Header
View tracker

Hej, vännen. Minns du mig? Dum fråga, det är klart du gör. Vi hade en väldigt fin tid tillsammans, hade vi inte? Du kom in i mitt liv en period då jag mådde ganska dåligt, exakt varför minns jag inte riktigt, men saker var svåra att hantera och när jag träffade dig blev allting annorlunda. Du såg mig. Förstod mig. Du var en så väldigt omtänksam vän, tog mig i handen och lovade att du skulle leda mig genom den mörka skogen, till ljuset på andra sidan. Jag tvekade inte en sekund, lade min hand i din och kände mig genast trygg. Tillsammans vandrade vi mot ljuset, lyckan och friheten. Och vandrade. Och vandrade.


Här är en bild på mig från innan eller i början av vår relation. Jag tror jag var fjorton år. Jag tror att jag hade ett behov av göra bilder av mina känslor, att det på något sätt hjälpte. Kanske hoppades jag att folk skulle förstå mig. Jag ser inte så värst vidare lycklig ut, visst gör jag inte? Du såg mig såhär, och lovade att du skulle göra mig hel. Du sa det aldrig högt, men lade handen på min axel tillräckligt hårt för att jag intuitivt skulle känna att vägen till lycka gick genom dig. Ibland såg jag ljusstrimmor när vi vandrade genom skogen, det glittrade mellan stammarna och jag ville nå dem, men jag visste inte hur. Du berättade då för mig att du visste vägen dit, och att jag kunde ta mig dit om jag lyssnade på dina råd. Du var en så väldigt klok rådgivare, och jag följde dina råd för att nå ljuset, så glad över att äntligen hittat någon som kan förstå mig.


Här är en bild på mig från när vår relation var som starkast. Den är ganska lik den första bilden, är den inte? Det finns en del skillnader mellan bilderna, men bara en som syns. Jag är smalare här. Mycket smalare. Vad som inte syns är att jag också är mer självmordsbenägen, mer ångestfylld, djupare in i ett helvete jag sedan kommer behöva många år för att ta mig ur. Jag har ett större självförakt, känner mig mer ensam och kan inte längre känna lycka. Kan egentligen inte känna så mycket alls. Du har tagit mina känslor, min rätt till min egen kropp och mitt liv. När vi var närmast kände jag ingenting, och du berömde mig för det, fick mig att tro att det gjorde mig lycklig. Jag var så övertygad om din klokhet att jag till och med kunde känna lyckan, trots att den egentligen inte existerade. Och varje gång jag kände mig olycklig sade du att målet skulle komma snart, att jag bara skulle behöva fortsätta lite till. Snart skulle vi vara ute ur skogen.

Jag kom aldrig ut ur skogen. Men jag hamnade på sjukhus för att jag inte längre åt och blev diagnostiserad med Anorexi. Och jag ville dö.

Kära hatade du som en gång var min bästa vän. Jag är ännu inte fri från mörkret. Jag är fortfarande psykiskt sjuk, jag är fortfarande deprimerad och jag är fortfarande en fara för mig själv ibland. Jag mår ännu inte bra, men det finns en stor skillnad. Jag tror inte längre att vägen till lycka går genom dig, jag har upptäckt att den inte gör det. Jag börjar få mina känslor tillbaka. Någonstans inom mig finns en liten låga av liv som brinner, även om dina kompisar gör allt för att släcka den. Jag skriver mycket nu, har drömmar och vågar nästan tro att jag kan göra dem sanna. Jag börjar kunna känna lycka igen. Riktig jävla euforisk lycka.

Typ såhär.

Men jag hatar dig. Jag hatar dig för att du fick mig att inte bara förstöra mitt liv, utan också en stor del av min familjs. Du fick mig att stöta bort människor jag egentligen behövde. Du fick mig att välja vägar som gjorde alla i min omgivning livrädda. Sedan sade du att det var mitt fel att jag förstörde dem, att jag var tvungen att bli ännu starkare vän med dig, för du var den enda jag hade kvar. Den enda som egentligen brydde sig om mig. Till slut fick du mig att känna att den enda vägen ut var att dö. Och jag trodde på dig, vad det än gällde, dina ord var min sanning.

