Header

"Jag har luktat på min frihet, den är en stank ur förtvivlan och raseri."
Jag lyssnar om och om igen på orden Jonas Gardell sjunger och jag känner. Förstår. Ser hur allting hänger samman.

Några timmar tidigare har jag tagit bilder på mig själv. På mitt ansikte. På min kropp. För idag är en av de väldigt få dagar där jag står ut med den. En dag där jag kan leva med den. Jag kan till och med tycka att den får lov att finnas, att den får vara en del av mig.

På mig har jag ett par korta shorts, en tröja där formen av mina bröst sticker ut från kroppen, och läppstift. Skulle någon se mig skulle hen förmodligen associera hela min outfit till kvinnlighet. Jag ser på bilderna och inser att jag ser ganska feminin ut, men jag känner mig inte feminin. Jag känner mig könsneutral. Jag känner mig fri. Jag känner mig hel. Några minuter senare tar jag istället på mig en svart, stor skjorta köpt på en herravdelning. Jag känner mig inte längre fri. Inte hel. Inte som mig själv. Jag känner mig istället fångad i ett försök att uppfattas som mig själv. Fångad i en bur jag behöver bära omkring på, för att det ska finnas någon som helst chans att om någon skulle se mig nu, skulle de uppfatta mig som den jag är. Fångad i ett försök att dölja det som är jag, för att skapa en bild där mitt jag syns.

För jag vill att människor ska se att jag inte är kvinna, att de inte ska kunna tvångsköna mig för att de faktiskt inte ska veta, att de ska se mig som könsneutral, som den jag är. Men de gör inte det. Och trots att jag i så många år försökt dölja den kropp jag har, använt kläder som täcker över varje form, svultit mig själv, haft kort hår och bara handlat kläder från herravdelningar så har jag fortfarande blivit sedd som någon jag inte är. I de flesta fall som tjej, i vissa som kille, men aldrig som mig själv.

Och det tog sex år att kunna säga att det faktiskt inte var värt att försöka svälta bort hela sig själv för att försöka passa in i en mall det är omöjligt att få plats i. Jag måste inte vara maskulin för att vara ickebinär, jag måste inte ha en platt bröstkorg och ett androgynt ansikte. Och även om mina bröst inte ska sitta på min kropp, och en dag inte längre kommer göra det, är jag precis lika lite tjej och lika mycket ickebinär nu som jag kommer vara den dagen de försvinner.

Låten fortsätter och i slutet sjungs orden om och om igen. "När som helst nu, när som helst nu, när som helst nu, ska jag vara fri."
Och jag tänker att när som helst kanske faktiskt är precis just nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det pratas om maskulint och feminint kodade kroppar och jag förstår ingenting. Kanske borde jag göra det, acceptera att det som är min kropp placeras i kategorin feminint kodad kropp, för att den faktiskt är det. För att definitionen av begreppet stämmer överens med definitionen av min kropp. Den har bröst, kurvor och en tillräckligt ljus röst för att också den ska placeras i facket som feminin. Men jag gör inte det. Jag förstår inte, för jag förstår inte hur det inte också utifrån kan vara uppenbart att den inte ska se ut så. Att mina bröst inte ska vara där. Att rösten inte ska låta så ljus som den i andra människors öron gör. Jag förstår inte hur någon kan se på den och tänka kvinna, hur det inte kan synas på flera hundra meters avstånd att jag inte är kvinna. Jag förstår inte hur människor kan se mig i ögonen och kalla mig tjej. Jag förstår inte hur det inte kan synas utanpå, när det känns starkare än någonting annat inuti.

