View tracker

När bbarnen blev stora och flyttades ut bestämdes sig Gunhild för att ta en kurs i stenogtafi. Det gick alldeles lysande, hon hade en speciell talang att kunna skriva snabbt, och hon fick snart ett jobb hos en advokat byrå i Ystad som scenograf. Delvis tog hon arbetet för att ha annat att tänka på än sina barn. Viola gifte sig med en rik knös ifrån Halland, alldeles för tidigt, tyckte Gunhild. Nu fick ju inte Viola lön för sin möda att ha utbildat sig till kallskänka, istället blev hon hemmafru åt en godsherre som dessutom var 15 år äldre än hennes dotter. Bertil började på bank, så långt allt gott och väl, men hans äktenskap blev en skakig historia med många äktenskapliga gräl. Oscar och Nils gick båda till sjöss och var ute långa perioder. Gunhild vaknade kvidande upp ut oreknerliga mardrömmar om skeppsbrott, våldsamma stormar och sjöpirater. Det var en lisa för själen att få träffa massor av arbets kamrater, varav hon blev god vän med tre av dem. Det var en stor advokat byrå och jobben flödade in, de anställda på stenografin fick arbeta hårt och det passade Gunhild. Det första året på byrån var bra och behagsamt. Men så drabbades Gösta av en plötslig hjärtattack och avled hastigt. Som om chocken inte vore nog, så hade hon nu inte heller råd att bo kvar i huset. En del dyrare inredning såsom vissa tunga och skrymmande möbler lät hon auktionera ut via en firma. Resten tog hon med sig när hon flyttade in i en liten trea i utkanten av innerstan. Hon tog buss nr 3 till arbetet varje vardag klockan sju på morgonen, och åkte tillbaks hem med buss nr 12 klockan fyra varje eftermiddag. Hon var deprimerad över Göstas bortgång men hade som tur var sina tre väninnor på Advokat byrå Lindh, och sina älskade barn som med tiden begåvade henne med barnbarn, hon blev både mormor och farmor. Gunhild var en elegant, helst klädd i chika kläder, långt ifrån de hemsydda klänningar och grova linneförkläden hon burit som barn i timmer stugan i Norrländska skogarna. Det hände då och då att hon blev utbjuden på dans eller en middag på någon restaurang av äldre ungkarlar och änkemän, men hon tackade alltid nej. Hon sörjde fortfarande sin bortgångne make och hade för övrigt fullt upp med både barn, barnbarn och ett efterlängtat barnbarnsbarn samt arbete och sina när väninnor. På Lindhs arbetade hon tills hon valde att gå i pension vid 60 års ålder. Hon var den sista av de ursprungliga fyra stenografi väninnorna att lämna. Dock behöll de kontakten med varandra, de träffades hos varandra på kafferep och de stickade, virkade och broderade ihop. Under ett av kafferepen introducerade väninnan Karin sin två åt äldre bror, Björne. Efter två månaders gentlemannamässig uppvaktning av Gunhild tackade hon äntligen ja till en middag på en finare. Hur det nu gick till så blev de ett par. Gunhild kände sig alldeles för gammal att på nytt stå brud. Vilket kanske kändes som en lättnad för Björne som varit skild två gånger förut. Gunhild trivdes med att bo ensam, så de blev särbo. Björne bodde inte långt därifrån så det var en fungerande kompromiss. De hade ett gott liv tillsamman i nästan 20 år, tills Björne drabbades av en aggressiv cancer och tynade bort på ångra få månader. Vid det här laget var både Karin och Ella borta. Bara Gunhild och Selma var kvar av de fyra ursprungliga vännerna från Lindhs advokat byrå. När Gunhild var 88 år drabbades hon av besvärlig gikt och svår ledgångsreumatism och kunde inte längre klara sig själv.Hon fick ett boende inom äldrevården och där bor hon nu. Hon trivs bra där, personalen är trevliga och kunniga, det anordnas olika aktiviteter där på dagarna, det är god mat och där finns många andra boenden som hon kan prata med. Ibland kommer Selma med sin rullator och hälsar på, alltid med en burk goda korintkakor i sin gamla gråa handväska. Höjdpunkterna är de tillfällen då något av barnen, barnbarnen eller hennes barnbarnsbarn kommer på visit. Gunhild kan inte längre brodera,sticka eller virka på grund av sin reumatism, så hon brukar sätta på radion i sitt rum och till tonerna av musik från 40-talet drömma sig tillbaka till sin underbara barndom med mor och far och syskon i timmerstugan i de norrländska skogarna.                   SLUT