Kära älskade du som är eller kommer bli vän med den som en gång var min bästa vän. Jag vet inte vad jag ska säga för att du inte ska falla dit eller lättare ta dig ur. Jag vet att det förmodligen inte spelar någon roll, för jag vet att jag inte lyssnade på någon, oavsett hur många runtomkring mig det var som varnade för vad som skulle hända. Jag trodde att de ljög. Jag trodde att jag visste att de ljög. I flera år efteråt trodde jag att människor runtomkring mig bara ville förstöra för mig. Jag skulle förmodligen inte tagit in ett ord ur denna text när jag var i det, men jag måste ändå skriva, för om ett enda litet ord kan påverka en enda individ någonting alls, är det värt det. Jag tänker inte påstå att du inte kommer tycka att det är värt det, för jag har inte rätten att uttala mig om vad du känner eller en dag kommer att känna, men jag vet att jag till slut kom till en punkt där jag insåg att det inte var värt det. Att jag aldrig blev lyckligare. Och jag trodde i flera år att jag var hundratio procent säker på att jag skulle bli det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ny stad. Nytt boende. Nya människor. Nya dagar. Intensiva dagar. Fantastiska dagar. Glömmer bort bloggen, tänker att jag borde skriva, orkar inte skriva, får prestationsångest, hamnar här till slut. Skriver någonting kort om ingenting alls. Men livet är vackert. Det är väl det viktigaste ändå. 

Likes

Comments

View tracker

”Hur känns det med det nu?”
”Det är inte så jobbigt längre.” ”Eller.. jag är van.”


Egentligen känns det ibland skitjobbigt. Men det är inte självmordstankar eller självskadeimpulser eller något en psykisk sjukdom orsakar. Det är inte så allvarligt. Det är inte ett unikt problem som ingen annan har, det är någonting troligtvis alla människor känt någon gång. Men det känns skitjobbigt. Ibland. Och ibland kan jag leva med det. Ibland tänker jag nästan inte på det alls. Och jag är van nu.


Hon skrattar till och ger mig en förstående blick när hon upprepar orden ”du är van.” Och jag inser att jag hade nog kunnat säga sanningen. Hon tar mig på allvar. Hon ser mig. Hon tycker att mina känslor är värda att få finnas, att mina känslor är äkta, att de har rätt att existera. Hon får mig att tycka det. Men hon är också den enda inom psykiatrin som någonsin fått mig att känna så. Att mina känslor räknas. Att jag räknas. Inte bara mina symptom.


Och jag vet inte hur många gånger ord om att jag borde känna att någonting är enklare än det är, kanske uttryckta i all välmening, har slagit mig till marken. Det var väl inte så farligt. Det här är ingenting. Var inte så feg nu. Det är jobbigt för alla. Men att det är jobbigt för alla betyder inte att det inte är jobbigt för mig. Att du tycker att det inte var så farligt betyder inte att jag tycker samma sak. För dig kanske det här är ingenting, för mig kanske det är att bestiga Mount Everest. Och att bli kallad för feg när en ska kriga mot hungriga lejon med bara händerna är inte speciellt konstruktivt, utan snarare som en fet jävla käftsmäll.


När jag och en vän satt och diskuterade barndom och försökte komma fram till vad som gör att vi båda skrattar våra känslor till intet, gör allt för att förminska oss själva och inte riktigt låter våra känslor räknas, blir uppväxtmiljön automatiskt den plats där vi gräver för att söka svar. Och finner. Men några dagar senare på ett tåg hem från min psykolog slår det mig att det vi under vår uppväxt lärde oss bekräftades och bekräftas fortfarande på så många sätt. I samhället. I familjer. I psykiatrin. Och sedan går vi i terapi för att lära oss förstå vad vi känner, för att lära känna våra egna känslor igen, de vi vackert jobbat hela vår uppväxt för att trycka undan. För vi lärde oss att det vi känner är fel. För mycket. För jobbigt. För okänt. Och vem orkar hantera det?


Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller tänkt att ”jag mår bra nu, jag är ju inte självmordsbenägen längre.” det senaste året. Jag vet inte hur många gånger jag vägrat erkänna för mig själv eller andra att jag mår skitdåligt, för jag har ju inte längre bestämt mig för att dö. Och då är det inte okej att må piss. Då mår jag väl inte så dåligt, ändå. Det är så det känns, och det är så psykiatrin har fått mig att känna. Så fort jag inte längre säger att jag SKA ta livet av mig blir jag utskriven för att klara mig själv. Även om jag säger att jag har självmordstankar får jag permission och blir sedan utskriven några dagar senare, för det är vårt problem nu. Mitt och mina anhörigas. Det ligger på oss.


