View tracker

3 månaders frånvarande ändå skulle jag hålla bloggen i liv, det gick ju sådär.
Har faktiskt sina orsaker. I augusti tog vi bort våran lilla vovve, som jag växt upp med under alla år. Saknar honom såååå mycket.
I mitten av september blev jag djupt sårad av den människan som jag älskade allra mest. Hela min värld rasade. Jag slutade drömma eftersom verkligheten blev en mardröm. Var ledsen i flera veckor efter. Grät varje dag, lyssnade på musik som påminde mig om honom, kollade bilder på oss och gjorde allt som påminde mig om honom.
I samma veva gick jag in i en vinterdepression, som jag nu får ta medicin mot. Vissa dagar är bättre, andra sämre.
Så min motivation har legat långt nere på botten. Men nu känns det bättre, så jag ska försöka göra så gott jag kan för att hålla bloggen uppdaterad.
Känns bättre när snön har kommit, inte nog med att vintern är min absoluta favorit årstid så blir det ljusare ute av den vita snön trots att det blir mörkare på dygnet under vinterhalvåret.
Senhösten blir så himla mörk och allt blir så dystert. Då är mitt humör inte på topp iallafall, vill mest krypa ner i sängen under täcket och stanna där.
Vi har precis haft höstlov också, det var välbehövligt. Fick inte så mycket gjort men behövde bara vila och umgås med folk som fick mig på bra humör.
Upptäckt en ny serie som jag fastnat i helt. Eller ny och ny ska jag väl inte uttrycka mig kanske, den är väl några år gammal. Det var Malin som tipsade mig om "Orange is the new black" ger ett fängelsedrama som så som man aldrig sett fängelsedrama tidigare. Relationer, konflikter, maktspel och galenskap samsas innanför kriminalvårdens stängsel, men tro inte att ”Orange is the new black” är någon snyfthistoria. Rekommenderar den iallafall.
Denna vecka alltså v.45 ska jag vara ute på praktik, så har 2 veckors paus från skolan. Inte helt fel.
Har dock läxor jag ligger efter i som jag ska sätta mig med nu tänkte jag så jag har de överstökat.
Ha de gott så länge

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hamnfesten i Arvika, var en av mina absoluta bästa helger. Kan inte beskriva helgen. Den var bara helt suverän. Att få spendera en magisk helg med sina bästa vänner måste vara något av det bästa som finns,
stå och dansa till hög musik med massa andra människor och se artister som gjort låtar till sommarplågor. Helt oslagbart.
Kanske inte har sovit så många timmar under dygnet men det har inte varit ett problem, tröttheten kommer nu efter, när allt är slut.
I torsdags var Frans först upp på scen. Han var sååå mycket snyggare i verkligheten! Och såklart jätte duktig.
På fredag kollade vi på Sabina Ddumba, hon som gjorde hitlåten "Not Too Young" som har spelats gång på gång under de senaste halvåret. Även gjort låten "Efortless" som vi också fick höra live, riktigt bra.
Efter vi kollat och hört på henne intog vi plats på Freddy Kalas, även han gjort sin hitlåt hittills "Jovial" eller alla hans låtar har blivit hitlåtar.
Det var trångt, varmt och otroligt mycket folk. Folk ramlade, svimmade och knuffades hela tiden. Svetten rann men ändå stod man där och hoppade som fan och dansade till benen domnade. Men jag klagar inte, är hur nöjd som helst!
Resten av kvällen gick man bara runt och sjöng till alla låtar man hört under kvällen.
Såg lite på Måns Zelmerlöw också när han uppträdde, fick höra både nya och flera år gamla låtar, nästan tio år gamla låtar. Såklart sjöng alla med och hade hur roligt som helst!
Men igår avslutade vi allt med Miriam Bryant. Hennes uppträdande går var helt obeskrivligt. Hela publiken sjöng med, klappade i händerna eller svajade med armarna i luften. Spelade ingen roll om man var tondöv eller inte, man tog i från tårna. Hennes energi från scenen spred sig till allihopa. Hon delade med sig om sina kärleksproblem och hur hon gång på gång blivit kär i fel kille.
Storyn bakom sin absoluta hitlåt som personligen är min favorit "Black Car", hon beskriver den klockrent i låten.
Rösten är kanske lite hes efter helgen men det är de absolut värt, för så mycket som vi skrikit är det inte så konstigt.
Är så glad att jag fick dela detta ögonblicket med några utav mina allra bästa vänner❤️