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Gunhild är 94 år och bor på ett äldreboende i södra Sverige. Hon har mycket tid till att tänka tillbaka på sitt liv. Det hade börjat i en timmer stuga i de norrländska skogarna, där hon och föräldrarna och de sju syskonen bodde trångbodda. Gunhild var det fjärde barnet i ordningen och blev tidigt anförtrodd att sköta sina yngre syskon när mor arbetade som städerska och tvätterska hos storbonden två kilometer bort. Far arbetade i skogen från tidig morgon till sen kväll. När Gunhild var sju år började hon skolan, gick dit varje morgon och hem varje eftermiddag med sitt smörgås paket under armen och läxorna i en gammal ärvd väska, tills hon var 15 år och började arbeta som lillpiga hos storbonden. På gården fick hon mocka hos hästarna, utfodra grisarna och nacka en tupp eller två, samt hjälpa sin mor ibland i tvätteriet. Då var de yngre syskonen såpass stora att de själva gick i skolan och i sin tur hade hand om de yngre syskonen. Somrarna i stugan var varma och underbara, och i dikena växte det fullt av vildhallon buskar varifrån de plockade hink efter hink med hallon. I skogen växte det gott om svamp, lingon och blåbär. Smultronen satte de på strån, och fåglarna kvittrade i kör. De lekte hoppa hage och kurragömma, och byggde ihop hus och djur av kottar och pinnar. Vintrarna var så stränga att de fick hänga filtar framför fönstren, och de sov under tredubbla lager av täcken. Då var det inte roligt att tvingas pulsa genom halvmeter hög snö till skolan och senare till arbetet hos storbonden. Som sjuttonåring fick Gunhild erbjudande om att börja jobba som piga hos sin moster i Ystad. Det var en långväga flytt och det tog emot att lämna familjen, men henne mor tjatade, på henne att ta chansen. Hennes moster hade gift sig rikt och hade ganska gott om pengar, så lönen blev högre än hos storbonden och Gunhild skickade nogsamt en del av sin lön hem till föräldrarna en gång i månaden. Hon hade inte mycket fritid hos sin moster, men blev vän med några andra pigor i Ystad och en kväll år 1939 gick de i samlad trupp till midsommar dansen på Vallen. Där träffade hon Gösta, som bjöd upp den blyga violen från Norrland. Då var hon 18 år och ett år senare förlovade de sig i hans föräldrars hus i Ystad. När de gifte sig var hon 20 år och snart kom barnen trillandes. Oscar, Viola, Nils och Bertil. I femton år var hon en nöjd hemmafru.