En av alla gånger jag och mina vänner var på akutpsyk innan jag blev inlagd bli hemskickade därifrån med orden "ja, det är tyvärr ungefär så det ser ut" klingandes i huvudet. Orden som svarade på "det låter ju som att Alex behöver försöka ta livet av sig för att bli inlagd." (Och jag hade då just sagt att om jag hade en pistol i handen skulle jag skjuta mig i huvudet.) För så länge en inte är självmordsbenägen och har konkreta planer är en inte värd att tas på allvar. För så länge en håller sig vid liv kostar en inte samhället lika mycket pengar som ett självmord, och då är det väl fruktansvärt onödigt att hjälpa personen om den inte är precis på gränsen.


Under de första dagarna, första gången jag blev inlagd på psyk i vintras skrev jag detta:

Vad gör du här? Undrar de vita rockarna och gång på gång på gång måste vi låta orden av lidande sippra ur våra förseglade munnar. Vi har inget val, för vi måste ha hjälp, och berättar vi inte hur det är blir vi hemskickade. Då dör vi. Jag vill inte leva längre, och jag kommer ta livet av mig om jag fortsätter att bo hemma. Ingen frågar varför, bara hur. Har du planerat det? När tänker du göra det? Hur tänker du göra det? Våra mörkaste tankar rannsakas och alla murar raseras på bråkdelen av en sekund, mitt emot vita rockar med makt sitter vi nakna med vår sköra hud vänd ut och in. Alla skal går sönder och vi får inte längre hålla någonting för oss själva, för då finns det ingen som bryr sig. Vi vill hjälpa dig, säger dem och frågar hur jag planerat att ta mitt liv. När jag planerat att göra det. Hur troligt det är att jag kommer göra det. Om jag vill leva över huvud taget. Vi vill hjälpa dig, säger de alla, men ingen jävel frågar varför. Ingen jävel bryr sig.


och detta:

Min självdestruktivitet vill att jag ska dö, min ångest vill att jag ska dö, min depression vill att jag ska dö, herr Mörker vill att jag ska dö, men jag vill egentligen inte det. Jag vet bara inte längre vem som är starkast. Jag eller dem. Jag känner att de är påväg att vinna över mig, och jag är livrädd. De får inte släppa ut mig härifrån. De måste hjälpa mig nu. Snälla, rädda mig från mig själv. Jag orkar inte längre kämpa. Jag orkar inte mer. Jag har gett upp.


Och någon vecka senare släppte de ut mig, och några dagar efter det försökte jag ta livet av mig. Men jag hade ju inte sagt att ”jag kommer att ta livet av mig”, jag ville ju inte dö varenda vaken sekund, så det var ju inte så farligt.




Likes

Comments

​barnskrik 

och ingen frågar 

fågelkvitter 
och ingen ropar 
flyg högre, flyg högre 
till en fågelunge med trasiga vingar 








tänkte skriva om lyckan 
om ovissheten som blir ett paradis 
om hur ont det gör att växa upp 
om hur barndomen är sådär skimrande vacker 

men jag gav upp 

för när barnen skriker 
ropar någon håll käften 
och tycker att hen stör 

och när barnen skrattar 
säger någon du gör fel 
och visar våra ideal 

och jag tänkte skriva om alla saker ingen säger 
ingen tycker, ingen frågar 
men hur ska jag kunna skriva om oskyldigheten 

när någon med långt hår fick en rosa cykel 
men aldrig möjlighet att välja 
när barnen skrattar åt pojken med glittriga skor 
för de såg sina föräldrar 
viska på tunnelbanan hem 
när lärare säger killarna här och tjejerna där 
men säger du står fel när hon ställer sig i ledet 
för hon heter Marcus 

och jag tänkte skriva om alla frågor ingen frågar, 
ingen tycker, ingen säger 

men så minns jag timmarna 
med barbiedockor och lego 
och redan där hade jag lärt mig 
skillnaden mellan tjejer och killar 
och att jag var 
det svagare könet 

trots att ingen 
hade en jävla aning 
om vem jag var 

inte ens jag


Likes

Comments

Tänker på felköningar och går från glädjefylld och energisk till apatisk och tom på tre sekunder när jag inser att visst fan, ni ser ju inte mig så som jag ser mig. Bilden av den jag är egentligen, den jag vill att ni ska se, finns än så länge bara i mitt huvud. Det är en läskig insikt, att andra människor inte ser en på samma sätt som en själv. Att de ser någon jag inte vet vem det är, men som inte är jag. Och jävligt jobbig. Idag är jag inte stark, idag kan jag inte stå rakt och ropa "Sluta felköna mig för helvete! Sluta döda mig och mina syskon din jävel." Idag kan jag bara viska, försiktigt be att snälla, snälla ni, sluta felköna. Sluta tvångsköna. Respektera och när ni vet folks rätta pronomen, använd dem. Lär er. Öva. Snälla, snälla ni. För jag orkar inte mer. Jag och många andra syskon. Ni måste få låta oss existera.

