Header

Ny stad. Nytt boende. Nya människor. Nya dagar. Intensiva dagar. Fantastiska dagar. Glömmer bort bloggen, tänker att jag borde skriva, orkar inte skriva, får prestationsångest, hamnar här till slut. Skriver någonting kort om ingenting alls. Men livet är vackert. Det är väl det viktigaste ändå. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

”Hur känns det med det nu?”
”Det är inte så jobbigt längre.” ”Eller.. jag är van.”


Egentligen känns det ibland skitjobbigt. Men det är inte självmordstankar eller självskadeimpulser eller något en psykisk sjukdom orsakar. Det är inte så allvarligt. Det är inte ett unikt problem som ingen annan har, det är någonting troligtvis alla människor känt någon gång. Men det känns skitjobbigt. Ibland. Och ibland kan jag leva med det. Ibland tänker jag nästan inte på det alls. Och jag är van nu.


Hon skrattar till och ger mig en förstående blick när hon upprepar orden ”du är van.” Och jag inser att jag hade nog kunnat säga sanningen. Hon tar mig på allvar. Hon ser mig. Hon tycker att mina känslor är värda att få finnas, att mina känslor är äkta, att de har rätt att existera. Hon får mig att tycka det. Men hon är också den enda inom psykiatrin som någonsin fått mig att känna så. Att mina känslor räknas. Att jag räknas. Inte bara mina symptom.


Och jag vet inte hur många gånger ord om att jag borde känna att någonting är enklare än det är, kanske uttryckta i all välmening, har slagit mig till marken. Det var väl inte så farligt. Det här är ingenting. Var inte så feg nu. Det är jobbigt för alla. Men att det är jobbigt för alla betyder inte att det inte är jobbigt för mig. Att du tycker att det inte var så farligt betyder inte att jag tycker samma sak. För dig kanske det här är ingenting, för mig kanske det är att bestiga Mount Everest. Och att bli kallad för feg när en ska kriga mot hungriga lejon med bara händerna är inte speciellt konstruktivt, utan snarare som en fet jävla käftsmäll.


När jag och en vän satt och diskuterade barndom och försökte komma fram till vad som gör att vi båda skrattar våra känslor till intet, gör allt för att förminska oss själva och inte riktigt låter våra känslor räknas, blir uppväxtmiljön automatiskt den plats där vi gräver för att söka svar. Och finner. Men några dagar senare på ett tåg hem från min psykolog slår det mig att det vi under vår uppväxt lärde oss bekräftades och bekräftas fortfarande på så många sätt. I samhället. I familjer. I psykiatrin. Och sedan går vi i terapi för att lära oss förstå vad vi känner, för att lära känna våra egna känslor igen, de vi vackert jobbat hela vår uppväxt för att trycka undan. För vi lärde oss att det vi känner är fel. För mycket. För jobbigt. För okänt. Och vem orkar hantera det?


Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller tänkt att ”jag mår bra nu, jag är ju inte självmordsbenägen längre.” det senaste året. Jag vet inte hur många gånger jag vägrat erkänna för mig själv eller andra att jag mår skitdåligt, för jag har ju inte längre bestämt mig för att dö. Och då är det inte okej att må piss. Då mår jag väl inte så dåligt, ändå. Det är så det känns, och det är så psykiatrin har fått mig att känna. Så fort jag inte längre säger att jag SKA ta livet av mig blir jag utskriven för att klara mig själv. Även om jag säger att jag har självmordstankar får jag permission och blir sedan utskriven några dagar senare, för det är vårt problem nu. Mitt och mina anhörigas. Det ligger på oss.


En av alla gånger jag och mina vänner var på akutpsyk innan jag blev inlagd bli hemskickade därifrån med orden "ja, det är tyvärr ungefär så det ser ut" klingandes i huvudet. Orden som svarade på "det låter ju som att Alex behöver försöka ta livet av sig för att bli inlagd." (Och jag hade då just sagt att om jag hade en pistol i handen skulle jag skjuta mig i huvudet.) För så länge en inte är självmordsbenägen och har konkreta planer är en inte värd att tas på allvar. För så länge en håller sig vid liv kostar en inte samhället lika mycket pengar som ett självmord, och då är det väl fruktansvärt onödigt att hjälpa personen om den inte är precis på gränsen.