Likes

Comments

View tracker

Nadja valde det drastiska, och välbehövliga, beslutet att låta sin lön övergå till Mattias konto varje månad via autogiro. Mattias betalade hennes hyra, el, tv och mobil abonnemang samt hennes mat med Nadjas pengar, och ville hon köpa nya kläder eller skor eller tillexempel en bok, så fick hon be Mattias att lämna ut den summan till henne. Det gjorde han och i gengäld begärde han kvitto på hennes inköp, för att försäkra sig om att Nadja inte spelade igen. På ett sätt blev hon lättad nu när hon inte kunde spela mer, eftersom hon ju faktiskt inte hade några pengar till hands. Spelandet hade ju varit en besatthet,och Nadja hade mått dåligt många gånger, då hon förlorat sedel efter sedel in i de mörka maskinerna på pizzerian eller spelat bort er stor del av sin lön på internet camping. Spelande hade varit som en sort drogberoende för henne, hon fick kickar av det och precis i spelögonblicken mådde hon fantastiskt bra. Inga bekymmer tog sig in i hennes tankar. Nu när hon slutat gamla smög sig ångesten in i hennes liv och växte sig starkare var för dag. Nadja hade en beroende hjärna, och ersatte sitt spelberoende med mat. Hon som alltid varit slank blev allt bredare allteftersom hon dövade ångesten med mer och mer mat. Det var stora portioner med gräddiga potatisgratänger, enorma köttbitar med kryddsmör, mackor med tredubbla pålägg, massor av pasta med läsk till, och mycken mer i samma stil. Självklart gick hon upp i vikt. Mattias stod fortfarande vid hennes sida, men han tjatade på Nadja att söka hjälp hos en kurator som hon skulle kunna prata men nu ska för att försöka hitta en balans både i vardagen och med över ätandet, utan att "bli hög" på spelandet,ätande eller nåt annat. Nadja ville verkligen behålla sin pojkvän, inte slösa bort sina pengar och hon ville inte bli fet. Så hon lade in sig på ett behandlingshem för människor med beroende personligheter. I tre månaders tid tragglade hon sig igenom de olika momenten på hemmet: den kognitiva beteende terapin, psykologsamtalen, grupparbeten, de specifika läxorna som enbart gällde henne och hennes situation samt föreläsningarna med en missbrukarhjärna. Mattias kom och hälsade på henne ganska ofta, då såg de lyckliga ut båda två såg det ut som, och de pratade mycket och planerade inför framtiden. Förlovning först, sen kanske barn och kanske, kanske giftermål så småningom. Om Nadja blev frisk. Och det blev hon, från spelmissbruket. Maten däremot.... Hon slutade gå upp i vikt och lyckades hålla sin normalvikt, men bara med hjälp av att kräkas upp maten i hemlighet när hon ätit den. Nadja åt fortfarande större portioner än Mattias, men eftersom hon inte gick upp i vikt trodde han att allt var okej. Han märkte inte att hon kräktes upp maten, och ingen annan närstående insåg heller att hon drabbats av bulimi. Det syntes ju inte på vikten, och vad man kunde se utifrån så var hon en ganska glad tjej. Hur hon mådde inombords sa hon inte till någon, och Mattias trodde allt var frid och fröjd. De var lyckliga tillsammans  -eller var de det?-  och förlovade sig den 1 januari. Efter ett år fick de en bebis.  Nu fem år senare är de gifta, och om Nadja ännu inte hur berättat för Mattias om sin bulimi så är det fortfarande hennes hemlighet, hennes ok att bära ensam.       SLUT

Likes

Comments

​Spel djävulen hade slagit sina långa, vassa klor i henne. När hon gick till den lokala pizzerian med sina väninnor så var det inte de smaskiga pizzorna som lockade, inte sällskapet heller, utan spel automaterna med sina knappar och spakar. Utan att tänka på konsekvenserna matade hon in sedel efter sedel, och när hon någon gång vann hamnade hon liksom i ett berusat tillstånd och ville vinna mer, därför använde hon vinst pengarna till nya spel. Hon gick alltid därifrån betydligt fattigare än hon kommit, och väninnorna började tröttna. Hon riskerade att förlora deras vänskap eftersom hon var så osocial. Det blev inte bättre av att hon ofta tackade nej till fika stunder med dem, eftersom hon hellre satt hemma i soffan med sin dator och spelade på internet casino. Nadja hade en trevlig och snygg pojkvän som hon fortfarande var nyförälskad i efter två år, men hon hade aldrig råd att göra något roligt tillsammans med honom. Det var han som fick betala för båda när de gick på bio eller åkte och bowlade, vilket gjorde honom allt surare med tiden. Mattias visste inte att hon spelade bort sina pengar, hon gamblade bakom hans rygg och han ifrågasatte bristen på pengar varje månad. Hon hade ju ett heltidsarbete för fan! Nadja kom med halv sanningar och rena lögner men snärjde in sig själv i lögnernas nät och Mattias litade inte längre ett dugg på vad hon sa. Förhållandet haltade, men Nadja var helt beroende av spel i alla former, och kunde inte sluta även om hon ville. Men det ville hon inte. När hon spelade försvann alla hennes bekymmer, hon hade bara spelandet i sitt huvud och jagade hela tiden den Stora Vinsten som skulle göra henne till miljonär. Då skulle hon sluta gambla, hade hon bestämt, och relationerna med pojkvännen och väninnorna skulle bli perfekta. Under rasterna på jobbet spelade Nadja via sin mobil. Hon hade inte tid att sitta och kallprata med sina kollegor. Hon blev alltmer ensam och isolerad vilket ledde till ett alltmer intensivt spelande. Till slut sprack bubblan. Hon hade inte råd med september hyran och frågade en av sina väninnor, Monica, om ett lån. Monica nekade, rädd att aldrig få tillbaka sina pengar, och ringde dessutom till Mattias och förklarade läget, att allt hade gått för långt och att Nadja måste söka hjälp för sitt spel beroende. Mattias som ju varit ovetande om spelandet fick först en chock. Sedan blev han förbannad. Han och Nadja hamnade i ett rejält gräl, där Nadja nekade till att hon var spel missbrukare. Mattias gick med på att betala hennes hyra men kom samtidigt med ett ultimatum: antingen sökte hon hjälp och slutade med spelandet, eller så skulle han göra slut.

