter mig på den och så ska den ställas in. Jag fattar ju inte det där alls…SÅ klart jag ska köra spinning. Jag hade ju bestämt att spinning inte var för mig och det där skulle jag ju slå hål på.

Nu sitter det där lite djupare än att cykeln skulle gå sönder. Jag har faktiskt lite ångest för att stoppa in mitt huvud i spinningsalen. Det känns som att det är en viss typ av människor går in dit. En slags sekt. Jag passar inte in i den sekten. Varför känner jag såhär? Jo…efter lite eftersökning i mitt huvud får jag fram ett minne från min barndom. Mittemot vårt hus där jag bodde fanns det en lokal som under en period var just en spinning lokal. När det var dags för spinning droppade det in den ena färgglada personen med spandex och svettisband (det är var nog i början av 90-talet). Idag får jag en bild av hökarängens gäng som glider ner i skidbacken stojandes och ropandes som huliganer i Lasse Åbergs film Snowroller när jag tänker tillbaka på det. Man hörde stånkanden, hoanden o ”kom igen nu” tillrop. Jag var faktiskt lite rädd för dem när de kom.

MEN nu är jag vuxen och vad skulle kunna gå fel? Gillar jag det inte behöver jag ALDRIG gå dit igen. Med min peppande vän i sällskap tog jag mig iväg på mitt första spinning pass. Nu gick det faktiskt inte alls bra… Mikrofonen som instruktören hade fungerade inte för dagen så jag hörde inte alls vad hon hojtade till oss att vi skulle göra. Jag gjorde inte alls det de andra verkade ha hört, men det gjorde ingenting. Jag var där, jag hade cykeln inställd jag trampade och överlevde. Cykeln gick inte sönder, jag dog inte. Tvärt om gillade jag det faktiskt. SÅ nu är jag en spinnare. En sektmedlem och jag älskar det! Jag har hela tiden spänt fast mina fötter i cykeln då jag inte velat köpa mig några spinningskor ifall jag skulle tröttna o inte använda dem längre. Men nu, idag ska jag köra mitt första spinning pass med riktiga spinningskor. Vilken grej!

Likes

Comments

View tracker

Idag har jag varit iväg på festligheter och det var vid ett tillfälle som min hjärna började arbeta. Nu väljer jag att kalla den drabbade killen för Kalle...

Vi har precis ätit smörgåstårta och en vanlig tårta dukas fram. Kalle tar ingenting av denna tårta och inte jag heller. Jag får frågan varför jag inte tar någon tårta, tycker du inte om sån tårta Anna. Jo, det gör jag svarar jag, men jag ska iväg på spinning om en timme. Så jag avböjer så det inte blir för mycket i magen. Så är det Kalles tur att bli ifrågasatt. Men där är inte frågan om han tycker om tårtan eller inte, utan istället får han - "jaha, du vill inte ha tårtan, tänker du på vikten Kalle? Ja, du har ju fått en kula på magen. Du vet att du behöver passa dig för att gå upp i vikt. Det är inte bra vet du". Detta utan paus så att Kalle inte behöver svara på någon fråga, utan svaret fylls i av sig själv.

Där tänker jag VA?! ...alltså VA?!

Nu benar vi ut det här. JAG är överviktig. JAG har ca 20 kg kvar att gå ner i vikt. Från början 40 kg. Kalle...ja han är normalviktig, kanske till och med lite smal, men med en tendens att ibland få en liten kula på magen när det har varit en period med lite mycket gott i livet.

1, Jag borde om någon ha fått kommentaren om jag skulle passa mig (om nu inte båda så borde jag komma närmast att få den).

2, Jag tror nog att Kalle är medveten själv om sin bula. Den sitter ju på hans mage, så den lär ju inte ha missats och han vet nog precis hur den kom dit och vad man bör göra för att få bort den.

Jag får av detta paret endast kommentarer när jag har gått ner i vikt. ALDRIG när jag varit som störst. Inte ett ord om att jag borde passa mig. Jag får - "Anna nu har du allt gått ner i vikt. Det syns".

Herregud! Kommenterar man en tjejs vikt så får man själv vara beredd på konsekvenserna. Skulle jag säga till en kollega som är tjej på jobbet att "oj vad tjock du har blivit" då hade jag varit en riktig sugga enligt samtliga på kontoret och beroende på hur tjejen som mottager denna kommentaren är så skulle jag antingen få en rak höger, en taskig kommentar tillbaka eller så skulle tårarna spruta och hon skulle börja gråta och själv tycka att hon var värdelös och tjock.