Under de första dagarna, första gången jag blev inlagd på psyk i vintras skrev jag detta:

Vad gör du här? Undrar de vita rockarna och gång på gång på gång måste vi låta orden av lidande sippra ur våra förseglade munnar. Vi har inget val, för vi måste ha hjälp, och berättar vi inte hur det är blir vi hemskickade. Då dör vi. Jag vill inte leva längre, och jag kommer ta livet av mig om jag fortsätter att bo hemma. Ingen frågar varför, bara hur. Har du planerat det? När tänker du göra det? Hur tänker du göra det? Våra mörkaste tankar rannsakas och alla murar raseras på bråkdelen av en sekund, mitt emot vita rockar med makt sitter vi nakna med vår sköra hud vänd ut och in. Alla skal går sönder och vi får inte längre hålla någonting för oss själva, för då finns det ingen som bryr sig. Vi vill hjälpa dig, säger dem och frågar hur jag planerat att ta mitt liv. När jag planerat att göra det. Hur troligt det är att jag kommer göra det. Om jag vill leva över huvud taget. Vi vill hjälpa dig, säger de alla, men ingen jävel frågar varför. Ingen jävel bryr sig.


och detta:

Min självdestruktivitet vill att jag ska dö, min ångest vill att jag ska dö, min depression vill att jag ska dö, herr Mörker vill att jag ska dö, men jag vill egentligen inte det. Jag vet bara inte längre vem som är starkast. Jag eller dem. Jag känner att de är påväg att vinna över mig, och jag är livrädd. De får inte släppa ut mig härifrån. De måste hjälpa mig nu. Snälla, rädda mig från mig själv. Jag orkar inte längre kämpa. Jag orkar inte mer. Jag har gett upp.


Och någon vecka senare släppte de ut mig, och några dagar efter det försökte jag ta livet av mig. Men jag hade ju inte sagt att ”jag kommer att ta livet av mig”, jag ville ju inte dö varenda vaken sekund, så det var ju inte så farligt.




Likes

Comments

​barnskrik 

och ingen frågar 

fågelkvitter 
och ingen ropar 
flyg högre, flyg högre 
till en fågelunge med trasiga vingar 








tänkte skriva om lyckan 
om ovissheten som blir ett paradis 
om hur ont det gör att växa upp 
om hur barndomen är sådär skimrande vacker 

men jag gav upp 

för när barnen skriker 
ropar någon håll käften 
och tycker att hen stör 

och när barnen skrattar 
säger någon du gör fel 
och visar våra ideal 

och jag tänkte skriva om alla saker ingen säger 
ingen tycker, ingen frågar 
men hur ska jag kunna skriva om oskyldigheten 

när någon med långt hår fick en rosa cykel 
men aldrig möjlighet att välja 
när barnen skrattar åt pojken med glittriga skor 
för de såg sina föräldrar 
viska på tunnelbanan hem 
när lärare säger killarna här och tjejerna där 
men säger du står fel när hon ställer sig i ledet 
för hon heter Marcus 

och jag tänkte skriva om alla frågor ingen frågar, 
ingen tycker, ingen säger 

men så minns jag timmarna 
med barbiedockor och lego 
och redan där hade jag lärt mig 
skillnaden mellan tjejer och killar 
och att jag var 
det svagare könet 

trots att ingen 
hade en jävla aning 
om vem jag var 

inte ens jag


Likes

Comments

Tänker på felköningar och går från glädjefylld och energisk till apatisk och tom på tre sekunder när jag inser att visst fan, ni ser ju inte mig så som jag ser mig. Bilden av den jag är egentligen, den jag vill att ni ska se, finns än så länge bara i mitt huvud. Det är en läskig insikt, att andra människor inte ser en på samma sätt som en själv. Att de ser någon jag inte vet vem det är, men som inte är jag. Och jävligt jobbig. Idag är jag inte stark, idag kan jag inte stå rakt och ropa "Sluta felköna mig för helvete! Sluta döda mig och mina syskon din jävel." Idag kan jag bara viska, försiktigt be att snälla, snälla ni, sluta felköna. Sluta tvångsköna. Respektera och när ni vet folks rätta pronomen, använd dem. Lär er. Öva. Snälla, snälla ni. För jag orkar inte mer. Jag och många andra syskon. Ni måste få låta oss existera.

(Försöker hålla huvudet ovanför vattenytan med minnet av när min fina vän genuint uttryckte att hon glömde bort att jag har en fitta. Det är en av de bästa formerna av bekräftelse jag fått.)