Likes

Comments

Jag går längs Göteborgs gator med min prideflagga om axlarna, med min lilla transflagga fastnålad på tygpåsen jag bär och min stora flagga jag just köpt ihopvirad i handen. Ibland vecklar jag ut flaggan, snurrar pinnen flera varv runt sig själv för att bit för bit se hur de tre olika färgerna träder fram, och jag håller den sedan högt ovanför huvudet eller viftar med den så att den ska vaja i vinden.
Du tittar på mig, kanske pekar, kanske viskar någonting till den du går bredvid och jag hör inte vad du säger, ser inte vad du tänker. Men jag bryr mig inte. Det är West Pride 2017 och när jag går med min stora flagga vajandes ovanför mitt huvud tänker jag inte på så mycket annat än att jag har lika jävla stor rätt att gå här som du. Lika stor rätt att synas. Lika stor rätt att existera som du. Så jag viftar med min transflagga ovanför huvudet för skulle du se mig utan den skulle du anta att jag var en tjej. En cistjej. Du skulle köna mig utifrån den kropp du såg att jag hade, och jag kan inte göra så mycket åt det förutom att rätta dig om du säger fel så högt att jag kan höra. Men du säger ingenting. Pratar inte med mig. Går bara förbi och tittar och kanske pekar så diskret du kan och viskar i någons öra. Så jag kan inte rätta. Kan inte ropa att du, jag är faktiskt ingen tjej. Jag kan bara vifta med min flagga som symboliserar transidentitet och hoppas att det får dig att förstå att jag inte är det du först antar.
För en jävla gång om året har jag rätt att existera. En jävla gång om året har jag rätt att tydligt visa att jag inte tillhör den kategori du hela tiden tvångsplacerar mig i. Och en jävla gång om året har jag rätt att få gå på en stads gator och känna att alla här kommer inte köna mig som tjej.




Likes

Comments

”Alla får vara som de själv vill."

Nej. Jag vill inte. Tro mig. Jag vill verkligen inte.

Jag är. Jag har alltid varit. Jag kommer troligtvis alltid vara. Men jag vill inte.


Friheten är en illusion och jag är fångad i allt som är jag. Fångad i allt jag önskar att jag kunde vara men inte är, fångad i allt jag är men inte vill vara. Hur ska jag någonsin kunna vilja vara mig själv, i en värld som inte ens vill erkänna att jag finns? Ni pratar om att alla får vara som de själva vill, att en ska vara sig själv, men så fort någon är någonting utanför era normativa ramar blir ni provocerade. Rädda. Kanske till och med arga. För visst är det jobbigt, att inte kunna placera människor i de fack ni alltid varit vana vid. Visst är det jobbigt, att inte kunna avgöra på en människas utseende vilket fack ni ska placera den i. Det är främmande, jobbigt, läskigt. Ni vill inte ta i det. Sen säger ni att alla får vara som de själva vill. Som de själva ÄR.


Vet ni vad? Jag är också arg. Jag är arg för att ni ljuger. För att era ord om att få vara sig själv är en lögn.


Jag ÄR könsneutral, men jag får inte vara det. I mitt pass, i mina id-handlingar står det att jag är tjej, och trots att jag varje dag drömmer om att inte längre behöva vara juridisk tjej, så finns det ingenting jag kan göra, för jag finns inte. Mitt kön finns inte. Jag VILL inte vara könsneutral i ett land där jag juridiskt inte finns. Jag VILL inte vara könsneutral när jag behöver välja på att gå på toaletter för kvinnor eller män. Jag VILL inte vara könsneutral när en samtalskontakt pratar om "killar och tjejer" när jag sitter i samma rum.


Så nej. Jag får inte vara som jag själv vill. Jag får inte ens vara som jag själv är. Vare sig jag vill det eller inte.


Jag föddes inte som tjej med viljan att bli ickebinär, jag har inte till slut blivit ickebinär. Jag föddes som ickebinär, och ägnade arton år av mitt liv åt att försöka vara tjej. Det går inte längre. Jag kan inte längre låtsas. Men tro mig, hade jag kunnat välja min könsidentitet, då hade jag valt att vara tjej. Då hade jag valt att vara cis. Då hade jag valt att vara någon som har en självklar plats i samhället. Någon som existerar. På riktigt. Överallt. Enligt alla.

