Livet

Ett inlägg blev det. På över ett halvår. Och nu är det dags igen. Att få tömma huvudet på allt i textad form.


Livet står fortfarande still. Någonstans har jag faktiskt bara mig själv att skylla. Det är ingen annans ansvar att ta tag i mitt liv än jag själv. Jag kan söka skola. Jag kan söka jobb. "Ta dig i kragen" är lätt att tänka. Men alla dessa rädslor och skuld stoppar mig konstant. Rädslan för att bli ratad, misslyckas . Skulden över att inte kunna hjälpa min familj på samma sätt som nu. Jag har liksom tagit på mig någon slags roll i vårat hem och det är så svårt att släppa den. Att lägga tillbaka all press på mamma och pappa som redan gör så mycket.



Pappa. Min pappa. Som åker hemifrån åtta på morgonen och är hemma klockan tio på kvällen. Fyra till fem dagar i veckan. Som dessutom jobbar med sitt egna företag under kvällar och helger. Han som alltid gjort allt för sin familj. Trots att jag sagt att jag hatar honom otaliga gånger efter alla våra bråk är han alltid min pappa. Och nu har han fått cancer.


En tumör i munnen. Nu har det varit tre läkarbesök i veckan ett bra tag. Han har konstant värk och vi kan inget göra för att hjälpa. Tur nog (om man nu kan använda ordet tur när det handlar om sådana saker) så hade den inte spridit sig ännu. Men det är ändå så jävla jobbigt. Han har fått tagit bort en stor bit ur gommen och nu ska det strålbehandlas. Resor till Örebro och läkare hit och dit. Han kan inte äta riktigt och tumören gör att det trycker i öronen på honom, vilket i sin tur gör att har har så himla ont, jämt. Han är inte värd det. Ingen är värd cancer.


Ändå har jag svårt att bli ledsen. Och det är så sjukt. Inte ens när han skrev att det var cancer grät jag. Jag hade nog ändå hunnit förbereda mig. Men det känns ändå fel. Däremot började tårarna falla när jag såg att min före detta bästa vän slutat följa mig på instagram. Trots att jag slutat följa henne för flera år sen. Och det var ännu fler år sedan vi sa ett ord till varandra. Men det gjorde så ont i hjärtat ändå. Att hon gjort sin profil privat dessutom. Att jag inte längre kan gå in och titta på våra gamla bilder och minnen när jag behöver det. Och det är en sån himla värdslig sak i jämförelse med cancer. Men inatt kom tårarna. En efter en, fler och fler. Allt släppte. Pappa har cancer och mitt sista band till Julia är borta. Ibland känns verkligen mina tankar upp och ner.



Som oftast känner jag mig ensammast i världen. Jag känner mig egoistisk som ens tycker synd om mig själv just nu. Illamående. Ikväll ska jag låna världens finaste systerdotter för att bara gosa och njuta. Att barn kan hjälpa en så otroligt ända in i själen. Att få se deras ohämmade kärlek och nyfikenhet hjälper alltid mot allt.



Och​ som vanligt blir det bara en osammanhängade röra med bokstäver. Men det är så skönt att få ventilera. Och gråta.

Likes

Comments

Livet

Jag är 21 år och har inte kommit någonstans i livet. Jag har inget jobb, ingen gymnasieexamen, jag bor hemma och jag har inget socialt liv. Jag tycker inte att jag lever, jag existerar bara.



Jag är egentligen en väldigt glad tjej. Har alltid älskat att få människor att skratta och själv alltid skrattat högst och mest. Jag kan fortfarande skratta, men inte sådär innerligt så man verkligen känner det.