Likes

Comments

​Didrik gillade tydligen henne också för han gav henne några långa blickar under dagen. När hon satt i sin bil på hemvägen, var hon upprymd och Eriks uteblivna välkomsts kram gjorde henne ingenting. På kvällen satt de nära varandra i soffan, men ändå så långt ifrån. Vad Erik tänkte på hade hon ingen aning om och hon brydde sig inte heller, själv var hon fullt upptagen med hemliga tankar på Didrik och så fort hon slöt ögonen såg hon hans glittrande blick. "Godnatt", sa Erik vid tiosnåret,"jag har mycket att göra på jobbet imorgon så jag går och slaggar nu. Sovgott". Han stod en sekund med hängande armar och obeslutsam blick, och Fia undrande om han tänkte krama henne, men han suckade bara tungt och gick med dröjande steg uppför trappan till sovrummet. Fia sa godnatt till honom och gick efter, hon skulle börja jobba klockan åtta som vanligt och behövde också lägga sig nu. Tysta bytte de om till pyjamas och la sig samtidigt och somnade med ryggarna mot varann. Hon började vänster prassla bakom Eriks rygg efter en vecka. Didrik var den perfekta mannen, trevlig och rolig att umgås med. Han var inte bara super snygg, han var romantisk också och en dag hade han med sig en ros som hon fick ställa i en vas i lunch rummet, för hem kunde hon ju inte ta den. Kollegorna uppmärksammade att de hade något på gång och de kastade sneda blickar på Fia eftersom de alla kände Erik lite grann, han hade ju följt med på bankens julfester och liknande genom åren. Det dåliga samvetet som föll över henne som tunga cement block ibland, trycktes alltid tillbaka av Didriks långa famntag och underbara leende. Plötsligt en dag sa Erik till Fia att han ville prata. "Jag vill inte förlora det vi har haft tillsammans, Fia. Jag älskar dig. Jag vill att vi bokar tid hos en relations expert,en terapeut. Snälla, vi kan väl försöka bli som vi var förut?", sa han. En störtflod av dåligt samvete rann igenom hennes ådror och hotade att dränka henne, och till sin förvåning kände hon en värme i själen och en längtan i hjärtat. En längtan till Erik. Nästa dag sjukskrev hon sig för en vecka, och skickade ett sms till Didrik att hon ville sluta träffas. Han svarade bara OK, som om han inte brydde sig. Efter fyra långa dagar i valet och kvalet berättade hon till sist för Erik om sitt vänster prassel. "Jag trodde att jag var kär i honom, men jag älskar ju dig", grät hon. Han sparkade sönder sovrums dörren och skrek åt henne att hålla käften för helvete. När han lugnat ner sig lite sa han att han måste fundera på saken ett tag. Han sov på soffan i vardagsrummet resten av veckan, och när hon sa förlåt vände han sig bort. Fia tittade igenom alla deras fotoalbum, på bilder när de kramades vid en strand i Thailand, spexade sig framför en blå Honda moped under en raggarfestival i Dalarna, satt tätt intill varandra i hammocken på hans föräldrars gård i Östergötland. Hon undrade hur hon kunnat riskera allt hon haft tillsammans med Erik och förbannade den dag hon gett Didrik den första kramen. På måndagen började hon jobba igen. När hon gick förbi Janines skrivbord stod det en ros där i en vas, och hon märkte att Didrik gjorde sig många ärenden till Janine. När Didrik såg Fia,hälsade han bara kort på henne med ett stråk av förakt i blicken. Hon insåg att hon inte betytt något för honom. För Didrik hade allt varit bara en lek, som han numera lekte med Janine. Hon orkade bara stanna på jobbet halva dagen, sedan skyllde hon på migrän och åkte hem. Hon möttes i hallen av Eriks packade väskor och bröt ihop, hon skakade så att tänderna skallrade på henne. Erik tittade lite medlidsamt på henne och strök henne lätt över håret.  "Jag har funderat och jag önskar att jag kunde förlåta, men jag kan inte det", sa han. "Nu har du lärt dig en läxa, man saknar inte kon förrän båset är tomt". Fia satt lutad mot skohyllan de hade köpt tillsammans i Smögen sommaren innan och grinade ögonen ur sig, medan hon hörde Erik gå ut och tyst stänga dörren bakom henne.              SLUT