Om Kalle skulle ha gjort samma sak. Att han skulle gå fram till en manlig kollega på jobbet och säga "oj vad tjock du har blivit" då hade inte någon tyckt att han var en sugga. Antagligen hade några andra grabbar skrockat med och även killen som fått kommentaren skulle skrocka med, eventuellt lägga en motkommentar. O...det var det... Men hur är det sen då? Denna kollega som är manlig som fått skrocka med o spela med att det här var roligt kanske känner precis som tjejen. Kanske är lika nedtryckande mot sig själv och precis som den kvinnliga kollegan tycka att han var värdelös och tjock.

Varför är det ok att kommentera killars vikt, men inte tjejers?

NÄE hörrni. Kan vi inte komma överens om att det ALDRIG är ok att kommentera andra personers vikt, oavsett kön. Det är inte ert problem. DE (jag och alla andra med övervikt) är redan medvetna om hur de ser ut. Däremot om någon skulle nämna ämnet om sin övervikt så finns där, peppa och hejja på. Men alltid på deras egna initiativ.

Likes

Comments

Så sitter jag nu glad över gårdagens fest och börjar tänka på mina framsteg. Inte bara för mina tappade kilon. Men ni vet den där förändringen i hjärnan som jag faktiskt jobbar på allra mest. Detta är ju ingen diet, det är en livsstilsförändring.

Denna vecka har jag varit sjuk och på så vis missat träningar och inte orkat laga mat, utan det har blivit mååånga mackor och även utemat. Har dessutom spenderat gårdagen på en hejdundrandes firmafest med trerätters, vin och cider. HÄR hade gamla Anna gett upp. Slutat träna och tryckt i mig allt jag kom åt för att det är "kört" i alla fall. MEN mitt mantra sen min start i Maj har alltid varit "nästa vecka blir bättre". OK, den här veckan har varit förskräcklig ur en hälsosam synpunkt vad kommer just till träning och mat. Men ur en livssynpunkt har den just varit livet...Det kommer festligheter, det kommer sjukdomar. Nästa vecka blir bättre och även om den faktiskt inte blir bättre så är det bättre än att ge upp, bli deprimerad och ha chokladfläckar i ansiktet. OK, om jag varje vecka tänkt att nästa vecka blir bättre så skulle jag vid det här laget vara vegan, äta rawfood och springa 3 mil om dagen och den veckan kommer aldrig komma i mitt liv. MEN bara tanken på att allt är ok känns riktigt upplyftande. Allt behöver inte vara svart eller vitt. DET påminner mig vad långt jag ändå kommit på min väg och jag har inte bråttom.

Passande med det väder vi har nu är alla som säger: Kör försiktigt, hellre komma fram sent än inte alls. Det är precis så!

Likes

Comments

Jag har gått ner 10 kilo och min man haglar komplimanger och massa peppande växande ord till mig och utbrister- Det här måste vi fira! Jag tycker att du ska åka och köpa dig något riktigt gott att äta….VA? OK, vi är gifta, men han bor ju givetvis inte i min hjärna. Han vet ju att jag jobbar med känsloätande, men jag tror inte han vet riktigt hur det fungerar och i vilka lägen. Nog för att jag kan unna mig något riktigt gott att äta o det finns massa gott som inte är sötsaker eller snabbmat…men ändå…

Jag är så urbota trött på orden unna sig, fira och förtjänar. Även om det är svårt att gå runt orden så är det ju egentligen inte deras fel att de låter som de gör. MEN se till att använda dem orden rätt. Ett unnande ska ju vara ett positivt ord. Men det kan ju också bli ett unnande som i längden blir negativt.

Jag hör i min vardag människor som säger exempel

-Jag unnade mig skorna. Jag har egentligen inte råd, men jag förtjänar dem verkligen.

-Fy faan vilken skitdag jag har haft, jag förtjänade verkligen den chokladkakan.

NEJ! Bara sluta med det där! De här orden och meningarna känner jag igen i mitt tidigare beteende med och det blir aldrig ett unna sig eller förtjänar. Du känner ingen lycka av dem. Du vill bara rättfärdiga för dig själv och andra ett beteende som alla vet inte är rätt.