(Försöker hålla huvudet ovanför vattenytan med minnet av när min fina vän genuint uttryckte att hon glömde bort att jag har en fitta. Det är en av de bästa formerna av bekräftelse jag fått.)

  • 139 readers

Likes

Comments

Selfie. Ett ord. En känsla. Eller tusen. Vad väcks hos dig?


För mig har det alltid varit ett ångestladdat fenomen att ta bilder på sig själv. Inte nog med att jag måste leva med mitt utseende, som jag hatar, ska jag dessutom ta kort på det, spara och kanske visa upp för andra? Eller ska andra som, av någon anledning tittar på min telefon eller dator se bilder som jag själv tagit på mig? Frivilligt? Som om jag tyckte att jag såg tillräckligt bra ut för att kunna ta en bild på mig själv och sedan behålla den. Som om jag tyckte om mig själv. Eh, tack men nej tack. Jag tror jag avstår.


Samtidigt har jag beundrat, avundats och ägnat alldeles för många timmar åt att titta på andras bilder av sig själva. Deras kroppar. Deras ansikten. Deras uttryck. Likaså har jag ofta under de senaste åren tittat igenom gamla bilder från händelser och undrat varför jag aldrig tog mer bilder på mig själv. Jag var ju smal då. Jag såg ju bättre ut då. Jag borde ju varit nöjd då. Och det hade ju varit kul att se nu, några år senare. Okej, jag har tagit bilder på mig själv. Ibland. Eller egentligen ganska sällan. Ganska få. Dessutom utan att visa dem för någon. Oftast lite för redigerade bilder med texter på, från mina mest depressiva perioder i livet. För de måste ju betyda något. Jag kan ju inte ta en bild på mig själv utan djupare anledning. Eller kan jag det?


Jag, som så många andra, har spenderat så många år, faktiskt så länge jag kan minnas att jag haft någon form av åsikt och tanke kring min kropp, med att klaga, nedvärdera och leta fel på min kropp. Den har varit min slagpåse varje gång någonting känts fel. Det är kroppens fel. Utseendets fel. Aldrig har jag sett lika bra ut som mina vänner. Aldrig varit lika populär. Lika omtyckt. Lika smal. Haft en lika fin kropp. Lika fint hår. Lika fint ansikte. Trots att jag haft flera partners har jag aldrig känt mig fin nog, för jag har alltid, alltid jämfört mig med de som har det jag vill ha, eller som är utan det jag vill vara utan. De som är smalare. Har finare läppar. Näsa. Ansikte. Bröst. Kroppsform. Hår. Ögon. Däremot har jag inte gjort några extrema ansträngningar för att förändra mig själv, för att se ut som de som är mer populära än mig, som anses vara snyggare, sötare, sexigare. Jag har alltid känt att det inte skulle vara jag, och det skulle vara ännu värre. Därför vände jag det istället inåt och gjorde det på något sätt till min identitet, att vara den fula, den som aldrig var lika omtyckt som de andra, den som ingen någonsin skulle tycka se bra ut. När jag var fjorton började jag gå ner i vikt, fick anorexia har sedan dess hatat min kropp mer än tidigare. Hatat att jag inte varit smalare. Hatat mina bröst. Varit livrädd för att gå upp i vikt och bli större än mina vänner, igen. Jag har gjort allt jag kan för att aldrig tillåta mig att tycka att min kropp duger, och jag har lyckats jävligt bra. Vad som har varit kroppshat på grund av att jag vill vara smal nog i andras och mina ögon, och vad som berott på dysforin över att min kropp inte är som jag känner mig inombords vet jag inte, förmodligen är allting en blandning av båda och jag vet inte hur jag ska lära mig att skilja dem åt. Men kanske har jag börjat hitta ett sätt som gör att jag kan närma mig. Selfies.