Likes

Comments

(På grund av att det är mycket saker att ordna inför flytt och det bara är tre veckor kvar tills skolan börjar har jag svårt att fokusera på att skriva här, samtidigt som det finns flera ämnen jag vill skriva om gällande Pride, så hoppas i alla fall kunna få ner det inom de närmsta veckorna.)

Någonstans känner jag ett krav över att skriva om Pride, ett krav på att jag måste upprätthålla den glorifierade bilden av HBTQ+-communityt och skriva om all lycka, kärlek och kämparglöd som förväntas ha fyllt mitt bröst konstant under dessa dagar. Det känns som att allting borde ha varit sådär perfekt idylliskt som en önskar att det vore. Det var det inte, och som den perfektionist jag är känns det jobbigt att erkänna det. Som ett misslyckande. Som att jag borde känt annorlunda än vad jag kände, borde känt mer glädje, mer lycka, mer samhörighet med alla som var där. Det känns som att jag borde vara nöjd nu. Hel. Det är jag inte. Jag är fortfarande lika trasig som innan jag åkte, för dagarna levde inte upp till min egna glorifierade bild av vad Pride skulle vara, och när jag inte ens under de här dagarna kunde vara lycklig största delen av tiden, hur ska jag då någonsin kunna vara det? Samtidigt blir jag arg, arg på mig själv, för någonstans vet jag att det är jag och inte min omgivning som tänker att jag måste känna den lyckan, den glädjen, den friheten. Eller är det det?

Under årets Pride har någonting i min bild av Stockholm Pride förändrats, jag har varit på föreläsningar där det pratats om saker på ett sätt som vidgat mitt perspektiv, och den glorifierade bild av kärlekens fest som jag i min naivitet tidigare haft har börjat falla sönder. För mig har Pride alltid varit förknippat med kärlek och lycka, förknippad med att där och då har jag rätt att vara mig själv fullt ut, och att det inte är konstigt. Det faktum att jag resten av året i alla år sedan jag börjat leva som homosexuell setts som konstig och annorlunda har någonstans alltid varit en självklarhet. Att folk i min klass på högstadiet frågade mig om jag och min dåvarande partner kunde skicka bilder på oss när vi hade sex och samtidigt använde ordet bög som ett skällsord var på något sätt naturligt. Det var bara så det var. Jag vet att jag ibland blev arg, framförallt när de som skulle vara mina kompisar pratade om att lesbiska är sexiga medan bögar är äckliga, men att höra någon ropa i korridoren ”det är kriminellt att vara lebb här” och att veta att ens bästa kompis förälder sagt ”det smittar väl inte?” om min homosexualitet var liksom bara… det var så det var. En fick ta det. Och om jag på något sätt uttryckte att jag kände mig sårad av det bemöttes jag med rättfärdiganden som ”de menar inget illa egentligen” och en attityd som vackert lärde mig att det är så det är, det får en lära sig att leva med. Så jag lärde mig leva med det. Det blev min identitet att vara den konstiga lesbiska människan som inte passade in någonstans.


Därför har bilden av Pride för mig alltid varit någon form av himmelrike. En plats, en stund där jag kan träffa andra människor som också är konstiga, och där vi i vår gemenskap inte längre blir konstiga, utan bara människor fyllda av kärlek som älskar. Under de år jag levde som lesbisk var det också det. De Pride jag var på då var i mina ögon en kärleksfest, några dagar jag kunde känna mig lite mer normal. Jag kunde passa in. Jag kände mig hemma. Förra året var första gången jag var på just Stockholm Pride, och den veckan var en av de bästa i mitt liv. Framförallt var det nog känslan av att det var så många människor runt omkring mig som jag kände samhörighet med, så många människor som resten av året också var de konstiga människorna som inte passade in i normerna, så många människor som på ett eller annat sätt förstod mig, utan att vi ens behövde prata med varandra. Det var kärlek, acceptans, medmänsklighet. På riktigt. Överallt. Jag kunde känna mig fri.

