View tracker
View tracker

Låtsas att jag ska vara ledig för evigt och glömmer bort allt det där som väntar om en vecka. Vilar när helst jag vill, bakar som aldrig förr och låter halsen vara tyst. Kanske är det så ledighet egentligen ska vara- att man inte tänker så mycket utan bara är. Jag skulle nog oftare bara vilja vara.
 
Här nere finns ett hav. Det finns även massor med åkrar och ängar och kullar. Där kan man gå ostört. Här nere finns en frid som på några dagar fyller ut hela min kropp. I Stockholm klarar jag inte av dagar då jag inte gör någonting. Här nere är det nästan vanligast med dagar som inte är så produktiva. Men samtidigt ryms så mycket. Man äter frukost och man badar. Man åker och fikar och kommer hem och spelar gitarr. Man bakar en paj och läser en bok. Så viktiga saker men som aldrig ryms annars. 
 
Det ger mig tiden att tänka på det jag trott jag måste bestämma hela tiden. Men jag måste inte bestämma någonting. Jag vill bara leva. Så får vi se vad som bestämd en dag, 
 
 
 
 
 
 


 


 
 

Likes

Comments

View tracker

Jag flydde undan från släkten för en stund trots trevligheter och goda samtal. Mest för att det finns tankar hos mig som aldrig riktigt får plats utan att jag ger dom det. Så nu tog jag en stund, på påskaftonen, för att bara fundera ett slag.

Jag vet inte mycket jag. Jag vet att jag verkar finnas. Jag vet att jag älskar. Jag älskar mycket. Och jag tror jag tänker,

Länge har jag valt att på något vis definiera så mycket som jag inte vet. Men jag vill inte göra det mer. För jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad som händer när vi dör. Jag vet inte ifall det finns någon högre mening med varför vi finns här. Men jag hoppas det! Åh ja jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns det.

Så kan man leva hela livet i ovisshet? Är det ens möjligt att inte göra det? Kanske är ovissheten den enda vissheten? Jag vet inte. 

Tankar som dessa far genom mitt huvud och jag försöker få ner dom. 





Likes

Comments

Några dagar av kultur och samtal som aldrig riktigt stannar av. Skratt och sång och så mycket konstigheter som man kan tänka sig. Det är så det blir när Hanna är här.

Igår gick vi på fotografiska. Där fanns utställningar om allt möjligt men särskilt två stack ut. En var om att få finnas, oavsett vilket antal kromosomer man har. Så otroligt stark.

Den andra var skapad av Erik Johansson som på ett sätt förvrängt verkligheten och samtidigt gjort den ännu verkligare. Var en upplevelse utöver de vanliga! 







Likes

Comments

Går och lyssnar på Kent och tänker på hur jag önskar att jag skulle kunna skriva så. Kanske att jag kommer dit en dag då det helt enkelt bara går. Men han har ett sätt att skriva vackra ord för det som kanske aldrig hade låtit vackert annars.

Det snöar men jag är så lycklig. För idag kommer Hanna. Idag kommer min bästa vän till Stockholm och ger mig några dagar av sin tid. Vi ska prata och skratta och sjunga så som bara vi gör. Känns bra. Tre års vänskap som blivit så livsviktig för mig och något av det bästa jag har.

Ja det snöar och det är snart april. Jag börjar lära mig att det helt enkelt går fort alltihop. Och att det allra viktigaste förblir precis som jag skrev för två år sedan- att leva. Leva är det enda målet som är värt att ha för det är allt vi egentligen kan göra. 





Likes

Comments

Ibland undrar jag hur det var tänkt. Alltså hur vi människor ens blev till. Varelser med så mycket tankar och funderingar som knappt verkar fungera med varandra. Någon gång kom jag på att människan måste vara det mest komplexa som finns. Och det kvarstår i mitt huvud. Hur kan det komma sig? 

Jag tänker ju alldeles för mycket. Det är mitt största bekymmer i livet. Jag ska väl inte säga att jag har så mycket bekymmer av det heller mer än lite överanalyserande och svartsjuka.

Men hur ser alla andra människors tankar ut. Hur funderar dom? Tänker de lika mycket som jag? Har de också funderat på vad jag tänker på?



Likes

Comments

Imorse när jag satt vid min balkong kom jag plötsligt ihåg en känsla som jag inte tänkt på eller känt på länge. Känslan av hur härligt det är med värme och solsken. Kom att tänka på våren i London då vi i stort sett varje dag låg och solade i parken och tog långa promenader. Jag är just nu lite hög på livet och då var jag också det. När lyckan sprudlar i en oavsett livets omständigheter- då är det vår.