Det senaste året har jag skiftat mycket i vikt och hur min kropp ser ut, och jag har hatat varje gram som jag gått upp i vikt. Jag har skämts något otroligt. Känt mig misslyckad. Varit förbannad på mig själv. Hatat. Varför kunde jag bara inte stanna där jag var. Varför kunde jag inte bara fortsätta träna sju gånger i veckan och aldrig äta socker. Varför kunde jag inte bara behållt kontrollen. Då hade jag fortfarande varit smal nu. Jag måste ta tillbaka kontrollen. Samtidigt har jag både under denna tiden och under alla år jag haft problem med ätstörningar varit väldigt mån om att övertyga andra om att storleken inte har någon betydelse, att en ska stå emot idealet och inte behöver följa normer, samtidigt som jag själv varit livrädd för och hindrat mig själv från allt jag förespråkar. Det jag egentligen tycker, tänker och vill. Tror jag skulle kunna agera exempel på dubbelmoral i en uppslagsbok. Jag har verkligen inte accepterat att min kropp har förändrats, men mitt psykiska mående har hindrat mig från att kunna gå tillbaka till att leva som jag gjorde förut. Min ork tog slut när jag tappade kontrollen, så istället har jag fyllt mig själv med ännu mer hat mot allt som är jag. Både min kropp och min själ. Detta har förmodligen, på något sätt, lett till att jag känner mig distanserad från min kropp. Jag har kunnat se mig själv i spegeln och inte förstå att det är min kropp jag ser. Min kropp är inte min, för jag har inte klarat av att emotionellt ta in att min kropp ser ut så. Framförallt att mina bröst ser ut som de gör. Det fungerar ett tag, sedan blir det obehagligt. Skrämmande. Vad fan händer med mig? Var är jag? Var är min kropp? Jag gör fortfarande, och har nog gjort så längre än jag varit medveten om, när jag har ångest, men det är på ett lite annorlunda sätt. När jag börjat bli tillräckligt rädd skrev jag om detta i en Facebookgrupp för transpersoner, med tanke om att det förmodligen hade något med dysforin att göra, och fick rådet om att börja ta bilder på mig själv. Selfies.


Och det har funkat. Min kropp börjar kännas som min kropp igen, men vad som mer kommit är förmågan att inte längre hata mitt utseende. Att tycka att jag är okej. Att jag får synas. Att min kropp får synas. Mitt ansikte. Mitt utseende. Genom att ta bilder på mig själv har jag fullkomlig makt över bilden. Jag väljer vinkel, hur jag ser ut, posering, och om jag vill behålla den eller inte. Jag kan ta bilder på mig så som jag vill bli representerad. Där jag är lite närmre det som stämmer överens med min insida. Där jag känner att det är okej. Jag har lärt mig att på något sätt se en bild i sin helhet, istället för att fokusera på detaljer jag är missnöjd med. Jag har på något sätt vant mig vid att jag ser ut som jag gör, och ju fler bilder jag tar, i olika vinklar, med olika uttryck, desto mer lär jag känna varje del av mig själv. Jag lär mig känna vad som känns rätt för mig. Just nu är jag inne i en period där jag vågar prova mig fram lite mer än förut, har köpt nya kläder som tidigare varit förbjudna då de är för feminina, då jag gjort allt för att se så androgyn ut som möjligt. Likaså har jag testat läppstift. Och tyckt om det. Jag har i ungefär ett års tid tänkt att ”det här kan jag ha när jag gått på testosteron” och ”det här kan jag ha när mina bröst är borta”, men jag orkar inte vänta längre. Jag orkar inte vänta på att få välja mitt utseende utifrån hur jag egentligen vill se ut, orkar inte döda det som är jag för att försöka nå någon slags norm om androgynitet. Om att jag måste se androgyn ut i andras ögon för att vara ickebinär. Det har jag insett att jag inte måste, och där har att ta bilder på mig själv i olika vinklar, kläder, frisyr och ljus hjälpt mig att våga. Att prova. Att känna efter vad som känns rätt. Och jag får finnas. Jag får finnas i bilderna jag sparar, jag får existera oavsett hur jag ser ut. Och det är okej.


Jag är okej. Du är okej. Vi är okej. Och genom att ta bilder på oss själva kan vi också ta tillbaka makten och känslan över att vi äger vår egen kropp. Att ingen annan har någon rättighet till den. Den är vår egen. Bara vår egen. Och den duger.


För ett år sedan skulle jag aldrig våga skriva detta. Ännu mindre lägga upp dessa bilder. Kanske inte heller för två månader sen. Men nu gör jag det. Och jag ägnar ett blogginlägg åt bilder på mig själv. Skulle någon sagt det till mig skulle jag skrattat dem i ansiktet eller få enorm ångest över att ens tänka på det. Men idag vågar jag. Och en dag kanske jag till och med har lärt mig att bli stolt över det.

Likes

Comments

(På grund av att det är mycket saker att ordna inför flytt och det bara är tre veckor kvar tills skolan börjar har jag svårt att fokusera på att skriva här, samtidigt som det finns flera ämnen jag vill skriva om gällande Pride, så hoppas i alla fall kunna få ner det inom de närmsta veckorna.)