Likes

Comments

"Har du inte satt in filmjölken efter dig?" fräste Fia. Erik mumlade något ohörbart. Fia ställde ner kaffekoppen med en smäll. Hon snörpte på munnen och kastade en svart blick på Erik. Han tog aldrig in grejerna som han tog fram, som nu med filmjölken som HAN druckit men inte behagat ta in igen. Han var som en åttaåring, lämnade underkläder och strumpor på badrums golvet, precis som att han trodde de skulle hoppa in i tvättkorgen av sig själv då eller?! De få gånger han tog hand om disken så fanns det ofta någon liten fläck kvar för att han diskade så slarvigt. De gnabbades ständigt nu för tiden, eller det var väl Fia som gnatade mest för Erik höll oftast tyst, det var som att hälla vatten över en gås. Hon tyckte det verkade som om han inte brydde sig om deras förhållande längre. Det var sällan han gav henne en spontan ömhetsbetygelse nu för tiden, de kramades nästan aldrig längre. Fia kastade en hastig blick på klockan. Tjugo över sju. Hon måste åka halv åtta om hon skulle hinna i tid till morgon mötet på banken där hon arbetade. Hon reste sig från bordet och gick in i badrummet, ställde sig framför spegeln och gjorde en quick fix med bara mascara, lite blush på kinderna och smultron rött läppglans. I hallen tog hon på sig sin camel färgade kappa och stövlarna med klack, och ropade ett halvhjärtat hejdå till Erik. Hon hörde inget svar och smällde igen ytterdörren med sur min. Varför är vi tillsammans överhuvudtaget, vi har ingenting gemensamt längre, inga uppsatta mål, inga ambitioner och ingenting att prata om, tänkte Fia. Tankarna fladdrande förbi de år som de delat, de flesta lyckliga. Hon startade bilen och körde till mötet i lite för hög fart, och parkerade bilen utanför banken tio minuter i åtta. De flesta satt redan i konferens salen och hon hälsade kort på sina kollegor, fortfarande sur på Erik. Prick klockan åtta dök chefen upp i sällskap med en ursnygg kille i 30-års åldern. Fia tappade nästan hakan när hon såg honom. Han var ganska lång och sådär lagom muskulös, hade ett manligt lite kantigt ansikte med någon dags skäggstubb och mörkt lockigt hår. Hon hade aldrig sett honom förut." Det här är vår nya ekonom assistent, Didrik", sa chefen och bad alla presentera sig. När det var dags för Fia började hon nästan stamma inför Didriks glittrande blick och hon kände hur hon blev högröd i ansiktet. Så typiskt att hon tagit på sig rouge på kinderna, nu såg hon väl ut som en övermogen tomat, i ansiktet. Äntligen var hon färdig med presentationen och Didriks blick borde landa på kollegan bredvid henne, men istället vilade den på henne några sekunder för länge. Mobilen som hon höll i handen började vibrera och hon tittade på displayen där ett foto av Erik tittade tillbaks på henne, och hon stängde hastigt av mobilen samtidigt som hon gav den Didrik ett ursäktande leende. Han gav henne ett leende tillbaka och hon blev ögonblickligen kär.