Jag har i 8 år kämpat med depressioner, panikångest och en sviktande självbild. Jag har under hela mitt tonårsliv hatat mig själv och jag är fortfarande fast i samma spår. När jag var 14 år fick jag en djup depression som fick mig att tappa livslusten och mitt liv vändes upp och ner. Jag var knappt närvarande under högstadiet och lämnade det med endast ett betyg. När depressionen såg ut att lätta hamnade jag i helvete nummer två. Innan jag började IV (individuella linjen) för att läsa upp mina betyg ville jag bli smal. Jag hade under helvete nummer ett lyckats lägga på mig en hel del extra vikt. Jag blev ett groteskt monster. Jag var tjock, gick ner 36kg, hade demoner i mitt huvud som gjorde mig maktlös inför mig själv. Jag svalt mig själv, hetsåt och spydde, tränade tills jag svimmade och räknade kalorier som en idiot, oftast för att få i mig mindre än 200. Allt för att bli vacker. I över 2 år levde jag i en bubbla där allt kretsade kring mat, mått och vikt. Det som skulle göra mig lycklig tog de sista av mina krafter. Jag sökte bekräftelse hos fel människor, tog piller och drack för att slippa känna ångest som gjorde mig knäsvag. Jag förlorade mina vänner. Min bästa vän sen 5 år tillbaka. Jag ville oftare dö än leva. Så ska det väl inte vara för en 17-åring?


När jag blev 18 hamnade jag i en ny umgängeskrets. Min äldre syster och hennes vänner. De fick mig att må bättre, jag fick efter ett halvår tillbaka något slags liv. Jag kämpade fortfarande på med vikt och självhat, men inte lika intensivt. Återigen sökte jag bekräftelse från fel människor och festade så fort tillfälle fanns. Allt för att slippa känna, och om jag skulle känna så skulle det vara att någon ville ha mig. Jag försökte börja på gymnasiet på distans men det orkades inte med.

19 år och fortfarande ganska hopplös. Ingen framtidstro. Bara en börda för samhället och min familj. Så har jag ofta känt. Att jag andas onödig luft och tar onödig plats.

Någonstans där började jag även gå upp i vikt igen. Jag som kämpat så hårt lät allt gå till spillo. 20 år. Mina vänner blev äldre och kvar var jag. Det skaffades pojkvän, hus, barn och jobb. Ingenting som jag längtat efter. Jag ville fortfarande leva livet som ungdom. Träffas mindre och mindre.

21 år. Känner mig som ensammast i världen. Jag har min syster och en vän till, A kallar jag henne här. Men vi är inte lika tighta som förr. Min syter har barn och trots att jag älskar min systerdotter så det gör ont och älskar att vara nära henne, trots det har jag inget intresse av dagisscheman, jobb, BVC-besök och allt vad konversationerna nu handlar om. Jag vill vänta med det där. Jag har varit förälskad EN gång i hela mitt liv. Aldrig haft en pojkvän, aldrig släppt någon nära inpå. Jag har så mycket mer att uppleva. Jag bor som sagt fortfarande hemma. Något jag hatar mer och mer för varje dag som går. Jag vill flytta härifrån och aldrig se mig om igen, samtidigt som jag älskar min familj så otroligt mycket och aldrig skulle kunna lämna dem.

År 2017 har börjat kasst. Åter en tid där jag inte vill någonting. Att inte bry sig om sig själv, inte lämna huset på en vecka eller inte ha något socialt umgänge förutom föräldrar och syskon är min vardag. Jag sover om dagarna för att slippa inse hur ensam jag är. Att duscha känns som världens jobbigaste. Vem bryr sig ändå liksom?


Jag slits mellan känslan av hopplöshet och viljan att bli någon igen. Jag vill återigen gå ner i vikt för att bli lycklig. Ångrar att jag gav upp min bästa vän, du J som var min, jag saknar dig. Försöker plugga igen, har lyckats få ihop 100 gymnasiepoäng på denna vinter. Jag vill inte vara luft längre. Jag vill leva. Samtidigt som jag vill dö. Det är så jobbigt och det går inte att förklara. Ångest ångest ångest. Andas djupt.


Det blev ett långt inlägg, men en insikt i hur jag blivit den jag är. Jag kommer att skriva här för min egen skull. Att få ventilera och tänka högt och fritt. Det är ingen positiv läsning och kommer säkert inte att bli, men kanske någon finner tröst i att veta att det är fler som har det som dig.


/ M

Likes

Comments