Om du inte hade råd med skorna egentligen-köp dem inte då!

Om du har en skit dag så kan du ju se till att inte göra den värre genom att trycka en chokladkaka hur bra det än kändes för stunden.

Jag har uppsatta belöningar för vissa mål jag har som blir en puff till nästa nivå. Nu kommer jag inte ihåg alla mina belöningar jag har haft. Men jag har kört en belöning för varje 5 kilo som jag har gått ner. Vilket då har blivit 4 stycken. Det har varit vandringsskor då, knalliga träningstights, nya träningsskor, spinningskor, vandringsväska, nya jeans, en go tröja, gåstavar.

Ni som varit uppmärksamma nu vet att det där var fler än 4 saker som jag raddade upp. Jo då, men vikten är ju inte allt jag belönar mig för. Ibland är det inte ens en belöning utan en puff bara. Jag försöker sätta mina firanden/belöningar/unnanden, vilket man nu vill kalla det, till något som kan ta mig till nästa nivå. Något som kan underlätta min träning, peppa min träning eller får mig att prova något nytt.

Slutligen. Vikten är ju inte allt. Träningen och Hälsan är ju det viktigaste för mig egentligen och då vill jag ju så klart sätta mål för min träning och mitt förändrade beteende.

HÄR SKA ALLT FIRAS! ….men på rätt sätt givetvis.

Likes

Comments

Jag har varit sjuk en gång tidigare sen jag startade min livsstilsförändring och även denna gång kommer samma tankar som då.

Jag tänker direkt "FAAN också, tänk om jag tappar allt". Varför? Jo för tidigare gånger jag har blivit sjuk när jag har kört igång en diet och börjat röra på mig så har allt stängts av. Sjuk är slutdestinationen för en diet. Men nu ska vi reda ut det här.

Tidigare gånger jag har gått på diet/bantat har jag gått ut väldigt hårt. Jag har gått en timmes powerwalk om dagen i ur och skur, lagt om kosten på en grisblink o PANG så blev jag sjuk. Influensa eller feber. Min tanke är ju att kroppen får en chock och inte mår bra av en sån tuff förändring. När kroppen ömmat och psyket tagit stryk så orkar man inte komma tillbaka efter att man blivit frisk igen. Det var för hårt.

Denna gången som jag började mitt liv på nytt i små steg har jag inte alls haft den känslan. Kroppen har väckts bit för bit till liv och lust för träning och rörelse. Kosten har förändrats, men inte så drastiskt som dag och natt. Därav kom inte den klassiska sjukdomen så nära inpå. Jag tror faktiskt att min första sjukdag kom tre månader efter starten. MEN tankarna kom. Inte på att allt är kört och att det bara är att ge upp. Nej, mer tankar om faan! Tänk om jag tappar all kondition jag har, tänk om musklerna i benen som jag känner där inne tynar bort och man får kämpa hårt för att få dem tillbaka. Flera gånger per dag fick jag säkerställa mig själv att jo då, viljan och lusten finns kvar. Allt finns kvar, det är bara en liten paus nu för att få kroppen frisk och gå vidare med mitt liv igen.

Nu har jag feber. Ligger i soffan och tycker otroligt synd om mig själv och vill bara orka göra saker. Tankar som om jag bara var hemma från jobbet och var ledig, då skulle jag ha tagit en promenad i spåret, dragit iväg på ett spinningpass, kört styrketräning och lagat sjuhelvetes många matlådor för att bunkra upp frysen med....Men i ärlighetens namn....VILKEN ledig dag har jag gjort dessa saker tidigare?...näe just det...MEN tankarna och kroppen spritter och vill hålla igång, inte ligga här och kolla på alla repriser av program som går på TV.

Näe, kan nog vara säker på att från Maj 2016 finns inte något i mitt liv som räknas som misslyckande eller att någon sjukdom ska kopplas till slutet av något. Tidigare var ju sjukdom slutet av en diet/bantning, men nu sysslar jag ju inte med sånt. Jag sysslar ju med en livsstilsförändring och det är ju långt ifrån samma sak.

Livsstilsförändringen kanske då betyder att jobba på att släppa tankarna och nu enbart koncentrera sig på vad kroppen behöver för att bli frisk och stark igen.