Jag väljer inte att tillhöra en könsidentitet som inte finns juridiskt. Jag väljer inte att falla utanför de binära könen som för alla är en självklarhet. Jag väljer inte att behöva dölja mig själv gång på gång för att jag inte vågar vara den jag är. Jag väljer inte att inte vara en tjej. Jag vill vara tjej. På riktigt. Det hade varit så jävla skönt. Så jävla skönt att ha en självklar plats i samhället, så jävla skönt att ens köns existens är en självklarhet för alla, så jävla skönt att vara det som de flesta tror att jag är. Det vore fantastiskt. Underbart. Och i arton år försökte jag leva som det, trots att det inte var jag. Men jag lyckades inte. Hur mycket jag än försökte och ville och önskade kunde jag aldrig bli tjej. För jag är inte det. Jag är ickebinär. Jag har alltid varit ickebinär.

Och jag drömmer om att en dag också kunna vilja vara den jag faktiskt är. 

Likes

Comments

För ungefär fyra månader sedan låg jag på psyk två gånger, först efter att ha bedömts som suicidal och en vecka efter jag blev utskriven kom jag tillbaka efter att ha tagit en överdos. Jag vet inte hur många läkare, sköterskor och vårdare jag träffade där inne eller i samband med det, jag vet inte hur många gånger jag och mina vänner var på akutpsyk innan jag blev inlagd för att få dem att ta mig på allvar, och jag vet inte hur många olika anledningar jag räknade upp som orsaker till varför jag inte längre ville eller orkade leva, men jag vet vad jag aldrig sa. Jag sa aldrig att jag vill ta livet av mig för jag orkar inte längre leva i er tvåkönsnormativa värld. Jag sa aldrig att jag vill ta livet av mig för jag orkar inte längre leva med att ständigt bli sedd som någon jag inte är. Att jag orkar inte leva längre, för jag är ickebinär, och jag tror aldrig att jag kommer kunna vara lycklig i en värld som den här.

För jag vågade inte. Jag vågade inte säga någonting för när min dåvarande flickvän tog min kamp i ett vitt rum på akutpsyk och kommenterade att mitt pronomen är hen himlade läkaren med ögonen och blandade resten av samtalet hejvilt med hen, hon och han. Jag vågade inte för när jag tog modet till mig och sa till den första sköterskan jag träffade på psyk att mitt pronomen var hen sade den okej, och sedan hörde jag personalen använda mitt rätta pronomen absolut max tre gånger under de veckorna jag var på avdelningen. Jag vågade inte för när jag pratade om min dåvarande flickvän ville läkaren inte ens ta ordet flickvän i sin mun, och vad hade den då sagt om min könsidentitet? Jag vågade inte för jag var rädd för att bli skrattad åt och hemskickad om jag pratade om att jag är ickebinär. För att jag var rädd att de skulle tycka att jag slösade deras tid. Att de skulle säga att jag var förvirrad, sjuk i huvudet eller konstig. Att de inte ens skulle försöka förstå. Att allting bara skulle bli värre.

Jag tror knappt jag sa sanningen till de i min omgivning heller. Visst visste de att det var jobbigt, att jag mådde dåligt över det, visst stöttade de mig när jag var ledsen och visst förstod de att det påverkade mitt mående. Men kanske aldrig så pass mycket att det kunde göra mig självmordsbenägen. Egentligen tror jag inte att jag själv förstod det riktigt då heller, förmodligen för att jag inte tillät mig själv att må så pass dåligt som jag gör över det. Det kändes inte som en legitim anledning, så jag intalade mig själv och min omgivning att det handlade om andra tankar, skapade tankar i mitt huvudet om gamla minnen som fortfarande tog sönder mig, byggde upp ytterligare några murar av skuld och självhat för anledningar som kanske egentligen inte ens existerade. För någonstans måste ju min dödslängtan kommit från, någonstans måste självhatet börjat och jag var tvungen att hitta en anledning. En anledning som var tillräckligt mörk nog för att det skulle vara okej att känna som jag gjorde.