Egentligen har väl inte så mycket förändrats i år, samtidigt är allting annorlunda. Förra året hade jag precis börjat våga vara den jag är, och att då få komma till en plats och se att det fanns fler som jag var helt fantastiskt. Under året som sedan följde har jag på olika sätt lärt mig att jag inte finns i världen, att jag inte är välkommen, att jag inte är inkluderad, och ju längre tid som jag har levt med det, desto ondare har det gjort. Jag har inte blivit van. Kanske kommer jag en dag bli van, kanske inte, men än så länge gör det ont. Fruktansvärt ont. Och jag har, till skillnad från tidigare år, också börjat förstå att det behöver inte vara såhär. Det ska inte vara såhär. Vi ska inte behöva acceptera att bli behandlade annorlunda för att vi inte är heterosexuella cispersoner. Därför har jag också börjat se bristerna. Därför har jag också börjat erkänna och acceptera att saker gör ont, till och med på Pride. I flera sammanhang har jag blivit felkönad, både genom att människor pratat om mig men framförallt genom att människor menat människor med fitta men sagt kvinna. Människor har pratat om tjejer, kvinnor, människor har sagt mina damer och herrar, på stora scenen, på schlagerkvällen, framför alla HBTQ+-personer. Och det har gjort ont. Och jag har börjat, och försöker lära mig att det är okej. Att det får göra ont. Att mina känslor räknas. För om en inte ens en vecka om året, på Sveriges största Pride, kan känna sig trygg och veta att en inte kommer bli felkönad eller sedd som någon en är, då gör det ont. Det gör ont för det innebär inte bara att människan som sade "mina damer och herrar" var exkluderande i just den meningen, det gör ont för det innebär att om jag inte ens kan vara trygg på Pride, då kan jag inte vara trygg någonstans. Då finns det INGET rum, förutom transseparatistiska ickebinära rum (som jag hittills aldrig varit i, förutom på Facebook), där jag kan känna mig trygg i att få vara den jag är. Inget. Någonsin.


Och det gör ont. Och det ska inte behöva vara så. Vi ska också ha rätt att bli inkluderade. Framförallt på Pride.

Likes

Comments

En vecka senare är jag hemma igen, helt slut av alla intryck, fylld med nya hopp och nya besvikelser, nya livsgnistor men också ett och annat slag i magen. Det finns så många ord jag vill formulera, så många tankar som börjat bygga bo i min hjärna och så mycket som satts i rullning av alla upplevelser från veckan, men min trötthet sätter stopp för orken att skriva just nu, börjar därför ett av flera kommande inlägg om Pride med en dikt jag skrev en kväll på Espresso house, arg över hur allt egentligen ser ut.


En Frappino i handen
ett sugrör
en transportör till målet
sug, ta i
för att nå det du behöver
så suger vi
genom sugrör med tusen hål
för att inhalera
ett uns av luft
ren från era normer

en gång om året kan ni erbjuda
ett nytt sugrör
med lite färre hål
sedan är ni nöjda
klappar er själva på axeln och ber oss
sluta klaga

klipper nya hål i plasten
för att skratta åt oss
kalla oss svaga
när vi inte kan andas

men vi fick ju i alla fall
en gång
en vecka
prova på hur det känns
att få hälften så mycket luft
som ni.





Men trots allt var det så mycket glädje, så mycket liv, så mycket lycka och kärlek. Staden var prydd av pridefärgade skyltfönster, flaggor, affärer sålde pridegrejer, paraden var fantastisk, vi hade glitter, pridefärgad ögonskugga och konfetti, och jag hade en tröja att klottra pridehjärtan på. Att få spendera fem dagar och varje dag, flera gånger om dagen, påminnas om att det är Pride och att det är så himla många människor i samma stad, precis just i den här stunden, som känner likadant, som förstår, var helt fantastiskt.

HAPPY PRIDE!

Likes

Comments

För ganska exakt ett år sedan kom den här veckan att bli, om inte den bästa, en av de absolut bästa veckorna i hela mitt liv. Om fem timmar åker jag tillbaka för att få uppleva det igen. Pride. Stockholm Pride.

Det känns fantastiskt och fruktansvärt, underbart och skrämmande, för så mycket är likt förra året, men så mycket är helt annorlunda. Förra året var mitt första Pride som öppet ickebinär, och känslan av att få existera var helt fantastisk. I år är jag på ett sätt kanske ännu säkrare i min könsidentitet, i vem jag är, och framförallt vem jag inte är, men det finns så mycket som inte längre känns tryggt. Det finns så mycket mer ångest kring min kropp, både på grund av dysfori och kroppshat utanför dysforin, mer social ångest, mer självdestruktivitet och mer mörker. Förra året var jag i princip lycklig, mådde relativt bra, och livet var vackert mer än i korta stunder av verklighetsflykt. Nu är varje dag mer eller mindre en kamp för överlevnad. Därför är jag livrädd, men samtidigt så hoppfull.