Likes

Comments

Jag har någon slagsautopilot på att säga ”det är inte för mig” när någon frågar om jag ska hänga med på vissa saker. Varför? Jo- för att jag intalat mig det för länge sen.

Anna vill du följa med och paddla kanot? –Nej det är inte för mig. Jag gillar inte att paddla kanot.

Varför är det inte för mig? Ser det inte roligt ut? Är jag rädd?

Det ser otroligt ah,kanske inte roligt ut, men det ser ju mysigt ut att glida fram i en kanot påsjön. Avkopplande och ett med naturen. Ett miniäventyr. Jag är inte rädd föratt paddla kanot egentligen. OK, det hade varit panik om skiten välte, men rädd–Nej inte för kanotandet i sig. Jag tackar nej för att jag tror att jag är för stor och inte kan sätta mig i en kanot utan att den stackaren som sitter ikanoten med mig kommer skickas upp i luften som en katapult medan jag sitterfast med kanoten som har grävts ner i botten av sjön.

Mamma vill du inte hoppa i studsmattan med oss? –Nej det är inte för mig. Jag gillar inte att hoppa studsmatta.

Varför är det inte för mig?Ser det inte roligt ut? Är jag rädd?

Det ser så förbannatroligt ut så det är inte klokt! Vem vill inte hoppa studsmatta! Det är absolutför mig. JAG VILL JAG VILL! ….men….Det är inte för mig. Alla har väll sett påAmericas Funniest Homevideos när de visar studsmatte klipp. Jag ser ettscenario där jag kliver upp på barnens studsmatta ivrig och glad och hoppar avglädje och PANG så trasas hela mattan sönder och jag landar på backen ochbarnen gråter floder för att Mamma har förstört studsmattan och helastudsmatte-säsongen.

Jag VET att studsmattanklarar av 150 kg och så mycket väger jag ju inte, men att ta den risken…näebättre att va på den säkra sidan o säga nej bara.

Jag har många av dessaautopilot svaren där det egentligen handlar om min bild på att jag som är såstor inte kan göra vissa saker. De ska jag ändra på. Innan jag är för snabb påatt svara så ska jag tänka efter vad det är som får mig att vilja tacka nej. Omjag vill autopilot säga nej, så ska jag banne mig säga ja. Då får jag prova ochdå VET jag på riktigt om det är för mig eller inte. Jag vill inte låtahjärnspöken styra mitt liv.

Likes

Comments

Historik

Jag har i stort settvarit överviktig i hela mitt liv. Sen har det så klart varit mer eller mindreöverviktig. Jag kan minnas att jag gick i fjärde klass första gången när jagmedvetet gjorde något aktivt för att gå ner i vikt och bli lika smal som mina kompisar.

Som vuxen när jag tänkerpå det så är det förjävligt att man i den unga åldern redan jämför sig medandra på det viset. Jag kände att jag inte dög, men jag vet också att jag intevar ensam om det och det är unga tjejer idag också som gör precis som jag. Jaghade övningar som skulle göra mig stark och smal och få magrutor som jag lästei en tidning för unga tjejer.

Redan i denna unga ålderså var inte det där med kontinuitet och att slutföra saker min bästa gren, sånågot resultat såg jag då inte. Från denna premiär av bantning/diet, vad man nuvill kalla det, så har egentligen resultaten ungefär varit de samma. Jag harsatt upp regler och följt dem, sett resultat, tappat motiveringen och gått uppallt igen.

LCHF har varit en av minafavoriter de senaste åren. Det är ju en kanondiet! Vikten verkligen rinner aven med snabba resultat. Problemen är just att dieten innehåller regler ochförbud. Eller, faktiskt nu när jag tänker efter så har tidningarna tagit bortförbuden, utan det är ett ”undvik”.

”Undvik det här…” För envinnarskalle som mig blir resultatet av en sådan diet, oavsett vilket ord mansätter på det, något som gör dig till en förlorare.

Scenario: Har gått ner 17kilo med LCHF under en vår och så börjar de underbara grillkvällarna. En ciderkan man ju ta, jag har ju druckit torrt vitt vin vid festliga tillfällen desenaste månaderna så det kan ju inte skada? O shit vad överjävligt god dencidern var! Jag tar en till, jag har ju redan druckit en så den här dagen är juredan förstörd ur LCHF-synpunkt. Skulle vara himla gott med lite salta pinnar ohörrni vart är chipsskålen?! Mörk choklad? NÄE ge mig Marabou!