Och det senaste året innan jag blev inlagd hade jag lärt mig att jag var för krävande, för feg, för svag och för känslig. För mycket och för lite. Fel. Och jag hade lärt mig att hålla käften, så det gjorde jag, och gick sönder lite till. För när ni frågar varför jag vill dö är det mycket enklare att svara ”för att jag förtjänar det” än ”för att jag ändå inte finns”.

I mitt rum fanns två sängar, och utanför fanns denna toalett. Det är alltså en, max två personer som kommer använda toaletten under perioden de befinner sig där, och det spelar ingen roll vilket kön personen har, för det är EN toalett, för EN person åt gången. De hade alltså ingen som helst anledning att ha någon skylt över huvud taget, ändå sitter det en skylt som säger vilka som får gå på toaletten. Det är män, och det är kvinnor. För inte ens på min egna toalett vid mitt egna rum får jag lov att existera.

Och ja, det är bara en skylt. Och nej, den är såklart inte med avsikt uppsatt för att diskriminera någon. Och det finns säkert tusen anledningar till varför en kan tycka att jag överreagerar, men när detta inte är en engångssyn, en upprepad tanke jag tänkte en period i tre veckor på ett sjukhus, en upplevelse som förvånar mig, då gör det ont. Det handlar inte om just den här skylten, just den här gången, det handlar om alla skyltar, varje dag. Det handlar om att jag går på damtoaletter för att jag är rädd att bli nerslagen om jag skulle gå på en herrtoalett. Det handlar om att jag inte vågar säga "för jag är ingen tjej" när en okänd människa frågar varför jag väntar vid en ensam toalett när det finns flera toaletter längre bort. Det handlar om att varje gång jag går på toaletten får jag en klump i magen för jag vet att alla som ser mig där kommer anta att jag är en tjej. Det handlar om att när skyltar ska vara inkluderande och tala om för allmänheten att här får alla gå på toaletten, att inte ens då sitter det en skylt som säger att jag är välkommen. För "alla" är kvinnor och män. Och när jag är inlåst på psyk för att jag har försökt ta livet av mig och funderar över hur jag ska orka leva i den här världen, då är inte det här "bara en skylt". Då är det här ytterligare en påminnelse om att döden kanske ändå är den bästa utvägen. Eller den enda.

Likes

Comments

Jag borde vara arg. Jag borde skrika och slåss och ryta men se mig då för helvete. Jag borde tänka att ni är dumma i huvudet som inte vill förstå, att det är ert fel för att ni inte låter oss existera, att det är ni som får mig, och mina syskon, att inte orka mer. Det är ni som dödar oss. Det är er homofobi, er transfobi, era cis- och heteronormer som får oss att gå under. Vi dör. Vi tar livet av oss. Vi blir skjutna, våldtagna, mobbade. Det är ni som tittar snett på oss på gatan. Det är ni som skrattar bakom våra ryggar. Det är ni som skriver att vår existens är ett påhitt bakom era skärmar. Ändå är det vi som går sönder. Vi som hatar oss själva. Vi som önskar att vi bara kunde passa in. Vara som er. Vara som er, ni som tar sönder oss.