Känslan av tillhörighet är så mäktig. Känslan av existens så befriande. Men likväl som allting som kommer hända de senaste dagarna kan lyfta mig upp till himlen, kan någonting komma och slå sönder allting, och vad händer då? Om Pride i år inte blir den där fantastiska fristaden där allt andas lycka och frihet och hopp, vad fan händer då? Hur djupt kommer jag då falla? Jag är medveten om att jag har en tendens att alltid hänga upp livlinshopp på enstaka saker, enstaka människor, enstaka händelser. Jag vet att det är farligt, att det alltid innebär en risk. Jag vet att jag borde sluta, men jag vet inte hur. Så jag släpper taget om repet, hoppar och hoppas att jag ska finna någonting på väg ner att klamra mig fast vid. Att jag ska pricka målet rätt. Ibland går det. Ibland inte. Just nu är Pride min livlina, min anledning till att fortsätta andas, mitt hopp om att livet en dag skulle kunna bli värt att leva. Just nu kan Pride vara min fristad, ge mig fem dagar av frihet. Om kärleken är större än ångesten.

Bilder från förra året, paraden och gayklubb. Så magiskt. Så vackert. Så jävla lyckligt.

Likes

Comments

Att känna allting så starkt och så intensivt gör oftast så mycket mer ont än vad jag intalar mig själv att det borde göra, för när det som jag tror ses som litet i andras ögon känns stort för mig hjälper jag till att slå mig själv till marken. Jag känner fel. Jag överdriver. Jag är för känslig. För svag. För feg. Återigen otillräcklig, och då, efter tillräckligt många fall kommer alternativet döden tillbaka. Men samtidigt är det just den känsligheten som gör att jag inte gett upp än, att jag fortfarande lever och orkar finnas kvar, för på samma sätt som utanförskapets käftsmällar kan slå mig till marken på en sekund, kan gemenskapens armar få mig att flyga. Högre, högre, högre.


De två senaste dagarna har majoriteten av de jag umgåtts med varit transpersoner. I ett sällskap på fyra personer var det inte längre jag eller någon av dem som var minoritet, utan cispersonen. När vi pratade om pronomen, kroppar och upplevelser var det inte jag som berättade för nyfikna cispersoner, jag var inte den konstiga personen som folk inte förstår, jag kände mig inte utanför. Det har jag under de åren jag levt öppet som ickebinär upplevt en gång förut, då på en transfest i samband med förra årets Stockholm Pride, men aldrig någonsin bland människor jag faktiskt känner. Bland människor jag faktiskt umgås med. Det var en märklig känsla, nästintill surrealistisk, men så oerhört jävla underbar.


Jag var inte den personen alla ansträngde sig för att vara runt, för att inte råka säga fel ord eller pronomen. Jag behövde inte rätta någon som använde fel pronomen. Jag var inte obekväm eller hade ångest över hur omgivningen skulle uppfatta min kropp, för jag visste att de förstod. Jag var inte den enda med hen som pronomen. Och det, för mig, just nu, är så oerhört jävla mycket större än alla skällsord som någonsin sagts om mitt pronomen, min existens. För egentligen vet jag att jag existerar, egentligen vet jag att jag finns och att jag ska få lov att finnas, att jag har rätt att kräva att få finnas. Egentligen vet jag att jag inte är fel, förvirrad eller hittar på någonting. Jag vet att jag är det mest äkta jag någonsin varit, för jag lever (till största del) som den jag faktiskt är. Jag vet att det är min rättighet att bli bemött med samma respekt och värdighet som alla andra, att människor använder rätt pronomen om mig och att min könsidentitet inte påverkar mitt värde som människa över huvud taget. Jag vet också att det borde vara en självklarhet att min existens ska erkännas och synas, för jag är människa precis som alla andra. Men så är inte verkligheten, och just därför är det så lätt att falla av minsta lilla ord som förnekar den jag är. Det är inte en självklarhet att jag existerar för alla, och det har inte varit en självklarhet för mig. I arton år levde jag utan att veta om att jag existerade, så när någon förminskar eller förnekar min existens är det så lätt att bara falla tillbaka till mörkret i form av deras bild av det som är jag. Men nu var det en självklarhet. Nu var det inte konstigt. Nu var det naturligt. 