Likes

Comments

​Lena, Sara och Karin hade haft det jättekul på firmafesten. De hade klätt upp sig till tänderna med höga klackar, kortkorta kjolar, urringade linnen och de hade festsminkat varann. Lena och Karin hade sotade ögon medans Sara bar lösögonfransar. De hade kommit till lokalen kl 21 då firmafesten började. Mitt på golvet fanns ett stort bord uppdukat med smörgåstårtor och en skål med godis. En provisorisk bar var uppslagen i ena hörnet av lokalen, där ett proffs stod och slängde ihop olika sorters alkoholhaltiga drinkar. Lena, Karin och Sara drack hallonröd cider och färggranna drinkar och de fnittrade, skojade med varandra, pratade, skrattade och hade kul. Det fanns några snygga killar från jobbet där, men det brydde de sig inte nämnvärd om, detta var ju deras tjejkväll. Det fanns mycket plats runt bordet och nästan alla på festen dansade till ljudet av musiken som den blonda killen spelade, inhyrd av chefen som dj. Skratten blev högre och skämten grövre ju längre kvällen led. Runt midnatt kom Peter fram till Lena, Sara och Karin där de satt på barstolarna som var inlånade och sedermera uppsatta vid baren. De sippade på sina Rain Bow drinkar och tyckte det kändes obehagligt när han ställde sig bakom dem och bredde ut sina armar och la stora starka nävar på Lenas och Saras axlar. Karin satt i mitten och rös av obehag när han pussade henne på kinden, hon kände hur hon stelnade till.  "Brudar, ska ni följa med på efterfest sen?", sluddrade han och smekte deras axlar. "Bara vi fyra", fortsatte han och Lena höll på att kväljas av spritdoften som suckade ur hans mun.  "Gå härifrån, du är full och på jobbet på måndag kommer du att skämmas", sa Karin fast hon inte trodde på det själv. Peter var en besserwisser som visste att han var snygg och på grund av sitt utseende kom han undan med mycket, till och med på jobbet där han flirtade hejvilt och lekte med flickors hjärtan tills de sprack.  "Va fan era luder, ni har ju kortkort på er, vad har ni det för om ni inte vill visa upp er för killar?", sa Peter argt.  "Men jag ska visa er!". Han klämde hårt deras axlar innan han full och förbannad vinglade iväg till ett bord där hans kompis gäng från jobbet satt. "Han är inget att bry sig om",sa Sara. Men de kände sig alla lite olustiga och förresten kände de sig tillräckligt fulla nu, de behövde verkligen inte mer att dricka den här natten. De tog en sista dans, dj:n spelade en röjig popdänga och sen gick de till garderoben och hämtade ut sina varma jackor, halsdukar, vantar och mössor. Snön låg vit och hård på marken,  Den lilla sjön som bredde ut sig en bit framför dem låg inbäddad i ett täcke av is med tusentals kristaller. De nyktrade till en smula av kylan men tog ändå många snedsteg. Lena var alldeles yr i skallen. Hur mycket hade hon druckit egentligen?  Det knarrade under deras stövlar (de högklackade bar de i sina väskor). Folk började strömma ut från firmafesten, klockan närmade sig halv två på lördag kväll den 26 januari. En del gick så fort att de hann förbi tjejerna, det var nog folk som inte druckit så mycket. Lena och Sara bodde i norra delen av samhället, och Karin skulle få sova ruset av sig i natt hemma hos Sara, så alla tre vek av till vänster. De skulle vara tvungna att gå en kort bit på en stig i skogen, utan gatljus, tills de kom ut på norra promenad stråket. De gick där och huttrade i vinterkylan och var helt oförberedda på Lena skrik. De andra vände på sig och såg en stor lång karl i huva hålla fast Lena. Lena kämpade emot av alla krafter, slog vilt omkring sig, försökte bita förövaren och hennes skrik gick igenom ben och märg. Förövaren hade lyckats dra av Lenas jacka till hälften och försökte dra in henne i ett skogsparti. Karin stod som paralyserad av chock medan Sara letade efter ett vapen. Hon hittade en stor, kantig sten på den frusna marken och snabbt sprang hon fram och slog den i huvudet på mannen och den jäveln föll till marken med en gång, blödandes från pannan. "Kom nu, skynda er!" skrek Sara och tog Karin och Lena i händerna och de flydde genom skogsdungen så fort benen bar dem. Sara ringde till polisen, som svarade att det skulle bli svårt att identifiera förövaren, dels hade han ju haft en döljande huva på sig och de kunde uppenbarligen inte ge något signalement eftersom det varit kolmörkt i skogen, eller hur? Dessutom hade ju inget hänt med Lena, han hade ju bara dragit av henne jackan. Däremot riskerade Sara att bli anmäld för misshandel, om mannen skulle bestämma sig för att anmäla det.  Tjejerna storknar nästan, om de inte fick hjälp av polisen, vem skulle de då få hjälp av???? På måndagen gick de till arbetet igen. Peter var inte där.  "Har ni inte hör vad som som har hänt Peter?", sa en kollega ivrigt.  "Han fick påhälsning av tjuvar i lördags natt och de slog honom i huvudet med en stekpanna, det var bara huvtröjan som räddade hans skulle!". Peter bytte jobb, ingen fattade varför utom Lena, Sara och Karin. Lena visste hur långsamt rättvisans svenska kvarnar malde, så hon gjorde ingen anmälan fast hon nu var säker på vem förövaren i skogen varit. Och hon ville inte träffa Peter igen, inte i en domstol eller någonstans överhuvudtaget. Sara, Karin och Lena gick ut på internet och införskaffade sig varsin peppar spray. Kanske är det fortfarande förbjudet i Sverige att använda peppar spray i självförsvar, men det är svårt att lyckas fly från sådana situationer som Lena hamnade i. Om hon varit ensam på stigen hade hon inte haft en chans. Så tjejerna tänkte, om man inte kan fly, hellre fäktas bra än dåligt.                 SLUT