Någonstans inom mig tar det emot att skriva detta, för det känns inte riktigt okej. Det känns inte som att jag varit med om tillräckligt svåra saker, tillräckligt mycket saker, för att få må dåligt över att människor råkar säga fel pronomen. Folk har inte skrikit efter mig på gatan, vänner har inte sagt upp vår vänskap och mina föräldrar har inte tagit avstånd från mig. Jag har aldrig blivit utsatt för någon form av fysiskt övergrepp och ingen av de jag berättat om min könsidentitet för har rakt ut sagt att de inte accepterar mig för det. Samtidigt är det kanske just bagatelliseringen av alla de saker som gör ont som är värst, känslan av att jag inte har rätt att känna som jag gör, tanken om att jag inte får prata om det för det finns folk som har det värre. Därför är det kanske just det jag måste prata om, för annars normaliseras det ännu mer, annars kommer det av fler och fler avfärdas som just bagateller, småsaker vi inte har rätt att må dåligt över. Så jag skriver, för det gör ont, och det måste få göra det.



Sedan jag blev öppen med min könsidentitet har min vardag bestått av förlåtanden. Ständiga ord som “det är okej”, “det är lugnt”, “jag förstår”, medan jag gått sönder lite mer för varje gång.


Först var allting för nytt, folk hade inte hört talas om det tidigare, behövde tid att vänja sig. Det är okej, ni är inte vana än. Jag kan inte förvänta mig för mycket så snabbt. Sedan var det för omgivningen, vad ska omgivningen säga, ska de börja ställa massa frågor om vi använder hen om dig, det är inte vår kamp att ta. Okej, ni behöver tid. Jag förstår att det kan vara jobbigt för er att era kompisar kommer börja fråga saker om ert barn. Jag är också orättvis, orättvis för att jag inte accepterar att det är svårt att vänja sig. Oj, förlåt. Det är klart det är svårt. Och ni försöker ju faktiskt, trots att jag alltid hört er säga fel pronomen först. Men ni försöker. Sedan glömmer folk bort sig, de blir nervösa, det bara slinker ur dem. Det är lugnt. Alla säger fel ibland. Visserligen inte när de pratar om folks existens, åtminstone inte cispersoners, men det är klart, det är ju svårt. Så det är lugnt. Och just det, eftersom jag skrev en insändare om ickebinäras existens i höstas, (som visserligen var ett svar på en annan persons insändare), så får jag ju räkna med att folk kommenterar saker. Som att jag är ett påhitt till exempel. Eller att jag minsann inte kan vara så krävande och förvänta mig att också andra människor ska använda rätt pronomen om mig.


Så jag blir tyst, rättar ibland när någon jag känner mig tillräckligt trygg med säger fel, men vågar nästan aldrig nämna någonting till människor som inte vet. Och i min tystnad önskar jag så innerligt att jag hade vågat säga någonting, att jag hade vågat stå upp för mig själv och för alla som delar mina känslor och upplevelser. Och i min tystnad vänder jag allting mot mig själv. Det är mitt fel, för jag är för feg. Det är jag som är jobbig, för jag kräver för mycket av dem. Jag kan inte förvänta mig annat, för om inte ens jag vågar stå upp för mig själv, hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska anstränga sig för att säga rätt? Det är mitt fel, för att jag inte passar in. För att jag inte anstränger mig tillräckligt för att folk inte ska "se" vad mitt tilldelade juridiska kön är och därför anta min könsidentitet, för att jag använder för feminina kläder och sedan blir ledsen när folk könar mig som tjej. Det är mitt fel, för jag är inte tillräckligt stark, inte tillräckligt modig, tillräckligt androgyn, tillräckligt tillräcklig. Så jag går hem och hatar mig själv, och hatar mig själv ännu lite till för att jag inte har rätt att må dåligt över det här, för att jag är så fruktansvärt feg, jobbig och egoistisk. Jag går hem och dödar mig själv med hjälp av era ord, eller av rädslan för vad era ord skulle kunna vara om jag vågade säga emot. Jag har placerat alla stenar ni kastat under dagen, veckan, månaden och slår mig själv i huvudet med dem en och en, flera gånger om, innan jag tillåter mig själv att somna. Och när jag till slut somnar, sover jag med drömmar om att döden är vackrare än en verklighet som den här.






Likes

Comments