Stockholm lever. Har i några timmar vandrat omkring på gatorna och kajerna och här finns hundratals andra som bara älskar solen och vad den gör med oss. Fick leta runt ett tag efter en bänk att sitta på just för att alla andra var fulla. Älskade Stockholm. Du är min drömstad. 

Den där känslan jag nämnde innan, som jag kände i London, finns att finna överallt. Bara jag öppnar upp för den. Ofta gör vi så när vi känt en känsla och förlorat den- att vi stänger ner möjligheten att känna den om det inte är med exakt den personen eller exakt på den platsen. Men där gör vi fel. För känslan finns där helt tillgänglig om du bara vågar öppna upp. Det är oftast närmre än du tror. 





Sanna Stockholmsbarnet

Likes

Comments

Det är den där återkommande frågan från folk. Deras imponering över ens egna val att stå fast vid vad man en gång bestämde sig för att man ville. När folk blir imponerade över att jag gör det jag gör vill jag visa samma imponering för vad helst de har bestämt sig för att göra. För i grund och botten är det inställningen som är skillnaden, inte själva yrket som man valt. 
 
Jag vet inte helt men jag tror att jag var ungefär fem år första gången jag tog beslutet att hålla på med musik. Sedan dess har det där beslutet upprepats. Varenda gång man fått nej efter auditions, varenda gång någon sagt att ens låt var bra, varenda dag i stort sett finns beslutet där. 
 
Anledningen är enkel. För varenda person som uppskattar min musik känns det värt det. För varenda människa som berättar att just en viss låt gjorde någonting för dom så förstår jag att jag gör vad jag borde göra. Här om dagen kom en person fram efter en spelning och frågade vart han kunde finna min musik. Jag har nu 450 spelningar på soundcloud sedan i torsdags. Han hade då även kommenterat och skrev att han sagt åt alla sina vänner att lyssna. Sådant folk gör att jag fortsätter. De små kommentarerna mamma och pappa ger i rätt riktning, när de allra bästa vännerna faktiskt tar sig tid och säger någonting om en ny låt trots att de kommer hela tiden och trots att de egentligen har hört det mesta om och om igen. 
 
Saken är den att det behövs bara en person. Och den personen kommer. Den personen som tror på mig och som har makten att hjälpa mig hålla på med detta ännu mer. Musiken är två saker för mig och det gör att jag kan fortsätta. För det ena är det en dröm. För det andra är det en verklighet. Och dessa två går mer och mer hand i hand.
 
Jag vet att jag skriver mycket om detta nu men på något vis bubblar det i mig. Samtidigt som goda vänner och goda samtal bubblar, finns där någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som säger mig att musiken inte gjort sitt ännu, på långa vägar. 
 
 

Likes

Comments

Mars månad. Då tiden går framåt och känns lite som en transportsträcka. En väldigt trevlig transportsträcka men alla vet vi vart vi är på väg. Våren kommer snart. Om exakt två veckor idag åker jag ner till landet igen för första gången sen i somras och det gör mig gladare än jag nog kan säga. 

Dimmiga dagar passerar förbi och jag längtar efter att få se solen igen. Solen har en tendens att göra min dag. Är ändå väldigt tacksam över denna vår. Den är spännande och givande. Men tror den kommer vara påfrestande också. Kanske mer än vad jag kan ana nu.




Två väder som beskriver min mars i alla dess former. 

Likes

Comments

Att skriva musik är ofta en stor hjälp i mycket. Det går enkelt att få ner och uttrycka sina känslor, att meddela dessa till andra och att få vara kreativ. 
 
Men i musik finns något annat som krävs. Precis som i många andra konstnärliga skapanden så måste man känna. Känslor och tankar ligger alltid nära till hands för att kunna vara kreativ. Och ibland kan det där påverka en hemskt mycket. 
 
Det är på något vis just det att man nästan måste tycka om tragiken i livet. Jag kan ju inte riktigt skriva låtar utan att känna och uppleva något starkt och ofta är det starkaste det värsta. Det mest tragiska. 
 
Samtidigt så får det ju en också att hitta sätt att komma över tragiken. Lite det blir på något vis poängen bakom att skriva låtar. Jag hoppas ju att kunna skriva en låt om något för att det sedan ska bli bättre. Och det blir det. Plötsligt blir låtarna som sa dina sannaste känslor bara minnen av en tidigare tid, då du kände tragiken. 
 

Likes

Comments