Någonstans känner jag ett krav över att skriva om Pride, ett krav på att jag måste upprätthålla den glorifierade bilden av HBTQ+-communityt och skriva om all lycka, kärlek och kämparglöd som förväntas ha fyllt mitt bröst konstant under dessa dagar. Det känns som att allting borde ha varit sådär perfekt idylliskt som en önskar att det vore. Det var det inte, och som den perfektionist jag är känns det jobbigt att erkänna det. Som ett misslyckande. Som att jag borde känt annorlunda än vad jag kände, borde känt mer glädje, mer lycka, mer samhörighet med alla som var där. Det känns som att jag borde vara nöjd nu. Hel. Det är jag inte. Jag är fortfarande lika trasig som innan jag åkte, för dagarna levde inte upp till min egna glorifierade bild av vad Pride skulle vara, och när jag inte ens under de här dagarna kunde vara lycklig största delen av tiden, hur ska jag då någonsin kunna vara det? Samtidigt blir jag arg, arg på mig själv, för någonstans vet jag att det är jag och inte min omgivning som tänker att jag måste känna den lyckan, den glädjen, den friheten. Eller är det det?

Under årets Pride har någonting i min bild av Stockholm Pride förändrats, jag har varit på föreläsningar där det pratats om saker på ett sätt som vidgat mitt perspektiv, och den glorifierade bild av kärlekens fest som jag i min naivitet tidigare haft har börjat falla sönder. För mig har Pride alltid varit förknippat med kärlek och lycka, förknippad med att där och då har jag rätt att vara mig själv fullt ut, och att det inte är konstigt. Det faktum att jag resten av året i alla år sedan jag börjat leva som homosexuell setts som konstig och annorlunda har någonstans alltid varit en självklarhet. Att folk i min klass på högstadiet frågade mig om jag och min dåvarande partner kunde skicka bilder på oss när vi hade sex och samtidigt använde ordet bög som ett skällsord var på något sätt naturligt. Det var bara så det var. Jag vet att jag ibland blev arg, framförallt när de som skulle vara mina kompisar pratade om att lesbiska är sexiga medan bögar är äckliga, men att höra någon ropa i korridoren ”det är kriminellt att vara lebb här” och att veta att ens bästa kompis förälder sagt ”det smittar väl inte?” om min homosexualitet var liksom bara… det var så det var. En fick ta det. Och om jag på något sätt uttryckte att jag kände mig sårad av det bemöttes jag med rättfärdiganden som ”de menar inget illa egentligen” och en attityd som vackert lärde mig att det är så det är, det får en lära sig att leva med. Så jag lärde mig leva med det. Det blev min identitet att vara den konstiga lesbiska människan som inte passade in någonstans.


Därför har bilden av Pride för mig alltid varit någon form av himmelrike. En plats, en stund där jag kan träffa andra människor som också är konstiga, och där vi i vår gemenskap inte längre blir konstiga, utan bara människor fyllda av kärlek som älskar. Under de år jag levde som lesbisk var det också det. De Pride jag var på då var i mina ögon en kärleksfest, några dagar jag kunde känna mig lite mer normal. Jag kunde passa in. Jag kände mig hemma. Förra året var första gången jag var på just Stockholm Pride, och den veckan var en av de bästa i mitt liv. Framförallt var det nog känslan av att det var så många människor runt omkring mig som jag kände samhörighet med, så många människor som resten av året också var de konstiga människorna som inte passade in i normerna, så många människor som på ett eller annat sätt förstod mig, utan att vi ens behövde prata med varandra. Det var kärlek, acceptans, medmänsklighet. På riktigt. Överallt. Jag kunde känna mig fri.

Egentligen har väl inte så mycket förändrats i år, samtidigt är allting annorlunda. Förra året hade jag precis börjat våga vara den jag är, och att då få komma till en plats och se att det fanns fler som jag var helt fantastiskt. Under året som sedan följde har jag på olika sätt lärt mig att jag inte finns i världen, att jag inte är välkommen, att jag inte är inkluderad, och ju längre tid som jag har levt med det, desto ondare har det gjort. Jag har inte blivit van. Kanske kommer jag en dag bli van, kanske inte, men än så länge gör det ont. Fruktansvärt ont. Och jag har, till skillnad från tidigare år, också börjat förstå att det behöver inte vara såhär. Det ska inte vara såhär. Vi ska inte behöva acceptera att bli behandlade annorlunda för att vi inte är heterosexuella cispersoner. Därför har jag också börjat se bristerna. Därför har jag också börjat erkänna och acceptera att saker gör ont, till och med på Pride. I flera sammanhang har jag blivit felkönad, både genom att människor pratat om mig men framförallt genom att människor menat människor med fitta men sagt kvinna. Människor har pratat om tjejer, kvinnor, människor har sagt mina damer och herrar, på stora scenen, på schlagerkvällen, framför alla HBTQ+-personer. Och det har gjort ont. Och jag har börjat, och försöker lära mig att det är okej. Att det får göra ont. Att mina känslor räknas. För om en inte ens en vecka om året, på Sveriges största Pride, kan känna sig trygg och veta att en inte kommer bli felkönad eller sedd som någon en är, då gör det ont. Det gör ont för det innebär inte bara att människan som sade "mina damer och herrar" var exkluderande i just den meningen, det gör ont för det innebär att om jag inte ens kan vara trygg på Pride, då kan jag inte vara trygg någonstans. Då finns det INGET rum, förutom transseparatistiska ickebinära rum (som jag hittills aldrig varit i, förutom på Facebook), där jag kan känna mig trygg i att få vara den jag är. Inget. Någonsin.