Jag fanns. Hela tiden. Det gjorde också de. Och det spelade ingen roll hur många dagar jag spenderat med att hata min kropp, för när vi badade på samma badplats jag spenderat så många dagar av min barndom på så kände jag fortfarande att jag fanns. Jag var fortfarande jag, oavsett hur min kropp såg ut och sågs av andra. Oavsett vad andra trodde att jag var. För jag visste att de såg mig som den jag är, och jag visste att jag inte var ensam. Vi var tre, men just då kändes det som att vi var hundratusen som förstod varandra. Och i ensamheten kan tre förnekande kommentarer kännas som hundratusen slag. Just därför är det så otroligt viktigt med gemenskap, syskonskap, förståelse. Vi behöver varandra, för hur klyschigt det än låter blir styrkan så otroligt mycket större i gemenskapen. 


Och vi ska kämpa och vi ska slåss och vi ska vinna, för en dag ska vår rätt att existera vara lika jävla självklar som er. 

Likes

Comments

”Alla får vara som de själv vill."

Nej. Jag vill inte. Tro mig. Jag vill verkligen inte.

Jag är. Jag har alltid varit. Jag kommer troligtvis alltid vara. Men jag vill inte.


Friheten är en illusion och jag är fångad i allt som är jag. Fångad i allt jag önskar att jag kunde vara men inte är, fångad i allt jag är men inte vill vara. Hur ska jag någonsin kunna vilja vara mig själv, i en värld som inte ens vill erkänna att jag finns? Ni pratar om att alla får vara som de själva vill, att en ska vara sig själv, men så fort någon är någonting utanför era normativa ramar blir ni provocerade. Rädda. Kanske till och med arga. För visst är det jobbigt, att inte kunna placera människor i de fack ni alltid varit vana vid. Visst är det jobbigt, att inte kunna avgöra på en människas utseende vilket fack ni ska placera den i. Det är främmande, jobbigt, läskigt. Ni vill inte ta i det. Sen säger ni att alla får vara som de själva vill. Som de själva ÄR.


Vet ni vad? Jag är också arg. Jag är arg för att ni ljuger. För att era ord om att få vara sig själv är en lögn.


Jag ÄR könsneutral, men jag får inte vara det. I mitt pass, i mina id-handlingar står det att jag är tjej, och trots att jag varje dag drömmer om att inte längre behöva vara juridisk tjej, så finns det ingenting jag kan göra, för jag finns inte. Mitt kön finns inte. Jag VILL inte vara könsneutral i ett land där jag juridiskt inte finns. Jag VILL inte vara könsneutral när jag behöver välja på att gå på toaletter för kvinnor eller män. Jag VILL inte vara könsneutral när en samtalskontakt pratar om "killar och tjejer" när jag sitter i samma rum.


Så nej. Jag får inte vara som jag själv vill. Jag får inte ens vara som jag själv är. Vare sig jag vill det eller inte.


Jag föddes inte som tjej med viljan att bli ickebinär, jag har inte till slut blivit ickebinär. Jag föddes som ickebinär, och ägnade arton år av mitt liv åt att försöka vara tjej. Det går inte längre. Jag kan inte längre låtsas. Men tro mig, hade jag kunnat välja min könsidentitet, då hade jag valt att vara tjej. Då hade jag valt att vara cis. Då hade jag valt att vara någon som har en självklar plats i samhället. Någon som existerar. På riktigt. Överallt. Enligt alla.

Jag väljer inte att tillhöra en könsidentitet som inte finns juridiskt. Jag väljer inte att falla utanför de binära könen som för alla är en självklarhet. Jag väljer inte att behöva dölja mig själv gång på gång för att jag inte vågar vara den jag är. Jag väljer inte att inte vara en tjej. Jag vill vara tjej. På riktigt. Det hade varit så jävla skönt. Så jävla skönt att ha en självklar plats i samhället, så jävla skönt att ens köns existens är en självklarhet för alla, så jävla skönt att vara det som de flesta tror att jag är. Det vore fantastiskt. Underbart. Och i arton år försökte jag leva som det, trots att det inte var jag. Men jag lyckades inte. Hur mycket jag än försökte och ville och önskade kunde jag aldrig bli tjej. För jag är inte det. Jag är ickebinär. Jag har alltid varit ickebinär.

Och jag drömmer om att en dag också kunna vilja vara den jag faktiskt är. 