EN sådan kväll gör jugivetvis inte att man går upp 17 kilo, men för min del så har jag förlorat. Jaghar misslyckats. Dessutom har jag fått smak på alla mina förbud, saker jagälskar.

Så har jag jojo bantat iflera år, med dessa förbud och regler tills jag en dag bara fick nog, gav uppoch viftade med vitflagg och tog hjälp


Vit Flagg

Tillslut ger man upp, JAGgav upp. Jag vill inte för en dag till tänka på dieter och förbud. Ordet BANTAfår mig verkligen att rysa. Jag hatar det ordet. Det låter som ett skällsord. Jagtog god tid på mig och funderade på vad jag vill och vad som är viktigt förmig. HÄLSA. Hälsa är det viktigaste för mig. Vad skulle man göra utan sinhälsa?

Jag vill ha så braförutsättningar som möjligt att få ett långt liv. Ett långt härligt liv medmina barn, min man och vänner. Jag vill känna mig stark och full av ork. Intebli andfådd när man går upp i trappan till barnens rum. Kunna vara aktiv medbarnen utan att dö på kuppen.

Jag vill få bort mittallt eller inget tänk och ta den tid det behövs för att komma fram till ett livjag vill ha. Men hur gör man det? Hur omprogrammerar man en kvinna på 32 årsålder till att tänka om och ändra naturlagarna för sig själv? – Jag ringdeVårdcentralen.

Fyyy Faan vad nervös jagvar för att ringa till Vårdcentralen. Vad säger man när man kommer fram tillnågon? Får man ens någon hjälp där, eller tror de bara att man vill göra enoperation? Finns det något annat de hjälper till med utöver en operation?

Nåväl. En äldre kvinnasvarade i telefonen och jag berättade nervöst mitt ärende att jag ville hahjälp med min vikt och hälsa. Hon blev helt lyrisk kvinnan! –” oh vad härligtatt du vill ta tag i din vikt och hälsa, jag ska boka in en tid hos en läkare”.Hon ställde frågor om hur jag åt, min vikt, min längd och så fick jag en tid 17maj 2016.


Läkartiden

Nevös som attan reste jagmig upp från väntrummet när mitt namn ropades upp av en kvinnlig läkare. Visatte oss ner i hennes rum och jag presenterade mitt ärende varför jag var där.Som svar till mitt ärende säger denna läkare att en lösning är att göra enmagsäcksoperation. VÄNTA HÄR!...Vad sa du fru läkare? OPERATION?! Varförerbjuds den först? Jag vill inte operera mig. Det är inte magen här som är ettproblem. Så länge ni inte kan operera hjärnan på mig så är det ingen idé. Jagvill programmera om hjärnan och mitt tänk. Finns det andra vägar att gå?

Jo då svarar fru läkaren,de har en dietist man kan gå till och en hälsovårds-tant (det heter givetvisnågot annat, men kommer ALDRIG på vad det heter), det finns kurser ochträningsgrupper att tillgå också.

Ordningen på läkarenssvar är något jag kan diskutera i evigheter. Men herregud! De har ju ett heltsmörgåsbord med hjälpmedel för att gå ner i vikt och leva hälsosamt utan riskermed operationer och allt vad det bär med sig. ERBJUD DEM FÖRST!

Jag valde en start påmitt ”smörgåsbord” och jag fick även ta blodprov så att de skulle se hur minavärden ser ut. En dietist tid kändes som ett självklart val och även att göraett hälsotest/konditionstest och få coachning i träningen. Vi börjar där ochser vart det tar oss.

Jag fick förklarat förmig att jag skulle få en tid till dietisten först och att jag sen skulle gå tilltränings coachen.

Jag var överlycklig ochredo för min omprogrammering.


Smygstart

Då det faktiskt tar litetid att komma till Dietist och Tränings Coach satte min tankeverksamhet igång.VAD vill jag göra? Om jag ska göra en livsstilsförändring, hur vill jag attmitt liv ska se ut? Hur mycket tid kan jag tänka mig att spendera på träning,vad skulle jag vilja träna? Hur skulle jag vilja känna inför mat, hur avväpnarjag mat, sötsaker, kalas och allt som hör livet till?