Likes

Comments

View tracker

Har varit borta i nästan exakt en vecka nu, och det känns verkligen. Börjar sakna mamma och pappa. Får aldrig hemlängtan, men när jag blir borta för länge och så långt hemifrån så smyger den sig på.
Ska bli jätte skönt att komma hem igen, även om man för det mesta vill därifrån så är det det bästa stället att vara på. Men varför vill jag egentligen därifrån? Det är ju bara när jag inte kommer överens med någon där hemma.
Stället är det inget fel på, jag trivs där ändå även om det ligger ute i skogen. Tar högst 15 minuter med bil att åka till själva "centrum". Har ju det jag behöver för att klara mig.
Känner själv att jag underskattar det mesta, jag tar för givet att jag får mat varje dag, rena kläder, tak över huvudet, egen säng och kan gå och lägga mig utan att vara hungrig. Har pengar så jag klarar mig och lägger ner de på sånt som jag behöver.
Är verkligen tacksam. Alla har det inte så bra ställt, men var tacksam för det du har. Menar det verkligen.
Kommer att tänka på en person nu som även ändrat mitt sätt att tänka. Hon vet vem hon är.
Det började inte ens med en stor grej.
Hon bara satte sig ner på en stol eller något liknande efter att vi varit och gått en ganska bra bit, och sa "jag är så tacksam över att jag får sitta ner".
Och bara de satte igång mig att tänka, folk underskattar det mesta här.
Samma sak var det när hon fick dricka vatten då hon var törstig, " jag är så tacksam att jag år dricka rent vatten".
Man hörde att hon menade de hon sa. Det är sådant som inspirerar mig. När andra människor ändrar ett annat sätt att tänka på saker som en annan inte tänkt förut.
Tyckte det var så speciellt.
Därefter sa vi att vi var tacksamma för vad vi än fick göra, eller vad vi gjorde.

Men iallafall, nu sitter jag och Moa i Karlstad och väntar på att vi ska få åka hem. Moas mamma kommer så vi slapp att åka buss eller tåg hem med alla väskor vi har med oss. Tror att min mamma följde med också, för att åka med som sällskap. Eller jag vet faktiskt inte.
Senare ikväll ska jag nog ta mig en ridtur och träffa kompisar som jag inte sett sedan jag reste. Saknar dom så himla mycket!

Likes

Comments

Nu var det ett bra tag sen sist, men det har väl sina anledningar.

Om vi backar lite, tills i början av februari så brast mitt hjärta i miljontals bitar.

Då ett av mina djur dog. Länge sedan jag var så ledsen och förstörd. Dem tar väldigt mycket plats, och sen när dem lämnar en så lämnar de även ett stort tomrum.

Kort därefter dog en väldigt nära bekant också. Så mitt hjärta gick ännu en gång miljontals bitar.

Blev väldigt ledsen därefter, för allt blev plötsligt så svårt.

Men livet kommer och går.


I mars fyllde jag år, hade en hyfsat bra födelsedag iallafall.

Hoppar över april då det inte hände något stort.

I maj så började jag ta kurser för Am-kort. Så det har rullat på sen dess.


Nu är snart juli slut också så det står inte på för ens sommaren är över. Kanske inte ska kalla det sommar heller, inte här uppe i norra Värmland iallafall, för hit har inte solen hittat än.

Dock bryr jag mig inte så mycket om hur vädret är, jag längtar bara efter vintern.


Men, sommarens höjdpunkt är ju rallycrossen i Höljes. Jag hoppas att dem flesta känner till de. Det borde ni. Annars har ni verkligen missat något. Finns inget som slår den veckan. Synd att det bara är en gång om året.


Veckan efter rallycrossen började jag sommarjobba. Dem tre veckor gick väldigt fort, dock har jag tre dagar kvar jag måste jobba igen.


Har spenderat nästan en hel vecka uppe i Luleå nu, shoppat en hel del och det behövdes verkligen. Saknar ett par skor men dem kan vänta.

Bussade till Stockholm från Karlstad och flög från Stockholm till Luleå.

Eftersom jag aldrig flugit förut så var det min första gång, och jag kan ju erkänna att jag var riktigt nervös.

Starten var obehaglig, men det gick super bra ändå, det var ganska kul. Det häftigaste var nog när vi var ovanför molnen. De låg som ett tjockt täcke över allting så såg man bara den blåa himmeln. Det var väldigt vackert.


Det som händer här näst är väl att jag ska på Arvika hamnfest med några kompisar. Ska främst titta på Miriam Bryant, Frans och Freddy Kalas men det blir säkert en hel del till.


Till hösten börjar jag nian, sista året i grundskolan. Lite sjukt är det ändå.

Har snart spenderat tio år i skolan, fattar inte vart åren har tagit vägen. Roligt har jag haft iallafall.

Har såklart saknat klassen under sommarlovet, vissa mer och andra mindre.


Där fick ni en kort sammanfattning hur allt ligger till nu. Hoppas jag orkar hålla bloggen i liv igen.

Likes

Comments