Likes

Comments

(Allt som skrivs i detta, och alla andra inlägg, är mina egna upplevelser, tankar och funderingar och jag kan inte tala för någon annan än mig själv. Varje person är en unik individ, och därför upplever vi saker olika, oavsett vilken könsidentitet vi har. Det språkbruk som stämmer för mig, kan kännas fel för någon annan, och det som känns rätt för någon annan kan kännas fel för mig. Istället för att anta saker med referens till en specifik text eller berättelse, var noga med att vara lyhörd för hur just den personen upplever det, vad som känns rätt för just den.)


Begreppet ”född i fel kropp” används ofta för att tala om hur transpersoner upplever sin könsidentitet i förhållande till sin kropp. Detta används också ofta i samband med fraser som ”född i fel kön” eller ”föddes som x och blev y” eller begrepp som ”kvinnokropp” och ”manskropp”. Varför? Kanske för att det är enklast så, enklast att peka ut ett enda fel som orsak till det lidande som skapas, enklast att fokusera på det som rent fysiskt går att förändra. För mig skaver detta något otroligt, på grund av många olika saker.


Jag har en kropp. En kropp som i nitton år har fått mig att överleva, men som i nästan lika många år också fått stå ut med mycket hat, både från mig själv och omvärlden. Jag har misshandlat min kropp fysiskt och psykiskt i flera år och på många olika sätt, och jag har behandlat den mer illa än jag någonsin skulle behandla eller tillåta någon annan behandla sig själv. Jag har svultit den, tvingat den att träna trots att den egentligen inte orkat, låtit bli att träna trots att jag vet att den skulle må bättre, låtit bli att ge den näring som den behöver, både genom att äta för lite, för mycket, för restriktivt och för ohälsosamt. Jag har skurit i den, slagit den och tagit betydligt fler tabletter än den mår bra av.


Under all denna tid, under alla dessa år när jag pressat min kropp till att göra saker den inte mått bra av, under alla dessa år jag låtit bli att lyssna på kroppens signaler och tillgodosetts dens behov, har jag mitt i allt detta också hatat den av hela mitt hjärta och tyckt att den varit fel på alla sätt som är möjligt. Jag har varit arg på den, kallat den saker och låtit den utgöra mitt värde som människa. Den har varit för kort, för stor, för ful, för långsam, för äcklig, för feg, för klumpig, för dålig. Och eftersom jag ansett att min kropp var fel, betydde det också att allt som är jag, är fel.


Min kropp är inte fel. Min kropp räddar mitt liv. Varje dag.


Efter allt jag gjort mot min kropp, och allt jag fortfarande gör, så har min kropp fått mig att överleva. Och jag har ibland hatat den för det. Jag kommer inte kunna sluta skada min kropp på ett bra tag, jag kommer inte börja tillgodose alla dens behov och kunna ge den vad den egentligen mår bra av. Jag kommer inte kunna börja älska min kropp bara sådär, trots att jag vet att den egentligen förtjänar det, men jag har börjat inse att det inte är den det är fel på. Och att utan den hade jag inte överlevt. Då hade jag tagit livet av mig. Och en dag kommer jag ha lärt mig att älska den för det.


Att använda begrepp som född i fel kropp blir därför ett övergrepp, ett motstånd mot allt jag står för, allt jag tror på. Jag trivs inte med min kropp, jag vill göra förändringar på den så att den bättre stämmer överens med min inre bild av mig själv, jag vill förändra min kropp så att jag kan känna att även mitt yttre känns som det som är jag. Kombinationen av min identitet och min kropp stämmer inte överens, det känns fel, men det är inte kroppen i sig som är fel.


En kropp är aldrig varken rätt eller fel. Den bara är.

Jag är heller inte en ickebinär fångad i en kvinnas kropp, och alla liknande begrepp får mig att gå sönder lite mer. Jag är fångad i en kropp som inte är det som är jag helt och fullt, jag är fångad i en kropp som gör mig inkomplett, men jag är inte fångad i en könsbunden kropp. Min kropp är inte en kvinnokropp, för jag är inte en kvinna, och min kropp är just det, min kropp. Bröst, vagina och östrogen betyder inte kvinna. Penis och testosteron betyder inte man. En kropp är en kropp. Inte ett kön.


Och min kropp är könsneutral, precis som allt annat av det som är jag.
Så nej, jag föddes inte i fel kropp. Jag föddes i ett samhälle vars syn på min kropp är fel.

Likes

Comments