Här tror jag att minsmygstart egentligen betytt mest. Det är faktiskt värderingarna från denna tidsom hänger kvar i mig nu och som jag presenterade för dietisten och träningscoachen.

Eftersom jag är enkänsloätare köpte jag mig en bok som heter ”övervikt handlar om känslor” somjag läste och bearbetade tankar med från start.

Jag skrev ner allt jag åtoch även klockslag för när jag åt, så att jag skulle kunna ha med mig det tillDietisten för att komma förberedd och med ett facit i hand ärligt kunna svarapå hur jag faktiskt äter.

Så tillslut fick jag entid till Dietisten 2 juni 2016.


Dietisten

Väl förberedd inför mittmöte med dietisten klev jag in genom dörrarna och fick träffa en Underbar tjej.Hon frågade mig hur mina tankar gick kring mat och jag förklarade mittförhållande till det, till mitt tidigare diettänk och hur jag hade smygstartatmed maten. Jag hade börjat med Linas Matkassar för att få en välbalanserad mat,vilket hon tyckte var ett bra initiativ som jag gärna fick fortsätta med. Jagskulle även tänka på att hålla jämna tider för mina mål jag åt under dagen ochförsöka få in en frukt på eftermiddagen så att det inte slinker ner något innanjag har fått middagen färdiglagad efter att man kommit hem från jobbet. Ingapekpinnar, ingen kritik, endast uppmuntran.

Jag hade innan detta möteäven för mig själv bestämt att jag skulle ta fika på jobbet de gånger deterbjöds, men att ta en mindre bit. Helgen fick jag köpa mig godis/choklad ellervad jag nu var sugen på, men inga stora mängder. Detta fick jag också godkäntdå hon tyckte att det var precis den avväpnade tanken till mat som jageftersökte. ALLT är ok, men inte alltid. På så vis kan man inte ”misslyckas”med något, vilket jag alltid gjort tidigare i mina ögon mätt.


Tränings Coach

17 juni 2016 var det dagsför mitt första möte med Tränings Coachen. Även inför detta möte kom jag välförberedd. Jag hade gått en hel del promenader från första mötet med läkaren,men inte gjort något större utfall i övrigt gällande träningen. Men jag hadefunderat på hur mycket tid jag skulle kunna avvara för träningen utan att detblev för mycket. Det handlar ju om en livsstilsförändring och inte om att fåsnabbast resultat på kortast tid.

Vi började mötet medvägning, mätning och ett konditionstest. Från starten vägde jag 115 kilo tillmin 175 cm långa kropp. När jag ställde mig på vågen hos henne visade den 108,9kilo.

Konditionstestet innebäratt man sitter på en träningscykel och trampar i samma takt medan man lägger påmer motstånd och de mäter hjärtslag samt hur min upplevelse är till hur jobbigtdet är. Testet pågår i 7 minuter. När cyklingen är klar får man svara på litefrågor och de räknar in vikt, längd, aktivitet och lite diverse och sedan fårman sin dom. Så, min dom var förjävlig. Jag fick en 1:a i betyg av en skalamellan 1-5. Ja….ok, jag kanske inte är ensam att vara en 1:a, men om jag skavara bättre än någon så behöver den någon ha fallit ihop på cykeln innan de 7minuterna hade gått. Det tröstar inte mycket för en tävlingsmänniska som jag.

Men ärligt talat, det kanju inte vara många människor som går dit för första gången och visar påtoppresultat, då har man ju ingen anledning att gå dit…

Vi satte upp ett mål omatt jag ska gå promenader totalt 2,5 timme per vecka och genomförakonditionsträning 1-2 pass per vecka. Anledningen till det kanske blygsammamålet är för att jag inte ska känna att jag misslyckats. Detta är rimligt attklara och mer är en fin bonus.


Kontentan

Där har vi alltså startenför min Livsstilsförändring och på vägen mot ett hälsosamt liv.

Nu är det 6 månader sendenna start och jag har gått ner 22 kilo i vikt, jag har fått en 3:a i ett nyttkonditionstest som utfördes 10 oktober 2016. Jag har lärt mig massor på vägenoch jag är så stolt över mig själv. Jag är långt ifrån klar om man någonsinblir det, men jag är en bra bit på väg.

Min blogg kommer atthandla mycket om tankar, motgångar, upplevelser och pepp.

Likes

Comments