Likes

Comments

Kalla får höra på en föreläsning att en anorektiker inte kan få barn, och hon blir helt kallsvettig. Hon har alltid önskat sig många barn. Hon inser att hon har ett val att göra här och nu, antingen fortsätta misshandla sin kropp eller att leva. Kalla ber sina föräldrar att ta med gamla bilder, på henne när hon var normal viktig, och heta tårar rinner nedför hennes kinder när hon ser sitt gamla söta jag på korten. Ansiktet hon ser i spegeln nu är grådaskigt med tunn spänn hud. Kalla ber om att få behålla korten, och hon tittar på dem varje morgon och allt hon äter,äter hon för att bli den gamla fina Kalla med sitt vanliga självförtroende, ett självförtroende hon inte längre har. Personalen tycker framstegen är så pass bra (hon har gått upp ett och ett halvt kilo, men väger fortfarande drygt tio kilo för lite), att de vill skicka hem henne, men hon bönar och ber psykologen att få stanna ett litet tag till. Kallas psykolog lyckas övertala sin chef att låta henne vara kvar i tre veckor till, och hon lyckas äta upp sig ett halvt kilo till. Hemma fortsätter kampen. Hon äter lite, men många gånger om dagen. Hennes mamma blandar ner grädde i alla såser som serveras till middag utan att Kalla vet om det, och pappa frestar ofta med glass så hon tar några matskedar glass ibland. Alla ungdomstidningar och skvallerblaskor är numera förbjudna i huset, och hela familjen byter kanal på TV;n om det är modell program och liknande. Kalla sover med sina kort under kudden, hon känner sig trygg med sina bilder nära sig, bilder på när hon var frisk och aktiv. Hon tittar på dem varje morgon för inspiration. Efter ett år och nio månader har Kalla gått upp 7 kilo, hon har börjat träna lite också och muskler väger också. Kallas enda målsättning just nu är att nå sin normalvikt, men där är hon inte än. Men hon är redan frisk, för anorexia är en sjukdom som sitter i hjärnan och förvanskar verkligheten, och Kallas anorektiska hjärna spöken är borta. När hon var mager som en speta tyckte hon fortfarande att hon såg tjock ut, på den tiden alltså. Nu lägger hon på sig i vikt och mår bättre än någonsin. Om du känner någon med anorexia, så lägg dig i.Det är inte okej att bara acceptera och se på när en bekant eller vän tynar bort. Be alla vuxna om hjälp, tvinga in din vän i sjukvården. Förhoppningsvis får du en vacker dag ett ärligt menat TACK. 