Och det gör ont. Och det ska inte behöva vara så. Vi ska också ha rätt att bli inkluderade. Framförallt på Pride.

Likes

Comments

En vecka senare är jag hemma igen, helt slut av alla intryck, fylld med nya hopp och nya besvikelser, nya livsgnistor men också ett och annat slag i magen. Det finns så många ord jag vill formulera, så många tankar som börjat bygga bo i min hjärna och så mycket som satts i rullning av alla upplevelser från veckan, men min trötthet sätter stopp för orken att skriva just nu, börjar därför ett av flera kommande inlägg om Pride med en dikt jag skrev en kväll på Espresso house, arg över hur allt egentligen ser ut.


En Frappino i handen
ett sugrör
en transportör till målet
sug, ta i
för att nå det du behöver
så suger vi
genom sugrör med tusen hål
för att inhalera
ett uns av luft
ren från era normer

en gång om året kan ni erbjuda
ett nytt sugrör
med lite färre hål
sedan är ni nöjda
klappar er själva på axeln och ber oss
sluta klaga

klipper nya hål i plasten
för att skratta åt oss
kalla oss svaga
när vi inte kan andas

men vi fick ju i alla fall
en gång
en vecka
prova på hur det känns
att få hälften så mycket luft
som ni.





Men trots allt var det så mycket glädje, så mycket liv, så mycket lycka och kärlek. Staden var prydd av pridefärgade skyltfönster, flaggor, affärer sålde pridegrejer, paraden var fantastisk, vi hade glitter, pridefärgad ögonskugga och konfetti, och jag hade en tröja att klottra pridehjärtan på. Att få spendera fem dagar och varje dag, flera gånger om dagen, påminnas om att det är Pride och att det är så himla många människor i samma stad, precis just i den här stunden, som känner likadant, som förstår, var helt fantastiskt.

HAPPY PRIDE!

Likes

Comments

För ganska exakt ett år sedan kom den här veckan att bli, om inte den bästa, en av de absolut bästa veckorna i hela mitt liv. Om fem timmar åker jag tillbaka för att få uppleva det igen. Pride. Stockholm Pride.

Det känns fantastiskt och fruktansvärt, underbart och skrämmande, för så mycket är likt förra året, men så mycket är helt annorlunda. Förra året var mitt första Pride som öppet ickebinär, och känslan av att få existera var helt fantastisk. I år är jag på ett sätt kanske ännu säkrare i min könsidentitet, i vem jag är, och framförallt vem jag inte är, men det finns så mycket som inte längre känns tryggt. Det finns så mycket mer ångest kring min kropp, både på grund av dysfori och kroppshat utanför dysforin, mer social ångest, mer självdestruktivitet och mer mörker. Förra året var jag i princip lycklig, mådde relativt bra, och livet var vackert mer än i korta stunder av verklighetsflykt. Nu är varje dag mer eller mindre en kamp för överlevnad. Därför är jag livrädd, men samtidigt så hoppfull.

Känslan av tillhörighet är så mäktig. Känslan av existens så befriande. Men likväl som allting som kommer hända de senaste dagarna kan lyfta mig upp till himlen, kan någonting komma och slå sönder allting, och vad händer då? Om Pride i år inte blir den där fantastiska fristaden där allt andas lycka och frihet och hopp, vad fan händer då? Hur djupt kommer jag då falla? Jag är medveten om att jag har en tendens att alltid hänga upp livlinshopp på enstaka saker, enstaka människor, enstaka händelser. Jag vet att det är farligt, att det alltid innebär en risk. Jag vet att jag borde sluta, men jag vet inte hur. Så jag släpper taget om repet, hoppar och hoppas att jag ska finna någonting på väg ner att klamra mig fast vid. Att jag ska pricka målet rätt. Ibland går det. Ibland inte. Just nu är Pride min livlina, min anledning till att fortsätta andas, mitt hopp om att livet en dag skulle kunna bli värt att leva. Just nu kan Pride vara min fristad, ge mig fem dagar av frihet. Om kärleken är större än ångesten.