SLUT

Likes

Comments

​Kalla är 20 år och har anorexia. Egentligen heter hon Katarina men alla kallar henne för Kalla eftersom hon alltid fryser. Hon började må dåligt av att äta när hon var femton år. På den tiden var hon normal viktig, kanske lite åt det lite knubbiga hållet (men inte så att det störde) och mycket, mycket söt. Hon hade många vänner och var populär i skolan. Hennes favorit syssla var att läsa om kändisar i sina ungdomstidningar och i mammans skvallertidningar. Där var alla tjejer så extremt smala, och,  i Kallas tycke, vackra. Hon tog intryck av de magra modellernas utseenden och slutade först äta choklad och godis, sen blev hon petigare med maten också. När hon var sjutton år vägde hon 7 kilo under en normal vikt men det var när hon fyllde nitton som hennes föräldrar fick nog. Då var Kalla rent ut sagt mager och i panik skrev föräldrarna, som i alla år tjatat på henne att äta ordentligt, in henne på barnpsyk. De trodde och hoppades av hela sina hjärtan, att hon skulle komma på rätt köl, men de blev besvikna. Kalla vägrade äta vanlig husmanskost eftersom den innehöll "för mycket fett" (hon kände inte till att fett är livsviktigt för kroppens funktioner, precis som kolhydrater, protein, vitaminer och mineraler). Hemma igen åt hon sina sallader utan dressing och riskakor. Hon blev allt tunnare och nu, dagen efter hon fyllt 20 år, blir hon tvångsintagen på ett behandlingshem för anorektiker. Hennes vackra ansiktsdrag är borta, istället för snygga kurvor finns där bara skinn och ben, håret är tunt (hon har tappat massor) och ögonen är glanslösa. Alla kan se det utom Kalla, som tycker att hon är i sitt livs form, och supernöjd med att se precis lika tunn ut som tidningarnas allra smalaste modeller. Kalla vill göra motstånd när hon blir ivägskickad till behandlings hemmet, men hon har ingen ork till det vare sig fysiskt eller psykiskt. Läkaren undersöker henne och sen går han ut i väntrummet. Där informerar han Kallas föräldrar att deras dotter är illa ute, hjärtat är svagt, pulsen är oregelbunden, kroppen är svag och hon lider både av näringsbrist och fel på vätskebalansen. Kalla får ligga till sängs med dropp. Snart börjar personalen mata henne med teskedar, en tesked med potatismos åt gången. Hon tvingar sig att svälja det, vill bara spy men personalen håller ögonen på henne och hon vill bara därifrån. Hon deltar i grupp samtal med andra anorektiker och har privata samtal med sin psykolog, tiden går och teskedarna blir matskedar. Utan att Kalla märker det själv vänder hon sakta tillbaks till livet. 

Likes

Comments

​Havets vågor svallar                                     mörka åskmoln knallar                               Hon håller sin vän i handen                        de går i sakta mak mot stranden                Regnbågen skimrar i rosa och blått           det gröna gräset är vått                                Och fast hon är skygg som en hind            får han snart en kyss på sin kind                SLUT

Likes

Comments