Bilder från förra året, paraden och gayklubb. Så magiskt. Så vackert. Så jävla lyckligt.

Likes

Comments

Att känna allting så starkt och så intensivt gör oftast så mycket mer ont än vad jag intalar mig själv att det borde göra, för när det som jag tror ses som litet i andras ögon känns stort för mig hjälper jag till att slå mig själv till marken. Jag känner fel. Jag överdriver. Jag är för känslig. För svag. För feg. Återigen otillräcklig, och då, efter tillräckligt många fall kommer alternativet döden tillbaka. Men samtidigt är det just den känsligheten som gör att jag inte gett upp än, att jag fortfarande lever och orkar finnas kvar, för på samma sätt som utanförskapets käftsmällar kan slå mig till marken på en sekund, kan gemenskapens armar få mig att flyga. Högre, högre, högre.


De två senaste dagarna har majoriteten av de jag umgåtts med varit transpersoner. I ett sällskap på fyra personer var det inte längre jag eller någon av dem som var minoritet, utan cispersonen. När vi pratade om pronomen, kroppar och upplevelser var det inte jag som berättade för nyfikna cispersoner, jag var inte den konstiga personen som folk inte förstår, jag kände mig inte utanför. Det har jag under de åren jag levt öppet som ickebinär upplevt en gång förut, då på en transfest i samband med förra årets Stockholm Pride, men aldrig någonsin bland människor jag faktiskt känner. Bland människor jag faktiskt umgås med. Det var en märklig känsla, nästintill surrealistisk, men så oerhört jävla underbar.


Jag var inte den personen alla ansträngde sig för att vara runt, för att inte råka säga fel ord eller pronomen. Jag behövde inte rätta någon som använde fel pronomen. Jag var inte obekväm eller hade ångest över hur omgivningen skulle uppfatta min kropp, för jag visste att de förstod. Jag var inte den enda med hen som pronomen. Och det, för mig, just nu, är så oerhört jävla mycket större än alla skällsord som någonsin sagts om mitt pronomen, min existens. För egentligen vet jag att jag existerar, egentligen vet jag att jag finns och att jag ska få lov att finnas, att jag har rätt att kräva att få finnas. Egentligen vet jag att jag inte är fel, förvirrad eller hittar på någonting. Jag vet att jag är det mest äkta jag någonsin varit, för jag lever (till största del) som den jag faktiskt är. Jag vet att det är min rättighet att bli bemött med samma respekt och värdighet som alla andra, att människor använder rätt pronomen om mig och att min könsidentitet inte påverkar mitt värde som människa över huvud taget. Jag vet också att det borde vara en självklarhet att min existens ska erkännas och synas, för jag är människa precis som alla andra. Men så är inte verkligheten, och just därför är det så lätt att falla av minsta lilla ord som förnekar den jag är. Det är inte en självklarhet att jag existerar för alla, och det har inte varit en självklarhet för mig. I arton år levde jag utan att veta om att jag existerade, så när någon förminskar eller förnekar min existens är det så lätt att bara falla tillbaka till mörkret i form av deras bild av det som är jag. Men nu var det en självklarhet. Nu var det inte konstigt. Nu var det naturligt. 

Jag fanns. Hela tiden. Det gjorde också de. Och det spelade ingen roll hur många dagar jag spenderat med att hata min kropp, för när vi badade på samma badplats jag spenderat så många dagar av min barndom på så kände jag fortfarande att jag fanns. Jag var fortfarande jag, oavsett hur min kropp såg ut och sågs av andra. Oavsett vad andra trodde att jag var. För jag visste att de såg mig som den jag är, och jag visste att jag inte var ensam. Vi var tre, men just då kändes det som att vi var hundratusen som förstod varandra. Och i ensamheten kan tre förnekande kommentarer kännas som hundratusen slag. Just därför är det så otroligt viktigt med gemenskap, syskonskap, förståelse. Vi behöver varandra, för hur klyschigt det än låter blir styrkan så otroligt mycket större i gemenskapen. 


Och vi ska kämpa och vi ska slåss och vi ska vinna, för en dag ska vår rätt att existera vara lika jävla självklar som er. 

Likes

Comments